Wed 04 Jan 2017, 13:51
Max betraktelser!
Från Paradiset till Eden
En studie i päls
[img=624x0]file:///C:\Users\PERSON~1\AppData\Local\Temp\msohtmlclip1\01\clip_image002.gif[/img]
Zonlingarna
Max Dag Två, efter Bataljen Vid Bensinstationen
Dammet från bataljen vid bensinstationen faller makligt till ro till ljudet av springande fötter från den zonstrykare som slog till reträtt efter förlusten och Max ynkliga gnyenden efter sitt skadade ben. Med tassen i mitella skrapade han med beslutsam min ihop en bristfällig skrotrustning av däckrester och överblivna skruvar i bråten på stationen. Diskussionen bland gruppens övriga deltagare tog snart fart och berörde huvudsakligen ämnet var tusan man egentligen var på väg. Varför hade man kommit till bensinstationen? Vad var målet för resan? Efter spridda skurar med förslag kunde iallafall med säkerhet konstateras att attacken på bensinstationen hade huvudsakligen orsakats av Nagelfars kämpavilja och Marcus hastigt påbjudna anfall. Bränsle kunde troligen finnas att tillgå i en tank under jorden, konstaterade de också med Max hjälp, men fick kvarstå för framtida referens.
En radiosänding hade uppsnappats av gruppen i ett tidigare skede, vilken innehöll koordinater till fem stycken ledningsplatser, A-E. Efter mycket vridande på kartorna och diskussioner hade gruppen till slut lokaliserat dessa fem platser i området och konstaterat att man var på väg mot Ledningsplats C, som då förhoppningsvis skulle matcha en bild från en videokamera, där en kvinna marscherar ut ur ett bergrum med mutanter på sin arm och texten “Eden” på en skylt i bakgrunden. Max förstod att Eden var viktigt för gruppen. Det utlovades vara en plats där mat och vatten fanns i överflöd och ingen röta kunde påträffas. Dessutom talade flocken en hel del om en lya kallad Arken, där tydligen en grav smitta spred sig. Platsen för Ledningscentral C skulle tydligen även innehålla något kallat Serum 6, vilket var den sista beståndsdelen som krävdes för ett botemedel. Ledningscentral C lät verkligen som ett bra ställe att bege sig till.
Marcus, vår gode zonstrykare, tog sin uppgift på fullaste allvar och klättrade upp på bensinstationens tak för att spana in i omkringliggande områden, med karta, kikare och kompass i högsta hugg. Med burdus röst ropar han ut sina observationer till Danova, som loggar det bland sina papper och anteckningsböcker. Flocken är väldigt noggranna med att logga sådant, vilket är himla smart. Det som var lite läskigt är den stora, svarta skyskrapa som vandringen för flocken österom. Den verkar sprida en känsla av hotfullhet och molokenhet som sprider sig vida kring, något som världen utanför Paradisdalen ofta gör.
En baggis
Mellan ruiner och spridd växtlighet trycker sig flocken stillsamt norrut och börjar närma sig destinationen när de rycks ur tankspriddheten av en mäktig krasch. Samtliga tittar upp och möter synen av resterna av en skrotbil som kastas omkring, tacksamt nog en bra bit bort. Fler kraschar tyder på något väldigt stort och illasinnat som banar sin väg fram genom ruiner och skrot, varpå flocken bestämmer sig att med all hast söka en väg på höjd, genom de höga byggnaderna. Max klagar inte - han hittar en konservöppnare som tack för besväret där han sitter vaktpost över vägen. Och blickar ut över fasan som bökar runt bland bilarna, en gigantisk pansarbest med betar långa som armar och svart, glänsande skal. Besten rotar runt bland bilar och bussar, röjer väg och kastar de överblivna rostskalen åt sidan som om de inte vägde något alls. Synen skadade kraftfullt den lilla ludna krabaten, som i tystnad gladdes över att de hade funnit den andra vägen. Och konservöppnaren!
Det skall också infogas att under kvällen uppkom det förvärringar med Röös. Tidigare har nämnts att hans arm fått någon form av hudåkomma, och den verkar sprida sig upp mot bröst, ner mot hand och också påverka hans tänder, som nu börjar bli triangulära och vassa.
Max Dag Tre, Invånarna i Grytet
På morgonen nalkades gruppen slutligen sitt mål, som visade sig vara allt annat än vad man hade väntat sig. Om man nu egentligen hade väntat sig något. Första tecknet på att de närmade sig något var en lång remsa av betong och asfalt som omgav ett hål, i brist på bättre ord. Som en cirkulär spricka ner i marken, där ett slukhul av gigantiska proportioner hade öppnats. En varm fläkt virvlade upp med dofter av annorlunda karaktär från vad som verkade vara byggnader, nedsjunkna i djungelartad växtlighet. Rötfritt men bebott av flitiga invånare som sliter hårt med konstruktion - en Ark! Inte olikt Paradisdalen, Max tidigare hemvist, men dofterna här skiljer sig markant. Tung och fuktig växtlighet som doftar fuktiga rötter och ruttnande bark, en rätt angenäm doft. Hängbroar och lianer korsade mellan hustopparna och växtligheten spretade upp mellan husen, och vaktposter patrullerade sporadiskt. Röös och Marcus lämnades som backup i omkringliggande strukturer medan resten av gruppen högljutt och öppet gjorde sin närvaro känd och klättrade ner för stegar som restes, för att ta sig ner till gänget i grytet. Folket i den nya arken var gemytligt och gästvänligt och de tog emot flocken väl - speciellt Max, som väckte mycket uppståndelse. Tydligen hade de inte sett någon av hans skepnad tidigare och Max var inte avig mot alla klappar och trevande händer.
Klan Vorr
Vi togs till en tingsplats med ett skjul bredvid, och stor uppståndelse blev till en stor folksamling, centrerad runt en kvinna med mystiska ögon iförd en orange overall. Hennes namn var Victoria Vorr, varifrån klanen troligen dragit sitt namn. Det fanns totalt tre klaner i Grytan, förutom Vorr då även Klan Marrak och Klan Ohori. Det verkar som om samhället lever enbart kring hustaken och nedanför de tre översta våningarna, där lever Underlevarna. I skjulet bredvid tingsplatsen, där satt Klan Vorrs orakel och skruvade på en radio, lyssnade efter förändringar i bärvågen. Tydligen hade varje klan sitt eget orakel, som alla utförde samma syssla. Förändringarna var enormt viktiga, och aldrig av godo. “Förändringar är aldrig bra.” Max funderade en del över dessa förändringar. De satt med mottagare för någon form av radiosändning i den sänka som Grytet utgjorde, vilket innebar väldigt kraftigt begränsad räckvidd. Vad kunde det röra sig om? Någon form av naturfenomen? Om de hör några förändringar så tutar de i ett larmsystem, vilket förvarnar de andra klanerna, och sedan rusar de till egenkonstruerade skyddsrum där de tar betäckning. Hur klarar sig Underlevarna? De som går ner där, kommer inte upp igen. Stundtals verkar folk nerifrån försöka ta sig upp genom barriärerna men motas bort och bekämpas kraftfullt. Röös och Markus anslöt sig under sen eftermiddag för att vara med om byteshandeln.
Då kom larmet! Förändringar i bärvågen hördes tydligt och alla Oraklen larmade samtidigt. Under den klagande kakafonin anslöt vi oss till skaran och rusade in i skyddsrummen. Larmet pågick ungefär en timme under vilken tid det kurades i skydd. Max erbjöd sig att laga och reparera saker i kollektivet under byteshandel och de andra ställde även upp med lönsamma byten, allt för att flocken skulle få tillgång att utforska de lägre nivåerna.
Max Dag Fyra, Underlevarna och Blomsnön
Tidigt på morgonen, vid 09, gick larmet igen och denna gång var flocken redo. Först ansluter vi oss till olika klungor och rusar i olika riktningar med folk som drar åt alla möjliga håll och väntar ut strömningarna, tills de lugnat sig. När tystnaden och tomheten infaller så agerar flocken med hast. Markus placerar sig på hustaken för att invänta vad som sker. De andra börjar söka igenom våning 4 från ovan och Max sätter igång med att göra en öppning i barriären som kommer kunna gå att till synes försegla efter att vi smitit igenom.
Marcus meddelade att ett bra tag efter larmet så verkade djungeln ha vaknat till liv. Varma pustar från lövverket drev upp moln av sporer mot taket, så han slog till hastig reträtt. Flocken trädde genom det lilla hålet de lyckats gräva upp och befann sig på den “förbjudna” sidan. Det var en stor skillnad på miljön här. Växtligheten bredde ut sig i allt ökande grad, från ett par rötter och löv i en början till att man nästan gick i en grön grotta mot slutet av vandringen neråt. Mörkret tilltog allt mer med ett heltäckande lövverk och en massa partiklar i luften så till slut behövde flocken skaffa sig mer ljus. Max tog på sig att leda gruppen men något skedde med honom. Ankomsten till vildmarken, det primitiva i miljön och främmande faran som tryckte runtomkring slog slint i huvudet på honom. Max vände sig plötsligt mot gruppen och det glimmade till av ett sista ljussken i ögonen på honom, innan han vände sig om och rusade ut i mörkret. De andra lämnades stående, förvirrade och häpna. Slutligen virade Markus stillsamt av sig sina bandage som prydde hans slitna lekamen och hans hud blossade upp ilsket röd, som en eldfluga.
Ett första möte
Flocken trängde genom grönskan och förundrades över de massiva svävande tussarna med sporer, trollsländorna, slingriga rötterna och ormbunkarna. De trycker vidare österut, utan att leta efter Max, när de stöter på fyra stycken individer, humanoider, som står med blicken uppåt, stilla och nästan drömmande. Danova lämnar gruppen bakom och strövar framåt själv, som första kontakt. Varelserna hade växtlighet infogat i kroppen med utstickande blommor och löv längst ryggen. De fyra noterar hans närvaro och vänder sig mot Danova i unison, varpå Danova utbrister “Det är samma som förra gången! Anfall!” Och det ordet var allt som behövdes innan striden blossade upp till fullo. Nagelfar och Röös kastade sig över med sina eggvapen och nedgör motståndet snabbt och obarmhärtigt. Skottlossningen som Markus presterade verkade inte ha någon effekt - kulorna gick bara rakt genom vad som verkade vara minst till hälften växter. Huggvapnen hade desto bättre effekt. Ett larmande vrål går som en kaskad genom grönskan och flocken hastar snabbt bort från platsen. De skyndar iväg och hör förföljelse i fjärran. För att undfly vedergällning kastar de sig in i en byggnad och söker skydd, men ack, bakom dem kommer en sniffande, snurvlande raggig best, inte helt olikt en björn, som verkar följa deras doftspår. Det finns ingen återvändo, utan mer strid blir nödvändig! Skottlossning och huggvapen nedgör snabbt besten och flocken står som segrare, om än andfådda och sargade. Utan förvarning lösgör sig ytterligare en raggbest från grönskan och anfaller! Röös kollapsar under sporer och faller till marken, men Markus lyckas hålla sansen och med ett välriktat skott nedgör han besten.
Max kommer åter
Förvirrad och utan minsta aning om var exakt han befann sig så samlade sig Max åter från vilddjurets rus och kom till sina sinnens fulla bruk. Vagt mindes han hur han hade rusat runt bland grönskan och morrat, skällt, spårat, kissat in revir och … bara levt. Hur han lagt medvetandet på hyllan för att återgå till sitt sanna jag, om än så för bara … någon timme?
Med färskt spår av sig själv och sitt revirmarkerande i nosen började så Max spåra sig tillbaka samma väg han hade kommit och till slut kunde han avlägset höra skottlossning. Med en hastighet som bara den ludna krabaten kunde uppbåda sprang han mot ljudet av skotten och rytanden och brölanden. Precis när striden var över sladdade Max in med högsta hastighet till ett kaos av päls och blod.
Eden
Tyst och stilla rör sig flocken långsamt norrut. Max förtäljde för de andra att varelserna, humanoiderna, hade varit säregna och haft blad och kvistar på sina kroppar, men de hade inte attackerat eller ens nämnvärt brytt sig om honom under hans färd. Det verkar som om de inte rör dem som inte rör dem. Försiktigt och smygande rörde sig flocken nu till en bergvägg och sedan längs den. Man passerade skalbaggar av enormt storlek och flertalet humanoider, men lyckades ta sig förbi utan någon effekt.
Till slut nalkades en insprängd väg in i berget och gruppen följde denna fram till en massiv ståldörr. En nött stålskylt på väggen bredvid proklamerade stolt EDEN tillskrivet ovanför en äldre text med LEDNINGSCENTRAL C. Danova och Markus föll närmast hänförda till marken i lycka över att ha funnit sitt mål. Extasen var överväldigande. Max, vars sinne var mindre överväldigat och vars sinnen var aningen skarpare, passade istället på att vända sig om. Och påkallade uppmärksamhet med en harkling. Eller det närmaste en hund kunde komma till harkling. Bakom flocken kom en större samling humanoider ut ur skogen, beväpnade med allhanda tillhyggen såsom spjut, huggknivar och liknande. Med dem brötade också fram ett antal av de stora skalbaggsbestarna.
“Se Eden och dö” viskade Max.