Fria Ligans forum

En av favoritkapitlen i Slaktare små för min del var hur Ghumgakk slukade Shagul-klonen, eller "ingen". Nu funderar jag över någonting relaterat, nämligen vad som egentligen händer med omgivningen om någon (som en skapelsevidrig besvärjare) blir utraderad ur multimandalan, eller världsväven eller vad man nu ska kalla den ridå verkligheten utgör.

Jag har några väldigt konkreta undringar: En magiker har uppväckt döda men råkar sedan försvinna, att aldrig ha funnits. Då kan ju denne inte heller ha väckt upp de döda, eller? Min tolkning vore dock att de döda är har väckts upp, men "ingen" har väckt upp dem. I den nya versionen av verkligheten har de väckts upp spontant, fast frågar man något väsen med litet perspektiv på tillvarons vara och ickevara så är det snarare "ingen" som väckt upp dem. Skillnaden är lika subtil som den är intressant och väsentlig!

Vidare; Någon har noterat magikerns närvaro och gjort en anteckning, typ i en logg eller dagbok. Nu har magikern inte längre existerat och därmed kan anteckningen heller inte ha gjorts? Fast min tolkning vore snarare att anteckningen finns kvar, antingen i form av en helt tom notering - eller så står det något i stil med "såg ingen komma idag". Kul om det finns upprepade noteringar om att inget har hänt då ingen kommit och gått!

Slutligen är jag nyfiken på vilka andra spår en person som aldrig existerat kan ha lämnat efter sig, och hur man upptäcker dessa. Och jag är medveten om att det måhända inte finns några säkra svar eller något facit, utan jag är snarare ute efter användbara tolkningar och funderingar.

Intressant tråd. Här ser man ju en del spännande äventyrspotential. Rollpersoner söker efter någon som inte längre existerar och jagar spår som den personen trots allt lämnat efter sig. Kanske man skall lyckas återföra den försvunne in i väven?

Det var ju också en variant; alltså att framgång kräver att man så att säga "hittar" någon som inte längre finns. Alltså måste man "skapa" personen.

Fråga: Vad händer med en varelses runa som "försvinner"?

Läs avsnittet om "Tidens kontinuitet och kausalitet" i detta blogginlägg: http://erik-granstrom.blogspot.se/2011/ ... elsen.html så kanske ni får lite tankar. Just metaforen med författaren som går tillbaka och ändrar i historien för att den ska hänga ihop ligger mig nära och är oftast användbar utan att det blir för virrigt. Eftersom ingen inne i världen någonsin kommer att kunna bedöma ändringen så behöver den sällan förklaras in game. Det finns ju dock ett antal "utomstående" i romanerna men om dessa är spelkaraktärer så kan spelarnas förvirring snarast skyllas på alienering.

Man kan ju även tänka sig att personer som befinner sig nära den försvunne täcker vissa av dennes handlingar. Om ärkenekromantikern försvinner är det kanske hans plötsligt självlärde elev som väckt de döda - eller kanske så att det utraderades "bieffekter" täcker för varandra. T.ex: Nekromantikern Marcus lär upp rännstenspojken Claudius och "väcker" förfadern Senex. Efter ytterligare studier lyckas han utplåna sig ur skapelsen med ett slarvigt penselstreck i berättarnas bok eller annan kosmisk väv eller skrift. Plötsligt har rännstensgossen Claudius genom hela sin uppväxt haft visioner av den döde Senex, som drivit honom till att studera magi, och väcka den hädangångne. Eller något sådant.

Bra uppslag! Jag överväger faktiskt just en lärling som så att säga "tar över" efter mästaren när denne upphör att ha existerat. Stackaren har endast en vag aning om vad han gjort och varför, vilket kan vara en ledtråd i sig. Min poäng är att det gärna kan vara litet förvirrande för de inblandade själva, även om de givetvis aldrig skulle komma på tanken att saker och ting skulle kunna hänga ihop på något annat vis.

Jag föreställer mig även att personer som känt den "försvunne" kan få vaga minnesintryck, som densamme genast skakar av sig och glömmer.

Något av det jag tänker mig är i alla fall en sal full med animerade döingar, vilka fortsätter med det de höll på mig när deras skapare så att gick upp i rök. Närmare bestämt håller de ett möte, och om karaktärerna frågar dem vem som väckt dem, så svarar de kort och gott "ingen". Fast frågar man om någon väckt dem, är svaret givetvis ja. Men svaret på vem är fortfarande ingen.

Nu har jag dock ett litet problem med att döda inte kan bilda nya minnen, men ändå...

Vore kul om lärlingen ännu inte har någon nivå i förmågan Nekromanti, men med hjälp av mästarens bok som ligger kvar och som "ingen" äger, så kan han ändå fixa vissa enklare trollformler. Hur han lyckades frammana odöda är det dock ingen som förstått

Som jag förstått det så kan vem som helst försöka använda magi, speciellt ur en formelbok. Problemet med den inre logiken vore väl att mästarens bok är kvar - den måste ju i så fall förklaras inom berättelsen. Var fick han den ifrån?

Som jag förstått det så kan vem som helst försöka använda magi, speciellt ur en formelbok. Problemet med den inre logiken vore väl att mästarens bok är kvar - den måste ju i så fall förklaras inom berättelsen. Var fick han den ifrån?

Boken kan väl få finnas kvar även om mästaren försvann? Det är väl bara att göra det till en magibok som "Ingen" vet vart den kommer ifrån Precis som du säger så kan vem som helst försöka sig på magi. Jag ser det nästan som en bisarr variant på Goethes "Trollkarlens lärling" där kvasten är en odöd och trollkarlen aldrig kom tillbaka

Funderar på att byta ut lärlingen mot en tjänare av något slag, typ en kuvad figur som nu sitter på hela makten. Bisarr är nog ledordet.