Hallå gott folk,
Då det är första gången jag spelleder senaste versionen av DoD, men ändå spenderat stor del tid att bläddra på forumet och se andra spelledares tankar och åsikter om kampanjen känns det inte mer än rätt att dela med mig av min upplevelse av äventyret och förhoppningsvis bidra med perspektiv som andra SLs kan ha nytta av.
Som start spelade vi inledningsscenariot, vilken RP tog sig igenom utan större missöden, Baston Blodkäft fick en smäll av ulvryttaren och gick direkt ner på 3 KP och förstod snabbt att spelet är dödligt.
Efter det tog de sig ner i skymningen till utkants och hittade ett bord på Tre Hjortar. Då tavernan var ganska full med glatt folk fick de dela bord med Makander av Halvsundet och (Trollkarl med långt skägg). Jag ville peta in övriga premades tidigt, dels för att göra världen mer intressant men även för att om någon dör - lätt att introducera den nya karaktären.
Efter att Krisanna vittjat lite pungar på silver (varför i hela friden har premades inte ens råd med en natts husrum, mat och en öl från start?) Blev Baston och Makander vänner över historier om hur båda varit på Soluna och seglat på Kopparhavet. Makander medger att det inte är bara ära han söker i dalen, utan även sin gammelonkel (Boetii? Namnet undflytt mig, men ank-SLP från gårdagens by). Spelarna hör lite rykten om gårdagens by (får kortet) och kommer överens om att det är platsen för skatten som Krisannas karta leder till (startar med en skattkarta) Efter en natt på värdshuset och att Krisanna stulit limpor som proviant så bär det av.
Här vill jag bara bryta in lite och ge lite ris och ros. Premade-karaktärerna förstår jag hålls relativt enkla och platta för att göra det lätt för nya spelare, men vissa saker kunde (i mina ögon) förbättras. Startutrustningen och startsilvret är bedrövligt (har jag missat något?). RP har inte riktigt utrustning för att varken sova ute eller jaga proviant (jag lät dom jaga ändå) och Baston är urusel på vildmarksvana och jaga. I övrigt så är dom kul och lätta för spelare att hitta riktning med. Krisannas spelare var ovan och fattade snabbt att det man inte har råd med - kan man stjäla - kul! Orlas "jag hatar svartfolk och dom måste dö" är däremot väldigt problematisk i en kampanj där Svartfolk går att resonera med, oavsett om det blir Maske eller Orchmatronan så kommer det blir antingen tråkigt eller problematiskt.
Oavsett, gårdagens by. Efter att ha klättrat över barrikaden möter dom Ank-SLP och lyckas bli kompisar (då Baston blivit bundis med Makander), de lär sig lite om försiktig vetenskap men Krisanna som är våghalsig hoppar in - tätt förföljd av de andra.
Då SLs är bekanta med äventyret kommer jag inte skriva ut det i ren text, men spelarna kör fast ganska snabbt.
Eftersom ryktet och äventyrskortet talar om magikern i tornet tutar dom snabbt dit - och med tre karaktärer med 5 i övertala slängs dörren snabbt igen. Krisanna kanske har mer i bluffa(?) men var inte på humör.
Så spelarna var övertygad om att detta var vägen framåt så ger det dom ett par försök innan dom börjar utforska.
- tavernan - spelarna ignorerar i stort denna, de förstår att ukka och thorendil också är fast, men då orla hatar svartfolk är samarbete inte ett alternativ.
- ristningarna - de lyckas ta lärdom, förstår att tiden står stilla. I övrigt måttligt intressant.
- plommonpaj - istället för att jaga får så stjäl de helt sonika pajen
- guano apes - relativt snabbt utlistat tack vare profeten anka.
TORNET
Tornet är stökigt. De gör upprepade försök och hittar till slut att paj + övertala + 5 hoppa/klättra-slag är rätt väg framåt. Mitt resonemang är att misslyckas dom för mycket så sker Reset. För att inte göra det tråkigt så får RP checkpoints, så ganska snabbt räcker det med ett hoppa/klättra-slag för att nå toppen på tornet. (Dom har ändå lyckats med det andra tidigare, att bara göra om slagen känns inte relevant)
Så har vi IX. Vissa av spelarna är inte bekanta med demoner, så jag vill ändå ge en ärlig bild av dom. RP förstår snabbt att dom inte vill prata med honom, utan istället kasta sig efter kontraktet och försöka bränna det.
Det är här vi hamnar i den sanna versionen av en tidsloop, jag säger till RP att om dom vinner initiativet och ett hoppa klättra (för att ta sig förbi) så eldar dom upp kontraktet. Men, demoner är demoner. Så jag fuskar. Ibland drar jag två initiativkort, ibland lägger jag 1:an i botten och dealar botten + toppen till mig, säger självsäkert att "ett räcker" och flippar ettan.
Nu kan vissa tycka att detta är uselt, men häng med, jag har en poäng, och RP har det kul.
Efter ett tag börjar demonen bli road, den livnär sig på RPs frustration och uppgivenhet och drar ibland två kort men flippar bara ett kort, och till slut bara ett.
Min tanke här är att visa demoners klassiska misstag- arrogans och självsäkerhet som till slut tar ut sin rätt. Mycket riktigt efter ett par resets så drar en spelare initiativ 1 - och fumlar. Alla bryter ut i gapskratt.
Resets - RP vinner initiativet och lyckas. Ett vrål av glädje bryter ut, demonen kan inte tro sina ögon. Jag läser i boken, säker på att detta var ett sätt att vinna, och kan inte heller tro mina egna ögon. Att elda kontraktet gör inget mer än att göra demonen arg. Detta sväljer jag inte. RP börjar omedelbart springa, säkra på sin triumf, jag hakar på.
Här låter jag alla slå hoppa/klättra för att springa i trappan - alla lyckas. Resten av äventyret är en ilfart nedför tornet medans jag förklarar hur allt ovanför bara flyter uppåt och löses upp i en vit intighet. Av någon anledning springer de till tidsfickan där de tidigare placerat ett äpple som experiment, nu står baggen där och mumsar på det.
Det hela slutar med att de ser omvärlden lösas upp tills allt är helt vitt. Sedan hur mark bildas, murar byggs upp av stenblock, träd frodas, dör, för att sedan slutligen finna sig i ruinerna av gårdagens by. En bit bort hör de anksvordomar från en lärd som inte hunnit färdigt med sina experiment, och bredvid sig, en herrelös bagge som nöjd smaskar äpple.
Här tog kvällen slut. Nästa spelpass får de gå igenom vad Krisanna roffade åt sig. Förhoppningsvis saker de kan sälja för att ha råd med mat och husrum en tid framöver.