Forum

Nu när den nya expansionen Blodslandet har kommit på posten började jag direkt att spåna på näst-nästa expansion (efter Alderland som Granström ju redan skriver på): Utöarna!!
Själva expansionen kanske kan få ett mer säljande namn: Mörkerhavet? Mörkt vatten? Passar ju ganska bra till Bittermarken och Blodslandet tänker jag.
Jag har redan haft en del idéer angående havet och öar öster om Ravland redan innan Blodslandet kom så allt kanske inte passar 100% med det som står i den lilla textboxen i Blodslandet.
Men jag tänkte i alla fall dela med mig av ett litet intro som jag skrivit ner:

Arkipelagen/Utöarna i Mörkerhavet ligger öster om Ravland. Dessa öar har i tio mansåldrar varit isolerade från alla andra länder på grund av magiska stormar och Mörkervatten som slukar hela skepp. Legenderna i Ravland talar om öar med fanatiska soldyrkande människor, mörkeralver från den svarta stjärnan, drakdyrkande dvärgar, farliga vildalver, bestialiska orcher och det fjälliga fiskfolket. För trehundra år sedan, ungefär samtidigt som blodsdimman sänkte sig över Ravland, så började Mörkvattnet att sprida sig över havet och mellan öarna. Detta vatten verkade nästan levande och kunde sluka hela flottor. Ibland sägs det att Mörkvattnet under stormiga nätter kunde kräla upp på land och suga med sig hela städer. Vid samma tid dök ett nytt folk upp bland öarna, det fjälliga fiskfolket. De verkade kunna navigera någorlunda bland de magiska stormarna och behärskade också kunskapen att undvika Mörkvattnet bättre än andra folk.

Mörkvattnet spred sig snabbt och öarna blev alltmer isolerade från varandra tills endast minnet av Arkipelagen fanns kvar. Befolkningen minskade när fisk och skaldjur sinade, något man också skyllde på Mörkvattnet. Fiskfolket gjorde också räder mot de andra folken och plundrade vida omkring. Många invånare vände sig nu från havets gudinna Mira/Djupa och började istället att tillbe Sol eller dödens gud Nekrom, dock hjälpte det föga. Nu finns nästan bara ruiner kvar av de gamla civilisationerna.

Kanske var Mörkvattnet en bieffekt av Zygofers demonportal eller så var Mörkvattnets ankomst orsakat av fiskfolkets oheliga ritualer. Oavsett orsak så har nu Mörkvattnet börjat försvinna och öarnas invånare seglar återigen över havet för att utforska och kolonisera Arkipelagen. Även skepp från Ravland har siktats i hamnarna bland de västra Utöarna. Lycksökare och nybyggare har börjat anlända västerifrån och börjar rubba maktbalansen bland öarna. Vad för skatter kan man hitta i ruinerna efter fallna civilisationer? Finns hela grönskande öar med bra mark att kolonisera? Börjar de gigantiska stimmen av fisk att återvända? Kan man sluta handelsavtal med några av invånarna? Möjligheterna ter sig oändliga!

På ön Kroy har den nya staden Urok växt fram, en häxkittel av folk från Ravland och Arkipelagens urinvånare. Här frodas inte bara handel och laglöshet utan även radikala idéer; Gudaförnekarna har ett starkt fäste här. De predikar att gudarna inte har någon rätt att härska och att alla tänkande väsen bör göra uppror mot prästerna och bryta slaveriets bojor. Dessa läror har spridit sig snabbt över Kroy och har väckt många prästers vrede.

Jag gillar detta starkt, snyggt!

Kul att du gillade det!
Här kommer lite mer bakgrund om Vildalverna i Arkipelagen:

Någon gång för länge sedan, långt innan Mörkvattnet lade sig mellan öarna, seglade alver från Ravland österut och fann den vackra och bördiga ön Abenon. De klev iland och förundrades över den mäktiga skogen som var lika imponerande som Sargaskogen där de äldsta av alverna i Ravland bodde. Druiderna vandrade på ön och beundrade dess växter och djur. Så en dag då de kom till den djupaste skogen på ön mötte de Yggdrasil, det stora Trädet och alltings moder. Alverna älskade och vördade Trädet och levde i hennes krona och vid hennes fötter. De kallade henne Gaia och glömde bort allt utom henne och skogen. De blev en del av henne och hon en del av dem. Rubinerna i deras bröst grönskade av hennes kärlek och deras hår och hud antog också en grön ton. Alverna levde ett vilt liv och glömde bort tideräkning, skriftspråk, sitt ursprung och annat oviktigt.

Då människor landsteg på Abenon och började skövla skogen började ett krig som aldrig tagit slut. Vildalverna insåg att det enda sättet att freda sig är att sprida skogen till de andra öarna och låta vildmarken sluka byar, städer och borgar. Detta har blivit deras heliga uppdrag. Ombord på sina stridskanoter tar de med sig skott från Yggdrasil för att sprida henne över världen. En dag hoppas de att Arkipelagen ska vara täckt av grönska och att de kan springa fria med djuren igen.

Trädet är vildmarkens gud, livets gud, evighetens gud. Trädet kallas även Moder Jord, Gaia eller Yggdrasil. Hon är nyckfull och vild men ändå alltings moder och den eviga grunden varpå allt vilar.
Vandrar man för långt ut i vildmarkerna sägs det att man slukas i hennes kaos och inte återvänder, eller så förvandlas man till en galen vildalv. Det sägs att det någonstans i Abenon finns ett gigantiskt träd som utgör Gaias avatar. Detta träd kallas för Yggdrasil och sträcker sig hundratals meter över marken.

En liten stämningstext om helioterna, den dominerande religionen bland människorna i Arkipelagen:

”Sol kommer snart att stiga ner från himlavalvet och vandra bland oss!” skrek översteprästinnan Heliose med hes röst högst upp på pyramiden. Folkmassan under henne var andäktigt tyst och förväntansfull i den tryckande hettan under middagssolen. Hon höjde sin stav krönt med en gyllene sol. ”Men innan vi kan ta plats i paradiset med Sol kommer sju förebud för solens utvalda folk. Sex falska gudar kommer att försöka förföra och förgöra oss, men det sjunde järtecknet kommer att vara den sanne gudens ankomst. De falska gudarna kommer att försöka få havet att stiga och sluka allt land, men i den mörkaste timmen kommer gryningen. Och i den gyllene gryningen kommer de falska gudarna och deras folk att förgöras av den allsmäktige! Sol Invictus!”
Folkhavets vrål dränkte ut allt annat och hon fick gåshud över hela kroppen när hon såg ut över fältet som var fyllt av solens utvalda. Hon gav tecken till de andra prästerna på pyramidens högsta avsats att de kunde påbörja offrandet av tjurarna. Sol skulle säkerligen segra, den ende sanne guden.

Mörkeralverna

Mörkeralverna kommer från den Svarta Stjärnan. En natt regnade opalerna ner från himlen och där de slog ner reste sig mörkeralverna snart med de svarta stenarna i sina bröst. Till skillnad från de veka alverna som har en rubin som hjärta så tycker mörkeralverna att deras plikt är att få världen att sänkas i ett evigt mörker. De andra folken är störande moment mot denna oundvikliga slutpunkt. De övriga alvernas vurmande för flora och fauna har mörkeralverna aldrig förstått, de ser detta som allvarliga villfarelser. Rubin-alverna är uppenbarligen ett skapelsens misstag, deras stenar hade inte fått sin fulla svarta färg och därför har de inte heller förstått alvernas sanna uppdrag på jorden; att frambringa den oändliga natten. Vildalverna är en ännu värre avvikelse då de uppenbarligen infekterats av naturen själv, en förorening av deras himmelska härkomst.

Mörkeralverna vill stänga ute gudarna och solen från världen och själva härska över den eviga nattens rike med de andra folken som slavar. För att lyckas med detta söker de den sjunkna staden Acquaticus med den magiska kristalltronen.

Mörkeralvernas expansion mötte dock oväntat stort motstånd från de andra folken, framförallt från soldyrkande människor och naturdyrkande vildalver. Orcherna kom man oftast ganska väl överens med då de också avskyr vildalver och helioter. Efter att ha vunnit några inledande segrar började motståndet mot mörkeralverna bli allt hårdare och andra folk slöt allianser för att hindra deras framfart. Att finna kristalltronen blev allt svårare.

Och så en dag började Mörkervattnet dyka upp bland Arkipelagens öar. Plötsligt kunde inte mörkeralvernas uppdrag fullföljas, öarna isolerades alltmer från varandra och hoppet att sänka världen i mörker blev allt svagare. Det förhatliga fiskfolket dök upp och härjade även mörkeralvernas länder.

Under den svåra tid som följde blev många mörkeralver vilsna då deras liv nu saknade mening. Vissa valde att lägga av sitt kött och att vila som stenar i mörka skogar eller i djupa grottor. Många tappade tron om att någonsin få se den eviga natten. Efter tio mansåldrar hade många glömt bort sitt uppdrag och andra hade helt enkelt gett upp. Men en stormig natt föll återigen något från den svarta stjärnan; Nattens Drottning själv! Och samtidigt började Mörkervattnet att försvinna; detta var tecknet de hade väntat på, mörkeralvernas tid var inne.

Nattens Drottning

Enligt mörkeralverna vandrar Nattens Drottning (eller den mörka stjärnan) (av människorna kallad Nattvandraren) mitt ibland dem. Hon har stigit ner från himlen för att hjälpa sitt folk, hon har genomfört ett stort offer för dem. Sol-dyrkande helioter hävdar att Sol har slängt ut henne från sitt hov, att hon inte är en gudinna, bara en alv, men mörkeralverna vet att de har fel. De ser helioternas påstående som den största skymfen mot deras gudinna, dessa simpla soldyrkare vågar dessutom hävda att solen står över mörkret, ett mörker som alltid funnits mellan stjärnorna och som alltid kommer att finnas.

Nattens Drottning är högsta härskarinna över jorden, hon är den som ska leda alverna på rätt väg. Under sig har hon sex mörkeränglar som hjälper henne i hennes värv. Ibland talar mörkeralverna om ”de sju makterna”, vilket då inkluderar Nattens Drottning själv. Hon och hennes medhjälpare vandrar bland alverna, och är väldigt lika dem till utseendet. Den nedstigna gudinnan bär ofta svarta kläder och en stav. Hon kan också ta formen av en svart fågel, eller en kvinna med likblek hud och svarta vingar.

Hennes symbol är morgonstjärnan, vilket hon ibland kallas. Andra namn är Mörkrets Furstinna eller Nattens Drottning. Morgonstjärnan lyser först och sist av alla stjärnor på natten; hon är den mäktigaste gudinnan av alla. Hon är först och sist och har stigit ner från sitt hem på natthimlen för att leda och pröva alverna.

Människan och de andra folken är skapad av jord, medan mörkeralverna och Nattens Drottning kommer från himmelen. Hon har gjort ett stort offer genom att stiga ned för att ledsaga alverna.
Alvernas största motståndare är dock de själva; de är kapabla till synd och till avgudadyrkan, se bara på vildalverna eller de förtappade rubin-alverna från Ravland. Men Nattens Drottning har kommit för att leda dem rätt. Men först och främst ställer hon alla mörkeralver på prov. Hon är både domare och bödel. Så att stöta på henne eller hennes sex mörkeränglar är inte nödvändigtvis av godo, det kan vara mycket farligt. Man ska tala försiktigt för att inte dra gudinnan till sig och olycka över sig. Det skrivna ordet anses säkrare än det talade eftersom gudinnan inte kan se det som skrivs överallt. Däremot är hennes hörsel mycket god, särskilt om natten, inte ens en viskning kan undgå henne.

Ofta tar hon formen av en främling som kommer till någon för att pröva dennes tro. Prövningarna kan bestå i att främlingen erbjuder någon makt eller pengar i utbyte mot att denne förkastar Nattens Drottning som sin gudinna. Ett annat tabu är att hävda att hon endast är en alv och inte en allsmäktig gudinna. Andra hädelser är att hålla någon alv eller dödlig högre än gudinnan, eller att hålla jorden högre än himlen. Det sistnämnda leder ofta till motsättningar mellan mörkeralverna och orcher, vildalver och människor.

Till sin hjälp har gudinnan ett litet antal utvalda, som av henne har getts de sex största opalerna som föll från himlen samma natt som hon anlände till jorden, de sex mörkeränglarna. Dock har detta kommit med ett pris, de kan endast vistas utomhus på natten, solljus skadar dem. De som dyrkar Sol hävdar att de dricker blod för att bibehålla sin odödlighet, men alla mörkeralver vet att detta inte är sant. Deras förmåga har givits av gudinnan själv och kan endast tas ifrån dem av gudinnan. Att de endast kan verka på natten hänger ihop med att gudinnan själv står för det eviga mörkret, den eviga natten, det som kommer först och sist.

DEN ÄLDRE HISTORIEN

Gudarnas födelse och den Gyllene Tidsåldern
I tidernas gryning föddes gudarna ur kaos. Allt var mörker. Vansinnets vindar var oändliga.
Då skapade gudarna världen, ett ljus i den eviga natten. Ingen dödlig vet varför, kanske för att de var uttråkade, kanske för att de fruktade det uråldriga, virvlande mörkret. Än idag tvistar de troende om vilken gud som skapade vad, men då världen var ung hade det mindre betydelse. Jorden var svart och fruktbar, havet djupblått och varmt, på himlen strålade solen över den ångande skapelsen. Skogarna var väldiga, djuren ståtliga och de besjälade folken tog sina första, stapplande steg och förundrades över gudarnas vackra skapelse. Gudarna vandrade över jorden och ledde folken in i den Gyllene Tidsåldern; folken byggde magnifika underverk åt gudarnas ära, fred och välstånd härskade överallt. De dödliga gjorde det omöjliga möjligt med hjälp av gudarnas gåvor.

Gudarnas Krig och Syndafloden
Men så skedde något. Vissa säger att gudarna blev avundsjuka på varandra, några att det var de dödligas girighet och dekadens som var början till slutet, andra att urmörkret sådde frön av lögner, kaos och vansinne i allas sinnen. Folken började strida mot varandra, hat och illvilja spred sig över världen. Vissa vände sig ifrån gudarna och förnekade deras överhöghet och rätt att härska. Krigen eskalerade tills världen stod i lågor. Gudarna gav sig in i kriget; bergskedjor smulades sönder, havet sjöd, stormar slet sönder kontinenter. Så en dag slöts en fred, eller i alla fall en vapenvila. Då Gudarnas Krig var slut fanns endast en handfull gudar kvar, eller så var det alla som någonsin funnits.
För de dödliga väntade dock ännu en katastrof; havet steg och slukade deras gyllene städer, hela folk försvann över en natt. Men Syndafloden släckte också krigets eldar och de dödligas hat mot varandra. Olika religioner har olika förklaringar till Syndafloden, vissa hävdar att den var ett straff, andra att den var en räddande gåva, men alla vet att den förändrade världen för alltid.

Gudarnas Fred och Mörkertiden
Gudarna lämnade nu världen och de dödliga, möjligen rädda att ett andra Gudarnas Krig skulle betyda slutet för världen och deras egen existens. Världen blev mörk och full av umbäranden. Folken hade förlorat allt utom sin tro. I hundratals år slet de dödliga för att överleva, utspridda på öarna i världen, omgivna av det väldiga havet, detta var Mörkertiden. Deras böner förblev obesvarade, gudarna hade vänt sina ansikten ifrån dem. Vissa började dyrka andra gudar och andar, några förnekade gudarnas existens eller hävdade att de dödliga själva var gudar, andra lockades av urmörkrets viskningar. Men de flesta mindes berättelserna om den Gyllene Tidsåldern och den fruktansvärda Syndafloden och förblev trogna de gamla gudarna.

GUDARNAS KAMP / STORMFLODEN

Enligt legenderna är Gudarnas fokus de fem artefakter som gudarna behöver för att kunna existera i denna världen och för att kunna uppnå sin fulla styrka. Dessutom är artefakterna nycklarna till tronsalen i Aquaticus kristallpalats. Kristalltronen i Aquaticus är ett mycket kraftfullt nexus som ger kontroll över havets strömmar, stormar och kanske Mörkervattnet självt. Det sägs att den som sitter på kristalltronen kan framkalla en stormflod mäktig nog att sluka hela Arkipelagen.

Artefakterna lämnades i de dödligas värld som ett löfte om fred av gudarna efter att Gudarnas Krig smulat sönder världen och den stora stormfloden hade sköljt undan det mesta av det gamla.
De fem nycklarna fördelades bland öarna så att ingen gud eller demon skulle lockas att återvända för att försöka sätta sig på Arkipelagens tron i envåld igen.
Dessutom sänktes hela staden Aquaticus med kristalltronens nexus till havets botten och glömdes bort.

Kampanjen handlar om vem som ska lyckas hitta Gudarnas fokus och staden Aquaticus med dess kristalltron.

• För helioterna skulle artefakterna skänka ett självklart ledarskap över alla andra folk och möjligheten att krossa sina ärkefiender mörkeralverna och dvärgarna med solens renande ljus.
• Mörkeralverna vill stänga ute gudarna och solen från världen och själva härska över den eviga nattens rike med de andra folken som slavar.
• För vildalverna skulle de kunna hindra de andra folkens expansion och hjälpa till att åter göra öarna till ett vilt och grönt paradis och utrota/fördriva alla andra tänkande folk (särskilt de yxsvingande dvärgarna).
• Fiskfolket skulle låta havet stiga och sluka sina fiender för att sedan leva i ett havsrike med Djupe som levande gud. Om detta skulle räcka för Djupe eller om resten av världen också måste slukas vet man inte.
• Orcherna skulle kunna bevisa sig som det starkaste och vildaste folket för att göra den Vilde nöjd och inte dra hans vrede över sig. Man skulle också göra slut på fiskfolket en gång för alla.
• Dvärgarna skulle offra de andra folken till Den Stora Ormen för att få den att vila utanför världen igen. På detta vis hoppas de kunna undvika att världen dränks av havet för alltid.
• Nekrokraterna skulle kuva de andra folken och fördriva fiskfolket (och antagligen dvärgarna också). Sedan skulle deras odöda imperium kunna rikta blicken mot fastlandet, för både handel och erövringar.
• Ödesmästarna skulle låsa ute gudarna från världen, krossa alla prästerskap och befria alla folk från religionens bojor.

Coolt! Stats till DoD också?