Forum

Speltillfälle 1:6

Under natten har det börjat blåsa upp och snöa mer. Alla är trötta och frusna och Löwgards tass börjar se ut som om den fått sumpstump. Alla packar snabbt ner sina pinaler, binder ihop sig på led och så bär det iväg. Vinden följer dem i ryggen, så de kan ändå tillryggalägga några timmars färd innan det är omöjligt att se framför sig i snöyran. Ivan stannar och säger, ”vi kan inte fortsätta i den här snöyran, förslår att vi gräver bivack”.
”Bifalles”, svarar korpral Kæpfelhest och våra hjältar börjar genast gräva ut en liten snökojja i en stor driva som Ivan så påpassligt stannat framför. En halvtimme senare har de en liten håla med ligghyllor i snö och små gångar mellan. Det värms upp lite speckat krubb och sen tar tristessen vid. Alla är dock så utpumpade av att vandra i snöovädret att de snabbt somnar…

Lera, lera, lera. Överallt är det lerigt. Det har gått flera månader sen de började som färska rekryter. Månader fyllda av drill, övningar, förnedring, kamratskap och lera! Att det ens finns så här mycket lera är ett automatkejsarens taskiga under!

Ivan, Urst, Nikolaj, Franke och rekryterna Strauss Meckelbaum, Raum Kessel och Vito Petz, ligger i leran bakom en kulle. Målet för övningen, förutom att ligga i lera är att inta en fi-position en lerkulle bort. Mellan kullarna, ett fält, med lervälling, gamla kratrar och taggtråd. Fältwäbel Donner har gett enkla men explicita order. "Däniks! Den lede fienden är nedgrävd på kullen 100 meter framåt och om vi inte gör något åt saken kommer maskingevärsnästet att blockera hela kompaniets framryckning. Bulltoft, Kartowski, Larsen, Nording och Jakobsen: ni är andra grupp och ger avledande eld på mitt kommando. Övriga: ta kommandot och slå mot nästet med flankerande manövrar när vi distraherar fienden. Frågor? Då så.
Andra grupp: ELD!"

Korpral Knaper och hans mannar ger samtidig eld mot fiendenästet men avståndet är för långt och fienden för väl nergrävd, endast Kartowski och Nording träffar nästet dock utan att skrämma den erfarna maskingevärstruppen. Elden besvaras och alla trycker sina trynen, fejjor, nosar och annat djupare ner i gyttjan. Urst som har fått ansvar för grupp ett, snart troligen korpral, gör inte en rörelse för att få iväg dem. Likadant i grupp tre, ledda av aphonan Kanga, som redan blivit korpral. Inte en fena, labb, eller kurz rör sig. Den lede fi-gruppen mejar på en stund med sina kurzgevär och sen tystnar elden. Fältwäbel Donner ser helt förvånad ut.

"Slöfockar! Gör något!" Fältwäbel Donner ryter i frustration åt sina rekryter som ligger som förstenande i skyttegravens trygga vagga. Han höjer blicken från sin kikare och vänder sig mot mannarna i grupp 3. Pansarmutanten Franz verkar inte ha insett situationens allvar utan står och pillar på sin kurzkarbin och mumlar något om att han är upptagen. Bredvid honom står den deffade bataljgalten Özz grymtar i förvåning och verkar inte förstå vad som händer. Längre bort: den lakoniske prickskytten Malte och väntar på sina obeslutsamma kamrater och bredvid honom skyttesluskarna Grönjöling och Råcky. Allra sist i skyttegraven står Korpral Kanga, som är drabbad av situationens allvar. Nu gäller det att vinna eller kuggas!

Korpral Kanga skakar av sig sin obeslutsamhet och ropar: "Grupp tre lystring! Malte, Råcky och Grönjöling ger täckande eld, tillsammans med grupp ett.” Hon stirrar stint på von Kæpfelhest som fattar vinken och beordrar sina mannar att lyfta upp sina karbiner och hemmabyggen. Sen fortsätter hon, Özz och Franz följer mig, vi smyger till kratern sydöst om nästet och gör oss redo att falla fienden i sidan. Redo? För Töfting: ge ELD!"

Malte tar sikte med sitt tunga Kurz-Grossgevär, klämmer till avtryckaren och sätter en kula mitt framför nästets maskingevär. Det räcker för att fienden ska rikta om sina pipor och förgäves försöka träffa den välskyddade gruppen i skyttegraven bakom lerkulle 1. Menige Grönjölings entusiastiska beskjutning blir grädden på moset som får fienden att slänga all taktisk planering åt sidan och envist ösa på mot den skyddade positionen. Samtidigt passar Korpral Kanga på och tassar iväg i riktning mot en stor krater på fältet, bakom henne följer bataljgalten Özz med trinda steg och sist vaggar pansarmutanten Franz i sävlig takt. Men Kanga gör ett ödesdigert misstag och snubblar rätt över en lömsk larmtråd och när både Özz och Franz gör samma misstag kan maskingevärsbesättningen inte längre ignorera den ringande klockan bredvid dem utan svänger om den glödheta pipan mot den ynkliga trion mitt på lerfältet.

"Ta skydd!", hinner Kanga ropa innan helvetet brakar lös: leran skvätter, kulor viner och rekryterna finner sig liggandes platt på marken, fast i en lömsk rävsax. ”Grymt”, utbrister galten och ser på sin fallna Korpral: "Vad ska vi ta oss till Kanga?".

Under tiden har Kæpfelhest fått sina mannar att öppna eld, men det verkar inte bero fi bakom lerkulle 2. Franke följd av blodhunden Raum börjar smyga iväg. Raum försöker spänna upp sina långa öron för att få lite bättre överblick över fältet och visslar iväg tysta ljudsignaler. Tyvärr, funkar det inte, då öronen är helt nedtyngda av lerkockor. Den stora björnen Strauss nästan krockar med honom när han stannar upp. Vito, Nikolaj och Urst fortsätter växelvis eldgivning en stund innan de ger upp och lägger sig i skydd. Vito tänder genast en cigg och verkar slappna av under Urst arga blick.

Plötsligt ryter någon, ”Vad i automatkejsarens rostiga arsel är det som pågår här, fältwäbel”?
”Oops”, säger Vito med ett leende, ”Kapitänen är här”.

Fortsättning följer…

Speltillfälle 1:7

Kapitän Rhömer står rödrasande framför fältwäbel Donner som kurar ihop sig. ”Vad är det här för fasoner? De ser ju ut som rubbitar hela plutonen, bara knaperrötter som fattas!” Saliven flyger när Kapitänen ryter.
”Här ska göras ett riktigt anfall, inget lerkrypande!”
”KONTRAORDER!”, skriker Kapitänen.
”Grupp1, 2 och 3! Rak framryckning med växlande eldgivning nu!”
alla tittar förstenat på Kapitänen. ”Res er era slöfockar ryter han nu, har ni lera i öronen?” Ingen hör det, men Raum suckar och reser sig upp med sin kurz. ”FRAMÅT”, skriker han och rusar mot lerkulle 2, med öronen som stora lerpendlar runt huvudet på honom. ”Det var det anfallet”, säger Petz, drar ett djupt bloss och rusar efter. En sekund senare stormar pluton Dänick ut över fältet.

De nedgörs snabbt av fi.

När plutonen samlas framför Kapitän Rhömer, med domarna från fi-förbandet, småflinandes, får de en sån avhyvling att leran nästan lossnar från öronen på Raum. Kapitänen, svär och spottar, innan han skriker givakt och går därifrån. En lång stund senare vågar Fältwäbel Donner säga ”lediga” och plutonen kan linka iväg. Grupp ett går sist. Alla är nedslagna utom Vito som pustar på sin cigg. Visserligen är hans kockelkam på snedden och flyjunkermustachen hård som träpinnar, men han ger ändå ett stiligt intryck. ”Ahh”, säger han. "Vilken framtid vi har (paus) med Kapitän Rhömer som befäl. Vi kommer att sluta som konservburkar i automatkejsarens skafferi.”
”Det är väl lite pessimistiskt”, svarar Raum med sina sorgsna blodhundsögon. ”Dito”, säger Strauss lakoniskt och kliar sig på de tvärgående ärr som går över hans nos. ”Man tål mer än man tror”, tillägger han.
”Hade bara mina order följts snabbare, hade det här inte behöva hänt”, säger Urst. Franke och Nikolaj tittar på varandra. ”Säkert”, säger Franke och visar tänderna.

”Djurmutanter”, mumlar Urst för sig själv. ”Hörde inte va du sa?”, väser Franke. (Det gjorde jag säger Raum till Strauss). ”Dumdjur, sa jag, svarar Urst. ”Dumdjur till middag blir det, tror jag.” det vattnar sig i munnen på Franke. Men vilken huvudvärk han fått…

Fortsättning följer…

Speltillfälle 1:8

Franke vaknar av att någon står och daskar honom i huvudet. Han har en ryslig huvudvärk. ”Vakna”, säger en pipig röst. När han öppnar ögonen står en mutantfjädring i vitt och svart framför honom. Vakna, vargen vakna!”, säger fjärdringen och daskar honom en sista rejäl gång i ansiktet. Franke morrar och den svartvita mutanten backar.
”Tat lugnt, vi räddade er just från gassömn”, säger mutanten. Franke hör nu hur de andra börjar vakna till bakom sig. ”Vilken huvudvärk”, säger Löwgard. De andra stönar likaså. ”Tur att du väckte oss”, säger Ivan till Franke och tystnar när han ser fjädringen. Faktum är att det är fyra stycken fjädringar.
”Till er tjänst”, säger den första och sträcker fram sin platta hand till Ivan. ”Skott, var namnet”, säger han. ”Och det här är, Amundsen, Andrä och den stora är Dostojevskij. ”Angenämt” säger de andra, medan den tredje bara nickar. Grupp 1 stirrar på fjädringarna, förstummade. ”Är ni ulvrikingar?”, frågar Korpralen bestämt.
"Va, näe, vi är pingviner”, svarar Amundsen.
”Ah, pingviner”, säger Ivan. ”jag har hört talas om såna som ni. En typ av isnomad, tillägger han till de andra.
"Vi är på väg norrut", säger Amundsen. ”Mot värmen!”
”Mot värmen”, skanderar de andra pingvinerna. ”Båtdrycker!”, skriker Skott och de andra pingvinerna flinar.

Det visar sig att de fyra pingvinerna är fast en halv dagsmarsch norr om bivacken, i Kap Kadaver, första grupps nästa anhalt på väg mot Fort Kapsej. Deras zeppelong… ”Zeppelong", säger Urst och skiner upp. ”Då kan ni föra oss snabbt till Kapsej.”
”Nja, njä, det är ingen zeppelinare”, förklarar Andrä och ger sig sen in på en lång förklaring mellan skillnaderna på en hårdskrovs Zeppelin och den mjuka zeppelongen. Hur som helst. Pingvinerna behöver en reservdel till eldningsaggregatet på zeppelongen och har letat runt i ruinerna runt Kap Kadaver, när de spanade in första grupps bivack som var helt insnöad. De bestämde sig för att hjälpa till. Gassömn kan ju snabbt leda till döden. ”Ni kanske har någon reservdel?”, frågar Andrä.

Fortsättning följer…

Speltillfälle 1:9

Pingvinerna gör sig bekanta med 1a Grupp i den urgrävda bivacken. Det visar sig att alla de är på väg norrut till värme och öppna vatten och bort från Babbarernas tyranni. Tyvärr så får de följa vindarna till viss del, liksom Andrä är utomordentligt dålig på att navigera. Skott verkar vara drömmaren. Han pratar hela tiden om något han kallar paraplypåmmack, en forntida båtdryck, och visar stolt upp en forntida pamflett med en bild på en sån drink. ”Såna finns i Norden”, säger han bestämt.

Dostojevskij är den tystlåtna, de andra berättar att hans namn kommer från den forntida pappersbok han har i sin ägo, och alltid läser. Ivan noterar att boken hålls upp-och-ner av den stora pansarpingvinen. Hans kunnighet i forntida språk och manualer, samt ett brinnande intresse för dessa ting, gör att han ber att få läsa lite i boken. När han väl börjat påpekar, Dostojevskij snällt att han håller boken upp-och-ner.

En stund senare ger de sig av. Det blåser fortfarande och är ett lätt snöfall, men efter någon timme är de framme i Kap Kadaver, en gammal mötesplats på glaciären där forntidens byggnader sticker upp ur isen. Byggnaderna måste ha varit synnerligen mäktiga och perfekta för att kunna nå upp ovan det som idag är isnivån. Mitt i Kap Kadaver ligger Krauts Knalle, en kupolformad byggand med en stor spricka i ena sidan. I knallen har pingvinerna slagit läger för att laga sin zeppelong. Man slår läger i den härligt vindskyddade knallen och Nikolaj tar fram den trasiga radion han slet med sig från spaningsbunkern. ”Ni kanske kan få ut något ur den här som reservdel?”
”Hmm”, säger Skott. ”Det och lite av era etanolbrännare så är det nog kirrat.”

Plötsligt hör de ett brölande söderifrån. Korpral Kæpfelhest rusar fram med sina mannar till öppningen i knallen.
”Vad var det för ljud?”
”Babbarer”, svarar Amundsen allvarligt.
”Första grupp gör sig redo för strid”, beordrar Urst.
Snabba planer läggs upp. Nikolaj som är den enda sprängkunniga ger sig ensam av framåt för att försåtsminera vägen in mot Kap kadaver, medan Franke och Ivan, de två spejarna i gruppen båda ger sig av ut i de snötäckta ruinerna för att flankera babbarerna. Ingen har dock ännu sett fienden. Korpralen tar post på toppen av Knallens kupol med, Selma, och Löwgard samt Dostojevskij. De andra pingvinerna försöker att laga zeppelongen under tiden.

Tystanden lägger sig över Kap Kadaver. Alla väntar. De på Knallen kan inte se vart varken Nikolaj, Franke eller Ivan är.

Fortsättning följer…

Speltillfälle 1:10

En kraftig explosion sliter tystnaden i bitar. En skepnad seglar upp över en ruin och försvinner ner i en snödyna. Samtidigt hörs ett kraftigt brölande och en guttural stämma som ropar, ”FRAMÅT! Fri eld!”.

Från knallen kan korpral Kæpfelhest se hur en grupp isnomader rycker fram längs ruinerna i Kapet, med siktet mot Knallen. De följs av några enstaka babbarer. Plötsligt öppnas eld från åda flankerna nästan simultant och några isnomader stupar och de andra slänger sig i skydd. Framryckningen stoppar. Korpralen avvaktar. Liksom isnomaderna. Ytterligare brölande skrik hörs och en babbar rusar framåt, men viker av mot ena flanken. De kan se hur Ivans ställer sig upp på en ruinmur och tar sikte. Babbaren stannar upp och höjer sitt gigantiska hemmabygge. De skjuter av samtidigt och båda försvinner i ett moln av snödun. Åter börjar isnomaderna rycka fram, påputtade av en annan babbar. Babbaren syns tydligt i sin stora hemmabyggda rustning med krigsmålningar i rött, vitt och blått över plytet och snabeln. Det är således inget under att Franke kan få honom på kornet och med ett välriktat skott sänker han besten.

Samtidigt har isnomaderna nästan kommit fram till Knallen i sin framryckning. Korpral Kæpfelhest ger nu order om eld och tvingar på så sätt nomaderna i skydd. När de märker att ingen uppbackning eller hot kommer från babbarerna vänder de om och flyr. Galen av den lyckade eldgivningen ger Korpralen order om förföljelse och eld mot de flyende isnomaderna. Det skulle kunna gå illa, men de hinner nedgöra alla nomader. Endast pansarpingvinen skadas lätt.

En stund senare är alla återsamlade vid Knallen. Både Nikolaj och Ivan är allvarligt skadade, men kan linka fram. Även Löwgard linkar, hans tass har nu fått en rejäl sumpstump. Något han mörkat under natten, men det märks nu.

Kanske vi kan åka iväg med zeppelongen, tänker Korpral Kæpfelhest, samtidigt som Skott meddelar att eldningsaggregatet är lagat.

Slut på första speltillfället. Den slutliga striden spelades med Plutonen [Urverkspel] och striden blev mycket spännande. Den spelades klart på tjugo minuter. Att jämföra att spela en strid med tio babbarer och tio rollpersoner/SLP med BRP, som skulle tagit –ja antagligen en kväll…

Riktigt kul läsning! Ser fram emot en eventuell fortsättning och tills dess tillönskar jag dig en riktigt god (h)jul

God Hjul!

Del 1 Atomvinternatt

Speltillfälle 2:1

”Det går tyvärr inte”, säger pingvinen. Vi får inte plats alla i zeppelongkorgen. Dessutom vet vi inte om vi kan hålla rak riktning mot Fort Kapsej”. Han skakar på huvudet och stampar med fjädringsfötterna.
Dra åt Gruznan, tänker korpralen. Det var i alla fall en bra plan. Vi får ta och lämna sink-sumpe-djuret i alla fall. Till de andra säger han, ”Vi lämnar knekt Häubitz här med zeppelongen och hoppas vi kan återknytas i Fortet! Gör klart för avmarsch!”

Fortsättning följer…

Speltillfälle 2:2

Vid samlingen efter babbaranfallet hade det visat sig att Nikolaj var rejält skadad, då han blev tvungen att utlösa sin försåtsminering tidigt, då han upptäcktes av babbarerna. Ivans skadades också kraftigt av babbarens moteld. På den positiva sidan, hittade de en massa hemmabyggda gevär och ammo, när de sökte igenom isnomaderna. Då Löwgards fot hade sumpat till sig ännu mer, frågade Korpralen om det skulle gå att flyga med zeppelongen till Fort Kapsej. Men det var tydligen inte görligt enlig pingvinerna. Några skulle kunna följa med i zeppelongen, men alla ville fortsätta till fots utom Löwgard som var rädd att sinka de andra.

När Korpral Kæpfelhest just gett order om avfärd hör de ett stönande från öppningen i ruinknallen. En blek och tärd man ligger där. En skida och en snösko har han på fötterna. Han stönar fram. ”Viktiga nyheter till Fort Kapsej. Måste dit. Babbarerna anfaller!”
”Det vet vi redan”, svarar korpralen.
Mannen tystnar, när han ser gradbeteckningarna och gör en halvdann töftingerhälsning, ”Hell Töfting”, som besvaras med dito från ulvrikingarna, medan pingvinerna tittar förvånat.

Det visar sig att mannen med den omaka utrustningen är Mäds, Snabeltändare och Dynamitard av första graden. Den enda överlevande från Spaningsbunker 32A. Han har babbarerna tätt i häl uppger han och måste meddela Fort Kapsej om en hel armé av babbarer.

Korpral Kæpfelhest tar snabbt beslut om att knekt Mäds kan införlivas i 1: a grupp Pluton Dänick och utrustas med skidor från knekt Häubitz. När allt det är gjort ger han kontraorder för avfärd, och man tar några få timmars sömn innan avfärd. Under tiden börjar pingvinerna rigga zeppelongen och fylla ballongdelen med varmluft. Mäds och de andra faller till sömns, en orolig sömn. En sömn, som har sina fördelar. Gamla goda minnen…

De sitter samlade kring ett bord på soldatpuben Sveijks Tryne. Mäds har som vanligt tur med tärningarna och den nyblivne korpralen, Urst surar över att han förlorar hela tiden. Pluton Dänick har precis blivit officiell och man firar sin drillexamen. Alla väntar på posteringsorder. Med tanke på all lera som man drillats att krypa i kan det inte bli annat än Armégrupp Nekropolis. Franke och Nikolaj tittar på och dricker sauerpåmmack, den billiga varianten på findrycken, eller fulpåmmack som det också kallas. Tolstoj Mörtz, katten som verkar vilja bli fältskär slår sig ner vid bordet. ”Får man vara med på lite dinkelspiel?”, frågar han. Alla nickar och en stund senare har turen tydligen vänt för Mäds. Hur han än ”koncentrerar” sig på tärningarna så vinner katten med ett litet flin hela tiden.
”Håller du på och skinnar dem”, säger kaninknekten Kellog Reperbahn och skrattar. Han börjar samtidigt stampa med sina stora hoppfötter i marken och flinar.
”Knekt Rubbit Reperbahn!”, säger korpral Kæpfelhest barskt. Om jag såg ut som en rubbit skulle jag inte vara så ohyfsad. Och sås flinar han själv åt sin liknelse.
Kellog tittar surt på honom och säger, ”Vill du ha en knaperrot eller? (i talhålet och tarmhålet, tillägger han tyst)”.

”Så, så”, säger Zepp Kalmyk, den breda och godmodiga mutanten som också deltar i partiet. ”Finns ingen anledning att vara såna mot varann. Vi slåss alla för Töfting”. Och så slår han och katten Mörtz vinner igen.

”Vart kommer du egentligen ifrån?”, frågar Mäds korpralen.
”Öh, va, jag är från en fin familj, i Dunklehulten.”
”Jaha, därför man aldrig hört talas om von Kæpfelhest, då…”
Deras munnsparrande avbryts av att kompanischäfferns adjutant kommer in och harklar sig. Genast tystnar puben. Bredvid honom står en ung illermutant, som ser väldigt bortkommen ut. Han meddelar kort att den nye rekryten, Löwgard Häubitz ska till 1: a grupp. Urst suckar inombords.
Sen meddelar han att deras posteringsorder har kommit. ”Ni är här med 11: kompaniet och skall posteras vid… Fort Kapsej, på Gruznan.” Sen i förbigåenden nämner han att Kapitän Rhömer inte kommer att vara deras Kapitän utan en annan Kapitän kommer får den äran.

Det är helt tyst på puben. ”Fort Kapsej”, säger den vid det här laget asfulle Fältwäbel Donner. ”Endast te av tio återvänder från Fort Kapsej”, tillägger han och tuppar av.

Tystnad.

Tystnaden bryts av ljudet av korpral Urst som ryter, ”Revelj!”. Rör på specket. Avfärd om femton minuter!”. De är kvar på Gruznan, inte på en fryntlig pub och en av sex har överlevt spaningsbunker 32A, tänker Mäds.

Fortsättning följer.

Speltillfälle 2:3

Det är mulet när de lämnar Kap Kadaver, men det snöar i alla fall inte och blåser mycket lite. Nordlig vind, vilket borde passa pingvinerna. De har ännu inte fyllt hela zeppelongen när 1: a grupp ger sig av.

När de kommit en timme på färden, spricker molen upp och solen tittar fram. Hela glaciären börjar gnistra och skina och när de rundar en kulle ser de plötsligt öppet vatten bred ut sig framför dem!

Det är bara en synvilla. Det de trodde var vatten en bara ett brett bälte med skinande glansis. Bortom glansisen kan Fort Kapsej skymtas på den ruinkulle den är byggd på. Endast tre till fyra timmars färd bort. Ivans som leder gruppen stannar upp och Korpralen hinner ifatt honom.
”Vad är det där för något.” Säger Urst.
”Glansis, Det vill säga, nyfrusen is, som är flat som automatbanan och glatt som en speckad iller”, svarar Ivan.
”Men varför har isen smält då?”, frågar Mäds.
”Glödwörmar”, säger Franke lakoniskt.
”Glödwörmar?”, upprepar Mäds frågande.
”Ett monstrum som borrar sig fram genom isen genom att smälta den med sitt glödande plyte. Minst lika stora som världsmaskar sägs det. När de ska kopulera så kommer de upp till ytan och smälter sig en isgöl… Men om det är fruset nu, då är de nog färdiga…”, säger Franke och Ivan nickar.

”att at oss runt, skulle at minst ett dygn”, säger Ivan.
”Vad väntar vi på då”, säger Urst. ”Framåt mannar!”

De kommer ut på glansisen och får upp farten. Sparken kan åka väldigt fort på glansisen, så Selma får nästan stoppa upp för att inte komma före. Under dem breder ett under ut sig. Genom glansisen kan man skåda en djup dal med blågråa isklippor och glänsande isrännor. Det ser till och med ut som om det simmar små fiskar där nere.

Fortsättning följer.

Speltillfälle 2:4

Halvvägs ut över glansisen, noterar Selma en skugga snett under dem. Den verkar följa dem och hålla jämn takt. Hon glider upp till Ivan och påpekar det. Han tittar ner och ser skuggan, som nu kommit ännu närmare. Man kan se små ljuspunkter på den som blinkar med vitt ljus. Ivan blir inte klok på vad det kan vara, men han misstänker tyvärr att det är någon form av terrorautomat. När den kommer ännu närmare, visslar han och får alla att stanna upp. ”Bilda, skyddscirkel”, säger han och pekar neråt. De andra ser nu vad som rör sig under isen och alla drar sig in i en cirkel.

Avvaktan.

Den svarta skuggan kommer upp å den är precis under isen. Det är en svart stygglese, tefatsformad med räfflor och små vita ljus som pulserar i mönster. Sakta tar den ett varv runt dem. Vickandes på sin kropp, som ger ett ovanligt mänskligt intryck, som att nicka på huvudet. Sen skjuter den iväg i högsta fart ner i djupet och försvinner. Alla pustar ut.

Trots en massa frågor, ger de sig snabbt av igen, nu med ännu högre fart. Några timmar senare är de borta från glansisen och skidar sakta upp mot Fort Kapsej. En timme senare är de framme, släpps in genom den gigantiska porten av fornpasltics och plåt och säckar ihop mitt på Paradenplatz, det centrala torget i fortet. Nyfikna trossgossar och jäntor liksom knektar flockas runt dem, tills Kapitän Okkenbräu dyker upp. Hjortkapitänen, ger snabbt barska order och våra hjältar förs in i värmen i Befälsmässen. Kapitänen kräver genast avrapportering av korpral Kæpfelhest. Efter korpralen stammande beskrivning, tillkallas Oberst Nordhaupt och historien itereras igen. Under tiden dyker Kapitän Pedrine Struch vid 12: e kompaniet och Kapitän Apfeltotz vid 13: e kompaniet upp, tätt följda av Kapitän Brahm Kronstadt från politibyrån, Blinka Jacopfsen från krigskommissariatet samt perfektionskommissarie Ox Zindler med sin fete assistent schäffern Werner von Kraut.

Jacopfsen och Kronstadt börjar genast dividera om det rätt ur rikets och perfektionens synvinkel, med inhugg av kommissarie Zindler. Von Kraut och de andra Kapitänerna observerar.
Obests Nordhaupt är dock en praktisk man och han kör snabbt över deras käbbel och beordrar om att förstärka försvaret. Ordonanstropp sänds mot sydfronten och våra hjältar avtackas och får återvända till sina kaserner.

Där möts de av sina kamrater i pluton Dänick och får än en gång berätta om sina strapatser. Löjtnant Lewerup, plutonens befäl kommer också förbi och informerar dem om att Kapitän Okkenbräu är mycket nöjd med deras insats hittills. När de ler, säger hon att det inte är slut ännu…

Sen somnar de pladask in, med full stridsmundering och babbarställ på…

Det är kallt, kallt som in i Gruznan, tänker Nikolaj. Men det är väl inte så konstigt, vi är ju på Gruznan. Tredagars snabb marsch upp över missfosterglaciären i armégrupp Nekropolis sommaruniform. En del mannar har redan strukit med när de når fram till Fort Kapsej. Med på resan är hela 11: e kompani, utan Kapitän och en grupp robotologer i rikets tjänst.

När de väl nåt fram till fortet ställs de upp på Paradenplatz och introduceras till sina nya befäl, en hjortkapitän Okkenbräu, som verkar klart mycket vettigare än Kapitän Rhömer. Runt dem håller avgående 10: e kompani på att samla in sina pinaler. Knektarna ser utsvultna ut och en del verkar gå omkring som döda automater. Under en grå pressning ligger liken av dem som inte kommer från Kapsej i levande skick.

Efter att ah gruppindelats och skickats in i sina kaserner går Nikolaj, Franke, Ivan, Urst och Mäds (från 4: e grupp) runt i fortet och lär känna det. De stöter då på en av robotologerna, en viss herr Bruun, en fetlagd man som berättar en massa rövarhistorier om terrorautomater, zonvandringar ofta med ett inte helt perfekt innehåll. Hans rökkorv ryker som en skorsten i mungipan på honom. Han berättar att hans grupp är på fortet för att gräva fram en nedfrusen terrorautomat.
”För att lära sig om plåtskrällena, så vi kan vinna mot rostarslet en dag”, säger han och blinkar åt dem. Han tar på sig att visa dem runt i fortet och de upptäcker alla dess konstiga platser, fornkällaren Zentrum, där all handel sker, stabsbygganden, Mäss Mokba, där det alltid finns amt, Höwitz Kantina där istersaft, billigt sällskap och annan underhållning finns, Grauwerket där smältvatten görs, Rattenwerk, där skroten från skrotgruvorna smälts, Lebjovos ister och etanolbränneri, Gruvdirektoratet och slutligen den mäktiga fornreaktor som ger alla werk energi och värmer kasernerna. Reaktorn vars plym syns vida runt fortet.

Efter rundturen tackar Herr Bruun för sig, bjuder laget runt på rökkorv och återvänder till sina kunskaparvänner. Några månader senare har han lämnat fortet men Nikolaj och de andra är kvar och det är om möjligt ännu kallare

Fortsättning följer.