Forum

Underbart!

Stiigh och Spöket är en fantastisk dynamisk duo, och Fontändagen är en lysande idé! (Spännande upplägg för fortsättningen också.)

SYSTER DENEBOLA

I Brithildes gäng finns en zonstrykare vid namn Djingu. Han brukar stryka runt i Den östra zonens ytterområden. För några månader sedan stötte han på medlemmar ur Novasekten i trakterna kring Färjestadens ruiner. Han fördes till Plutonia, som gav honom ett erbjudande.

Erbjudandet gick ut på att Djingu eller en eventuell boss till honom ska få en artefakt i veckan i utbyte mot att Nova får ha en spion i Djingus Ark. Zonstrykaren berättade om vederbörande anbud för sin boss Brithilde. Den girige bossen gick lystet med på förslaget. Hon tänkte att vad kan en spion göra? Jag bryr mig inte om Arkens folk ändå, så länge jag kan finansiera mig själv och samla artefakter, vilka senare kommer kunna hjälpa mig att ta över Arken. Jag kanske till och med tjänar på att vara allierad med Novasekten?

Enligt avtalet som följde kommer Brithilde mycket riktigt få en artefakt i veckan så länge Spionen får husera fritt i Arken. Och även, vid behov, få lov att gömma sig i Brithildes lya.

Spionen som Nova skickade till Arken kallas för Syster Denebola. Döpt efter en stjärna, liksom flera andra högt uppsatta i sekten. Denebola är en exceptionellt elitistisk särling med flertalet potenta och speciella mutationer. Till exempel kan hon göra sig osynlig, uppfatta andras psi-krafter, samt övergå i ett immateriellt tillstånd. Hon ser ned på mutanter utan mentala mutationer och anser sig själv stå över alla andra. Hon är även lika världsfrånvänd som Plutonia

Hon vill ta över Novasekten och störta Plutonia, men måste spela sina kort rätt. Denebola vet att Plutonia fortfarande har de flesta i sekten i sin makt. Medlemmarna måste övervinnas innan Plutonia kan störtas.

Syster Denebola är i huvudsak i Arken för att kartlägga Folket och lära sig om deras intressen och agenda. Möjligen kan hon finna mutanter med mentala mutanter. Berörda mutanter kan möjligen övertalas att gå med i Novasekten eller figurera försöksobjekt. Denebolas order är dock att till en början bara agera i det tysta, samla så mycket information om Folket som möjligt och sedan avlägga rapport till Plutonia.

En händelse i Arken kom emellertid att ändra Denebolas strategi. En natt när hon spanade utanför bossen Siighs kvarter fick hon se krossaren Spöket hamna i slagsmål med en krossare från ett rivaliserande gäng. Inget konstigt med att Spöket hamnade i slagsmål. Det verkade han göra varje kväll. Denebola tittade dock slött på, gömd bakom några uppstaplade bildäck. Det tycktes trots allt vara det ända spännande som skedde denna kväll.

Till Denebolas stora häpnad började plötsligt Spöket skina likt solen. Ljuset lyste starkt under den mörka kvällshimlen och bländade hans motståndare, som blind agerade som i kolmörker. Spöket tycktes även skingra mörkret omkring sig. Sedan gick han loss med nävarna på sin stackars försvarslösa motståndare.

Denebola log för sig själv, ty hon hade sett ett sätt att kunna avsätta Plutiona. Skulle hon komma tillbaka till Novasektens bunker med det lysande heliga barnet som ska förebåda domedagen, skulle hon öka i en sådan respekt. Problemet var bara att det heliga barnet visade sig vara en 210 cm lång krossare som troligen inte alls vill följa med till Novabunkern helt frivilligt.

Denebolas avsikt är att försöka lura spöket till Novasekten. Hon har sett att hans närmaste vän och den han tycks värna om mest är en fixare vid namn Ann-Ika. Skulle fixar-flickan försvinna, skulle Spöket med all sannolikhet söka efter henne med ljus och lykta (no pun intended). Så planen är att först låta Ann-Ika “försvinna” och sedan lägga ut falska spår framför Spökets näsa. Spåren kommer leda till Novasektens bunker där Denebola och några av hennes förtrogna, med gemensamma krafter kan tillfångata den stora, farliga krossaren.

Men redan i sitt första skede gick något snett i Denebolas plan. En ypperlig och nästan för bra chans uppenbarade sig mitt framför henne en kväll för cirka en månad sedan. Ann-Ika stod vid brokanten, som förtrollad, och blickade ut mot de blå fontänerna, vilka uppenbarar sig en gång per år. Denebola smög ljudlöst fram bakom den aningslöse fixaren och puttade henne ut över kanten. Ann-Ika lyckades dock få tag i och fastna i hängande rep. När Denebola skulle skära av repet med sin skrotkniv hörde hon röster och hann inte slutföra mordet, utan försvann från platsen snarast.

Ann-Ika har efter den händelsen blivit paranoid och rör sig inte utanför sin lya utan beskydd. Denebola bidar nu sin tid och väntar febrigt efter en ny chans att få genomföra sin sluga plan. Hon vet dock inte att Ann-Ika är utrustad med exceptionellt bra luktsinne och att fixaren fick en flyktig vittring av Denebolas subtila roslukt från den parfym hon nyttjar för att dölja andra fränare lukter, vilka hon avskyr nästan lika mycket, och på samma sätt, som hon avskyr lägre stående individer. Ska hennes fåfänga bli hennes fall?

http://t6.rbxcdn.com/906ce4e4386b93f0b97e3b3aba65d044

MATTIS

Möjligen är Mads de facto mer boklärd och intelligentare än Mattis, men det tycker ju inte Mattis! Och framför allt, och det som kanske andra håller med om, så är Mattis både trevligare och mer visionär än Mads.

Mattis kan ju som bekant till och med tjäna in resurser på att "höja stämningen" i Arken på olika sätt, så han är relativt populär och respekterad bland ett brett urval av Folket, jämfört med andra krönikörer. Det beror på, förutom underhållningsvärdet, tre faktorer. Dels är han duktig på att hugga i och slita med vardagssysslor. Medan andra krönikörer nästan enbart uppmuntrar och instruerar, brukar Mattis mer handgripligt föregå med gott exempel. Detta uppskattas såklart bland både slavar, skrotskallar och andra grovarbetare.

Dels är han inte helt och hållet en pushover fysiskt, han drar sitt strå till stacken även när det kommer till handgemäng, vilket definitivt är ovanligt bland krönikörer. Det gör honom till favoritunderhållare bland många krossare och zonstrykare.

Och slutligen är Mattis även lite ökänd för en incident för ett par år sedan, då han hamnade i en personlig dispyt med bultaren Tasper, en av Arkens farligaste närstridskämpar! Dispyten löstes genom att Mattis inför en stor skara åskådare, som hoppades få se ett redigt kok stryk administreras, helt kyligt stirrade Tasper i ögonen, varpå den väldige bultaren föll ihop, kissade på sig och sedan låg och grät i timtal! Detta ansågs betydligt mer förnedrande än att bara få stryk i ett slagsmål, och de flesta drar sig nog lite för att riskera samma behandling, särskillt folk med en image att upprätthålla!

Sammantaget är nog detta skälen till att Mattis sågs som ett bättre val att bli Den gamles förtrogne även av andra, men som sagt, i ärlighetens namn är det nog bara han själv som tror sig vara bättre lämpad än Mads rent intellektuellt...

På söndag är det äntligen dags för spel! Eftersom bara två spelare kunde medverka har jag snickrat i hop ett specialscenario för dessa två. Denna händelse kommer ske parallelt med övriga händelser i Arken och zonen. De två spelare som är med kommer spela två nya rollpersoner, vilka bildar ett kärlekspar som tagit sig ut i zonen för att finna svar på mutanternas sterilitet.

De är medlemmar av Stiighs gäng och fick transport ut i zonen i hans båt. Kärleksparet är desperata efter barn (kanske har latenta hormoner blossat upp i dem likt latenta mutationer kan göra?) men är helt utan direkt plan. De hoppas i sin oändliga naivitet på att kunna finna svaret någonstans där ute i zonen. Kanske en medicin som kan bota dem? De vill absolut inte avla sig med andra utan få ett kärleksbarn tillsammans. Båda av dem har varit ute i zonen förut, men bara i dess yttre regioner. De är rädda, men har varandra.

De har hört att det ska finnas en stor forntida sjukstuga någonstans i västra zonen. Men de vet inte var. Kanske finns där medicin eller information som kan hjälpa dem? Deras plan är att vandra planlöst (paradox noterad) och hålla ögonen öppna. Stiigh har även bett dem att leta efter artefakter samt en båt att åka hem med. Oddsen för att de ska överleva är dåliga.

De kärlekskranka är en manlig zonstrykare och en kvinnlig skrotskalle. Återkommer med närmare beskrivning av dem. Angående mötet så har jag ingen aning om vad som kommer hända, eller vilka fasor de kommer utsättas för. Finner de sjukstugan kommer i alla fall en överraskning att vänta dem.

Spännande! Rapportera gärna hur det går.

Absolut! Jag kommer FÖ inte att köra med rutnätet utan se ganska godtycklig på zonsektorerna. Tänka logiskt kring vad som innefattar en sektor och sedan låta RP spela efter reglerna i den sektorn, samt i förflyttningarna mellan sektorerna. I och med att sektorerna varierar i storlek och svårframkomlighet tror jag detta kommer göra det mer dynamiskt i just vår kampanj. Sedan förstår jag tanken med rutnätet. Tror just dock det inte passar oss. Har även börjat plita dit lite hemlisar på en SL-karta. Bifogar. Det som inte är ifyllt är platser som får växa fram under spelets gång med hjälp av alla verktyg från spelet. Kommer såklart fler kartor som visar platser utanför denna region. Vet ju inte var rollpersonerna tar vägen...

Spelmötet blev roligt och stundom intensivt. Jag skriver om det i krönikerform, så får vi se om det funkar. Hinner för tillfället inte skriva så mycket av det som hände, så återkommer med en fortsättning. Vi hann med en ordentlig utforskning av en villaförort, en hel del Eden-planteringar, frikostigt knaprande av uppåttjack, ett skräckfyllt möte med en enorm tygkanin, ultravåld med motorsåg, ett ytterst våldsamt besök i Familjen villa, hundar som brinner, och en hel del till värt att nämna. Men mer om det senare...

EN ÅTTAARMAD KÄRLEK

Böört och Karinn är två mutanter från Stiighs gäng. De har älskat varandra så länge de kan minnas och varit ett par lika länge. Deras olikheter tycks attrahera varandra. Böört är vad många skulle kalla en torrboll. De som har känt honom längre vet dock att han äger en stor portion humor. Om än en väldigt torr sådan. Kanske är det hans överdrivet noggranna syn på renlighet som gett honom hans oförtjänta rykte. Han har gått med i Stiighs gäng för att han älskar renlighet på ett oblygt pedantisk sätt.

Och Stiigh som är en ambassadör för källsortering och sophantering i Arken. Böört kan ju bara backa upp bossen! Även om han kanske har lite problem med Stiighs övriga egenheter. Böörts mål har också med renlighet att göra. Att göra något åt all världens röta! Eller i alla fall hitta ett sätt att överleva den. Han önskar också att finna handsprit i mängder eller hitta andra sätt att rena världen. Han är så prydligt klädd han kan, och vill gärna hitta snygga kläder, tvål, mediciner, schampo, parfym och annat dylikt i zonen. Nån manick som kan känna av rötan skulle han också vilja hitta. Han hatar rötan! Ändå trotsar han den för att finna svaret på hur man kan överleva den! För att nå himlen måste man gå genom helvetet! Annars är Böört en noggrann, omsorgsfull zonstrykare med hjärtat på rätta stället.

Hans älskade skrotskalle, Karinn, kan ses som ett riktigt yrväder i Böörts närhet. Pratglad, stark, kraftfull och orädd med färgglada kläder, röda ögon och ständigt olja i ansiktet. Böört ogillar oljan, men älskar Karinn och hennes urstarka underarmar. Karinn hyser ett ohälsosamt stort intresse för fordon och motorer. Ett av hennes stora mål i livet är att finna ett fungerande fordon hon kan göra bruk av, eller att få ett icke fungerande fordon att fungera. Ständigt mekar hon med Arkens fordon, bränner sprit eller har något oljigt tyg för händerna. Behöver hon någon pryl skickar hon i väg Böört för att finna prylen. Ut i zonen om så behövs! Och Böört gör så. För han älskar sin Karinn.

Inte för att Karinn är särskilt dominant. Hon är bara så inne i det hon sysslar med att hon inte reflekterar över att Böört offrar liv och lem ute i zonen för hennes hemmabyggens skull. Men Böört klagar aldrig. Aldrig! Eller, jo… Kanske lite då. Karinn älskar verkligen Böört! Nog har käbblet och gnabbet mellan dem tilltagit, men så blir det ju med åren.

Men det är inte bara olikheterna som förenar dem. Det är också likheterna. De båda är fyrarmade och kan spruta otäckheter ur sina munnar. Böört kan spruta eld, och Karinn kan spruta frätande syra. De delar också sorgen över att de inte kunde få barn. Detta faktum driver dem båda till vansinne. Det måste finnas en lösning på detta straff!

Kärleksparet får via zonstrykaren Hedwigg nys om att det kanske kan finnas en forntida sjukstuga i Västra zonen, och att det där månne finns medel som kan bota mutanternas ofrivilliga sterilitet. Heddwigg vet inte exakt var sjukstugan ska finnas. Men det är väl bara leta? Böört litar egentligen inte på Hedwigg och anser att hon nog blivit virrig av rötan och att anteckningarna på hennes zonkarta är högst otillräckliga eller till och med felaktiga. Men hon har i alla fall varit djupare in i zonen. Och det är mer än vad man kan säga om Böört, som bara vandrat i zonernas ytterområden i sökandet efter användbart skrot att ge till Karinn.

Likväl så beslutar sig Böört och Karinn för att bege sig ut i zonen för att finna botemedel, eller i alla fall svar på mutanternas sterilitet. Böört har valt ut en landstigningsplats i de norra delarna av Västra zonen. En plats han anser vara relativt säker. Men i Arken finns bara en båt, och den har Stiigh, och Stiigh behöver båten till annat säger han. Så när de frågar Stiigh om de får låna den, kan Stiigh bara erbjuda att låta två slavar transportera kärleksparet och släppa av dem med båten. Sedan måste slavarna ro hem med båten igen. Karinn och Böört får sedan klara sig bäst de kan i zonen. Båtar är värdefulla!

Stiigh ber dem, när de nu ändå är i zonen och ränner, att även leta efter artefakter, krubb och rötfritt vatten. Och en båt - så de kunde komma hem igen med allt de hittar. Böört och Karinn går med på detta ofördelaktiga anbud. De är verkligen desperata efter barn! Och då inte ett barn med någon utomstående. Utan ett äkta kärleksbarn. Byggt av bara de två!

KOUDDENS BADPLATS

Tidigt på morgonen ror slavarna Fink och Långhals med kraftfulla rortag den lilla båten. Under resan sitter Böört och Karinn med Hedwiggs zonkarta och planerar hur de ska angripa zonen. Karinn är spänd och ivrig medan Böört mest är nervös, samt irriterad över Heddwigs otillräckliga anteckningar. De bestämmer i alla fall att de efter avstigningen ska bege sig rakt västerut i sitt sökande. Den eldgula solen är precis på väg upp och tränger med sitt stickande ljus genom zondiset. De ser en forntida brygga i murket trä. Här ska de gå i land.

Glöden från den gassande solen börjar göra sig allt mer påtaglig. Luften tycks stå helt stilla och inte ett moln är i sikte. Böört kisar genom solröken och kostanterar självsäkert: “I dag blir det extremhetta! Bäst att försöka hålla sig i skuggan och dricka mycket vatten!” Det luktar starkt från sopor, sur tång, murket trä, avföring, bränd olja och avfall. Karinn som aldrig har varit i zonen förut hade aldrig kunnat föreställa sig att zonen skulle stinka så här mycket. I jämförelse så är Arkens lukter rena rama forntida godisfabriken.

Inåt land iakttar de förfallna träbaracker, vilka tycks vara byggda på det forntida badplatsområdet de är på väg att bestiga. Barackerna kantas av välväxta, glest stående tallar. En sned rostig skylt sitter på ett spätt som är nedsatt i marken. På skylten kan de läsa: Kouddens badplats. Bredvid texten har någon ritat ett badande barn.

Paret är smarta nog att inte landstiga på bryggan, vars multna trä nog inte skulle hålla för deras vikt. Istället stiger de i land på den sönderbrända lilla gräsplätten intill bryggan och vinkar adjö till slavarna som ror tillbaka med båten till Arken. De är nu helt utlämnade åt zonen och dess nycker. Men de har i alla fall varandra.

Värmen på den öppna plats de befinner sig på är extremt plågsam. De måste kämpa bara för att ta sig till en liten plätt skugga, vilken en av träbarackerna var god nog att förära dem med. De lutar sig mot barackens vägg, packar upp några av sina tillhörigheter och dricker var sin hel flaska vatten för att skärpa sina sinnen i det kväljande zondiset.

Den omåttligt påhittige Karinn kommer på hur de kan bygga solskydd av träplankor. Hon bänder loss några murkna plankor och knyter snabbt i hop två par mobila och fullt fungerande parasol. Med sin övre armar kan de båda bära parasolen ovanför sina huvuden och samtidigt ha de undre armarna lediga att utföra sysslor med.

Under tiden Karinn bygger parasolen spejar Böört efter faror. Luften böjer sig åt alla håll av hettan och gör det svårt för honom att se. Men där! Han kan svära på att det var en asgnagare som kilade mellan de där två tallarna! Fördömt! Bara de inte är fler! Han spanar ett tag och ser inga fler och hoppas på att gnagaren inte ska ha upptäckt dem. Luften står helt stilla, vilket ju gör det svårare för den att känna deras lukter. Böört kan nämligen väldigt mycket om asgnagare och idkar en lång utläggning om djuret för Karinn. Utläggningen handlar på det stora hela mest om att asgnagare är fega, helst föredrar att äta as, att de tycks bli starkare av röta, samt att de faktiskt är nyttodjur - då de äter sopor och annat orent. Kanske man skulle uppföra en anläggning med inburade asgnagare där man kunde slänga sina sopor?

När paret är färdiga börjar de söka igenom de förfallna barackerna i området. I en barack hittar de på en träbrits - en smutsig filt, ett ritblock med skisser, ett par solglasögon, och två par lampor. Det ser ut som någon haft en mysig stund i denna barack och glömt sina ägodelar. Kanske kom katastrofen för fort för dem? Karinn och Böört stoppar på sig allt utom den smutsiga filten och är beredda att fortsätta leta när de plötsligt hör något som rispar på utsidan av baracken. Nej inte något! Några! Nej! Många! Kanske femton! Kanske tjugo! Asgnagarjävlar! Här gäller det att tänka snabbt! Och smart! Kärleksparet kommer annars bli en enkel mumsbit för så här många gnagare.

“Nu kommer min kunskap väl till pass”, mästrar Böört. Han öppnat en gyllene konservburk, vilken han vet innehåller präriegryta. Han gnider sedan in den smutsiga filten och viftar med tygstycket för att frigöra köttlukten från grytan. Där efter smyger han och Karrin försiktigt ut ur baracken mot några enorma tallar. Tallar luktar stark och kväver andra lukter, tänker Böört. Mycket riktigt. Gnagarna stormar fram. Kanske tjugo? Kanske trettio? Eller i alla fall tjugo! Men de slänger sig inte över Karinn och Böört för att slita dem i stycken. Utan de ränner istället in i baracken för att börja bråka om den stackars utsatta präriegrytan. Kärleksparet passar då snabbt på att fly västerut genom den lilla dungen med glest belägna tallar.

De springer längs en liten snårig stig innan de stannar och pustar ut. De delar en flaska vatten. “Sa ju det!, säger Böört. “De föredrar dött kött framför levande” Därefter sätter han på sig solglasögonen och försöker verka cool. Karinn suckar. Men innerst inne är hon väldigt glad över sin älskades märkliga kunskaper.

Grymt, ser fram mot fortsättningen.

Samma här! Inspirerande skrivet!

Tack för responsen! Här kommer lite reflektioner från spelgruppen. Nästa post kommer vara fortsättning på krönikan

Eftersom det bara var två rollpersoner så gjorde jag Familjen smärre stridsduglig och med en mindre arsenal för att jämna upp oddsen lite i fall det skulle bli handgemäng. I efterhand funderar jag på om jag gjorde rätt eller inte. Jag lät också Bäste far Ragnar vara påfallande lik Christer Sjögren, vilket jag tyckte passade Hur som hellst. Avgör själva om mina drag var lyckade eller inte efter ni läst fortsättningen på krönikan, som är på väg.

Spelarna var mycket nöjda med spelet och tyckte mötet var väldigt lyckat. Vi hade alla extremt kul och fann mekaniken suverän. De gillade framförallt hur deras upptäckarlusta väcktes och att de bara ville upptäcka mer av det förfallna Kalmar. De gillade att de ofta fick slå t666 på skrottabellen, men tyckte på sätt och vis att jag var för frikostig med att ge dem artefakter, men de ansåg å andra sidan att artefakterna ofta var rätt menlösa, och eftersom man dog extremt lätt, att det nog blev rätt balanserat ändå. Men jag kommer nog inte dela ut så många kort i fortsättning som jag jag gjorde i går.

Det enda de egentligen var lite missnöjda med var att rötan kändes för farligt eller för vanlig. Att det nästan omöjliggör djupbesök i zonen helt innan man hittar/gör rötskyddsdräkter, eller om man hittar rötfritt vatten i badmängd relativt ofta. Eller åtminstone fler röt-oaser att vila i. Fast vill man att det bara ska vara små korta ytliga besök och mest arkspel så ansåg de det vara balanserat.

Jag tar till mig av det de säger och kommer nog dra ned på mängden rötattacker och röthärdar till nästa möte (jag var ganska elak med dessa). Kanske lägga ut fler röt-oaser i zonen, som de snabbt måste leta upp för att bli av med ackumulerad röta? Vad säger ni? Hur elak ska man vara med rötan? Den måste ju ändå kännas dödlig och farlig, men kanske på en hyfsad nivå?

Annars bara lite kanter att slipa av, men det är det ju alltid i början av nya spel. När regler, värld och värden sitter som ett smäck, och man slipper slå i boken för att kolla saker under spelets gång, och har skapat smidiga husregler som passar för gruppen kommer detta bli jäkligt bra vad det lider!