Forum

Ser med spänning fram emot fortsättningen

Ett första utkast på en handout om Cruris bakgrundshistoria. Tanken är att placera lite ledtrådar inför de sista två deläventyren Cruri och Järnstornet/Shaguls grav (samt givetvis O4Ö etc), och att ge lite mer kött på benen till spelarna, innan de får allt förklarat i slutet.

Handouten kan hittas hos Trodax, Praans, fogden, Malek, etc.

Tar tacksamt emot förslag på revideringar för att få den mer "trakorisk", kanon, pseudoakademisk etc.

"Cruririket – legend eller myt?
Tasenbar Örtkänne har förfäktat illa underbyggda teorier om att Cruririket skulle ha legat på Marjura, av alla farsegels platser han kunde ha valt, för tusentals år sedan.

Herr Örtkänne, som borde veta bättre, har baserat sin ”teorin” på några, förvisso egendomliga i sig, språkliga anomalier inom den omtvistade och oskolade kökkenmödding som även benämns Ithilgroms Döda Tunga. Det är inget mindre än språkligt humbug och intellektuellt taskspeleri. Låt oss för stunden, åtminstone för diskursens skull, acceptera att några gemensamma abnormiteter verkligen återfinns bland vissa trinsmyriska dialekter och rungliska rotvälskor.

Vad är känt om Cruri inom den akademiska sfären? Enligt det fåtal papyrer och pergament som ens gitter beröra det mytiska ”Cruri”, så kan i vart fall nästkommande tankestråk återfinnas med någorlunda historisk akribi.

”I gamla tider var magi en ny och oprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemlighetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt.

På en undanskymd ö, vid ett kustland i en trakt som kallas Cruri, sägs det ha bott på ett stolt och mäktigt folk. De var vida övermäktiga andra kulturer vid den här tiden, och deras vapen och magi var fruktade över hela den då kända världen. Cruifolket stod dock mindre än andra ut med tanken på sin egen utmätta tid och begynte därför studera de mörka konsterna, trots gudarnas uttryckliga förbud därom.

Enligt myterna hade Cruri hittat en märklig källa av närmast outsinlig kraft och dess häxmästare och mästersmeder lyckades på något sätt överlista den sista vilan – döden – medelst ett magiskt föremål . Cruri drog snart gudarnas ursinne över sig, då de satt sig upp mot den för människan stadgade ordningen.

En mäktig förbannelse lades så över Cruri land för tusen år sedan. Jorden skälvde, landet skakades om, havet forsade in och järtecken skrämde folket. Men Cruris styrande trilskades. En kall ondvind, kallad Kmeard, drog då in över riket och i dess spår följde missväxt och svält. Inga barn föddes längre och inget offer var tillfyllest i gudarnas allvisa ögon, vare sig av guld eller av blod. Sakta men säkert dog Cruris fördömda släkte ut och källan, där de hämtat sin kraft, sinade. Inte ens häxmästarinnan Månvind kunde stoppa gudarnas sista bann.

Kung Ottar, Cruris siste härskare, gick i graven med sitt folk, när gudarna täckte riket med ett lager av snö och is”.

Vad är då visat, i kontrast till Tasenbars amsagor? De få runor som bevarats av Ithilgroms Döda Tunga; dels de som ibland återfinns i uråldriga svartkonstnärers skapelsevidriga besvärjelsepergament, och dels i de kilskriftsfynd som nyligen gjorts i gudakonungarnas gravar i det fjärran Traxilmes lilafärgade öknar, talar alla sitt tydliga språk:

Cruri, om det nu existerat, låg söderöver. UTVECKLA MED GEOGRAFI ETC Envar som besökt den av gudarna övergivna polarklippan kan intyga och konstatera att här har då ingen högkultur legat, då, nu eller någonsin. Det behöver man inte vara akademiskt skolad för att inse. Det är snarare Gudarnas tarvhål, förhandenvarande av överblivna rester från Tiamats skapnad, man åser vid ett besök. Basta.


Simenard From, förstesyntald inom kalligrafisk historik."

Ser mycket lovande ut och med det rätta (och självberättigade) trakoriska föraktet i tonen.

FYI så kommer crurernas bakgrund och öde att belysas ganska ingående i romanen "Vanderland" som kommer ut i juni. Jag tror nog att ni kommer att få en del överraskande nygammal information ...

Apropå handouts så gav jag denna till en spelare vars karaktär har Kamalkus som skuggmakt i Oraklets fyra ögon.

Om det var min kampanj hade jag gett dem Crurihandouten först efter Cruris gravar för att bevara mystiken omkring stället. Annars kommer spelarna att fatta för mycket direkt, kanske t.o.m. inte joxa med några statyer i femfingerhanden eftersom de vet att Crurerna försökte lura döden. För oss funkade det bra med den infon som ett stort avslöjande inne hos Shagul. Å andra sidan är din handout fantastisk så det skulle vara synd om de inte fick infon den vägen nu. Plantera den i Järntornet?

Vad gäller Slaktare Små så har jag använt den istället för Shaguls vagga i Kristalltjuren. Den sjungs endast i Tricilve, så om Shagul sjungit den under barndommen bör han komma därifrån... I min kampanj är det en klappleksramsa med komplicerade handrörelser som barnen kör nere i fattigkvarteren.

Jag är fortsatt väldigt nyfiken på Shurgan också, får man veta något i Vanderland måhända?

Vad gäller Slaktare Små så har jag använt den istället för Shaguls vagga i Kristalltjuren. Den sjungs endast i Tricilve, så om Shagul sjungit den under barndommen bör han komma därifrån... I min kampanj är det en klappleksramsa med komplicerade handrörelser som barnen kör nere i fattigkvarteren.

Jag är fortsatt väldigt nyfiken på Shurgan också, får man veta något i Vanderland måhända?

Om jag inte är felunderrättad ingick Slaktare små bland "klappa till-lekarna" i vissamlingen "Österparad" publicerad av den beryktade barnhataren Toddlersven av Gimorra under den galna kejsarinnan Trysalin Spinalunginas regeringstid. Toddlersven var även känd för sin receptsamling för tillagning av spädbarn betitlad "Ett modest förslag". Man påstod länge att den ursprungliga utgåvan av "Österparad" präntades på pergament tillverkat av barnahud, men undersökningar av de få kvarvarande exemplaren har givit lugnande besked: det rör sig uteslutande om skekkerhud (vilket stavades med två "k" på den tiden).

Och ja, ni får veta vad som hände Shurgan i Vanderland, liksom faktiskt det mesta av sådant ni undrat över och lite till tror jag.

Fipplat lite till (utan tillgång till Svavelvinterboken), för att inte spoila alltför mycket.

W.I.P


Cruririket i norr eller söder – historia, legend eller myt? En kalligrafisk replik.

Hederssyntald Tasenbar Örtkänne har förfäktat illa underbyggda teorier om att det mytomspunna Cruririket skulle ha legat på Marjura (av alla farsegels platser han kunde ha valt!), för tusentals år sedan.

Herr Örtkänne, som borde veta bättre, har baserat sin ”teori” på några etymologiska inkongruenser inom den omtvistade och oskolade kökkenmödding av filologiska rester som benämns som ”Ithilgroms Döda Tunga” eller ”Ithilgroms Forntunga”. Må vara att några samfällda abnormiteter återfinns bland vissa trinsmyriska dialekter, rungliska rotvälskor och kargomitiska grymtningar, men Tasenbars vidlyftiga utfästelser om att språkbrukens egaliteter tyder på att fornkulturen Cruri även skulle ha koloniserat det norra Trakoriska riket är dock inget annat än verbalt humbug och förståndsmässigt taskspeleri och visar bara på ett akademiskt moras hos den främste förespråkaren av teorin.

Men låt oss dock för stunden, åtminstone för diskursens skull, acceptera att språk historiskt kan härledas geografiskt, den kontroversiella så kallade ”geohistolingvistiken”, men också då belysa skönskrivningskonstens ofta helt negligerade betydelse på området.

Allra först måste det emellertid fastställas vad som äro känt om ”Cruri” inom den akademiska lärosfären? Enligt det fåtal papyrer och pergamentfragment som ens gitter beröra det mytiska ”Cruri” så kan i vart fall nästande tankestråk återfinnas med någorlunda historisk, eller i vart fall närmytisk, akribi.

På en avsides ö, vid ett kustland i en trakt som kallades Cruri, sägs det ha bott ett stolt och mäktigt folkslag. De var vida övermäktiga andra kulturer vid den här tiden, och var fruktade över hela den då kända världen. Magi var i gamla tider en ny och oprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Hemlighetsfulla män utforskade tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. Cruris härskare begynte studera de mörka konsterna, trots gudarnas uttryckliga förbud därom och drog snart skaparnas vrede över sig.

En mäktig förbannelse lades över Cruri land då de satt sig upp mot den för människan stadgade ordningen för många gånger. Jorden skälvde, havet forsade, landet skakades om, solen skred åt fel håll över himlen och järtecknen fyllde folket med kusel.

Men varningarna hjälpte inte ty rikets siste härskare, trilskades alltjämt, likt ett trotsigt barn. Gudarna hade nu tröttnat och en sista förbannelse lades. En kall ondvind drog in över riket och i dess spår följde missväxt och svält. Inga barn föddes längre och inget offer var tillfyllest i gudarnas allvisa ögon, vare sig av guld eller av blod. Sakta men säkert dog Cruris fördömda släkte ut. Inte ens häxmästarna kunde stoppa gudarnas isande bann.

Så säger myterna om Cruri. Men vad är då visat, i kontrast till Tasenbars amsagor? Ett nogsamt kalligrafiskt stilstudium som mandrom låtit verkställa av de få runor och tecken som finns bevarade av Ithilgroms Döda Tunga; dels de rester som återfinns i svartkonstnärers uråldriga skapelsevidriga besvärjelsepergament, och dels i de piktogramfynd som nyligen gjorts i gudakonungarnas gravar i det fjärran Traxilmes lilafärgade öknar, talar alla sitt tydliga språk:

Cruri, om det nu existerat, låg långt söderöver om Argond! Grafemer och allografer i språket uppvisar nämligen sådana likställigheter med de tecken man funnit bevarade i språkkulturer som förevarade i Yndars varma hav för tusentalet år sedan. Syntesen kan inte rätteligen bli någon annan än att även Cruri emanerar från denna region, men att riket gått under i någon katastrof eller peripeti (”bortspolat” enligt vissa apokryfer, som även benämner riket ”Krau Ki”) och därför ej kunnat återfinnas arkeologiskt. Detta stöds även med emfas syllologiskt av de abjakiska morfem och syllabiska fonem som återfinns i bifogat logografiskt appendix från mitt logiskt grundlagda studium inom området bustrofedonska skrivspråk härom fjolåret, se som oomkullrunkligt exempel härpå tecknet för ”tjur”, som är identiskt över den södra regionen.

Envar som besökt den försakade polarklippan i norr kan intyga och konstatera att här har då ingen hög- eller fornkultur legat, vare sig då, nu eller någonsin. Det behöver man inte vara vetenskapligt skolad för att inse. Det är snarare Gudarnas tarvhål, förhandenvarande av överblivna rester från Tiamats skapnad, man åser vid ett besök. Undertecknad befarar att Tasenbar närmast ägnat sig mer åt det lagrade välsvavlade vin han törhända uppfann medelst alkemiska snedsteg och förvisso bör äras för, än ordningsam och adekvat forntida efterforskning av historik. Basta.

Simenard Froim, förstesyntald inom institutionen för kalligrafisk historik vid Tricilve

Inser att inlägget är gammalt men det finns kanske andra som går i samma tankar. Alltså:

På det hela taget skulle jag säga att det egentligen bara är Arn, Robur, Gobrugda och Shagul som behöver introduceras på och överleva Marjura. Trots att Brior har en central roll i böckerna är han egentligen inte nödvändig för att driva på förloppen efter Marjura. Samtidigt är han en rolig krydda att behålla.

När RPna börjar ställa till det för SL får man rumstrera om i enlighet med bakomliggande faktorer:

• Hertigen har köpt Gottard av Melse och Rurik Ornetand att göra gemensam sak för att ta över hela kolonin. Rurik känner bara till delen om bondeuppror och ser initialt Gottard som fienden.
• Baldyr Brummare är förd bakom ljuset men vet om att han faciliterar transporten av något slags kontraband.
• Arn möter Blatifagus så att de kan lämna ön tillsammans.
• Sulidon Rumperlak utpressas att gå shaguliternas ärenden. Jag inkluderade även Abrelax som gör det för spänning och festkassa.
• Detta har inget uttalat stöd i böckerna utan är vad jag tycker mig kunna läsa mig till mellan raderna: Shagul på Paratorna manipulerar hertigen för att få Vau Tamma-svärden till ön. Det är en bonus om han kan få till en leverans till Cruri genom att manipulera Harkaton i Tricilve, men egentligen räcker det med att svärden kan plockas upp av Kung Ottar i svavelträsken eller nästan var som helst på ön.

Det gick ungefär så här i vår kampanj:

• Praanz reste inte till Marjura. Istället pressade han några äventyrliga statstjänstemän och en vinhandlare (RPna) att diskret bistå digeten genom att spionera på shaguliterna och försöka reda ut vem som smugglar svavel vid sidan av traden. Briors arkeologiska expedition var deras täckmantel. Praanz utfärdade resehandlingar åt expeditionen mot att RPna inkluderades i densamma.
• Nin Hallaska var trippelagent och arbetade inte bara som Poda Arux inkvisitra utan även för Digeta Longa och Herr Ialsop. Hon fick order av Praanz att gå ombord på skorven Mangelika när den gick in i Mynd Mazuldre. Av hertigen fick hon order att samtidigt byta ut en av expeditionens utrustningslårar. Han behövde ju ett sätt att få 300 svärd till ön för att beväpna bondeupproret, men detta viste Nin inget om.
• Vindhäxan tog jag bort helt eftersom en av RPna är magiker och kunde belastas i hennes ställe. Det ställer till med avsevärt krångel senare för den som vill följa romanerna men jag fann det helt enkelt för svårt att få in henne i berättelsen på ett bra sätt. Karaktären har stora filosofiska djup som hade varit oförklarliga och obegripliga för spelarna eftersom hon är både egensinnig och tillbakadragen. Mycket av hennes göranden hade bara sett ut som Fiat SL, vilket jag ville undvika. Det syntes roligare att RPna själva måste ta hand om eländet och få sig ett intressant samtal med Shagul. Nu när jag läst Vanderland inser jag hur knepigt det blir utan henne men tärningen är redan kastad.
• RPna gjorde bort sig med den exploderande svarta kaststjärna man kan hitta under isdruidernas tempel. Basimor Armgrove fångade den i flykten och blev därmed av med sin ena hand. Sedan var istursarnas örlog mot småfolket ett omedelbart och oåterkalleligt faktum.
• Arn kom gående över glaciären från Clusta Noba och fann RPnas läger när de var på väg tillbaka från isdruidernas tempel. Han var helt öppen med att han kommit till ön för att slåss med Blatifagus. RPna avfärdade honom som en jubelidiot men en av dem slog honom följe och blev vittne till det som utspelar sig mellan riddaren och draken i romanen. Det gav mig en chans att introducera Trodax, som senare hamnat på Holters Hus i Tricilve och kan identifiera den RP som assisterat Arn.
• Robur Rödvad måste så klart introduceras. RPna städslade honom att jaga rätt på Melobin Vackre, som troddes ha farit norrut, vilket öppnade för att Roburs grupp och RPna gjorde gemensam sak när Cruri skulle undersökas. I Cruri flydde han och blev, som i böckerna, förslavad av Shagul.
• Nin fick order av hertigen att personligen ta hand om alla eventuella förhör av expeditionens medlemmar. Hon förstod att hertigen inte vill att andra skulle nysta i gruppens förehavanden, men inte varför. Jag använde detta som ett sätt att låta RPna komma undan när de började få ögon på sig. Nin flydde Arhem tillsammans med RPna när Blatifagus anfall sammanföll med att orghinska pirater anföll staden från sjön. Hon började ifrågasätta både digetens och hertigens avsikter så pass att hon lyckades övertyga RPna att ta henne med sig. De var vid det här laget mycket osäkra på sin egen status och ansåg att hon kunde vittna till deras fördel. Inte förrän i Fontra Cilor, efter Shaguls övertagande av Kraglinda, när flera myndigheter började ta rygg på RPna, övergav hon dem plötsligt och försvann. Under hela tiden sedan återkomsten till huvudöarna hade hon då tagit alla möjligheter att rapportera till den ena eller andra skuggmakten.
• Jag gjorde det digra misstaget att låta RPna ha ihjäl Gobrugda. Den enda överlevande shaguliten råkade bli Malek Mangus, vilket senare tvingade mig att divergera från romanerna och introducera nya shaguliter som verkade under Harkaton i Tricilve. Liksom Gobrugda lider nu Malek av nekros men med skillnaden att det beror på brist på de salter som bara tillverkades i Järntornet. Han behöver liksom Gobrugda konsumera en annan shagulit för att bli återställd. RPna gillar av förklarliga skäl inte att samarbeta med honom men ser sig inte ha något val eftersom Malek gjorts oundgänglig i tillverkningen av DiFolternas homuncul som ska bromsa Shagul. På det hela taget är det en dålig idé att låta RPna lyckas alltför väl i Järntornet. Låt dem bli tillfångatagna så att Shagul kan sköta decimeringen och ådra sig Gobrugdas hämndlystnad.
• I böckerna flyr Baldyr från Arhem med de 300 svärden och ledsagas senare till Cruri av Kvurerna. Detta lyckades jag inte alls att få till eftersom RPna upptäckte svärden på Junker Hildurs och jagade köpmannen på flykten. Istället fick Rurik Ornetand stå för undskaffandet och RPna gick på bluffen att värdshuset råkat ut för inbrott och stöld medan de var borta. Svärden gömdes sedan i svavelträsken i väntan på signal från den mystiske Molbrock. Abrelax råkade bevittna detta och berättade för shaguliterna som han redan sålde gallsörpa till. De var i sin tur instruerade av Harkaton att lägga beslag på svärden varför de köpte dem av Abrelax för leverans till Cruri.

Jag tycker också att komplotten med vapensmugglingen är minst sagt diffus och verkar heller ha förklarats i detalj någonstans. Den behöver dock inte heller användas i spel såvida inte någon faktiskt spelar Praanz eller motsvarande figur. Annars kan ju Baldyr (eller motsvarande karaktär) smuggla vapen för någon annan makts räkning. I vår egen kampanj fanns inga smuggelvapen utan endast ett brev från Goscana da Skugre till Guzier da Ollach om att DiFolterna var beredda på att understödja ett uppror med vilka medel som rebellerna än tarvade. Istället använde jag Brior Brådfot för att föra handlingen i riktning mot Cruri. (Baldyr Brummare har än så länge lyst med sin frånvaro, något som förvånat mig själv storligen!)

Bra input! 

Snart drar vi igång med upplösningen på Svavelvinter efter ett sommaruppehåll i spelandet (crurerna har precis nått Arhem, spelarna skall bara befria lite vänner ur svavelträsket och sedan bär det av mot Järntornet för final). Har precis börjat läsa Vanderland (och läste om Vredesverk under semestern) och är rejält taggad. 

Här kommer de uppdragsbeskrivningar jag gav ut till spelarna inför Svavelvinter (de bygger på de ursprungliga uppdragen samt bokens karaktärer):

Ett lönsamt upplägg!
Gudinnan Kastyke står sannerligen på din sida! Du har genom en närmast obegriplig tur kommit över ett sammanhållet parti svärd av ypperligt smide, inalles 300 vapen, under en sen och blöt kväll. Svärden är visserligen äldre och från något farsegels rike, men välsmidda, vassa och obetydligt använda. Köpmannen som du vann svärdslasten av under ett parti smickelbräde, herr Molbrock, höll god min trots att han förlorade allt på grund av din otroliga röta – du kan ju knappt spelets regler! Du fick till och med ta över köpebreven och upplägget för vad som sannerligen kommer att bli en mycket lönsam affär, med nästan ingen risk alls.
Köpare av lasten är Guzier av Ollach, en rik storbonde, på Marjura. Varorna skall levereras till hans kontakt, herr Ornetand i Arhem på Marjura. När varorna levererats till Ornetand betalar Guzier fem gånger marknadspriset!

Vapen kan dock inte fraktas hur som helst på grund av krångliga trakoriska lagar och regler, men Molbrock hade durkdrivet ordnat så att de levereras i förseglade lådor avsedda för en arkeologisk expedition till Marjura som Tricilves akademi avser genomföra. Självaste Tasenbar Örtkänne, den välkände alkemiststofilen som en gång i tiden uppfann vinsvavlingen, har tydligen gett sitt godkännande till expeditionen och du medföljer som ”förman” för att hantera det praktiska. Expeditionen skall tydligen leta spår efter en försvunnen, utdöd fornkultur som påstås ligga begraven under polarisen. Givetvis ren humbug.

Expeditionsledaren är en världsfrånvänd vetenskapsman från akademin (och vet inget om sidoupplägget, utan tror att det är spadar och hackor i lådorna). Bärare, grävare och andra nyttiga hjälpredor och hjon rekryteras bäst på plats. Du har resehandlingar och ett fribrev med sigill att expeditionsutrustningen är känslig och inte får undersökas hur som helst och ett brev som utpekar dig som förman. Vattentätt! Bara att spela med i charaden och låta dem gräva på.
Det måste vara gudinnans försorg att allt har gått så smidigt - slut på billiga tjuvtrick och taskspeleri och som en extra bonus - om nu expeditionen verkligen skulle hitta några fornfynd att tala om - kan du säkert agera mellanhand vid avyttringen också. Som prästerna säger: ”Kastyke älskar den som älskar sig själv och gynnar den som gynnar sin egen lycka”. Och tack igen Molbrock, din knyffel!

Kodordet till Ornetand är:                Vi väntar oss en kärv vinter
Och svarsfrasen är:                          Så kall att svavel fryser
 
 
 
 
Den arkeologiska expeditionen
Legenderna talar om det uråldriga Cruririket som sägs vara begravt under polarisen på ön Marjura, efter att ha dragit gudarnas förbannelse över sig. 
Några äventyrare hemförde för några år sedan urgamla föremål från glömda gravfält. Lärda män har diskuterat om fynden är äkta eller inte, och om det är tecken på en bortglömd högkultur eller inte, men om gravfälten verkligen finns gäller det att hitta dem först, innan de plundras.
Du är särskilt utsänd av akademin i Tricilve på Paratorna för att leda en ny arkeologisk fältexpedition i syfte att utforska fornfynd och spår efter den påstådda forntida civilisationen, ta prover och specima för senare klassificering.

En djärv teori påstår att den tidiga fornkulturen på Marjura var den ursprungliga civilisationen i regionen. Från Marjura skulle sjöfarare sedan före ha kommit till Trinsmyra, för att fortsätta kolonisera de andra trakoriska öarna, Palamux, Paratorna och Saphyna. Teorin (baserad på språkliga likheter) blev ursinnigt slaktad och bespottad av historikerna på Paratorna, men vann visst gehör hos de radikala och bångstyriga trinsmyrerna.  

Akademin har nyligen gynnats av en okänd välgörare, herr Molbrock, en osedvanlig generös mecenat som frikostigt har utrustat och bekostat hela expeditionen då akademin är i det närmaste bankrutt. I gengäld begär Molbrock bara hälften av de eventuella värdeföremål som hittas och anonymitet så att han slipper pinas av tiggarbrev. Självaste Tasenbar Örtkänne, den välkände alkemisten som en gång i tiden uppfann vinsvavlingen, har till och med gett sitt välsignande till forskningsfärden från pensionen.

Du blev raskt tillförordnad som vetenskaplig ledare för den nya expeditionen, trots att du bara är tredjeskrivare vid Akademin, då din handledare tyvärr inte själv kunde följa med på resan av privata skäl. Ett hedersuppdrag och ett förtida erkännande av din slumrande kompetens! Men ändock lite oväntat då du aldrig ägnat dig åt ens något liknande!

Med på expeditionen följer även herr Molbrocks förman för att ta hand om alla världsliga bestyr. Bärare, grävare och andra nyttiga hjälpredor och hjon rekryteras bäst på plats. Det hela arrangerades väldigt snabbt, och du har knappt hunnit sätta dig in i allt vad det innebär, men förstår att om du lyckas hitta spår och bevis för en försvunnen högkultur på en så avlägsen plats så är din framtida karriär säkrad! Molbrocks förman vet säkert mer om det hela och kan bistå med råd om var ni skall börja letandet. Bläcket och sigillen har knappt hunnit torka på resebreven och tillstånden för expeditionen och du hann precis till färjelägret där lastningen av expeditionsutrustningen i diverse packlårar med spadar och hackor var klar innan svavelkonvojen kastade loss för resan norröver. Gravfynden består främst av underliga smycken gjorda av meteroitjärn, märkta med inskriptioner av tjurhuvuden och rundyxor samt märkliga runor besläktade med Ithilgroms döda tunga. Du har fått med dig några mynt, smycken, krukskärvor och en gisten dolk med trasigt elfenbensskaft från akademins samlingar som exempel. Uppenbarligen förfalskningar.

Tidigare expeditioner har alla misslyckats. Akademins många lärda ögon vilar på dig, svik dem nu inte.
   

Legouppdraget ”Den förlorade sonen”
Fingolf Silverhamre, son till den trinsmyriske länsherren Gustald Silverhamre, har i ungdomligt oförstånd rymt till Marjura för att ansluta sig till shagulitersekten, en märklig asketisk sekt, uppkallad efter sin döde grundare, Shagul. Sekten har dåligt rykte då de sägs forska om livets och dödens mysterium, bland annat på levande försöksobjekt. Shaguliterna drevs på flykt för ca hundra år sedan och slog sig då ned på Marjura. De skyddas sedan dess av överenskommelser med de snikna trakorierna i Arhem, som de smörjer med mutor.

Länsherren vill ha sonen tillbaka, med eller mot dennes vilja. Sekten sägs hålla till i en avsides belägen fästning som kallas ”Järntornet”, men att få vet var det är beläget. Sekten understödjer även en sjukstuga för fattiga i Arhem. Deras ambassadör i Arhem heter Malek Mangus och han sägs komma och gå som en huskatt hos fogden av svaveldalen, Gottard av Melse.

Länsherren ser gärna att shaguliterna skadas eller komprometteras (då incidenten med den förlupne sonen orsakat en del skvaller, smälek och politiska predikament) och betalar en rundlig summa extra om affären sköts diskret.
Behöver du ytterligare resurser och handgångna män rekryteras dessa bäst på plats. Du bör dock skaffa dig en täckmantel för dina efterforskningar. Shaguliterna har dåligt rykte och sägs besitta ondmagiska kunskaper, så iakttag försiktighet.

Länsherren har även ett sidouppdrag till dig. Han är mycket nyfiken på svavelhanteringen i Arhem och då särskilt den så kallade ”gallsörpan”, som används för att hålla straffångarna i svavelträsket i schack och arbete. Kanske skulle den även kunna användas i gruvdriften i Hymbergond? Det är ju så svårt att rekrytera och behålla dugliga bergsmän dit. Receptet och närmare detaljer vore guld värt.
 
Den unge bildsköne Fingolf. Oljemålning från Silverhamres samlingar.
 
 
 

Ett politiskt uppdrag, ”Komplott Svavelvinter?”
Du är utsänd av en hemlighetsfull uppdragsgivare som vill bevara den rådande ordningen. En anonym källa har givit en vink om om att det är något misstänkt i görningen på Marjura, något som tydligen riskerar att hota den för Trakorien viktiga och mycket lukrativa svavelhandeln. Att en viss ”herr Molbrock” ryktas ligga bakom det hela och att kodordet för konspirationen är ”Svavelvinter” har pinats fram i förhör.

Vad det än är som är på gång måste det diskret utredas och är det en komplott mot Trakorien och handelshuset Shakellos svavelmonopol skall huvudmännen och planen bakom givetvis identifieras. Behöver du ytterligare resurser rekryteras dessa bäst på plats. Försiktighet måste iakttas, ty de anonyma fienderna har säkert omfattande medel till sitt förfogande och tvekar säkerligen inte att gå över lik. Du bör ordna dig en täckmantel för dina efterforskningar.
Även den märkliga Shagulitersekten har väckt dina uppdragsgivares intresse, varför sekten bör undersökas på lämpligt sätt. De sägs vara världsfrånvända renlevnadsmän som är fogden på Marjura mycket behjälpliga, och de står även bakom en sjukstuga för fattiga. Deras märkliga experiment och läror kring livsduglighet, asketism och kroppskontroll har tolererats ett tag nu, men det ryktas att de har stärkt sina positioner, särskilt vid hovet hos kejsarinnan Heneguya, där en av deras munkar, Harkaton, har blivit andlig rådgivare.

Sekten, som fått sitt namn efter den döde grundaren Shagul, sägs hålla till i ett avsides kloster som kallas ”Järntornet”, och att få vet var det är beläget. Har de storpolitiska ambitioner också? Är de involverade i komplotten? Genomsökningar av försändelser från fastlandet till ön ger vid handen att de mest beställt esoteriska elixir, forntida pergament, märkliga mineraler, salter, farsegels örter och alger. Inget särskilt anmärkningsvärt. Du bör hur som helst tillse att de fortsätter vara ”världsfrånvända” och håller sig på sin plats.



”Operation Svavelvinter”
En av de största fyndigheterna av svavel finns på den karga polarön Majura långt uppe i norr som kuvats några årtionden tidigare. Svavelutvinningen sköts till stor del av slavar och misshagliga personer från Trakorien som utvisas till ett brutalt och framför allt kort liv i svavelträsket på ön. Bara vinningslystna handelshus från Paratorna får bedriva handel på Marjura enligt kejsarens dekret. Intressenter på de andra trakoriska öarna, Palamux, Trinsmyra och Saphyna, oroas av att rikedomarna gör huvudön allt starkare.

Du är utsänd av en anonym sammanslutning för att sabotera svavelhandeln för några år framåt. Det bör ske genom att ställa till kaos i Arhem, hamnstaden i svaveldalen. Din kontaktperson är en ”herr Molbrock”, som utlovat en rundlig summa om uppdraget lyckas.

Handelshuset Shakello, lett av Bodvill Skoffare, kontrollerar 85 % av handeln och det monopolet måste brytas upp. Svavlet används främst till vinframställning, men det är även ett kraftfullt motmedel mot pest, och exporteras i stora mängder till grannländerna. Försök till rättvis handel och fördelningspolitik har dock inte fungerat och nu återstår bara extraordinära åtgärder som lösning.

Sabotageuppdraget, som har fått kodnamnet ”Svavelvinter”, är mycket politiskt känsligt och måste genomföras med diskretion, helst genom att ”bistå” andra personer och grupperingar med att ställa till det (för sig). Svavelhanteringen skyddas av starka intressen, och inte bara av vältränade garnisionssoldater.
Du bör dock snabbt hitta en lämplig täckmantel för din resa norröver. Eventuella ytterligare resurser och nyttohjon för saken rekryteras lämpligen på plats.

Ett politiskt uppdragDu är utsänd av en anonym men mäktig gruppering som är bekymrade över shagulitersekten. Shaguliternas ambassadör, Harkaton, vid trakoriska kejsarhovet har vunnit kejsarinnan Heneguyas gunst och därmed fått otillbörligt politiskt inflytande. Sekten måste komprometteras eller ännu hellre skadas allvarligt för att inte de märkliga lärorna ska få fäste på Paratorna.

Shaguliterna, uppkallade efter sin döde grundare Shagul, sägs vara världsfrånvända renlevnadsmän som är fogden på Marjura mycket behjälpliga, och de understödjer även en sjukstuga för fattiga. Deras märkliga experiment och läror kring livsduglighet, asketism och kroppskontroll har tolererats allt för länge. De skyddas dock av överenskommelser med trakorierna i Arhem, som de smörjer med rundliga mutor.

Sekten sägs hålla till i en avsides belägen fästning som kallas ”Järntornet”, och få vet var det är beläget. Shaguliternas representant i Arhem heter Malek Mangus.
Behöver du ytterligare resurser och handgångna män rekryteras dessa bäst på plats, efter att du försäkrat dig om deras lojalitet. Uppdraget är politiskt känsligt och måste hållas hemligt.