Fria Ligans forum

Bara två spelare närvarade vid det femtonde spelmötet.

Arhem, återkomsten, del 1

Sällskapet är fortsatt övervakade från ovan under resan över glaciären och i närheten av Arhem iakttas man av en horndemon från en klippa. Väl framme i Arhem tas man emot av Malek Mangus som levererar den tråkiga nyheten om Melobin till Perrima. Han varnar också karaktärerna för Nin Hallaska från säkerhetspolisen och söker bilda enad front mot den övernitiska kaptenen.

Avani och Samirion följer Perrima till Kmordahelgedomen där Gistacki och Robur kamperar med motiveringen att bygget stått övergivet. Brottaren sprang på sin forna promotor i Arhem och nu vill radarparet ta sig tilbaka till Trakorien. Perrima hänvisar ockupanterna till fattighuset.

Nästa morgon presenterar Perrima karakärerna för kvurerhövdingen Umma. Denne skyller attacken på Kmordaorden på "mörkermännen" och berättar hur shaguliterna har för vana att röva bort kvurer. Man vill hjälpa Perrima ta hämnd på grönmännen och bjuder sällskapet till Cruri för att möta deras shaman Uxu.

Man börjar undersöka Melobins död och inser så småningom att liket fördes till Sulidon i svavelträsken. Först beger man sig dock till Villa Solstunden för att hämta en gåva som Melobin ska ha lämnat till Perrima. Det visar sig vara ett par röda sammetshandskar av samma snitt som Malek själv bär, och även om Avani misstänker kontaktgift lyckas laborestern inte upptäcka den krossade splittersmaragden som hällts i handskarna. Perrima ombeds oavsett att inte bruka handskarna.

Perrima rådfrågar karaktärerna angående huruvida hon borde anmäla massmordet på Biletand, varpå man söker sig till garnisonen i samlad tropp. När Nin Hallaska inkallas hamnar Avani och Samirion dock genast i häkte, där man får vänta tills förhöret av Perrima har slutförts. Kaptenen går hårdfört fram med mereldiern Samirion, beskyller denne för de mest absurda brotten och hotar med hårresande straff. Trakoriern Avani däremot ombeds vittna mot den tidigare. När laborestern vägrar får vederbörande istället uppmaningen att hitta någon annan misstänkt, ty Samirion får stanna i häkte.

Avani och Perrima (här spelad av den andre spelaren) möter upp Sulidon utanför staden och lyckas få reda på att den döda kroppen inte tillhörde Melobin, utan att offret var för honom okänd. En skallig man hade sökt upp honom mitt i natten för att tvinga honom falskeligen identifiera liket.

Man tvingar den alltmer hysteriska drogmakaren visa vägen till begravningsplatsen där svavelträskens offer begravs. Det aktuella liket saknas dock, liksom ett annat nyligen begravt lik, och gravarna ser ut att ha blivit uppgrävda men Grisselhår kan varken spåra något djur eller någon annan som har skulle bära ansvaret. Däremot leder spår från gravarna rakt ner i träsket.

Medan man tvingar ur Sulidon fler erkännanden som avslöjar att shaguliterna står bakom alltsammans, markerar Grisselhår rörelse i svaveldimman. När vargmannen inser att varelsen som närmar sig genom vattnet saknar andedräkt retirerar han. Karaktärerna iakttar varelsen när den staplar upp ur träsket men verkar inte direkt hotfull. Mörkret gör det dessvärre omöjligt att identifiera den odöde. Istället lämnar man drogmakaren till myndigheterna på garnisonen.

På morgonen förhörs man åter av Nin, varpå pinoförhör av Sulidon tar vid. Under förmiddagen uppstår kalabalik när en odöd Dubert iklädd blöt kmordadräkt staplar runt i stadens utkanter. Den odöde nedgörs slutligen av soldater. Fortsättning följer...

Under det sextonde spelmötet seglade kapten Nin Hallaska förbi isdruiden Perrima som den drivande bifiguren i handlingen.

Arhem, återkomsten, del 2

Grisselhår reagerar kraftfullt när helgonet Ezers huvud vaknar inne i sitt skyddande hölje av sten. Endast vargmannen kan höra olätet innan animisten Samirion förvandlar sina öron till vargöron och därmed också kan höra den oändligt utdragna sången. Reliken gömdes åter undan vid Kmordahelgedomen men innan dess kunde man notera att munnen rörde sig långsamt (väckt till ett skenliv av Jordblodskällans kraft). Samirion försöker känna av relikens kraft och drar slutsatsen att huvudets bärare i livet varit en helig man med förmågan att skingra trollformler som störde gudarnas ordning.

Man för därefter Perrima till stadens utkant för att få en glimt av pälsjägaren Duberts lik. Där stöter man på kapten Hallaska som för karaktärerna avsides för att berätta såväl Sulidon Rumperlak, vilken som bekant överlämnades till hennes förvar av de samma, som Malek Mangus, vilken Nin själv hämtat in för förhör i kraft av sitt ämbete som officer inom Digeta Longa, blivit försatta på fri fot på fogdens direkta order. Hon har själv ombetts lämna garnisonen liksom guvernören inte längre erkänner hennes befogenhet att utöva lagvårdande insatser i Bodâkens namn på Marjura.

Nin Hallaska svär dock att sätta dit såväl shaguliterna som att avsätta prokuratorn, men behöver hjälp med de praktiska åtgärderna. Alltså rekryterar hon karaktärerna som fältagenter under sitt eget befäl i säkerhetspolisens tjänst! Vidare ber hon laborestern Avani, med animisten Samirion som assistent, ta värvning som Sulidons tillförordnade ersättare under tiden som denne återhämtar sig från det elände han åsamkats under Nins pinoförhör under morgonen.

Man får fria händer att utföra vidare efterforskningar på egen hand i väntan på konkreta order. Varpå Avani söker upp Rurik Ornetand för att diskutera upproret som rebellerna planerar. Värdshusvärdens son misslyckas med att imponera och verkar behöva få loss Guzier da Ollach från svavelträsken innan motståndsmännen över huvudtaget kan vidta några operativa åtgärder. Avani får slutligen lov att lägga korten på bordet inför Samirion om sina egna uppdragsgivare DiFolterna, liksom berätta om sina betänkligheter gällande shagulitersekten.

Tillbaka på marknadsplatsen utbryter tumult när en tillsynes dödligt sårad Malek Mangus staplar ut ur en gränd. Han sliter av sig masken till folkhopens förskräckelse och ber om hjälp. Medan Samirion skyndar sig in i gränden för att säkra spår och tala med vittnen, känner sig Avani i rollen som stadens nye läkare manad att hjälpa den skadade shaguliten in i Kmordahelgedomen. Endast motvilligt hjälper han Malek att förbinda såret, och får samtidigt beskåda shagulitens osköna skepnad. Det blir en tryckt situation som dock avbryts av Perrima, som blir förskräckt av synen av den halvnakne Malek. "Vad är har du blivit, egentligen?"

Samirion får upp spåret efter attentatsmannen och förvandlar sig till halvdjurform för att hinna ifatt lönnmördaren. Han nedlägger slutligen sitt byte inför en uppjagad åskådarskara på stadens nordsida. Både jägare, numera i människoform, och mördaren, som till Samirions förvåning visar sig vara en vilt stirrande och numera renrakad Melobin, förs av soldater till garnisonen. Även Perrima och Avani sammanstrålar uppe på södra stadsberget, där man kräver att få tala med Nin Hallaska.

Kaptenen dyker visserligen upp men hon är högröd i ansiktet och lika delar förbannad som förvånad. Det visar sig att Malek anklagat henne för mordattentatet och att hon numera är förvisad från Marjura och måste lämna ön med den vändande svavelkonvojen. Man tar istället sin fånge till Kmordahelgedomen där man försöker förhöra Melobin, dock utan framgång. Han börjar istället be en bön på rungli, vilken Samirion identifierar som en version av berättelsen om Inashar i underjorden. När han vänder upp Melobins underläpp visar det sig mycket riktigt att han är medlem av RhabdoRana!

Man lyckas slutligen få svar på många av sina frågor efter att man låter Perrima samtala med honom i enrum, dock efter att Avani proppat i honom droger och Samirion mjukat upp hans sinne på magisk väg. Melobin lämnas hängande i handfängslen med Grisselhår som fångvaktare över natten, medan de övriga beger sig för att kolla upp en ledtråd om ett ödetorp där någon verkar gömma sig. Det visar sig vara en odöd Shulaban, med märken efter strypartråd runt halsen, som håller till i den kalla och övergivna stugan. Samirion känner på sig att det inte är någon nekromatisk besvärjelse som väckt tjuven till ett ickeliv, utan att någon annan kraft ligger bakom.

Nästa spelmöte inleds med att Melobin lyckats såväl ta sig ur sina fjättrar som klättra ut via kapellets tak. Samtidigt är soldater på väg för att arrestera Perrima och dennes medkonspiratör Melobin för massakern på berget Biletand! Innan dess är det dock tänkt att vi ska spela Cruris gravar som ett fristående sidoäventyr med Kimaras spelare, men det återstår att se om detta blir av.

Jag firade Halloween genom att spelleda äventyret Cruris gravar för karaktären Kimaras spelare samt en ny spelare, som gestaltade Robur Rödvad (med Gistacki som följeslagare). Äventyret tar sin början samma kväll som spelargruppen ankom till Arhem efter sin utflykt upp på glaciären, så att Kimaras spelare ska kunna spela ikapp resten av spelgruppen. (Jag behövde också få ihop sammanhangen hjälpligt med Cruris uppvaknande och de dödas uppståndelse i Arhem, se föregående spelmöten.)

Cruris gravar

Brior Brådfot, påhejad av Mogerland, har som bekant planerat en utflykt ut i Marjuras vildhedar sedan ankomsten till ön. Förutom gravplundrarexperten (enligt eget utsago) Robur Rödvad och dennes packåsna Gistacki (de två återförenades nyligen i spelet) vill man även förvärva dolken Demens, men då denna är i oraklet Kimaras ägo följer även hon med. Planeringen inför utflykten till det hemsökta Cruri avbryts dock på Junker Hildurs av Abrelax som, påhejad av slavdrivare på permission, våldför sig på stackars Moska. Detta är en utmaning för Kimaras förbannelse varpå även hon får också utstå en våldsam behandling. Gistacki tänker inte stillasittande se på när resen ger sig på renblodigt folk och, efter klartecken från Robur, kliver fram för att sätta stopp för beteendet. Det hela slutar dock illa då Abrelax skallar brottaren över ansiktet så illa att denne nästan avlider!

Gistacki kan räddas tack vare att man hämtar Sulidon Rumperlak från slavlägret, som drar ut en benflisa ur Gistackis bihålor genom näsan. Resten av planeringen inför avresan kan skötas inne på värdshusets sovsal sedan Hildur jagat ut alla gäster för kvällen. Under natten hemsöktes Kimara av Inandriel i sina drömmar. Resan tar vid följande morgon och stackars Gistacki lastas på en sexhjulig bergsvagn som rullar iväg norrut. Man slår nattläger på höglandet ovanför Cruris sanka lågland med vulkanen Kislak synlig i fjärran.

Nästa morgon beger man sig in i Cruris hemsökta träskmarker och när man slutligen rådfrågar Demens blir denna uppspelt, varpå dolken föreslår ett besök i tempelstaden Fari-Nhata där man ska besöka oraklet Inandriel. Man följer dolkens väg fram till Cruris berg, genom dess raviner och dolda sänkor ända fram till Stenfingerskrevans port. Efter att Gistacki och Kimara spolas iväg av myrvattnet som strömmar ut genom öppningen beger sig Robur, pådriven av sin lusta för guld, själv genom forsen och in i den gömda dalen.

När de övriga följer efter har gravplundraren redan hittat en förseglad öppning in i en förmodad skattkammare på dalens östra sluttningar. Gistacki får lov att hjälpa sin husbonde medan Brior och Mogerland vandrar uppåt dalgången för att utforska ruinstaden. Demens är inte till någon hjälp varför Kimara sätter sig för att meditera och lösgör sin astralkropp från sin fysiska lekamen. Hon kan inte finna någon hand, femfingrad eller annan, men kan däremot inte missa det underjordiska lavaflöde som nu blir synlig för henne. Hon kan också se en varelse ner i själva flödet, och under sina misslyckade försök att kommunicera med denna fastnar hennes astralkropp i magmaströmmen, utan någon utsikt för att kunna komma loss och återförena sig med kroppen. Lyckligtvis hittar Mogerland oraklets livlösa kropp, gör henne sällskap på astralplanet och lovar att försöka hjälpa henne loss.

Nu börjar gravplundrarna istället förgäves försöka gräva ner sig i marken där lavaflödet borde finnas. Först när Gistacki listar ut att Roburs medhavda statyett kan placeras på den altarlika stenen som utgör femfingerhandens tumme började man komma någonvart. Ottarhögen har i denna version varit övertäckt av myrvattnet enligt romanens förebild och presenterades i övrigt nedskalad på innehåll, fällor och skatter. Det första man hittade var dock Jordblodskällan och när man tar dit Kimaras livlösa kropp, låter hennes hand vidröra Jordblodet så återkommer hennes medvetande till den fysiska kroppen. Hon har misslyckats med att kommunicera med varelsen i källan, som ju försökt kommunicera med henne i drömmen, varpå hon följer sitt öde och dricker ur källan. Hon svimmar återigen av men lyckas däremot kommunicera med oraklet Inandriel, som mest sonderar sin kollegas avsikter och förmanar att hålla hennes existens hemlig för omvärlden.

Under tiden intresserar sig Robur för fyrfaten i gravkummelns centralnav. Gistacki får lov att rycka upp den närmaste ur sitt fundament med förväntat katastrofalt resultat. Roburs spelare gör en uppgörelse med Ödet för att rädda sin karaktär medan Gistacki endast delvis lyckas rädda sig in i gången mot Jordblodskällans kammare. (Han förblir fast med sitt ben under resten av äventyret och det är upp till Roburs spelare att spendera ett ÖT om hen vill att följeslagaren ska ha lyckats ta sig loss och fly från Cruri.)

Med resten av sällskapet fångna vid Jordblodskällan lyckas Robur ta sig ut genom gravens ingång och ner genom rasmassorna via kullens topp in i kung Ottars grav. Han plundrar den döde på värdeföremål, inte minst kronan, med vågar inte plocka med sig kungasvärdet Ebharing som blir liggande på golvet. Då kungens position rubbas när armarna bänds loss från svärdet, börjar svart vätska rinna ut genom torvmumiens mun. Istället för att lämna graven vidgar Robur munöppningen och råkar få fart på kungens andning. Han förblir i graven under hela den utdragna process som utgör Ottars uppvaknande. Facklan brinner ut lagom när han klättrar upp och kungen rasar ner på golvet, oförmögen att balansera på sina stela ben.

Väl ute i det fria överväger gravplundraren att fly fältet med sitt byte, men han vill samtidigt inte (än en gång) överge sin kumpan Gistacki. Han lyckas lokalisera deras underjordiska fängelse men ser samtidigt siluetten av en människa röra sig bland monoliterna i nattmörkret. (Det är en av Shaguls kloner som är på plats för att hålla uppsikt.) Han gör upp en eld för att kunna se vad han gör men under tiden lyckas Ottar, enligt romanens förebild, gräva sig in till Jordblodskällan och dricka ur densamma. Inför sin skräckslagna publik tar sig den pånyttfödda konungen ut ur jordhögen med sina bara händer, fortfarande enligt romanens förebild, och återvänder därefter till sin gravkammare för att hämta sitt svärd och sitt horn. Däremot hittar han inte sin krona, men lägger jakten på tjuven på hyllan för stunden för att blåsa i hornet och väcka sitt folk.

Brior och Mogerland flyr ut i natten medan Kimara följer efter Robur som gömt sig bland monoliterna på andra sidan kullen. Där sitter man utan att våga röra sig medan Cruri vaknar runt omkring dem. Först när landskapet kryllar av vandöda tar man beslutet att lämna dalen, och upptäcker till sin fasa att de vandöda även finns i vattnet som skiljer dem från säkerheten utanför Stenfingerskrevan! Oavsett tar man sig ut och lämnar Cruri bakom sig.

Spelet fortsätter förhoppningsvis med hela spelgruppen i Arhem.

Eftersom de andra spelarna uteblev från veckans ordinarie spelmöte spelade vi andra en fortsättning på Cruris gravar.

Cruris gravar, igen

Robur och Kimara pustar ut efter att ha lämnat Cruris våtmark bakom sig. Såväl spelare som karaktärer försöker sammanfatta vad som egentligen hände och man kan konstatera att såväl Gistacki som konungens svärd blev kvar i den hemsökta dalen. Man väcker upp Demens för att få svar på sina frågor, och efter att man inser att elfenbensmannen tror sig leva i en svunnen tid lyckas man få svar på sina frågor om riket Krau-Ki, om kung Ottar, Jordblodskällan och Svavelvintern. Scenen ersätter på så sätt Shaguls monolog i slutet.

Vid solnedgången omringas man av kvurer och samtidigt bestämmer Roburs spelare att Gistacki, som alltså utgör förmågan Följeslagare, ska dyka upp igen till kostnad av en ÖT. Alltså dyker Brior Brådfot upp med den skadade brottaren i släptåg - han och Mogerland lyckades rädda Gistacki ur Ottarhögen men Mogerland blev dessvärre kvar. Stämningen är inledningsvis spänd men Kimara känner slutligen igen medinkvinnan Uxu, varpå man ombeds följa med kvurerna. (Brior är med som bihang under hela spelmötet men påverkar inte handlingen mer än att han agerar vittne till händelseförloppet. Därför omtalas han inte mera nedan.)

Det visar sig att Cruri-flocken samlar alla kvurergrupper på västra Marjura till sin tillfälliga boplats i Cruri. Robur oroar sig för att bli igenkänd då det visar sig att han stal statyetten som öppnade graven från samma stam. Situationen blir särskilt kritisk när Umma dyker upp men Robur lyckas ändå komma undan, liksom han lyckas freda den stulna kungakronan från nyfikna kvurerfingrar. Uxu samlar stammarnas shamaner för särskilda förberedelser, i vilka Kimara deltar. Till kvällen har lägret mångdubblerat sin storlek och en gigantisk högtid firas till förfädernas ära. Umma förklarar att shamanerna skall rådfråga andarna huruvida man ska bryta tabu och bese sig in i Cruri eller int - förfäderna har nämligen återvänt för att befria Marjura.

Under seansen får Kimara ett ont omen i form av att månen färgas röd av all vulkanaska som Kislak spyr ut i atmosfären. Blod kommer att rinna om man återvänder till Cruri. Kimaras spelare låter också sin karaktär, i egenskap av orakel, utfärda vår första profetia vilken skapades enligt slumpgeneratorn. (Vi får väl se om vi får användning för den eller inte.)

Eftersom karaktärerna redan bestämt sig för att ta sig tillbaka till Stenfingerskrevan välkomnar man kvurernas beslut att organisera en karavan med gåvor till sina "förfäder" i Cruri. Utanför den hemliga dalen möts man av vandöda trupper, som dock släpper förbi kvurernas karavan. I själva dalgången håller Ottar hov på ett podium bestående av en gammal husgrund, medan stadens invånare verkar högst förvirrade. När kvurerna ställer sig på flera led framför konungen stiger Kimara främst i ledet och låter Demens tala på Ithilgroms döda tunga. Dolkens pipande leder dock mest till förvirring men han lyckas i alla fall annonsera drottning Ottilias ankomst. Häxan Rirba talar onda ord i konungens öra varpå "drottningen" ombeds stiga upp till konungen. Ottar är inte imponerad av sitt kungliga gemål och när bedragaren återigen håller fram Demens rycker kungen åt sig dolken och hivar iväg nedför dalgången. Kimara lägger också märke till en kåpklädd figur som håller låg profil på kungens presidium.

Ottar talar till sitt folk och dömer "trälarna" till döden för sitt svek, alltså för att man låtit tjuvar komma in och stjäla kronan. Kvurerna, liksom människorna som trängs bland dem, föses ned mot Jordblodskällan med hovet i släptåg. När Kimara lämnar podiet märker hon att den huvklädde är levande men kan inte skilja ur anletsdragen. Hon ropar "Mogerland!" efter honom varpå figuren drar sig undan.

Kvurerna ställs ner på knä framför Ottarhögen varpå Ottar beordrar att man öppnar kungafamiljens kammare. Kimara leds ned dit i sällskap med Ottar och Rirba, varpå det går upp för kungen att den förre är en bedragare. Innan han avrättar henne inför sitt folk beordrar han sina undersåtar att sprida sig i alla väderstreck för att hitta tjuven och föra tillbaka kungakronan. Shagulklonen träder fram och ber, på det dödas språk, att personligen få skaffa undan Kimara. När kungen beordrar att avrättningarna ska inledas frågar klonvarelsen vilka bland fångarna "betyder någonting för han som kallar sig Mogerland". Kimara pekar ut sina kumpaner varpå Shagul får dem att kollapsa och därigenom räddar dem undan skarprättarna.

Innan Gistacki kollapsar frågar han dock om inte Robur har någonting att köpslå med varpå gravplundraren tveksamt plocka upp Ottars krona. (Shagul misslyckades med konfliktslaget mot Robur då han fick fördela sina tärningar mellan de båda männen.) Ottar reagerar ögonblickligen och börjar gå rakt emot Robur. Innan han når fram kastar han dock kronan till kungen, som inte lyckas fånga den i luften. Shagulklonen träder fram för att plocka upp kronan och presenterar den för kungen. Han säger också att mannen inte är tjuven utan en lojal undersåte som hämtat tillbaka regalien.

Under tiden drabbar Rirba, som behärskar det Låga språket, och Kimara i luven på varandra. Den förra försöker kasta en besvärjelse på sin gamla plågoande Demens men misslyckas. Kimara går till anfall med dolken i högsta hugg och lyckas också ge häxan ett missprydande ärr. Häxan flyr då jag som berättare fick slut på ÖT med Kimara efter. Shagul avbryter spektaklet och ber Kimara följa med honom medan hennes kumpaner lämnar platsen.

Nu fick Kimaras spelare valet att fortsätta spelet med sin nuvarande karaktär fast efter att "Mogerland" raderat hennes minne, eller pensionera karaktären permanent eller tills vidare, med hopp om att åtminstone hon får svar på alla sina frågor kring Mogerland. Spelaren valde det senare alternativet och kommer därmed att spela kapten Nin Hallaska under resten av Svavelvinter.

Vi lyckades slutligen samla hela spelgruppen till det nittonde spelmötet och välkomnade den nye spelaren som alltså spelar både Robur Rödvad och Gistacki (följeslagare). Hen fick dock vänta lejonparten av spelmötet på att Robur skulle komma in i spelet igen, medan Kimaras spelare ju övergav sin roll (tills vidare, fortsatt spel kommer att äga inne i Shaguls grav med höga insatser) och kunde hoppa in direkt i första scenen som kapten Nin Hallaska istället.

Arhem, avfärden

Innan soluppgången gör soldater från garnisonen en räd mot Kmordahelgedomen med Malek Mangus närvarande som rådgivare och anstiftare. Karaktärerna vaknar dock av att Grisselhår jämrar sig inne i själva tempelrummet och klöser på den låsta porten. (Han låstes in med Melobin över natten.) Nin Hallaska tar sig snabbt ut från druidernas bostadshus och ställer sig vid grinden när en överste med ett tältlag soldater gör halt framför kapellet. Man har order om att arrestera såväl Perrima som Melobin, men det visar sig att den senare lyckats ta sig ur sina fjättrar och fly ut genom Kmordahelgedomens öppna tak. (Jag föreställer mig att det finns en öppning där väder och vind kan komma in i kapellet, så att det i praktiken är en utomhushelgedom.) Viss kalabalik utbryter sedan det visar sig att Avani och Samirion ska försättas i arrest men i slutändan lyckas Nin sätta så pass mycket skräck i truppernas anförare i egenskap av Digeta Longa-officer att soldaterna får återvända utan uträttat ärende.

Man gör i all hast upp en handlingsplan för att ta itu med Shaguliterna, som i korthet går ut på att karaktärerna (inkl Nin själv men inte Samirion, se nedan) lämnar Arhem med konvojen enligt prokuratorns order. Under den vecka som återstår innan konvojens avfärd passar Perrima, Grisselhår och Samirion på att vandra över glaciären för att möta upp de övriga i Clusta Noba. På sin glaciärfärd ska man också försöka kontakta isjättarna medan Nin vill försöka engagera mäster Kyrias vid vapenskolan att delta i straffexpeditionen.

I väntan på konvojens avfärd tar Avani Veda anställning som Sulidons ersättaren under dennes konvalescens i sviterna av tortyren han fått utstå. I Svavelträsken eldas pannorna vid svavelraffinaderiet dag som natt för att uppfylla fogdens produktionskvot. Avani lyckas styra upp verksamheten hjälpligt så att hela raffinaderiet inte flyger i luften under den hårda ansträngningen. Avani får också tillgång till Sulidons laboratorium, dennes receptböcker och får tillfälle att tillreda zombin för träsklägrets bruk. Hen assisterar också som stadens läkare under denna tid.

(Vi ordnade denna sista veckas aktiviteter med hänsyn till att karaktärerna härmed går upp till ödestyngds 2 och alltså får ytterligare en nivå i förmågor. Samirion vill exempelvis lära sig Kmordadruidernas hemligheter av Perrima, som därmed måhända inte alls blir den siste Kmordadruiden...)

Nin i sin tur försöker övertyga Kyrias om behovet att ta itu med Shaguliterna. Det lyckas först efter många turer när Nin anlitar bedragaren Robur Rödvad, nyligen anländ i sällskap med Brior Brådfot från Cruri (se ovan), för att falskeligen spela ett vittne som såg den unge adelsmannen och tidigare eleven Kabristo bli bortförd av Shaguliter (se också tidigare inlägg). I slutändan följer Kyrias, Tocandra da Privari (som befinner sig på fäktskolan med order från Praanz da Kaelve för att utvärdera fäktmästarens lojalitet) och eventuella andra elever som pilgrimer till Felikerklostret på Clusta Noba. När Svavelkonvojen avseglar söderöver följer man alltså med upp på isen och vidare mot Dymramassivet.

Spelmötet avslutas med att en trupp vandöda soldater från Cruri besätter Norra stadsberget samtidigt som konvojen gör sig redo för avfärd. Ingen förstår de dödas deklaration och spelarkaraktärerna skyndar sig istället till karavellen Vågdansaren som ringer i skeppsklockan.

Nästa spelmöte tar vid i Clusta Noba där alla, förhoppningsvis, återförenas än en gång. Karaktärerna har ska då ha tillgång till sina nya förmågor och erfarenheter.

Efter tjugoen spelmöten har spelet äntligen hunnit fram dit jag hela tiden velat styra kampanjen, det vill säga Järntornet. Nedan en summering av de senaste spelmötena vilka ledda fram dit.

Dödens väntrum

Medan övriga karaktärer fortfarande befann sig i Arhem i väntan på konvojens avfärd vaknade oraklet Kimara inne i Shaguls grav, enligt romanens förebild. Shagul har inte presenterat sig själv ännu och spelaren är något desorienterad. (Hen spelar Nin Hallaska parallellt.) I den korta introduktionsscenen undrade Shagul över hennes förmåga att se utan sina ögon, och undrade vad hon ser när hon tittar på klonerna (det vill säga klonen i graven respektive Mogerland-klonen). Han hävdar också att det vore att föredra att inte se någonting alls, jämfört med att endast se det som någon annan (läs: Shamash) bestämmer att man ska få se. Han säger sig också kunna ge henne den syn åter som guden orättmätigt berövat henne i unga år.

Min tanke är att fortsätta spela ut scener i underjorden parallellt med spel i Järntornet.

Walkabout

Animisten Samirion i sällskap med Perrima och Grisselhår lämnade som bekant Arhem för att fotvandra över glaciären till Clusta Noba. På vägen stöter man bland annat på kvurer på flykt österut över isen, liksom man möter Esimund/Storthule vid Kmordahelgedomen. Jättarnas klanledare utlovar blodshämnd på grönmännen och är villig att leda karaktärerna till Järntornets krater. Jätten tar tillbaka mammuthornet som lämnats till druiderna som gåva, liksom han erbjuder Perrima med kompani sin kniv Blåbite (som här är ett krokigt och rostigt slagsvärd vars magi klingat av för länge sedan) vilken i sin tur lär stamma från de första druiderna.

Perrima viger in Samirion i Kmordadruidernas seder och mysterier, liksom Grisselhår ingår det treflätade repets vänskapspakt med sina mänskliga följeslagare. Animisten Samirion är numera att räkna som novis inom Kmordaorden.

När man lämnat Biletand och rundat av Thulerbergen stöter man på en grupp orghiner som vaktar ett par långskepp i en fjord norr om Clusta Noba. Ledaren och de övriga är visst uppe på glaciären, men så mycket mera lyckas man inte kommunicera.

Slutligen når man fram till pälsjägarlägret Picklapust norr om själva Clusta Noba. Perrima och Grisselhår stannar vid Kmordas kapell där medan Samirion lyckas säkra överfart till munkkolonin med en lokal fiskare.

Clusta Noba

När konvojen angör Clusta Noba finner man snabbt lokalbefolkningen vara svårtillgänglig och avvaktande inför främlingar. Robur och Gistacki lyckas dock få kontakt med en vacker änka som gärna huserar ett par rejäla karlar vid sin något skamfilade gård. Nin och Kyrias med elever får däremot logi vid felikernas kloster, medan laborestern Avani får hålla tillgodo med karavellen Vågdansaren i sällskap med Brior med flera resenärer.

Samirion anländer som bekant också och besöker felikerklostret i sällskap med Avani. Efter en guidad tur har man frågor om bansikans tre symboler i relation till spagyrikernas tre grundelement samt Kmordadruidernas tre tillstånd av is (frusen is, flytande is eller vatten, samt flytande is så som vattnet i Domonas källa). Man hänvisas till klostrets prior Sosilaf. Under en sen supé med den rundlagde munken får man visserligen svar på sina frågor men inga djupare insikter i tillvarons mysterier. Man återkommer dock dagen efter i syfte att bli spådda av priorn, vars titel ju är Barû Sofagi, varpå man slår ihop sina förmågor för att tillreda vad som ska föreställa en festmåltid i vars rester spåmannen sedan kan få glimtar av framtiden. Efter en lång rad gräsliga tärningsslag slutar scenen i att man endast lyckas presentera en vämjelig kelpgröt, vilken priorn i slutändan kastar upp. Ett dåligt omen om något!

Man springer också på prästen och astrologen Ammissadu, som rest till Clusta Noba i förväg och hittat en gammal stencirkel som i forna tider fungerat som solkalender. Genom att studera förskjutningen i cirkeln lyckades han lista ut att hela Marjura roterat men behöver tillgång till Briors anteckningar från Etemankitemplets skrifter för att kunna räkna ut hastighet och annat. Deras vidare akademiska insikter sparas till senare i kampanjen.

Då Avani fått slut på sitt opiander redan vid färden upp på glaciären ett par veckor tidigare, och då spelaren lyckats fabulöst bra med alla dådslag för att motverka effekten av abstinensen, genomför Samirion en ritual för att bota beroendet för gott. Detta lyckades trots att en distraherad Ammissadu (Avani är klädd som kvinna vid tillfället) håller på att bryta Tigwalvanbroderns koncentration.

Mot Dymramassivet

Svavelkonvojen avseglar från Clusta Noba men ett par resenärer saknas. Avani och Samirion håller sig undan för att stanna kvar på Marjura, medan Robur och Gistacki lurats av den listiga änkan att bli kvar i förhoppning om att kunna hålla sig varm under den långa polarvintern. Karaktärerna slår ihop sig med Nin Hallaska, mäster Kyrias (med elever) samt sinevanermunken Tallgo (vars spelare dessvärre inte är med i kampanjen för tillfället) och möter upp Perrima med följeslagare på Marjuras fastland. Kyrias vill gärna ta befälet över operationen men det slutar med att han får dela ansvaret med Nin.

Man beslutar sig för att inte runda av Thulerbergen på sin väg mot Baletind och jättarnas bosättning Gjutenheim, utan passera över istället. Framme vid den vulkaniska bergskedjan stöter man dock på en uppretad Basimor Armgrove som misstar glaciärvandrarna för orghiner. Samirion, som går i täten i sällskap med Perrima och Grisselhår, lyckas dock fånga jättens uppmärksamhet och reda ut situationen. Efter en del våldsamma kraftdemonstrationer beger sig Basimor iväg mot orghinernas skepp (se ovan) för att hämnas "rödsärkarna".

Efter att man korsat Thulerbergen når man slutligen Esimunds hövdingagård Gjutenheims Utgård. Istället för att avresa omedelbart gästar man jättehövdingen i väntan på att dennes son ska återkomma. Basimor återkommer mycket riktigt och kan återge hur han trampat söner långskeppen, liksom hur han stötte på fler blåmän på isen under färden hem. Nu håller man rådslag om hur man ska handskas med Shaguliterna och beger sig slutligen iväg mot Dymramassivet. Samirion och Perrima försöker också "ladda" Blåbite med köldkraft inför den kommande kraftmätningen.

Framme vid de mörka bergen pekar jättarna ut vägen mot Järntornet och vandrar själva runt bergen, i sällskap med Perrima och Grisselhår, till en glaciärhylla som överblickar nedslagskratern. (Esimund har för övrigt berättat om platsens historia som alltså sträcker sig tillbaka till före jättarnas ankomst. Jag tänker att kaklunen Biota i själva verket slungades ner på Tiamatia av gudarna, vilket gav upphov till kratern. Crurerna lyckades dock fängsla kaklunen och byggde en fästning ovanpå för att vakta monstret. Shagul och hans lärjungar upptäckte givetvis den fångade bjässen men har endast haft begränsat utbyte av dess närvaro. Shagul lär känna till dess natur medan Shaguliterna torde vara mer eller mindre ovetande.)

Järntornet, ankomsten

Övriga småfolk avancerar alltså mot Järntornet via stigen över bergen, men upptäcks av en flygande horndemon och möts av hotfulla orghiner i Gethornspasset. Avani, Samirion och Nin lyckas dock förverka passage in i kratern under förutsättning att den kvinnliga officeren lämnar sitt huvudsakliga vapen utanför. Man leds förbi Shaguls grav och orghinernas läger, vidare över bron fram till Järntornets portar. Dessa öppnas och man tas emot av lägre stående Shaguliter anförda av Barbica. (Den senare är här en tidigare ranzinermunk som reste till Marjura för ett dussin år sedan i syfte att studera Shaguliterna för Abzulvans räkning. Kaklunen har talat till honom och han inser att han behöver sona sina brott, möjligen genom att förena sig med varelsen eller genom att släppa den lös. Kaklunen i sig saknar dock moral utan fungerar endast som länk mellan den tidigare munken och gudarnas ordning.)

Efter att Avani förklarat sitt ärende att leverera ett brev till patriarken Gobrugda ombeds karaktärerna vänta i ett rum i anslutning till ankomsthallen. Slutligen tas man emot av comlumna Ramorba varpå Nin kräver att få tala med templets prior medan Samirion önskar sig en rundtur i templet. Man leds till gästrum som förberetts åt dem, även om man får skiljas från sin utrustning som kvarlämnas i väntrummet. Man har tillgång till salong och matsal, där man också serveras middag, allt under uppsikt av lägre shaguliter. Avani hämtas dock först och får träffa Gobrugda som önskar sig kodnyckeln till brevet han mottagit. (Uttrycket "Manghalde" introduceras härmed i spelet.) Efter middagen leds Avani genom Järntornets mörker till själva tornets laboratorier, där Gobrugda väntar med ett svarsbrev till dennes uppdragsgivare Gozcana da Skugre. Båda parter har intresse av att Avani hinner med konvojen (vilken shaguliten alltså inte känner till redan har avseglat) med de i brevet begärda mineralerna varpå Avani får lov att hitta tillbaka till sitt gästrum på egen hand. Hon drabbas dock av sin nya förbannelse (se ovan) som är att alltid lägga näsan i blöt, varpå hon vandrar iväg på upptäcksfärd. Först hittar hon horndemornas näste men återvänder istället till ankomstplanet, där hon får syn på ett ljus längre in i det mörklagda templet...

Fortsättning följer, med bland annat Kimaras möte med Elmesum, liksom återföreningen med Mogerland, inne i Shaguls grav. Nin Hallaska (som ju spelas av samma spelare) får i sin tur stå öga mot öga med en vresig Grafficanus. Jag räknar med åtminstone ett par spelmöten inne i Järntornet innan det är dags för Döds ände och kampanjdelens stora klimax.

Ytterligare ett spelmöte där en spelare spelar oraklet Kimara inne i Shaguls grav parallellt med Nin Hallaska i Järntornet. Faktum är att tidslinjerna skiljer sig hela 17 dagar!

Shaguls grav

Kimara undersöker Shaguls grav och hittar en svag Elmesum orörlig i sin bädd. Mogerland dyker upp och berättar om kärleken till henne. Elmesum ber Kimara ge hennes örhängen till sin arvinge och Mogerland förklarar att arv går ner i kvinnlig led i Kargom. (Min förhoppning är att rekrytera en Didra-spelare till kampanjens nästa del.) Därefter mediterar Kimara med sin vän vid den underjordiska sjön, varpå Mogerland berättar att han funnit en flyktväg åt Kimara ifall hon skulle behöva en. Nämligen vattenspegeln i vattenreservoaren, som han i så fall kan öppna som en portal till en spegeldimension.

Efter att ha vilat upp sig söker Kimara slutligen upp den andra Shagulklonen, som erbjuder henne "frihet" från gudarnas ok samt visar stolt henne skaparboken. Eftersom den blinda Kimaras syn är en "gåva" från Shamash kan hon inte titta rakt på boken, som lyser med solens kraft rakt in i hennes själ. När trollkarlen gömt undan boken igen fortsätter han snärja oraklet att förena sig med honom. Hon rådgör med klonen som, än så länge, identifierar sig som Mogerland som dock varken vill råda eller avråda henne att lämna sitt öde. Det som slutligen avgör saken är dock just att hon inte vill lämna Mogerland utan stanna kvar vid hand sida. Alltså öppnas skaparboken igen och Kimara lyckas pränta sin runa på dess blanka sida.

Järntornet

Ett par veckor senare blir Nin kallad inför patriarken Grafficanus, som är minst sagt hotfull och betraktar såväl officeren som hennes överordnade Goba da Grummi som fientligt inställda gentemot sekten. Han anklagar rent av dem för förräderi mot kejsarmakten och leder henne till biblioteket där Dymratraktatet förvaras. Efter att man utbytt okvädelser inför dokumentet och Nin anklagat shaguliterna för att röva bort trakorier, tvingar priorn officeren att följa med honom till templets källarvåning. Han säger sig vilja visa henne vad som egentligen försiggår i Järntornet, men tänker egentligen ta henne till kaklunen så att hon ska förlora vettet. Man kommer dock inte längre än till botten av trapporna när ett blodisande skrik av smärta och skräck, härrörande från dissektionssalarna, når Nins medvetande och hon bestämmer sig för att oskadliggöra sin värd. Det hade förmodligen lyckats utan större åthävor såvida inte patriarken använt nekrokinetisk kraft för att döda henne!

Avani är som bekant på upptäcktsfärd i Järntornet men blir upptäckt av ett par noviser och låtsas vara vilse. När hen fortsätter smyga runt ser hon hur Samirion blir eskorterad av Barbica genom templet. Hen slår följe med dem på en rundvandring bland shaguliternas privata utrymmen, där han öppenhjärtligt berättar om sektens läror och sitt liv i templet. Avani vill dock se biblioteket varpå shaguliten inte enbart visar sina gäster till det yttre utan också det inre biblioteket. Han är fortfarande övertygad om att karaktärerna har för avsikt att ansöka om medlemskap i shagulitersekten, men varnar dem för de prövningar som väntar och påpekar att de som inte klarar antagningen inte heller lämnar templet.

Karaktärerna vänder dock konversationen att handla om shaguliternas brott och tar upp Kmordadruidernas öde. Barbica knäcks slutligen och frågar efter en präst att bekänna sina synder till. Samirion tar på sig rollen som Tigwalvan-präst (trots att han endast är novis) och låter gudens heliga ljus skina över såväl den förtappade shaguliten som alla skapelsevidriga skuggor som gömmer sig bland böcker och hyllor. Han leder shaguliten till meditationskammaren i anslutning till biblioteket, där densamme erkänner sina många brott i sektens namn. Istället för att utdela gudarnas straff över Barbica bestämmer sig Samirion för att använda honom för att förinta sekten, något som den nyfrälste tacksamt åtar sig även om hans sinnestillstånd är extremt instabilt för tillfället.

Laborestern Avani, som lyckats komma över Barbicas nyckelknippa, tar sig in i det inre biblioteket igen, där hen lastar en kärra full med intressanta ockulta skrifter. När man återförenas i det yttre biblioteket inser man att shaguliterna har samling i templets centralhall utanför. Plötsligt skakas hela Järntornet av en kraftig sättning och hela klippan fortsätter att skaka våldsamt. Det som ingen ännu vet är att ett jättelikt flak av glaciären ovanför kratern lossnat, brutit sig genom kraterns randberg och kommer att orsaka ett våldsamt utbrott.

Fortsättning följer med Döds ände.

Spelet har fortsatt parallellt inne i graven respektive Järntornet, varpå tidslinjerna jämkats ihop igen, för att återigen separeras...

Shaguls grav

Kimaras tillvaro inne i Shaguls grav visar sig bli tämligen händelselös men hon kan hur som helst bevittna hur mannen hon bestämt sig för att följa, nämligen Mogerland, sakta men säkert vittrar bort inför hennes ögon när klonen synkroniseras med Shaguls övriga identer. Han visar till slut inte heller någon empati för Elmesum. Kimara ångrar dock inte sitt beslut utan tar avsked av Mogerland med en kyss, trots att klonen kallt konstaterar att Mogerland inte längre finns och aldrig kommer att finnas igen. (Detta blir givetvis någonting som den fortsatta kampanjen kommer att avgöra.)

En tredje klon anländer med en medvetslös Melobin och ifrågasätter den ursprungliga klonens beslut att befria Kimara från berättarnas grepp. För att bevisa sin nytta ombeds hon spela med i ett skådespel man iscensätter för Melobins räkning. Kimara går alltså med på att, om än motvilligt, spela rollen som Inashtar på det att den avhoppade RhabdoRana-mördaren villigt skall medverka i Shaguls fortsatta planer i Trakorien.

Järntornet

Shaguliterna lyckats organisera sig inne i sitt skälvande högkvarter medan deras gäster Samirion och Avani lyckas röra sig mer eller mindre fritt. Shaguls grav har visst öppnats och Samirion väljer att besöka denna innan shaguliterna hinner samla sig inför mötet med sin mästare. Väl där inne är han nära att ställa till med en scen innan Shagulklonen helt sonika tystar honom varpå Kimara skyndar sig att hjälpa sin vän och lämnar Shaguls sida.

Avani däremot samlar ihop sina egna ägodelar och lyckas också bärga ett lass värdefulla ockulta skrifter från templet innan det är för sent.

Döds ände

Shaguliterna anländer till graven enligt romanens förebild och spelmötet utvecklas, helt oplanerat, till högläsning av lämpliga bitar direkt ur romanen. När shaguliterna ligger döda på golvet kommer klonen som tidigare identifierade sig som Mogerland fram. Samirion vill fortfarande inte lämna graven utan att bråka men avbryts av Malek Mangus som anländer som flykting från Arhem. Klonen gör processen kort med columnan medan mogulen Barbica, som ju gjort avbön på sina synder i Shaguls namn, för ett par ögonblick väcks till ett onaturligt ickeliv för att förmedla ett budskap till Samirion:

Befria tuppen från hans bojor. Han vet vad som ska göras. Det är inte försent att rädda henne. Skynda dig innan det är försent.

Först när graven hotar att kollapsa när kratern drabbas av ett utbrott överger Samirion graven för att förfäkta en annan dag. Järntornet sänks i lavan och karaktärerna, inklusive Kimara, får hjälp att ta sig ur kratern av Tocandra da Privari och en annan av mäster Kyrias elever från Arhem.

Det visar sig att Perrima, liksom Grisselhår och isjättarna, rasade ned med det löskopplade isflaket. Man lyckas aldrig återfinna isdruiden även om Samirion, Grisselhår och jättarna söker i ett par dagar. Däremot får Samirion ett tecken av isen och inser att han numera är den ende Kmordadruiden. Det är oklart vad detta exakt innebär, vad som hänt med Perrima, som han är tämligen säker på inte finns bland ismassorna, liksom huruvida prästinnan faktiskt uppfyllde profetian om den siste isdruiden, eller om hon i själva verket försökte och misslyckades... Samirion är hur som helst bärare av svärdet Blåbite, som han utan åthävor lyckades dra ut ur ett isblock där Grisselhår med sin djuriska råstyrka gick bet.

Samirion ställer också Kimara mot väggen varpå den sanningsenliga före detta Shamasher-systern plikttroget berättar allt hon känner till och varit med om. Det enda hon inte omnämner är scenen där Melobin gjordes till fröet som skall leda till Shaguls övertagande av RhabdoRana. Därmed gör hon sig mer eller mindre till paria inför de övriga karaktärerna, och det fortsätter att vara en öppen fråga huruvida spelaren kommer att kunna fortsätta spela karaktären eller inte.

Svavelvinter, epilog

Överlevarna reser till Arhem via Biletand medan Kimara går sin egen väg, för att senare segla till Trakorien tillsammans med två av Shaguls kloner och Melobin. Arhem står i ruiner varpå de övriga följer i flyktingarnas spår längs kusten hela vägen till Clusta Noba. Den första tiden ter sig tämligen utsiktslös
men slutligen anländer ett par skepp i admiratan Vemsicas tjänst då kaparna anat möjlighet att bärga värdefullt svavel. Istället evakuerar man de trakorier som kan betala för överfarten.

Kargom

Vid ankomsten till Trakorien lämnar Kimara klonerna (Mogerland-klonen tar förresten plats vid Jordblodskällan, dit Kimara kan återvända i astral form vid behov för att konferera, liksom få lektioner inom sin nya förmåga Astralprojektion) för att resa till Krimbydh i Kargom för att lämna Elmesums örhängen till deras rätta arvinge. Vid ankomsten till en kargomitisk bosättning vid kusten lyckas hon, med vissa komplikationer, vinna passage. Hon ställs dock inför den lokala Luvena-prästinnan, en gammal trollpacka som vill förvalta arvegodset, varpå Kimara ber henne stiga åt sidan men råkar av misstag använda sig av det Höga språk hon numera är besmittad av, vilket får ett par olyckliga konsekvenser. Ett av dem är att prästinnan är svårt skadad efter att ha slungats in i väggen.

När invånarna inser vad deras gäst ställt till med försätts hon i rumsarrest, för att nästföljande morgon bli satt i en fångvagn. Det hon inte vet ännu är att häxan Fundibéra, som hon tidigare ingått en blodspakt med, uppmärksammande bruket av det förbjudna ordet och anlände för att ta prästinnans plats. Alltså verkar den lokala häxan ha undergått en tydlig föryngring och är vid god hälsa och vigör. Fundibéra tar Kimara till furstendömet Krimbydh uppe i bergen men avslöjar sin identitet först efter att den senare redan lyckats lista ut det. Häxan förvandlar sig till ett av sina sedvanliga former och avbryter furstinnan Didra Damagi i hennes dans inför sitt kargomitiska hov.

Fundibéra presenterar Kimara för furstinnan och ber henne överlämna det som rätteligen tillhör den senare. Didra är tveksam till att ta på sig örhängena trots att båda gästerna insisterar. Häxan blir slutligen tvungen att tvinga henne med magiska metoder, varpå Kimara inser sitt misstag när furstinnan svimmar och blod flyter ur hennes öron. Nu kräver Fundibéra att få veta vad Kimara egentligen har ställt till med under sin resa till Marjura, och när Kimara häver ur sig att hon vigt sitt öde åt en man hon älskar får häxan nog och går handgripligen till attack. Hon öppnar upp såret på Kimaras arm som suddades ut genom en enkel fingerrörelse av Shagul i samband med att hon fäste sin höga runa i skaparboken och trollkarlen passade på att "rätta till" det han tyckte var imperfektioner. Häxan lämnar båda trilskande kvinnor på golvet och försvinner sin väg.

Didra vaknar och är givetvis besatt av Elmesum som efterfrågar sin älskare Kamalkus. Man avlägsnar örhängena av vilka Didra kastar ut ett i natten genom en fönsterglugg, medan Kimara lägger beslag på den andra. Kimara stannar på släktborgen för att se efter furstinnan och lovar att ta henne till trollkarlen Kamalkus när man återhämtat sig.

Skuger

När de övriga karaktärerna återvänder till Trakorien går man skilda vägar för att rapportera till sina respektive uppdragsgivare. Avani Veda återvänder till Skuger i Ilibaurien och inser snabbt att hen inte kommer att kunna motstå opianders ränker speciellt länge. Därför avlägger Avani endast ett kort besök hos Gozcana da Skugre för att avrapportera och överlämna Gobrugdas svarsbrev, men avböjer däremot att vare sig stanna kvar i Ilibaurien eller gå i DiFolternas tjänst. Istället beger hos sig mot Gatves klippa för att avrapportera till Kamalkus, som ju bad Avani hålla ett öga på sina borttappade örhängen...

Albarunzia

Efter att ha sökt efter information om Marjuras isdruider reser Samirion mot Mereld via Albarunzia, där han möter upp Abzulvans ambassadör som tar hans underrättelser på största möjliga allvar. Brondon Vilhulla rekvirerar ett fartyg via sina värdar i Kishatet varpå Samirion avseglar mot Kintanarou i sällskap med den allvarlige Iarmon av Frand.

Kintanarou

Väl I Kintanarou väntar en välkomstfest till Marjuras vita änkas ära, varpå Samirion dyker upp till allas förvåning med svärdet Blåbite... Sambarsynd Coria välkomnar dock sin adept och som återberättar hela sin resa för den gamle animisten. Man kommer överens om att Samirion förmodligen bör resa vidare till Noroma för att förtälja sin historia för Abzulvans högsta ledning, liksom låta artefaktmakare försöka restaurera Blåbite.

Först vill Sambarsynd dock att man konsulterar dryaden Melealina, som alltså skall leva i Irminsulträdet som finns på samtliga landmassor samtidigt. För detta krävs dock Sambarsynds totemdjur Koklai, vilken animisten haft ett ansträngt förhållande till på sista tiden. Tuppen gömmer sig hur som helst uppe i Irminsulträdet och Samirion går med på att klättra upp för att hämta ner densamme. Totemdjuret är gammalt och sjukligt och det visar sig att han vill dö, men att animisten inte tillåtit detta. Melealina finns hur som helst inte i trädet och skälet är oklart. Koklai säger sig ha viktigt arbete att ta itu med på ett annat existensplan och ämnar inte att återfödas mera som kyckling inne i skapelsen. Samirion inser vad budskapet som förmedlades via Barbicas kvarlevor innebär...

Fortsättning följer, där Samirion behöver besluta sig för att avsluta Koklai eller inte, liksom huruvida han stannar i Kintanarou eller lämnar det oförsvarade klostret och seglar vidare till Noroma. Shagul har i alla hänseenden redan beordrat sina RhabdoRana-mördare att döda allt i Kintanarou...

Det blir ju en alternativ roman detta!

Vi avslutade första delen i kampanjen med det 25e spelmötet. Efter nyår kör vi igång del två, som jag väljer att kalla Vox Ranzina istället för Oraklets fyra ögon (inte minst då jag egentligen skulle vilja se fler "ögon" än så), på berget Ranz. Troligen med Praanz da Kaelve och Bodonius av Ranz som nya spelarkaraktärer!

Återbesök på Gatves klippa

När Kimara och Didra Damagi anländer till citadellet på Gatves klippa för att söka upp Kamalkus står denne just i begrepp att "avbilda" brottaren Gistacki, som ju är följeslagare till karaktären Robur Rödvad. Denna skälm är på plats för att försöka vittja Tvillingmagikerna på deras rikedomar, och besöker platsen under förevändning att Gistacki alltså ska stå som modell för en staty. Man hinner dessvärre inte avtäcka den magiska spegel som trollkarlen använder för att förstena sina modeller, då man avbryts av Elmesums ankomst. (Här är Kamalkus inte medveten om möjligheten för Elmesum att använda örhängenas kraft för att besätta en levande kvinna efter döden, utan det är måhända ett ingripande från högre makt i syfte att bekämpa Shagul.) Trollkarlen inser hur som helst att hans livs stora kärlek har återvänt till honom och besatt sin sentida arvinge. Han skäms för sin oformligt anfrätta uppenbarelse och försöker skyla sig och hålla sig utom synhåll, men det hela utvecklar sig till en dispyt mellan honom och Didra, som alltså återfår kontrollen över sin kropp och kräver att bli kvitt "kärringen".

Medan spelarkaraktärerna återbekantar sig anländer även Avani Veda. Kimara lägger sig i furstinnans och trollkarlens dispyt och överlämnar det ena örhänget, som hon tidigare lade beslag på, till Kamalkus. Trollkarlen menar dock att han behöver bägge två för att kunna göra någonting åt den uppkomna situationen. Kamalkus får hjälp av Avani att avtäcka en teleportationsspegel genom vilken furstinnan ska kunna ta sig hem igen för att söka efter örhänget. Medan furstinnan trotsigt tvekar faller Avani för sin nya förbannelse (som är att vara obotligt nyfiken) och till Kamalkus förtret delvis öppna upp en portal i spegeln. (Under första besöket var Avani på väg att bli förstenad av en annan av speglarna, men laborestern har alltså inte lärt sig någon läxa av detta.)

Under tiden passar Robur och Gistacki på att undersöka citadellets källarplan och stöter där på häxan Fundibéra i flickskepnad. Robur frågar efter skattkammaren och får bekräftat att "husbondens skattkammare" ligger bakom ett par bastanta kopparportar. Flickan frågar också ifall man vill se hennes egen skattkammaren, varpå Gistacki följer med utan att egentligen förstå att han utgör en distraktion. Medan "barnen" jagar varandra i källarvalven lyckas bedragaren Robur få tag i en nyckel av kökspersonalen och inser att det är Kamalkus välfyllda vinkällare som gömmer sig bakom de låsta portarna.

Under tiden har Kimara också lämnat grälet i djurstallarna och begett sig för att söka efter sina vänner Robur och Gistacki. Istället framträder Fundibéra, fast nu i formen av en hisklig häxpacka, och förebrår åter Kimara för hennes försyndelser. Häxan förstår att någonting inte stämmer varpå Kimara sanningsenligt lägger fram fakta i fallet. Det slutar hur som helst med att Kimara örfilar häxan varpå densamme sätter skräck i den tidigare genom att förvrida sitt yttre ytterligare. Kimara blir knäckt av elände och släpas iväg av sin plågoande inför dennas bror. Båda syskonen är överens om att Kimara behöver betala ett pris för att ha svurit sig till Shagul, men hon behöver frivilligt låta Elmesum inta hennes kropp för att Didra ska kunna befrias. Det visar sig att Fundibéra har lagt beslag på det saknade örhänget men Kimara vägrar däremot axla ansvaret att bära dem i furstinnans ställe.

Här gav jag spelaren ett val mellan två speglar; Det ena var ett fönster in i en spegeldimension där Kimaras spegelbild betraktade henne med ett uttryck av förakt. Det andra var portalen som tidigare öppnades av Avani och som Didra alltså avstått från att använda sig av. Genom denna skulle karaktären kunna fly undan Tvillingmagikerna och komma undan. Spelaren valde den tidigare spegeln, varpå det bestämdes att Kimara med våld tvingades stå framför sin spegelbild och blev indragen genom spegeln yta av sin egen reflektion. Därmed har Kimara alltså lämnat världen bakom sig men har samtidigt befriat sig från sitt trälskap hos Shagul genom att smälta samman med sin spegelbild till ny helhet med en ny runa, ett nytt namn. Hon återkommer i handlingen vid ett senare tillfälle, men det är än så länge en öppen fråga ifall spelaren kommer att kunna eller vilja kontrollera henne som spelarkaraktär igen. Troligen möter hon både Koklai och Glasmannen, eller möjligen Store Stenfar, i bortomvärlden.

Robur nöjer sig inte med de dyrbara kaggar Ekendäld han hittat utan fortsätter spana efter rikedomar i underjorden. Det enda han finner är dock flickan som man sprang på tidigare. Hon frågar först ifall man ska leka, men Fundibéra blir sedan allvarlig i tonen och säger att Robur ska göra som hon säger ifall han vill återse sin vän. Det visar sig nämligen att häxan lurat Gistacki in i sin skattkammare dit inga fysiska dörröppningar leder. Brottaren är alltså fången där men Roburs spelare kunde ändå få tillbaka sin följeslagare på en gång genom regeln att betala en ÖT. Det bestämdes att Fundibéra numera är Roburs skuggmakt men vi bestämde däremot ingen skuggbefallning ännu. Det är underförstått att ifall Robur inte lyder häxan så kommer någonting, vilket vi inte heller har bestämt ännu (några förslag, någon?), hemskt kommer att drabba brottaren ifall dennes manager inte lever upp till deras uppgörelse. Gistacki själv är dock lyckligt ovetande om saken.

Tuppen gal inte på Kintanarou

Samirion och Koklai gör en pakt uppe i Irminsulträdet som går ut på att man återförenas i Kintanarous vinterträdgård. Den nyblivna isdruiden åkallar köldens krafter för att skonsamt släcka totemtuppens livslåga i den skamfilade fågelkroppen. Sambarsynd Coria hittar de sammansvurna, tar hand om tuppens kropp och säger att han aldrig kan förlåta sin lärjunge för det han gjort. Mästaren drar sig tillbaka, och då sorgearbetet verkar dra ut på tiden passar Samirion på att besöka Tigwalvantemplet i Kimbertand där han en gång gick som novis. Utan att ha blivit så mycket klokare återvänder han till klostret för att påskynda Corias sörjelseprocess på magisk väg. (Besvärjelsen Harmonisk påverkan.) Det går över all förväntan och den gamle animisten inser inte att det i själva verket är Tigwalvan som lyst sitt heliga ljus över hans svärtade sinne. Man går tillsammans till Enkis heliga kristall för att överblicka den uppkomna situationen...

Här sätter vi punkt för Svavelvinter och fortsätter med nästa del imorgon. Det verkar som att såväl Samirion, Coria och Iarmon av Frand kommer att ta sig till Noroma under vintern, där en prolog till äventyr kommer att utspela sig på Abzulvans klosterborg.