Forum

Jag tänkte försöka få till en krönika över min grupps genomspelning av Korpens Klagan. Min roll är som spelledare. Vi har än så länge haft en session 0, och två sessioner efter det.

Session 1

Vår historia börjar i mitten av Ravland. En grupp legoknektar under (självpåtagen) ledning av Conal Halvalven har gått med på att agera vakter åt en vagn som tillhör köpmannen Boldrak. Med på färden finns Boldraks son Dåne, en svagbegåvad ung man som endast tilldelas simpla uppgifter.

Gruppen består av följande personer;
Conal, son av Kildor, en krigare som hävdar viss börd. Ser sig själv som en ledare över gruppen.
Amdir, en alvisk jägare som känner sig mer hemma i skogen än i civiliserade områden. Amdir bringar även med sig sin kompanjon, en örn vid namn Aranthor.
Wulfred Järnnäve, en stolt dvärgisk krigare som tillhör Beldander-klanen. Wulfred har skickats på någon form av uppdrag av kung Turik av Belder, för att ära dvärgaguden Stor.
Quinmo Tiotunna, en halvling som inte riktigt passar in med de övriga från sitt släkte. Quinmo bidrar med kunskaper över det som sker i det fördolda.
Sindia Vindhugg, en fåordig kvinnlig monsterjägare med ett okänt förflutet.

Gruppen har passerat i utkanten av de djupa skogarna i centrala Ravland, på väg mot sitt mål Kumleklint, dit Boldrak färdas för att sälja dyra tyger. Resan har förflutit utan stora avbrott, fram till dess att gruppen ska slå läger ungefär en dagsmarsch från Kumleklint. De störs av en underlig visa, framsjungen av en grötig röst...

”Sliiit å släääp, släääp å sliiiit” sjunger rösten. Den rese som uppenbarar sig bär på något tungt i en säck. Efter lite meningsutbyte häller resen, vid namn Kurge, ut innehållet. Det visar sig vara en mörbultad rostbroder vid Oker. Han kommenderar enträget gruppen att befria honom och nedgöra resen. Efter lite överläggningar så anser Quinmo att de har hört nog av Oker och tystar honom med en välriktad kastad sten. Glad i hågen drar Kurge vidare med sitt byte och tillåter legoknektarna att övernatta på "min mark". Boldrak förfasas över tilltaget då han inte vill hamna i onåder med rostbröderna.

Följande dag når gruppen fram till Kumleklint. Det märks tydligt att denna by inte är riktigt som andra. Vandöda vandrar omkring på gatorna någorlund fritt. Efter lite diskussion om kompensation skiljs vakterna från Boldrak. Gruppen delar på sig och Quinmo samt Sindia besöker gästgiveriet Tre Skallar. En inrättning som inte serverar "dvärgar och andra skäggplyten". Väl där upptäcker det lustigt nog att anrättningens ägare och bryggmästare själv är dvärg. Hans namn är Ywim och han är fullständigt renrakad både i ansiktet och på skalpen. Quinmo och Sindia får reda på att det pågår någon form av konflikt mellan Fru Pollmor (byns äldste) och Ywim. De bekantar sig även med jordemor Nivea och får höra om den ramsa som Kumleklints invånare använder för att lugna de vandöda som rör sig i byn om natten.

Utanför lägger sig kvällen över Kumleklint och den andra halvan av gruppen söker sig mot torget och brunnen. På bron träffar de på spöket av en liten flicka. Synen är obehaglig och skrämmande. Hon berättar en saga om den forne kung Algarod och det sista slaget vid Kumleklint, där han lät avrätta Ravlands sista stora ledare. Under upplösningen av hennes berättelse förändras hennes utseende plötsligt till Algarods fruktansvärda odöda anlete. Synen chockerar gruppen, men de hämtar sig snabbt.

Uppe vid brunnen återförenas alla. De bestämmer sig för att ta in på värdshuset "Död mans hand" över natten. Värdshusvärden Olm berättar en del om Kumleklints invånare, och Conal gör sig bekant med byns rostbroder Sturkas. Av Sturkas får de ett uppdrag att ta reda på vad det är som får de odöda i nordöst att vakna i större nummer än tidigare. Vandöda har vandrat runt och ställt till det för de få karavaner som försöker ta sig till Kumleklint. Han föreslår att de börjar med att söka sig till Vädersten, för att se om de odöda där har vaknat till liv igen. Efter en orolig natt där flera av gruppens medlemmar drömmer mardrömmar om Algarod vaknar de tidigt nästa morgon och gör sig redo för avfärd.

Amdir och Sindia ger sig på att utforska de äldre delarna av Kumleklint och upptäcker bland annat en äldre kyrkogård samt en massiv tempelplats på krönet av kullen. Tolv pelare sträcker sig mot skyn och i cirkelns mitt befinner sig en väderbiten obelisk. Sindia undersöker obelisken och upptäcker en inskription som säger "Vägen till Nepolas sista viloplats visas vid fullmånens midtimma."

Efter proviantering ger sig gruppen av norrut för att undersöka varför de vandöda vaknar i större nummer. De följer den väg de tog när de anlände till Kumleklint tills det är dags att ta av österut. Plötsligt anfalls de av en massiv gråbjörn som rusar ut ur undervegetationen. Efter en kort men intensiv strid nedgörs den (eventuellt) demonsmittade björnen.

Gruppen fortsätter mot floden för att leta efter ett vadställe eller en bro, men stöter på ett hus där dörren står på vid gavel. Utanför dörren ser man märken efter flera fötter och den vane jägaren Amdir känner att det nog inte skulle vara så svårt att spåra vilka det än är som varit här. En undersökning av huset ger känslan av att det inte var länge sedan husets ägare försvann. Fortfarande blöt tvätt hänger på tork, det är eld i eldstaden och en docka ligger i en vagga. Quinmo finner en kopparkrona som slinker ner i en ficka vid ett obevakat ögonblick. Det är oroande att det finns färska blodstänk på väggen längst in...

Session 2

Gruppen hamnar i något av en intresse-konflikt. Wulfred och Quinmo argumenterar för att man bör följa spåren, men Conal anser att det uppdrag Sturkas har ålagt dem bör prioriteras. Diskussionen blir högljudd och hetsig, men blir bordlagd då gruppen ändå måste hitta en plats att korsa floden i öster. Spåren följer floden norrut.

Amdir och Conal utgör förtrupp som utan någon större svårighet spårar gruppen som rör sig framför dem. Det visar sig vara ett dussintal krigare i nitläder-rustning, som leder ett antal humanoider kedjade över slätten. Vissa av soldaterna är beridna. De krigare som bär sköldar har ett emblem som påminner om en iller på. Med gruppen finns även en onaturligt stor hund som verkar förändrad på något sätt...

Quinmo känner till Veds Illrar, det kompani slavhandlare som gruppen med största sannolikhet tillhör. Fångarna i kedjor är med största sannolikhet slavar som nyligen fångats och transporteras till Illrarnas hemvist. Äventyrarna följer gruppen på avstånd tills de anländer till ett färjeläger på kvällen. Illrarna slår upp läger för natten, och verkar inställda på att korsa floden följande morgon.
Det råder fortfande oenighet om hur gruppen bör agera i förhållande till slavhandlarna. De bestämmer sig för att spana ett tag till och slår läger bland de kullar som omger färjelägret.
Under tiden som Conal och Sindria återhämtar sig från de skador de ådrog sig i kamp med gråbjörnen bestämmer sig Quinmo för att bege sig till slavhandlarnas läger.

Han blir stoppad av Helrak, en av krigarna i lägret. Helrak presenterar den kapten som leder Illrarna, Gordor Äling, en klanlös orch. Efter en kort diskussion erbdjuds Quinmo att dela läger med slavhandlarna. Där upptäcker han att de fångar som Illrarna har tagit är en familj med ett ungt barn, en utbyggdsjägare och en alvisk resande. Han får höra om Ramakved, den plats där Veds Illrar har sin bas, och han hör även en visa, sjungen av kvinnan i den tillfångatagna familjen;

Ur Ramakved steg ett skri
med klagan över hus och torg
den natten Rakla begrät sina små

Ingen kunde stå den modern bi
heller ingen lindra hennes sorg
ty gravens mörker låter ingen gå

Till sin förskräckelse vaknar Quinmo slagen i järn. Slavhandlarna har sett sin chans att ta ännu ett byte till försäljning i Ramakved. De andra i gruppen ser detta på avstånd och gör upp en plan för ett fritagningsförsök. De inväntar att Illrarna skickar sin första trupp, innehållande några krigare, packning och alla hästar med färjan. När färjan anländer på den hitre sidan av floden igen går Conal och de andra till attack! Pilar fäller några av krigarna, följt av ett kaotiskt handgemäng som till slut ändar i att samtliga av Veds Illrar och deras medhavda demonhund blivit nedgjorda.

Gruppen ser hur de resterande delarna av Illrarnas kompani, på andra sidan floden, flyr norrut på hästarna. Under striden har flera av gruppens medlemmar tagit skador och de bestämmer sig för att vila ett tag. Färjkarlen som flytt under tumultet återvänder och hjälper till med arbetet att få undan kroppar och andra spår av striden. De slavar som nu blivit fria tackar gruppen å det bestämdaste och modern i familjen ger en amulett till Quinmo som hon säger är arvegods. Den ska tydligen skydda bäraren mot olycka på något sätt, men det verkar inte ha haft någon inverkan på familjens öde.

Gruppen korsar floden och ger sig direkt av mot öster, i ett försök att undvika eventuella förstärnkningar från Ramakved. Efter någon dags marsh börjar de urskönja ruinerna av Meromanner-dvärgarnas urgamla fäste Kvidershold. De vet att Vädersten ska befinna sig någonstans norr om Kvidershold, så det tar av åt nordost. Efter en mödosam vandring genom ett bergspass ligger den plötsligt där, Vädersten. Vilande mot bergets norrsida och med skelett av män och hästar som kantar vägen upp mot den. Det brinner dock en eld i vakttornet framför...

Försiktigt nalkas gruppen vakttornet. Där hälsas de välkommen av Dalb. En man i femtioårsåldern, med gula ögon och grått hår som står åt alla håll. Han är klädd i grågröna kläder och har en pipa i munnen. Hans mörka stämma har en melodisk klang och den luta han har slängd över ryggen gör att det inte är en svår gåta att gissa sig till hans sysselsättning som Bard. Han bjuder in gruppen att dela hans middag, som består av grillad vildkanin. När Conal frågar vad han känner till om Vädersten berättar han om den krigskassa som Algarod ska ha fört med sig från Alderland. Sen lutar han sig framåt och säger;

”Ni är inte de första att fråga om Vädersten ikväll. Skattletaren Esgar Färding och hans folk delade kvarter med mig alldeles nyss. De söker kung Algarods vapen, det mästersmidda svärdet Rostbite. Esgar var för otålig och gav sig av mot borgen direkt. Men det finns något jag inte berättade för dem, något som ni kanske finner av intresse…”

Han drar ett bloss på pipan och ser på gruppen över eldens sprakande härd.

”De odöda vilar den eviga vilan, men borgen är fortfarande en farlig plats. I borgen döljer sig ett oheligt vidunder. En best som utan problem sliter lemmarna av en fullvuxen rese. Men det finns ett sätt att dräpa den: med kung Algarods svärd. Hittar ni svärdet kan ni döda besten. Dödar ni besten är skatten er. Enkelt eller hur?”

Spännande!

Lite kuriosa: Versen om Ramakved är en pastisch på Bibelns Jeremia 31:15

Kul att läsa, ser fram emot fortsättningen!