Forum

Så stämningsfullt!
Om du/ni skriver något scenario till Väsen, dela gärna!

Får se om vi kanske skriver ihop något av scenariot vi spelar nu!

Del 8. Vettvillingarna från Vittinge

Jag rodnar vid tanken på något som hände för några morgnar sedan. Jag var som vanligt uppe före de andra, och bestämde mig i min tanklöshet för att plocka fram min hardangerfela för att spela lite. Det dröjde bara några minuter innan friherren och fröken Karlsson kom rusande till min dörr i tron om att "någon far illa". Så obetänksamt av mig! Vad ska de tro? Jag må ha haft för vana att spela om morgnarna i min lilla stuga på Vestlandet, men när jag nu delar bostad med andra måste jag givetvis välja tiden för mitt spelande med större omsorg. Fröken Karlsson var vänlig nog att erbjuda sig att ordna ett mer avskilt rum i en annan del av huset, där jag kan spela framöver.

Dagarna som följde denna olycksaliga morgonkonsert förlöpte utan några större händelser. Friherren fick sin tandprotes, medan jag själv ägnade dagarna åt studier av Upsala och Uppland, för att vara förberedd i den händelse att fröken Riddarsporre skulle ställa fler frågor om bygden framöver.

En morgon fick vi ett brev från en av Sällskapets tidigare medlemmar, Linnea Elfeklint. Jag är osäker på om jag redan har nedtecknat här i Sällskapets annaler att det var fru Elfeklint som gav mig nycklarna till slottet Gyllenkreutz; i annat fall gör jag det nu. Fru Elfeklint lät meddela att hon ville tala med oss om någonting som hänt på hospitalet, där hon är inlagd sedan många år tillbaka. Givetvis hörsammade vi hennes kallelse, och gav oss raskt iväg till hospitalet medelst droska.

Hospitalet är vackert belägget på en höjd ovanför Fyrisån, i Upsalas södra utkanter. Vi togs emot av sköterska Nora Bengtsdotter, som jag träffat det fåtal gånger som jag besökt fru Elfeklint. Jag kunde inte låta bli att besväras av det faktum att hon tycktes lite väl glad att se mig igen, och att fröken Riddarsporre lade märke till detta. När detta nu hände, och med vårt möte med fröken Hernander vid Carolina Rediviva i åtanke, räds jag nu att fröken Riddarsporre kommer att få fel uppfattning om mig. Jag borde samla mitt mod och be om tillåtelse att uppvakta fröken Riddarsporre, innan hon får för sig att jag har intresse för andra. Som att något sådant ens vore möjligt, när hon varje dag bländar mig med sin skönhet och sitt knivskarpa intellekt.

Efter att jag presenterat de övriga i Sällskapet för fru Elfeklint så berättade hon att hon var mycket oroad över något hon sett på sistone. De hade kommit ett underligt stort antal patienter till hospitalet från en liten by på den uppländska landsbygden, Hwitinge. Personerna var helt bindgalna och gick inte att samtala med. Som torsdagsbarn kunde fru Elfeklint ana att trolldom var inblandat, och säkerligen ett väsen. Friherren försökte berätta för henne om vårt möte med kyrkogrimen i Färnsta, men då blev fru Elfeklint märkbart orolig och bad oss att gå.

Friherren och fröken Riddarsporre begav sig ut i hospitalsparken för att tala med några av patienterna, utan större framgång. De fick visserligen tala med en fröken Johanna från Hwitinge, som dock endast svarade på deras frågor med vad friherren beskrev som fnitter.

Fröken Bengtsdotter kunde bekräfta fru Elfeklints observation om att de just nu hade ovanligt många patienter från Hwitinge, och att de inte har någon förklaring till varför. Läkaren i Morgongåva, en doktor Berglund, har skickat dit dem. Det är fem personer i alla åldrar, som fröken Bengtsdotter ansåg vara helt okontaktbara.

Vi återvände till slottet Gyllenkretuz och beslutade oss för att kontakta doktor Berglund, under förevändningen att vi arbetar för en kyrklig organisation som värnar de sinnessvaga. Medan vi väntade på svar tillbringade jag min tid i vårt bibliotek, där jag sökte finna upplysningar om Hwitinge. Så mycket fanns nu inte att finna. Det är en liten by som ligger på vägen till Sala, inte långt från Morgongåva. Järnvägen passerar visserligen orten, men där finns ingen station. Där finns däremot ett tegelbruk. Ännu ett tegelbruk, borde jag kanske skriva; Uppland tycks vara fullt av dem. Det finns flera i Svartbäcken, precis norr om vårt högkvarter, som vi inte kan undgå att känna doften från när vinden ligger på.

Doktor Berglund svar kom dagen därpå. Han intygade att det var han som skickat vettvillingarna från Hwitinge till hospitalet. Vi tyckte oss kunna läsa mellan raderna att han tröttnat på att resa till Hwitinge för att handskas med dessa personer. Han skrev också att personerna inte hade drabbats samtidigt, utan hade insjuknat en efter en under några veckor tid. Han uppgav att han inte kunde se något samband mellan dem annat än att de alla bodde på samma ort.

Vi bestämde oss för att resa till Hwitinge och tog därför nästkommande dag det tidiga morgontåget till Morgongåva. Novembermörkret låg fortfarande tungt över den uppländska slätten när vi klev av tåget. Vi begav oss till doktor Berglunds mottagning, som låg i en röd trävilla. Doktorns husa berättade att doktorn inte hade stigit upp än på grund av sina sena vanor, men friherren insisterade på att få träffa honom och hon gick motvilligt med på att väcka sin husbonde.

Vi blev bjudna på kaffe och fick så till slut samtala med doktor Berglund, en smal man i övre medelåldern. Karlen såg minst sagt trött ut. Han berättade att det gått fyra veckor sedan han först kallades till Hwitinge, då någon av ungherrarna vid tegelbruket drabbats av galenskap. Sedan har det fortsatt på samma vis, utan att någon förstår vad det beror på. Han berättade även att han varit uppe sent eftersom han håller på att skriva en roman (om jag inte missminner mig så uttryckte han det som att "den där Strindberg kan slänga sig i väggen"). Vem hade kunnat ana att den man som kan vara Nordens nästa stora författare skulle bo på en så liten ort?

Hursomhelst så har vi nu begett oss vidare mot Hwitinge. Jag skriver det här sittandes på en kärra full med vedsäckar, som körs av en Göran från Anderstorp, som var vänlig nog att låta oss åka med. Om vagnens idoga skumpande gjort texten ovan svårt att tyda (jag misstänker att så är fallet) så är det enbart mitt eget fel, för att jag valt att nedteckna dessa ord under vår resa. Jag ber framtida läsare om ursäkt, och lovar att göra bättre ifrån mig framgent.