Forum

(Vill bara påpeka att jag fortfarande läser, och med stor behållning)

Kampanjen är inte död, det är bara krönikan som vilar lite.

Mot Zonen
Flyktförsöket går länge vägen. Men vid sista vaktposteringen mot kåkstaden tar det stopp. Alla på vä in eller ut ur Hindenburg kontrolleras. Kanske är man extra försiktig efter mutantrebellernas flykt häromdagen. I alla fall, General Zepp känns igen av befälet och eldstrid utbryter. Man bryter igenom och försvinner österut i mörkret men förföljarna kan inte vara långt borta. Traffaut, Sekreta utskottet och livvakten drar sig mot det gamla spökhuset Botvids herrgård för att ligga lågt där ett tag.

Bästingarna, Thorulf och hans två livgardister samt Löjtnant Finkel och geten Grabbe, två zonjägare man rekryterat som guider tar sig till de gömda fordonen och sätter fart mot Musközonen. Thorulf är fortfarande ytterst förtegen om vad hans mål är. I öster ser man strålkastarna spela mot himlen. Bästingarna är säkra på att det kanske är en luftförsvarsanläggning knuten till EIV. Kanske maken till den de utforskade utanför Nordholmia och sen överlämnade åt Atena, enklavens excentriska kompromat. Sigurd undrar om det kanske är dit Thorulf är på väg. I den förra bunkern fanns forntida domedagsmissiler, kan Thorulf vara ute efter sådana?

På vägen mot Zonen rör man sig mot Samfundets yttersta gräns. Sen tidigare vet våra vänner att vägen mot zonen passerar två broar. Den första bron är gränsen mot zonranden och hålls befäst av Samfundet. Bortom den utbreder sig utmarkerna där zonjägarna patrullerar. Innan man når den andra, östliga, bron och zonens gräns kommer man att passera i närheten av Ulkebo där allt började en gång för länge sen.

Man bluffar sig utan större problem förbi gränsposteringen. Vakterna där är mer orolig för hot från zonen och om några zonjägare med följe säger sig vara på uppdrag så har de inget att invända. Finkel och Grabbe är välkända, och Viktors diskreta illusioner gör inte saken svårare. Under tiden har Sigurd diskret saboterat brons mineringar så inte vakterna ska kunna spränga den under dem.
Man hade egentligen tänkt undvika Ulkebo men man ser stora smädarflockar cirkla över byn på håll och underligt nog ser man ingen rök från skorstenarna. När Demiens känner lukten av blod och ruttnande kött i vinden bestämmer man sig för att undersöka.

Byn är oroväckande tyst, det enda som hörs är smädarskriken. Det har varit en strid här, och på torget möts våra vänner av en skrämmande syn. I en stor grop ligger resterna av byns invånare och boskap i en blodig gegga. Demiens känner igen en annan lukt från det vitaktiga slem som kladdar ner gropens sidor. En lukt från biobunkern, stanken av härskaren i djupet! Monstret har rullat sig i de döda och döende här i gropen.

I en kraftpärekällare finner man överlevande som bekräftar farhågorna. Byn överfölls av ett zonmonster som på beskrivningarna inte kan vara något annat än Hydran självt. Följer man monstret i spåren? De överlevande eskorteras tillbaka mot gränsbron varefter Bästingarna vänder österut igen och ger sig in i zonen.

Zonjägarna guidar sällskapet fram till en tunnelmynning som ska leda ända in i zonhjärtat. Fordonen göms och man ger sig ner i underjorden, eskorterade av Sigurds robothord. Frågan är vart man är på väg, och varför?

Samfundets rättmätige härskare

Tunnelmynningen är utmärkt med en stor blå fornruna, T på de gamles språk. Man ger sin ner i underjorden. Löjtnant Finkel och Grabbe förklarar att tunnlarna sträcker sig långt in i zonhjärtat. Här nere är rötan inte så stark, men tunnlarna är inte ofarliga. Missfoster och monster söker också skydd här nere och en stor klan hundmutanter ser tunnlarna som sitt revir och de är inte så förtjusta i inkräktare. Så tyst och försiktigt framåt, med spanare både före och efter gruppen.

Efter många kilometer i mörka tunnlar ser man ett dimmigt ljus framför sig och tunneln verkar öppna sig i en större sal med avsatser bredvid skenorna. Demiens gör halt, hon känner tydligt lukten av ekoxe, och något annat. En okänd lukt, lite som en automat, mycket som något annat, otrevlig. Viktors psisinne varnar, det är som om någon drar vassa naglar över en griffeltavla, eller mot insidan av skallen. Förvarnade hinner man få upp vapen när skalbaggen stormar ner i tunneln och ekoxen möts av en svärm laserstrålar, gyrojetraketer och plasmaskott. Under tiden sjunker Viktor ihop, brottandes med något de andra inte ser. Ekoxen förgås i eldstormen, faller ihop och glider framåt innan den stannar framför bästingarna. Under tiden har Viktor lyckats dominera zonmaran som nu fogligt gör som den blir tillsagd. En sådan styggelse har de bara sett en gång under alla år.

Man slår läger i salen som verkar ha varit en station för en forntida lokomobil som färdats i tunnlarna. Väggen är söndertrasad av Sigurd plasmakarbin men man kan fortfarande läsa skylten …arkarby. Det ökända Knarkarby konstaterar den fornkunnige Sigurd. Bästingarna imponeras.

Efter ett skrovmål på jolmsmör och annat zonkäk så tar Kejsaren bästingarna åt sidan. Det är dags att berätta vad detta uppdrag handlar om. Thorulf tackar våra vänner för att de har öppnat hans ögon och visat hur allt kan ställas till rätta. För hur kan han begära trohet av Schiöld och Wreede när han själv gjort uppror mot sin rättmätige härskare? Efter Sigurds berättelser har han förstått sitt misstag. Hydran är Kaizer Skarprättare återfödd, Samfundets rättmätiga härskare och Kejsar Thorulfs egen ättefurste. Thorulf inser att allt är hans fel, det är hans missriktade uppror mot den rättmätige härskaren som har kastat riket ut i kaos och inbördeskrig. Men ännu finns tid att ställa allt till rätta, man måste söka upp Hydran inne i zonens hjärta, vid själva Plattan. Där ska Thorulf böja knä, be om förlåtelse och be Fursten komma tillbaka. Bästingarna ska bli rikligt belönade för sin hjälp.

Bästingarna sitter tysta med gapande munnar. Deras chockade protester mot att lämna Samfundet till ett zonmonster viftas bort med att Thorulf nog förstår hur detta kan se ut för vanligt folk. Men sådan krämarmoral kan inte tillämpas på en furste. Samfundet är furstens att göra med vad han vill, och man måste lita på att allt görs med Samfundets bästa för ögonen. Om en eller annan bondby utplånas på vägen är det tråkigt, men sådana beslut är en härskares tunga lott.

Våra vänner är förvirrade och vet inte riktigt vad mer man kan göra. Man försvinner vidare in i tunnlarna. In mot zonhjärtat.

Zonens hjärta
Under strapatserna in mot zonen rådslår Bästingarna i hemlighet. Att överlämna Samfundet till Hydran är omöjligt, så vad göra? Skjut Thorulf och livvakten och vänd om lyder ett förslag. De förgicks i zonen, alla visste att det var en risk, ingen kommer att misstänka något. Sigurd å sin sida propagerar för att detta är den bästa chans de får att slå ut zonmonstret. Ska de gå och oroa sig för Hydran och nya horder som kokar ut ur zonen? Bättre att ta hand om hotet här och nu. Men är det möjligt frågar man sig eller går man mot en säker död? Man har en liten uppsättning psiskyddsdroger man stulit från Psipo, kanske kan de ge ett litet skydd i alla fall.

Man blir distraherade av vad som kanske var tänkt att vara ett överfall. Ur en sidotunnel en bit fram hoppar en hund, vinkar, skrattar och vrålar, ”Bakhåll, här var det bakhåll!”. Skjuter in i sidotunneln och springer skrattande sin väg. När de når tunnelmynningen har resten av hundarna tagit till flykten. Alla kliar sig i huvudet, varför förådde hunden sina kumpaner? Viktor får en känsla av att det är hågvrängeri i farten och tycker sig få en känsla av någon han känner igen. Kan det vara den mystiske Z som dök upp vid barnhemmet och nu igen med fru Hed? Varför lägger han sig i?
Hundarna kommer snart igen. I full styrka, och deras hövding kräver tull. Viktor är trött och distraherad och orkar inte tjafsa. Han dominerar hövdingen till att nöja sig med en konservburk och dra sig undan. När han kommer till sina sinnen igen är han inte glad. Spejare och krypskyttar plågar Bästingarna i många kilometer genom tunnlarna, men mot väktarrobotarna har inte hundarna mycket att komma med.

Så småningom kommer man fram mot zonhjärtat. Zonjägarna visa vägen till trapporna upp ur djupet. Nedanför himlatornande hus kryper man fram i ljuset igen. Den ökända plattan bara ett par kvarter bort. Spejande genom ruinerna ser man en syn man inte kunnat föreställa sig. Det urtida nedsänkta torget kokar av zonmonster, ekoxar, tarvbaggar, kolkmalar. Uppflugen på en avsats på andra sidan sitter den formbytande Hydran, i ena ögonblicket ett maskmonster som det i Elysium IV, i nästa ögonblick en stirrande, vithårig man.

Thorulf sväljer, rättar till uniformen och stålsätter sig inför att gå fram. Bästingarna rusar upp i en ruin och går i eldställning där de borde vara säkra för ekoxar och annat. De har förberett sig så gott det går, nu får det bra eller brista. Zepp siktar med Jernvägsbaronens raketgevär ner mot den lilla figuren av en kejsare som stiger fram till kanten och ropar till sin ättefader och härskare. Bästingarna tar adjö av varandra.

Torget tystnar. Alt står stilla medan Hydran nyfiket rör sig mot Samfundets Kejsare. Bästingarna hör inte vad som sägs, men efter ett ögonblick öppnar de eld med allt de har, energivapen, robotar, raketgevär. Viktor ger sig in i mental tvekamp. Thorulf och monstret försvinner i röken.

Efter bara några ögonblick inser Viktor att monstret är dött. Eldstormen har varit oerhörd, inte ens Hydran kunde överleva detta inferno. Också Thorulf ligger still på marken, svårt sårad, döende. Man tar med sig kropparna och flyr ned i tunnlarna igen.

(Utan att inse det själva har Bästingarna fått till en nästan perfekt plan. Tunga vapen, energivapen, robotar, psiskydd, en mäktig psimutant (Viktor) som håller Hydran upptagen. Det blev lite av en antiklimax. Men det tog lång tid innan våra vänner insåg att de vunnit.)

(Utan att inse det själva har Bästingarna fått till en nästan perfekt plan. Tunga vapen, energivapen, robotar, psiskydd, en mäktig psimutant (Viktor) som håller Hydran upptagen. Det blev lite av en antiklimax. Men det tog lång tid innan våra vänner insåg att de vunnit.)

Ja, ett lite oväntat antiklimax, men samtidigt vet jag inte om en jättestrid hade varit så kul heller. Intressant att Thorulf också strök med här. Det knuffar ju onekligen regentfrågan högre upp på dagordningen.

Jepp, kejsarfamiljen är undanstoppad i Pirit. Rp fick innan zonexpeditionen Thorulf att skriva ett testamente där han överlämnar tronen till sin förstfödda och utser Valfrid Krööger till förmyndare och riksföreståndare. Antar att Bästingarna tänker sig att Valfrid kan behöva rådgivare... Så den bollen har de koll på.

Jag frågade spelarna innan de öppnade eld mot Hydran om de tänkte ta någon hänsyn till att Thorulf stod alldeles bredvid. Svaret var ett unisont nej.

Nå, han är inte död än. Jag ska skriva vidare på krönikan så fort jag hinner.

Vänligen,

Patrik