Själva äventyret utgör i själva verket en dåligt skriven historia, eftersom antagonisten snöpligen "försvann" för att aldrig ha funnits. Alltså rättade verkligheten - den stora berättelsen - sig själv och ingen inom skapelsen skulle någonsin komma att veta att vederbörande någonsin funnits. Sammanhangen hänger alltså ihop men logiken har inte riktigt bevarats, med en rad följdeffekter.
Det hela inträffade i ett palats där en nekromantiker av något slag (funderar på en Palankebroder) brutit upp samtliga kryptor och uppväckt hela släktlinjen - i jakt på en hemlighet som han är säker på att furstesläkten bär på. När hemligheten inte ville visa sig - de vandöda har helt enkelt inte kunnat besvara frågan på ett tillfredsställande sätt - drevs magikern till allt farligare ritualer. Till slut uppstod en reva i världsmembranet, trollkarlen föll igenom - och världen repade sig självt.
Nu är trollkarlens tjänare kvar i palatset, med alla vandöda. Så som verkligheten - berättelsen - ser ut nu så är det alltså denne som har väckt upp de döda. Han vet att han gjorde det och varför han gjorde det, men kan samtidigt inte förlika sig med tanken. Hans mästare finns inte - har aldrig funnits - och han har givetvis inget minne av honom. Tjänaren, eller magikern som han ju nu i själva verket är, har gömt sig i en tornkammare och hemsöks av hemska mardrömmar. Han har förlorat förståndet och greppet om verkligheten.
Men alla har inte glömt nekromantikern, alltså den ursprungliga som inte längre har funnits. I dödsriket är stämningen... aningen dyster. Dödsgudinnan har fortfarande magikerns runa i sin bok och där lär den fortsätta sitta och stirra på henne, i all evighet. Magikerns tid kommer aldrig att komma. För att strö salt i såret har en hoper döda furstar försvunnit - de har återvänt till sitt släktgods inne i skapelsen. Ereshkigal ber vänligt men bestämt sin make Nergal rätta till missförhållandet.
Även gudarna är bundna av lagar, av vilken den främsta torde vara att de inte får ingripa direkt i skapelsen. Men vad vore regler utan undantag? Det är ett välkänt faktum att avgudabilder faktiskt är avspeglingar av själva gudens runa, om än pinsamt ofullständiga sådana. Alltså är avbilden en aspekt av guden. Detta använder guden för att ta sig in i skapelsen. I furstepalatsets krypta finns nämligen just en staty föreställande Nergal, Dödsgudinnans gemål. Syftet är att avskräcka gravplundrare, vilket inte har hjälpt...
Alltså blir statyn levande, men guden är i denna hamn betydligt begränsad i sitt handlande. Till att börja med är den stationär. En människan kan inte ens uppfatta att statyn rör på sig, utan märker endast att den bytt ställning efter att denne vänt statyn ryggen. Ibland kan man ana en rörelse i ögonvrån men tittar man tillbaka upptäcker man att man misstagit sig. Statyn kan heller inte tala, men däremot kan den sända drömmar och visioner till mottagliga objekt i sin närhet.
Det är alltså självaste Nergal som talar till den vansinnige uppe i tornet. Guden uppmanar denne att göra någonting - vad har jag inte riktigt har räknat ut ännu (med det känns betryggande att denne inte längre befattar sig med verkligheten) - som leder till att dennes forna mästare, som aldrig funnits, återuppstår i verkligheten. Med oanade och logikvidriga konsekvenser! Och när det har skett kräver askans och svavlets drottning att magikern omedelbart dödas så att dennes runa en gång för alla kan föras till handlingarna. Vidare måste Nergal återbörda de döda furstarnas själar till Dödsriket.
Hur karaktärerna kommer in i bilden är en annan fråga men vad sägs om ovanstående upplägg, så länge?
