Forum

Vi börjar så sakteliga komma ikapp nutiden, emedan jag med denna anteckning ämnar sammanfatta vårt fjärde spelmöte! Ett observandum är att just denna text innehåller en sorts SPOILER.

Midnatt råder: Tyst det är i arken.
Iskalla höstvindar drar genom de rostiga hålen i Ullevis plåtmurar likt ett sista väsande ur döende lungor. Mutanten Joni, vars lya blott är lite presenning mitt på läktaren, väcks plötsligt av att någon springer tvärs över honom. Genom sina grumliga ögon och det disiga mörkret får han syn på en tanig gestalt som bär på ett stort cylinderformat föremål.

Joni skickar sin trogna hund att följa efter och smyger själv med en bit bakom. Strax därpå ser han från skuggorna hur den lilla råttliknande mutanten blir greppad av en rejäl krossare som sliter objektet till sig och kastar sitt offer åt sidan. Krossaren går sedan nöjd tillbaka in i sitt tält och somnar med sin nyvunna artefakt vid sin sida, medan råttmutanten springer in och gömmer sig i gryningsvalvet (därav är denna troligtvis medlem i bossens Gustins falang, eftersom de är de enda som släpps in dit för tillfället).

Joni lyckas under mycket stor försiktighet att smyga fram till tältet och stjäla föremålet från krossaren och beger sig därpå till sin kamrat Ingo i arkens gamla omklädningsrum. Hela deras lilla grupp samlas strax, efter att ha lagt märke till att arken nu söks av med strålkastarljus och grupper av Vips krossare som patrullerar och förhör slumpvis utvalda om de vet vad som hänt med krossaren Lenny. Denne visar sig vara tidigare nämnda som stal objektet och det framgår strax att det enda spår som är kvar av honom nu är en bränd fläck där hans tält nyss stod.

Med viss svårighet förstår sig gänget på att cylindern är en behållare för en stjärnkikare som ligger i småbitar och de finner där även en gammal stjärnkarta.

Under kommande morgon ger sig gänget ut på en färd mot den sektor där det sägs finnas en storslagen forntida byggnad kallad katedromen som de hört talas om. På vägen dit blir de dock överfallna av en skrädesvråk som häckar i en stor galleria. Med andan i halsen och fjädrar i luften flyr de mot stadens gamla centrum där de sedan slår läger i en mäktig gammal stenbyggnad.

Under natten väcks de av ett brak och då de undersöker ljudets källa finner de att en hög med bröte just fallit över en mutant som de inte känner igen. Mutanten tycks alltså inte komma från deras ark och frågan väcks om denne är en av de som gav sig av när de var små, eller om det finns helt andra bosättningar häromkring. Dessvärre har mutanten tappat minnet tack vare fällan som nyss slog denne medvetslös. Dock framträder efterhand disiga minnen hos denne av gungande mark och salta vindar.

När sällskapet lämnar museet möts de av en mystisk kvinna i kåpa ur vilken det sticker fram två reptiliska händer. Hon säger att hon vill hjälpa till, överlämnar ett urladdat batteri, ber gänget ladda upp detta på nytt och dematerialiseras sedan framför deras ögon.

Med batteriet i högsta hugg vandrar gänget på nytt mot laddningsstationen de tidigare funnit nära flygplansvraket. På vägen dit övernattar de i ett bostadsområde där de ser en armé med zongastar marschera förbi och släpa på två tunga artilleripjäser.

Laddningsstationen visar sig denna gång vara fyllt av en stor hopvikt maskinvarelse i svart glänsande metall. Efter att under stor rädsla och tveksamhet ha laddat upp batteriet springer gänget därifrån, följda hack i häl av en robot med strålvapen och huggande liar.

När de undkommit faran och åter tagit sig in i arken kopplar de in batteriet till kassettradion de funnit tidigare och lyckas efter ett tag ratta in en radiosignal där en fornmänniska med märklig dialekt läser upp ett meddelande om att alla med särskild säkerhetsklass skall bege sig till följande ledningsplatser. Ett antal sådana och deras koordinater räknas därefter upp.

Det sista som inträffar under spelmötet är att stjärnkartan de fann under mötets början jämförs med natthimlen, varvid man tydligt ser att det är betydligt fler ting som blinkar och rör sig på himlavalvet nu än vad fornkartan har angivit.

Du glömde det viktigaste - att den minneslösa mutanten är en likätare baserad på Carl Jan Granqvist.

Du glömde det viktigaste - att den minneslösa mutanten är en likätare baserad på Carl Jan Granqvist.

Var rädd att den spoilern skulle vara för stor...

Femte mötet! Nu blir det krig!

Vintern nalkas. Dimman ligger tät över arken.
Kylan och fukten tycks ha kvävt alla ljud utifrån och långt i fjärran mer känner man än hör åskans härjningar. Eller är det något helt annat?

Vad som tycks vara en rejäl antågande zonstorm driver flertalet mutanter att gömma sig i källarvåningarna. Dock står det snart klart att det är något mycket värre på gång när skrotsirener börjar tjuta och Vip:s alla krossare rusar upp på murarna. Kranarna går varma när varje tillgänglig kanon rullas fram från sina gömställen.

Rollpersonerna tar först skydd i källaren tillsammans med den skräckslagne folkledaren Knotar och hans gäng, men när ljudet ovanifrån ökar i omfattning bestämmer de sig för att undersöka saken närmare. Källaringången barrikaderas och i samma stund som RP sätter sina fötter på arenans mark slår ett gigantiskt brinnande klot rätt ner i deras odlingar. Grillade muterade gurkor flyger åt alla håll när klotet exploderar i en fruktansvärd eldstorm.

Det visar sig snart att arken har omringats av motorfolk som på ett flertal märkliga fordon beskjuter Ullevi från alla håll och kanter. Två rejäla katapulter ovanpå långtradare slungar explosiva klot mot arenans väggar. Mutanterna uppe på murarna strider tappert, men utan större hopp.

Rollpersonerna tar tillfället i akt att smida planer mot Vip. De rusar över planen och upp över läktaren mot hans pokalrum, där de slår in dörrarna och låter krutet tala för sig. Bossens närmaste livvakter sätter hårt mot hårt och mutationsförmågorna överhettas i en vild strid. Snart ligger dock rummet försänkt i tystnad och nedstänkt av blod. Gänget torkar sina vapen och finner Vip liggandes i fosterställning under sitt skrivbord. I samma stund som de skall till att krossa honom tar han kontrollen över en av de mäktigaste krigarna i gänget och RP tvingas nu slåss mot varandra. Slagsmålet avslutas med att Vip bryts och hans skräckvälde upphör. Detta har dock den otäcka effekten att i samma stund som hans mentala dominans över arkens milis upphör försätter det alla krossarna i ett förvirrat tillstånd när situationen kräver deras fulla kapacitet.

Arken är illa ute och motorfolket sänder fram en bil försedd med tratt ur vilken en mäktig stämma förkunnar att de vill ha tio slavar innan solnedgången. Rollpersonerna tar över styret över arken och vägrar gå motorfolket till mötes. Istället funderar de på hur de skall kontra hotet. De kommer på tanken att åkalla en ännu värre fiende. En mutant rusar till sin lya och hämtar det trasiga teleskop de tidigare funnit. Samtidigt som solens sista strålar går ned organiseras försvaret på nytt och en märklig anordning byggs ovanpå arkens strålkastare. Med hjälp av ett par tuber och glasskärvor lyckas RP bygga en ljuskanon som de riktar in mot det håll där de tidigare stött på zongastar. Dessa har nämligen visat sig avsky allt vad ljus innebär.

Hoppet ligger nu i att vänta ut den annalkande armén av monster och att dessa i sig inte skall vända sig mot arken.

Solen går ned. Eldar tänds över hela slagfältet och motorfolket anfaller gång på gång. Ganska snart har vingförsedda motoragenter flygit upp på arkens murar, fäst sprängladdningar och änterhakar, varvid de lyckas skapa en stor rämna i muren. Deras första våg slås tillbaka med stora förluster av arkens invånare och ett par pansarvagnar från forntiden börjar just tränga sig nära inpå när en av dem kastas upp i ett moln av eld.

Granater från zongastarnas artilleripjäser regnar ner över bilarna och doften av bränt gummi ackompanjeras utav förarnas dödsvrål. De två arméerna drabbar samman på fältet utanför arken medan alla Ullevis invånare släcker sina ljus och gömmer sig i mörkret.

Tystnaden sänker sig strax, men det dröjer ett tag innan någon vågar sig ut.
De båda styrkorna verkar ha tröttat ut varandra och retirerat för stunden, men arken ligger i ruiner och mängder av mutanter likaså. Dock är Vips styre avslutat och de mäktigaste namnen tillhör nu RP själva.

Dramatiskt!

Sammanfattning av sjätte mötet. Räd mot zongastarna.

Morgonen gryr och kastar sitt färglösa ljus över gårdagens slagfält. En söndersliten ark med en likaledes skadad befolkning börjar sakta vakna till. Än ryker det från somliga vrak som sakta glider ner i kärret, men slasket och kylan gör sitt bästa för att släcka bränder såväl som liv.

Det numer härdade mutantgänget tar itu med att strukturera upp försvaret och återuppbyggnaden av sitt hem. Nya projekt inleds och nya bossar sticker upp likt svampar ur jorden. Med sin farligaste fiende nyss besegrad och de förvånansvärt väl organiserade zongastarna tillfälligt försvagade bestämmer sig gänget för att detta är läget att slå till hårt och förbättra sina chanser för framtiden. De uråldriga artilleripjäser som de små bleka gastarna släpat på är mycket attraktiva och anses både kunna bidra till arkens försvar, samt ge möjlighet att spränga upp porten till ledningplats Bertil vid mutantjätten.

Gänget har lyckats bärga ett fordon som lämnats kvar av motorfolket och lägger ned all sin kraft och sitt material på att forma den till en zontålig rullande fästning. Denna är en sorts epa med gott om skottgluggar och om inte tärningarna sagt annorlunda skulle även fronten ha försetts med en hungrig köttkvarn tillverkad utav en gammal gräsklippare.

Trots det intensiva regn som råder är det inga svårigheter att följa de spår som zongastarnas milis lämnade efter sig och rollpersonerna rullar genom området med nedfallna kontorshus och zoniglar i snabb takt. I sektorns utkanter stannar de till och smider planer på hur artilleripjäsen skall stjälas. Dessa planer sätts genast i verket, men vissa brister uppenbarar sig snart när två av karaktärerna som smugit fram till bostadsområdet för att spana hamnar i ett becksvart mörker när natten plötsligt överrumplar dem.

Den ene zonstrykaren lyckas ta sig tillbaka till bilen och resten av sällskapet, medan den andre tar sig in i ett hus vars källare är fylld utav zongastar. Som om att detta inte var illa nog brakar han halvt genom golvet och ett vilt tumult utbryter. För att rädda sin kamrat kör de övriga mutanterna in bland husen och blir beskjutna från alla håll medan de krossar gastar under hjulen.

Väl tillbaka bland de fallna kontorshusen planeras ett bakhåll och rollpersonerna inväntar zongastarnas ankomst. Strax somnar de, men väcks av en rejäl explosion när en artillerigranat slår in på den plats där de lagt sin fackla. En grupp zongastar med gevär, yxor och eldkastare anfaller och skadar rollpersonerna ordentligt, men med hjälp av skydden på bilen lyckas de ändå slå tillbaka sina fiender.

Gänget kör sedan ut i skrothögens labyrintliknande gångar och hamnar plötsligt i en smal gränd vars ena sida fylls upp utav mynningen på en massiv svart kanon! Med ett metalliskt vrål och en eldspottande andedräkt avfyrar denna ett skott mot bilen som missar med en hårsmån. Explosionen får dock fordonet att stanna och rollpersonerna hoppar därför av och rusar stridsblinda mot kanonen. Där lyckas de med sina sista krafter övermanna besättningen och medan fler fiender närmar sig kopplar de kanonen till bilen som de lyckas få igång och gasar på därifrån.

De tar med sig en skadad zongast som bär på en märkligt skapt dolk med inristningen "Mimer". Väl tillbaka i arken undersöker de artilleripjäsen mycket noga och de finner snart en låda på den som går att bryta upp. Lådans innehåll smugglas iväg undan nyfikna blickar och visar sig innehålla diverse skrifter och kartor som zongastarna skapat. Men dess största skatt är otvivelaktigt lösryckta sidor från en uråldrig dagbok...

Coolt!

Sjunde mötet. På besök i Ledningsplats Bertil. OBS att detta inlägg innehåller information som skulle kunna betraktas som en SPOILER

En trasig ark på rutten mark. En befolkning utan ork. Men ändå finns en glimt av hopp.

De senaste framgångarna i stridigheter och expeditioner har nu resulterat i att hela bosättningen ser upp till det gäng som kullkastade enväldet och fört in imponerande teknologiska underverk till arenan. Mitt på gårdsplanen utanför den gamla vattencistern som är gängets högkvarter står nu både hembyggt fordon och funnen haubits.

Ett flertal projekt har den senaste tiden förbättrat levnadsstandarden och det hela har nu nått så pass långt att befolkningen kan spatsera i ett nybyggt museum i de lokaler som tidigare tillhörde despoten Vip. Under tiden som mutantgänget bygger och reparerar sina hem får deras ledare besök utav två fruktade figurer; det är Gryningsvalvets främsta kämpar som sänts av Gustin för att erbjuda sin hjälp. Dessa utgörs av den plåtbeklädda krigaren Gamma och hennes maskförsedde zonstrykare kallad Ypsilon.

Gustins kämpar kommer med förslaget att de hädanefter skall ackompanjera gänget på deras färder och stötta dem i strid mot att de själva får ta alla de artefakter som kan hjälpa till att hålla den gamle vid liv. Gänget överlägger och fast de anser att den gamles liv knappast är till någon större hjälp och att Gustin är en fegis som bara håller sig och de sina gömda i valvet bestämmer de sig ändock för att godta erbjudandet. Som ett tecken på god vilja får gänget då även en välbevarad granat till sin kanon.

Således vandrar en stark grupp ut i zonen och åker med hög hastighet förbi etterbestarnas hemvist utan att möta ens det minsta motstånd. Väl framme vid mutantjätten beger sig en del av gruppen in i bunkern för att öppna en igenrasad gång. Tanken är att kunna rikta in ett skott från kanonen mot den inre porten som tidigare stoppat gängets nyfikenhet.

Någon gång runt lunchtid uppmärksammar en i gänget svaga ljud inifrån det eviga mörkrets gångar och innan de vet ordet av så rusar en ilsken pälsbeklädd lavin av klor och tänder mot dem. Det är raggbesten som tilläts fly senast de möttes som nu återvänt starkare än någonsin. Som tur är råkade bilen vara igång och med hjälp av dess maskinella krafter lyckas de trycka tillbaka besten in i bunkern upp mot en vägg och avfyrar mängder av projektiler mot den käft som sticker fram ovanför motorhuven. Den initiala framgången dämpas dock något av att monstrets tjocka päls tycks absorbera merparten av det stryk den tar emot.

När Ypsilons knivar bryts och inte ens Gammas fornbössa lyckas åstadkomma någon större skada bryter sig besten loss och allt tycks förlorat. Käftarna sluts runt Gammas kropp och hela gänget tappar modet. Dock går en valvkrigare inte ner riktigt så lätt eftersom hennes sista handling var att dra av sprintarna ur hela sitt granatbälte.

En blodig orkan kastar gänget åt alla håll när besten exploderar och blir ett med det mörker den föddes i. Efter att den illröda dimman lagt sig ser alla till sin stora förvåning att Gamma fortfarande står där ensam kvar, ännu vid liv och med en kropp muterad till ett oförstörbart material.

Det resterande brötet i bunkern röjs kvickt ur vägen och kanonens uråldriga stämma dånar genom underjorden. Ett välriktat skott rusar genom gången och lyckades spränga upp stålporten till forntidens ledningscentral. Hela gänget rusar in, hals över huvud, men stannar tvärt då de hör ett gällt skrik bakom sig. Gamma, halvt i muterad form och med ett svärd genom sig faller död till marken och med orden "Med hälsningar från Vip" dematerialiserades Ypsilon samtidigt som den sprängladdning han lämnat får hela den yttre bunkern att rasa samman.

Gänget finner sig nu fångade i jordens innandöme och därmed tvungna att fortsätta nedåt i mörkret mot det som där legat stilla sedan forntiden tog slut. De tvingas lämna bilen efter sig eftersom gången snart visar sig vara täckt av uråldriga vrak, med sina sönderslitna förares dammiga skelett och skräckslagna dödsmasker ännu i dem.

Allt hopp är dock inte ute, ty en karta synes avbildad på väggen, vilken visar att det tycks finnas en nödutgång på andra sidan ledningscentralen. Gänget fortsätter därför nedåt och når snart ett rum fyllt av lådor och en stor sönderfallen vaktkur. I mitten syns även en hiss stor nog för ett fordon. De lyckades efter en del kämpande koppla på strömmen, men hissplattan tycks ändå kärva något. Slutligen försökte alla i tur och ordning leta genom vaktkuren, men lyckades var och en med bedriften att fastna i dess bröte.

Bland de krossade fornmänniskorna upphittades slutligen en märklig apparat som vid undersökning gav ifrån sig ett sista andetag ur rostade kretskort. En skärm lyser svagt upp och visar någon fornsoldats sista ord:

"Dessa är möjligen de sista ord som skrivs av mänsklig hand
Om detta någon gång läses tvivlar jag på att det är av en fungerande varelse
Ett sådant fruktansvärt öde som drabbat vår en gång stolta ras
Världen är i ruiner. Sista världskriget har slagit allt i spillror
Cesar verkade ha klarat sig bättre, men all kommunikation har upphört.
Jag minns ännu den sista dagen då de skrikande massorna sökte tränga sig in
genom porten och hur deras vrål överröstades av våra gevär.
Vi trodde vi var säkra
Vi trodde vi överlevde
Men vi visste inte att det var folket på ytan som kommit lättare undan
Jag borde stannat med Elysium jag borde stannat med elysium JAG BORDE STANNAT
Röda pesten är här
Förbannade skit! Allt den har gjort och den jävla professor Crake!
Må vi åtminstone vara de sista av smittbärarna som begravs tillsammans.
Jag har skjutit sönder låsen så porten aldrig skall öppnas
Det låter som att hydran går fri.vad spelar det för roll?&
Den får sig ett sista skrovmål
Mörker är allt som den och våra förruttnade kroppar någonsin skall omges av"

Mötet avslutas således med gruppen fast i en iskall underjordisk forngrav, förrådda och med fler nya frågor än svar.

Här kommer ett dammigt eko från Ledningsplats Bertil! En viss SPOILERVARNING utfärdas.

Utan morgon eller kväll, men ändock gryr en dag.

Ett gäng mutanter omskakade i kropp såväl som sinne väcks till liv av sina egna hostande andetag i en bunker fylld utav uråldrigt damm och intorkade lik. Den en gång så stolta betongen har för länge sedan givit vika för rötan och verklighetens självaste grundfundament tycks ha tröttnat på sitt syfte i denna mörka krypta. Eftersom ingången från Götaplatsen ligger i småbitar tycks den enda vägen vara att fortsätta nedåt, men fordonshissen har rostat igen.

Ett par skrotskallar kikar närmare på den hiss som är deras enda väg framåt och de överlägger om vidare planer. Efter en stunds diskussion kommer de fram till att de troligtvis behöver belasta hissen med mer tyngd för att rostens järngrepp skall brytas och maskinen åter skall komma i rörelse. En del av gruppen beger sig bakåt i gångarna och röjer en väg för att kunna rulla ner det som är kvar av deras zonfordon.

I samma stund som de flesta lämnat hissrummet materialiseras där samma kvinnliga skepnad som tidigare hjälpt gruppen genom att hämta det batteri de desperat behövde. Hon ter sig mycket stressad och skrämd när hon ser sig om efter ting som undgår mutanternas egna blickar. Den kloförsedda kvinnan i kåpan berättar viskande att de är på rätt väg med att hantera hindret med hissen, men att de sedan måste vara oerhört försiktiga runt bunkerdrottningen. Hon uppger även att hon egentligen inte har tillåtelse att hjälpa dem, för Nova skulle inte tillåta det. Ögonblicket därefter löses hon upp med ett gällt skrik.

Gänget lyckas snart få hissen i rörelse och för värmens skull packar de alla ihop sig på flaket på deras lilla bil. Under kommande timme sker en smärtsamt långsam nedstigning genom schaktet, till det tidlösa och hopplösa svalg som därunder finnes.

Som om att det kompletta mörkret inte var illa nog börjar rimfrosten bita sig fast i plåten som omger gänget och i halv panik inser de att om kylan tilltar ytterligare kommer de aldrig mer kunna röra sina lemmar. Hissen vägrar stanna och den frusna fasan sluter sina klor allt tätare. Utav den utrustning de har med sig och av bilens gamla säten lyckas de tillverka två kyltåliga dräkter som föraren och passageraren i framsätet kan ha på sig, medan de övriga tvingas krypa ännu tätare ihop på flaket.

Väggarna ger vika när ett gigantiskt rum breder ut sig. Permafrostens luft sluter sig kring gänget, men de klarar än så länge livhanken. Rummet anges enligt en karta vara ett "Internt labb" och bjuder på de sorgliga resterna utav ett sådant. Krossade glastuber i mänsklig storlek ligger halv begravda i en dovt grönaktigt lysande sörja. Två mutanter med röt- såväl som kyldräkt stapplar ut i leran för att leta genom rummet. De finner snart en mäktig förseglad metallport till ett vapenförråd. Efter att ha studerat ledningarna som löper i taket tycks denna kunna låsas upp inifrån ett kontrollrum som desvärre har texten "röd pest" skrivet över hela dörren.

Modigt eller dumdristigt så bestämmer sig mutanten Ingo för att ta chansen att finna fornvapen när han rycker upp den yttre porten till kontrollrummet och stiger in i en sorts luftsluss. När hennes ögon vant sig vid ljuset i det inre rummet upptäcker hon till sin förskräckelse att hon måste vada genom ett midjehögt trassel av uppsvällda röda kroppar, med ansiktsdrag för evig låsta i tysta skrik.

Ingo förkunnar att hon äter mörker till frukost och trampar ned allt som ligger mellan henne och kontrollpanelen. Vapenförrådet öppnas och gänget blir nästintill andäktiga när de finner vad som tycks vara en elektromagnetisk kanon. Detta har dock krävt sitt pris, i och med att Ingos dräkt nu verkar glänsa av ett oljigt sekret och hon hostar mer och mer innanför sin mask.

Med den misstänkt smittade på behörigt avstånd beger sig gänget på bilen vidare i en anslutande gång. Strax kommer de in i en tunnel som verkar befinna sig mellan denna värld och nästa. Mörkret lyses här upp av enstaka irrande spöksken, vilka svävar runt likt förtappade själar som inte finner en väg ut ur svärtan. Vid kontakt med bilen slås lyktorna ut, men samtidigt visar de sig kunna ladda upp fornvapnet, så Ingo jagar ett par stycken av dem och trycker in dem i batteriluckan.

Kylan börjar strax ge vika för en svag värme som kommer stötvis, likt vidunderliga andetag, från rummet framför dem. Ett par av mutanterna smyger framåt och tror de inte märks när de plötsligt tilltalas av en röst som kommer från skuggorna ovanför dem. Denna visar sig snart tillhöra en märkbart trevlig varelse som kallar sig "Hydran". Artigare än någon annan, men med en illavarslande underliggande förvirring märker mutanterna ganska direkt att hon besitter förmågan att läsa allas tankar (speltekniskt så att allt som SL hör känner varelsen genast till) och att hon blir mycket förvånad när de nekar hennes fråga om de kommer från Mimer, Elysium eller Noatum.

Hon berättar att hon senast fick besök från Mimer för cirka 40 år sedan och att hon knappt ätit sedan dess. Hon ber därför gänget att klättra upp till en sovsal ovanför och kasta ned lite ben åt henne, vilket de accepterar. Där uppe hittar gänget även ledningscentralens hjärta som är ett kupolartat rum fyllt av döda skärmar. Efter lite kopplande med sladdar blinkar en monitor till och visar ett kort gammalt klipp från en övervakningskamera utanför Ledningsplats Cesar.

Gänget har genom detta fått ytterligare ledtrådar kring sitt ursprung och vet nu vart de bör ta sig härnäst. Dock hör de att hydrans hunger vaknat till liv när hon skriker efter mer och mer. Ingo, som är tydligt smittad av något, bestämmer sig för att hennes tid är kommen och hon plockar upp den ilsket grönt lysande elektromagnetiska kanonen. Medan hon klättrar ner mot hydran har en alldeles för nyfiken mutant funnit en röd knapp med farligt utseende och trycker på denna med all sin kraft. Från spräckta högtalare vrålar sirener och i samma stund som Ingo och Hydran inleder sin sista strid forsar en kaskad av renande eld genom gångarna. Resten av mutantgänget förseglar kvickt en lucka och känner hur jordens hela innandöme skakas om.

Gänget träder sedan ut i en värld av kol och gnistor. De inser att med Hydran bortbränd har en ny gång öppnats som förut täcktes av hennes ofantliga kropp. De vandrar sakta vidare genom ässja som fått svärtan att fly med mörkrets hastighet.

Ljuset tilltar i styrka och mutanterna kliver rätt ut i ett smalt högt rum. Långt ner kokar röta och flytande metall och någonstans där uppe skall enligt kartan en nödutgång finnas. Den höga silon tas upp av tre missiler som fallit mot varandra och läcker något fasansfullt material. Längs de brända väggarna löper gångbroar som dinglar i opålitliga vajrar.

En omskakande färd uppåt kräver gängets fulla samarbetsförmåga och det är inte utan ett par nya rötpoäng de slutligen finner en lucka i taket som leder till de levenades värld.

Under tiden på ytan har invånarna i arken observerat hur motorfolket tagit till flykten och styrt sina fordon österut, samtidigt som hela den västra horisonten lysts upp av något som liknar fallande stjärnor.

Snart är vi uppe i helaktuella spelrapporter! Då kan vi tajma spelrapporterna med teckningar.