Forum

God kväll mina vänner, slå er ner så ska jag berätta vad vi varit med om de senaste dagarna. Jag vet att ni alla undrar över vattnet så jag börjar där. Den gode Marlotte har rätt, nivån i cisternen sjunker. Hon skickade Vorhan att söka sanningen bakom zonstrykarnas rykten om Renverket, och som ni kanske anat så kommer han inte tillbaka.

För två dagar sedan bad Marlotte oss att söka efter Vorhan, och vi lämnade Arken innan gryningen igår för att se vart det blivit av våra vänner.

Skarpsynta Tula ledde oss snabbt och säkert genom ruinerna, smoggen låg tät så vi var förskonade ovälkomna möten, även om vi hörde gnisslet från maskinvarelser och såg skuggor mot morgonhimlen som jag är väldigt glad att vi inte blev närmre bekanta med.

Jag vet inte hur hon klarade det, men när solen stod högst på himlen började smoggen skingras och vi såg ut över det – Renverket.

Blunda för en sekund och tänk er – i en sjö av träck ligger en ö, och på ön klara bassänger till brädden fyllda med rötfritt vatten. Vi vadade ut, store Grobb först såklart med yxan i högsta hugg. Tänk vad rädda våra vänner blev när han plötsligt stormar in i deras skjul, för se det första vi råkade på var vattenletarna. Fast… var fanns Vorhan själv? Glädjen blev till is, kalla kårar kröp för våra ryggar när våra vänner berättade om sitt öde; belägrade av zongastar i dagar, och Vorhan blev plockad av en mäktig fågelbest.

Då förstod vi snabbt vart han kunde vara. Mitt på ön finns en skorsten, och högst upp på skorstenen en underlig mängde bråte som lite liknar ett rede. Är det någonstans en fågelbest skulle släppt av honom vore det väl där. Grobb satte självsäkert av uppför stegen, utan att se sig för. Som tur var fanns vi andra kvar på marken, och Zumba såg det först – besten var på väg tillbaka. Ingen av oss hade sett något liknande innan, och jag hoppas jag slipper se något liknande igen.

Tula drog upp bågen utan tillstymmelse till tvekan, siktade, och sen gjorde hon något som jag aldrig sett förr. Den enorma fågeln var hundratals steg bort, högt upp i luften – en prick på himlen bara. Och den rörde sig snabbare än någon av oss kan springa. Men det rörde inte Tula, hon bara andades in… andades ut… och släppte. Pilen flög, högt. Rakt in i synen på kräket!

Aldrig har jag sett ett sådant skott från en båge, och aldrig hade jag trott att jag skulle få se något liknande igen. Men jag kommer till det.

När Grobb till sist kom ner från redet kånkade han på en välbekant börda; krubb! Vi öppnade varsin burk och överlade om nästa steg. Det visade sig snabbt att Marlotte inte valt sina skarpaste knivar; varför skickade hon ut dem på ett så farligt uppdrag själva om inte för att bli av med stackarna?
I vilket fall, som jag nämnde tidigare vart de belägrade av zongastar. Men som Tula påpekade, zongastar är visserligen farliga men de är också fega kräk. Det är bättre att sätta respekt i dem än att springa, vilket hon snart skulle visa.

Vi ryckte fram mot bassängerna, starke Grobb först såklart med bister uppsyn, på ömse sidor hade han skärpta Zumba med skrotgeväret redo och Tula med en pil på bågsträngen. Ja och så vi andra efter, man går tryggt bakom en sådan skara.

Zongastarna uppenbarade sig, minst ett dussin och beväpnade till tänderna. Men vid åsynen av oss så tvekade de – Tula tog tillfället i akt att tala med dem på zonstrykares vis, och vi slöt ett avtal. De hade trasiga artefakter som Zumba meckade ihop åt dem medan vi fyllde på vatten i vad tomma flaskor och burkar vi hade. På något sätt micklade han ihop en kärra och en tunna också, tack vare det fick ännu mer vatten med oss tillbaka.

Vorhans grupp försökte förresten lägga beslag på kärran innan vi rullade in här, de påstod att allt vårt vatten tillhör Marlottes gäng. Pyttsan säger jag, vattnet i cisternen är väl en sak men det här bytet skedde var tack vare Tula och Zumba och min mening är att det tillhör hela Arken. Som tur var lyssnade de på sunt förnuft, jag vill inte tänka på hur det skulle slutat annars.

Vägen hem vart svårare, vatten till Folket är en kär börda att släpa på men vi behövde en lättare väg. Men lättare för oss betyder ju också lättare för … andra. Vi kom inte långt den dagen, skymningen började falla och vi tvingades leta efter någonstans att övernatta ute i zonen.

Turen, och smoggen, vart med oss. Vi var nära det svarta huset, jag tror zonstrykarna här vet vilket jag menar. Det är övergivet nu, och det enda som rörde sig i kvarteret förutom oss var en gigantisk ödla som Grobb raskt slog huvudet av. Någon som kan laga ödla förresten? Jag provade men det blev bara en bränd sörja som vi kastade ut.

Kanske var det därför natten var lugn? Jag lagade alltså något så illa att till och med ute i zonen lämnades det orört.

I gryningen beslutade vi att ta oss raka vägen hem. Så Tula ledde oss … rakt mot den största raggbest jag någonsin sett!

Jag var rädd så knäna skakade och undrade stilla vad det här var för stolleprov. Grobb, vår klippa, tvekade såklart inte utan gjorde sig beredd med yxan. Raggbesten lunkade framför oss, den var en bra bit bort och ännu hade den inte vädrat oss. Vi andra började se oss om efter någonstans att springa.

Eller nästan alla, Tula frågade vänligt om hon kunde få prova Zumbas skrotgevär innan han sprang. Hon ställde sig mitt på vägen bredvid Grobb, och nu såg jag till min fasa att raggbesten stannat och stirrade stint mot oss. Skulle vi springa? Skulle vi stå stilla? Skulle vi…

Raggbesten hann kura ihop sig och ta ett första språng framåt när skottet kom. Det small så det ekade mellan de brutna husväggarna, och raggbesten tog aldrig ett andra språng. Jag fattar inte att hon kunde träffa på sådant avstånd men när vi väl kom fram till den såg jag att kulan satt rakt mellan ögonen.

Så varför ledde hon oss dit? Jo förstår ni, det berättade hon också. Den snabbaste vägen genom zonen är rakt genom en raggbests jaktmark, för den håller allting annat borta.

Och nu är vi hemma, inte bara med vatten utan vi har också funnit en plats där vi kan byta till oss mer vatten, kanske också mat. Våren har kommit till Arken och det ljusnar även för Folket!

Låt mig börja med att berätta hur lättade vi är att hitta andra överlevare, för en gångs skull vänliga och godhjärtade mutanter istället för hungriga bestar. Jag hade gärna delat en burk krubb med er om jag haft någon, och vad jag förstått är ni i samma situation så där förstår vi varandra helt. Vi får hoppas att jaktlyckan är med oss alla imorgon. Jag berättar gärna för er om Arken, men det första och viktigaste ni behöver känna till om ni utforskar Zonen österut är Rivaren. Den lever i ödemarken strax utanför Arken, en ödemark som den själv skapat.

Vindstilla nätter hör vi dess klagande gnissel, en varelse i metall och plast som oförtröttligt vandrar av och an, dag som natt. Jag har inte sett den med egna ögon, men min kamrat Tula har gjort det. Hon beskrev den såhär:
Tänk dig en dödskalle av grå metall, med livlösa ögon av glas eller plast som stirrar stint framåt, och ett galler till mun ur vilket det droppar en mörk stinkande vätska. När man först ser den sitter den hopkurad, så det första man lägger märke till efter huvudet är dess härjade rygg med blottlagda rör där pansarplåtar gett vika. Ena armen ser ut att vara senig, med vajrar och hjul som får den att röra sig, men den andra är täckt av plast. Armarna slutar inte i händer utan stygga klor, roströda av intorkat blod. Reser den på sig är den stor som mig, men fortfarande kutryggig; sträcker den på sig tornar den över alla oss utom möjligtvis Grobb, han med yxan.

Augustian menar att den vakar över oss, och hans sällskap offrar burkar med olja eller någon rödaktig smörja åt Rivaren - skrotskallarna kallar det motorfett - varje gång smoggen lyfter så att fullmånen lyser över vattnet. De menar att maskinvarelsen aldrig skulle ge sig på sanna medlemmar av Folket så länge vi följer Den Gamles läror. Jag vet inte hur de förklarar att den lyckliga som utsetts att överlämna offret ibland inte återvänder. Eller vad de menar med Den Gamles läror, ingen av hans följe är krönikör. Kanske är det ett straff för att säga emot Augustian att bli utsedd - jag vill helst inte befatta mig med dem så jag ska inte spekulera.
Maximon och Marlotte gör sig lustiga över honom för det där ibland, men jag vet att åtminstone Maximon tror att det kan vara en sorts vakthund som någon placerat för att hålla oss kvar i Arken.

Vi krönikörer vet att alltsammans är struntprat, det finns inga källor på att den vare sig är beskyddare eller fångvaktare. Den är ett monster som slagit sig ner i ruinerna norr om oss, och vi tackar vår goda tur för att den inte fått för sig att flytta sin jaktmark så att den täcker Arken, för det finns ingenting -- ingenting -- vi skulle kunna göra för att stoppa den.

Vad vi vet säkert att den stryker kring Arken, dag som natt, från ett gömställe till ett annat. Den bidar sin tid i skuggorna, eller strövar genom ruinerna nästan ljudlöst. Och hela tiden är den redo att slita sönder varje mutant som vågar sig inom räckhåll.

Ni vet att ni kommit in i Rivarens område när allting annat tystnar. Inga snuskkryp kravlar längs ruinväggarna, inga rötanfrätta växter strävar mot solen, där finns ingenting.
Om ni då hör ni ett vinande ljud, ett gnällande, knarrande - spring för livet samma håll som ni kom från. Och hoppas att ni kommer ut ur dess område innan den hinner ikapp. För Rivaren blir inte trött. Rivaren ger inte upp.

Kära vänner - Merlotte, Maximon, Augustian och alla ni andra. Som ni oundvikligen hört går ryktet om att vår vän Tilli lockades ut i Zonen av en grupp zongastar tidigt igår. Maximon sände ut oss efter henne, och som ni ser här framför er har hon återvänt helskinnad men dock något skakad. Det är inte därför vi samlat er.

När vi gav oss utanför Arken fick Zumba upp ett spår, han näsa skärptes och vi kunde följa Tillis doft genom skrotupplaget till väster. Jag ska inte tråka ut er med detaljer, Grobb kan själv berätta om sitt fiskafänge. Eller så gör jag det för pöbeln ikväll - det är inte därför vi samlat er.

Kvällningen kom över oss, men Tula hade lyckligtvis siktat ett strandat skeppsvrak som såg ut att erbjuda dugligt skydd för natten. Men inte någon av oss var förvånade när det visade sig att skeppsvraket inte var tomt. Zongastarnas näste!

Jag ser att ni tänker det allihop. En hord av zongastar väller ut, Grobb vadar genom dem och svingar yxan än höger, än vänster medan Tula och Zumba träffsäkert betar av de få som kastar sig undan istället för att möta hans vrede. Om det bara vore så väl! När vi äntrade vraket möttes vi av - helt vanliga röster. En grupp zonstrykare, anförda av Mansell från Arken hade kommit före oss och slagit läger för natten. Nu ser jag att jag fångat ert intresse - ni känner inte heller till någon Mansell här bland oss eller hur?

De tre främlingarna var välnärda, välutrustade och något godtrogna. Eller så såg de oss inte som ett hot, välj själv vilket som lugnar er mest. De talade undvikande om sin hemvist, och vägrade hjälpa oss söka efter Tilli. Vad jag lyckades lura ur dem var att de skickats ut i Zonen för att leta krubb, och platsen de omnämnde som Arken låg norr om vraket. Vi skildes åt om morgonen innan spåret av Tilli försvann helt, ett inte helt lätt val då vi gärna skulle utforskat Zonen tillsammans med våra nya, starka, bekanta. Och nu i efterhand ser jag ett misstag som kan visa sig ödesdigert för oss alla, vi skulle säkerställt att de inte snokade hitåt. Nu har vi ingen aning om vart de tog vägen efter vraket och om de redan spanat in den här platsen.

Spåret från Tilli fortsatte norrut, och vi kämpade vidare genom ödemarken. Tula menade att det vi närmade oss platsen där hon redan tidigare spanat märkliga ljussken om natten. Och strax skulle även vi inte bara spana det, utan se det på alldeles för nära håll.

Vår berättelse börjar egentligen nu, när vi står framför en sargad ruinvägg och Tula försöker avgöra om vi riskera att klättra genom det gapande hålet av ett fönster eller vända tillbaka och hitta en väg runt. Men Zumba insisterar på att spåret går rakt genom väggen, så jag ber Grobb dra bort resterna av glas med yxan och sen lyfter han upp mig.

En sån syn - marken är kal, och avsaknaden av ruiner får den att se ännu mer imponerande ut. En skyskrapa, ni krönikörer vet vad jag talar om. En byggnad så hög att tanken svindlar när man försöker se toppen. Och när jag tittar närmre är marken inte alls öde, den askgrå monotonin bryts här och där av zongastars förruttnande kroppar. Förlåt, låt mig förtydliga: Avlidna zongastar ruttnande kroppar. Vid skyskrapans fot reser sig en mur av staplade rosthögar.

När alla är igenom börjar vi en försiktig vandring mot skyskrapan, alltjämnt försäkrade av Zumba att doften av Tilli är rakt framför oss. Ett skott bryter tystnaden och vi stannar som frusna, och skriket som kommer därpå är nästan lika skrämmande - "Främlingar! Hur vågar ni närma er Arken!"
Jag stegar fram och försöker tala reson med dem, vårt enda val eftersom det inte finns någonstans att fly. Några fordon rullas åt sidan, och vi uppmanas bestämt att gå in. Väl inne står minst ett dussin krossare - nej inte krossare. De här var organiserade, disciplinerade, de beskrivs bättre som soldater. Till vår förvåning erbjuder de oss både krubb och dricka, de verkar anta att vi kommit för att stanna. Tilli känner de inte vid namn, men vi tackar vår lyckliga stjärna som blinkar åt oss när smoggen är tunn att det har kommit en till överlevare, och strax får vi se henne vid gott mod.

Men Folket - det andra Folket - oroar mig. Det är något som inte stämmer med platsen, jag gillar inte hur de ser på oss. Varken soldaterna eller andra personer som vi ser innaför murarna. De verkar inte särdeles nyfikna, som om det inte är en nyhet att det finns andra överlevare. Eller snarare som att de antar att vi inte kommer att vara överlevare så värst länge till. Och att bara ge bort krubb sådär, samtidigt som vi vet att de lider av hungersnöd och skickat ut folk i Zonen för att söka mer?
Vi blev inknuffade i hissen för att förhöras av Ordföranden - deras enda boss - som lever på översta våningen. En alltigenom obehaglig person som av någon anledning bara talade med Tula. Han ställde märkliga frågor om Arken - vår Ark alltså. Det var väl inte frågorna i sig som var märkliga, utan sättet han ställde dem.

Medan jag och Tula höll Ordföranden upptagen lyckades Grobb och Zumba utforska källaren, om jag förstår så kom de i kontakt med en av den andra Arkens skrotskallar som inte kunde låta bli att skryta om deras garage av forntida fordon. Vad de berättade förfärar mig, liksom jag är säker på att det kommer att sända kalla kårar längs era ryggar. Skrotkanoner. Pansarplåtar. Dånande forntidsmotorer.

Det här andra Folket är alltså fler än vi och bättre utrustade. Vårt stängsel duger gott åt att hålla zongastar och maskinvarelser borta, men deras stridsbussar kommer att rulla rakt igenom det. Men ännu har jag inte berättat det värsta.

Av flera anledningar började vi misstänka att det här andra Folket hade någon sorts baktanke med att bjuda in oss så frikostigt. Jag förfäras av tanken på exakt vad för slags baktanke detta kan vara - är de ute efter slavar, tänker de plundra Gryningsvalvet, kanske sno våra båtar? Vill de rentav äta oss som Grobb misstänker? Och låt er inte luras av hans tjocka pannben nu, av alla anledningar de har att intressera sig för oss är detta den renaste, råaste, och på många sätt enklaste förklaringen till många av de märkligheter vi upplevde.

Jag lovade er att berätta det värsta. Vi hade som sagt funnit Tilli och fått onda aningar om platsen. Jag spelade glad och lättad, och lovade högt och stort att vi genast skulle återvända och börja knyta band mellan båda Arkerna.
Jag vänjer mig nog förresten aldrig vid att säga det ordet i plural. Det gör mig illa till mods att inse att Den Gamle gett oss tanken att det bara finns Arken, och jag vågar inte spekulera i varför han, som vi alla litar på, som vet allt och kan allt, inte ens lyft tanken på att det kan finnas andra överlevare.

I vilket fall, Tula ledde oss bort från skyskrapan. Det var svårt att gå med ryggen vänd mot dem, som vi visste hade pricksäkra skyttar, gott om skott, och inga betänkligheter över att med berått mod skjuta ner en mutant i ryggen - låt mig berätta detaljerna kring det vid ett mer berusat tillfälle. Hon tog ut riktningen, och vi vandrade in i en stor byggnad med blå fasad. Augustian, jag ser vad du tänker.
Byggnaden är visserligen stor, och bråten är inte lätt att forcera. Men när vi kom ut på andra sidan såg vi stenöken. Vatten. Arken.

Vi vandrade alltså ifrån den andra Arken ungefär när solen står som högst på himlen. Och nu är det knappt kvällning. Tula uppskattar att det tar en timme för henne att gå tillbaka nu när hon kan vägen, två om hon ska ta med sig några till. Om vi röjer upp vägen tar det mycket mindre än så. Eller om det här andra Folket gör det.

Jag kan inte understryka det här nog. Det här är ett hot som är större än någonting vi sett hittills. Syraregnet frätte sönder lite tak och ansikten, vad gör det på det stora hela. Marulken jagade oss om natten, men allt han kostade oss i slutet var våra klenaste båtar och deras invånare. Det är verkligen inte min mening att förminska respektive tragedi, utan jag säger på det här sättet för att ge perspektiv åt det hot som nu tornar upp sig på andra sidan den blå byggnaden.

Skulle det här folket få för sig att angripa kommer de när som helst. Ni anar inte hur mycket jag önskar att det där var en överdrift. Det är hög tid att vi får förstärkningarna klara, tillser att Augustians pråm är sjöduglig, och att vi börjar organisera vårt försvar. Jag blev inspirerad av det andra Folkets soldater, och jag är säker på att ni Marlotte skulle uppskatta deras disciplin. Men jämför med våra zonstrykare och krossare, imponerande var för sig men de kommer att bli på sin höjd en förrätt när de andra kommer i hundratal.


Så, var det allt? Nej, givetvis inte. Vad är det som fallit bort under den här berättelsens gång? Kom igen, ni är våra skarpaste hjärnor. Om ni blir bortkollrade av det här så finns det kanske en annan anledning att frukta för Arkens överlevnad.

Jag syftar på zongastarna. Tilli fördes verkligen bort av dem, enligt hennes egna ord som jag inte finner någon anledning att tvivla på. De lockade henne med just en berättelse om ett annat mutantfolk, en annan Ark. Så de kände inte bara till både vår bosättning och deras, utan kände också till att respektive plats kallas Arken. Det kortsiktiga hotet är det andra Folket, det råder det ingen tvivel om. Men på lång sikt anar vi ett ett betydligt lömskare hot som lyckas undfly vår uppmärksamhet, även jag var nära att missa det i fascinationen av den andra Arken. Men tänk själva, varför ville zongastarna att våra folk skulle mötas? Varför just nu?

Ni är klipska personer allihop så jag behöver inte börja spekulera. Inte nu när jag lyckats göra er uppmärksamma på att det finns två hot mot Arken, även om det första är av en mer pressande karaktär så vågar jag påstå att den andra, det lömskare, är av samma magnitud. Båda hoten avvärjer vi på samma sätt - ett gott försvar och inhämta mer information. Vi litar på att ni, ärade bossar, ser förbi era olikheter och gör det som är bäst för Arken genom att skapa en vaktstyrka. Och att ni tillser det här på studs, innan ni lämnar klubbhuset, för om ni börjar träta kan det vara för sent för oss alla.

Mina vänner, kom närmre. Jag har något att förkunna å bossarnas vägnar, se till att sprida det här till alla som inte hör. Det är storartade nyheter, och jag hoppas det gör er lika hoppfulla som mig.

En man från Eden har varit här!

Det var innan vintern, innan vi rustade upp stängslet. En vacker dag i mitten av hösten, vattnet glittrade klart orange under gulbleka moln och en fläkt från öster drev bort den söta stanken av förruttnelse som annars ligger tung över Arken just när sommaren gett upp sina sista krafter. En stilla dag, sådana får vi sällan längre så jag tror ni alla minns när det var.

Vandraren kom längs stranden, och Sira som fått ett infall att se Zonen mötte honom. En stor man, stark och stilig i hela kläder. Isblå ögon som ser rakt igenom dig. En mystisk man som inte sade vart han kom ifrån eller vart han var på väg, men tack vare Siras goda minne är det tveklöst så att han kom från Eden, vårt förlorade urhem.

Beviset finns i Siras mage, för hon inte bara mötte den här trötta vandraren utan förfördes av hans rena närvaro - sannerligen säger jag er, det som sägs är sant: Marlottes borttappade slav väntar ett barn! Som ni redan har insett är alltså folket från Eden är inte bara Arkens ursprung, utan det ter sig oundvikligen som om de också är dess framtid.

Och vi vet att de finns där ute än. För bara några dagar sedan återvände folket från Eden för att locka med sig Tula ut i Zonen och visa henne en stor fara och en stor möjlighet - en annan Ark. Vi trodde som bekant att det var zongastar som förde bort Tula, men efter att ha jämfört Siras och Tulas berättelser kan det inte vara på något annat sätt än att Edens folk fortfarande håller sina vakande händer över oss. Men liksom andra av forntidens folk är deras motiv dunkla och deras tillvägagångssätt svårt att greppa för oss enkla mutanter; också jag funderar över varför de inte bara ger sig till känna.

Jag ser att några drar efter andan, har era bossar verkligen inte berättat? Också det ryktet är sant, och jag råder er att tänka igenom ordentligt vad det Andra Folket innebär. Märk mina ord väl, de kan vara en stor möjlighet men också en stor fara och vi kan inte veta vilket förrän det är försent.

Så, mina vänner, hoppet om Eden lever. Men låt inte hoppet förleda er från våra mer pressande angelägenheter. Låt er inspireras av våra ärade bossar och lägg era meningsskiljaktigheter åt sidan för Arken bästa; milisen måste fungera, och vakttornet måste bli klart. Vi måste vara redo att möta såväl det Andra Folket som Folket från Eden när de väl kommer hit.

Siras nedkomst börjar närma sig, och som en symbol för sin nyfunna enighet har våra ärade bossar har i sin godhet och vishet beslutat att Sira och barnet är under mitt beskydd tillsvidare. Och inte nog med det; Marlotte ska förse dem med vatten, Augustian med krubb från sitt eget förråd, och Maximon ska se till att inget annat fattas dem.

Gläd er åt denna nya tid av samförstånd, och vad ni än gör, gör ert bästa!