Rasmus
Topic Author
Posts: 79
Joined: Mon 27 Aug 2018, 18:20

Fler slumpmöten

Thu 29 Nov 2018, 00:49

Slumpmöten är en viktig motor i spelet. Jag skrev ihop ett på temat överfall. Postar fler om/när inspirationen faller på :)

Det säger sig nog självt att tråden inte är ämnad för spelare.


Gravbålet. 
 
Över nejden hörs gråt och veklagan blandad med stursk kampsång, lurstötar och hästars uppjagade gnäggande och hovtramp. Sotflarn och gnistor fyller himlen ovan ett gravbål på en höjd i vildmarken. Ni kan se hur björk och gran har fällts för ändamålet. En skara ryttare hedrar här sin fallne kamrat. Av ropen att döma var det en krigare lika älskad av männen som kvinnorna i sällskapet - måhända för vitt skilda kämpalekar. En reslig kvinna höjer armarna mot skyn och överröstar de andra; ”Eldfängda Horn! Hör min bön! Gör en vredens bålmörja av vår syster, så att vi kan sota vårt hår och hästarnas manar, svärta våra ansikten och hästarnas mankar. Så att min syster kan rida med oss när vi hämnas illdådet!”
 
En blodsfejd har blossat upp mellan två aslenska ryttarföljen, de ena av galdanernas klan, de andra av kvardernas klan.
 
Persongalleriet
Galdanerna: Den döda Kordula, hennes syster Eldava och älskare Sakmun. Den blinde skalden Skopti och två-tre gånger fler övriga galdaner än antalet äventyrare.
 
Kvarderna: Den unge Klestos. Ryttarkapten Fastves och två-tre gånger fler övriga kvarder än antalet äventyrare.
 
Bakgrund
I gravbålet ligger Kordula, som tills nyligen ledde den trupp frilevande galdaner som är samlade på höjden. De rider utan hänsyn till inhägnader och jordägor och skor sig på vad de kommer åt. Kordula och hennes syster Eldava uppfostrades av en stolt galderhövding som drömde om livet på den öppna slätten. Systrarna ärvde hans ryttarfana - och lojaliteten hos dessa hästburna krigare.
 
Lite smådrucken så avvek Kordula från sitt följe dagen innan, för att i en närliggande utpost få sig ett skrovmål, husrum och rulla runt med någon hjälpligt fager dräng. Sanningen var att Kordula hellre sjöng och skröt om asleners frilevnad än hon faktiskt uppskattade att sova på bar backe och driva runt på hästryggen. Dessutom var hon trött på den traditionella jästa hästmjölken och sugen på bättre maltdryck. Med sig tog hon två lojala ryttare under svepskälet att de skulle speja trakten. Besöket vid utposten slutade illa. Kordula fick ett armborstlod i buken och förblödde på vägen tillbaka till kompaniet. Lodet avfyrades av Klestos, den unge sonen till en kvardisk herreman som nyligen beslutat att beskatta den lilla utposten i utbyte mot löften om beskydd. Klestos är knappt tolv år fyllda och räddhågsen, men fast besluten att leva upp till sin fars förväntningar. Klestos misstog Kordulas sprängritt in i utposten för ett anfall och vådasköt henne i uppståndelsen. Som eskort till utposten har Klestos en trupp av sin faders ryttare, under den ärrade veteranen Fastves.
 
Situationen
Äventyrarna är välkomna att delta vid gravbålet eftersom ”den döda var vän med alla släkten”. Äventyrarna bjuds på mat och dryck. Galdanerna insisterar och tar ogärna ett nej. Om äventyrarna inte självmant ger sig till känna är det möjligt att galdanernas spejare upptäcka dem och rider ut för att framföra inbjudan. Galdanerna är inte värst sugna på att ha okänt folk strykandes i trakten denna kväll.
 
Det blir snabbt tydligt att galdanernas sorgeläger är delat av två starka viljor. Eldava vill traditionsenligt hedra sin syster denna kväll och vänta till nästa dag för att i Horns namn utkräva hämnd på den som avlossade lodet och ta bot av utposten. Efter det anser hon sig vara färdig med hedersbetygelserna och planerar leda ryttarföljet från dessa trakter (kanske till Eners Pik för att ansluta till Skylia av Horn). Sakmun, Kordulas stolta och blåögda älskare, är av en annan åsikt. Han vill utkräva omedelbar hämnd och rida för att bränna utposten redan samma kväll, innan de hinner förbereda försvar eller fly. Kordula delade inte Sakmuns kärlek och fann honom tradig, efterhängsen och grälsjuk. Han har förstås ingen aning om hur hon egentligen kände för nomadlivet och honom, utan idealiserar deras kärlek till varandra och vidderna – som något taget rätt ur en aslensk sång. De två ryttare som följde med Kordula till utposten säger inget för att få Sakmun att tro annat. De vidhåller att de var vid utposten för att speja och att de blev nesligt anfallna av kvarderna i bakhåll. De håller hårt på de hedersord de gav till Kordula och vill ogärna bryta sina löften här vid hennes gravbål.
 
Rollpersonerna kan bli de som tippar vågskålen åt det ena eller andra hållet när galdanerna grälar om vad de skall göra. Galdanerna kommer inte att dela på sig, det blir antingen Eldava eller Sakmun som får sin vilja igenom. För att hjälpa rollpersonerna att förstå situationen kan SL använda den blinde och uttjänte gamle skalden Skopti, som gärna sitter med dem, utbyter historier och förklarar läget. Han är blind men hör fortsatt bra – vilket folk underskattar så han kan det mesta skvallret i gruppen.
 
Samtidigt har gravbålet siktats av en kvardisk patrull. De återvänder till utposten och rapporterar till Fastves som sedan övertygar den unge Klestos att anfall är bästa försvar. Ifall kvarderna i utposten inte blir anfallna först i en nattlig räd ledd av Sakmun kommer de anfalla galdanernas läger i gryningen. De slår till innan folk hunnit samla sig från gravbålets dryckenskap. Fastves är i hemlighet Korpetroende med många eländer i släkten på sin mors sida. Han bryr sig inte mycket om det eventuellt ohedersamma i att störa ett gravbål till Horns ära.
 
För äventyrarnas del så finns en rad möjliga utfall. De kan ryckas med i en nattlig räd mot utposten, eller övernatta vid det högtidliga gravbålet och utsättas för kvardernas gryningsräd. Riktigt företagsamma rollpersoner kanske lyckas medla någon sorts fred mellan parterna. Mer försiktiga rollpersoner kanske gav sig av mot andra äventyr innan det hela urartade i strid. 

TERRÄNGTYP: Slätt, kullar
 
Simpa
Posts: 53
Joined: Mon 22 Dec 2014, 10:23

Re: Fler slumpmöten

Thu 29 Nov 2018, 11:44

Mycket bra slumpmöte! Håller verkligen med om att slumpmötena är en viktig motor i spelet - ett bra utvecklar sig gärna till ett både spännnande och roligt litet miniäventyr och lär rollpersonerna något om världen.
 
User avatar
Eldhierta
Posts: 422
Joined: Thu 19 Feb 2015, 10:39

Re: Fler slumpmöten

Thu 29 Nov 2018, 12:50

Väldigt bra! Snyggt och stämningsfullt!
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4896
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Fler slumpmöten

Thu 29 Nov 2018, 17:08

Mycket fint!
Fria Ligan
 
Rasmus
Topic Author
Posts: 79
Joined: Mon 27 Aug 2018, 18:20

Re: Fler slumpmöten

Sat 01 Dec 2018, 01:29

Tack och bock! :)
Håller verkligen med om att slumpmötena är en viktig motor i spelet - ett bra utvecklar sig gärna till ett både spännnande och roligt litet miniäventyr och lär rollpersonerna något om världen
Det är så jag tänker. Det är därför de gärna blir lite utförliga när jag skriver ner dem - men jag påminner också mig själv att det alltid skall vara spelarnas val att engagera sig eller överge slumpmötet och gå vidare om de vill. Om de sedan misslyckas speja eller smyga så kanske det är svårt att undvika att bli insyltad, men det är en annan sak.

Blev inspirerad att skriva ihop en till. Fortsätter på temat gästabud och överfall. Denna gång en vinkel på hur blodsdimman drabbat en bosättning.




Ylarafton.
 
Ljudet av getskällor och en vallarpojkes lockrop hör bättre hemma ute på hedarna än här, i skogens djup. Ändå står de där, bland stock, sten och ormbunkar; en flock getter och deras unge herde. Bägge med förvånad och dumslagen uppsyn över er ankomst.
 
En åldrad kvinnas vallarsång hörs bland de höga träden. Både getter och pojken får brott och hoppar raskt över en skogsbäck – in bland snår och under grenverkens skugga. Ni kan där se några ruckel till hus, som kikar fram mellan stammarna. En hop byggnader i de övervuxna resterna av en by. En bosättning som sedan länge förlorat kampen mot skogen. Det ni först trodde var mossiga skogsstenar är resten av en gammal gärsgård. Det som såg ut som några murkna stammar är ett rasat stockhus. Pojken har anslutit till andra män och kvinnor, som nyfiket och oroligt väntar där borta bland skjulen. En äldre kvinna höjer sakta en hand och några av de andra följer hennes exempel – uppenbart osäkra på hur gesten skall återgäldas.
 
En bortglömd bosättning i en mörk del av skogen är helt i våldet på en grym vargfolksstam. Folket där bjuder äventyrarna på ett gästabud, i hopp om att de skall skydda dem och rädda en av deras ynglingar från att bli ett villebråd.
 
Persongalleriet
Den namnlösa bosättningen: Herdinnan Unvu, ynglingen Kokul och ett tjog män och kvinnor i varierande åldrar.
 
Hemes Garmar: Syskonparet Korbaram och Raga och deras jaktflock bestående av ungefär dubbelt så många vargfolk som äventyrare.
 
Bakgrund
Den lilla bosättningen kurar bland träden, förfallen och bortglömd. Åren i blodsdimman tog de flesta. Idag bor enbart en handfull kvar i resterna av vad som en gång var en by. Bristen på nytt blod i bosättningen har gett upphov till sjuklighet och enfald. De gamla förbuden att lämna byn, som gällde under blodsdimmans tid, lever kvar och upprätthålls av ”Herdinnan” och ålderkvinnan Unvu. Att ens yppa tanken att ge sig av är tabu. Folket här är trevliga men enfaldiga och har mycket svårt att föreställa sig ett annat liv. Det finns påfallande få driftiga personer bland dem. Ett undantag är ynglingen Kokul, som uppvisar en ovanlig handlingskraft, men som av just den anledningen hålls undangömd och under ständig uppsikt av Herdinnan. 
 
Bosättningen ligger i en vargfolkstams revir. De grymma Hemes Garmar. Under blodsdimmans århundraden har vargfolken ”viltvårdat” och kraftigt hållit ner befolkningen i byn. De har systematiskt jagat ner de starka och sturska och enbart fredat bosättningen när beståndet verkligen behövt ”växa till sig”. De använder bosättningen som källa till getkött och en plats där ungvalparna kan träna jakt. Under ylaraftnar dyker de upp och stryker bland skjulen, tar godtyckligt byte från fähusen och jagar ner folk som de inte uppfattar som klena och odugliga i strid.
 
För en tid sedan kom en rabid strykarulv till bosättningen, han rev getter i hagarna och ignorerade vargfolkens revirmarkeringar. När Kokul hörde getterna bräka i panik tog han modet till sig, gick ut och slog ihjäl ulven. Herdinnan fick brott att gömma ulvkadavret under en hög gärdsgårds-stenar i ett försök att sopa undan spåren av det handlingskraftiga dådet. Tyvärr har hon efter det sett spår av vargfolk kring platsen där ulven är begravd. Hon misstänker med rätta att ulvdråpet har retat upp Hemes Garmar, som snart kommer för att jaga ner Kokul – de tål ju som sagt inga tecken på sturskhet och dådkraft i bosättningen.
 
Situationen
När äventyrarna dyker upp reagerar bosättningen med skräckblandad förtjusning. De lockar med mat, dryck och gör plats i det bästa rucklet. De pratar korthugget, helst inte mer än ett eller två ord i taget, men gestikulerar gärna. De ger ett harmlöst och sällskapssjukt intryck.
 
Om någon av äventyrarna är vargfolk så blir folk först skräckslagna, men Herdinnan förstår snart att detta är något nytt- en annan typ av vargfolk som reser med andra släkten. Om äventyraren inte beter sig aggressivt blir folk istället extremt nyfikna och närgångna, ungefär som barn som leker med elden.
 
Om äventyrarna vill bjuds de till gästabud. De erbjuds varma mantlar av getskinn, med huva av skinnet från getens huvud. Med dessa kan man ”klä ut sig” till getter om man vill. Ett par av folket klär själva ut sig och försöker roa äventyrarna genom att hoppa runt och bräka, en sorts improviserad ”trilla-på-ända” teater. Allt sker under uppsyn av Herdinnan. Hon ler trevligt, men säger helst inte så mycket till en början, istället ser hon till att peka och hytta med sin herdestav så att folket passar upp på äventyrarna. Under gästabudet så blir folket mer och mer talföra i äventyrarnas sällskap, de provar att säga tre, sedan fyra ord åt gången. Det hela urartar lätt till ett tjatter. Om någon av äventyrarna frågar om faror i skogen eller hur bosättningen skyddar sig från vilda djur så tystnar alla tvärt. Att tala om Hemes Garmar är tabu. Om äventyrarna verkligen pressar frågan och har vunnit herdinnans förtroende, så viker hon undan några gethudar som täcker väggarna. Bakom har de målat sedeslärande bilder av grymma vargfolk, med bybor som kurar vid deras fötter.
 
Vid ett lämpligt tillfälle anländer en jaktflock från Hemes Garmar till bosättningen, ledda av syskonparet Korbaram och Raga. De två tävlar om allt, hamnar lätt i brottning med varandra och drar sig inte för att utdela tjuvnyp och bita i känsliga delar. Ylande söker vargfolket igenom skjul och hyddor. Kokul göms hastigt under en golvlucka i huset där äventyrarna befinner sig. Herdinnan lägger en fäll över luckan och sätter sig där tillsammans med något sällsynt sjukligt och sorgligt exemplar ur folket. Övriga byfolk drar på sig sina getskinnsmantlar och flyr till sina egna gömslen. De som hamnar i vargfolkens väg bräker och beter sig underdånigt – inte ens under bett och hugg gör de annat än kurar och kryper undan. Hemes Garmar kommer med hjälp av sina jaktsinnen att tillslut hitta Kokul. Om de inte hindras så släpar de ut honom i skogen, ger honom försprång och jagar ylande efter.
 
Äventyrare som inte smiter undan eller lyckas gömma sig kommer tveklöst att hamna i vägen för Hemes Garmar. Ifall äventyrarna härmar folket och spelar underdåniga så kan de slå för Manipulera mot vargfolkens Genomskåda – med redskapsbonus för getskinnsmantlarna. 
 
Om det blir strid så slåss jaktflocken först med dödsförakt och vilda tjut – för att sedan springa till skogs och hämta förstärkningar ifall striden går dem uppenbart emot. Listiga äventyrare kan till en början utnyttja att jaktflocken stryker runt i grupper om två, och med hjälp av getskinnen kan de komma tätt inpå och anfalla i bakhåll. Jaktflocken samlas snabbt så fort det blir uppenbart att det finns ett hot.
 
Om äventyrarna driver jaktflocken på flykten så hyllas de som hjältar av bosättningen, med glädjetårar och underdånighet. Herdinnan kommer att försöka övertyga äventyrarna att stanna och fortsätta skydda dem genom att erbjuda mat, husrum och sällskap. Det stora problemet är att folket här vägrar att lämna bosättningen och så fort äventyrarna ger sig av så är de försvarslösa igen. Århundraden av kuvad rädsla har gjort att de inte lyssnar på reson. Äventyrarna kan så klart tvinga dem att lämna platsen, men de är rätt många att hålla reda på och smiter tillbaka vid första bästa tillfälle.  
 
Denna lamslående rädsla kan möjligen brytas med en sägen från när byn grundades. Bland snår och ormbunkar finns det gamla raserade guda-kapellet, övervuxet och dolt. Där finns en gammal predikan nedtecknad som avslöjar byns härkomst, från tiden innan blodsdimman. Deras förfäder var nybyggare som i Ormes eller Korps namn sökte ett nytt hem i det förlovade landet. De drömde om ett bättre liv och la sin tro till den vägvisande fadersguden (SL väljer Orme eller Korp efter vad hon finner lämpligt. Folket är antingen alderlänska eller eländares ättlingar).  De gav byn namnet ”Löftet”. Om denna predikan läses upp för Herdinnan och folket blir de inspirerade och kan förmås att stå upp för sig eller lämna bosättningen för att vallfärda mot närmsta religiösa fäste. 
 
Om SL vill så kan det i predikan även finnas ledtrådar till varför vargfolket en gång i tiden blev så hatiska mot byn. Enligt skriften så hade en vargman infångats. Byprästen var övertygad om att detta var en av Zygofers vanväxta och demonbesudlade skapelser. Han beordrade därför att vargmannen skulle flås levande så att man därunder skulle finna och rädda den arma människa som vanskapelsen ursprungligen var. Om vargmannen dog under ingreppt så skulle de begrava honom i gudens namn. En helig och barmhärtig gärning. Vad som hände efter detta förtäljer inte den nedtecknade predikan.
 
TERRÄNGTYP: Mörk skog
 
User avatar
Gaddeborg
Posts: 256
Joined: Tue 18 Feb 2014, 17:40

Re: Fler slumpmöten

Sat 01 Dec 2018, 21:16

Görbra!
 
Simpa
Posts: 53
Joined: Mon 22 Dec 2014, 10:23

Re: Fler slumpmöten

Sun 02 Dec 2018, 13:57

Alltså, låt detta rulla på! Alldeles perfekt när (om :)) spelarna drar till Heme Skog eller Vargaveden!!
 
jensanshelm
Posts: 14
Joined: Thu 12 Oct 2017, 14:22

Re: Fler slumpmöten

Sun 02 Dec 2018, 14:18

Toppen, Tack!
 
Rasmus
Topic Author
Posts: 79
Joined: Mon 27 Aug 2018, 18:20

Re: Fler slumpmöten

Sun 02 Dec 2018, 17:19

Skoj att ni gillar! Det inspirerar så klart till fler alster :)

Satt ihop en till på temat överfall, där äventyrarna än en gång kan bli insyltade i en konflikt mellan två parter. Har nog en till idé på lut, men sedan är det kanske dags att byta tema.



En stock över vägen.
 
”Hugg i lite vetja! Seså pojkar, bättre kan ni”. De retsamma orden kommer från en utkik som helt glömt bort att hålla vakt. Istället är han upptagen med att häckla sina två kumpaner, som är i färd med att släpa en stock över färdleden. Utkiken sitter uppflugen på en mossig höjd, med båge i knät. De två vid stocken har lagt spjut, sköld och huggjärn åtsidan. De har snörat upp sina vadderade tunikor, sådana som man bär under brynja, och kavlat upp ärmarna. 
 
”Skit på dig din bälgracka, å kasta hit vinskinnet. Eller har du druckit upp allt?” ropar den ene till utkiken. ”Bälgracka, den var bra”, skrattar den andra.
 
En nybliven rövarhövding planerar överfalla en vagnkortege med en oväntad last. Han har inte räknat med att en grupp strövande äventyrare skall dyka upp och möjligen sätta käppar i hjulet – eller ansluter de till rövarna? Rövarna i detta möte är egentligen legosoldater och är därför både dugligare och mer välutrustade än vad stråtrövare normalt är.
 
Persongalleriet
Stråtrövarna: Borvilda. Kapten Herlek Vrånge. Ett dussin legoknektar/rövare.
 
Vagnföljet: Järngardist Fritogast med två fotsoldater. Ungefär ett halvdussin stridsvant folk och ett dussin som försvarar livhanken om de måste (en stigfinnare med inhyrda vakter, en krämare med familj, en byggmästare med ett arbetslag stenhuggare, en svinuppfödare och tre kuskar). De orchiska fångarna Chamuka ”Slaktaren av Enevärn By”, Gachakk ”Bläckkäft” och Durchgagan ”Hundstryparen”.
 
Bakgrund
Borvildas förbannelse är att hon alltid faller för fel typ av män. Hennes gåva är att hon sedan lindar dem runt sitt finger. Det är nått med hennes pilska, kvicka ögon, hennes rundnätta figur eller hennes skälmska skämt som får dem på fall – hon är ingen traditionell skönhet, men en anmärkningsvärd ung kvinna. Borvildas första erövring var bråkstaken i Enevärn By, hennes hemby. När han hängdes blev det istället den lokala fogdens hatade benknäckare. När Enevärn By plundrades av älingen Chamuka och hans vilda rövarorcher togs Borvilda som en del av bytet. Vid det laget var hon utstött av sin familj och baktalad av byfolket, så hon grät mer över sitt eget öde än sina slaktade grannar. Borvilda hade säkert slutat sina dagar i en orchisk slavgrop om det inte vore för hennes charm. Hon blev Chamukas frilla. Under ett vildsint år följde hon med på orchernas härjartåg – tills Chamuka nyligen lurades i bakhåll.
 
Bakhållet anfördes av järngardist Fritogast, som ålagt sig själv att befria landet från denna plåga. Som hjälp använde Fritogast ett inhyrt följe legoknektar, under kapten Herlek Vrånge. De flesta orcher dräptes på plats, men Chamuka och hans två bröder togs till fånga för att transporteras till fogdeänkan från Enevärn By. Hon befinner sig i någon by eller fäste i närheten som SL finner lämplig. 
 
Järngardist Fritogast är en man av övertygelse. Han tror starkt på rostkyrkans roll som beskyddare av landet – så starkt att han brutit mot inställelseorder från sin överordnade, för att istället jaga rätt på Chamuka. Han är alltså en avfälling i gardets ögon. Själv är han övertygad om att hans närmsta överordnande är en usel trolös man. Fritogast tror att han kommer bli förlåten om han får förklara sig inför någon rättrogen rostbroder eller högre befäl. Han är beredd att utstå lämpligt bot. Inners inne tvivlar han och drivs egentligen av en skamfull kärlek till fogdeänkan. Han har svurit att fånga in Chamuka och föra honom till fogdeänkan för att avrättas. Fritogast tänker hedra sitt löfte innan han återvänder till järngardet. Fritogast bär därför inte sin järnmask och har packat undan tabarden med Rosts tecken. Han är inte intresserad av att diskutera teologi eller frälsa någon, utan vidhåller bara att eld skall med eld bekämpas om rostkyrkan ifrågasätts. Nöden har heller ingen lag, så han lägger alla meningsskillnader åt sidan ifall det tjänar till att hedra hans löfte. 
 
Borvilda ”räddades” från orcherna och hamnade bland de råbarkade legoknektar som järngardist Fritogast hyrde. Detta slutade så klart med att Borvilda gick till sängs med Herlek Vrånge, knektarnas ärrade fyllbult till ledare. Efter de trötta sänglekarna låg hon och begrundade sitt underliga levnadsöde. Då slog det henna med kraft, som ett hugg i hjärtat, att hon faktiskt älskade Chamuka och verkligen inte vill se honom avrättad. För att iscensätta en fritagning diktade Borvilda ihop en historia för Vrånge. Hon påstod att Chamuka har en ansenlig rövarskatt nedgrävd, och om de fritog älingen så skulle Borvilda kunna lura honom att berätta var. En lögn från början till slut. Vrånge, som blivit förtjust i Borvilda, tog betet och planerar nu ett bakhåll längs vägen. Han har kommit till insikt att legoknektar är underbetalda, och saknar riktiga framtidsutsikter i det glömda landet. Nej, rövarskatten och allt annat han kan tillskansa sig vid fritagningen är ett bättre alternativ. Kanske kan han då anlägga ett eget fäste och bli en rövarhövding av rang.
 
Borvilda har ingen riktig plan för vad som skall ske om fritagningen lyckas, men hon hoppas på en chans att smita undan med Chamuka under stridens tumult.
 
Situationen
Äventyrarna upptäcker två uppenbara stråtrövare som släpar ett träd över vägen. Rövarna överraskas eftersom utkiken, en tredje ofärdsman, är upptagen med att reta de två andra för det tunga arbetet. Dessa tre hör till Herlek Vrånges trupp av legoknektar. 
 
I närheten, på en lämpligt välförsvarad plats, kamperar Borvilda, Herlek Vrånge och resten av hans knektar. De har upprättat ett undangömt vildmarksläger. Deras plan är att överfalla en vagnkortege som väntas komma denna väg. I denna reser järngardist Fritogast med sina fångar, Chamuka och hans två bröder Gachakk och Durchgagan.
 
Helt beroende på hur äventyrarna hanterar mötet vid vägstocken, så kommer situationen utvecklas åt det ena eller andra hållet. Blir det direkt strid är de tre vägbanditerna förmodligen ett lätt byte - men sedan kommer förstärkningen från vildmarkslägret springandes. Om Herlek Vrånge förlorar män i drabbningen så försöker han hellre värva äventyrarna för att dryga ut leden än att fortsätta strida. ”Avbryt, era förbannade hundar!” vrålar han till mannarna och vänder sig sedan mot äventyrarna: ”Hör upp, landstrykare! Det är inte er vi väntar på – låt oss istället prata om hur vi kan dela bytet!”
 
Ifall äventyrarna istället förlorar striden och blir Herlek Vrånges fångar, så kommer Borvilda att erbjuda att befria dem. I gengäld vill hon att de skall hjälper henne att smita undan med Chamuka. Hon ljuger så mycket hon behöver om vem fången är och vad äventyrarna har att tjäna på att hjälpa till.
 
Äventyrare som hellre smyger än konfronterar de tre på vägen upptäcker snart Vrånges vildmarksläger och kan lista ut vad de planerar. Tänker de efter före, borde de misstänka att tre män med brynjor inte nödvändigtvis är ensamma. Ifall äventyrarna ligger och lurpassar länge nog så kommer kortegen och de kan bevittna bakhållet.
 
Ifall äventyrarna lyckas varna vagnskortegen i god tid innan överfallsplatsen är järngardist Fritogast tacksam. Han försöker då värva dem för ett eget överraskningsanfall. Om Herlek Vrånge besegras så kommer Borvilda anklaga honom för övergrepp och försöka vinna järngardist Fritogast beskydd. Det var ju trots allt Fritogast som lämnade henne i ”de nesliga hyrsvärdens” våld, skall han nu överge henne en andra gång? Hon är den riktiga jokern i detta intermezzo, redo att göra och säga vad som helst för att frita Chamuka.
 
Vagnskortegen består av tre vagnar. En krämarfamilj med last av järn, tyg, läder, en lår hårdost och fyra tunnor starkt öl. En byggmästare med ett arbetslag av stenhuggare, på väg för att saluföra sina tjänster vid något borgbygge. En svinuppfödare med sluten vagn full av galtar. Det är i denna vagn som Chamuka hålls kedjan tillsammans med två av sina män och grisarna förstås. De tre vagnarna har delat på kostnaden för att hyra in en stigfinnare och hans vakter. Järngardist Fritogast har två egna följesvennar. En med armborst som sitter bredvid kusken på svinuppfödarens vagn och en med spjut som går bredvid eller bakom. Han petar då och då på orcherna med en kniv, genom gliporna i vagnshusets bräder. En retsam lek som han säkert kommer att ångra bittert om Chamuka kommer loss. Allt som allt är det ett halvt dussin stridsvant folk i kortegen och ett dussin till som kan försvara sitt liv i trängda lägen.
 
Järngardist Fritogast har nycklarna till orchernas kedjor, annars finns det bra verktyg i byggmästarens vagn. Detta vet Chamuka. Han och hans bröder kan även göra ett gemensamt styrkeprov för att slita loss kedjornas fästen i vagnen. Det gör dem fria men klumpiga, eftersom de fortsatt är hopkedjade med varandra. En av dem kan svinga det lossade kedjefästet som ett kättingvapen. Annars kan de greppa, strypa och bita. En slåss och de andra två hjälper till. De har vuxit upp tillsammans och är en sammansvetsad enhet. Vid ett kritiskt tillfälle kan de även driva ut galtarna ur vagnen för ”knuffa omkull” järngardist Fritogast och hans häst eller andra som står i deras flyktväg.
 
Om Chamuka återförenas med Borvilda kommer han att lyfta henne och förtjust grymta ”min lilla bortbyting!” Kommer de undan blir det ett kärt om än ljudligt återförenande. De kan bli ett av det glömda landets omaka radarpar.
 
TERRÄNGTYP: Slätt, Kullar, Skog, Myr
 
User avatar
Eldhierta
Posts: 422
Joined: Thu 19 Feb 2015, 10:39

Re: Fler slumpmöten

Sun 02 Dec 2018, 17:46

*applåder*

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 7 guests