Slumpmöten är en viktig motor i spelet. Jag skrev ihop ett på temat överfall. Postar fler om/när inspirationen faller på
Det säger sig nog självt att tråden inte är ämnad för spelare.
Gravbålet.
Över nejden hörs gråt och veklagan blandad med stursk kampsång, lurstötar och hästars uppjagade gnäggande och hovtramp. Sotflarn och gnistor fyller himlen ovan ett gravbål på en höjd i vildmarken. Ni kan se hur björk och gran har fällts för ändamålet. En skara ryttare hedrar här sin fallne kamrat. Av ropen att döma var det en krigare lika älskad av männen som kvinnorna i sällskapet - måhända för vitt skilda kämpalekar. En reslig kvinna höjer armarna mot skyn och överröstar de andra; ”Eldfängda Horn! Hör min bön! Gör en vredens bålmörja av vår syster, så att vi kan sota vårt hår och hästarnas manar, svärta våra ansikten och hästarnas mankar. Så att min syster kan rida med oss när vi hämnas illdådet!”
En blodsfejd har blossat upp mellan två aslenska ryttarföljen, de ena av galdanernas klan, de andra av kvardernas klan.
Persongalleriet
Galdanerna: Den döda Kordula, hennes syster Eldava och älskare Sakmun. Den blinde skalden Skopti och två-tre gånger fler övriga galdaner än antalet äventyrare.
Kvarderna: Den unge Klestos. Ryttarkapten Fastves och två-tre gånger fler övriga kvarder än antalet äventyrare.
Bakgrund
I gravbålet ligger Kordula, som tills nyligen ledde den trupp frilevande galdaner som är samlade på höjden. De rider utan hänsyn till inhägnader och jordägor och skor sig på vad de kommer åt. Kordula och hennes syster Eldava uppfostrades av en stolt galderhövding som drömde om livet på den öppna slätten. Systrarna ärvde hans ryttarfana - och lojaliteten hos dessa hästburna krigare.
Lite smådrucken så avvek Kordula från sitt följe dagen innan, för att i en närliggande utpost få sig ett skrovmål, husrum och rulla runt med någon hjälpligt fager dräng. Sanningen var att Kordula hellre sjöng och skröt om asleners frilevnad än hon faktiskt uppskattade att sova på bar backe och driva runt på hästryggen. Dessutom var hon trött på den traditionella jästa hästmjölken och sugen på bättre maltdryck. Med sig tog hon två lojala ryttare under svepskälet att de skulle speja trakten. Besöket vid utposten slutade illa. Kordula fick ett armborstlod i buken och förblödde på vägen tillbaka till kompaniet. Lodet avfyrades av Klestos, den unge sonen till en kvardisk herreman som nyligen beslutat att beskatta den lilla utposten i utbyte mot löften om beskydd. Klestos är knappt tolv år fyllda och räddhågsen, men fast besluten att leva upp till sin fars förväntningar. Klestos misstog Kordulas sprängritt in i utposten för ett anfall och vådasköt henne i uppståndelsen. Som eskort till utposten har Klestos en trupp av sin faders ryttare, under den ärrade veteranen Fastves.
Situationen
Äventyrarna är välkomna att delta vid gravbålet eftersom ”den döda var vän med alla släkten”. Äventyrarna bjuds på mat och dryck. Galdanerna insisterar och tar ogärna ett nej. Om äventyrarna inte självmant ger sig till känna är det möjligt att galdanernas spejare upptäcka dem och rider ut för att framföra inbjudan. Galdanerna är inte värst sugna på att ha okänt folk strykandes i trakten denna kväll.
Det blir snabbt tydligt att galdanernas sorgeläger är delat av två starka viljor. Eldava vill traditionsenligt hedra sin syster denna kväll och vänta till nästa dag för att i Horns namn utkräva hämnd på den som avlossade lodet och ta bot av utposten. Efter det anser hon sig vara färdig med hedersbetygelserna och planerar leda ryttarföljet från dessa trakter (kanske till Eners Pik för att ansluta till Skylia av Horn). Sakmun, Kordulas stolta och blåögda älskare, är av en annan åsikt. Han vill utkräva omedelbar hämnd och rida för att bränna utposten redan samma kväll, innan de hinner förbereda försvar eller fly. Kordula delade inte Sakmuns kärlek och fann honom tradig, efterhängsen och grälsjuk. Han har förstås ingen aning om hur hon egentligen kände för nomadlivet och honom, utan idealiserar deras kärlek till varandra och vidderna – som något taget rätt ur en aslensk sång. De två ryttare som följde med Kordula till utposten säger inget för att få Sakmun att tro annat. De vidhåller att de var vid utposten för att speja och att de blev nesligt anfallna av kvarderna i bakhåll. De håller hårt på de hedersord de gav till Kordula och vill ogärna bryta sina löften här vid hennes gravbål.
Rollpersonerna kan bli de som tippar vågskålen åt det ena eller andra hållet när galdanerna grälar om vad de skall göra. Galdanerna kommer inte att dela på sig, det blir antingen Eldava eller Sakmun som får sin vilja igenom. För att hjälpa rollpersonerna att förstå situationen kan SL använda den blinde och uttjänte gamle skalden Skopti, som gärna sitter med dem, utbyter historier och förklarar läget. Han är blind men hör fortsatt bra – vilket folk underskattar så han kan det mesta skvallret i gruppen.
Samtidigt har gravbålet siktats av en kvardisk patrull. De återvänder till utposten och rapporterar till Fastves som sedan övertygar den unge Klestos att anfall är bästa försvar. Ifall kvarderna i utposten inte blir anfallna först i en nattlig räd ledd av Sakmun kommer de anfalla galdanernas läger i gryningen. De slår till innan folk hunnit samla sig från gravbålets dryckenskap. Fastves är i hemlighet Korpetroende med många eländer i släkten på sin mors sida. Han bryr sig inte mycket om det eventuellt ohedersamma i att störa ett gravbål till Horns ära.
För äventyrarnas del så finns en rad möjliga utfall. De kan ryckas med i en nattlig räd mot utposten, eller övernatta vid det högtidliga gravbålet och utsättas för kvardernas gryningsräd. Riktigt företagsamma rollpersoner kanske lyckas medla någon sorts fred mellan parterna. Mer försiktiga rollpersoner kanske gav sig av mot andra äventyr innan det hela urartade i strid.
TERRÄNGTYP: Slätt, kullar