• 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 8
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Sun 30 Jun 2013, 22:07

Jag tänkte även skriva ett kapitel med "platser och personer" av intresse i staden. (Måhända utgår mycket av beskrivningen av den undre världen, enligt förra posten, just ifrån en bestämd plats med dess invånare?) Följande är ett nedkortat utdrag ("Fogdepalatset") ur äventyret Griftehjärta:
I stadens centrum återfinns det så kallade fogdepalatset som både utgör stadsfogdens kansli och residens. Själva byggnaden ser ut som ett romantiserat slott med tinnar och torn – fast i miniatyrformat. Utanför på gatan står vanligt folk och väntar på att få sina ärenden hörda och registrerade. Innanför återfinns en reception bemannad av en skrivare som effektivt hindrar nämnda ärenden att nå fogden eller annan ansvarig tjänsteman. I praktiken är det främst stadens bättre besuttna invånare som kommer till tals, medan övriga förväntas begagna sig av mutor eller utnyttja eventuella kontakter.

Härifrån styr fogden Mirakol av Klint staden och den omgivande landsbygden. Han är styresman i rent juridisk mening, då alla officiella handlingar kräver registrering av hans kansli samt hans personliga sigill för att just bli officiella. Fogden har anlitat lokala förmågor som så kallade roteknektar (stadsvakter). Dessa är av benknäckartyp och kan lättast skiljas från rent kriminella element genom att de bär stadens vapen på en sliten vapenrock över sina vanliga kläder. Man är beväpnade med träpåkar för att kunna bevara ordningen i stadens centrala delar. Vid yttre hot vänder sig fogden dock snarare till garnisonen.

Fogden Mirakol av Klint

Fogden är i själva verket ingen trakorier till skillnad från de flesta andra tjänstemän inom rikets förvaltning, utan son till en inhemsk storbonde. Hans högsta önskan är att bli inbjuden till galamiddagarna i Gudiena varför han spenderar sin sold och sina mångtaliga sidointäkter på dyrbara och moderiktiga kläder. För att understryka sin status låter han transportera sin omfångsrika kroppshydda i en bärstol.

Sten 3, Vind 2, Eld 1, Vatten 2
Bildning 1 (Mode & trender), Intrigmakare 1 (Hållhakar), Okvädning 1 (Övertygande)

Adjutanten Hynferdink

Fogdens personlige skräddare Hynferdink har sedermera blivit dennes främste rådgivare i vilt skilda spörsmål, just på grund av sin erkänt goda smak. Som fogdens adjutant är hantverkaren en effektiv, lydig och medgörlig tjänsteman. Han känner dock till sina egna begränsningar och låter sig gärna bli såväl ledd som förledd. Till sitt förfogande har han fogdens roteknektar, vilka han anför.

Sten 3, Vind 2, Eld 2, Vatten 1
Hantverk 2 (Specialist: skräddare, Välbetald), Ligaledare 1 (Stor)
Andra platser av intresse torde vara den nämnda garnisonen, glädjehuset Rosenknoppen, barnhemmet som organiserar ficktjuveriet, något större värdshus för landsvägsresande, ett dito för sjöfarare, Anxalistemplet, hamnkontoret, färjeläget, med mera. Det känns som att materialet snabbt kommer att växa i omfång!

Slutligen tänkte jag bifoga äventyrsförslag - kanske i anslutning till respektive inrättning?

Ett sådant skulle kunna kretsa kring fogdens adjutant Hynferdink, som hamnat i ett högljutt bråk med något annat högdjur i staden. Det verkar inte bättre än att tvisten behöver lösas genom envig, varpå båda kontrahenterna söker efter dugligast möjliga förkämpe! Någon spelarkaraktär måhända kvalificerar sig för att duellera för skräddarens rival? Oavsett får saken oanade konsekvenser när fogden blandar sig i bråket - och engagerar ingen mindre den lokale, adlige hirdmannen personligen för att försvara fogdeämbetets heder. Denne är dock i sin tur bakbunden genom att vara underställd storhirdmannen i Gudiena, som råkar vara personlig vän med motparten. Det hela slutar hur som helst i en lokalpolitisk soppa som ingen egentligen vill vara delaktig i, men som ingen riktigt heller kan dra sig ur utan att förlora prestige...
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Thu 04 Jul 2013, 22:26

Jag har hunnit skriva ett utkast om stadens kriminella element, enligt tidigare postning. Först följer utdrag ur kapitlet "Gillen och skrån":
Fiskargillet

Lokalbefolkningen i Tigôld har i alla tider vänt sig till sina egna ledare för råd och dåd, framför sina trakoriska herrar. Det traditionella så kallade fiskargillet organiserar det mesta i framför allt hamnkvarteren, som nästan uteslutande befolkas av inhemska sjömän och fiskare, men har också stort inflytande i hantverkarkvarteren. Gillet fungerar som en alternativ myndighet vid sidan om den formella makten.
Organisationen leds av den så kallade Fiskarkonungen, en urgammal titel som inte längre ens har nominell auktoritet, utanför själva gillet vill säga. Titeln tillerkänns dock viss ceremoniell auktoritet av Ambaquaorden, som också den är äldre än trakoriernas välde. Den nuvarande ”konungen” Mertz Bolmare hare regerat obestridd i flera decennier, även om det finns en outtalad opposition inom de egna leden.
Gillet samlar upp ”avgifter” från befolkningen och betalar in en del av dessa till den trakoriske fogden som tribut. Man betalar dock även ut pensioner till handikappade och änkor, ordnar med sjuk- och fattigvård för den som inte har råd, tillhandahåller lag och ordning i sina egna kvarter, och så vidare. Trakorierna är på det stora nöjda med arrangemanget och ser ingen anledning att röra om i grytan så länge befolkningens nominella lojalitet och faktiska lydnad kan garanteras.
Det rör sig dock om en form av organiserad brottslighet och befolkningen har inget val ifråga om att acceptera eller förkasta den informella samhällsordningen. I praktiken sysslar gillet även med beskyddarverksamhet och tillåter igen opposition gentemot sina egna privilegier. Man sysslar även med mera ljusskygg verksamhet, så som smuggling, sjöröveri, olika former av uppgjorda tävlingar och spel, försäljning av kontraband, häleri, och så vidare. Man sysslar också med ocker och den som inte kan betala för den begärda tjänster kan istället bli skyldig gillet, eller dess ledare, en gentjänst. Det sistnämnda är vanligt och har resulterat att stora delar av samhället ligger i tacksamhetsskuld.
Förutom att ha lokalbefolkningen i sitt grepp har gillet goda kontakter med stadens trakorier. Gillets främsta allierad torde vara hamnfogden, som alltså rapporterar till Mana Phena snarare än till stadsfogden eller öns primus prokurator. Kontaktperson på hamnfögderiet är Skuns da Hulda, en lagkunnig skrivare med stort inflytande hos hamnfogden. Man betalar dock frikostiga belopp även till stadsfogdens adjutant Hynferdink för att garantera nödvändig access till fogden och fogdeämbetet.
Gillet har även goda kontakter på Tempelholmen och med Ambaquaorden. Kontaktperson får broder Hôlbuqsa, chef för templets mission, anses vara. Denne korrupta präst hjälper mer än villigt gillet att hålla framför allt fiskarbefolkningen längs kusten i schack.
Fiskargillets enda riktiga rival i staden utgörs däremot av madam Fulvana, som driver glädjehuset Rosenknoppen och organiserar kriminaliteten på det så kallade kuskstråket. Territoriegränserna är dock väldefinierade och man har fler affärer ihop än man har skäl till konflikter.

Skeppsbyggarnas skrå

En av stadens mera namnkunniga hantverkarskrån har endast en handfull medlemmar, nämligen ägarna av stadens båtsvarv. Skrået är en intern klubb där medlemmarna tillvaratar sina egna intressen och hävdar sina gemensamma privilegier i samhället. Skråets mästare Lobera är nämligen medlem i stadens råd och vilket skänker skrået ytterligare status.
Skrået är också maktinstrument för den okrönte ledaren för stadens undre värld, det vill säga det så kallade fiskargillets ”konung” Mertz Bolmare. Skråmästaren är blott en nickedocka och dennes båtsvarv intet mera än en fasad. Däremot inte sagt att Lobera och Mertz saknar rivaler inom skrået som sådant.
Stadens rikaste och namnkunnigaste fartygsbyggare, Reparos Gåspenna, är skråets ständiga sekreterare och rival om ordförandeskapet. Om det inte vore för det skamgrepp ”fiskarkonungen” har om de lokala näringsidkarna, däribland de övriga varvsägarna, så skulle Reparos utan tvekan vara skråmästare. Han hoppas att en ny ledare träder fram inom det så kallade fiskargillet och knuffar undan den nuvarande, och skulle stödja en usurpator för att säkra sin rättmätiga position i stadens råd.

De tre bröderna

Den öppna såväl som den dolda kriminaliteten på kuststråket organiseras av tre stycken ökända busar till bröder. I själva verket arbetar trillingarna åt sin släkting Fulvina, som är ägare till glädjehuset Rosenknoppen, men detta känner endast insatta personer till. Bordellen fungerar också som ligans huvudkvarter men verksamheten utåt sköts istället från den sjaskiga tavernan Oxen & Oket mitt emot gatan.
Förutom att vara lånehajar sysslar bröderna och deras många hantlangare med utpressning och beskyddarverksamhet. Vidare organiserar man riggade spel samt organiserar såväl inbrott, stölder och rån. Man säljer också berusande droger och olika former av gifter, liksom annat illegalt kontraband. Den öppna brottsligheten drabbar dock främst stadens många tillfälliga besökare och myndigheterna kliar sig mest för syns skull i huvudet åt den stora mängden anmälningar som kommer in. Fogdens adjutant Hynferdink är nämligen indirekt inblandad i den brottsliga verksamheten och garanterar att den inte drabbas av några allvarligare störningar.

Familjen

Det närmaste ett regelrätt tjuvgille man kommer i Tigôld är en liga huvudsakligen bestående av barn och ungdomar. Man härrör alla från det så kallade Hemmet för obemedlade barn, som är förlagt på en gård utanför själva stadsbebyggelsen. Ligans egentliga ledare är det äldre paret Holmer och Enda, även om den löpande verksamheten istället drivs av äldre, rent av vuxna, medlemmar av Familjen. Barnen har en egen hierarki och lever efter sina egna normer, utan någon riktig vuxen vägledning.
Eftersom man främst sysslar med ficktjuveri samt småstölder, och riktar in sig på resande och andra tillfälliga besökare i staden, så trampar man vare sig andra kriminella element i staden på tårna – eller provocerar fram handgripliga aktioner av fogdens män. Faktum är att fogden själv väljer att se mellan fingrarna på barnbrottligheten – helt enkelt för att han inte kan se någon bättre lösning på det samhällsproblem som hem- och föräldralösa barn utgör. Fogdens adjutant ser dock till att profitera på tjuveriet genom att kräva mutor av ligans äldre representanter.
Personerna som omnämns i avsnitten ovan beskrivs närmare under "Platser och personer":
Harpunskeppet Kungsfiskaren

Kungsfiskaren är ett smått mytomspunnet fartyg som dock tillbringat det senaste decenniet i torrdocka. Fartyget är sin ägares, den så kallade fiskarkonungen Mertz Bolmares, ögonsten och fungerar framför allt som statussymbol. Få förväntar sig att någonsin få se fartyget ute på redden, lika lite som någon förväntar sig se dess ägare och kapten återvända till sjöss. Istället är skeppet föremål för ständiga ombyggnationer och reparationer, och fungerar som formell audiensplats där ägaren tar emot såväl gäster som sina ”undersåtar”. Båtsvarvet där torrdockan ligger utgör idag huvudkvarter för Fiskargillet.
Själva fartyget är tvåmastat, råriggat och flatbottnat. Det är specialbyggt för jakt på val och andra havsvidunder, med en jättelik ombyggd marinballista som harpun i fören. I stormasten sitter en kraftig kran som kan användas för att hala allehanda byten ombord, liksom relingen är specialanpassad för bordningsmanövrer, med kraftiga förankringspunkter för tampar och landgångar som kan vinschas ned med kättingspel. Vågbrytaren slutar i ett bogspröt format som en lång fågelnäbb. Galjonsfiguren utgörs av en fågelkropp av ek, med vingarna målade på sidorna av fören.
Fiskarkonungen Mertz Bolmare
Ledaren för Fiskargillet är storväxt och utstrålar mannakraft, trots att ungdomens vigör för länge sedan lämnat hans lekamen. Ögonen är rödsprängda som ett resultat av en kraftfull konsumtion av rusdrycker, liksom kinderna rödblommiga över skepparkransen. På huvudet sitter en blå yllemössa stickad i ett traditionellt fiskbensmönster, ett signum för en äkta sjöman från regionen. I mungipan hänger en enorm sjöskumpipa som han stoppar med stark tobak som avger en svart rök.
Hans position är inte så säker som den verkar, och han är dessvärre själv aningslös. Ligaledaren har helt enkelt blivit bekväm med åren och låtit opposition slå rot bland de egna leden. De som ifrågasätter hans post kallar honom landkrabba bakom hans rygg, och en illvillig nidvisa gör gällande att han bär underläder av algsilke under de saltblekta sjömanskläderna av ylle.
Språkröret Halmar Enöga
”Fiskarkonungens” högra hand är såväl mindre som magrare, och även han i den övre medelåldern. Ena ögat är igensytt efter en olycka där, enligt skrönan, en talja sprack när han hjälpte sin överordnade hala ombord ett välsterskott i yngre dagar. Exakt vad som hände under den ödesdigra färden då fartyget förliste och alla utom de två överlevde, är det ingen som vet säkert. Till skillnad från gillets ledare gör han dock en poäng av att ha ärende ut på sjön på regelbunden basis.
Halmar utger sig för att vara obrottsligt lojal och ser till att alltid hänvisa till sin mästare som ”hans höghet”. Han är också den som utomstående i första hand kommer i kontakt med, medan utbölingar endast kan få audiens hos kungen om de blir sammankallade av densamme. I själva verket är Halmar en rival om makten och väntar tålmodigt på att Mertz Bolmare ska begå ett ödesdigert misstag.
Skeppsbyggarmästaren Lobera
Varvets tidigare ägare är en gammal och grå man, som inte längre ifrågasätter sin roll som Fiskarkonungens marionett. Han är visserligen mästare inom Båtbyggarnas skrå men företräder alltså uteslutande sin herres intressen, liksom han inte har kunnat bygga en båt på tio år.
Han är ändock rådsman i stadens styrande församling och klär sig för att passa in i rollen. Han är alltid nyrakad, ger ett högst respektabelt intryck och låter sin assistent Mornoma bära sin tunga dokumentväska. Han besöker sitt varv, som han formellt fortfarande driver, endast om han blir sammankallad av dess nye herre.

Glädjehuset Rosenknoppen

Det så kallade kuskstråkets mest namnkunniga inrättning utgörs av bordellen Rosenknoppen som drivs av madam Fulvina. Själva byggnaden är stadsdelens högsta med tre våningsplan, varav bottenvåningen fungerar mer eller mindre som en sedvanlig taverna. Bottenvåningen innehåller också en bad- och bastuavdelning och gästernas alla behov tillvaratas av manliga kurtisaner.
På mellanvåningen bor och verkar de kvinnliga kurtisanerna, vilka tillbringar sitt liv som i ett harem bland parfymerade dunbolstrar. Här finns också ägarinnans privata kvarter. Övervåningen är inrättningens mest exklusiva och befolkas av kurtisaner av mera obestämbar könstillhörighet. Här anordnas rena uppvisningar och efteråt får gästerna alla sina önskningar uppfyllda. Priset följer byggnadens höjning över havet – tjänsterna på nedersta våningen är billigast medan endast förmögna klienter göre sig besvär till den översta.
Bordellens specialitet är exotiska sexarbetare, de flesta urprungligen slavar från fjärran kuster. Samtliga anställda är dock nominellt fria, även om lejonparten i ärlighetens namn inte har någon annanstans att ta vägen då man är strandsatta i ett främmande land. Huvudattraktionen är dock prostituerade med någon form av fysionomisk anomalitet, så som hermafroditer. För den dagliga driften av bordellen ansvarar matronan Hedda.
Rosenknoppen är också informellt högkvarter för den kriminella organisation Fulvina kontrollerar. Ingenting sker på kuskstråket utan att först ha blivit godkänt av henne eller någon av hennes adjutanter. Hon använder framför allt lån till ockerräntor som ett sätt att binda folk till sig, men har också andel i all kommersiell verksamhet i stadsdelen. Frontfigurerna för den öppet kriminella och mera våldsamma verksamheten är i själva verket hennes brorssöner. (Se avsnittet De tre bröderna.)
Madam Fulvina
Bordellmamman stammar från Milacke och verkade i unga år som hierodul inom en synnerligen eldfängd Inashtar-sekt. Hon valde dock ett liv i landsflykt när hon förväntades fullborda sitt äktenskap med en sektens beskyddare, en galla som sägs vara självaste Ghumgakks avkomma! Fulvina är politiskt desillusionerad och vurmar inte för självständighet för sitt hemland, utan betraktar snarast trakoriska riket som sin välgörare.
En del av hennes prästutbildning bestod av pyromantik men hon fullföljde dessvärre aldrig denna, och kan därför heller inte kontrollera den magi hon trots allt besitter. Den manifesterar sig istället genom hennes eldiga temperament – lågor och öppna eldar flämtar till när hon blir arg eller upphetsad. Det är mest en tidsfråga innan en olycka äger rum och en oavsiktlig eldsvåda bryter ut.
Matronan Hedda
Denna paranta och kurviga dam är en lokal legend inom sin gebit som före detta glädjeflicka. Det hon inte vet om förförelsekonsten eller köttsliga lekar är inte värt att veta. Hon lär personligen upp nya rekryter liksom hon styr över de anställda med stadig men silkesbeklädd hand. Hedda har en lång och framgångsrik karriär bakom sig, och är på det hela nöjd med sin lott i livet.
Indrivningsmännen Huda, Duma och Ludo
För att säkra sitt grepp om sina affärer – och kanske främst den olagliga verksamhten – har Fulvina kallat till sig sina brorssöner från Milacke. Trillingarna är måhända inte de klipskaste adjutanterna men däremot obrottsligt lojala gentemot sin chef och frände. Deras främsta företräden torde vara råstyrka och brist på empati, vilket gör bröderna brutalt effektiva.
Det enklaste sättet att se skillnad på trillingbröderna är genom de olika ärr och permanenta blessyrer som täcker deras anleten. Det vill säga en bruten näsa (Huda), ett glasöga (Duma) respektive ett blomkålsöra (Ludo). Nya bekantskaper blir dock lätt förvirrade när samme person verkar befinna sig på tre ställen samtidigt!
När de arbetar ihop kivas bröderna utan undantag. För att i nästa stund skritta iväg i samlad tropp i traditionell milackisk långdans. Den synbarliga galenskapen förbättrar inte brödernas dåliga rykte.

Hemmet för obemedlade barn

Utanför stadsbebyggelsen finns en gammal bondgård som köpts upp av det äkta saphynska paret Holmer och Enda. En skylt över grinden meddelar att detta är ”Hemmet för obemedlade barn”. Gården är hemvist för en tjuvliga som internt kallar sig Familjen. (Se avsnittet om ligan för mera information.) Formellt är detta dock ett barnhem.
Själva gården kryllar av barn och ungdomar av båda könen och i alla upptänkliga åldrar. De smutsiga barnen ger ett vanvårdat intryck i sina trasiga koltar. Barnen är inhysta efter ålder; småttingarna i hönshuset, koltungarna på höloftet, barnen i yngre tonåren nere i själva ladan och de äldre ungdomarna i stallet. De ursprungliga adoptivbarnen som fortfarande dröjer kvar på gården och som hunnit komma i vuxen ålder lever i svinstian (männen) respektive fäboden (kvinnorna). Holmer och Enda lever ensamma i den smutsiga och vanskötta huvudbyggnaden.
Ingen vet hur många barn, ungdomar och vuxna som egentligen bebor gården. Oftast är de flesta hur som helst ute i staden för att försöka förtjäna sitt leverne som ficktjuvar och småbrottslingar.
Barnhemsföreståndaren Enda
Den rundlagda saphynska gumman älskar barn framför allt annat. Hon anser sig inte kunna ha för många barn, och därför är det hennes förbannelse att vara barnlös. Sitt första adoptivbarn stal hon därför från en krubba i ett obevakat ögonblick, och sedan dess har hon fortsatt att samla på sig barn i alla tänkbara åldrar och fasoner. Myndigheterna, såväl de formella som de informella (Fiskargillet), har sedan länge stöttat hennes verksamhet genom att hänvisa gatubarn och föräldralösa till hennes vård. Fogden betalar också ett engångsbelopp för varje medellöst barn hon adopterar, men det händer också att hon köpt barn av fattiga föräldrar som inte har något hopp om att kunna försörja dem.
Sin kärlek till barnen till trots så har hon egentligen ingen aning om hur man uppfostrar eller tar hand om barn. Hon anser istället att alla ska förtjäna sitt uppehälle, och så har hennes tjuvgille vuxit fram av egen kraft av ren nödvändighet. Numera är det de äldre barnhemsbarnen som sköter såväl gården som den kriminella verksamheten, medan Enda själv sysselsätter sig med att försöka ta hand om sitt hem, sig själv och sin man.
Förfalskaren Holmer
Den pösige äldre mannen har bakgrund som juridiskt skolad skrivare. När hans kriminella tendenser uppdagades tog han istället upp en karriär som förfalskare av officiella dokument. Han tillverkar falska sigill och har tillgång till såväl dyrt pergament som olika typer av lera som används i så kallade lerlådor. Även om hans verk ingalunda är felfria så är han en duglig förfalskare som anlitas regelbundet av tveksamma element i såväl Tigôld som Gudiena.
Holmer ser mest den vildväxta barnaskaran som ett irritationsmoment, men biter ihop av omtanke till sin kära hustru.
Några speldata finns inte ännu, dessvärre. Den hugade får dock mer än gärna plita dig attribut och förmågor! 8-)

Kommentarer så långt? Jag undrar också vad jag borde fundera närmare på härnäst? Kanske Tempelholmen med dess Anxalistempel, med mera? (Broder Hôlbuqsa behöver beskrivas närmare, liksom skeppsbyggarmäster Reparos Gåspenna, vars varv just ligger på tempelön.)
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Thu 11 Jul 2013, 22:43

Jag har fått ihop litet om tempelholmen, som troligen får ett eget kapitel i det färdiga verket:
Ambaquaorden

Templet organiserar vandrande munkar på norra Saphyna och driver ett kloster som permanent hem åt ålderstigna bröder och systrar, liksom andra som av någon anledning inte längre anses lämpade för ordens mission. Hit anländer också en ständig ström av såväl hemvändande som besökande munkar från andra tempel. Vandrarmunkarnas inkvartering är förhållandevis spartansk, jämför med den lyx som framför allt templets präster vältrar sig i.
En stor del av befolkningen på tempelholmen utgörs av lekmän som utför mycket av arbetet inom templet. Dessa i sin tur anlitar hantverkare och annat yrkeskunnig folk för att sköta mycket av underhållet, liksom inhyrda daglönare utför det mesta av kroppsarbetet.
Såväl templet som tempelholmen i stort styrs av templets överstepräst Urigallu Menemos den Blöte. Under sig har denne en rad höga präster och prästinnor med skilda ansvarsområden. Högst i rang, eller snarare helighet, anses däremot templets orakel vara. Se nedan.

Anxalistemplet

Själva tempelbyggnaden är anlagd på öns högsta punkt, och byggd i olika nivåer i ett ständigt försök att höja sig mot himlen över de omgivande saltstänkta strandklipporna. På dess topp brinner på nätterna en eld som ledstjärna för sjöfarten i Sidensjön.
På en saltstänkt klippa öster om själva ön står den så kallad eremitkastellen. Ursprungligen ett rent befästningsverk är det numera hem åt oraklet Hinvasna. Hon anses av templets präster vara en reinkarnation av den heliga kvinnan Kornella, som bland annat anlagde Staden O under klavykernas välde. Oraklet tillbringar all sin tid med de så kallade sakrala fånarna, tre galningar som anses lämpade att uttyda Hinvasnas visioner. Förutom trion har endast en skara särskilt utvalda icke-prästinvigda kvinnliga noviser tillgång till eremitkastellen och oraklet.
Oraklet Hinvasna
Den stackars kvinnospillran stammar ursprungligen från ett högättat släkte i Moskorien. När föräldrarna inte lyckades kuva hennes obändiga vilja, skickades hon i exil till Ambaquaordens huvudtempel i Soblak. Det var början på hennes tragedi, då hon hamnade i klorna på skrupelfria präster som utnyttjade henne på värsta tänkbara sätt. När hon var förbrukad skickades hon vidare till templet i Tigôld, där hennes nedbrutna tillstånd tolkades som ett uttryck för gudomlig galenskap. Templets överstepräst utsåg henne till orakel – en reinkarnation av den heliga Kornella.
Hinvasna genomlider sin sorgliga existens på tempelholmens eremitkastell. Hon hemsöks av visioner om havet och tycker sig höra hur havsgudinnan kallar henne till sig. Allt oftare står hon upp i midjan mitt i svallvågorna ute mot revet för att tolka vågornas och havsskummets budskap från djupen.

Tempelhärbärget

Den som reser ståndsmässigt väljer inte att bo i själva staden under sitt besök i Tigôld. Istället söker man sig med fördel till tempelhärbärget i anslutning till Anxalistemplet. Den utsökta maten tillagas i prästernas eget kök och inkvarteringen lämnar intet mera att önska. Lekmannaprästerna som ansvarar för driften tar hand om gästernas alla behov. Helpensionen kostar formellt ingenting men de sjöbefäl och marinofficerare med flera som besöker inrättningen lämnar utan undantag friskostiga offergåvor i templet vid sin ankomst.

Skeppsvarvet

Stadens största skeppsvarv är sedan långt tillbaka förlagd på tempelholmen. Detta ökar givetvis skeppsbyggmästarens status, liksom de fartyg som byggs där anses särskilt välsignade av gudinnan. Torrdockan används även för reparationer mellan fartygsbyggnationerna och man har ett lukrativt kontrakt med den trakoriska flottan.
Skeppsbyggmäster Reparos Gåspenna
Den ärevördige hantverksmästaren administrerar numera snarare sitt varv och har anställda som sköter driften och de löpande affärerna. Istället odlar han sina politiska ambitioner och extraknäcker även som domare i diverse civilrättsliga mål, med licens från guvernören i Gudiena. Som ständig sekreterare på fartygsbyggarnas skå kolliderar hans intressen allt som oftast med ledarens för stadens undre värld, den så kallade fiskarkonungen Mertz Bolmare. Se kapitlet om stadens gillen och skrån.
Även om han faktiskt inte sitter i stadens råd sträcker sig hans inflytande över stadens hela administration. Hans kontaktnät är imponerande, inte minst inom just stadens råd och särskilt på tempelholmen.
Notarien Yarna
Reparos Gåspennas juridiskt utbildade notarie härstammar ifrån Det heliga kisthatet och är en allvarligt lagd kvinna i sina bästa år. Hon är hårt Shamasher-troende och saknar egentlig förståelse för varför andra ständigt envisas med att ljuga. Därför är hon patologiskt nitisk när det kommer till att finna sanningen, hur grotesk eller opassande den än månde vara. Detta i sin tur skapar ständigt problem för hennes husbonde, som hela tiden försöker agera med politisk fingertoppskänsla. Han skulle dock knappast klara av sitt uppdrag som skiljedomare utan henne, så har biter ihop och uthärdar den unga inkvisitrans framfart.
Last edited by Baldyr on Thu 11 Jul 2013, 22:57, edited 1 time in total.
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Thu 11 Jul 2013, 22:56

Jag har också funderat mera över stadsbornas kynne, och kommit fram till att den allmänna godmodigheten på ön har kommit litet på skam i Tigôld. Dels på grund av att det är en trakorisk stad, och dels på grund av att näringarna främst kretsar kring fiske och sjöfart, snarare än jordbruk. Detta ger sammantaget ett stråk av allvar hos befolkningen, även om den allmänna omdömeslösheten tycks intakt. Eller något sånt här:
Invånarna i staden Tigôld kan i viss mån beskyllas för det förakt med vilken paratornier omtalar sitt kuvade tjänarfolk. Hamnen är nämligen ingången till Saphyna via Sidensjön, och mycket gods skeppas till hemön från det ymmiga träldömet.
Resenärer som anländer till Tigôld via Gudienerslätten i väster känner å sin sida inte riktigt igen folkets kynne. Ty Tigôld är en utpräglad hamnstad där den stränga havsgudinnan håller i den infödda befolkningens vågskålar. Stadens Anxalistempel har därför stort inflytande på befolkningens näringar och affärer – och rent av deras hemliv. Det är nämligen Ambaquaorden som förrättar den införra befolkningens vigslar och dop, liksom sänder iväg de dödas brinnande likskepp.
Följande är ett utdrag ur ett brev skrivet av Gontarp från Grumm, som beskriver trakoriernas syn på sina saphynska undersåtar.
Mycket har sagts om saphyniernas gästvänlighet och godmodiga natur, men efter att ha tillbringat en vecka längre än planerat i staden Tigôld vill jag höja en varningens flagg. Som alltid steg jag av på landbacken efter en säker överfart, tackade Anxalis för ynnesten, och försökte snabbt orientera mig på hamnkajen. Genast ansattes jag en tölpaktig bonde och greppade instinktivt min silverpung med näven. Till min häpnad ville den pösige mannen inte sälja någonting eller erbjuda några tjänster. Istället räckte han mig ett stop skummande päroncider. Fortfarande misstänksam läppjade jag på den uppfriskande drycken, ty ”gratis är godast”, som farbror Emok brukade säga när han fortfarande var i livet.

Medan jag avnjöt en av öns, utan tvekan, stora läckerheter presenterade sig mannen som Korpf. Han var grossist i rusdrycker och talade brett och vitt om sitt sortiment, liksom om vilka krogar och värdshus han levererat förfriskningar till. När jag avslutade mitt stop hade den korpulente Korpf fortfarande inte förklarat sitt ärende, det vill säga vad han ville sälja eller hade att erbjuda. Nu började jag bli misstänksam och försäkrade mig än en gång om silvrets säkerhet innanför slängkappan. Istället fortsatte mannen att pladdra, och när jag gjorde en ansats till att plocka upp min kapsäck för att gå, kallade han på en anställd, som också han serverat cider till nyanlända på kajen. Innan jag hann protestera hade ynglingen slängt min kappsäck över ryggen och ville veta varthän jag skulle.

Sådan var min förvirring att jag råkade bli bjuden hem till Korpf. Jag fick visserligen onda aningar redan när jag vandrade genom staden mot det som de infödda kallar Folkheim. Framme i denna maskätna del av den främmande staden gav jag upp allt hopp om att någonsin hitta tillbaka till hamnen därifrån vi kommit. När jag steg in i vinhandlarens hus visste jag att det var försent att ångra sig nu.

Dagen ägnades åt att äta, dricka mokha, äta ännu mera och frottera mig med mitt värdfolk. Jag lekte med koltbarnen, fick vakta tassebarnet medan modern tog hand om de äldre syskonen, och började på det hela bli invand i hushållet. Innan jag visste ordet av rotade jag igenom min kappsäck efter presenter till vart och ett av barnen. Ty mitt omdöme var fortfarande omtöcknat av de många omsorger jag varit föremål för. När jag slutligen frågade rakt ut vad det var som förväntades av mig i gengäld för kost och logi, verkade Korpf förnärmad och förbjöd mig att omnämna saken igen.

Helt utan att märka det själv hade jag gjort upp planer med min värd inför morgondagen. Ett par dagar senare var jag involverad i dennes affärer och bekant med såväl hans grannar, släktingar, kolleger och anställda. Jag gjorde ärende till slavmarknaden å min nya husbondes vägnar och omärkligt hade min silverpung blivit stadigt lättare under resans gång. Detta trots att allting hela tiden var gratis och ingen godtog betalning från en vän till Korpf. Istället hade jag lagt till mig den inhemska ovanan att vara frikostig, förmodligen av någon missriktad känsla av tacksamhet och skuld.

Jag var dock ingalunda ensam gäst hos Korpfs familj, utan en piga från landsbygden hade också fått mer eller mindre permanent uppehålle i huset. Hon fick äta sig mätt och hjälpte till med vardagsbestyren som om hon varit en anställd hjälpreda. En natt kröp hon oväntat ner i min säng i gästrummet, men var till min besvikelse kall som en sill inför mina tafatta omfamningar. Istället fick jag lyssna till hennes historia hela natten, något som dock var nog så upplysande!

Pigan Pella hade nämligen sökt sig till staden i jakt på arbete och försörjning efter någon onämnbar skandal i hembyn. Ensam och vilsen hade hon plockats upp från gatan av Korpfs familj, som gav henne ett mål mat närhelst hon behövde det. Hon erbjöd sig att utföra någon mindre syssla i gengäld, och i början avböjde hennes matvärdar bestämt. Med tiden började hon dock finna sig till ro inom familjen och tillbringade också mången natt just i det gästrum jag för tillfället bebodde. Omärkligt hade hon gått i tjänst hos Korpfs familj som husa, dock utan att ingå något avtal om avlönat arbete. Istället tog hand om hushållet på samma villkor som en slav och hann inte längre leta efter annan anställning.

Situationens allvar gick dock inte upp för henne innan jag flyttade in, för det var det jag nu insåg att jag hade gjort. Utan någon annan tillgänglig sovplats fick Pella nämligen istället krypa ner mellan lakanen i herrskapets eget sovgemak, som om hon vore ett sönderdaltat koltbarn som inte ville vänja sig vid sin egen säng. Nu blev Korpfs dunkla motiv klara som dagen! Nu ingick det nämligen även i hennes sysslor att ”värma upp sängen” med en frustande husbonde över sig. Frun i huset hade förresten inte verkat harmsen utan tvärtom nöjd med arrangemanget.

Nu började jag själv ana kråkbromsar i mossen! Tankarna for runt i mitt huvud – vilket öde hade mina gästvänliga värdar i beredskap för mig? Jag började omvärdera hustruns vänliga handpåläggning i ett helt annat ljus, och rös vid tanken på att tanten skulle börja ”värma upp” i min säng om kvällarna. När pigan slutligen somnat samlade jag ihop mina fåtaliga tillhörigheter, baxade ut kappsäcken genom fönstret och försvann ut i natten.

Det visade sig vara ett misstag att röra sig i staden i tidiga morgontimman utan eskort från Korpf eller hans anhang. På min väg genom staden mot landsvägen västerut blev jag ansatt av ett gäng busar vilka befriade mig från såväl kvarstoden av mitt silver som min kappsäck. Hade det inte varit för guldkedjan jag bar under nattsärken hade jag säkerligen blivit kvar i Tigôld för gott. Endast Kastyke vet vilken behandling invånarna i staden hade utsatt mig för om jag stannat. Oavsett reser jag via hamnen i Krindenmaar när jag vänder hemåt igen!
Är det endast paranoia åkallad av kulturkrocken? Eller finns det något mera djupgående i Gontarps vittnesmål? Jag spånar hur som helst på ett äventyrsförslag kring mysteriet var alla daglönare som samlas i staden i slutändan tar vägen... :twisted:
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Mon 15 Jul 2013, 23:16

Det rullar på bra nu och jag har hunnit skriva det mesta som rör stadens politiska liv. Nedan avsnittet om "Maktbruk":
Trakoriska riket tillämpar ett sorts kolonialt välde i Tigôld och på Saphyna i stort. I det specifika fallet Tigôld är makten i praktiken delad mellan stadsfogden, som utses av öns guvernör eller Primus Prokurator, å ena sidan och hamnfogden, som svarar till Bodâken och Mana Phena, å den andra. Jurisdiktionerna är egentligen väl definierade och de båda myndigheterna har egentligen ingenting förutom prestige att käbbla om sinsemellan. På det personliga planet kan det dock finnas desto fler trätoämnen.

Formella makthavare
Stadsfogden ansvarar för att driva in skatter och avgifter från stadens näringsidkare och andra invånare med fast sold. Förutom att ansvara för lag och ordning, liksom rättsskipning i brottsmål, finansierar fögderiet stadens rådsförsamling som i sin tur ansvarar för den dagliga driften och de offentliga utgifterna. Stadsrådet består av representanter för stadens mäktigare handelshus och större hantverkarskrån, liksom myndighetspersoner. Representanter för olika religioner och kyrkor har dock inte direkt tillgång till rådsförsamlingen.

I praktiken har rådet dock främst nominell makt, då stadsfogden egentligen har ett veto i samtliga frågor. Inga offentliga handlingar blir nämligen juridiskt bindande utan att fogden präglar sitt personliga sigill på pergamentet. Denne låter dock för det mesta rådet hållas och kivas sinsemellan i mera vardagliga frågor, för att säkra rådsmännens lojalitet som samhällsledare.

Hamnfogden däremot driver in tullar och avgifter från sjöfarten till och från staden. Man administrerar också ett omfattande arkiv med rigorösa detaljer över samtliga sjötransporter. Slutligen ansvarar man för att hålla utkik efter smuggelgods och annat kontraband.

Informella makthavare
Stadens båda kyrkor – Kastykekyrkan och Anxaliskyrkan – har ingen formell makt i staden men får ändå sägas ha ett enormt inflytande. På det privata planet råder kyrkorna över sådant som folkbokföring, dop, giftermål och inte minst upprättande av dödsbon och i förlängningen arv. Kyrkornas makt över det offentliga livet är däremot mera baserat på inflytande, inte minst ekonomisk sådan.

Kastykeprästerna betjänar huvudsakligen stadens trakorier, medan Anxalis prästerskap vänder sig till den infödda befolkningen, och inte minst fiskarbefolkningen. Ändå finns en rivalitet mellan de båda kyrkorna, framför allt gäller denna prestige. Medan Kastykekyrkan är tätt förknippad med makten och makthavarna i riket, är stadens Anxalistempel betydligt större och rikare än det lilla Kastyketemplet i hamnen. Man bekämpar knappast varandra aktivt men vaktar avundsjukt sina respektive privilegier.

Båda organisationer försöker förhålla sig neutrala i stadens formella styre – gentemot hamnfögderiet respektive stadsfogden och stadsrådet. Men i praktiken har hamnfogden, som ju själv är prästinvigd, nära kopplingar till Kastyketemplet. Detta i sin tur leder gärna till att Ambaquaorden hellre satsar sitt inflytande på stadsfogden, som dessutom är infödd saphynier. Därutöver har Anxalis prästerskap stort inflytande bland många av rådsmännen.

Ambaquaorden har också såväl officiellt som inofficiellt samröre med det så kallade Fiskargillet, ett gammalt lokalt brödraskap lett av den så kallade fiskarkonungen. Detta är infödd kriminell organisation som både har kontakter på hamnfögderiet och på stadsfogdens kansli. Se avsnittet om Gillen och skrån, nedan.

Skuggmakter
Tigôld är, tvärtom vad staden vid första anblicken ger vid handen, av stor strategisk vikt för trakoriska riket. Det är härifrån lejonparten av de råvaror och det gods som produceras på Gudienerslätten och i Korjulme skeppas ut. Dessutom utgör hamnen rikets främsta brohuvud på ön – något som också föranlett Digeta Longa att ha en påtaglig men osynlig närvaro. Innan kriget faktiskt bryter ut är staden dock förhållandevis fri från externt inflytande, så som agenter och kunskapare från alliansen Järnkedjan. Däremot är Tigôld en del av sekten Nya sfärens plan för ett handelsförbund mellan hamnstäder.
Det finns även sju stycken beskrivna skuggmakter, men mera om detta framledes.

Nu undrar jag givetvis om ovanstående uppställning känns plausibel eller lämplig?
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Tue 16 Jul 2013, 21:46

Nedan följer utdrag ur texten som behandlar stadens metaplot, nämligen Nya sfärens planer för Tigôld.
Hamnkontoret

Framför den stora stenpiren mitt i hamnen finns det pampiga hamnkontoret. Denna inrättning sorterar under Mana Phena och svarar inte inför öns primus prokurator. Hamnfögderiet ansvarar både för att tullar och avgifter drivs in till Bodâkens kassakistor, och för att registrera samtliga fartyg som ankommer och avseglar, liksom deras last och syfte. Särskilda beväpnad tullvakter har fullmakt att genomsöka fartyg som lägger an i hamnen. Eftersom dessa i huvudsak är ute efter mutor är det få som krånglar i onödan vid en inspektion.

Hamnfogden Harvold da Grumm
Tjänstemannen från Grumm har en lång och lönsam karriär bakom sig inom rikets förvaltning. Han har gott om kontakter och är även Kastykerpräst, vilket aldrig varit dåligt för affärerna. Harvold har en näsa för lönsamma investeringar och har satt i system att göra affärer med lånade pengar som han får tag i genom sina många kontakter. Som säkerhet för sina lån använder han redan belånade tillgångar i ett sinnrikt system som även har visat sig vattentätt rent juridiskt. Han har dock som en extra säkerhetsåtgärd tillsett att hans närmaste medarbetare på hamnkontoret, skrivaren Skuns da Hulda, har licens att döma i civilrättsliga processer.

Harvolds stora plan är att gripa makten i staden när Nya sfären, som han sympatiserar och konspirerar med, sjösätter sitt handelsförbund. I denna plan ingår fartygen Vågkrossaren och Danserskan, vilka han är majoritetsägare i, liksom deras befälhavare kaparkaptenen Kolder, mera känd som Sjöhunden. Kaparen själv är dock inte medveten om eller delaktig i komplotten, men hamnfogden litar blint på den plikttrogne före detta marinofficerarens lojalitet.

Skrivaren Skuns da Hulda
Den juridiskt bildade skrivaren har rekryterats särskilt till sin nuvarande, ganska oglamorösa, position av hamnfogden själv. Han är nämligen sedan tidigare meriterad som skiljedomare inom civilrätt och äger också licens att leda förhandlingar och besluta i olika slags tvister mellan parter vilka ingått någon sorts kontrakt. Skuns extraknäcker med att dra upp handelsavtal av olika slag åt köpmän och sjömän i staden, liksom han rutinmässigt utdelar skiljedom i olika tvister rörande dylika.

Han är införstådd med sin arbetsgivares underliggande motiv och räknar själv med att kunna avancera inom det kommande nya ordningen. Under tiden har han odlat sina lokalkontakter och har sitt finger med i organiserad brottslighet såsom smuggling. Mest fruktar han att hamna på Digeta Longas radar och tar inga onödiga risker om inte utdelningen uppväger denna.

Garnisonen

Sydväst om staden tronar den lokala hirdens garnison på en höjd. Det befästa permanenta lägret överblickar vägen västerut liksom lägret för hyrsvärd nedanför. Hirdtrupperna, som kommer framför allt från Paratorna, är stationerade i Tigôld för att först och främst kunna slå tillbaka en fientlig landstigning. Men också för att projicera rikets makt i området så att uppror eller andra oroligheter inte skall bryta ut. Stadsfogden har fullmakt från storhirdmannen i Gudiena att rekvirera trupper om så krävs för att garantera stadens säkerhet. Normalt sett förlitar sig dock de lokala myndigheterna på de så kallade roteknektarna.

Hirdmannen Kormander Holmora da Okruzande
Den trakoriska yrkesmilitären arbetar numera åt Digeta Longa och har en överstes grad, men är formellt stationerad som hirdman i Tigôld. Endast hans närmast underlydande känner till hans koppling till säkerhetspolisen och så vill översten också att det förblir. Han har informatörer såväl i hamnen som i nöjeskvarteren vid landsvägen. Vis av tidigare erfarenhet litar han inte på kondottiärer och har också planterat in kunskapare ombord kaparskeppet Vågkrossaren som kontrakterats för stadens försvar mot havet. Översten ser utländska komplotter överallt och väntar på rätt underrättelser för att slå till hårt och hänsynslöst. Endast i yttersta krisläge skulle han vända sig till någon av de härförare som titulerar sig som kondottiär för hjälp.

Som en av stadens få trakoriska adelsmän är han i viss mån föremål för de lokala högdjurens svassande. Han är dock helt ointresserad av staden som sådan och dess makthavare, eftersom han inte förväntar sig några hot inifrån.

Kapten Hirnella
Hirdmannens adjutant är en trotjänare på garnisonen som helt plötsligt har blivit inkastad i säkerhetspolisens djupa vatten. Som en av två officerare som känner till hirdmannens lojalitet till Digeta Longa får hon ofta agera i det fördolda och rör sig regelmässigt inkognito i staden för sin överordnades räkning. Hon har inte bett om att bli inblandad i något storpolitiskt ränkspel och utför därför sina order något motvilligt. Trupperna ser hur som helst henne som sin egentliga ledare, snarare än den nyanlände högättade hirdmannen.
Från avsnittet om tempelholmen:
Kaparkaptenen Kolder Sjöhunden
Livet inom den trakoriska flottan passade honom aldrig och han lyckades endast avancera på grund av sin obestridliga talang som befälhavare. Han bryr sig inte om grader och karriär, endast om att bli ihågkommen som en hjälte i krigsannalerna. Därför tvekade han aldrig när han blev kontaktad av en grupp privata intressenter som ville köpa loss ett av flottans örlogsfartyg, med honom som kapten! Själva affären kringgärdades av mutor och korruption, och galbalonen Vågkrossaren, som han alltså själv endast är minoritetsägare i, är den enda av sin sort som inte seglar under rikets flagg. Kondottiären och dennes affärspartners är kontrakterade av admiralitetet i Karnald att ansvara för hamnen Tigôlds säkerhet gentemot hot från havssidan, medan flottan fokuserar på patrullering och krigsförberedelser.

Nu ligger det före detta örlogsfartyget för ankar i Kasserbukten intill inloppet till själva staden. Fartygets själva närvaro torde hålla sjörövare och andra mindre välbestyckade fiender på avstånd! Kaparkaptenen själv är en djupt andlig man, för att vara en trakorisk officer, och eftersom han är sjöman tillber han gudinnan Anxalis framför andra gudomar. Just nu är han bosatt på tempelholmens tempelhärbärge men väljer medvetet att leva förhållandevis spartanskt och ser sig själv snarast som en pilgrim. Han väntar tålmodigt på besked om det kommande krigsutbrottet och vill gärna se järtecken överallt. När besked väl kommer tvekar han inte ett ögonblick att överge sin post och segla iväg med sitt fartyg – som han betraktar det – för att göra anspråk på sitt öde. Han vet också att man knappast ställer krigshjältar inför krigsrätt – och någon juridisk efterspel bryr han helt enkelt sig inte om.

Galbalonen Vågkrossaren är tungt bestyckat och alltid redo för omedelbar avfärd. Besättningen och marinsoldaterna hålls upptagna med exercis och moralen hålls hög genom att kondottiären själv inspekterar krigsförberedelserna regelbundet, samt håller såväl upplyftande tal som klappar på hårt arbetande axlar. Den ombyggda karracken Danserskan fungerar som tross och trupptransport. Där lever och verkar en centuria (ca 60 man) marinsoldater, liksom projektiler och andra fältförnödenheter förvaras i dess lastrum.
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Wed 17 Jul 2013, 22:30

Utdraget nedan beskriver de sex huvudsakliga skuggmakterna i staden.
Se skuggspelskartan för aktuella sfärer. I förteckningen nedan listas skuggmakternas ”hemvist”, det vill säga den sfär som skuggmakten har störst inflytande (nivå 2) i utgångsläget. Eftersom spelarkaraktärerna inte är menade att interagera direkt med sin skuggmakt – åtminstone inte primärt – listas också en “kontaktperson” som fungerar som skuggmaktens länk till karaktären. Dessa bifigurer, såväl som skuggmakterna själva, beskrivs närmare på annan plats.

Hirdmannen Kormander Holmora da Okruzande

Denne överste inom Digeta Longa är inte stationerad som hirdman i avkroken Tigôld av någon slump. Tvärtom har säkerhetspolisen gått över huvudet på den lokale guvernören och storhirdmannen i Gudiena för att kunna installera sin man som befälhavare i den strategiskt viktiga hamnen. Översten ser utländska fiender överallt, vare sig det handlar om ransardiska sabotörer eller magillriska kunskapare, men är desto mera blind för eventuella interna hot mot stadens säkerhet. Hans styrka är hans slagkraft på fältet!

Hemvist: Stadsgränsen
Strategiskt mål: Hålla allt inflytande utifrån stången.
Kontaktperson: Kapten Hirnella
Resurser: Infanteri (1), Kavalleri (1), Kastmaskiner (1)

Stadsfogden Mirakol av Klint

Denne son till en saphynsk storbonde har fått kämpa sig till sin höga position som stadens formella styresman. Han är dock mera intresserad av att göra karriär i Gudiena varför han gärna överlåter det praktiska styret av staden åt sina tjänstemän och till stadens råd. Dock är hans ord lag i staden och han tillåter inte att någonting rubbar den finstämda status quo som just nu råder. Hans styrka torde vara hans position som juridiskt och politiskt oantastlig i staden.

Hemvist: Stenstaden
Strategiskt mål: Skaffa så mycket personlig prestige som möjligt, genom att bibehålla lugnet i staden.
Kontaktperson: Adjutanten Hynferdink
Resurser: Roteknektar (1), Rådsmän (1), Byråkrater (1)

Hamnfogden Harvold da Grumm

Denne karriärtjänsteman och Kastykerpräst går egentligen Nya sfärens ärenden, och ser sig själv som den framtida självständiga stadens blivande borgmästare. Han behöver dock förbereda för sektens maktövertagande, vilket troligen sker under det kommande kriget. Hans styrka är de goda förbindelserna med såväl stadens Kastyke- som Anxalistempel. Dessutom är han delägare i ett kaparskepp!

Hemvist: Hamnen
Strategiskt mål: Förbereda maktövertagandet i händelse av krig.
Kontaktperson: Skrivaren Skuns da Hulda
Resurser: Tullvakter (1), Byråkrater (1), Kontakter (1)

Urigallu Menemos den Blöte

Denne överstepräst och tempelföreståndare är medlem av sin kyrkas högsta råd. Som äldste inom Ambaquaorden är hans blick snarare riktad mot kyrkans huvudtempel i Soblak, och låter prästerskapet inom sitt eget tempel sköta den praktiska driften. Men blir han störd av något mundant ärende som hotar att minska hans prestige bland kyrkans äldste, agerar han kraftfullt och hänsynslöst! Hans största styrka är tempelets enorma inflytande och prestige, såväl hos stadens trakoriska herrar som deras infödda undersåtar.

Hemvist: Tempelholmen
Strategiskt mål: Värna om sitt och sitt tempels prestige.
Kontaktperson: Syster Muqsa
Resurser: Pengar (1), Präster (1), Vandrarmunkar (1)

Madam Fulvina

Denna bordellmamma styr gatukriminaliteten på kuskstråket. Hon har gott om kontakter såväl i som utanför staden. Hennes styrka torde vara att få känner till hennes höga position inom den undre världen. Dessutom har hon kontakter inom såväl Digeta Longa (som hon är informatör åt) som RhabdoRana!

Hemvist: Kuskstråket
Strategiskt mål: Bibehålla kontrollen över sfären Kuskstråket.
Kontaktperson(er): De tre bröderna
Resurser: Rånare (1), Indrivningsmän (1), Hållhakar (1)

Fiskarkonungen Movitz Bolmare

Denna lokale gudfader styr det mesta som händer i hamnkvarteren genom sitt Fiskargille. Han har även inflytande på hamnkontoret, på stadsfogdens kansli och inom stadens rådsförsamling (genom Skeppsbyggarnas skrå). Hans styrka är den infödda befolkningens lojalitet, som han förlitar sig på blint.

Hemvist: Plankstaden
Strategiskt mål: Bevaka sina befintliga intressen och utvidga sitt kriminella nätverk.
Kontaktperson: Språkröret Halmar Halvöga
Resurser: Hamnbusar (1), Gentjänster (1), Kriminella kontakter (1)
Dessutom finns en sjunde potentiell skuggmakt som eventuellt beskrivs separat som del i den planerade kampanjen:
Skeppsbyggmästare Reparos Gåspenna

Denna ambitiösa varvsägare ligger i fejd med Fiskarkonungen Movitz Bolmare (ovan). Eftersom densamme kontrollerar Skeppsbyggarnas gille behöver Reparos följa en annan strategi än att söka formell makt i staden genom att exempelvis bli rådsman. Hans styrka är hans stora kassa och goda kontakter i staden. Dessutom har han licens att agera skiljedomare i civilrättsliga mål, exempelvis affärstransaktioner av olika slag.

Hemvist: (inflytandet är från början utspridd över flera sfärer: Tempelholmen, Hamnen, Stenstaden, Plankstaden)
Strategiskt mål: Vinna inflytande i sfären Stenstaden, varifrån stadens formella makt härflyter.
Kontaktperson: Biträdet Yarna
Resurser: Anställda (1), Kontakter (1), Inflytande (1)
Det som egentligen återstår av stadsbeskrivningen som sådan är hur handelshusen passar in i pusslet. De torde ha stor betydelse för stadens styre och det dagliga livet i staden. Just nu saknar jag egentliga uppslag...
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Wed 17 Jul 2013, 22:34

Och här lite fler invånare på tempelholmen:
Urigallu Menemos den Blöte
Den åldrade översteprästen tillhör Ambaquaordens äldste på de trakoriska öarna. Som medlem av organisationens högsta råd ligger hans fokus på arbetet i och intrigerna på ordens huvudtempel i Soblak. Den dagliga driften av templet i Tigôld, som han ju är föreståndare för, överlåter han åt byråkraterna bland templets överstepräster. Bland dessa kan nämnas Lexicullu Jolvana, som är templets högste jurist, och munken Hôlbuqsa som är ansvarig för missionen ute bland lokalbefolkningen. Den skinntorra gamle mannen lämnas för det mesta i fred med sina grubblerier och sin omfattande korrespondens, medan hans livtjänare syster Muqsa sköter kontakten med omgivningen.

Syster Muqsa
Istället för att plöja fram en egen karriär inom Ambaquaorden har syster Muqsa alltid varit hängiven som mästare och mentor Menemos. Idag är hennes inflytande stort, tack vare att hon fungerar som ett slags filter mellan tempelföreståndaren och dennes verkställande stab. Alla vill hålla sig väl med den allvarsamma och högtidliga munken, men innerst inne längtar hon efter dagen då hennes kall får ett slut och hon kan dra sig tillbaka som eremit på något avlägset kloster vid havet.

Broder Hôlbuqsa

Den slipade munken tillhör egentligen tempelholmens kloster men har avancerat till en av templets högsta tjänstemän. Det är han som organiserar klostrets verksamhet i själva staden och längst kusten, och då inte minst ordens ambullerande slupar vilka fungerar som flytande kapell. Istället för att fiskarbefolkningen som en man angör tempelholmen varje morgon för att offra till gudinnan, så möter munkarna upp fiskeflottan ute i bukten och längst kusterna. Där utkrävs betalning mot en välsignelse som skall skydda båten mot missöden ute på havet. Den som inte betalar kan däremot råka illa ut...
Broder Hôlbuqsa är alltså korrupt ända in i benmärgen och samlar på sig en privat förmögenhet genom att bedriva en slags utpressning mot den befolkning han är satt att tjäna. Han har också samröre med det så kallade fiskargillet i hamnkvarteren, och ger såväl piratverksamhet som smuggling sitt, sin ordens och gudinnans välsignelse. (Vad Anxalis i själva verket tycker om verksamheten är en annan fråga! Regeltekniskt räknas hans Vattumakt oavsett som skapelsestörande.) Han agerar dock inte ensam utan har en skara medbrottslingar under sig i form av bröder och systrar.
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Fri 19 Jul 2013, 23:23

Jag tog fasta på marginaltexten på sidan 210 i regelboken och kom slutligen fram till följande konspirationer som involverar handelshus och -gillen:
Mokhahandlarnas gille

På nordöstra Saphyna har en kartell bildats kring produktionen av mokha, det vill säga de malda bären av mokhabusken som odlas i stora mängder i landsändan. Gillet är representerat i såväl Gudiena som Tigôld och dess medlemmar består av representanter för alla de handelshus som innehar handelsbrev för att handla med grödan. Organisationens syfte är att främst att hålla priserna uppe och vid behov strypa tillgången eller rent av lägga odlingar i malpåse.

Eftersom det inte rör sig om någon officiell koncession från Bodâken verkar man i en slags skuggzon där laglig skråverksamhet övergår i olovlig manipulation av marknaderna. Därför är det också möjligt att nya handelsbrev utfärdas av myndigheterna, varpå nykomlingarna på mokhamarknaden antingen måste lockas in i fållan och ingå i kartellen – eller skrämmas bort från den lukrativa näringen!
Sjöfartskompani Eliatos

Handelshuset Eliatos är representerat i de flesta hamnar av vikt och sysslar snarare med sjöfart än handel. Klienterna består nämligen främst av andra handelshus vilka framför allt tecknar marinförsäkringar för att begränsa riskerna för sina varulaster till sjöss. För att slippa undan sina förpliktelser vid skadereglering arbetar många av rikets skickligaste advokater med att formulera försäkringsbrev fulla av finstilta kryphål, samt med att skjuta klienters anspråk på ersättning i sank.

Man fungerar även som rederi och förutom egna fartyg är man delägare i många av de självständiga lastfartyg som utför legouppdrag åt rikets handelshus, så kallat partrederi. Faktum är att många handelsfartyg byggs i trakoriska hamnar med kapital från huset Eliatos, som därmed blir majoritetsägare till skeppen. Ytterligare en gren av verksamheten är förbrukningsgods till varvsnäringen, så som skeppsvirke, tross och segelduk.

Lokalkontoret i Tigôld utgör i själva verket ett av naven i stadens ekonomi, genom det inflytande som handelshuset utövar på hamn- och sjöfartsnäringarna. Man har också köpt upp stadens repslagerier och tunnbinderier för att skaffa sig en monopol på deras i hamnstaden hett eftertraktade varor. Därigenom har man också tagit kontrollen över två av stadens tongivande hantverksskrån, och därmed säkrat två platser i stadens råd. Detta är extra viktigt då huset Eliatos i övrigt inte är medlem i något handelsgille med representation i rådet.

(Advokat Larmas av huset Eliatos beskrivs i äventyret Griftehjärta, sid 22.)

Korns handelshus

Det mäktiga handelskompaniet Korn (se regelboken sid 210) har visserligen ett stort kontor på Saphyna, mera exakt i Frimbole Olvi på södra Saphyna, men då man även handlar med andra lokala grödor jämte spannmål har handelshuset också ett mindre lokalkontor i Tigôld. Filialen bemannas av den yngste av Malthus Korns avkomma, nämligen dottern Watna Korn.

Watna Korn da Grummi
Handelsmannadottern är inte själv filofag, det vill säga anhängare till faderns marknadsfilosofi malthusiasnismen, som går ut på att ”mätta marknaden” med stora volymer. Istället är hon avfällig tron och initiativtagare till den lokala mokhakartellen, se Mokhahandlarnas gille ovan. Som familjens svarta får har hon mycket att bevisa för sin fader och månghövdade brödraskara. Utsänd till den minst betydelsefulla handelsutposten i familjens imperium är Watna revanchlysten och stridbar. Hon vantrivs dock svårt i den trista hamnstaden och deltar hellre i det sociala livet i storstaden Gudiena.
Ovanstående mynnar sålunda ut i följande kampanjfrö:
En köpman av lokal härstamning, Fester av Odda, har förvärvat ett handelsbrev som ger tillstånd att handla med grödan mokha i Tigôld. De trakoriska handelshusen inom Mokhahandlarnas gille vill absolut inte ha utbölingen på marknaden och kartellens agenter i Tigôld får i uppdrag att se till stadsrådet drar in köpmannens tillstånd att över huvud taget verka i staden. Detta är lätt ordnat då gillet är representerat i rådet men ärendet stöter dessvärre på patrull på fogdens kansli. Det visar sig nämligen att Festers mokhaplantage ligger utanför gränsen för stadsfogdens jurisdiktion, varför beslutet inte kan verifieras av hans kansli. Konspiratörerna lyckas dock bättre hos hamnfogden som, efter att erforderliga mutor erlagts, låter sina tullknektar beslagta köpmannens varulager på otydliga grunder.

Saken är dock inte utagerad i och med detta. Nu visar det sig att Fester av Odda redan kontrakterat huset Eliatos som rederi för att frakta sin skörd till marknaderna på Paratorna. Kontraktet är redan präglat med parternas sigill och därmed är den beslagtagna lasten i Eliatos vård vid tidpunkten för razzian. Nu tar en juridisk kraftmätning vid mellan de båda advokaterna Larmas av huset Eliatos respektive Skuns da Hulda på hamnkontoret.

Samtidigt pågår den av kejsarmakten beordade revisionen av handelshuset Korn (regelboken sid 210) och turen har kommit till kontoret i Tigôld. Riksfogde Ranboll Crotza da Zaroflas på uppdrag av Poda Arux anländer till staden, och så fort formalia på fogdeämbetet är avklarat väntas hans inkvisitorer vända in och ut på såväl handelshusets kontor som hamnmagasin i jakt på oegentligheter. Familjens heder och hela handelshuset position hänger nu på hur föreståndaren Watna Korn hanterar situationen!

Inkvisitorerna får därigenom nys på affären Fester av Odda och börjar samla uppgifter om fallet. Därigenom kommer man också mokhakartellen på spåren, men ärendet faller egentligen inom Poda Snicas bord, som i staden representeras av hamnfögderiet. Riksfogden behöver därför säkra hamnfogde Harvold da Grummis samarbete för att komma åt huset Korn. Ett sådant samarbete med kejsarens utsände sammanfaller dock inte med dennes egna konspirationer med Nya sfären. Fast om han vägrar samarbeta finns risken att hans sympatier med kejsarmaktens fiender istället kommer i dagen!
Vad tycks?
 
Baldyr
Posts: 807
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Tigôld

Thu 25 Jul 2013, 21:09

Jag skriver för fullt på kampanjen och kommer på fler företeelser under arbetets gång. Följande tänkte jag exempelvis basera ett helt äventyr på:
Rumlarnas gille

Natten i Tigôld tillhör ligan Rumlarnas gille. Inte för att staden saknar värre busar, utan för att medlemmarna av detta dryckesgille är blivande arvtagare till de största förmögenheterna i staden. Medlemmarna av gillet kan alltså räkna med att komma undan straff med hänsyn till sina föräldrars inflytande och status. Formellt är anledningen till att myndigheterna inte kan bestraffa ”rumlarna” att medlemmarna bär maskeradmasker. Dessa täcker dock endast övre delen av ansiktet och allas identiteter är oavsett redan kända av alla och envar.

Gillet, som enbart accepterar trakorier av båda könen som medlemmar, har anor ett par generationer tillbaka och anlägger gärna en air av mysticism, främst grundad i sordiansk astrologi. Antalet rumlare kan vid en given tidpunkt endast vara tolv, vilket är antalet djur i den sordianska solkretsen. Strikt sekretess gäller alla av gillets förehavanden och man håller sig med intrikata initieringsceremonier. Medlemmarna är bundna av dyra eder av lojalitet till varandra, även om alltsammans egentligen mest är stora ord yttrade under inflytande av rusdrycker. Gillets syfte är alltså att arrangera symposier, det vill säga dryckesslag.

Gillet saknar eget gilleshus eller -stuga utan man medtager seden dit man kommer, så att säga. Medlemskapet är livslångt medan de aktiva medlemmarna, eller rumlarna, är genomgående unga odågor som sneglar på sina jämnårigas spektakel i huvudstaden. Gillets traditioner och lagar bevakas av en ceremonimästare, som alltid är en äldre broder eller syster och alltså inte en aktiv rumlare. Nuvarande ceremonimästare är Watna Korn. En ny gillesmästare väljs dock inför varje symposium och denne iklär sig rollen som Tjuren, och får symbolisera solen. Mästare väljs utifrån förmåga att arrangera eller finansiera själva symposiet, som brukar vara en kostsam tilldragelse.

Det egentliga rumlandet kommer först efter symposiets utsvävningar och syftar formellt till att hålla mumsarna, som man nedvärderande kallar lokalbefolkningen, på mattan. Maskerade och beväpnade med särskilda ceremoniella träpåkar ger man sig på allt och alla i natten. Invånarna i staden vet att akta och dra sig undan, men ensamma besökare i staden däremot blir lätta offer för våld och rena övergrepp. Andra gäng och ligor vet givetvis att rumlarna inte har något annat än stora ord att bjuda på i en ärlig strid, men också att konsekvenserna av att sätta ungdjuren på plats vore mycket digra. Rumlarna å sin sida skulle knappast ge sig på medlemmar av stadens kriminella ligor, av hänsyn till sin egen säkerhet.
I själva äventyret får vi återigen stifta bekantskap med invånarna på godset Kosterheim från äventyret Griftehjärta. 8-)

EDIT: Jag kan inte låta bli att även lägga upp äventyrets bakgrund:
Detta har hänt

Stärkta av öl och allehanda droger under ett symposium på glädjehuset Rosenknoppen har Rumlarnas gille begett sig till Plankstaden, det vill säga hamnkvarteren, för att lära ”fiskhuvudena” en läxa. De maskerade och stupfulla rumlarna hinner inte komma långt in i hamnkvarterens gytter innan man omringas av kraftiga män beväpnade med påkar och tillhyggen. Rumlarna slås ned till siste man av hamnbusarna för sedan att fly till Stenstaden i full panik. Kvällens gillesmästare blir dock kvar och släpas iväg i ett grovt fiskenät.

Det som hänt saknar motstycke i stadens historia. Medlemmarna av rumlarnas gille vet vanligtvis bättre än att bege sig in i hamnkvarteren om natten, speciellt i syfte att söka bråk. Och igen har någonsin tidigare antagit gillesbröderna och -systrarna utmaning, utan andra ligor viker sig alltid och låter rumlarna passera i jakt på lättare offer. Nyheten sprider sig därför som en löpeld redan under morgontimmarna. Stadens trakorier anser att det som hänt är en skandal och att laglösheten i hamnkvarteren måste stävjas med alla tillbuds stående medel. Den infödda befolkningen däremot hukar sig undan det som kommer att bli myndigheternas reaktion.

Det är inte förens under den efterföljande dagen som någon inser att en viss Baffin, som är son till handelsmannen Koster da Karnaldi tillika hedergästen på gårdagens symposium, är saknad. När ingen fortfarande kan finna något spår av handelsmannasonen till kvällen befarar man att han avlidit i sviterna av det som allmänt kallas det barbariska och fega överfallet. Stadsbor ränner längst kajerna i Plankstaden för att försöka lokalisera offrets omfångsrika kadaver i vattnet.
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5
  • 6
  • 8
GZIP: Off