Forum

A. Tempelholmen
B. Hamnkvarteren
C. Stenstaden
D. Lagerkvarteren
E. Arbetarkvarteren
F. Kuskstråket
G. Korsvägen
H. Härläger
I. Garnison
J. Färjeläger
K. Residens

I hamnen Tigôld på nordöstra Saphyna kolliderar landets lantliga särprägel med världshandelns kosmopolitiska puls. Orten anlades ursprungligen vid en naturlig hamnbassäng som just en av- och pålastningshamn för den lokala huvudorten Gudiena på Gudienerslätten i väster. Fortfarande präglas hamnkajerna av lager- och båtshus, liksom karavanvägen mot Gudiena är tillhåll för kuskar och annat resande folk.
Faktum är att en tredjedel av befolkning är att antingen betrakta som besökare eller tillbringar det mesta av sin tid på resande fot, antingen på land eller till sjöss. Ytterligare en tredjedel består av medellösa dagverkare som flockas till stadens handelsnäring, liksom av de slavar som i praktiken utför mycket av det okvalificerade grovgöras i hamnen. Den sista tredjedelen utgör stadens egentliga invånare, från den enkla hantverkaren som oförtrutet sliter vid hemmets härd, till handelsmannen som driver ett av de stora handelshusens kontor. Det är också dessa borgare som styr staden genom sina skrån och gillen. Bortsett från Kastykes krämarpräster och Anxalis tjänare inom Ambaquaorden finns knappast någon adelsklass att finna, åtminstone inte annat som tillfälliga besökare.

Översikt
Tigôld är uppförd i Kasserbuktens södra strand, där en ö och ett saltstänkt rev med förrädiska klippor utgör en naturlig vågbrytare. Besökare som anländer sjövägen möts av fyrbåken på toppen av tempelholmens Anxalistempel. Först efter att ha rundat av ön som kantas av kajer och pirer, får man syn på hela staden med omgivande kuperade terräng, där lokala rikemän uppfört sina gods.
Direkt väster om staden spyr ån Rosinanda sitt vatten i bukten. Invid åkanten finns ett gammalt färjeläger som på grund av sina avgifter dock redan tidigt övergavs till förmån för ett simpelt vadställe längre ned längst ån. Fotvandrare som vill slippa bli blöta väljer dock med fördel att korsa vattnet medels färja.

Tempelholmen
Den låga klippan ute i bukten ägs och administreras helt av Ambaquaorden, och hyser framför allt stadens stora Anxalistempel. Förutom administrativa byggnader och bostäder för templets präster och lekmän driver Anxalis prästerskap även ett populärt värdshus för handelsresande, sjöbefäl och marinofficerare. På ön återfinns även ett skeppsvarv med torrdocka som dock huvudsakligen används för reparationer.
Transport till och från ön sker på Ambaquaordens egna slupar, vilka också ger sig ut på havet i gryningen för att möta solen samt fungerar som ambullerande kapell åt fiskarbefolkning längst kusterna.

Hamnen
Stadens huvudgata utgörs av kajesplanaden som sträcker sig längst vattenlinjen längst hela stadens sträckning. I den västra änden lastas och lossas varor på den breda stenkajen, vilken präglas av handelshusens så kallade trampkranar. Utsmyckningen av dessa slavdrivna mekaniska vidunder utgör ett pittoreskt inslag i stadsbilden, då handelshusen för en informell tävlan sinsemellan. Faktum är att skrytbyggena riskerar att rasa under tyngden av vingar och annan onödig utsmyckning!
Själva lagerdistriktet är förhållandevis nybyggt och anlagt med breda brandgator mellan magasinen. De mindre handelshusen och -bolagen har sina kontor här, ofta i anslutning till själva magasinen. Här återfinns också värdshus där handelsresande kan fördriva sin tid och även uträtta sina affärer i väntan på att återvända till sitt fjärran hamn.
I stadens centrala delar smalnar stenkajen av något vilket dock inte hindrar att kommers förs direkt på gatan. Även här förankras fartyg längst kajen liksom vid den stora piren som skjuter ut i bukten, men då främst mindre farkoster samt besökande skepp av olika fason. I den så kallade stenstaden, mitt på kajesplanaden, återfinns stadens institutioner så som den lokala fogden, hamnkontoret, Kastyke-templet, handels- och gilleshus, bank, advokatkontor och andra inrättningar vilka verkar för alternativt vänder sig till de besutta invånarna. Fogden har beväpnat lokala förmågor för att hålla ordning i kvarteret men dessa utgör knappast någon slagkraftig militär styrka för stadens försvar.
I öster tar en gammal plankbrygga, den så kallade strandpromenaden, över. Denna vindlar sig bort i öster genom den likaledes brokiga bebyggelsen. Själva kajen domineras av sjöbodar liksom ett och annat båtsvarv, dock endast för mindre flytetyg. Invånarna består av lokala fiskare och bofasta sjömän, liksom av de hantverkare och dagverkare som verkar i hamnen. Hela den trångbodda stadsdelen liksom dess invånare stinker av fisk, sopor och träck. Något uteliv finns knappast och de bofasta är inte kända för sin gästvänlighet. Man sköter sig själva och besvärar knappast heller myndigheterna så länge dessa inte envisas med att försöka driva in skatter.

Arbetarkvarteren
Bakom hamnkvarteren avtar fiskstanken något och inslag av garvsyror och slagg från verkstäder, bagerier och annan sedvanlig stadsverksamhet tar över. Hit tar man sig i jakt på tjänster av olika slag, liksom lokalbefolkningen kan stillas sin törst på någon av de mångtaliga krogarna. Hemlöshet och tiggeri är ett fast inslag i gatubilden liksom tillströmningen av främlingar gjort arbetarkvarteren ökända för sin gatukriminalitet.

Korsvägen
Karavanvägen västerifrån sammanstrålar med såväl landsvägen österut som den stenlagda huvudgatan ner till hamnen på en gammal leråker. Den öppna platsen mellan stadsbebyggelsen utgör stadens, vid sidan av hamnen, viktigaste marknadsplats. Jordbruksprodukter liksom varor som kommer in landsvägen bjuds ut till försäljning, liksom slavmarknad hålls två gånger i veckan. Gycklare tävlar om uppmärksamheten med hallickar medan ficktjuvarna tömmer ouppmärksamma besökares fickor.

Kuskstråket
Vägen bort mot vadstället vid ån Rosinanda i sydväst kantas av hela kvarter med billiga värdshus, tjaskiga tavernor, skabbiga glädjehus och mängder av stallar för alla de vagnar med dragdjur vilka trafikerar sträckan till och från Gudienerslätten. Utelivet är högljutt och berömt för sin uppsluppenhet. Kriminella ligor konkurrerar med varandra om de lättförtjänta pengar som passerar kvarteren dagligen. Våld och mord hör till vardagen och ingen myndighet visar något större intresse för att vare sig lösa brott eller rensa upp i träsket.

Stadsgränsen
Bebyggelsen avtar gradvis ut mot den omgivande landsbygden, där odlingar och betesmarker tar vid bortom husknutarna. De bönder som förser staden med livsmedel bor sällan inne i densamma utan har sina gårdar där deras jordlotter finns. Lite längre ut finns dock regelrätta byar och landsorter, vilka alla på sitt sätt är en del av hamnstaden.
Bortom kuskstråket finns ett permanent tältläger avsett särskilt för vapenfört folk av alla de slag. Hela legoknektkompanier kan husera här i väntan på uppdragsgivare. Stämningen är våldsam och maskulin, då potentiella uppdragsgivare gärna överser vapenexercisen. Skälet till lägrets tillkomnad har med hamnens säkerhet att göra och härlägret övervakas från stadsgarnisonen som är belägen på en höjd direkt öster om lägret. Om ett yttre hot skulle uppenbara sig kan den lokala hirdmannen också enkelt fylla ut leden genom att anlita hyrsvärd.
På de återstående höjderna runt staden har rika köpmän liksom stadens styresmän byggt sina privata residens. Dessa muromgärdade herrgårdar är sällan bevakade med vapen men garnisonen patrullerar däremot regelmässigt stadsgränsen liksom landsvägen västerut.

Mycket bra kommentar angående asbast - kanske både och? Skall även se över nivån av godmodighet - man vill ju gärna ge staden en saphynsk prägel! Dock föreställer jag mig att staden styrs av trakorier, varför en viss kontrast mellan herrefolket och lokalbefolkningen är önskvärd?

Låter helt OK, men då kanske du istället ska poängtera kontrasten?

Bland de bredare folklagren, och framför allt bland den infödda fiskarbefolkningen i staden och längst kusterna, regerar den så kallade fiskarkungen. Denne gudfader kontrollerar en smärre flotta av fiskefartyg och organisationen fungerar som en slags alternativ samhällsordning, med egna lagar och normer. "Kungen" gör anspråk på en urgammal titel som dock inte erkänns av någon utanför den egna hierarkin.

Organisationen är inblandade i det mesta som händer bland lokalbefolkningen. Man organiserar spel och ockerverksamhet. Den som hamnat i knipa kan vända sig till kungen för hjälp mot en lämplig gentjänst. Alternativt att man hamna i skuld, vilket man mycket väl kan få ångra vid senare tidpunkt. Fiskarkungen har goda kontakter med såväl trakoriska tjänstemän som den mäktiga Ambaquaorden.

Ficktjuveriet är utbrett och drabbar framför tillresta daglönare och samt folk på genomresa. Majoriteten av ficktjuvarna är barn och ungdomar, ursprungligen föräldralösa eller barn som helt enkelt blivit sålda till ett hem för obesutta barn. Det saphynska äkta par som driver barnhemmet styr verksamheten med järnhand, med hjälp av äldre medlemmar av "familjen" vilka avancerat i graderna med åldern. Huvudmännen bakom tjuveriet har mutat fogden som "vägrar bestraffa barn", varför myndigheterna hellre ser mellan fingrarna så länge bofasta borgare slipper få sina fickor vittjade.

Slutligen är mycket av kriminaliteten längst kuststråket organiserad av madamen på glädjehuset Rosenknoppen. Även här riktar sig brottsligheten framför allt mot resenärer, vilka får passa sig för att inte bli neddrogade och rånade, utsatta för taskspel eller falskmynteri. Madam är dessutom en lånehaj av stora mått och har tillgång till råbusar som driver in skulderna. För att freda sin verksamhet från insyn från myndigheterna fungerar hon som informatör åt Digeta Longa och samlar därför in information om såväl befolkningen som genomresande.