Page 1 of 1

Elefanten: År Noll (Spoilers)

Posted: Wed 07 Jan 2015, 04:51
by Ifrit
Då jag hämtat mycket inspiration av alla andra spelarkrönikor här på forumet så tänkte jag dela med mig av mina spelares strapatser! Har försökt rotera ansvaret för krönikan runt omkring i spelgruppen men då tiden rullat på så har det uppstått ett par luckor men jag tror att dom är lätta att fylla i själva!

Spelarnas Ark är Elefanten, ett gammalt skyddsrum beläget i Sollentuna, och utgörs förutom själva skyddsrummet även av Vattentornet på höjden och en del av en raserad motorvägstunnel i källaren. Jag ska försöka uppdatera krönikan med mer information om bossar och konstellationer allt eftersom.

Zonfararna:

Pyro: En girig och egoistisk zonstrykare, som längtar efter att få bekräftelse för sina insatser.

Simo: En finlandssvensk zonstrykare som är lite bakom flötet, har en förhållandevis kort stubin och är notoriskt dålig på att träffa med sitt skrotgevär.

(Dynamit) Doris: En skrotskalle med förkärlek för saker som smäller, har en fallenhet för att prata med landminor (som ibland pratar tillbaka) och som anses vara ett hot mot hela folket. Kanske för att hennes livsmål råkar vara att uppfinna ett domedagsvapen. Bor i en gammal hemglassbil i källaren.

Eifvert Tubbe: Medans dom andra krönikörerna lärde sig om Ris och Mos, så satt Eifvert förtrollad med gamle baldemars hörlurar, lyssnandes till den legendariske Odd Jylland. Därigenom känd för att ha manipulerat sönder den gamle ledaren för krönikörerna med devisen "hur många vägar måste en tjomme gå ner för?". Den albino-artade luxvarelsen med Napoleon Dynamite-karaktär lever nu ett liv som rebellisk krönikör, och kanske framförallt som Den Utvalde Simos personlige skald.

Oktan: En gång bossen Katos högra hand, numera en arbetarrättskrossare som står upp för dom svaga.

Spelmöte 1:

För en vecka sedan upptäckte arkens skrotskallar att vattennivåerna börjat sjunka. Drastiskt. I samråd med krönikörerna och med Den Gamles förvirrade jakande öppnades Elefantens gryningsvalv, och ur slitna telefonkataloger kunde man utröna att det någonstans i de södra sektorerna fanns ett vattenverk. Under ledning av zonstrykaren Kara skrapade man fram en dådkraftig zonexpedition, som lämnade arken till folkets jubel.

Det har gått sex dagar sedan dess…

Spelmötet inleds med att överkrönikören Birger kallar till samling. Karas expedition är försvunnen. Eventuellt förlorad. Arkens vattenreserver börjar närma sig kritiska nivåer och om ingenting händer så kommer man snart bli tvugna att hämta in kontaminerat rötvatten från en närliggande sjö. Fram träder våra hjältar: Pyro, Eifvert, Simo och Doris. Bossen Kato (Karas tvillingbror) utser även sina båda underhuggare - krossaren Jonats och sniffaren Nafta till frivilliga expeditionärer.

Simo ser rött. Jonats är nämligen krossaren som krossade hans bäste barndomsvän. Det går nästan till handgemäng - och för zonexpeditionens bästa så beslutar man sig för att konsultera oraklet i vattentornet.

Oraklet befinner sig nästan alltid i trans, så även denna gång då rådet visas in av oraklets tjänare - Övertolkaren Agathina. Eifvert försöker påverka oraklet med telepati, men fryser till av skräck då han hör hennes tankar. Det brusar, och då ett forntida flygalarm börjar tjuta och en mystisk mansröst börjar rabbla upp siffror går en kall kår genom Eifverts rygg. Oraklet upptäcker sitt hjärnspöke och frågar Eifvert varför han stör hennes trans. Han förklarar gruppens bekymmer, och oraklet medger att gruppens harmoni skulle må bättre utan krossaren Jonats. Oraklet har talat, och folket lyder.

Jonats ger Nafta ett tårdripande farväl, och hotar att slå in näsbenen på expeditionsmedlemmarna om någon skulle få för sig att gosa med hans tjej. Pyro beger sig av i jakt på expeditionsutrustning och lyckas byta till sig pilar av fixaren Pontiak i utbyte mot eventuella zonfynd. Allra helst vill Pontiak ha en sockerboll, en rekreationsdevis från den gamla tiden.

Expeditionen ger sig av i gryningen. Pyro stirrar hela tiden suktande västerut mot de fornskatter som måste dölja sig bortom T-tornet, i den mytomspunna “Kistan”, men blir bryskt tillrättavisad av Eifvert om att det i första hand är reningsverket man letar efter. Gruppen beger sig därefter in i ett gammalt övergivet industriområde, där man stöter ihop med en flock strykarhundar och ett parasit-angripet kadaver. Sniffaren Nafta får snart upp spåret efter Kara och hennes expedition, och leder gruppen söderut genom Kistans betonglabyrint. Det är sent på eftermiddagen när himlen börjar bli mörk, och det börjar sticka i ögonen av en allt mer tilltagande stormvind. Simo ropar att det rör sig om en begynnande askstorm, och under Pyros ledning tar man skydd i en gammal hotellbyggnad.

Gruppen öppnar upp sina krubbsäckar, och börjar därefter genomsöka byggnaden. I hotellets matsal gör gruppen en fantastisk upptäckt. Ett halvbegravt metallklot med allra minst en krossarfamns omkrets. Med en förföriskt blinkande röd lampa. Nafta klagar på att det sticker i näsan, men viftas bort av resten av gruppen som entusiastiskt börjar montera ned en 1.2 kilotons blindgångare. Då skyddshöljet avlägsnas inser de båda zonstrykarna sitt misstag, varpå man snabbt återbördar luckan och fortsätter utforskandet av hotellet.

Guldgruvan återfinns på topvåningen, i en av hotellets sviter. Förutom en mumifierad forntidsmänniska iförd boxarhandskar och fastkedjad i den stora kejsarsängen hittar man även en helfräck basker, en värmemätargrej och en väldoftande trögflytande sörja i plastflaska. Gruppen delar girigt upp fynden och går sedan och lägger sig.

Eifvert vaknar mitt i natten av ett förföriskt sniffande som närmar sig genom mörkret. En pust av citrusdoft åtföljs av den förföriske fröken Naftas närmanden. Kanske vill Eifvert dela på flaskan med den väldoftande sörjan? Det vill inte Eifvert.

När Pyro vaknar nästa morgon så inser han att hans grönsörja är borta, och han återfinner den inne hos Eifvert. Eifvert berättar om Naftas närmanden, som i sin tur snyftande övertygar Pyro om att det i själva verket är Eifvert själv som försökt ge sig på henne, trots Jonats hot om övervåld och knäckta näsben. Pyro ger Eifvert en varnande blick, och använder sedan Doris forntidskikare och den höga höjden för att reka i de närliggande sektorerna. Askstormen har dränkt området i ett askgrått vinterlandskap, men någonstans ute i zonsmogen ser han minsann det omtalade reningsverkstornet. Och än bättre! En reklamskylt med en leende man som balanserar en sockerboll på sitt pekfinger! Och än bättre! En butik, under reklamskylten, med skyltfönster fyllda av sockerbollar. En färggrann oas i en färglös öken. Pyro skyndar, och gruppen följer efter.

Det krävs ett mycket olycksbådande klickande, som kickar igång barndomdsminnen från Den Gamles lektioner om försåtsminering för att Pyro ska slita blicken från sockerbollsbutiken och istället se sig om på marken. Han har lyckats leda gruppen rakt in i ett minfält. Vad som följer är en halvtimmes nervkittlande episod då Doris visar sig ha oanade talanger när det handlar om att tala till icke-levande-objekt. Efter en nära-döden-upplevelse från Simo lyckas gruppen rädda Pyro och som ett avslutande crescendo kedjedetonerar Doris det förrädiska minfältet.

Gruppen bryter sig in i “sockerbollsvalvet” och möts av en tematisk forntidsbutik tillägnad ‘värdshetsarslaket i skandinen 2050’. Pyro roffar åt sig ett par studsiga sockerbollar och roar sig en stund med att sparka runt dem i butiken, tills han lyckas aktivera butikens direct-feedbackmarknadsföringsanläggning som dränker butiken i livsfarliga dödsblixtar och forntida avgrundsvrål (fotoblixtar och segerkör).

Så når gruppen äntligen fram till reningsverket, men hamnar snart i bakhåll. Pyro och Simo är först övertygade om att det är deras ärkerival Kara som nu visar sin rätta sida, men när de nedgjort den mystiska individen och sliter av den masken så inser de att det är någon helt annan. En annan person alltså. Inte från arken. Ungefär samtidigt som Eifvert ropar att Nafta är försvunnen.

Re: Elefanten: År Noll (Spoilers)

Posted: Wed 07 Jan 2015, 05:03
by Ifrit
Spelmöte 1 ur Eifverts Perspektiv

En redogörelse för Simos liv i och utanför arken och vägen till frälsning
Av; Eivert Tubbe
Kapitel 1
Ajsejnomår! Känns som ett passande sätt att börja denna redogörelse, ty ingen annan; varken man eller kvinna, har kunnat förkroppsliga de ideal som Den Gamle ville förmedla med dessa ord än Simo. Få är de som i skarpsinne och kunnande om zonen (likväl som många andra områden) kan matcha Simo och det är incke konstigt att vägen till vår räddning inte bara skall, utan MÅSTE gå igenom honom.

Mycket finns att säga om honom, som de gånger han tillsammans med andra (oftast då den klantige om än välmenande Pyro) bringat arken förnödenheter likväl som artefakter tillbaka från Zonen, men detta skall jag icke nämna mer om här; en god ledare vet hur man följer och Simo har följt den gamle troget hela sitt liv och endast nu, när den gamles hälsa sviktar och behovet av en stark hand har uppstått, har Simo axlat ledarskapets börda och jag, Eivert Tubbe, fick möjligheten och äran att följa med honom ut i Zonen för att frälsa arken från den största nöd som drabbat folket sedan katastrofen och jag skall här redogör för hur han, med viss hjälp av undertecknat (och en del andra) lyckades lösa vår akuta vattenbrist.
I den gamles frånvaro tilldelade Briger den vekhjärtade Simo, Pyro, Mig själv och sprängkärringen Doris att ge oss ut i Zonen. Vi var ärade att få slå följe med honom, själv har jag aldrig varit mer än några stenkast från arken förut, och jag såg i sanning fram emot att få uppleva Zonen med en så eminent guide som Simo, någon rädsla hemsökte mig icke ty i Simos närvaro flyr Zonens bestar.
Med oss hade vi även Nafta, den lilla och överdrivet Kelsjuke kumpanen till Krossaren Jonats (som saknar mycket, framför allt vad gäller storlek på hjärna och mandom). Jonats själv hade insisterat på att följa med, men med hjälp av visa ord från mig och Simo (och ett litet besök till oraklet) så beslöts att Jonats skulle endast vara i vägen för vår expitition. Jag motsatte mig även att Nafta skulle vara med men, ack, så blev jag nedröstad. Sålunda bestod vårt följe av fyra man och en hjälte när vi lämnade Elefanten.

Fortsättning följer (yeah right - SL:s anm.)

Re: Elefanten: År Noll (Spoilers)

Posted: Wed 07 Jan 2015, 05:12
by Ifrit
Spelmöte 2 utspelades i vattenreningsverket. 3 och 4 var en mordgåta där den mentalt dominerande krönikören Mållgan försökte ta över arken genom att vända folket mot bossarna. Detta fick till följd att Den Frivilliga Listan skapades, ett kompendium över mutanter med psiförmågor. Ansvarig för listan är Eifvert, passande nog en framstående hågvrängare.

Spelmöte 5

Det råder en hård, men förväntansfull stämning i arken. Samtidigt som bister atomvinter viner utanför bunkerns skyddande murar spricker vitbleka och läckert feta matsvampar upp ur noggrant utvalda odlingsstockar. För vem behöver lördagsburken när man kan åtnjuta smarrig svampsörja som fullkomligt dryper av proteiner? Oktan finner en ny tillvaro som beskyddare för svampodlarna och deras förman, Clas-Ove Borst, och finner sig dessutom i en begynnande Romero och Gilette-situation med bossen Katos tvillingsyster Kara.

Det verkar som om svampar är ett stort tema för spelmötet, ty det är inte bara i Oktans ljumskar, Elefantens källare och Kistans gränder som de spirar! Den nesligt företagsamme Pyro odlar nämligen ett eget litet fynd i bakluckan på sin bil!

Kanske är det också därför, som Pyro övertygar Simo och Oktan om att försöka ta reda på varifrån Kato får tag i sin fördrömmande Tukh-bark. Kato, som blivit ett rejält hot sedan han till folkets jubel och applåder tvingade fixaren Mouvitz att dricka av sitt hemrenade avloppsvattensom och sedan låsa in honom i den lilla gröna sandlådan uppe vid vattentornet. Om Pyro kan ta ifrån Kato tukhbarken, så kanske han själv kan bli arkens knarkelkung.

Det är en bister vinterdag när dom tre dönickarna ger sig av efter Olver, en av Katos slavar. De tar honom på bar gärning men hinner inte mer än att skrämma upp den stackars missbrukaren innan de alla skjuts ner av välriktade elchocker. Det sista Pyro ser innan han tuppar av är en mörk skepnad med tre glödande röda ögon (ljusdioder?) som böjer sig ner över Oktans kropp. När gruppen vaknar upp igen så upptäcker de att de alla försetts med en liten streckkod i armvecket.

Samtidigt, djupt nere i elefantens varma och trygga underjord så får Eifvert smaka på Katos vansinniga raseri för en illa krönikerad limerick om den kortväxte idioten Atok med synnerligen stort huvud. Doris blir vittne till denna vansinnesmonolog med inslag av övervåld, då hon befinner sig i Katos lya för att sälja in tekniken bakom hembränningsapparatur (och oavsiktligen bidrar till uppkomsten av fenomenet Tukh-jos ;) ).

Så fortgår dagarna i den lilla arken. Pyro, Simo och Oktan får höra fler historier om övernaturliga möten och stöter på livrädda mutanter med streckkoder i armvecken. För att stävja oroligheterna så bestämmer sig det nyligen tillsatta rådet för att skapa en vaktstyrka, medelst frivilligt-namn-i-hatten-metoden och med fri sjukvård och krubb som ersättning.

Och så, en morgon så vaknar våra hjältar upp av ett livat ståhej. En luftfarkost har flugit över arken i morgontimmarna och kan fortfarande ses i gryningsdiset på väg mot Kistan - den förbjudna zonen i skuggan av T-tornet. Med tapper beslutsamhet bestämmer de sig för att volontera då rådet utlyser en zonexpedition för att upprätta kontakt med varelserna i luftskeppet. I sedvanlig ordning beger sig de troende i gruppen till oraklet i vattentornet, och mottar en ytterst rörig profetia;

//

SÄNDER. Initierar frekvensen. Nyckelhålet - för dig som vill äta hälsosamt. KONTAKT ETABLERAD. Du är en gnista av guds eld. Ät fisk två-tre gånger i veckan. Gravida kan behöva tillskott i form av folsyretabletter. LYSSNA. När deklineringsmatrisen närmar sig sin sista fas kommer patriarken att lämna bordet. Skänk en tanke till barnen. Skänk flera! Se hur världschiffret vrider sig i hans frånvaro. SE OCH HÖR: Förväntansfull extas. Stormbyar från väster för med sig risk för korspollinering. Den bländade falken bär en björn i näbben och gråterskan sjunger i hans öga. Den heliga iterationen fortgår; 9-9-4-0-7-1-8. Svikaren vakar i djupet och dom döda talar genom hans händer. Alla för alla och en för en. Genom elden ska kedjorna krossas. Var inte rädd. Var förtvilad. Sändningen upphör.

//

Med hjälp av Lyssnarsektens övertolkare Agathina så lyckas de uttröna att gråterskan är en entitet som oraklet ofta kommunicerar med i zonetern, och att den heliga iterationen är en del av världsmatrisen (som omsluter och påverkar allt levande!). Om någon av främlingarna vet mer om gråterskan så är det av yttersta vikt att zonfararna hjälper dem!

Efter sina sedvanliga förberedelser så ger man sig av från Elefanten, och efter en kort episod i en kraschad megatrintransport så når man fram till kistan. Klimatet är betydligt varmare här, och blir ännu mer uppenbart då man i en gränd hittar ett halvt förmultnat människolik överbelamrat med färgglada svampsporer. Zonstrykare Simo suktar girigt efter likets kängor som tyvärr visar sig vara för stora, och stryker vidare lyckligt ovetandes om de svampsporer han precis andats in.

Utanför en forntida snabbmatsrestaurang vänds våra hjältars världsbild uppochner, då dom stöter ihop med luftmarskalk Karl-Preben, det ‘goa mansberget Köttbjörn från fjärran väster och så den spindellike Skorpan. Efter ett kortare missförstånd, där den gamle och gaggige luftmarskalken hotar att blåsa skalen av mutanterna om dom inte har något nyttigt med sig, så som oktan eller gasolin (varpå mutanterna förvirrat skjuter fram sin krossare) så bjuds de in att härbärga i skattletartrions läger där även Fladdermajan ligger förtöjd.

Vägen dit blir allt annat än händelselös, då de hör en mistlur ljuda ute i ruinerna. En illavarslande dimma väller fram längs vägen, och innan de vet ordet av så stöter de ihop med en grupp vandrande trashankar till människor. Varelserna ger ifrån sig obehagliga klickanden, och rör sig ryckigt och oberäknerligt - och utan förvarning så går de till anfall. Zonstrykaren Pyro kastar sig upp längsmed en av byggnadsruinerna, och lyckas med hjälp av sina hyperreflexer skjuta ner två av varelserna med sin forntidsrevolver. Vilt handgemäng utbryter nere på gatan, och till spelledarens svordomar så nedgörs varelserna utan vare sig bett eller infektioner. Fler klickanden hörs ute i dimman, och Karl-Preben uppmanar gruppen att skynda på - just som en mistlur ekar igen; nu på betydligt närmre håll.

Och just som Doris försvinner runt gatuhörnet så kastar hon en blick upp mot en närliggande byggnad och tycker sig se en gestalt med ett ansikte likt en dödskalle, som håller en fornmojäng uppsträckt mot himlen.

Fortsättning följer i Kistans Helvetesgap