Elefanten: År Noll (Spoilers)
Posted: Wed 07 Jan 2015, 04:51
Då jag hämtat mycket inspiration av alla andra spelarkrönikor här på forumet så tänkte jag dela med mig av mina spelares strapatser! Har försökt rotera ansvaret för krönikan runt omkring i spelgruppen men då tiden rullat på så har det uppstått ett par luckor men jag tror att dom är lätta att fylla i själva!
Spelarnas Ark är Elefanten, ett gammalt skyddsrum beläget i Sollentuna, och utgörs förutom själva skyddsrummet även av Vattentornet på höjden och en del av en raserad motorvägstunnel i källaren. Jag ska försöka uppdatera krönikan med mer information om bossar och konstellationer allt eftersom.
Zonfararna:
Pyro: En girig och egoistisk zonstrykare, som längtar efter att få bekräftelse för sina insatser.
Simo: En finlandssvensk zonstrykare som är lite bakom flötet, har en förhållandevis kort stubin och är notoriskt dålig på att träffa med sitt skrotgevär.
(Dynamit) Doris: En skrotskalle med förkärlek för saker som smäller, har en fallenhet för att prata med landminor (som ibland pratar tillbaka) och som anses vara ett hot mot hela folket. Kanske för att hennes livsmål råkar vara att uppfinna ett domedagsvapen. Bor i en gammal hemglassbil i källaren.
Eifvert Tubbe: Medans dom andra krönikörerna lärde sig om Ris och Mos, så satt Eifvert förtrollad med gamle baldemars hörlurar, lyssnandes till den legendariske Odd Jylland. Därigenom känd för att ha manipulerat sönder den gamle ledaren för krönikörerna med devisen "hur många vägar måste en tjomme gå ner för?". Den albino-artade luxvarelsen med Napoleon Dynamite-karaktär lever nu ett liv som rebellisk krönikör, och kanske framförallt som Den Utvalde Simos personlige skald.
Oktan: En gång bossen Katos högra hand, numera en arbetarrättskrossare som står upp för dom svaga.
Spelmöte 1:
För en vecka sedan upptäckte arkens skrotskallar att vattennivåerna börjat sjunka. Drastiskt. I samråd med krönikörerna och med Den Gamles förvirrade jakande öppnades Elefantens gryningsvalv, och ur slitna telefonkataloger kunde man utröna att det någonstans i de södra sektorerna fanns ett vattenverk. Under ledning av zonstrykaren Kara skrapade man fram en dådkraftig zonexpedition, som lämnade arken till folkets jubel.
Det har gått sex dagar sedan dess…
Spelmötet inleds med att överkrönikören Birger kallar till samling. Karas expedition är försvunnen. Eventuellt förlorad. Arkens vattenreserver börjar närma sig kritiska nivåer och om ingenting händer så kommer man snart bli tvugna att hämta in kontaminerat rötvatten från en närliggande sjö. Fram träder våra hjältar: Pyro, Eifvert, Simo och Doris. Bossen Kato (Karas tvillingbror) utser även sina båda underhuggare - krossaren Jonats och sniffaren Nafta till frivilliga expeditionärer.
Simo ser rött. Jonats är nämligen krossaren som krossade hans bäste barndomsvän. Det går nästan till handgemäng - och för zonexpeditionens bästa så beslutar man sig för att konsultera oraklet i vattentornet.
Oraklet befinner sig nästan alltid i trans, så även denna gång då rådet visas in av oraklets tjänare - Övertolkaren Agathina. Eifvert försöker påverka oraklet med telepati, men fryser till av skräck då han hör hennes tankar. Det brusar, och då ett forntida flygalarm börjar tjuta och en mystisk mansröst börjar rabbla upp siffror går en kall kår genom Eifverts rygg. Oraklet upptäcker sitt hjärnspöke och frågar Eifvert varför han stör hennes trans. Han förklarar gruppens bekymmer, och oraklet medger att gruppens harmoni skulle må bättre utan krossaren Jonats. Oraklet har talat, och folket lyder.
Jonats ger Nafta ett tårdripande farväl, och hotar att slå in näsbenen på expeditionsmedlemmarna om någon skulle få för sig att gosa med hans tjej. Pyro beger sig av i jakt på expeditionsutrustning och lyckas byta till sig pilar av fixaren Pontiak i utbyte mot eventuella zonfynd. Allra helst vill Pontiak ha en sockerboll, en rekreationsdevis från den gamla tiden.
Expeditionen ger sig av i gryningen. Pyro stirrar hela tiden suktande västerut mot de fornskatter som måste dölja sig bortom T-tornet, i den mytomspunna “Kistan”, men blir bryskt tillrättavisad av Eifvert om att det i första hand är reningsverket man letar efter. Gruppen beger sig därefter in i ett gammalt övergivet industriområde, där man stöter ihop med en flock strykarhundar och ett parasit-angripet kadaver. Sniffaren Nafta får snart upp spåret efter Kara och hennes expedition, och leder gruppen söderut genom Kistans betonglabyrint. Det är sent på eftermiddagen när himlen börjar bli mörk, och det börjar sticka i ögonen av en allt mer tilltagande stormvind. Simo ropar att det rör sig om en begynnande askstorm, och under Pyros ledning tar man skydd i en gammal hotellbyggnad.
Gruppen öppnar upp sina krubbsäckar, och börjar därefter genomsöka byggnaden. I hotellets matsal gör gruppen en fantastisk upptäckt. Ett halvbegravt metallklot med allra minst en krossarfamns omkrets. Med en förföriskt blinkande röd lampa. Nafta klagar på att det sticker i näsan, men viftas bort av resten av gruppen som entusiastiskt börjar montera ned en 1.2 kilotons blindgångare. Då skyddshöljet avlägsnas inser de båda zonstrykarna sitt misstag, varpå man snabbt återbördar luckan och fortsätter utforskandet av hotellet.
Guldgruvan återfinns på topvåningen, i en av hotellets sviter. Förutom en mumifierad forntidsmänniska iförd boxarhandskar och fastkedjad i den stora kejsarsängen hittar man även en helfräck basker, en värmemätargrej och en väldoftande trögflytande sörja i plastflaska. Gruppen delar girigt upp fynden och går sedan och lägger sig.
Eifvert vaknar mitt i natten av ett förföriskt sniffande som närmar sig genom mörkret. En pust av citrusdoft åtföljs av den förföriske fröken Naftas närmanden. Kanske vill Eifvert dela på flaskan med den väldoftande sörjan? Det vill inte Eifvert.
När Pyro vaknar nästa morgon så inser han att hans grönsörja är borta, och han återfinner den inne hos Eifvert. Eifvert berättar om Naftas närmanden, som i sin tur snyftande övertygar Pyro om att det i själva verket är Eifvert själv som försökt ge sig på henne, trots Jonats hot om övervåld och knäckta näsben. Pyro ger Eifvert en varnande blick, och använder sedan Doris forntidskikare och den höga höjden för att reka i de närliggande sektorerna. Askstormen har dränkt området i ett askgrått vinterlandskap, men någonstans ute i zonsmogen ser han minsann det omtalade reningsverkstornet. Och än bättre! En reklamskylt med en leende man som balanserar en sockerboll på sitt pekfinger! Och än bättre! En butik, under reklamskylten, med skyltfönster fyllda av sockerbollar. En färggrann oas i en färglös öken. Pyro skyndar, och gruppen följer efter.
Det krävs ett mycket olycksbådande klickande, som kickar igång barndomdsminnen från Den Gamles lektioner om försåtsminering för att Pyro ska slita blicken från sockerbollsbutiken och istället se sig om på marken. Han har lyckats leda gruppen rakt in i ett minfält. Vad som följer är en halvtimmes nervkittlande episod då Doris visar sig ha oanade talanger när det handlar om att tala till icke-levande-objekt. Efter en nära-döden-upplevelse från Simo lyckas gruppen rädda Pyro och som ett avslutande crescendo kedjedetonerar Doris det förrädiska minfältet.
Gruppen bryter sig in i “sockerbollsvalvet” och möts av en tematisk forntidsbutik tillägnad ‘värdshetsarslaket i skandinen 2050’. Pyro roffar åt sig ett par studsiga sockerbollar och roar sig en stund med att sparka runt dem i butiken, tills han lyckas aktivera butikens direct-feedbackmarknadsföringsanläggning som dränker butiken i livsfarliga dödsblixtar och forntida avgrundsvrål (fotoblixtar och segerkör).
Så når gruppen äntligen fram till reningsverket, men hamnar snart i bakhåll. Pyro och Simo är först övertygade om att det är deras ärkerival Kara som nu visar sin rätta sida, men när de nedgjort den mystiska individen och sliter av den masken så inser de att det är någon helt annan. En annan person alltså. Inte från arken. Ungefär samtidigt som Eifvert ropar att Nafta är försvunnen.
Spelarnas Ark är Elefanten, ett gammalt skyddsrum beläget i Sollentuna, och utgörs förutom själva skyddsrummet även av Vattentornet på höjden och en del av en raserad motorvägstunnel i källaren. Jag ska försöka uppdatera krönikan med mer information om bossar och konstellationer allt eftersom.
Zonfararna:
Pyro: En girig och egoistisk zonstrykare, som längtar efter att få bekräftelse för sina insatser.
Simo: En finlandssvensk zonstrykare som är lite bakom flötet, har en förhållandevis kort stubin och är notoriskt dålig på att träffa med sitt skrotgevär.
(Dynamit) Doris: En skrotskalle med förkärlek för saker som smäller, har en fallenhet för att prata med landminor (som ibland pratar tillbaka) och som anses vara ett hot mot hela folket. Kanske för att hennes livsmål råkar vara att uppfinna ett domedagsvapen. Bor i en gammal hemglassbil i källaren.
Eifvert Tubbe: Medans dom andra krönikörerna lärde sig om Ris och Mos, så satt Eifvert förtrollad med gamle baldemars hörlurar, lyssnandes till den legendariske Odd Jylland. Därigenom känd för att ha manipulerat sönder den gamle ledaren för krönikörerna med devisen "hur många vägar måste en tjomme gå ner för?". Den albino-artade luxvarelsen med Napoleon Dynamite-karaktär lever nu ett liv som rebellisk krönikör, och kanske framförallt som Den Utvalde Simos personlige skald.
Oktan: En gång bossen Katos högra hand, numera en arbetarrättskrossare som står upp för dom svaga.
Spelmöte 1:
För en vecka sedan upptäckte arkens skrotskallar att vattennivåerna börjat sjunka. Drastiskt. I samråd med krönikörerna och med Den Gamles förvirrade jakande öppnades Elefantens gryningsvalv, och ur slitna telefonkataloger kunde man utröna att det någonstans i de södra sektorerna fanns ett vattenverk. Under ledning av zonstrykaren Kara skrapade man fram en dådkraftig zonexpedition, som lämnade arken till folkets jubel.
Det har gått sex dagar sedan dess…
Spelmötet inleds med att överkrönikören Birger kallar till samling. Karas expedition är försvunnen. Eventuellt förlorad. Arkens vattenreserver börjar närma sig kritiska nivåer och om ingenting händer så kommer man snart bli tvugna att hämta in kontaminerat rötvatten från en närliggande sjö. Fram träder våra hjältar: Pyro, Eifvert, Simo och Doris. Bossen Kato (Karas tvillingbror) utser även sina båda underhuggare - krossaren Jonats och sniffaren Nafta till frivilliga expeditionärer.
Simo ser rött. Jonats är nämligen krossaren som krossade hans bäste barndomsvän. Det går nästan till handgemäng - och för zonexpeditionens bästa så beslutar man sig för att konsultera oraklet i vattentornet.
Oraklet befinner sig nästan alltid i trans, så även denna gång då rådet visas in av oraklets tjänare - Övertolkaren Agathina. Eifvert försöker påverka oraklet med telepati, men fryser till av skräck då han hör hennes tankar. Det brusar, och då ett forntida flygalarm börjar tjuta och en mystisk mansröst börjar rabbla upp siffror går en kall kår genom Eifverts rygg. Oraklet upptäcker sitt hjärnspöke och frågar Eifvert varför han stör hennes trans. Han förklarar gruppens bekymmer, och oraklet medger att gruppens harmoni skulle må bättre utan krossaren Jonats. Oraklet har talat, och folket lyder.
Jonats ger Nafta ett tårdripande farväl, och hotar att slå in näsbenen på expeditionsmedlemmarna om någon skulle få för sig att gosa med hans tjej. Pyro beger sig av i jakt på expeditionsutrustning och lyckas byta till sig pilar av fixaren Pontiak i utbyte mot eventuella zonfynd. Allra helst vill Pontiak ha en sockerboll, en rekreationsdevis från den gamla tiden.
Expeditionen ger sig av i gryningen. Pyro stirrar hela tiden suktande västerut mot de fornskatter som måste dölja sig bortom T-tornet, i den mytomspunna “Kistan”, men blir bryskt tillrättavisad av Eifvert om att det i första hand är reningsverket man letar efter. Gruppen beger sig därefter in i ett gammalt övergivet industriområde, där man stöter ihop med en flock strykarhundar och ett parasit-angripet kadaver. Sniffaren Nafta får snart upp spåret efter Kara och hennes expedition, och leder gruppen söderut genom Kistans betonglabyrint. Det är sent på eftermiddagen när himlen börjar bli mörk, och det börjar sticka i ögonen av en allt mer tilltagande stormvind. Simo ropar att det rör sig om en begynnande askstorm, och under Pyros ledning tar man skydd i en gammal hotellbyggnad.
Gruppen öppnar upp sina krubbsäckar, och börjar därefter genomsöka byggnaden. I hotellets matsal gör gruppen en fantastisk upptäckt. Ett halvbegravt metallklot med allra minst en krossarfamns omkrets. Med en förföriskt blinkande röd lampa. Nafta klagar på att det sticker i näsan, men viftas bort av resten av gruppen som entusiastiskt börjar montera ned en 1.2 kilotons blindgångare. Då skyddshöljet avlägsnas inser de båda zonstrykarna sitt misstag, varpå man snabbt återbördar luckan och fortsätter utforskandet av hotellet.
Guldgruvan återfinns på topvåningen, i en av hotellets sviter. Förutom en mumifierad forntidsmänniska iförd boxarhandskar och fastkedjad i den stora kejsarsängen hittar man även en helfräck basker, en värmemätargrej och en väldoftande trögflytande sörja i plastflaska. Gruppen delar girigt upp fynden och går sedan och lägger sig.
Eifvert vaknar mitt i natten av ett förföriskt sniffande som närmar sig genom mörkret. En pust av citrusdoft åtföljs av den förföriske fröken Naftas närmanden. Kanske vill Eifvert dela på flaskan med den väldoftande sörjan? Det vill inte Eifvert.
När Pyro vaknar nästa morgon så inser han att hans grönsörja är borta, och han återfinner den inne hos Eifvert. Eifvert berättar om Naftas närmanden, som i sin tur snyftande övertygar Pyro om att det i själva verket är Eifvert själv som försökt ge sig på henne, trots Jonats hot om övervåld och knäckta näsben. Pyro ger Eifvert en varnande blick, och använder sedan Doris forntidskikare och den höga höjden för att reka i de närliggande sektorerna. Askstormen har dränkt området i ett askgrått vinterlandskap, men någonstans ute i zonsmogen ser han minsann det omtalade reningsverkstornet. Och än bättre! En reklamskylt med en leende man som balanserar en sockerboll på sitt pekfinger! Och än bättre! En butik, under reklamskylten, med skyltfönster fyllda av sockerbollar. En färggrann oas i en färglös öken. Pyro skyndar, och gruppen följer efter.
Det krävs ett mycket olycksbådande klickande, som kickar igång barndomdsminnen från Den Gamles lektioner om försåtsminering för att Pyro ska slita blicken från sockerbollsbutiken och istället se sig om på marken. Han har lyckats leda gruppen rakt in i ett minfält. Vad som följer är en halvtimmes nervkittlande episod då Doris visar sig ha oanade talanger när det handlar om att tala till icke-levande-objekt. Efter en nära-döden-upplevelse från Simo lyckas gruppen rädda Pyro och som ett avslutande crescendo kedjedetonerar Doris det förrädiska minfältet.
Gruppen bryter sig in i “sockerbollsvalvet” och möts av en tematisk forntidsbutik tillägnad ‘värdshetsarslaket i skandinen 2050’. Pyro roffar åt sig ett par studsiga sockerbollar och roar sig en stund med att sparka runt dem i butiken, tills han lyckas aktivera butikens direct-feedbackmarknadsföringsanläggning som dränker butiken i livsfarliga dödsblixtar och forntida avgrundsvrål (fotoblixtar och segerkör).
Så når gruppen äntligen fram till reningsverket, men hamnar snart i bakhåll. Pyro och Simo är först övertygade om att det är deras ärkerival Kara som nu visar sin rätta sida, men när de nedgjort den mystiska individen och sliter av den masken så inser de att det är någon helt annan. En annan person alltså. Inte från arken. Ungefär samtidigt som Eifvert ropar att Nafta är försvunnen.