Tue 07 Jun 2016, 11:40
Fas 3 - del 2!
Jakten på Truffaut fortsätter.
SPOILERS och känsliga stunder finns det gott om!
Berget och hela dalen nedanför tycks stå i brand i den trötta höstsolens tidiga morgondis.
Det lilla tappra sällskapet av upproriska djurmutanter skådar ut över den plats där de levt i generationer och när de nu ser den fria världen utanför sträcka sig så långt ögat når åt alla håll känner de sig mer fångade än någonsin tidigare.
Längs bergets branta sluttning yr det ännu snö efter Konung Siegfrieds dramatiska sorti och under det som är kvar av hans avkastade dödsskrud döljer sig ingången till labyrinten som katten Grönöga pekade ut innan han smet iväg.
Den spruckna luckan, gjuten i betong, ingjuter obehag i alla som betraktar den, då den ser ut som ett ont öga eller hungrigt svart gap som viskar om de fasor som döljer sig i dess innanmäte. Obehag till trots ställer sig kämparna på kö för att tränga sig nedåt i berget, trots att stegen är skrangligare än Grönögas mod och gången smalare än en svulten styggelse.
Det uråldriga schaktet löper rätt nedåt i vad som tycks vara en oändlighet av mörker. Luften är fuktig och kvav och väggarna slemmiga av de onämnbara ting som växer därpå.
Efter något hundratal meter breddar sig plötsligt gången och gänget famlar i mörkret bara för att råka skära sig på gigantiska fläktblad, vässade av rosten till spruckna mörka huggtänder. Som tur är står de för tillfället helt stilla och med en lättad suck och insikt om att mörkersyn vore användbart klättrar de vidare förbi ytterligare en liknande apparat.
En svag ljuspunkt nedanför breder snart ut sig till ett mycket större cylindriskt schakt och gänget klättrar ned från ventilationstrumman till en uråldrig gångbro som löper runt silons väggar. Strukturen tycks vara en cylinder på kanske några hundra meters djup, med ett par våningar som indikeras av runda gångbroar i olika nivåer. På denna översta våning ser allt övergivet ut sedan länge, fast långt nedanför rör sig skuggor som förvisso skulle kunna vara människornas vilsna andar men troligare de ondsinta betraktarna.
Djuren är knappast imponerade av tillståndet på labyrinten. Detta tycks vara långt ifrån någon högteknologisk tortyrkammare då väggarna är spruckna sedan länge, rosten härjar fritt och det svaga ljuset blinkar från dinglande lysrör.
På denna översta våning finns tre rum insprängda i berget. Gänget håller ihop och inspekterar det första som visar sig vara gamla trånga bostäder. Här finns lustiga foton på människor med fina kläder och robotarmar (med skylten Kaiser och Beatrix), ett antal gamla artefakter som plundras girigt, samt ett fotoalbum som ger hopp om en fredlig samexistens med människorna då det visar leende barn som kramar stora kaniner, förvisso gröna sådana - men ändå! Människorna tycks alltså ha levt lyckligt med djuren vid sin sida enligt dessa gulnade foton i albumet "Göborg" och de alla tar budskapet till sitt hjärta.
Nästa rum som undersöks bjuder på resterna av en oavslutad måltid på en köksbord som tycks ha övergivits i all sin hast. Men medan köket undersöks skramlar något plötsligt till från våningens sista rum!
Djuren gräver ner sig bland kastrullerna och kikar försiktigt ut mellan köksluckorna, men när en stund av tystnad har förflutit smyger de sakta mot det sista rummets dörrar. Innanför dessa döljer sig ett murket bibliotek med skelett av tre fornmänniskor i imponerande fotöljer. Då inget ser ut att ha rört sig härinne på århundraden tar djuren modet till sig och börjar undersöka platsen.
Ett av djuren lägger märke till en tändare som just ser ut att ha ramlat ned på golvet från ett av skeletten och då han böjer sig ned för att plocka upp den ser han att kvarlämningarna helt ljudlöst ställer sig upp och betraktar honom.
Gänget fryser till is, men inser snart att det som tycktes vara en fornmäniskas ben istället tillhör en skranglig gammal robot vid namn SPX 321. Som tur är verkar den ha förlorat kontakten med såväl sitt vett som med centraldatorn den benämner som "Kronos".
Efter en del krångliga diskussioner accepterar SPX ett kaffekommando och lufsar in till köket för att starta bryggandet. Gänget passar då samtidigt på att klättra nedåt en våning.
I våningen nedanför undersöks ett rum med diverse fruktansvärda anatomiska preparat sparade i gröna vattentankar. Den största tanken av alla är dock tom, men vid dess panel syns en bild på en fruktansvärd hajliknande varelse med texten "spolad" (tänk odjuret på omslaget till "Det Döda Blå"). I hopp om att aldrig få möta detta monstrum (vänta bara!) går de alla vidare till Laboratorium B.
Detta rum innehåller en mängd monster i burar, samt en tusenfotsorm som blir god vän med en i gänget med vilken den kommunicerar telepatiskt. Med orm och kafferobot i släptåg stiger djuren in i Laboratium A och får där se ett uppvakningsrum där deras gamle ovän Gagarin ligger och sover (dvs hunden som vägrade sälja dem maskindödarkarbinen i fas 1). Han ser ut att nyligen ha genomgått en operation och är kopplad till en mängd maskiner som djuren lyckas förstå sig på och gläds åt att se honom ta sina sista andetag då apparaterna stängs av.
Från rummet innanför hörs plötsligt ett gällt pip och då gänget stormar in möts de av en fruktansvärd syn! Ett antal granskar-robotar står och opererar på det lilla marsvinet Smulan (dotter till en i gänget). Robotarna klagar högljutt över att de blir störda i sitt arbete och en strid utbryter som slutar med att golvet är täckt av olja och rykande skruvar.
Modern till Smulan försöker desperat förstå sig på hur hon skall lappa ihop sin unge, vars hela hjärna ser ut att ha tagits ut, men då de alla hjälps åt under en längre stund och plåstrar om så gott de kan slås ungens ögon upp och hon ger ifrån sig ett förvirrat skall.
Allt för sent inser de att medan det förvisso är Smulans kropp som ligger framför dem tillhör hjärnan hunden Gagarin, varefter insikten drabbar dem som en slägga att de nyss hade ihjäl Smulan och skrattade åt hennes dödskamp.
I uppgiven panisk ilska demoleras hela operationssalen och en minneshögtid hålls.
Djuren vandrar sedan vidare till våningens sista rum - cellerna.
Här får de först syn på grävlingen Dillon som de räddade från hundarnas fängelse i Fas 1. Blind och naken ger de honom en teddybjörn och går vidare till nästa cell som innehåller gorillan Stora som gav sig till maskinerna för att rädda gänget i ett tidigare skede. När hon släpps ut anfaller hon överraskande nog gänget medan hon ursäktar sig för att hon inte längre har kontroll över sin kropp. Med gemensamma ansträngningar trycker de tillbaka henne in i cellen och låser ånyo dörren.
De hör då plötsligt en bekant röst! Truffaut ropar till och gänget rusar dit för att befria honom. Lätt misstänksamma efter fadäsen med Stora frågar de om även han utsatts för robotarnas knivar, men Truffaut svarar att inga sådana biter på honom.
I samma stund som björnen släpps ut hörs ett pysande motorljud från schaktet och en mörsare med dragen sågklinga flyger upp mot gångbron ackompanjerad av ett dussintal drönare (samt SPX som har bryggt nytt varmt kaffe).
Några av djuren försöker fly i panik, men hör hur fläktarna i ventilationstrumman har startats, ett par kämpar tappert men blir slagna efter att ha tagit ett par robotar med sig medan andra helt sonika ger sig direkt. Det hela slutar dock med att alla fångas in av robotarna i vad som tycks vara ett välplanerat bakhåll.
Dagarna går. Nakna och instängda i minimala celler matas djuren med torrfoder ur skålar på golvet och känner sig behandlade som... djur.
Efter ett ha tappat räkningen på hur lång tid som förflutit låses en av dörrarna upp och nåjden Fader Flux släpps ut. Han leds mot operationssalen för "korrigering", men vad hans väktare inte anar är att han redan skådat i sina drömmar vad som kommer ske. Nåjden lyckas därmed knuffa in väktaren i operationssalen och låsa dörren bakom den, varvid han rusar tillbaka till cellerna och släpper ut sina kamrater. De rycker åt sig sina tillhörigheter och kämpar sig upp till översta våningen där kaffet nu forsar ut ur köket.
Klättringen mot friheten går inte riktigt som tänkt, då de alla är näst intill brutna av alla strider, men med gemensamma krafter och hjälp från tusenfotsormen med att hålla fläktarna stilla tar de sig ändå upp till bergets topp.
Väl ute i friska luften river de ned en sprucken betongklump som täcker luckan någorlunda väl och just som de spänner på sig skidorna som Siegfried lämnade får de syn på sin Nemesis - styggelsen som anser att de lämnade honom åt maskinerna. Den otäcka varelsen håller katten Grönöga i ett hårt grepp och kräver att en i gänget ger sig till honom i utbyte mot deras vän.
Gänget lyckas lura styggelsen och får in ett välriktat skott rätt mot dess pannben medan Grönöga sätter eld på den med sina märkliga förmågor. Samtidigt hörs ljud från luckan av att drönarna börjar skära sig genom stenen och hela gänget flyr på skidorna nedför berget.
Grönöga berättar under färdens gång att upproret och Truffauts dotter nu tagit sig till Råttborgen, varvid de alla beger sig dit.
Väl i upprorets nya högkvarter blir återföreningen mellan far och dotter rörande, men det står samtidigt klart att Truffaut inte längre är ledaren i gänget. Albimomusen Stor-Klåda, med sin armé av kusiner och syskon, hälsar dem välkomna till hennes alldeles egna "Nya Upproret".
Spelledare över arken i Ullevi.