Forum

Fortsätter så sakteliga med krönikan om kärleksparet. Mer är givetvis på väg. Men här kommer i alla fall lite. Till detta kapitel använde jag en bild från filmen The Road som stämningsbild: http://www.wired.com/images_blogs/under ... _12001.jpg

FASANVÄGEN

Paret fortsätter västerut längs den snåriga stigen. Stigen breder efter ett tag ut sig och övergår till att mer likna en smal väg. Bort längs vägen ser de vad som tycks vara ruinerna av en forntida bosättning. Böört vet att det var en så kallad villaförort, där det en gång i tiden bodde fornmänniskor som hade mycket barn. Tanken på att det en gång här har sprungit omkring skattande barn skakar om de båda ofrivilligt barnlösa mutanterna. Eller så är det bara zonsmoggen och rötan som spelar dem ett spratt. Åtminstone så ryser de.

Där de står och betraktar den fullständiga ödeläggelsen upptäcker de en kubformad byggnad precis intill sig - tillsynes utan fönster. Byggnaden är till hälften täckt av dungens snåriga växtlighet, vilket är anledningen till att de inte upptäckte byggnaden tidigare. En dörr in till byggnaden går emellertid att skönja mellan buskarnas skarpa strån. Karinn torkar icke så varsamt bort svart zondamm som lagt sig över dörrens yta. På dörren kan hon då läsa ordet “Tvättstuga” på en korroderad skylt. Här måste vi in och sondera, tänker genast de båda mutanterna.

De försöker med alla medel att forcera dörren. Dock utan lycka. Det enda inbrottsförsöket resulterar i är att de båda blir utmattade av hettan i luften och måste dricka var sin flaska vatten. Senare ska Karinn komma på att hon ju kunde spotta syra på dörrens lås, för att öppna dörren. Men i värmen sänks hennes skärpa och hon sätter sig istället utmattad och flåsar likt en hungrig raggbest.

Böört har dock samlat nytt mod i sin lilla kropp. Han börjar röja sly kring huset och hittar efter ett tag ett smalt litet källarfönster in till byggnaden. Han plockar upp en sten och krossar rutan. Karinn rycker till. Vad håller han på med nu!? När hon kommer bort för att se vad som står på är Böört redan halvägs nere genom fönstret. Där inne är det kolsvart. Han klättrar ändå in och hoppar ned på golvet, som visar sig vara täckt av ljummet vatten, vilket når honom upp till knäna. Plask!

Stanken av mögel och ruttet slår honom i ansiktet likt en spikförsedd skrotklubba. Han vadar trots detta en bit in i totalmörkret, innan han känner något slemmigt plötsligt linda sig kring hans ben. I panik vänder han, springer mot fönstret och klättrar åter ut i dagens ljus. Böört mår intensivt illa och huvudet bultar. Han vet att han kom i närkontakt med rötan där inne i “tvättstugan”. Det slemmiga som lindat sig kring hans ben visar sig vara resterna av ett par forntida byxor, vilka nog flutit omkring där i vattnet ända sedan katastrofens dagar. Han förbannar sitt dårskap, spritar sina ben med två doser av Karinns hembrända och spyr tillsist i busken intill. Paret beslutar sig för att lämna tvättstugan åt sitt mögliga öde.

De vandrar istället upp längs vägen, vilken kantas av forntida villor i mycket dåligt skick. På en rostangripen skylt på en pinne läser de: Fasanvägen. De stannar vid en förfallen lekplats och funderar kring vilken fasa den väg utgjorde för fornfolket. I sanden hittar de en plasthink. På hinken har någon ritat en rödhårig flicka med flätor som rider på ett prickigt fornkreatur. “Så det är platser som denna barn gillar att leka på” funderar Karinn högt. “Bra att veta när vi får barn”. Hon blinkar med ena ögat åt Böört, som dock är för oroad över rötan i sin kropp för att riktigt uppfatta Karinns ord.

“Vi borde kanske söka igenom de här husen och hoppas vi finner något?” Fortsätter Karinn när hon inte får något svar av sin partner. “Kanske kan vi finna intressant fornjox, eller i alla fall lite svalka?” “Du har helt rätt”, svarar till sist zonstrykaren. “Du har helt rätt… Vi tar med oss hinken. Verkar vara i hel, och utan röta!”

De återupptar vandringen längs den smala gatan. När de passerar ett urbränt fordonsvrak stannar Karinn upp. “Se där! En Saab 99!”, utbrister hon. “Kanske finns det något intressant i den?” Hon börjar sedan bearbeta bakluckans lås på bilen med sin skrotkniv. Efter någon minut pillar hon bort låset och öppnar bakluckan. Där finner hon till sin stora glädje ett intakt bilbatteri. Batteriet är tungt, men som tur är finns ett inbyggt handtag i det. Hon tar det i en av sina lediga händer. Kanske kan hon koppla in lamporna de hittade till batteriet? Det måste hon undersöka när skymningen faller på.

Men just nu är det så mycket mitt på dagen det kan bli. Solen står som högst och gassar likt en pyrokinetikers aggressivaste tankar. “Där är ett tvåplanshus som verkar lite mindre förfallet än de andra”, säger Böört torrt och pekar på en extremt förfallen byggnad. “Vi söker igenom det!”

Paret traskar upp på villatomten. I det bruna vassa gräset hittar de en rosa tub med något slags kletigt innehåll. Det kletiga luktar stark och sött. Karinn prövar att smaka innehållet men spottar genast ut det. Inget man ska äta! Efter en tids studerande av tuben kommer de fram till att fornfolket måste haft det i sitt hår för att forma det i spännande uppsättningar. Karinn kletar in sitt hår och ändrar sitt utseende på de på ett intressant sätt. Dock ser hennes hår inte alls ut som håret tjejen på bilden på tuben har. “Nåväl, du luktar i alla fall godare nu”, påpekar Böört retsamt.

De beger sig in i villan. Där inne ligger inte bara zondammet i tjocka lager. Utan här är även luften är fylld av det försåtliga dammet, som dansar runt i rummen och letar sig ned i inkräktarnas luftvägar. Under sporadiskt hostande börjar mutanterna att leta igenom kåken. De börjar med undervåningen I köket under diskbänken finner de sex flaskor rötfritt vatten, vilket är väldigt tur, då det vatten de hade med sig snart är slut. För att fira sitt fynd skålar de och sköljer ned lite medhavt krubb med var sin flaska vatten.

Stärkta av detta fortsätter de med att söka igenom allrummet på nedervåningen. Rummet verkar länsat. Det som återfinns är antingen trasigt eller värdelöst. En söndervittrad soffa, ett sönderslaget bord och en plåtburk med en krossas glasruta. Men efter en stunds letande och flitigt zondamms-borstande finner Karinn slutligen en garderob.

När hon ska öppna garderoben faller dess murkna dörr av från sina gångjärn. Där inne i garderobens mörker uppenbarar sig en monstruös skapelse inför hennes blotta åsyn! Hon kan inte se skuggbesten särskilt väl, då hennes syn är anpassad för ljus och inte mörker. Men hon ser att det är en humanoid varelse. Kanske lika stor som Arken största krossare! Huvudet är i alla fall enormt! Utan att blinka svingar Karinn sin cykelkedja mot varelsens hals. Hon pressar sig till max för att få in en så bra träff som möjligt. Och det får hon! Hon känner hur musklerna skriker och vrålar när med våldsam kraft separerar varelsens kropp från dess huvud. Huvudet hänger dock kvar i luften, stirrandes på henne med sina vidunderliga ögon. Medan kroppen faller livlöst ned och blir liggandes på garderobens golv likt… En hög med tyg?

Hennes ögon anpassar sig sakta till garderobens dunkel, samtidigt som Böört dyker upp vid hennes sida. Hon skrattar till när hon inser att hon precis haft ihjäl någon sorts kostym. Men vad är det för sorts kostym? Vad hade fornfolket denna till? Det gröna huvudet är mycket riktigt enormt. Kanske stort som fyra mutanthuvuden? Det är emellertid fyllt med fornfluff och tycks inte väga särskilt mycket. Vid halsen, där hon dekapiterade tingesten, finns ett litet hål där man kan sticka in sitt huvud och således ta på sig kostymhuvudet. Karinn tar på sig huvudet.

Ögonen är även de monstruösa. "Fast egentligen ganska snälla", menar Böört. Öronen är långa och hänger likt tentakler längs huvudets båda sidor. Munnen ler illmarigt och blottar två kraftiga framtänder. Kostymens kropp verkar dock inte vara större än kroppen på en mutant. Karinn prövar även kroppen. Men först skär hon upp två hål för extra armar. Förutom en rosa magen är även kroppen grön. Fötter och händer är oproportionerligt stora och över bröstet på kostymen hänger ett band med texten: Liseberg.

Kostymen visar sig vara sinnessjukt varm och Karinn måste snabbt ta av sig den innan hon kokas i den. Ytterligare en flaska vatten krävs för att hon inte ska svimma. Sedan är det dags för de tvenne att ta sig en titt på övervåningen.

Jag lät också Bäste far Ragnar vara påfallande lik Christer Sjögren, vilket jag tyckte passade

Handouts:
Planschen i sovrummet: http://blogg.ostran.se/wp-content/uploa ... dsbron.jpg
Musiken från tomten: https://www.youtube.com/watch?v=_NW-5nciW9o

FASANVÄGEN DEL 2

På ovanvåningen är det inte lika mycket zondamm i luften, så det blir lite lättare att andas. Här finns fyra rum. Tre sovrum och ett badrum. I badrummet har den västra väggen helt ruttnat bort - så eftermiddagssolen kan sticka in sin glödande gaffel i de båda mutanterna ögon. Allt här inne är svårt härjat. Ur sönderrostade vattenledningar droppar brunt rötvatten. Badkaret ser ut att vara en riktig röthärd. De båda mutanterna rör sig mycket försiktigt och stannar inte länge i rummet. På en krok hänger dock en slips med julmotiv, vilken Böört lyckas få med sig.

Det första sovrummet de letar igenom måste de också röra sig försiktigt i, då golvplankorna under dem är så pass fuktskadade att man annars lätt kan trampa igenom och abrupt hamna på undervåningen igen. Rummet verkar inte heller innehålla något av värde. Ett foto finns på väggen och visar ett överdrivet lyckligt människobarn, som står i en båt och håller i ett fiskespö i ena handen och i en gäddbest i miniatyr i andra handen. Antingen är besten på bilden ett nyfött yngel eller så var gäddbestarna mycket mindre i forntiden. På det som tidigare nog varit ett nattygsbord men nu mest kan liknas med en trave brasved finner Karinn en vältummad bok med titeln “Svavelvinter”. Hon plockar med sig fotot och boken.

Det andra rummet mutanterna letar igenom är något större och innefattar en dubbelsäng. Kanske föräldrarnas rum? Även här hittar de fotografier. En man i svarta kläder håller om en kvinna i vita kläder. Mannen har en slips runt halsen. Böört försöker knyta på sig slipsen han hittade i badrummet likadant som mannen på bilden och lyckas med uselt resultat efterlikna fornmannens utseende.

Karinn hittar och plockar samtidigt med sig någonting hon vet är en plånbok. I den hittar hon fornpengar och hårda plastkort med massa siffror på. Plånboken tillhörde en man vid namn Mats Silverhjälm. Han jobbade som säkerhetsvakt enligt ett plastkort. I boken hittar Karinn även ett fotografi på en kvinna i vit rock. På dess baksida står det med yxig handstil: “Min älskade Ann-Marie. Lycka till med jobbet under jord!”.

Det tredje sovrummet verkar ha tillhört ett äldre barn. På en vägg finns en planch med män - de flesta i röda kläder. Bakom dem tonar en stor bro upp sig. Karinn är snabb med att märka att bron är Arken-bron. Innan den sprängdes. Kanske utgjorde dessa män ett forntida arbetslag på bron? Karinn vet inte. Hon tar om inte annat med sig bilden.

Under tiden Karinn studerar planschen letar Böört igenom resten av rummet. Inte mycket av värde här. Slutligen kollar han under sängen, och hittar där något fastkilat mellan madrassen och sängens spjälor. En liten redline-påse med fem tabletter i. Tabletterna är vita och stora som spikhuvuden. Vad kan ett äldre barn tänkas ha gömt för sorts tabletter under sin säng? Böört visar tabletterna för Karinn. Kanske någon medicin? Kanske nåt som botar sterilitet? Nej, troligen inte. De båda mutanterna äter i alla fall var sitt piller för att ta reda på dess effekt. Kanske har de tur?

Första kvarten händer ingenting. Mer än att de sitter på sängen och tittar på varandra. Plötsligt känner Böört hur alla hans sinnen skärps till det extrema. Allt verkar plötsligt så mycket klarare än tidigare. Bara sekunder efter känner Karinn likadant. De kopulerar sedan flitigt i flera timmar utan att bli det minsta trötta. Trots den intensiva hettan utifrån. Vad var det för dundermedicin de åt?

Efter att ha druckit mängder med vatten inser de att kvällningen snart är på väg. De tänker att de ska försöka barrikadera sig i det minsta av sovrummen för att sedan sova skift. De märker dock ganska snabbt att de inte kommer klara av att somna och bestämmer sig för att bege sig ut och utforska lite till. Det är trots allt ett par timmar kvar tills mörkret råder. Och uppåttjacket löper amok i deras blodkärl och förvägrar dem rast, ro eller vila.

De beger sig hastigt ut igen. När de lämnar villans tomt dyker en gestalt upp längst bort på gatan. Någon kommer staplande rakt mot dem, Mutanterna ryggar till och gömmer sig bakom en häck. Gestalten vinglar kraftigt. Det är en kvinna. Hon vacklar ostadigt och hennes blick är blank och riktad mot någon inre skräck. Ansiktet är plågat, blekt och sjöblött av svett. Hon tar några ostadiga steg till. Nu kanske bara 10 meter från där mutanterna gömt sig. Hon lägger inte märke till dem. Istället faller hon i hop och slår skallen i den spruckna asfalten.

Hennes andetag är fjäderlätta och ytliga. Vem är hon? Inga synliga mutationer. Hon är klädd i en förhållandevis välbehållen, men något smutsig, gråbrun Overall med ett tygmärke på vänster axel. På märket står det skrivet: E4. Hon kan tänkas vara i mutanternas ålder. Kanske något yngre. Karinn rusar fram till kvinnan och känner på hennes puls. Svag. “Vi måste rädda henne!”, vrålar hon fram. Böört nickar. Med alla medel försöker Karinn få Kvinnans medvetande att komma åter. Trots sina ansträngningar dör kvinnan i hennes båda famnar.

Vem var hon? Vart kom hon i från? Böört letar igenom hennes fickor efter svar. Till slut finner han ett slitet och smutsigt kort av gulnad plast. ”ID-kort typ VII” står det på ena sidan, och med liten knappt läsbar text: ”Eden Security”.

“Eden!”, utbrister Böört. “Jag trodde det bara var en myt!” “Det kanske finns på riktigt!”, avbryter Karinn. De påbörjar raskt en livligt diskussion kring legenden om Eden, och ska just till att föra ett vidare resonemang kring mutanternas ursprung, när de abrupt avbryts av musik - vilken ekar i kvarteret. Vem? Vad? Vem spelar musik? Ljudet är knastrigt. En man med honungslen stämma sjunger till ett ackompanjemang med okända instrument. Mannen sjunger på en uråldrig dialekt - något i stil med “Leende gulbruna ögon.” Så fånigt! Ögon kan väl inte le! Vad var det egentligen i de där pillren vi åt?

Mutanterna lockas av musiken likt ärgflyn lockas av lukten från ett skrotupplag. De följer dock musiken så försiktigt deras otåliga sinnen mäktar med. Kanske har musiken med den sargade kvinnan att göra? Böört smyger före medan Karinn följer med på behörigt avstånd. Kanske bara en timme tills det blir mörkt. Paret måste bara hinna se vad som står på.

Böört tassar längsmed en låg mur medan han ständigt spanar framåt. Där! Musiken ljuder definitivt från tomten där! Planken kring egendomen är högt och krönt med taggtråd, så han kan bara se taket på huset. Men det verkar ovanligt intakt. Även grinden in ser ut att vara omåttligt välbehållen. Han kan även se en ofantlig reptil innanför staketet. Kanske lika långa som tre krossare! Med gapande hungrig käft, fylld med sylvassa tänder.

En haltande man på gatan rör sig mot grinden. Han slickar sig ideligen kring minnen och kör en kundvagn framför sig. Vagnen är fylld till brädden med skrot, petflaskor, burkar och konserver. På huvudet bär han en vit mössa. Böört tycker mössan liknar en svamp. Böört håller sig gömd bakom muren medan mannen låser upp grinden och haltar in på tomtmarken, för att sedan stänga och låsa grinden ordentligt efter sig. Bakom planket kan Böört nu höra dova hundskall eka, samt röster som tycks skälla på varandra. De är för långt bort och deras dialekt är för grötig och annorlunda för att han ska höra vad de säger.

Solen kämpar nu tappert för att hålla dagen vid liv och Böört vet att de måste hitta ett gömställe att ruva i över natten. Så han beger sig tillbaka till sin älskade. Nu är tiden knapp. Måste hitta skyffe innan dygnets mörka timmar! Bara idioter är ute i zonen när det bli natt. Idioter och zongastar! Drogen i hans blod pumpar dock ännu ursinnigt i hans vener. Blir nog ingen sömn i natt...

Denna del exemplifierar tesen kring att man som SL aldrig kan förutspå hur spelarna väljer att agera. Jag trodde att de lugnt och stilla skulle söka upp Familjen och kanske försöka få till ett samarbeta med dem på något sätt. Men så fel man kan ha.

Min ursprungliga plan att låta Stor-Barbro be om rollpersonernas hjälp att döda hennes föräldrar fick en liten udda twist. Jag lät Familjen vara ännu mer Fritzel-lik med inlåsta familjemedlemmar i källaren och Far och Mor som utgjorde en despotisk duo, där de förtryckte sina barn å det grövsta. Detta skulle motivera de andra barnen att följa Barbro och rollpersonerna och kanske bli deras allierade. Men så blev det alltså inte... Dock försökte Barbro utnyttja situationen som uppkom.

FAMILJENS VILLA

Paret finner första bästa hus att gömma sig i över natten. På husets tomt står en märklig konstruktion från forntiden. En stålställning högt som ett bord med vajrar som spänner upp ett sönderfrätt gummiöverdrag. Karinn hakar loss en vajer. Man vet aldrig när en sådan kan komma till nytta. I ett förrådsutrymme på samma tomt gör hon även dagens viktigaste fynd. Där ligger den. Motorsågen.

Karinn tror först att det är någon sorts forntida svärd, men märker ganska snart att tingesten har en motor och ett startsnöre, liknande de hon sett på vissa båtmotorer. Hon kollar tanken. Där finns lite soppa också. Hon drar i snöret. Motorsågen hackar efter några försök igång med ett elakt hest ljud. Den här kommer jag få användning för, tänker hon, och stänger sedan av den för att inte elda för zonkråkorna.

De stannar över natten i huset på tomten. Allt värdefullt är plundrat av zonplundrare här. De lyckas dock hitta ett rum som de kan barrikadera sig i samtidigt som de kan ha utsikt över nejden. Eftersom ingen av dem kan sova, sysselsätter de sig med diverse göromål hela natten. Böört spanar energiskt ut genom ett fönster medan Karinn pysslar och meckar med allt kul de funnit under dagen. Hon lyckas koppla in batteriet till lamporna, vilka skänker dem ett välkommet ljus. Hon oljar även in motorsågen och fixar i ordning deras mobila solskydd.

När de framåt småtimmarna sitter och planerar hur de ska ta sig ann tomten med jätteödlan hör de i fjärran mängder med vildsinta motorer eka. Det låter som ett 30-tal fordon i olika storlekar som färdas snabbt genom zonen. Karinn blir givetvis nyfiken och lyssnar spänt tills ljuden sakteliga dör ut. Kvar finns tystnaden och en gråmulen morgon. Zondiset har blivit dimma, som ligger tungt längs kvarterets gator. Sikten är dålig, men tillräckligt bra för att man ska kunna ta sig fram utan att snubbla eller gå in i saker.

De beger sig ut, lättade över att slippa den våldsamma hettan. Ingen varelse från huset på jätteödlans tomt verkar vara uppe så här tidigt. När de båda mutanterna ser att jätteödlan är av plast och inte kött - bestämmer de sig för att försöka smyga sig in på tomten. Kanske kan de finna något att sno? De väljer en plats att ta sig genom planket. På framsidan, ungefär där reptilen står. Karinn spottar syra på spikarna som håller några plankor på plats. Spikarna fräts snabbt sönder och de kan sedan enkelt plocka bort några bräder och smyga in på den dimhöljda trädgården.

Det är tyst, förutom några djupa rossliga sovljud från en hundkoja, vilken kanske ligger fem till tio meter från reptilen in mot gårdens mitt. Medan Böört gömmer sig bakom plastödlans väldiga fötter, smyger Karinn så försiktigt hon bara kan längs planket i riktning mot huset. Hastigt vänder hon huvudet mot andra sidan gårdsplanen och får genom dimman se en Volvo 740 med husvagn. Husvagnsmodellen kan hon inte riktigt avgöra.

Hon blir så sprallig att hon missar att se var hon sätter sina fötter, och råkar trampa på en murken gren. Det knakar högt. För högt. Först hörs bara ett litet morrande från buren, sedan ett skall. Sedan tre skall. Helvete! Karinn skyndar sig och rundar husknuten och försöker gömma sig bakom villan. Böört sjunker ned djupare bakom reptilfötterna. Nu med dragen skrotbössa.

Hundarnas bur verkar för väl vara låst. Ideligen hörs hundarnas attacker mot kojans bur. De vill ut! Inifrån huset hörs nu grötiga, arga och framförallt morgondruckna röster: “Jäfla hundjävlarfansatanshelveten då!” “Far dä e säkert inkräkta de skäll på!” “Ja gå ut o släppe ut dä då! Täck mäj mä bössa Sto-Babbo!” “Ja, far”. Dörren öppnas och en ilsken skelögd man i röd morgonrock stormar ut med sådan frenesi att det viner grus om hans morgontofflor. Han håller i ett hagelgevär.

Nu måste jag agera snabbt, tänker Böört. Han siktar noga på mannen och lossar av ett skott med bössan. Han anstränger sig till sitt yttersta för att träffa. Och aldrig tidigare har han träffat sitt mål så bra. Kulan far iväg med en knall och viner genom luften för att sedan borra sig igenom den uppretade mannens bildsköna anlete och ut genom hans bakhuvud. Hjärnsubstans stänker ut över familjen lilla grusväg. Den storväxta kvinnan i rosa t-shirt med ett hjärta på, som står i dörröppningen, stirrar storögt på dådet, men tar sedan skydd bakom dörrposten.

Hundarna måste nedgöras först, tänker Böört. Efter gårdagens strapats har hans kropp samlat på sig rikligt med mutationskraft. Han väljer att använda all denna kraft i ett enstaka sprut eld. Ett mindre vulkanutbrott exploderar ur Böörts mun. Från brisaden följer en väldig eldkvast, som lyser upp halva gården. Elden slukar hundkojan av trä. Skällandet byts mot ett dödsångestladdat ylande från de stackars inlåsta jyckarna. I kaoset som följer kommer fler personer ut på tomten och positionerar sig.

Den enda som riktigt har koll på läget är kvinnan med rosa t-shirt. Hon skjuter mot Böört med sitt jaktgevär, men kulan viner över honom och sätter sig i planket bakom. Böört tar helt skydd bakom reptilfoten. Han hör att de ropar till varandra: “Hundana brinne!” “Hu många e de!?” “Ja så han spotta mass eld!” “Mutantjäflar!” “Ja kolla baksida!”. Böört försöker räkna rösterna. Fem, kanske sex stycken?

Hundarna har nu lösgjort sig från sitt brinnande fängelse. Det slår vilda lågor kring dras kroppar då de springer ut på trädgården i fullständig panik. Under tiden har Karinn gömt sig på baksidan av huset. Hon hör haltande fotsteg närma sig henne. Hon gömmer sig så gott hon kan och osäkrar motorsågen. Runt knuten ser hon mannen som Böört hade skådat kvällen innan. Han håller i ett gevär, men ser ohyggligt ouppmärksam ut. Hans observans tycks tappa fotfästet ännu mer då en brinnande hund skenar förbi bakom honom. Karinn tar tillfället i akt.

Hon greppar motorsågen i båda sina övre armar. Drar i gång sågklingan. Den vrålar igång. Lika elakt ljud som i går, men inte alls lika hest. Hon pumpar sig full med mutationskraft och slänger sig över mannen med svampmössan. Med sina undre armar avväpnar hon sin motståndare, samtidigt som hon för motorsågens roterande klinga mot mannens hals med de övre armarna. Hon greppar där efter tag i mannen med de undre armarna, så hon kan hålla honom stadigt. Sedan vrålar hon så högt att hon faktiskt överröstar motorsågens oväsen: "Släpp era vapen! Annars sågar jag sönder skallen på er vän här!" Den överrumplade mannen bajsar på sig av skräck och tittar vädjande mot kvinnan i rosa t-shirt. En brinnande hund faller gnyende i hop död några meter bort.

Intressant läsning det här!

Tack. Ja, jag försökte ta fasta på tipset i boken att rollpersonerna ska "misslyckas framåt", vilket funkade toppen. Nytt möte på söndag förresten. Ska försöka hinna plita ned krönikan så den ligger i fas med spelandet.

Jag måste också bli bättre på det! Det är alltid mycket roligare att spela när saker och ting faktiskt händer, trots missöden.
Sluta aldrig skriva förresten! Det är väldigt intressant och givande att läsa och ger många bra upplägg och idéer!

Kul att läsa om Familjens villa i spel! Följer med spänning den fortsatta händelseutvecklingen. Villan rymmer om ju, om inte annat, en del ganska potenta artefakter.

Riktigt skön sektor måste jag säga. Gillar hur du lyckats få in svart humor som passar till MÅ0. Mer av denna vara, tack!

FAMILJENS VILLA DEL 2

Kvinnan i rosa tröja tittar nedslaget på Karinn. “Ba… bara om du släppe Harry förs!”, stammar hon. “Du är inte i någon särskilt bra förhandlingsposition, gullet!”, svarar Karinn kaxigt till motorsågens ackompanjemang. “Snälla! Gö som ho säge, Systä!”, bryter den skräckslagne Harry in. “Såja! Lyssna på din bror nu”, menar Karinn. “Nå… nå… nåväl! Vi… vicka e ni!? Va vill ni!?”, undrar kvinnan i rosa tröja. Diskussionen pågår ett litet tag till innan Kvinnan i rosa tröja, som tydligen heter Stor-Barbro, lägger ned sitt vapen, och Karinn släpper Harry fri. Stämningen är spänd och olustig.

Böört kommer fram ur sitt gömsle för att plocka upp Barbros jaktgevär. Då gör plötsligt Barbro en oväntad snabb manöver och plockar åter upp sitt vapen innan Böört eller Karinn hinner reagera. Stämningen känns nu ännu mer spänd och olustig. “Vä… vänta!”, utbrister Barbro. “J...j...ja...ja har ett försla! Ja skjute inte ni! Ja skjute mamma min iställä!” Då båda mutanterna blir mycket perplexa av Barbros uttalande. Men deras reaktioner är ingenting i jämförelse med chocken hos en äldre kvinna i skaran människor som samlats utanför huset. Mutanterna gissar på att den äldre kvinnan är Barbros mor. “Ehm… ja, okej då”, svarar Böört utan att riktigt veta vad han ska säga.

“N...n...n...nu Kära Mor Sveah! Ni ha våldföt e tillräckit länge på oss ban! Hä… hälsa Far i helvetet!” På bara någon meters avstånd avrättar Stor-Barbro sin Kära Mor Sveah med två skott i bröstet. “Da...dax fö e att gå nu, mutantäckel!”, vrålar hon sedan till allas storögda blickar.

Paret rör sig baklänges mot grinden. Böört med skrotgeväret riktat mot Barbro. Karinn med motorsågen i högsta hugg. Familjemedlemmarna har nu också plockat upp sina vapen. Dimman håller på att lätta medan stämningen gör att atmosfären känns så seg att den går att skära i med skrotkniv.

Det är nu allt tvärt går fel. Den övertända uppåttjackade Böört rycker till då han får för sig att Stor-Barbro också tänker knäppa honom. Hans spattiga finger avlossar ett skott rent reflexmässigt. Kulan sätter sig i Barbros lår. Hon tjuter till av smärta. Därefter brakar infernot lös. Barbro svarar Böörts eld, och skjuter honom i magen. Mutanten sjunker i hop av smärtan, och ligger sedan bruten och illa skada på marken. Karinn drabbas av bärsärkaraseri när hon ser sin älskade träffas och rusar med motorsågen mot familjens medlemmar. Det hela resulterar i ett hiskeligt blodbad med snurrande sågkedja, syraspott och kulor som visslar åt alla väderstreck. Därpå blir allt mörkrött.

När Karinns sinnesnärvaro äntligen återvänder ligger hela Familjen död på gården. Karinn är klädd i blod och Böört ligger dödligt sårad i hennes fyra armar. Hon kan inte minnas vad som hänt. Hon gör allt hon kan för att få liv i sin älskade. Det rosslar i hans bröst medan han plågsamt kippar efter luft med sina bloddränkta läppar. Men på samma sätt som hon inte lyckades vårda den främmande kvinnan på gatan, tynar nu också Böörts liv sakta bort i hennes famnar. Han dör i en sista bloddränkt hostning. Karinn vrålar ut sin ångest. En flock zonskator lyfter mot skyn.

Som befängda plåster på såren för sin älskades död har hon precis blivit ägare av en Volvo 740 och en Sävsjö-tillverkad husvagn - modell Smålandia. På köpet har hon nu också en villa att utforska - mitt i en röt-oas. Tänk vilken skatt med fornprylar som kan finnas i villan! Ingen av dessa företeelser kan dock skänka henne den glädje hon i annat fall skulle erfara. Det enda som införlivar hennes sinne är förlusten av Böört. Men i ett desperat försök att ge akt åt andra tankar, inventerar hon bilen, husvagnen och huset. Hon börjar med huset.

Karinn stiger med dragen sågklinga aktsamt in genom villans ytterdörr. Vem vet vad som kan dölja sig här inne? Fler familjemedlemmar? Fler hundar? Det är osedvanligt välstädat inne i huset. Det luktar av något kemiskt hon inte riktigt kan identifiera. En hall leder fram till ett större rum som liknar tidigare rum i andra forntida bostäder de varit i. Fornmänniskorna kallade visst dessa rum för mysrum. Solstrimmor letar sig genom de igenspikade fönsternas springor. En trappa längs hallens vänstra sida tycks leda ned till ett källarplan.

Karinn hör plötsligt en grov kvinnlig basröst svära ljudligt från källarplanet. Fan, fler folk! Men vänta det där är ju typiska Ark-svordomar. Någon från Arken? Karinn kan inte riktigt placera vem rösten härrör från. Bäst att vara på sin vakt! Hon smyger försiktigt ned i den kolmörka källaren. Där nere är det kallt. Det luktar starkt av kött och konserveringsmedel. Någonting surrar. Som från ett aggregat. Karinn kopplar in en av fornlamporna till bilbatteriet för att kunna se.

Det bleka ljusskenet dansar mellan källarens kala grå väggar innan Karinns blick till sist fästs vid en skitig stålbur. Karinn rör sig försiktigt mot stålfängelset. Buren stinker av träck och urin. Något stort rör sig inne i buren. En kutryggig humanoid skugga! Alldeles för stor för den lilla buren. Varelsen bakom stålgallret vänder sakta sitt anlete upp mot Karinn. De brister båda upp i ett bistert leende. Blandade känslor far genom Karinns psyke.