dafgaard
Posts: 25
Joined: Sun 23 Apr 2017, 23:12

Flickan och Draken - Första delen i vår UA-krönika

Wed 18 Sep 2019, 12:46

Hej allihopa! För ett par år sedan började jag och min spelgrupp spela igenom Undergångens Arvtagare-kampanjen. Vi har spelat en omskriven variant av Vid Regnbågens Slut följt av Pirit-modulen och en hel drös sidoäventyr och påbörjade just Karnevalen i Karle som vårt sjuttonde deläventyr.

Nu har jag tagit mig tid att börja skriva om de korta noteringar om händelseförloppet som jag gjort efter varje spelmöte till en sammanhållande krönika i novellform. Första utkastet av första delen - Flickan och Draken - som täcker händelserna i vår variant av Vid Regnbågens Slut, blev nyligen klar och jag tänkte dela med mig. Kom gärna med feedback, gnäll om feltolkningar av källmaterial och glada tillrop!
 
dafgaard
Posts: 25
Joined: Sun 23 Apr 2017, 23:12

Re: Flickan och Draken - Första delen i vår UA-krönika

Wed 18 Sep 2019, 12:52

Den lille mannen knackade tre gånger i bordet.
“För tur” sa han och log mot det ilskna åsnestot på andra sidan spelbordet.
“Alla krediter på bordet, ny giv om tre, två, ett…” sa croupiern, en dåligt sminkad mutantdam med en inte särskilt smickrande urringning.
Mannen ville le igen när han mottog sina kort, men ansträngde sig så gott han kunde för att hålla masken. Han såg sig omkring i den dunkla spelhålan. Bara ett par uppställda lådor som utgjorde spelbord, ljummen ölmust i baren och ett klientel som såg ut att ha sovit i en avskrädeshög. Inte Guldkalven direkt, men perfekt för ändamålet. Om det inte vore för den märklige automat som satt och betraktade spelet, alldelles tyst och med synsensorerna ständigt riktade mot korten på bordet.
“Halva familjen Schöld och par i oklädda femmor” sa motspelerskan när hon varsamt placerade ut sin relativt starka hand i denna gastkramade kejsarduell. Mannen slappnade av, vågade sig på ett leende, la sina kort på bordet. 
“Tronföljd i Skarprättare, dubbelkåk i höga grå och ett omärkt ess”
Åsnan slog näven i bordet så krediterna flög i luften.
“Omöjligt!”
Mannen samlade ihop sin vinst när plötsligt talorganet hos den bisittande automaten började spraka.
“Sannolikheten för den vinnande partens giv eller bättre i detta parti beräknas till... 0.0003 procent, med en standardavvikelse på 0.000001 procentenheter. Det är det mest osannolika som hänt här under de senaste… 9743 veckorna.”
Mannen började kallsvettas.
“Fusk! Det måste vara fusk!”, ropade åsnan och lyckades på så viss tillkalla uppmärksamheten hos större delen av den mörklagda spelhålan. Mannen fick bråttom, samlade på sig de sista krediterna och började röra sig mot utgången. Åsnan, tillsammans med två storväxta mutanter från baren, satte omedelbart efter. De rusade ut på gatan, en smal gränd en liten bit från Hydratorget. De vände sig om åt båda håll, men mannen stod ingenstans att finna. Det var som om han försvunnit i tomma intet.

Krajger ögnade igenom brevet en gång till, log när han läste om den gamle kumpanens storslagna affärsplaner. Krajger hade inte träffat Översten sen 91 pt, då den bullrige zonfararen utbildat några av Krajgers nya rekryter om överlevnad i zon och mark. Han var osäker på om Översten ens kände till att han tvingats lämna det militära efter den där olyckliga incidenten för något år sedan.
Krajger hade, som så många kvällar tidigare, bestämt sig för att fara till Pirit nästa morgon. Men det var så lätt att fastna här på Thermopolium, änkan Tenerius blandade ordentliga groggar, Gubben Rubin drog roliga fräckisar och Generalen var en dryckesbroder av rang. Men nu skulle det verkligen ske, att resa till Pirit och hjälpa sin gamle vän Översten att öppna en ny fornfyndsbutik i Pyrissamfundets sydligaste stad skulle vara precis vad Krajger behövde för att ta sig vidare i livet. Att ta sig härifrån, i alla fall.
Thermopolium hade kommit att bli Krajgers andra hem det senaste året. Etablissemanget var ett av Hindenburgs äldsta. Det märktes knappast av i klientelets uppförande, men desto mer i möblemangets patina. Bredvid honom i rummet svävade hans käraste ägodel och enda riktiga vän - Doktor Klas - i tysthet. Automaten var en fältskärarmodell som han råkat få med sig när han lämnade Viggbyholm för sista gången. Den sa ingenting, men var en baddare på att förbinda skottskador och bota baksmällor. Utan den är jag ingenting, tänkte Krajger i sina mörkaste stunder.
I det ovanligt välputsade robotchassit anade Krajger sin egen spegelbild. Han hade varken rakat sig eller klippt sig på månader och hans kroppshydda var både mjukare och större än under åren i den kejserliga armén. Han såg ut som en sån som fick förnäma damer att skynda på stegen därifrån när de möttes i Skanshagas gränder, en bruten man, en smutsig mutant. Inte alls som den människa av börd han, Knut Krajger Vilhälm Vigg, egentligen var.
Mitt i denna tanke slogs dörren till Thermopolium upp. In stormade en kvick liten padda i bredrandig kostym och plommonstop, tätt följd av en kort och senig flicka i midjelångt korpsvart hår. Flickan var klädd i en lång mörk kaftan, hade märkliga tatueringar i hela ansiktet och en illa rullad ciggarett hängandes i mungipan. Paddan såg sig omkring, verkade stressad och slickade sig upprepade gånger runt sin breda käft. Han gav först den halvt insomnade Gubben Rubin en blick, sedan den redan plakatfulle Generalen. Sist föll hans blick på Krajger, och med en suck närmade han sig den avdankade officeren.
“Du ser ut att vara intresserad av lite snabba stålar, är du upptagen ikväll? Inatt?”, sa paddan med ett ettrigt och irriterande tonfall.
“Du kan kalla mig Smilet, och det här är Tijuana”, fortsatte han innan Krajger knappt hann reagera.
“Hon har hamnat i lite trubbel och skulle behöva lite översyn, bara något dygn eller två medan jag löser situationen, du fattar. Du får 7 krediter om dagen!”
Krajger, som först tänkt tacka nej till jobb då han ju skulle resa den kommande morgonen, kunde inte undgå att lockas av den generösa betalningen. Att sitta barnvakt åt en ung mutantska kunde väl inte kräva så mycket jobb?
“Okej, men då täcker du min nota här ikväll också”, svarade Krajger och sträckte fram sin väldiga hand. Paddan mötte honom med sin lilla klibbiga hand och log brett.
Vad gör det väl om jag kommer iväg någon dag senare till Pirit, tänkte Krajger och tog en ordentlig klunk av groggen när Paddan skyndade ut ur baren och lämnade flickan bakom sig. Det här blir enkla krediter!

Hindenburgs gator var fulla med folk. Den stora Bazaren hade slagit upp portarna bara för någon dag sen, men ännu var den stora fornfyndsmarknaden inte öppen för allmänheten. Det hindrade dock inte opportunister och glada hitresta från att bege sig ut för att kränga fornskrot och rulla hatt. Smoggen från fabriksområdet hade fångats av en västlig vind och tagit sig hela vägen till utkanten av Marknadsdistriktet denna kväll, knegare kom i stora sjok vandrande från manufakturerna i hopp om att hitta spännande sällskap för en sup efter dagskiftet. Dessa gator var bekanta, och mannen hade alltid betraktat dom som en av få naturliga mötesplatser för Skanshagas finfolk och Hundängens knegarkår. Härifrån var det lika långt till fabriksområdet som till kejsarpalatset, och lika kort promenad för alla till ett värmande stop tokjos. Mannens uppmärksamhet fångades av en nyuppsatt affisch. Det var reklam för någon fest, “Muchacha Rosés Årliga Bazarspektakel”. Verkade röra sig om en ursäkt för med eller mindre fint, men väl bemedlat, folk att slå sig i slang med fnask och horgossar på en malsjöångare och skulle gå av stapeln om några dagar. Många lätta fickor att vittja där, tänkte mannen och gick sedan vidare hemåt.
“Kånny Späsendorff! Det var inte igår!” hörde mannen någon ropa åt hans håll när han svängde in på Maximiliangatan. Ena näven var fortfarande knuten kring den nyliga spelvinsten i rockfickan när han tittade upp och mötte en gammal bekants breda flin. Julius “Smilet” Piaff, bookmaker och trubbelmakare i Hindenburgs undre värld. Antagligen skyldig Kånny någon kredit eller två, han kunde inte minnas.
“Hej Smilet, jag har just inte tid” svarade Kånny och försökte maka sig förbi paddherren för att ta sig vidare.
“Jag har ett jobb till dig! Bara för ikväll, 7 snabba krediter!”
Kånny avvaktade. Krediterna i fickan skulle räcka till hyran för månaden men inte mycket till. Det hade varit en knaper vinter.
“Jag lyssnar” svarade han motvilligt, och informerades om det enkla uppdraget - att vakta en ung mutantkvinna på en närliggande bar. Antagligen en fallen kvinna om hon slagit sig i slang med Smilet, tänkte Kånny men accepterade uppdraget och begav sig till Thermopolium för att, som instruerad, där möta sin nya kollega Krajger Vigg.

“Jag säger bara att jag har svårt att se relevansen i varför jag inte är officer längre. Folk byter väl jobb, det är väl inget konstigt med det? Du själv då, vad jobbar du ens med? Barnvakt på heltid eller?”
Krajger skrattade förnöjt åt sitt egna skämt.
“Hur fick du jobbet som livvakt ens?” fyllde han i och tittade på Kånnys taniga kropp. Den kortväxte mannen framför honom var iklädd en sliten kostym och envisades med att ha på sig solskyddsglasögon av låg kvalitet fast de var inomhus och det var mörkt ute. “Måste ju betyda att vi inte är i någon vidare fara i alla fall. Mer tokjos!”
Kånny suckade åt den fetlagde före detta militären framför honom. Så detta skulle vara en Vigg? Han hade hört namnet många gånger förut, många av den kejserliga arméns mest förnäma officerer kom från släkten Vigg och deras högsäte i Viggbyholm straxt utanför Hindenburg. Mannen framför honom verkade dock inte ha mer militärisk pondus eller kejserligt mod än en dussinsuput på Bunkern. Kånny blickade bort mot flickan som fördrev tiden med en oengegerad patient vid ett litet bord i krogens ena hörn. Då och då höjde hon blicken och stirrade rakt in i Kånnys ögon. Som om hon visste någonting om honom. Själv var hon väldigt förtegen, hemlighetsfull. Vad skulle de skydda henne emot? Någon torsk som blivit snuvad på konfekten?
“Klamp klamp!” ropade plötsligt farbrorn vid bordet bredvid, som vaknat till från sin försupna dvala vid bordet bredvid. Han reste sig halvt upprät och pekade upp i taket mot övervåningen. “Det är visst någon som hälsar på.” Sedan föll han tillbaka in i sin druckna sömn.
Krajger sträckte sig efter sin skarprättarpistol.
“Möken!” utbrast han när han råkade välta ut sin grogg, och just precis då kom en lång vithårig man iklädd långrock nedskyndandes för trappen - med en skarprättarpistol i handen.
Kånny han precis kasta sig ner från bänken han satt på när det första skottet ven förbi hans huvud. Hydran också. Derringern låg i rockfickan som hängde vid dörren. Och genom dörren sprang nu två män till in - en obehagligt lik den första, vithårig och med ett illvilligt leende på läpparna, och en stor och skäggig med glasögon och en rejäl fornrevolver i näven.
Krajger brännde av ett första skott, missade den skäggige mannen med en hårsmån men slet sönder hans läderrock. Revolvern riktades omedelbart mot Kånny - liggande måltavlor är enkla måltavlor - och träffade honom rakt i axeln. Kånny skrek av smärta.
Flickan! Tänkte Kånny och kastade en blick åt Tijuanas håll. Han såg hur hon såg oerhört koncentrerad ut. Och just då hände något mycket märkligt. Den vithårige mannen i dörren vände sig plötsligt mot sin förmodade tvillingbror - och avlossade ett skott rakt i pannan på honom. Han föll ner död omedelbart. Sedan skrek han, som i ren skräck över det han precis gjort, och tog några raska steg in i rummet, ställde sig över Kånnys blödande kropp och började ladda om sin pistol igen.
 Krajger hade kastat sig in bakom det rejäla träbordet och laddat om sin pistol. Han tittade snabbt upp över bordskanten. Revolvermannen med det rejäla skägget lyfte sin revolver men Krajger var snabbare. Snabbare, men inte lika pricksäker, och kulan träffade en dekorativ glasvas på fönsterbrädan.
Kånny kände smärtan brinna i axeln, kände hur han förlorade mer och mer blod, hur allt höll på att bli suddigt. En av männen stod precis över honom, laddade sin pistol. Riktade den mot honom. Han tittade ner mot mannens ben, tog ett fast grepp kring vaden på den nu förbryllade bödeln. Koncentrerade sig, gjorde det han hatade mest av allt, åkallade de delar av sig själv som han helst varit utan. Och plötsligt föll mannen ihop i en hög bredvid honom på golvet. Och allt blev svart.

Krajger satt stilla i mörkret i ett par sekunder
“Tijuana! Kånny! Lever ni!?” ropade han och höjde sin pistol igen. Varför hade alla lampor plötsligt slocknat? Han kostade på sig en blick över bordskanten och bekräftade det han tyckt sig ha hört - med entrén till baren upplyst av en gatlykta utanför såg han att den skäggige mannen hade flytt hals över huvud. Han reste sig försiktigt upp, gick fram till baren och fick fatt på en fotogenlampa, tände den. Rötfläsk! Flickan hade försvunnit även hon. Kvar där inne fanns enbart tre nedgjorda män, de två anfallande tvillingarna och hans skjutna kollega. Som tursamt nog rörde på sig fortfarande.
“Klas! Vad väntar du på? Fixa honom!” ropade han till sin trotjänare tilla automat. Den makalösa manicken brukade aldrig tvivla en sekund med att hjälpa skadade människor, men nu svävade den fram bakom baren med lysdioderna längs kroppen lysande av ilsket rött.
“Han är skjuten i axeln, lös det!” kommenderade han igen.
Bara ett enkelt vaktjobb, vid kejsarens röv heller. Männen hade skjutit för att döda. Krajger gick fram till de två tvillingarna och kollade deras puls, stendöda båda två. Hade han sett rätt? Hade den ena skjutit sin egen bror? Och vem sköt den andra av dom? För såna funderingar fanns det inte mycket tid nu, hann han tänka och tömde rockfickorna på de döda bröderna. Ett par småkrediter, ett oöppnat paket cigaretter av märket Katinkas Smala och ett kvitto från butiken Lås & Bom i Skanshaga. Åtminstone något att gå på om de nu skulle hitta den försvunna flickan igen. Först måste dock Krajgers nyblivna kollegas överlevnad säkras. Och här kunde de inte stanna. Visst för att det sköts en del i Hindenburg, men det var inte rena rama Pirit - polisen var nog redan på väg hit.
“Är du inte klar än?” skrek Krajger besviket till automaten som mödosamt försökte dra ut kulan ur den nästan medvetslöse Kånnys axel. “Det här får vi ta någon annanstans”
Kånny skrek av smärta när Krajger lassade upp honom på sin ena axel och flydde genom köksdörren ut i Hindenburgnatten.

“Hur känslig får man bli? Jag säger ju bara det alla tänker!”
Krajger sparkade till en plåtburk i gränden de passerade på väg tillbaka mot Marknadsdistriktet. Kånny suckade åt den priveligerade mannens oförmåga att bete sig hövligt och diskret bland mindre bemedlade mutanter, vilket lett till att de blivit utslängda från det trevliga knegarfiket snabbare än de hunnit säga “isterstekt ulkkarré”. Han tog sig om axeln. Det smärtade men kändes mycket bättre än för några timmar sen, då han trott att han var nere för räkning. Krajgers automat visste verkligen att göra underverk, och även om operationen i det mögelluktande rummet på Hotell Grisslan nere i hamnen varit smärtsam hade den otvivelsaktligen räddat hans liv. Krajger hade burit honom dit, visste att de gärna tog några jyckar extra för att inte ställa frågor. Perfekt för romantiska möten eller akuta operationer.
“Vi går till McAbers, de har bra thinner och halstrad malsjöfisk!” sa Krajger och Kånny sa inte emot.
Kånny noterade en rörelse i ögonvrån när de gick genom en trång gränd. Ur mörkret uppenbarade sig en råtta, zonkad som en drabant, med rödsprängda ögon och en rostig kniv i handen.
“Ge mig automaten annars sprättar jag upp er som blindsimpor!” hostade han fran.
Krajger suckade och sträckte sig efter sin sabel, men hann inte mer än ta tag i den innan Doktor Klas höjt sin högerarm och avlossat en liten projektil mot råttan. En projektil som satte sig rakt i halsen på honom och fick honom att segna ner som i det ljuvaste rus.
“Vad var det där bra för? Du hade kunnat döda honom! Visst för att det var en smutsig rackare till råttmutant, men vi är eftersökta nog i den här stan.”
Doktor Klas svarade som vanligt inte, sänkte armen.
Kånny darrade, sa ingenting men satte diskret tillbaka sin Skarprättarderringer i hölstret. Han hade själv varit redo att skjuta. Den här kvällen hade gått honom ordentligt på nerverna och han reagerade inte längre normalt. Den omaka trion fortsatte sin väg mot Kejsartorget.
McAbers doftade av grillad plognos och överfyllda thinnerkrus. Det sades att den människolike automaten tillika krögaren McAber vandrat hit från det fjäran Albion för många decennier sedan och han drog gärna rövarhistorier från sina irrfärder när han inte var upptagen med att nitiskt torka den slitna bardisken eller servera sina gäster tokjos med extra påtår.
“Två glas LaFröjdh tack!” sa Krajger och slog sig ner i baren.
Kånny tittade skeptiskt på honom. LaFröjdh var ingen fattigmansdricka.
“Smilet bjuder” sa Krajger med en blinkning, och hänvisade till bestämmelsen att paddan skulle stå för notan under kvällen.
“Jo, om vi nu lyckats med vårt uppdrag” fyllde Kånny i men emottog ändå glatt glaset med den starka, gyllene drycken, just som han fick syn på Oscar Willy - småtjuv och fixare som Kånny hjälpt avverka en mindre last slörök för några månader sedan.
“Vänta här” sa han och stegade bort mot Oscar.
“Oscar! Länge sen!” sa Kånny och gav sin gamle kollega en klumpig kram.
“Kånny. Trevligt.” svarade Oscar uttryckslöst, förvissad om att den märklige lille mannen snart skulle be honom om en tjänst.
“Smilet. Har du sett honom på senaste? Jag gör ett jobb för honom och skulle behöva snacka lite med honom.”
“Såg honom igår, stressad som en fjäderfädring, sprang runt med nåt fnask, såg ut att leta efter någon. Jag skulle inte ta jobb från honom just nu om jag var du, han såg ut att vara ner till knäna i träck. Då gäller det att hålla sig borta.”
Hade jag gärna vetat tidigare idag, tänkte Kånny, och gav den lede småtjuven ett par jyckar för att hålla ögonen öppna och gav honom sin tillfälliga adress på Hotell Grisslan.
“Vem var det där?” undrade Krajger anklagande när Kånny återvände till deras nyserverade portioner helstekt jerka med pärmos.
“Ingen speciell. Men imorgon vet vi nog mer om var Smilet håller hus. Ingen håller sig gömd länge i den här stan.”

Det blev inte en särskilt lång kväll, men bra var väl det, tänkte Krajger när de två männen, lätt rusiga från den albionska drycken, vandrade tillbaka mot hamnen och Hotell Grisslan. Det skulle bli en lång dag imorgon. Precis när de skulle ta av in mot hamnen vid Himmelska torget fick han syn på någon. Den skäggige mannen från Thermopolium. Mannen som försökt döda dom ett par timmar tidigare. Krajger knuffade till Kånny och nickade bestämt mot mannen, skulle precis säga att de skulle vidta försiktighet när han insåg att det var för sent för såna åtgärder. Mannen hade fått syn på dom och sprang, allt han hade.
“Han flyr in mot Kopparberget!” ropade Krajger och säkerställde att skarprättarpistol och sabel satt där de skulle i bältet innan han började stövla efter. Kånny gnydde illa och tog sig för axeln men följde med. Ynkling.
Mannen sprang in på en tvärgata från Maximiliangatan och Krajger hann precis nå korsningen och se honom försvinna in i en gränd.
“Sno på!” ropade han efter Kånny som sackat efter.
De höll med nöd och näppe jämna steg med mannen hela vägen till en återvändsgränd där han inte längre syntes till. På träplanket i änden av gränden hade några kopparbergsungar ritat ett bonkymål. Planket var 2-3 meter högt, omöjligt att klättra över så fort. Om mannen inte var någon usel mutant. Den enda vägen därifrån var en enkel trädörr längs den vänstra väggen. Krajger drog sin pistol i vänsterhanden, sabeln i den andra. Så som han övats sen barnsben. Sedan sparkade han upp dörren och möttes av en revolverpipa rakt mellan ögonen.
Klick.
Krajger kände igen det förskonande ljudet. Det var inte ett magasin som tog slut - det var fornmekanik som kärvade. Han höjde sin skarprättarpistol - en sann trorjänare som aldrig svek - för att besvara elden men hann inte ens trycka av innan hans hand fick en rejäl smäll av något hårt. Han tappade pistolen, såg mannen fly in i mörkret, bet genom smärtan och satte efter.

Kånny följde efter Krajger in i den mörka lokalen med skarprättarderringern i högsta hugg, men någonting kändes fel. Någonting inom honom skrek av motvilja, sa åt honom - gå inte in här. Spring. Det var mörkt där inne men längst in i en lång korridor såg han Krajger och den skäggige mannen som skjutit honom i axeln tidigare under kvällen utkämpa en ursinnig fäktningsduell - kavallerisabel mot järnrör. 
Kånny höjde sin pistol, siktade in sig mot den skäggige, såg hur armarna skakade. Någonting här inne var fel, mörkret kom över honom, huvudet bultade. Det kändes som det kunde göra när han blivit girig vid spelbordet, överanvänt sina förmågor, den där sprängande känslan av överlastning i huvudet. Men det kom utifrån, från själva rummet. Han kände smärta som om någon pryglande honom, hörde isande skrik av ren dödsskräck och panik, upplevde andras plågor genom sin egen kropp. Smärtan slog honom till marken.
“Kånny!” hörde han Krajgers röst som genom ett töcken. “Skjut honom för bövelen!”
Kånny hade fortfarande pistolen i handen men förmådde inte lyfta den. Automaten Doktor Klas höll sig i bakgrunden, hjälpte inte Krager. Ingen hjälpte honom. Kånny hörde en oroväckande smäll och såg Krajger falla där borta, träffad av järnröret i huvudet. Mannen sprang mot Kånny. Sprang förbi.
Fokus. Det är inte på riktigt. Kånny tog ett djupt andetag. Reste sig, höjde pistolen. Mannen var på väg ut genom dörren när skottet gick av. Hans kropp landade framstupa, halvvägs ut i gränden.
Kånny andades tungt, automaten svävade in över kroppen och bort mot sin skadade herre. Kånny hittade en lykta bland bråtet på golvet och tände den. De befann sig i någon form av lagerlokal utan fönster. Han drog in mannens kropp innanför dörren och stängde den, la regeln på. Förhoppningsvis skulle de kunna göra sina efterforskningar i fred. Precis innanför dörren låg tre tagelmadrasser utslängda. De var relativt rena, såg inte ut att ha legat där länge. Kånny hittade ett tomt cigarettpaket, Katinkas Smala, en nyckelknippa och några vältummade jycktryck av erotisk karaktär. Det här måste varit de tre busarnas gömställe, om än bara för ett par dagar. Medan de utförde ett uppdrag åt någon kanske?
Kånny gick in i korridoren där Krajger och mannen utkämpat sin strid. Här hade järnstängsel gjutits fast och delat upp rummet i ett antal mindre celler. Det var mörkt och svårt att se men från den närmsta cellen hördes en röst.
“Herrn! Hjälp mig herrn!”
Kånny vände lyktan dit och mötte ett pryglat men vänligt bäveransikte. Utan att tveka öppnade han cellen med en av nycklarna från knippan och svarade.
“Vem är du? Vad är det här för plats?”
Bävern såg lättad ut och svarade
“Mitt namn är Fatbur Bengtzon, och jag har suttit fängslad här i minst en vecka. Jag blev kidnappad från mitt hem av en obehaglig man i tunn bena. Jag tror er skäggige vän här jobbade för honom. De har inte sagt varför och jag vill bara hem till min familj. Snälla låt mig gå gode herrn.”
Kånny tvekade.
“Och flickan! Den stackars flickan! Rädda henne för allt i gryningsvärlden!”
Bävern pekade längre in i korridoren och Kånny tittade ditåt. Tijuana? Han gick med raska steg längre in, passerade flera tomma celler. Doktor Klas höll på att få fason på den tillkvicknande Krajger.
“Just snyggt med hjälp man fick där” sa den skakiga människan buttert.
Kånny märkte först när han kom fram till cellen han letade efter att bävern hastigt tassat ut ur lokalen och stängt dörren efter sig. Han suckade och höjde lyktan mot cellen. Där inne satt en blond liten flicka på golvet, med armarna om knäna framför sig, iklädd ett smutsigt nattlinne och med ögonen stirrandes rakt framför sig i tomma intet. Det var inte Tijuana, denna flicka var antagligen inte ens fyllda 10. Kånny skyndade sig in, skakade om henne, försökte få kontakt med henne men det var lönlöst. Hon bara stirrade framför sig och sa ingenting. Han lyste med lyktan för att få hennes ögon att reagera och det var då han noterade att nattlinnets mörka fläckar inte var smuts. Det var blod. Han behövde kommunicera med henne, rädda henne ifrån denna fruktansvärda plats, så han tog ett djupt andedag, blundade, och tog sin in i flickans tankar.
Mörkgråa moln, en storm, blixtar, ett mullrande skratt. En tunnhårig man i kammad bena, iklädd en kejserlig uniform, som först log, sedan hånlog, sedan skrattade så det skar i öronen, och ur hans mun flög tusen och åter tusen vidriga småkryp. En sax och en tång, hundra svåra frågor, vägran att acceptera att inget svar finns, fruktansvärd smärta. Allting om och om igen som i evighet. En smäll i bakhuvudet, lättnad.

Krajger suckade åt Kånny, som fortfarande tog sig för huvudet och klagade på huvudvärken fast det gått nästan ett dygn sen Krajger väckte honom ur sin märkliga psyktrans med ett välriktat slag med pistolkolven i nacken. Kånny hade suttit som en galning över den döda flickans kropp när Krajger vaknde, darrat och stirrat framför sig, med ögonen förvridna som av svåra plågor. Vad som hänt med den stackars flickan visste inte Krajger, ville helst inte veta, och ville absolut inte kopplas ihop med det. Så för andra gången den kvällen hade han lyft upp Kånny på axeln och flytt på obskyra gränder ner till hamnkvarteren.
Han hade sovit oroligt den natten, vaknat då och då till Kånnys plågade mardrömsljud eller inbillade steg i korridoren. Han hade lyckats laga den skäggige mannens revolver och lagt den skarpladdad på nattduksbordet. Först i gryningen hade han somnat, och när han vaknade igen fram emot förmiddagen hade han väckt Kånny bryskt, det var dags att hitta flickan.
På Lås & Bom i Skanshaga gick de bet, uppkomlingen Jutter Stife ville inte avslöja vem som köpt lås av honom trots att Kånny slog honom i ett parti kejsare. Tursamt nog dök Kånnys bekante från kvällen innan - Oscar Willy - upp vid hotellet och berättade att Smilets setts bli misshandlad kvällen innan i närheten av Folkets Gränd på Kopparberget, av en trio vars beskrivning stämmde väl överens med de män som Kånny och Krajger kämpat mot halva gårdagen. Vid Folkets gränd hade de hittat en bunt Polisgazetten kvarlämnade vid en träpall i ett hörn och dragit slutsatsen att det här måste vara en av de platser tidningen såldes. De tog sig därför till Polisgazetten, där den kutryggige sättaren Tobba Fröding gav dom namnet Algot Vidder, en mutantpojk från Hundängen. De hittade honom på sina föräldrars bakgård, och pojken med lika många armar som ögon för mycket berättade att han mycket riktigt sett skurkarna misshandla paddherren, sedan dragit in honom i en droska och ropat “Mot Lagerlokal 37!”.
På vägen dit hade Kånny dricksat en slyngel till springpojk för att gå till polisen och underätta dom om det hemliga fängelse de hittat kvällen innan.
“Man är väl ingen golare, men…” hade han sagt, och Krajger hade nickat. Minnesbilderna av den döda flickan var svåra att få bort från näthinnan. 
När de nådde Lagerlokal 37 nere i Fabriksområdet hängde det ett sprillans nytt hänglås på dörren. Det här måste vara rätt. Krajger såg sig omkring, de var ensamma längs kajen så när som på en försupen fiskmås som sov ruset av sig några hus bort. Plötsligt fylldes luften av ett tjutande ljud. Krajger tittade på Kånny.
“Hör du också det där?”
Kånny nickade. Ljudet ökade i intensitet och Krajger kände sig svag, kände hur han tappade kontrollen, segnade ner, stängde ögonen.
Han såg ett stormande hav, höga vågor, men på havet guppade något - en rosafärgad båt. Han såg det i ett par sekunder. Sedan återvände han till medvetandet igen. Han tittade på Kånny som reste sig upp från marken samtidigt. Det måste vara den förmökade uslingen. 
“Det är du, eller hur! Du är psioniker! Jag visste att något var förmökat fel med dig din lille parvel, har fattat det hela tiden. Såna som ni kan inte lura mig, fattar du det! Vad mer har du ställt till med!?”
“Lugn, lugna dig snälla Krajger”, manade Kånny och lyfte händerna i luften.” Jag har… förmågor. Visst. Men jag skulle aldrig använda dom mot dig. Jag ser mig inte som någon psioniker. Jag… jag vill helst inte prata om det.”
Krajger suckade, spottade på marken.
“Okej. Okej, men det var du som dödade tvillingarna i Thermopolium och slog ut ljuset? Du får gärna berätta sånt för mig innan om vi hamnar i såna knipor. Och varför gjorde du inte samma sak i fängelsehålan?”
“Ja, eller jag dödade en av dom. Den som sköt sin bror… det var inte mitt verk. Och det var inte jag som slog ut ljuset. Jag tror det var flickan, Tijuana. Jag tror hon är som jag. Eller, har såna förmågor. Och det här nu, synen med båten. Det var inte heller jag. Jag tror det är hon som försöker kontakta oss.”
“Bah. Typiskt såna som er, alltid ett sånt hemlighetsmakeri. Det ska du ha förmökat klart för dig, att om du försöker dig på några tricks med mig, mot mig, får du med mig och göra. Eller ännu värre, jag ser till att hela stan får veta vad du är. Förstått?”
Kånny nickade, Krajger nickade tillbaka..
“Okej. Nu hittar vi den här paddan och kräver vår betalning sen ska jag dra till Pirit.”
Krajger instruerade Kånny att hjälpa honom att lassa tomma packlårar på varandra tills de enkelt kunde klättra upp genom ett av lokalens krossade fönster.
Där inne klättrade de ner till golvet och rotade i några trälådor. Tomma allihopa. Kånny hittade en käpp med vackert snidat mässingshandtag i lokalens hörn.
“Smilets” sa han.
I mitten av golvet låg ett brunnslock från vilket Krajger tyckte sig höra ett dovt ljud. Med stor ansträngning lyckades han lyfta på locket och plötsligt stod han ansikte mot ansikte med Smilet.
“Hjälp mig loss härifrån era tölpar!” ropade han, och Krajger sträckte ner en hand efter honom.
“Nej, stopp! Jag sitter på en dynamitfälla! Den är apterad.” lade paddan till, och då såg Krajger att han hade helt rätt. Under Smilet låg en stor mängd pyriska dynamitgubbar, kopplade till någon sorts antändningsanordning fastsatt i den pall som Smilet var placerad på. Paddans händer var bakbundna.
“Vad gör vi nu?” sa Kånny uppgivet men innan Krajger hann svara hade de fått sällskap.
Två män och två kvinnor äntrade rummet, iklädda långa militärrockar. Krajger la märke till kejsarörnen på deras bröst, men noterade att de saknade insignier. Vad för enhet var detta egentligen? Polisen? 
“God eftermiddag herr Vigg och… vad du nu heter. För allas säkerhet önskar jag att närvarande personer förstår stundens allvar och spetsar sina öron.”
Mannen som förde talan bar en uniformslik kostym under sin läderrock och hade en stor fornpistol i bältet. Hans ansikte var fårat och på hans hjässa hade han kammat sitt tunna hår i en bena.
“Vi söker efter en person, som är av största intresse för tredje part. Det är därför av vikt att närvarande personer begriper vikten av att samarbeta i denna situation och informera oss och tredje part om var denna person nu befinner sig. Och nej, jag pratar inte om paddan på krutdurken.”
Krajger och Kånny visste inte vad de skulle svara. De utbytte varsin desperat blick, tittade på de tre personer som blockerade utgången. Pistoler i bältet, batonger i hand.
“Vilka jobbar ni för?” frågade Krajger med barsk stämma
“Vi jobbar för den kejserliga säkerhetstjänsten” svarade mannen och log brett. Det var någonting som inte stämde.
“Eftersom ni inte verkar intresserade av samarbete utan uppmuntring tror jag min kollega får hjälpa till.” fortsatte han och vinkade lätt åt en av kvinnorna vid dörren. Hon gick fram mot Krajger, svingade sin batong i luften ett varv, fick sedan plötsligt ett stort rödbrinnande hål rakt genom bröstet och föll död ner precis framför Kånny.
De märkliga förhörsledarna drog pistoler och besvarade elden, som kom från en grupp människor som klättrat in genom samma fönster som Krajger och Kånny. De bar svarta kostymer och trenchcoats, hade färgglada fornglasögon framför ögonen och beskjöt batongsvingarna med mäktiga fornpistoler, drev dom på flykten.
När mannen med benan och hans kompani lämnat rummet möttes Krajger och Kånnys blickar återigen. Vad hade de hamnat i för soppa? Det han de inte diskutera innan forneldgivarnas ledare klev in i rummet med självsäkra steg.

Mannen var klädd som sina kollegor, men med ett par överdimensionerade fornglasögon som täckte halva ansiktet. De skiftade i regnbågens alla färger, och under dem flinade han brett.
“Vänner! Var är hon? Är hon här? Är hon där?” Mannen gav ett märkligt avslappnat intryck när han spatserade runt i lokalen och tittade bakom packlårar som om han lekte tittut med ett litet barn.
“Här är hon inte i alla fall” sa han och tittade skrattande ner på den komprometterande situation Smilet fortfarande befann sig i. Med ett ordentligt grepp om paddans kostymkrage lyfte han oväntat enkelt upp Smilet från brunnen.
Krajger skrek.
“Nej! Bomb!”
Kånny kastade sig därifrån. 
Men ingenting hände.
“Nej nej. Ingen bomb. Atrapp!” rättade mannen med glasögonen och skrattade. “Klåpare allihopa i det där gänget” sa han och nickade åt utgången som den andra gruppen flytt genom.
“Vi är alltså intresserade av den här flickan - Tijuana. Var kan vi finna henne?”
“Vi vet inte, vi letar också efter henne” sa Krajger sanningsenligt. Mannen ställde sig bara någon decimeter framför honom, rörde sitt ansikte nära honom.
“Vet du vad Krajger Vigg?” sa han och var sedan tyst en kort stund. “Jag tror dig.”
Kånny pustade ut.
“Därför tänker jag mig ett samarbete. Ni hittar flickan. Ni lämnar över henne till oss. Låter det bra?”
“Vilka är ni ens, vilka jobbar ni för?” sa Krajger, fast besluten att få tag på behjälplig information från den märklige mannen som nu började gå mot utgången.
“En högt uppsatt orden. Som har stora intressen i denna Tijuana. Vi hörs.”
 
dafgaard
Posts: 25
Joined: Sun 23 Apr 2017, 23:12

Re: Flickan och Draken - Första delen i vår UA-krönika

Wed 18 Sep 2019, 12:52

“Inte här” hade paddan sagt när de lossat honom från repen och frågat vad det var som försiggick. Sedan hade han plockat upp sin käpp, tagit med dom till kajen och vinkat till sig en eka med vilken de färdats ut mellan de ståtliga villorna i Hindenburgs östad. De hade angjort vid en brygga till en av de mindre, yttre öarna och Smilet hade lett dom genom en liten men välskött trädgård och in i en elegant tvåplansvilla av rödmålad fjuru. 
“Onkel! Det är jag och två kompisar. Vi behöver låna stugan ett par dagar, hamnat i lite trubbel. Inte mitt fel.” sa Smilet och lutade sig fram emot dörren han just knackat på.
En välklädd padda, inte helt olik Smilet men med mer pålitlig uppsyn och otvivelaktligt skickligare skräddare, öppnade dörren med en besviken min, som om detta hänt många gånger förr.
“Jag sammanträder med mina vänner, vi förbereder ett viktigt föredrag jag ska hålla på Peckwickklubben imorgon kväll. Det handlar om mutanter och människors oförmåga att utnyttja sina vardera fördelar i samhället och är mycket viktigare än dina skumraskaffärer!” sa paddan.
“Men Eufild, jag lovar, det är sista gången.” svarade Smilet som plötsligt lät som en trotsig tonåring och inte någon välkänd profil i Hindenburgs undre värld.
Onkel Eufild accepterade till slut Smilets, eller som onkeln själv sade: Julius, förfrågan. Han hälsade artigt på Krajger och Kånny och prestenterade dom utan att skämmas för sina vänner från Peckwickklubben, gåsherren Flode Knold och pudeln Oliver Toth. Sedan visade Smilet vägen ner till en liten gäststuga vid en av öns bryggor. Krajger och Kånny satte sig på kanten till varsin rejäl träsäng, Krajger plockade upp en bok med titeln “Traktat till obalansen”  från nattygsbordet, bläddrade igenom några sidor, suckade och la tillbaka den.
Smilet återvände med en korg med istersmörgåsar och några flaskor ölmust och de tre kumpanerna mättade sina magar och lugnade sina nerver.
“Hon är en nattfjäril, en glädjeflicka. En sköka. Tijuana alltså”, sa Smilet mellan tuggorna, “Och hon har haft prominenta kunder med… särskilt smak. Det var så vi hamnade i den här situationen. Känner ni till Linus Drake?” 
Krajger nickade. Visst kände han till Herr Linus Drake, explorator i kejserlig känd och en självklar om än tillbakadragen och ödmjuk del av stadens elit och societet. Krajger hade hört historierna, hur den sursvallsbördige lantrbukarsonen anlänt till Huvudstaden för något decennium sedan med mängder av historier om vida zonresor runt Österhavet och en fornskatt värd en förmögenhet. Sedan dess hade Drake klättrat genom rikets administration och nått positionen som exploratörsämbetets andreman, och utgjorde för många ett bevis på att den pyriska drömmen om att vara sin egen lyckas smed var sann. Av många var Drake betraktad som den självklara efterträdaren till posten som chefsexplorator när Manfred Lund skulle pensioneras. Och nu, när Manfred Lund var försvunnen, misstänkt förlorad på upptäcksfärd i Norra Ödemarkerna, hade det börjat talas om en tidigareläggning av succesionen, vilket såklart skulle falla Drake till gagn. Så länge inget skandalöst uppdagades…
“Hon hade en forndosa. En mäktig pryl, liten blå sak. Jag kan inget om manicklar och pryttlar men hon visade mig och det jag såg var övertygande. Hon hade material på den där, kunde visa en projektion av henne själv och Drake… i aktion. Mycket komprometterande för herren. Så jag tänkte att…”
“Ni kunde utpressa honom. Kräva honom på pengar för att inte avslöja honom? Låter som en vattetntät plan”, sa Kånny och blängde surt på Smilet samtidigt som han sträckte sig efter en flaska ölmust.
“Det kändes rätt då. Vi hade kunnat tjäna multum! Men så blev det inte, inte riktigt, Drake valde att sätta hårt mot hårt och vips så hade vi pris på våra huvuden. Så vi behövde lite skydd medan jag kunde lösa det praktiska. Tyvärr hann jag inte innan de fick fatt på mig. Och ni verkar inte ha lyckats särskilt väl ni heller?”
Krajger suckade.
“Du förklarade inte hur farligt det här uppdraget var. Vi borde få dubbelt betalt, att sätta sig upp mot Hindenburgs elit så där, dödsföraktande. Jag har ett namn att tänka på, särskilt i sådana kretsar.
“Har du verkligen det fortfarande?” frågade Smilet och småskrattade lite.
Krajger kom av sig, tog några ordentliga klunkar ölmust.
“Nåväl. Vi har två fokuspunkter nu. Hitta dosan. Ger vi tillbaka den till Drakes män kanske han låter oss gå. Sedan hitta flickan. Jag vet inte vilka de där männen i magasinet var, men något säger mig att vi inte gärna har dom i hasorna heller. Dessutom är dosan och flickan förhoppningsvis på samma plats.”
“Så vi ska hitta flickan och lämna över henne till några främmande män med fornvapen och vaga intressen?” undrade Krajger.
Smilet ryckte på axlarna.
“Dom kommer hitta henne till slut ändå. Lika bra att vi gör det först. Vad vi gör sen… det tar vi då.”
Han såg uppriktigt orolig ut när han talade om Tijuana, men Krajger insåg att hans resonemang var rimligt. Det fanns ingen självklar väg ut ur denna situation, men de behövde hitta dosan och flickan för att kunna ta sig vidare.
Då hörde han det igen, det tjutande ljudet. Han såg på Smilet och Kånny, de var båda uppenbart drabbade av detsamma. 
“Vad är det som försiggår!?” ropade Smilet innan de alla föll ner på golvet.
Krajger såg en soluppgång, en enorm som som reste sig över horisonten, och i dess sken såg han två figurer. De blev tydligare och tydligare, det var en man med slokmustasch. Han spelade kort, såg ut som kejsare. Och hans motspelare - en ungtjur. En ungtjur i glimrande guld. Och bredvid bordet, på en bänk, en man med synliga gälar över skjortkragen, iklädd cylinderhatt. På knä framför honom, en ung flicka, en mutantflicka, som med mun och tunga tillfredställde honom. Mannen skrattade hånfullt, suddades ut, försvann, och Krajger vaknade igen.

“Guldkalven! Att jag inte fattade det tidigare.”
Kånny skyndade sig fram över Toorleifzgatan, ivrig efter att till slut ha begripit vad visionen måste syftat till, och Krajger stegade efter. De hade gått runt i staden en stund, försiktigt försökt höra sig för bland Kånnys kontakter om någon hört eller sett något, men utöver att en del hört talas om skottlossningen på Thermopolium hade de gått bet. Tills nu, då Kånny insåg vad den gyllene ungtjuren i synen de mottagit måste syfta till. Spelhålan Guldkalven vid Hydratorget. 
De klev in i den rökiga lokalen, såg ut över den stora ytan med filtade påkerbord och välsuttna trästolar. Kånny nickade lätt åt föreståndaren, Yack Pottlock, som stod i baren och berättade för några vilsna aristokratslynglar om trettiodagarspartiet mellan påkermästaren Lycke Krabat och Aliban fon Nyphon år 73, en historia Kånny redan hört hundra gånger. Han vinkade vant in en skål skrotunötter och en ölmust i baren, satte sig ner och såg ut över lokalen.
“Vad gör vi nu?” undrade Krajger
“Nu väntar vi” svarade Kånny och slevade in en näve nötter i munnen.

“Där är han, han som spelade mot tjuren i synen” sa Krajger och pekade klumpigt på mannen som nyss klivit in i lokalen och slagit sig ner vid ett av påkerborden vid ingången.
Kånny nickade.
“Försök vara lite diskret. Spelar du påker?” sa han och hoppade ner från barstolen, började med bestämda men lugna steg gå mot bordet.
“Kan vi slå oss ner? Kanske ett parti?” sa han till mannen som såg upp från den grogg han serverats utan att behöva beställa. Han hade insjunkna ögon och en ordentlig mustach, var iklädd en gammal men välvårdad kostym och hade någonting välvilligt i blicken. 
“Jag spelar bara kejsarwhist, men ni är välkomna att delta” svarade han och gestikulerade mot de två lediga stolarna.
“Låt gå” sa Kånny och slog sig ner vid bordet. Han knackade tre gånger i bordet innan han tog emot sin giv. “För tur”, tillade han och log. 
De spelade under tystnad. Kånny och Alias, som mannen snart presenterade sig som, spelade betydligt bättre än Krajger, som muttrande fick höja sina insatser gång på gång och började känna hur börsen blev tunnare och tunnare. En timme spenderades i kejsarwhistens förströelse.
“Var är flickan?” sa Kånny plötsligt och Alias reagerade misstänksamt.
“Vad menar ni?” svarade han, skrattade nervöst.
“Tijuana. Var är hon? Jag har en skarprättarderringer riktat mot ert skrev under bordet och är väldigt benägen att få veta var hon är någonstans”, sa Kånny igen, och Krajger noterade hur hans högerhand mycket riktigt letat sig ner under bordet.
“Vilka är ni och vad vill ni Tijuana? Om ni kröker ett hår på hennes huvud...” viskade Alias, svetten samlades i droppar i hans panna.
“Tijuana är i fara. Vi vill hjälpa henne. Vi tror att du kan veta var hon är.” sa Kånny iskallt. 
“Vi jobbar för henne, vi ska försöka hålla henne säker, men vi har tappat bort henne. Hon skickar visioner till oss på något märkligt vis, hon har några fuffenskrafter för sig” lade Krajger till för att lugna Alias. Alias nickade.
“Det låter som hon. Men kan jag lita på er? Jag vill henne verkligen väl.”
“Precis som alla hennes kunder, eller hur?” sa Kånny. “Var jobbade hon? Vart kan hon ha gömt sig?”
Alias väntade några sekunder, Kånny ryckte med armen så bordet skakade till.
“Muchacha Rosé. En bordellbåt, borde ligga nere vid hamnen, nära Staljpalatset. Men de har något evenemang nu, kopplat till Bazaren. Endast inbjudna gäster, försöker profilera sig mot mer kreditstarka kunder.”
Kånny gestikulerade tydligt att han sänkte sin pistol, nickade.
“Tack för ett gott parti” sa han, och samlade in samtliga marker på bordet till sig själv. Alias suckade och skakade på huvudet, spännde blicken i Krajger.
“Hytt 3. Hon brukar finnas i hytt 3. Snälla hjälp henne om hon är i knipa.”
De kom ut på gatan, Kånny räknade sin vinst.
“Dra pistol mitt inne i en spelhåla, är du galen? Såg du vakterna där inne?” sa Krajger upprört
Kånny ryckte på axlarna.
“Jag har inte dragit någon pistol. Skulle jag aldrig våga göra. Men nu vet vi i alla fall var flickan jobbar, och vi har ont om tid.”
På väg ner mot hamnen, där de tänkte vinka till sig en taxieka och ta sig ut till Eufilds residens för att rapportera till Smilet, som bedömt att det bästa de kunde göra av situationen var att han höll sig gömd tills vidare, fick de syn på Eufild själv. Han stod utanför Peckwickklubbens huvudsäte - Aurorasalen, namngivet efter den mäktiga björnkvinna Aurora Biörnstierna som i Pyrissfamfundets gryning kämpade sida vid sida med Maximilian Skarprättare i striden mot Hydrans horder, och samtalade med en man med ådrig hy och rödlätt panna, iklädd frackuniform och slängkappa - en kejserlig ämbetsdräkt. Kånny började gå mot dom för att hälsa men kände snart Krajgers hand på sin axel.
“Vet du inte vem det där är? Herbart Krööger, handelskommissarie och en av kejsarens närmsta män”, sa han och nickade åt de välbeväpnade uniformerade vaktstyrka som stod bara ett par steg från de samtalande herrarna. “Jag har svårt att se att han är intresserad av att prata med oss, och vi ska nog inte störa paddan.”
Kånny avvaktade, såg Eufild och Herbart ta avsked. Paddan fick omedelbart syn på de två och började gå med dom, och Kånny noterade hur handelskommissarien blickade mot dom, mötte hans blick en kort stund.
“Åh, Julius vänner, så angenämt!” utbrast Eufild, “Jag är på väg tillbaka till mitt residens, vill ni ta sällskap?”
Tillsammans gick de ner mot hamnen där Eufilds privata ångbåt väntade.
“Jag har länge varit… orolig för Julius. Han har så mycket stökigheter för sig. Men ni två, ni verkar pålitliga. I… någon mån i alla fall. Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde hålla ett öga på honom. Sätta honom på rätt spår. Han har talang, han skulle kunna bli en framgångsrik affärsman. Om han bara kunde hålla sig på rätt väg i livet.” sa paddan när de slagit sig ner i trämöblemanget på ångbåtens däck.
Kånny nickade, tittade på Krajger. Om den slitne och försupne gamle officeraren utgjorde pålitligt sällskap för Smilet så kunde han bara ana vilka typer den lömske paddan brukade umgås med.
“Vi ska göra vad vi kan. Vi är ju såklart väldigt mån om Julius välbefinnande.” sa han när de angjorde på Eufilds ö.

“Titta här!” sa Smilet och viftade med lappen.
Kånny och Krajger tittade förbryllat på honom.
“Den låg bland Onkels post, den där torsken på Guldkalven hade rätt i att de siktar in sig på en mer kreditstark målgrupp. Men nog trodde de allt för mycket när de försöker bjuda in Peckwickklubbmedlemmar, Eufild skulle aldrig gå på ett sådant fnaskkalas.”
Krajger synade pappret. “Inbjudan till Muchacha Rosés Årliga Bazarspektakel. En person + 1. Extrapris på kroppstjänster hela första timmen och gratis tilltugg!” stod det. Nu hade de en väg in, kanske skull de hinna hitta flickan redan ikväll.
“Men vi behöver nog snofsa till er lite. Ingen kommer tro att ni fått en inbjudan om ni går så där!” sa Smilet, plötsligt ovant entusiastisk. Han lämnade rummet och kom en stund senare tillbaka med en frack och en medalj.
“Fracken borde funka på dig Kånny, det är Onkels. Krajger, om du hänger den här på bröstet på den där lappade uniformen ser du ut som en krigshjälte istället för en desertör. Kommer göra succé!”
De två männen provade sina utklädnader. Krajger fingrade på medaljen. En gång i tiden hade medaljer varit allt han brytt sig om, målet med hans liv. Nu hade han inga kvar, bar en lånad, använde den som ett medel för att ta sig ur en knivig sits.
Kånny laddade sin skarprättarderringer, placerade den i ett dolt hölster under fracken, suckade.
“Okej. Hytt 3. Vi går ombord, lokaliserar flickan, tar oss därifrån. Enkelt.” sa han, men han lät ungefär lika övertygad som Krajger var att detta skulle gå smärtfritt.

Att passera båtens välbeväpnade vakter gick utan problem med hjälp av Eufilds inbjudan, även om viss skepcism uttrycktes mot att Doktor Klas skulle få åka med på färden. snart stod Kånny och vred sig obekvämt i den illa sittande fracken, sippandes på en tokjosgrogg och lyssnandes på det lokala bandet Jaxer och Visslarna som framförde ett blåsorienterat snabelstycke till vilket några lättklädda illergossar dansade insinuant. Festen hölls till en början ute på Muchacha Rosés däck, ett slarvigt rosamålat trädäck där spridda udda bord med tilltugg och drinkar stod utplacerade. Klientelet var blandat, men precis som Smilet misstänkt fanns här inga 
Kånny hade luskat fram att bokningar av privata möten med personalen bokades direkt via båtens föraståndarinna, Magnifika Korint, men att den typen av tjänster skulle börja erbjudas först när båten kommit ut en bit på Malsjöns vatten. De fick bida sin tid så länge.
Två redan ordentligt förfriskade piggsvinsherrar knuffade undan Kånny på sin väg mot baren.
“Hor och tokjos!” mässade de triumfatoriskt, som ett mantra om och om igen, på bred nordholmiansk dialekt.
“Små uppkomlingar som gjort något fornfynd och sålt det på bazaren, som nu tror de äger världen… Snart lär de sig nog att efter solsken kommer syraregn” sa Krajger surt och grabbade tag i en tokjosgrogg till från en bricka som en förbipasserande servitris höll i. Han stegade iväg mot båtens akter, Kånny satte efter.
De tittade upp mot båtens lappade utsida, såg de små fönstrena längs kanten. Räknade dom
“Det där lär vara hytt tre. Då har den i alla fall fönster.” sa Kånny.
Krajger nickade. Stannade upp. Tog ett steg bakåt, stampade några gånger på däcket. Det lät ihåligt, det hörde Kånny också. Krajger satte sig på knä, lät fingrarna löpa längs plankorna, hittade en urgröpning, lyfte den. I den hemliga luckan låg ett litet gult rubber paket. Han plockade upp det.
“Vad är det för någonting?” frågade Kånny
“Vår väg härifrån”, sa Krajger och pekade på den lilla symbolen under fornskriften, som visade bilden av en liten rubberflotte.

Krajger var trött på det här och hade väntat länge nog. De hade rört sig in i båtens slitna salonger, där några nakna mutantskor dansade erotiskt till tonerna av den välrenommerade pianisten tillika mullvaden Peder Kortess melankoliska stycken. Han hade druckit ett gäng groggar nu men hade inget bättre för sig och drog därför i sig en till. Kånny tittade anklagande på honom men han ryckte på axlarna. Det spelade väl ingen vidare roll om han var full eller inte, Muchacha Rosés övriga besättning hade ju supit sig långt bortom vett och sans vid det här laget. Dessutom var det gratis.
Rummet stannade upp när en ny person äntrade salen. Krajger insåg direkt vem hon var - rävmamsellen Magnifika Korint, skeppets bordellkapten. Hon skred genom rummet i sina långa kjolar, eskorterad av två muttrande bulldogs med ordentliga skarprättarpistoler i bältena. Hon klev upp på scenen där Peter fortfarande spelade och smällde hastigt igen pianolocket så mullvadens fingrar var en hårsmån från att hamna i kläm. Sedan log hon stort, vände sig mot publiken, njöt av tystnaden några sekunder och tog till orda.
“Vänner! Ikväll har vi samlats för att fira, för att fira den kommers och de kap vi gjort på årets Bazar. Vissa av oss gick därifrån med fickorna fulla av krediter, andra snopna, men en sak har vi alla gemensamt - anledning att dricka ädla drycker och umgås med vackra ynglingar!”
Publiken jublade obekvämt. Magnifika strök en av mutantdansöserna över hjässan.
“Jag vill härmed förklara kvällen påbörjad. Vi beger oss nu ut på Malsjön och återvänder till Hindenburg i gryningen. Tills dess kommer jag och min besättning stå till tjänst med allt ni kan önska er i mat-, dryck- och sällskapsväg. Ni återfinner mig på mitt kontor för rumsbokning. Låt oss nu fira ikväll!” sade hon och lyfte sin bägare för skål.
Krajger höjde sitt glas och tog en ordentlig klunk. Sedan vände han sig till Kånny.
“Du går in först och rekar. Hytt 3.”

Magnifika Korint hade tagit emot Kånny på sitt rökelsefyllda och med forntygstycken dekorerade kontor och skrattat glatt när han önskade träffa kvinnan i hytt 3.
“Hon är något utöver det vanliga, men det vet du väl säkert redan” hade hon sagt.
Han leddes in bakom ett rött tygdraperi och upp för en smal trappa. Vakten som lett honom dit gick tillbaka ner och han befann sig i en korridor. I mitten stod en vakt, en muterad schäfer med en avkapad hagelbössa i högsta hugg. Han tittade surt på Kånny.
“Vilken hytt?” frågade han uppmanande och ledde sedan Kånny till en dörr med siffran 3 slarvigt inristad. När schäfern plockade fram en nyckel ur knippan la Kånny märke till något. En blå dosa i fornplastics hängde i hans bälte. Det måste vara den Tijuana haft, som Smilet berättat. Antagligen hade han tagit den av henne när hon återvände eller blev tillfångatagen av sin gamla arbetsgivare. Den måste de få med sig.
Kånny klev in i rummet, det luktade av billig parfym, mögel och något fränt. Rummet var skralt möblerat med en pinnstol och en enkelsäng, bäddad med ett rosaflammigt lakan. På sängen halvlåg flickan han kände igen som Tijuana. Hon stirrade på honom och han undvek med att reagera tills dörren bakom honom stängts och låsts. Då rusade han fram till henne, viskade ivrigt.
“Tijuana, vi är här för att hjälpa dig härifrån. Hur kommer man ut härifrån?”
Flickan tittade på honom med en loj blick, blinkade långsamt. Sa ingenting.
“Kommer du ihåg mig? Kånny från Thermopolium. Du rymde, vi har letat efter dig. Du skickade… syner. Vi ska ta dig härifrån. Är fönstret låst från utsidan?”
Hon svarade fortfarande inte, såg ut att kämpa för att få ihop allt han sa. Då fick han syn på stickhålen i hennes underarmar. Han drog in luft genom näsan igen. Nu förstod han vad den fräna doften var. Oxipin. En ny drog som spred sig som en löpeld i Hindenburgs lägre skikt sen den började massimporteras från Fustendömet Pråjsia på andra sidan Österhavet. Kostade inte så mycket i början men var starkt beroendeframkallande och satte användaren i ett lojt och passivt tillstånd i flera timmar. Sen vaknade de, och ville ha mer. Antagligen hade hennes arbetsgivare försett henne med det, kanske tidigare, kanske bara nu när hon var flyktbenägen och stressad. Det här skulle bli knepigt.
Kånny tog pinnstolen och flyttade den så ljudlöst han kunde till väggen under fönstret. Det var i takhöjd, men om han ställde sig på stolen kunde han med nöd och näppe nå upp. Det var reglat från utsidan, men såg ut att eventuellt vara uppbrytbart. Han klev ner. Såg sig omkring. Han kunde inte dra med flickan nu, vakten stod precis utanför. Han behövde konsultera Krajger.
“Jag kommer snart tillbaka, vänta här, snart har vi fått ut dig härifrån.”
Kånny var ingen hycklare, han visste att han själv sannerligen inte varit den som hjälpt samhällets svaga i alla lägen, och att han vanligtvis inte ägnade alltför många tankar åt att värna om oxipinberoende horflickor. Och visst var han här för att slutföra sitt uppdrag, för att ta sig ur en knivig situation där han var jagad av skurkar i sin egen hemstad. Men han kunde inte låta bli att känna att han ville hjälpa henne härifrån, att hjälpa henne att bli fri.

De gick upp tillsammans den här gången. Krajger hade bokat hytt 3, Kånny någon slumpmässig i samma korridor. De såg på varandra och nickade. Planen kändes inte självklar men snart skulle det krylla av nyrika bazarbesökare här uppe som ville spendera krediter på fnask och horgossar, och hela operationen skulle vara ännu mer riskfylld än den redan var. Doktor Klas svävade upp för trappan bakom dom, Krajger hade fått tjata för att få ta med honom upp, till och med betalat extra men vägrat betala för dubbel kund eftersom automaten inte var menad att delta, som han sagt. Och det var väl i någon mån sant också.
Kånny nickade mot en dörr längre ner i korridoren med en trea inristad på. Krajger förstod att det var dit han skulle gå, och han nickade lätt åt den hagelbrakarbeväpnade schäferhund som stod och vaktade i korridoren. Noterade forndosan i hans bälte som Kånny berättat om. Han började gå mot dörren när luften fylldes av ett förskräckt kvinnoskrik och en dörr längre fram i korridoren smälldes upp. Ut ur den sprang en kvinna med lätt grönfärgad hy och inte en tråd på kroppen, men hon hann bara ett steg över tröskeln när en ordentlig smäll hördes. Blodet exploderade över väggen på andra sidan och hon föll ner på marken. Kånny kastade sig bakåt, ner mot trappan, och Krajger sträckte sig efter sin pistol i bältet men fann det tomt. Han hade tvingats lämna ifrån den när de gick ombord.
Ut ur hytten stormade nu två personer - de två överförfriskade piggsvinen de sett tidigare under kvällen. Den första hade byxorna vid knävecken och en fornpistol i handen. Schäfern riktade sitt gevär mot de två piggsvinen, men fick omedelbart en kula genom bröstet. När han segnade ner avlossade han sitt gevär, en salva hagel rev genom rummet och även piggsvinen föll ner på marken.
“Fort! Ta dosan!” ropade Krajger som såg deras chans. Till Krajgers förvåning tvekade den lille psionikern inte en sekund innan han sprang fram mot den döda vakten. Han såg dessutom till att hitta nyckeln i knippan och låsa upp hytt 3, och Krajger rusade in. 
Flickan hade satt sig upp på sängen, antagligen hade hon hört tumultet och blivit rädd, men hon satt stilla och gjorde ingen ansats på att ta sig därifrån. Krajger ödslade ingen tid på att kolla till henne, utan kastade sig istället upp på pallen och började undersöka fönstret. Han drog upp en lång kniv han lyckats gömma i byxlinningen och började bända.
“Det kommer någon!” ropade Kånny och Krajger hörde också stegen från trappan utifrån.
“Stäng dörren, lås!” svarade han och pressade allt han kunde för att få upp fönsterluckan. Han hörde Kånny fippla med nycklarna där bakom, hur en eller flera personer nu befann sig i korridoren utanför. Det tog inte lång tid innan de identifierat dörren de var i.
“Lägg ner vapnen och öppna dörren, annars skjuter vi sönder den!” ropade en barsk röst utanför. Möken också.
Med en sista kraftansträngning pressade Krajger ner kniven, utnyttjade sin kroppsvikt, och hörde hur träet brast samtidigt som han föll ner på golvet. Han tittade upp. Luckan hade öppnats.
“Fort, upp med flickan!” ropade han samtidigt som en rejäl smäll meddelade att dörren nu var insparkad och en mutant med tre ilsket stirrande ögon riktade en hagelbrakare rakt in i rummet.
“Ner på golv…” han han ropa innan han plötsligt tog sig för halsen och själv segnade ner på golvet. Krajger såg inte projektilen, men i mannens nästan obefintliga hals satt en liten plasticspil, och bredvid honom hade Doktor Klas ljudlöst rest sin gängliga högerarm.
“Åh bäste Klas” sa Krajger som plötsligt kände en stark kärlek till sin dumburk till automat, “plocka upp henne!”
Doktor Klas gjorde som han blev tillsagt trots att hans huvudlampor blinkade argsint rött. Sedan tog han som ett ljudlöst skutt med sin magiska fornsvävarteknik och försvann ut genom fönstret. Krajger och Kånny klättrade efter.

Kånny satt med pistolen i handen och tittade nervöst upp mot däck. Det hade skymt och ett lätt regn föll, vågorna var högre här än inne i Hindenburgs hamn. Rubberflotten hade de fällt ut med enkelhet, Krajgers märkliga automat svävade över vattenytan intill dom och han själv, Krajger och Tijuana satt i flotten. Krajger hade börjat paddla men bett Kånny hålla uppsikt. De förstod båda att det var en tidsfråga innan vakterna dök upp på däck och började skjuta, och då gällde det att vara bortom avståndet för en säker träff, eller skjuta först.
Ett svagt brummande ljud överröstade plötsligt vågorna som slog mot Muchacha Roses skrov och regnet som föll. Kånny vände sig om och kunde först inte tro sina ögon. Ur mörkret, över vattnet, kom någonting enormt svävande emot dom.
“Krajger! Vad är det där för något!?” ropade Kånny och viftade med pistolen. Krajger vände sig om.
Det såg ut att vara någon form av fordon, helt klart av forntida karaktär. Det rörde sig mot dom men verkade se dom, för det saktade ner. Fordonet var iklätt någon form av tjock plasticspansar och svävade precis över vattenytan, med underdelen försedd av mäktiga rubbersjok. På toppen satt där en enorm kulsprutemaskin monterat, bemannad av en person Kånny inte kunde se särskilt väl men som såg ut att vara iklädd någon sorts overall. Han blickade ner på sin skarprättarderringer, visserligen i gott skick men skapad av gryningsvärdens begränsade teknologi och knappast starkare än ett moskitbett på ett storskövlarsvin i sammanhanget. Han sänkte vapnet, tittade upp, såg hur Krajgers automat räddhågset hade börjat sväva iväg i mökret, bort från flotten. Krajger skakade på huvudet.
“Fega kräk. Alltid samma sak.” 
Han hade släppt årorna och dragit sin pistol, försökt göra sig redo för den bisarra situationen de hamnat i, med en kidnappat fnask i en rubberflotte på Malsjön mitt mellan en flytande bordell och en forntida mördarmaskin.
Ett skott gick av och Kånny hukade sig i den illa skyddade flotten. Han kände ingenting, han var inte träffad. Han öppnade ögonen och såg genast var skottet tagit, rakt i flottens oskyddade rubber där ett stort hål nu gapade. Innan han hann reagera hörde han det öronbedövande ljudet av kulsprutan på svävarfordonet som besvarade elden, mejade ner de tre vakter som posterad sig vid Muchacha Roses reling innan de hann ladda om. Han tittade ner mot hålet igen och såg hur flotten liksom pressade ut en liten ballong av rubber genom det, såg den fyllas på och hålet var ett minne blott. Fornteknologi som denna skulle aldrig sluta förbrylla honom. Men nu hade de annat att tänka på.
“Allt motstånd är meningslöst. Ge oss flickan och ni får leva” hördes en röst förstärkt av en strutformad manick som nu uppenbarat sig på svävarmaskinens tak.
Kånny var beredd att hålla med rösten och Krajger såg inte ut att vara villig att gå i duell med kulsprutemaskinen. De slängde sina pistoler på flottens rubberdäck och sträckte händerna i luften. Svävaren närmade sig ytterligare, manövrerade smidigt tills den var jämsides med flotten. Då öppnades en manslång lucka i sidan och en liten trappavsats fälldes ut. I dörren uppenbarade sig en härdad kvinna i medelåldern, med kortklippt hår och ärr i ansiktet som lystes upp av syntetiskt ljus från svävarens inre. Hon var iklädd en mäktig stridsrustning av det snitt som man ibland kunde se på statyer och målningar över gamla befälhavare från Pyrisamfundets militära ätter och hade en rejäl pickadoll i bältet. Hon höll tag i ett handtag i dörröppningen och sträckte fram en arm mot dom. Krajger hjälpte den fortfarande svajiga Tijuana på fötter och hon sträckte utan att tveka fram handen tillbaka och fick hjälp ombord svävaren. Kvinnan i dörren föste in henne varsamt, vände sig mot Kånny och Krajger och bugade lätt utan antydan till hånfullhet. Sedan stängdes luckan.
Regnet hade tilltagit nu, Kånnys lånade frack var genomblöt. Svävaren stod still ett par sekunder, backade sedan några meter och stannade där. Sedan skjöt den igen, och Kånny hann tänka att de blivit lurade och nu skulle dö innan han såg hur ett av de enorma hjul som framfört Muchacha Rose förvandlades till träflisor under den hårda beskjutningen. Den båten skulle inte ta sig härifrån i någon vidare hastighet nu i alla fall.
Svävarens motorer dånade och den började försvinna tillbaka in i mörkret. Då hörde Kånny något i sitt eget huvud, på samma sätt som när han själv tog sig in i andras. Det var Tijuanas röst.
“Tack. Vi ses igen, fråga inte hur, jag bara vet.”
Han tittade på Krajger. De nickade mot varandra i tystnad och började ro i den riktning de antog att Hindenburg låg i.

Krajger stirrade ner på sina bojförsedda händer och träbordet de satt fästa i. Kånny satt bredvid honom, de sade inget. Det enda som hördes var ljudet av vattendroppar som då och då föll från hans fortfarande blöta uniform och slog i det hårda stengolvet.
De hade kommit in till Hindenburgs hamn i gryningen och bara hunnit gå ett par kvarter mot hotellet innan de blev stoppade av två konstaplar som såg ut att veta precis vilka de var. De grep dom utan omsvep och förde dom hit, till någon sorts förhörsrum i anslutning till poliskontoret. Han förstod inte vad det var frågan om, men hade en känsla av att deras framtidsutsikter inte såg ljusa ut.
Steg hördes från den utanförliggande korridoren, två röster som samtalade lugnt. Någon presenterade sig, och straxt därefter hördes skramlet från en nyckelknippa och ett lås som öppnades. Krajger höjde blicken och såg dörren slås upp.
Mannen som kom in i rummet gick med långsamma steg. Det var en tunnhårig och finlemmad herreman, iklädd välputsade stövlar och en promenadkostym av klassiskt Hindenburgskt snitt. Krajger kände igen honom, detta var exploratörsassistent Herr Linus Drake.
Drake tog av sig sin hatt och hängde den på en spik vid dörren innan han tog till orda.
“Mina herrar. Nu har ni allt satt er i klistret, inte sant?”
Han talade artikulerat och med eftertryck, väntade en stund innan han fortsatte.
“Spelet är över. Er kollega, Smilet, är av allt att döma död. Drunknad, närmare bestämt, då han ska ha stulit inbjudningar och begett sig iväg på en liten tripp på den numera förlista bordellskutan Muchacha Rosé igår kväll. Fnasket som jobbade där lär även hon ligga på Malsjöns botten. Och här sitter ni.”
Han drog fram en stol, placerade framför bordet där Krajger och Kånny satt, satte sig på den och lutade sig framåt.
“Och vad ska jag göra med er då? Krajger Vigg och Kånny Späsendorff.”
Han suckade.
“Jag ska vara mild mot er. Jag har respekt för ditt namn, herr Vigg. Därför ska ni skonas för nu. Jag har dock sett till att lagen får sin rätt, och att brottslingar som ni får det straff ni förtjänar. Och till detta vill jag tillägga att om ni någonsin sätter er fot i Hindenburg igen, då kommer ni få med mig att göra. Är det förstått?”
Krajger nickade långsamt, Kånny följde hans exempel.
“Gott så. Trevlig resa.”
Drake reste sig upp, tog sin hatt och knackade på dörren. Den öppnades och han klev ut. I hans ställe klev en skinntorr kvinna in, iklädd en stickad ulkullsväst över en slarvigt istoppad skjorta. Hon rättade till sina glasögon och vände blad i den lunta dokument hon bar i sin famn, harklade sig.
“Härmed informerar jag er, Herr Krajger Vigg och Kånny Späsendorff, att ni i er frånvaro dömts vid Hindenburgs domstol för följande brott: allmäng ofog, horbockeri, utpressning av herreman, väpnad misskötsel och slatv. Domen blir tre års straffarbete vid kejserligt arbetsläger. Domen kommer att exekveras snarast. Er transport till Arbetsläger 23 avgår Hindenburg redan ikväll.”
Kvinnan lämnade rummet och dörren låstes igen. Kånny satt tyst och stirrade ner i bordsskivan. Krajger suckade. Det såg inte ut att bli avfärd mot Pirit imorgon bitti heller.
 
User avatar
Henke
Posts: 1620
Joined: Sat 09 Apr 2011, 13:34
Location: Fria Ligan Fanboy

Re: Flickan och Draken - Första delen i vår UA-krönika

Wed 18 Sep 2019, 21:57

Kul läsning! Ser fram emot fortsättningen!
I skuggan av Trakorien - Bloggkrönika från Svavelvinter
Förbjuden Zon - Bloggkrönika från Version Noll
Spelledarens Pod - Av spelledare, för spelledare, om spelledare, samt ett och annat spelmöte
 
Patrik
Posts: 163
Joined: Sun 15 May 2011, 14:50

Re: Flickan och Draken - Första delen i vår UA-krönika

Fri 04 Oct 2019, 09:06

Medhåll! Grymt kul med en ny MUA-krönika. Hoppas vi får se mer snart. 

Vänligen,

Patrik
GZIP: Off