Forum

Coolt!!!

Vi spelade fortsättningen av kampanjen igår - denna gång "I Skyttegravens Kyla".

Jag hade inför spelmötet tagit fram väldigt förenklade fältslagsregler för att kunna hantera strider med 20-40 personer på varje sida. Utöver detta hade jag fixat en karta över fronten, kort med spelvärden för alla soldater samt brickor för att representera varje grupp på spelbrädet.

Först en introduktion:

"Det har gått några veckor sedan ni flyende återvände från eldöverfallet på babbarernas förnödenhetstransport. Pluton Dänik blev under eldöverfallet och flykten mer än halverad i styrka och det har tagit väldigt hårt på de få som överlevde. Pölse-Per har med graden fältwäbel fått uppdraget att leda det som är kvar av plutonen. Kaptitän Okkenbräu meddelar att man väntar in förstärkningar och att 11:e kompaniet ska få en välbehövlig vila. 12:e kompaniet, under kapitän Pedrine Struch, har redan lämnat fortet för vila och har ersatts av soldater från Fynbesättningen, och nu är det 11:e kompaniets tur att få vila upp sig. Man ska med nästa trupptransport förflyttas ut från Fort Kapsej och få en tid av återhämtning. Vad som sen ska hända vet man inte, men troligen kommer ni att återvända till Fort Kapsej. Rosalin Wissengrau, skribenten som ansvarar för Frontnytt, har nappat på Pölse-Pers förslag om att följa knektarna på nära håll för att kunna skriva om hur det är vid fronten, ur egna ögon. Att beslutet att följa er råkar sammanfalla med beskedet att 11:e kompaniet nu ska få en välbehövlig vila är inget som ni vågar prata högt om.

Den 7:e december nås ni av det glädjande beskedet att trupptransporten är på väg mot Fort Kapsej. Strax därefter landar den mäktiga zeppelinaren ZZ Förintaren med både förnödenheter och förstärkningar. Det visar sig vara avsevärt värre soldater som stiger av än vad som först meddelat, vilket skylls på problem med pappersarbetet och avsaknad av nödvändiga stämplar. Tillsammans med er på zeppelinaren finns även Rosalin Wissengrau, som skrivit på som knekt under ett par veckors tid för att kunna rapportera om hur knektarna från Fort Kapsej återhämtar sig.

Ni får order om att samla ihop era saker och tömma ert logement samt inom två timmar packa in er i zeppelinaren för färd mot återhämtningsplatsen. Ni ser fram emot att få en tids vila, bortom kyla, fiender och död. Ni håller tummarna att zeppelinaren ska klara avfärden utan problem, då det alltid är farligt att landa och lyfta med fiender inom relativt nära avstånd.

Med ett dånande ljud från fornmotorerna lyfter luftfartyget och seglar upp och bort från Fort Kapsej. Ni hör avlägsna smällar men inget som verkar kunna få Förintaren på fall.

Efter en timmes flygning norrut nås ni av nyheten att man fått ändrade ordrar. Istället för att flyga till en återhämtningsplats kommer ni att byta riktning och landa på en uppsamlingsplats i södra delen av Dunklehulten, norr om sydfronten. Fienden ska ha tryckt sig norrut, men Ulvrikets knektar ska ha fått stopp på fienden en bit in i den väldiga urskogen, där man nu har ett låst läge och all hjälp är nödvändig för att inte fienden ska kunna avancera norrut.

Det är sen eftermiddag när zeppelinaren landar på uppsamlingsplatsen, en stor glända mitt i skogen. Här finns ett antal stora tält, några timmerhus och en ankringsplats för zeppelinaren. Ni förs tillsammans med de andra i 11:e kompaniet ut från zeppelinaren och bort till ett av de stora tälten där ni får skriva upp er på en ankomstlista. Efter det visas ni till en gemensam viloplats och får kvittera ut lite förnödenheter och lämna tillbaks babbarställen. Därefter får reda på att ni inom kort kommer att färdas vidare.

Under tiden som ni väntar får ni reda på lite om den plats ni nu befinner er på, Dunklehulten. De södra delarna av urskogen domineras av tätt växande barrträd som påminner om skäggad welterbaum. Här och var är skogen strösslad av fornlämningar, söndertrasade werk och enorma kratrar från forntiden undergångskrig. Propagandan förkunnar skogen kuvad, men ni misstänker att här egentligen finns både monster, missfoster och motorklaner. Den Atomvinter som nu råder gör skogen än mer farlig, då snauzerulvar drar sig samman i stora svultna flockar, bazuner vansinniga av hunger anfaller allt om rör sig och utmärglade möllebaggar och avfallsmunkar ansätter fortens depåer. I de mindre kräkens spår följer grövre missfoster som velodronter och ztukor. Den enda faran som inte tycks bli värre under bister kyla är de terrorautomater som hemsöker skogen. Om något blir servon stela och leder tröga, vilket kanske hindrar de oväntade robotpatruller som annars kan dyka upp enligt obskyra fornordrar för att tillintetgöra allt levande i sin väg. Genom hela Dunklehulten går Automatbanan, Ulvrikets livsnerv genom skogen. Automatbanan är resterna av en forntida vägbana som löper i nord- sydlig riktning och gör transporter genom rikets västliga delar möjlig. Utan Automatbanan skulle dylika transporter överfallas och forten som skyddar riket snart svälta ihjäl, vad än rikets propagandamaskin påstår."

--
Pölse-Per får sedan en orientering av kapitän Okkenbräu:
"Kapitän Okkenbräu informerar att 11:e kompaniet numera tillhör 41:a bataljonen, ledd av oberst Grigorev Kronek. Under bataljonen finns fyra kompanier - 11:e, 12:e, 13:e och 14:e kompaniet, ledda av kapitän Okkenbräu, kapitän Pedrine Struch, kapitän Rajner Ztomatol respektive kapitän Esrup Libertropp). Fienden har rört sig norrut, in på Ulvrikets mark. Sydfronten har tvingats att retirera norrut och vi befinner oss nu några kilometer från den södraste delen av riket som fortfarande kontrolleras av våra tappra knektar i 41:a bataljonen. Vi har fått stopp på fiendens marsch norrut, men det är nog tyvärr endast då de fått slut på förnödenheter. När de fortsätter norrut kommer de att ansätta vår södra front hårt. Just nu har vi ett ställningskrig där båda sidor grävt skyttegravar och inväntar vad den andra sidan ska göra. Vår front är föga djup, vilket betyder att vi kommer att tvingas till reträtt om fienden återupptar sitt avancemang. Området vi befinner oss i är fylld av tät skog, snö, isdimma och taggtrådsavsnitt. Sikten är synnerligen begränsad. Det sig om mindre än 200 meter, men vanligtvis mindre än så när vi talar om rena skogspartier. Vi vet inte vad fienden tänker göra, men vi gissar att man kommer att försöka trycka på norrut mot Bris Brygga och vår flottbas där. Försvaret av hela Fynen är tämligen utspritt och som ni säkert hört har många av de försvarande styrkorna endast funnits som siffror på Krigskommisionens papper. Nu verkar verkligheten kommit ikapp pappersvändarna i Nekropolis och det är på tiden, då Riket ansätts från två håll, både av babbarerna via Sydfronten i söder och Automatkejsaren via Äggamarksfronten i öst. Vi kommer snart att bege oss söderut mot själva fronten. Där kommer vi att tilldelas ett frontavsnitt per pluton, som det är upp till plutonsbefälen att försvara på bästa möjliga sätt, genom att ge order om att gräva värn, placera ut taggtråd och så vidare. Varje pluton kommer att förstärkas med knektar ur Fynbesättningen, vilka ska vara soldater som sett strid och kan ta vara på sig. Jag har också fått löften om ytterligare förstärkningar senare. Vi kommer att ersätta de knektar som fått stopp på fienden och det är av synnerligen vikt att vi lyckas hålla fienden från att avancera ytterligare."

Kväll den 7:e december
11:e kompaniet ställs upp och marscherar söderut mot fronten, genom den mörka Dunklehulten. Pluton Dänik har fått förstärkning av tio stycken knektar från Fynbesättningen. En känsla av utsatthet infinner sig, då sikten är synnerligen begränsad och man inte vet var fienden befinner sig. Underliga ljud hörs från den tillsynes öde urskogen.

Efter två timmars vandring når man platsen för fronten. Plutonerna gör halt och plockas en efter en fram till sitt respektive frontavsnitt. Området där pluton Däniks ska hålla till består av 2st tiomannatält och ett förrådstält, omgivet av frusen lervälling. Runt går slitna hålögda knektar, som leds av sg Poppeldam (MD varg) som ger fw Tredmundsen en genomgång av läget. Övriga knektar hör kommentarer från de soldater som fram tills nu har bevakat frontavsnittet. Det är knappast upplyftande kommentarer som ”fienden är skoningslös”, ”trummandet på bentrummorna är fruktansvärt” och ”hoppas ni håller ut mer än en vecka”.

Kapitän Okkenbräu och sergeant Poppeldam går igenom själva frontavsnittet som pluton Dänick är ansvarig för. Det är ett 200 meter brett öppet och 200 meter djupt område i skogen, med en höjd som går i öst-västlig riktning. Området är strösslat med enstaka träd, sänkor och klippblock. Fältwäbel Tredmundsen får order att placera ut mannarna så att 4-5 spanar i det öppna området, 10-15 ligger i eldberedskap i skogsbrynet, ett par vaktar själva baslägret (vid tälten) och ett par gör övriga sysslor såsom matlagning. Resterande får vila (vilket det inte finns knektar till, när alla poster är tillsatta). Pölse-Per delar in knektarna i fyra grupper, och behåller Nexus 4 som en fri aktör. Kolding och Madsen blir gruppcheffer för vars en grupp och Madsens grupp får ansvar för att spana.

Förmiddag den 8:e december
Förmiddagen och stora delar av eftermiddagen går åt att förstärka frontavsnittet. Fem övertäckta värn grävs i linje med skogsbrynet och två partier med 75m taggtråd dras från öster och väster strax söder om höjden som delar av den öppna platsen så att en 50 meter bred glipa bildas i mitten. Tanken är att fienden ska tvings att ta sig igenom glipan om man inte vill fasta i taggtråden, varpå Ulvrikets tappra knektar kan koncentrera eldgivningen mot öppningen. En spaningspost upprättas strax norr om höjden, med relativt god sikt mot fiendens sida av gläntan. Slutligen upprättas en vårdplats i skogen mellan skogsbrynet med värnen och baslägret med de två tälten.

Översikt över fronten


Pluton Dänicks frontavsnitt


Eftermiddag den 8:e december
Förstärkningarna som utlovats anländer i form av tio stycken rekryter. De är alla unga och helt oerfarna, med fjuniga hakor och rädda blickar. Flera har knappt hållit i en bössa tidigare. De gör misstag hela tiden och gråten är inte långt borta.

Kväll den 8:e december
Det visar sig att en av soldaterna från Fort Kapsej har fått sumpstump. Han tas till vårdplatsen men får sedan återvända till sitt värn. Här behövs alla resurser som finns tillgängliga!

Senare på kvällen ekar ett skott från den bortre delen av gläntan och efter ett tag inser man att rekryten Fjodor Bajkal saknas. Vad han gjorde så långt borta är det ingen som vet, men nu ligger han och skriker, döende mindre än 100 meter från fiendens värn. Order att hålla ställningarna ges och tiden mellan skriken blir allt längre ju närmare morgon man kommer.

Innan morgonen gryr upptäcker Koldings grupp en liten grupp om tre isnomader som lyckats ta sig förbi spaningsposten och nu håller på att sabotera taggtrådslinjen. Man ger eld och elden besvaras av isnomaderna. När röken lagt sig ligger alla tre isnomaderna döda.

Förmiddag den 9:e december
Morgonen börjar med larm – babbarernas artilleri har gett eld och knektarna kastar sig i skydd. Som tur är ligger samtliga redan i övertäckta värn, så skadorna efter första salvan blir begränsade. Rekryten Albert Gorky grips av panik och rusar ut ur sitt värn för att försöka nå baslägret. Raum Kessel kastar sig upp för att få ner rekryten, men han hinner inte fram innan nästa våg av granater slår ner. När röken och dammet har lagt sig finns bara en röd sörja kvar där menige Gorky och korpral Kessel stod.

Eftermiddag den 9:e december
Pölse-Per kallas in från värnen ner till baslägret för att se välkänt ansikte – Vito Petz har återvänt efter en tid på hospitalet i Bris Brygga. Borta är hans charmiga humör och bländande leende; nu är han nedstämd och sammanbiten. Menige Petz möts av en utskällning från fältwäbel Tredmundsen, som tvingats lämna sin post bara för att ta an en ny soldat.

Kväll den 9:e december
Kapitän Okkenbräu vill ha mer information om fiendens posteringar och ger i uppdrag till fältwäbel Tredmundsen att undersöka fiendens försvarslinje. Ordern går till ödlan Kolding, som till rekryternas förvåning raskt tar av sig alla kläder och smyger iväg (här kommer Klimatanpassad och Kameleont ännu en gång väl till pass). Kolding går via skogsbrynet mot fiendens postering och når inom 30 meter från fienden. De verkar ha relativt få värn i skogsbrynet, bevakade av få isnomader. Vad de däremot verkar ha är flera försvarslinjer, som dock inte verkar ha fri sikt mellan värnen. När han ska bege sig tillbaks kan Kolding inte låta bli att från sin dolda position trycka av ett skott med sin Kurtzkarbin. Skottet tar i halsen på en av babbarerna, som segnar ner.

Förmiddag den 10:e december
Kapitän Okkenbräu besöker än en gång frontavsnittet och får en statusrapport, samt delar ut fler resurser i form av minor. Fältwäbel Tredmundsen ger order om att minera den öppna delen mellan de två taggtrådslinjerna, för att ytterligare förstärka försvaret.

Eftermiddag den 10:e december
Spaningsposten under Madsens befäl ser plötsligt att fienden är på marsch bakom höjden. Han skickar en löpare tillbaks mot försvarslinjen och fältwäbel Tredmundsen sätter hela styrkan i eldberedskap. Fiendestyrkan, som består av tre grupper om totalt 10 isnomader och 4 babbarer, rör sig över höjden och fram via den öppna ytan mellan taggtrådslinjerna. När fienden går igenom minfältet ger order om eld och bössorna smattrar. Kaos uppstår och fienden skjuter tillbaks. Rekryterna skriker av rädsla och skjuter vilt mot fienden. Ett tag ser det ut som fienden ska segra, men turen vänder precis när babbarerna gör sig redo att storma värnen. Fienderna bekämpas till siste man och bara en isnomad återstår. Isnomaden vänder och rusar tillbaks mot sin frontlinje. Under striden har Madsen lämnat sin spaningspost och smugit ner till fiendens värn för att undersöka. Han motstår frestelsen att försöka skjuta den flyende isnomaden.

När striden väl är slut har tio knektar sårats. Till detta har tre knektar dött under de dagarna som gått innan anfallet, vilket har gjort att pluton Däniks styra har tappat en tredjedel på bara ett par dagar.


Stridskartan efter striden:

Idag kör vi det andra och sista spelmötet för äventyret "I Skyttegravens Kyla".

"Det blev inte något med er utlovade vila. Istället blev ni avsläppta på Rikets södra front, i en miljö som får situationen vid Fort Kapsej att framstå som mer än dräglig. Där Fort Kapsej erbjöd värme, sängar och en bespisningshall med stolar och bord är Sydfronten ett helvete med kyla och skyttegravar, där skyttegraven på fältwäbel Tredmundsens order både är sovplats, viloplats och bespisningslokal.

Dag för dag får ni se knektar och rekryter runt om er gå hädan. Sjukdomar, snuskkryp och jämmer frodas överallt bland de som ska hålla Fienden stången och förhindra att babbarer och isnomader marscherar rakt in mot Nekropolis.

Några timmar har gått sedan ni slog tillbaks Fiendens anfall, något som den gamle kommentanten från Klankrigens tid, Petrov Mövenpeck, hade kallat för en "Pyriseger" - en sån seger till och man är förlorad.

Det är kväll den 10:e december, år 420 enligt Ulvrikisk tideräkning."

Här är en sammanfattning av måndagens spelmöte.

Förmiddag den 11:e december
Under natten har den orkeslöse rekryten Flode Lipov skjutit medan han satt på vakt i sitt värn. Ryktet går att det är en krypskytt som härjar i området och knektarna är väldigt motvilliga att sitta på vakt med ansiktet exponerat mot fienden. Kolding beger sig ut på den öppna platsen, men hittar ingen krypskytt.

Senare under förmiddagen nås gruppen av nyheten att Liesl Zeppelin har återvänt. Hon har fått armen amputerad, men är annars vid gott mod. Hon har även nyheter från Nekropolis och hon berättar att tillståndet är mycket svårare än tidigare med ännu mer begränsad tillgång på förnödenheter.

Plutonen får även ut ett understödsvapen, en Kurtz Gross bössa, även kallad ”KG”. KG’n har dubbla pipor av extra längd och ett komplicerat urverk som ska få piporna att kunna avfyras exakt samtidigt. Vapnet har extra lång räckvidd och är försett med ett skarpskyttesikte. Diskussionen om vem som bäst lämpar sig för bössan slutar med att Pölse-Per tar vapnet själv.

Eftermiddag den 11:e december
Gruppen kallas in till stabstältet för 41:a bataljonen, där man tillsammans med kapitän Okkenbräu får träffa oberst Kronek, ett muterat svin.

"Det buttra svinet grymtar uppskattande. Min herre, groda, ödla och automat. Ni fyra har verkligen utmärkt er under er tid som knektar i Rikets tjänst. Ni har gjort mycket mer än vad som krävs av knekten i Rikets tjänst, både här vid fronten och vid er tid vid Fort Kapsej. Det har till och med sagts att det är på grund av ert mod vid spaningsposten som vi har att tacka för fienden inte har kommit längre in i Riket än vad som nu skett. Sådant mod måste givetvis premieras och det är till sådana som er som knekten i skyttegraven ser upp. Knektarna här behöver förebilder, personer att se upp till i tider av nöd och misär, för att kunna stå emot de mörka krafter som vill vårt kära Rike skada. Det är på dessa grunder som jag nu delar ut Bataljkorset av andra rang till era alla.
Ni får alla även en högre grad. Ni fortsätter som tidigare, men jag både hoppas och tror att ni ska fortsätta att gå rakryggade genom de prövningar som ni fortsatt kommer att utsättas för."

Kolding passar på att be om mer minor och säger att det givetvis är löjtnant Tredmundsens idé. Gruppen bjuds sedan på istersaft och får värmande ryggdunk från alla de andra kapitänerna och får jubel och applåder när gruppen återvänder till sin frontsektor.

Natt den 11:e december
En känsla av stillhet infinner sig under natten. Inga vindar blåser och allt är helt tyst och fridfullt. Någon kan till och med tycka sig höra avlägsen fornmusik. Känslan verkar infinna sig hos flera av knektarna, men försvinner sedan lika mystiskt som den dök upp.

Förmiddag den 12:e december
Rekryten Jut Spetzkänner tappar fattningen och går runt och beklagar sig. ”Vi är dömda att misslyckas!”, ”Fienden är oss övermäktig!” och ”Jag vill hem till min familj!” är saker som han ropar ut. Kolding tar sig ett snack med honom och lyckas med löjtnant Tredmundsen få rekryten på bättre tankar.

Eftermiddag den 12:e december
En politikommisarie vid namn Oberknaus dyker upp och frågar efter den som har befäl över menige Spetzkänner. Oberknaus påstår att han har uppgifter som tyder på att menige Spetzkänner har bedrivit ”rikesomstörtande verksamhet”. Löjtnant Tredmundsen säger att så inte alls varit fallet och att han behöver varenda knekt som går att uppbringa. Oberknaus blir ställd, men går från platsen utan att varken ta med menige Spetzkänner eller avrätta honom på plats.

Senare på eftermiddagen kallas löjtnant Tredmundsen och gruppbefälen in för ordergivning hos kapitän Okkenbräu som tillsammans med sin adjutant, Spetzkranz, berättar att fienden troligen planerar ett anfall mot plutonens frontavsnitt.

Ordern blir att snarast iscensätta ett motanfall för att störa ut fiendens förberedelser. Uppgiften består i att ta sig fram till fiendens linje och slå ut så många fiender som möjligt, samt att om möjligt förstöra deras värn.

Planeringen för anfallet börjar direkt. Samtliga rekryter och sårade soldater placeras under korpral Jensen och skickas fram till höjden där man ska ligga i eldberedskap.

Madsen, Kolding, Benke Ludendorff, Vito Petz samt tre soldater till ska röra sig runt på östra flanken mot fienden. Pölse-Per, Nexus 4 samt fem andra ska röra sig runt på västsidan. På en given signal ska Jensens grupp ge eld från höjden, varpå de andra grupperna också ska ge eld.

I skymningen sätts planen i verket och skottlossningen blir våldsam. Fiendens fyra värn ger moteld. De tre babbarerna i det östra värnet nedgörs och likaså de andra tio isnomaderna. En isnomad försöker fly, men skjuts kallblodigt ner av sin cheff!

Striden slutar med seger för pluton Dänik, även om man har fått flera soldater sårade. Fiendens värn plundras varefter man sätter eld på dem. Kolding och Pölse-Per stannar kvar och vaktar under delar av natten och lyckas knäppa ytterligare en babbar och en isnomad.

Kväll den 12:e december
Oberst Kronek får en avrapportering från löjtnant Tredmundsen och på vägen tillbaks från stabstältet frågar kapitän Okkenbräu ifall man behöver mer förstärkning. Ett dåvt skott brinner av och innan någon hinner tänka "krypskytt" så stannar kapitänen upp och håller sig för halsen. Adjutant Spetzkranz har fått ansiktet fullt av blodstänk och står skräckslagen och ser på när kapitän Klemenz Okkenbräu segnar ner på marken. Hans grumliga blick blir allt grumligare och med en rosslig röst viskar han "ta dom jävlarna, för Riket och för Kommendanten. Rädda Riket" innan Klemenz tar sin sista suck...

Redan senare samma kväll kallas rollpersonerna och resterande gruppbefäl in till grisen oberst Kronek. Han är givetvis informerad av det som har hänt med kapitän Okkenbräu.

"Då står vi här igen, framför varandra. Jag har blivit informerad om era insatser under anfallet tidigare och ni har ännu en gång visat på enbart goda egenskaper om knektar i Rikets armé. Fienden har tryckts tillbaks något, men allt det ger oss är lite mer tid, men det är alltid bättre än att inte ha någon tid alls."

Han vänder sig till Pölse-Per:
"Ni har visat på mycket goda ledaregenskaper, både under tiden för förberedelser och under stridens hetta. Det är inget svårt beslut att bestämma vem som ska bli Okkenbräus efterträdare, Ni har befälet över 11:e kompaniet, kapitän Tredmundsen."

15 XP delas ut.

Idag kör vi vidare med vår Ulvriketkampanj, denna gång är det dax för "Den Sista Marschen". Då man igen har ännu större grupper inblandade i striderna har jag tagit fram ett enkelt system att i ett tärningsslag hantera strider mellan 20-100 soldater (gillar inte systemet "Plutonen" som cirkulerat). Det finns också en överhängande risk att vi avslutar Mutantkampanjen efter detta äventyr.

Idag kör vi vidare med vår Ulvriketkampanj, denna gång är det dax för "Den Sista Marschen". Då man igen har ännu större grupper inblandade i striderna har jag tagit fram ett enkelt system att i ett tärningsslag hantera strider mellan 20-100 soldater (gillar inte systemet "Plutonen" som cirkulerat). Det finns också en överhängande risk att vi avslutar Mutantkampanjen efter detta äventyr.

Är risken att alla dör eller varför är det risk för ett slut redan nu?

Dela gärna med dig av stridsgrupp-systemet. Vår grupp börjar närma sig Slaget vid Biörnehus och är i behov av regelidéer för själva bataljen.

Inga dog, då kapitänen höll rollpersonerna så långt bort från striderna som möjligt.

Jag väljer att pausa kampanjen för att köra annat och jag får se om den återupptas.

Ska se om jag kan slänga upp reglerna vid tillfälle. De är väldigt abstrakta och tänkt att hantera strider mellan solder i storleksordningen 20-1000 man.

Trevligt att höra att alla överlevde men trist att ni tar uppehåll. Får man vara nyfiken och fråga vad som är på spelschemat istället?

Tack på förhand!

Trist att den inte fortsätter, har varit kul att läsa och skulle varit roligt att följa till slutet. Skarp gillat många utsvävningar du gjort. Du har fått med sådant jag önskade att det funnits tid (och än mer så pengar) att få in i kampanjen, som brädspelslika regler för att hantera de stora striderna. Great minds?

Skrev långt tidigare om att försöka hitta gammalt opublicerat material. Letade rätt på en hel del men det har varit i så spretigt skick att inte varit mycket att lägga upp. Började putsa i ordning men sedan har annat skrivande fått prioriteras. Inte glömt dock. Jag hittade bl.a. en lång text om skuggfiguren Järnmagistern som aldrig blev en egentlig del av den officiella kampanjen men som var tänkt som en av de tyngsta spelarna om makten i Ulvriket. Vore kul att få ut det. En dag... Lovar ett PM iaf när till slut fixat.