Hej hopp! Ny här!
Här är min historia.
Inkörsporten för rollspel var bräd/äventyrsspelet Talisman som vi spelade på fritids åren 91-92. För mig och de närmaste kompisarna blev det ett närmast rigoröst spelande så fort skolan slutade till det att man var tvungen att gå hem.
Några år senare fick vi genom en storebror i sällskapet nys om ett "ännu häftigare" spel, i princip helt utan begränsningar. "Va?! Kan man hugga av monstrens huvuden?! Coolt!". I princip fick jag inte veta mer än att spelet hette "Drakar & Demoner" och följaktligen önskade jag mig detsamma i julis någon gång 92-93.
Det första jag noterade var att spelet saknade spelplan, men det gjorde mig inte så mycket för jag fastnade omedelbart i regelboken, monsterboken, soloäventyret, tärningarna och allt annat som kom med i boxen (osäker på vilken upplaga det är men kartongen är grön och regelboken svart med röd text om jag inte missminner mig).
Detta kom att bli standarden för alla spel som följde de kommande åren och jag lyckades av föräldrarna tjata till mig en uppsjö av andra rollspel: Western, Sagan om Ringen och, så klart, Mutant 1+2. Jag fastnade för Mutant direkt eftersom världen som den utspelade sig i var så olik allt annat. Man visste aldrig vad man kunde förvänta sig (och då var jag ändå alltid spelledare). D&D i all ära men orcher, skelett och troll blev enformigt i längden. En polare skaffade sig en senare upplaga av Mutant men vi fastnade aldrig för det spelet, eftersom att det var för mycket science fiction med futuristiska vapen och gigantiska, avancerade städer. Svårt att greppa och realistiskt skildra som 10-åring.
De kommande åren spelade vi en del rollspel från och till, blandat med andra äventyrsspel och kortspel. Det sista rollspelsäventyret spelades i 14-15 årsåldern och blev en epic story med 7 spelare. Därefter åkte allting ner i källaren till förmån för annat.
Fast forward 15 år, så hittade jag Mutantspelen i en gammal flyttkartong och efter att ha tummat lite genom böckerna så fick jag en sån nostalgikick att jag gav mig ut på google för att se om det kom fler spel i samma tema, om de spelas än idag och så vidare. Självklart sprang jag då på Undergångens Arvtagare och efter att ha skummat igenom upplägget ville jag slå mig själv för att helt och hållet ha missat den eran. Spelet är ju praktiskt taget den naturliga förlängningen av originalet.
Och så År noll, då. Det räckte i princip med att se lite "concept art" och trailern för att inse att det här, är min barndom förpackat i en enda lyxig box. Beställde hem spelet förra veckan utan att egentligen veta om jag kan få ihop nog antal spelare. Men det spelar ingen roll. Läste igenom materialet på ett par-tre sittningar och sitter nu med idér på egna spelupplägg om jag bara kan få ihop några spelare till
EDIT: I övrigt ska jag väl passa på att tillägga att jag tycker det är helt fantastiskt och smått otroligt att det idag är möjligt att producera och sälja en sån här produkt till oerhört bra standard dessutom. Jag hade kanske på min höjd förväntat mig ett löst sammansatt fan-projekt bestående av PDF:er och lånade regelsystem. Det sagt är M0 kanske inte precis allt jag hade önskat mig (framförallt ur språklig aspekt), men jag är ändå grymt imponerad.
EDIT2: Sorry for slightly off topic.