Fria Ligans forum

Tänkte jag passar på att starta tråden som Baldyr föreslår här.

Kanske lika bra att varna för *SPOILERS*. Dels för den som inte läst romanen men även för den som skall spela O4Ö eller rent av det här scenariot (förutsett att det blir något spelbart av det).

Personligen tycker jag nog fortfarande att det vore coolast att karaktärerna är en patrull vargfolk med uppdraget att frita Raoga. Man skulle kunna se det som en alternativ historia - vad hade hänt om Xelimogga och kompani inte ha dykt upp just före vargfolkets anfall?

Det blir lite av ett mer klassiskt "raid"- eller grottkrälsscenario, men jag tror ändå att det går att göra kul karaktärsdriv av det. Jämför typ med Mouse Guard där alla RP är medlemmar i samma muspatrull och har ett gemensamt uppdrag men samtidigt individuella drivkrafter. Man kan tex tänka sig:

En ledare för expeditionen, som anar att Raoga blivit galen och tvivlar på uppdraget.
En ung hetssporre som vill bevisa sig.
En siare som i hemlighet vill ta Raogas plats.
En utstött (likt Grisselhår) som får följa med för att han/hon känner till Gatves klippa väl.

Man kunde absolut tänka sig att ett gästabud - med Fundibera närvarande - pågår när karaktärerna kommer fram. De måste lägga upp en strategi för fritagningen av Raoga, men samtidigt sträva efter sina egna mål. Och i slutändan välja mellan att rädda Raoga eller rädda världen - om de nu tror på Kamalkus ord.

Som bonusmaterial skulle ett sådant scenario innehålla:

Karta + kort beskrivning av Gatves klippa och citadellet.
Speldata för Kamalkus och Fundibéra.
Kort beskrivning av vargfolk och deras kultur (men mer än vad som finns i regelboken).


En bonus i sammanhanget är att det redan finns bilder från regelboken som kunde användas - på vargmannen, på Gatves klippa och på Kamalkus.

Svarar på Baldyrs senaste inlägg här istället...

Vad gäller vargmän, förresten, så tror jag att just flockmentaliteten kommer att sätta sin prägel på både karaktärerna och scenariot som sådant. Egentligen tror jag inte på interna konflikter mellan karaktärerna, utan alla i flocken vet sin plats i rangordningen, så att säga. Däremot bör det ändå finnas individuella motiv, så det blir en utmaning att beskriva karaktärerna och en balangsgång att spela dessa.

Att veta sin plats och att acceptera sin plats behöver kanske inte vara samma sak? Jag är med på att en flock vargfolk (jag förmodar att det kommer finnas både män och kvinnor?) förmodligen är mer sammansvetsade än en grupp människosoldater, men jag tycker inte de behöver följa sin rangordning slaviskt.

Bakgrund: Vargfolkets Orakel Raoga har försvunnit och deras ledarinna Onda Bettet misstänker att hon infångats av folk på Gatves Klippa (varför misstänker hon det?). För att få misstankarna bekräftade har hon samlat några av sina främsta stammedlemmar för att i skydd av natten undersöka saken.

Akt 1 - Vid vattenbrynet där man just skall ge sig av på flottar (eller skall RP själva få hitta på hur de tar sig till ön?). Är det läge här att kanske trots allt möta Xellimogga &co ? Litar man på dem? Allierar man sig? Angriper man dem? Alternativt så börjar Akt1 när man nått fram till ön. Man ser en fest pågå i paviljongen.

Det viktiga i ett karaktärsdrivet scenario är såklart drivkrafterna hos karaktärer och biroller. Är det bättre att spåna över dessa först?

Fint!

Tror också att det kan finnas individuella slitningar även inom en grupp vargfolk.

Att scenariot börjar på flotten över sundet känns rätt för mig - då har spelarna en stund på sig att planera innan de går iland, men man slipper ödsla till på förberedelserna på landbacken, resan, osv.

Att ha en aktindelning är inte strikt nödvändigt - Arhem har ju inte det - men det kanske kan vara till nytta här. Akt 2 kunde i så fall vara när Xelimogga och kompani anländer (tror kanske ändå att det är kul att ha med dem, som bifigurer) och Akt 3 är när ritualen ska dra igång?

Jag tror att man kan använda Fundibera på många kul sätt - när vi spelade O4Ö lät jag henne bland annat ta skepnaden av en liten fiskarflicka som hjälpte och utnyttjade karaktärerna. Hon är ju en kraftfull magiker och kan bli lite av en joker som utsätter karaktärerna för prövningar och frestelser. Det passar liksom med hennes karaktär.

Tror att det är helt rätt att börja med karaktärerna. Låter mina fyra förslag som en vettig utgångspunkt, eller kan man tänka sig andra?

En fråga förresten - vet man när Raoga smittades av Remuntra? Finns det någon möjlighet för vargfolket att ana att så är fallet?

Svarar på Baldyrs senaste inlägg här istället...

Vad gäller vargmän, förresten, så tror jag att just flockmentaliteten kommer att sätta sin prägel på både karaktärerna och scenariot som sådant. Egentligen tror jag inte på interna konflikter mellan karaktärerna, utan alla i flocken vet sin plats i rangordningen, så att säga. Däremot bör det ändå finnas individuella motiv, så det blir en utmaning att beskriva karaktärerna och en balangsgång att spela dessa.

Att veta sin plats och att acceptera sin plats behöver kanske inte vara samma sak? Jag är med på att en flock vargfolk (jag förmodar att det kommer finnas både män och kvinnor?) förmodligen är mer sammansvetsade än en grupp människosoldater, men jag tycker inte de behöver följa sin rangordning slaviskt.

Jag har tänkt ganska mycket i sociala strukturer hos hundar, får och hästar när jag modellerat vargmännen eftersom det är dessa flockdjur jag har ganska stor erfarenhet av. Som Henke antyder så är det ingalunda problemfritt mellan flockmedlemmarna utan ofta råkurr vilka för det mesta låter värre än det är eftersom man snarare demonstrerar sin kompetens än använder den eftersom ingen vill riskera flocken i sig - jämför hur påfåglar och kalkontupper spänner upp sig på ett teatralt sätt. Alla flockmedlemmar brukar dagligen testa om det går att klättra i hierarkin vilket får de ranghögre att trycka emot på motsvarande sätt.

Vargmän är intelligenta men bejakar flockmekanismer vilket innebär att de också finner det naturligt, rentav sunt att svagare flockmedlemmar regelbundet försöker sticka upp. Flockbeteendet är för dem ett sätt att vaska fram kompetens och stabilitet - rangen är inte statisk eller helig och när en ledare störtas finner sig oftast alla parter i de nya rollerna utan mobbing / hämnd eller liknande. Observera att det inte är fråga om att utse ledare och ha en "jämställd" flock därunder just om en ganska strikt hierarki som exempelvis bestämmer i vilken ordning man dricker eller väljer sovplats. Det finns en utpräglad variation i ledarstil vilket gör att vissa grupper under en trygg och lugn ledare blir stabila medan andra ledare känner behov av att ständigt demonstrera sin makt med tjuvnyp så att oron sprider sig neråt i leden. Detta bör man ta fasta på i scenariot så att minst två vargmän konkurrerar - om ledarskap eller positioner längre ner.

Om spelarna tar roller av vargmän vore det kul om de kunde spela som vargmän, exempelvis att de aldrig ljuger eller förställer sig - kan nog bli en utmaning.

Extremt matnyttiga tankar där.

Det finns en utpräglad variation i ledarstil vilket gör att vissa grupper under en trygg och lugn ledare blir stabila medan andra ledare känner behov av att ständigt demonstrera sin makt med tjuvnyp så att oron sprider sig neråt i leden. Detta bör man ta fasta på i scenariot så att minst två vargmän konkurrerar - om ledarskap eller positioner längre ner.

Det fanns enligt Tomas förslag en utstött flockmedlem i spelgruppen. Denna kan i så fall försöka hitta vägar tillbaks till flocken, genom sitt handlande. Där får man en konflikt med den svagaste bland de egentliga flockmedlemmarna. Ingendera vill vara gruppens Omega, liksom.

På liknande sätt kan den vacklande, tillförordnade, ledaren utmanas av Raogas egen utmanare. Man gör helt enkelt siaren i gruppen maktlysten, fast på ett sätt som innebär att denna hela tiden testar och ifrågasätter ledaren.

I övrigt känns det naturligt med två honor och två hanar, liksom att alla har en förmåga som gör dem självskrivna i aktionsgruppen på det att deras plats inte ifrågasätts. Man har, som Henke föreslog, blivit ivägskickade av Onda Bettet själv. Vilka dessa egenskaper och förmågor är kan och bör diskuteras.

Såvida inte alla siare bland vargfolk är honor, så föreslår jag att spelgruppens siare är en hanne. Och för att inte den utstötta ska vara en direkt kopia av Grisselhår föreslår jag att denna är en hona. Alltså återstår att könsbestämma ledaren och den fjärde gruppmedlemmen.

Slutligen skulle vargarna kunna komma från olika flockar och ha varierande kännedom om varandra. Gruppen är ihopsatt just för att utföra Onda Bettets kommandoraid. Det skulle kunna underlätta spelet också, alltså att vargarna naturligt känner av varandra i början. Måhända är inte rangordningen heller bestämd i förhand, utan startscenen går ut på att testa och hetsa varandra för att hitta positionerna.

Om spelarna tar roller av vargmän vore det kul om de kunde spela som vargmän, exempelvis att de aldrig ljuger eller förställer sig - kan nog bli en utmaning.

Det är sådana förbehåll jag själv kan ha inför upplägget. Alltså att det blir ganska utmanande att såväl förutse (skriva) och spela karaktärerna. Men däri ligger måhända utmaningen och resten av scenariot kan hållas tämligen simpelt. Man gör det väldigt karaktärsdrivet, helt enkelt. Handling i form av interaktion med mänskliga bifigurer kan sparas till slutet, tänker jag mig.

Tvillingmagikerna har måhända förutsett Onda Bettets drag och inväntar hennes utsända. Karaktärerna är alltså väntade och de båda magikerna har sina egna planer för "hedersgästerna". Fundibera kan exempelvis hetsas av kopplingen till (varg-) månen och måhända använda gruppen för att närma sig Onda Bettet, okrönt drottning av Vulferveden. En allians skulle kunna spela in i hennes egen agenda? Kamalkus kan ha (ännu) mera hedonistiska drifter att mätta. Eller så vill han använda flocken i ytterligare ett av sina försök till självmord? Kanske har Fundibera lurat i honom att han kan möta döden genom att bli sliten i stycken under en Vargamåne? (En väldigt passande titel, i så fall. )

Frågan är alltså om man ens behöver blanda in kampen om konfluxen i just detta scenario, annat än som bakgrund till berättaren. Vargmännen (och -kvinnorna) tordes vara mera jordnära existenser och inte förväntas kunna förstå eller överväga taktiker i kampen mot Shagul.

I övrigt tycker jag också att det luktar tunnelkräl med kastellen som huvudmål. Den utstötta flockmedlemmen känner måhända till någon alternativ ingång, som i sin tur kan ha lämnas öppen för att lura flocken in i källarhålorna. Och så vidare.

Tror att det är helt rätt att börja med karaktärerna. Låter mina fyra förslag som en vettig utgångspunkt, eller kan man tänka sig andra?

Jag tror som sagt att alla karaktärer har en anledning till att vara med. En kanske är van att handskas med människor, en har besökt Gatves klippa, någon är välbekant med Raoga. Den fjärde kanske har ett legendariskt väderkorn, som kommer till pass?

Som jag skrev ovan skulle scenariot i mångt och mycket kretsa kring att spelarna faktiskt får spela vargfolk. Därför behöver inte hierarkin vara bestämd i förväg, utan man håller reda på den under spelets gång. Man kanske kan tänka sig någon slags konfliktslag där man utmanar varandra, och där Tvivel automatiskt leder till att man degraderas inom gruppen. Ett litet regelavsnitt om att positionera sig inom en flock, med andra ord.

Ett sådant upplägg kanske fungerar bäst utan en i förhand bestämd hackkyckling, utan alla anser sig vara lämpade som ledare. Men att man utan omsvep accepterar den, för tillfället, rådande hackordningen.

Man kan alltså tänka sig ett annat slags tunnelkräl där de andra karaktärerna är en lika stor utmaning som fällorna eller monstrena! Berättarutmaningarna behöver inte heller handla om dolda agendor utan om att man vill hävda sin plats inom gruppen.

Många bra tankar där. Att spela vargfolk är helt klart en utmaning - men också en del av tjusningen med just detta scenario!

Personligen tror jag att det är lättare om gruppen av karaktärer har tydliga roller och ganska tydliga platser i hierarkin från start. Det är lättare att ha strukturen klar för sig från början och sedan utmana den, än att börja från noll. Nya regler för detta vet jag inte om man behöver egentligen - utmanar man någon som har högre rang och vinner så har man väl tagit dennes plats i hierarkin?

Angående de fyra tänkte jag mig att siaren snarare vill utmana Raoga själv, medan ledaren för expeditionen utmanas av en tredje karaktär (en ung hetsporre, eller dylikt). Jag tänkte mig att siarna är så speciella att de har lite av en egen rangordning inbördes, men så kanske det inte är? Och den fjärde karaktären, den utstötte, vill tillbaka in i flocken och kan utmana alla. Men dessa relationer kan man förstås stuva om massor i, det var bara mina första tankar.

Att detta scenario drar åt grottkräl tycker jag inte är negativt, tvärtom är kan det bli riktigt coolt i det här fallet.

Personligen tycker jag att det vore kul om finalen på det hela var Kamalkus ritual, och karaktärerna måste försöka stoppa den - eller låta den ha sin gång. Jag tycker inte att det gör något om konfluxen kommer in på ett hörn, tvärtom gör det scenariot mer angeläget, tror jag. De flesta vargfolk kanske inte bryr sig om sånt, men det kan väl finnas undantag?

Att scenariot börjar på flotten över sundet känns rätt för mig - då har spelarna en stund på sig att planera innan de går iland, men man slipper ödsla till på förberedelserna på landbacken, resan, osv.

Det köper jag absolut. Kanske till och med precisera att det är strax innan man når land så man håller tempot uppe. Det är nog ingen idée att börja diskutera själva landsättningen heller isåfall utan introduktionen är att man strax når land?

Att ha en aktindelning är inte strikt nödvändigt - Arhem har ju inte det - men det kanske kan vara till nytta här. Akt 2 kunde i så fall vara när Xelimogga och kompani anländer (tror kanske ändå att det är kul att ha med dem, som bifigurer) och Akt 3 är när ritualen ska dra igång?

Ja, jag tycker också det är kul med saker som knyter an till originalhistorien. Samtidigt vill jag gärna lägga till en eventuell bankett t.ex. Jag tycker att remuntra-smittan skall ha dykt upp via någon av de inbjudna underhållarna.

Jag tror att man kan använda Fundibera på många kul sätt - när vi spelade O4Ö lät jag henne bland annat ta skepnaden av en liten fiskarflicka som hjälpte och utnyttjade karaktärerna. Hon är ju en kraftfull magiker och kan bli lite av en joker som utsätter karaktärerna för prövningar och frestelser. Det passar liksom med hennes karaktär.

Precis! Nu har jag nämnt det innan men jag tror alltså starkt på bandet till den förskjutna flockmedlemmen där hon på magisk väg kan ge denne doften tillbaka. Kanske det rör om i hierarkin då den förskjutne haft en hög rang innan och med doften tillbaka plötsligt har högst rang i gruppen? Twisten på det skulle ju bli att någon av de övriga (eller en biroll) känner till uppgörelsen alt. att Fundibera sår split genom att berätta om den för någon annan?

Tror att det är helt rätt att börja med karaktärerna. Låter mina fyra förslag som en vettig utgångspunkt, eller kan man tänka sig andra?

Ja, och jag håller med Baldyr om uppdelningen. Tänkte också att ledaren och den utstötte skall vara kvinnor. Bra med en manlig siare som bryter av mot Raoga.

En fråga förresten - vet man när Raoga smittades av Remuntra? Finns det någon möjlighet för vargfolket att ana att så är fallet?

Ja, jag hade först glömt detta men det sker i Svavelvinter när Remuntradyrkarna Ragga-dagga och Tå-titta färdas via Ormlöpan. Raoga står på stranden då hon hör deras "sång" från båten. I originaläventyret är det istället att hon suttit inspärrad tillsammans med en Remuntra-sjuk. Jag tycker det vore kul om det fanns visst fokus på Remuntra-smitta som i romanen smittar mycket snabbare än i spelet. Roligt om det sprids bland tvillingmagikernas gäster i Paviljongen (och kanske till någon av RP).

Det finns en utpräglad variation i ledarstil vilket gör att vissa grupper under en trygg och lugn ledare blir stabila medan andra ledare känner behov av att ständigt demonstrera sin makt med tjuvnyp så att oron sprider sig neråt i leden. Detta bör man ta fasta på i scenariot så att minst två vargmän konkurrerar - om ledarskap eller positioner längre ner.

Om spelarna tar roller av vargmän vore det kul om de kunde spela som vargmän, exempelvis att de aldrig ljuger eller förställer sig - kan nog bli en utmaning.

Jag tycker helt klart man skall ha två olika typer av ledare i gruppen (även om bara en av dem är officiell ledare). Är det kanske lämpligt att börja med en trygg ledare för att destabilisera situationen en bit in i scenariot då en otrygg ledare får högre rang?

Jag tycker också det vore kul om spelarna verkligen rollspelade som vargmän, men jag tycker fortfarande det skall finnas utrymme för lögner. Kanske det krävs någon form av tärningsslag eller tärningsoffrande för att lyckas med en lögn som vargman - det är alltså svårare än för en människa, men det går?