Fria Ligans forum

Efter ca ett års spelande avslutades vår spelgrupps konfluxkampanj i helgen. Kampanjen har följt totalt åtta karaktärer under det sista året som ledde upp till den femte konfluxen. Det har varit en sann ära att få följa dessa karaktärers resa och ta del av de val de fattat på vägen. Dessvärre fick vår kampanj ett bittert slut, då det efter en episk slutstrid full av oväntade vändningar stod klart att Shagul vunnit kampen om konfluxen.

I den här tråden tänkte jag slänga upp alla de karaktärskrönikor, stämningstexter och annat som författats under kampanjen. Någon sammanhängande kampanjkrönika, som beskriver hela resan från början till slut, har vi tyvärr inte fört.

OBSERVERA...
... att följande texter, även om de flesta handlar om just våra karaktärers öden, kan innehålla en del spoilers för såväl orginaläventyren som romanerna.

Rigaldo "Rödtunga" Belsiria
Rigaldo är en karismatisk ung ädling från den paratorniska hertigätten Belsiria (länk till bild:http://frialigan.se/2012/mot-rigaldo-rodtunga-belsiria/). En vass okvädare och listig intrigant, som ständigt söker övertyga världen om hans egen förträfflighet. Har alltid en spetsfundig kommentar eller dräpande stickreplik på lager. Bakom den flärdfulla fasaden döljer sig dock självtvivel och osäkerhet. Kanske är det måhända detta som driver hans omättliga bekräftelsebehov? Nonsens, han vet att han är fantastisk och de dårar som inte kan se hans storhet har blott sin egen trångsynthet att skylla!

Forumisten Davalt har författat denna lysande krönika över Rigaldos äventyr. Rigaldos krönika inleds då han återvänder till Trakorien från den karga polarön Marjura, där han under sin korta vistelse fick bekanta sig med riddaren Arn Dunkelbrink, flyga med denne på draken Blatifagus, dubbas till väpnare av Kharashma och därtill bevittna shaguliterfästet Järntornets undergång...

Kampanjkrönika del I - Åter till Tricilve

Rigaldo sög förnöjsamt in lukten av Tricilves hamninlopp. Det fräna oset från hamnens fiskkommers blandades med stanken av tång från Sumpstaden där träskmänen skördade morgonens fångst. Stanken föreföll honom vara den mest behagliga av vällukter. Han slöt girigt sina näsborrar kring doften av Tricilve, doften av hem. Nu var äntligen den långa seglatsen över, Rigaldo Belsiria hade lämnat Majura med livet i behåll, något som dock inte var sant för flera utav Arhems invånare. Han hade inte spenderat lång tid på den gutsförgätna ön och hade därför inga vänner bland lokalbefolkningen, men deras död var likväl upprörande. Kanske skulle han till och med kunna klämma fram en tår senare.

De många fantastiska saker han varit med om på Majura tycktes honom redan avlägset. Hur kan något så fruktansvärt och fantastiskt ha skett i samma värld där träskmännen nu fiskade skaldjur från det ankelhöga vattnet? Hur kunde Rigaldo ha ridit en drake i samma verklighet där morgonens första torsk just såldes på Stora Fisktorget? För Rigaldo var känslan berusande. Han var i besittning av historier och berättelser som skulle få varje näsvis dilettant att bli grön av avund och varje kvinna röd av åtrå. Det var han, Rigaldo ”Rödtunga” som hade upplevt alla de storverk han nu klart såg i sitt minne. Snart skulle de alla få höra!

Det var först två dagar senare när Rigaldo vaknade med obekväm huvudvärk - påkallad av allt för mycket vin kvällen innan - som han mindes att han faktiskt var arg. I takt med att dagen framskred tänkte han allt mer på sin far och det brev han skickat till Majura för att överlämna. Det faktum att brevet var ett simpelt erbjudande till syntalden Drakonis om en gästföreläsning i Siola var något Rigaldo inte hade vetat. Han hade fått stränga order om att absolut inte öppna brevet, det sades honom att hela resan då skulle bli förgäves. Han lydde pliktskyldigt sin faders order, utan större eftertanke, ett misstag han aldrig skulle göra om.

När dagen led mot sitt slut gick Rigaldo till hamnen och bokade plats ombord på ett mindre handelsskepp med kurs mot Siola. En knapp vecka senare befann han sig i sin barndomsstad, den vackra hamnstaden Siola vid floden Tolsinds mynning i Paraltro. Staden tycktes inte förändrats något sedan han senast såg den; trång, högljudd och stinkande av träolja från skeppsverven. När Rigaldo gick upp för grusvägen in till familjens stolta hem Villa Mutra såg han att stallet var nästan tomt, ett gott tecken då hans fader Major Pialsus alltid tog med sig sina tre bästa hästar när han lämnade hemmet.

Rigaldos mor Sorfena låg till sängs när han steg in i hennes kammare med en försiktig knackning på dörrkarmen, han visste bättre än att ljudligt klampa in, Sorfena tålde inte höga ljud. Den späda åldrande kvinnan blev överlycklig över att se sin son igen. Även Rigaldo fick för en gångs skull en äkta tår i ögonen, mestadels för att det smärtade honom att se sin mor så sjuklig. Den en gång vackra Sorfena hade på bara några månader blivit nästan gråhårig och hennes kinder var insjunkna och håliga likt en fattig tiggares.
”Kära barn, vad har nu hänt dig på din resa, berätta allt” sa Sorfena när de utbytt kärvänliga hälsningsfraser.

”Det största av äventyr har jag varit med om. Mor, du kommer aldrig att tro mig, men jag tänker berätta allt för dig likväl”. Sedan berättade han om allt som hänt. Berättelsen om hur skeppet han fått plats ombord på förliste på grund långt utanför Arhem och hur han tillsammans med arvsfursten av (?) Arn Dunkelbrink givit sig av för att träffa Draconis var lätt nog att tro på. Det var dock när Rigaldo berättade om Dunkelbrinks kamp mot draken Blatifagus som Sorfenas misstro började skymta. Rigaldo fortsatte dock sin historia med blodseden som slöts mellan Arn och Blatifagus samt om ritten på drakens rygg. När han nått fram till Isjättarna Ezimund och Bazimunds avbröt Sorfena. ”Är du säker på att du inte ljuger nu igen? Din fantasi har alltid varit vild som Fokalerslätten.”

”Nej kära mor, jag talar sanning. Allt jag berättar har jag varit med om på min resa till Majura, så låt mig då fortsätta. Tillsammans med Isjättarna gick jag och Perrima – som kallade sig den sista isdruiden – mot Shaguliternas torn där en Trienza Eldfängd skulle hållas fången. Perrima var även ute efter att hämnas sina fallna ordersbröder och systrar som tydligen mördats av Shaguliterna. Väl vid det så kallade Järntornet påträffade vi en underlig man med olikfärgade ögon. Han hade i sitt släptåg en demon – jo jag talar sanning! Demonen var fruktansvärd, fjällig och stor. Till råga på allt anlände en liten armé av odöda krigare till platsen av någon anledning jag fortfarande inte riktigt förstår. Jo precis, ryktena är sanna, Trakorien förlorade Majura till en hord av odöda krigare. Hur som helst föll det sig så att den underliga mannen med olikfärgade ögon kom att strida mot Perrima. Perrima stred med magisk sång och den underliga mannen med sin demontjänare. Allt slutade när Perrimas sång fick själva isberget – som hon kallade Kmorda – att skaka och sluka hela Järntornet som det stormiga havet slukar ett ensamt skepp.”

När Rigaldo berättat färdigt såg hans mor på honom med en endera överväldigad och endera skeptisk blick. Hennes ögon var de enda han inte kunde ljuga inför utan större själsliga bryderier. Men hur otroligt det än lät så var historien sann. Det fanns dock många aspekter som Rigaldo själv var osäker på. Tillexempel kunde han svära på att han sett perfekta dubbletter av den underliga mannen med olikfärgade ögon. Han hade även sett en talande kniv som språkade med de odödas konung. Dessa var saker som han fortfarande inte förstod, och troligtvis aldrig skulle förstå.

Tre veckor senare lämnade han Siola för att resa till ätten Belsirias herresätet; Belshem. Väl framme träffade Rigaldo stora delar av sin närmsta släkt. Som vanligt fann han sig något obekväm i deras närvaro och stannade inte längre än han behövde, något som dock visade sig bli hela fjorton dagar. Då Rigaldo förlorat stora delar av sina besparade tillgångar under resan till Majura var han tvungen att be om nya från ätten. Detta krävde mycket övertalning och lismande, inte minst för Herigen Balexander Belsiria. Mot slutet av vistelsen kom även – till Rigaldos stora illska – Major Pialus på besök till Belshem. Det hela urartade i en mycket otrevlig scen som slutade i att Rigaldo tvingades anta flera nya irriterande uppdrag i hertighusets tjänst.
De närmsta månaderna spenderade han med att åka Paratorna runt med brev och svarsbrev som en annan lågbördig kurir. Det enda positiva var att han fick träffa mycket högbördigt folk från andra ätter. När Rigaldo tröttnat delegerade han ansvaret till en utav familjens lägre ämbetsmän som mutades för att inget säga till Major Pialsus. Slutligen fick Rigaldo en viss summa trakiner som gåva från Hertig Balexander som tack för hjälpen.

Efter ett snabbt besök i Siola återvände han hem till Tricilve där han genast besökte sin favoritälskarinna Severa. Därefter spenderade han några bekymmerslösa månader i sitt älskade Tricilve. Det enda nämnvärda som hände under perioden var att Rigaldos brorson, Kiarmo, föddes. Förvisso kom Rigaldo demonstrativt sent till barnets namngivningsceremoni, men det var likväl en minnesvärd händelse.

Underligt nog har Rigaldo nyligen blivit abrupt kontaktad utav Digeta Longas ledare Goba da Grummi. Vad som föranlett kvinnans plötsliga intresse i honom är något som Rigaldo inte funderat vidare på, han är nämligen mitt uppe i gruvliga tankar på sin fader. Livet i Tricilve har inte visat sig vara lika tillfredställande som förr. Rigaldo skyller sin far för denna påtvingade ögonöppnare och ämnar nu utkräva hämnd på något intrikat sätt.

Kampanjkrönika del II – Ett dunkelt möte

Rigaldo vandrade ensam längst med Bitterkulls stenbelagda gränder. Han kände sig matt i hela kroppen efter kvällens händelser. Det hemliga mötet i Villa Parenzi hade förflutit utan att något farligt hänt, men Rigaldo kunde inte undgå att fortfarande känna sig lite skakig. Rigaldo hade besökt Praanz da Kaelves hem som en gäst med en hemlig agenda. Utan vetskap hade han hamnat mitt i ett hemligt möte där Praanz tillsammans med två andra - för Rigaldo okända – konspiratörer planerade ett militärt återtagande av Arhem. Det var den sköna kvinnan Loissa da Mazmatra och den otrevliga mannen Ruber Dråphjalt.

Mötet tidigare idag med kvinnan som kallade sig Iarlaganda hade inlett det hela. Helt abrupt – och ganska osmakligt – hade hon kallat Rigaldo till sig i skuggorna av en trång gränd. Rigaldo undrade först vad för sorts tjuvnadsupptåg han nu råkat ut för, men lugnade sig snart när Mashmashu Gobba da Grummis namn nämnts. Digeta Longa är inga man nekar, det är något Rigaldo tidigt fått lära sig. Belshem – ätten Belsirias huvudresidens – ligger inte långt ifrån Fam Kvalvi och ätten Belsiria har sålunda god kontakt med Kejsarens underrättelsetjänst, något som kan ändras mycket snabbt. Detta är alla Belsirier medvetna om.

Den unga kvinnan ville att Rigaldo skulle hålla ett öga på Praanz da Kaelve. Okända personer hade nämligen besökt hans hem flera nätter i rad. Iarlaganda påstod att Goba da Grummi var orolig för Praanz, men Rigaldo såg igenom den lögnen. Han insåg att Mashmashun behövde veta vad Praanz höll på med, så han begav sig direkt till Generalens hem Villa Parenzi. Rigaldo är minsann inte någon som smyger omkring i skuggorna och glor, han är en handlingens och ordets man. Att Rigaldo senare träffat Iarlaganda på denna plats var inget som chockade honom, troligtvis var Praanz väl involverad i Digeta Longa.

Mötet i Villa Parenzi hade skakat upp Rigaldo mer än han vågade erkänna. Kanske var det bara nerverna efter att ha spelat ett riktigt farligt dubbelspel? Han hade aldrig tidigare varit delaktig i ett sådant hemligt möte och definitivt aldrig som dubbelagent. Han hade ju trots allt förrått en man som betrodde honom och Praanz da Kaelve var inte en man som man lättvindigt gav sig på. Men att han kände sig skakig efter detta störde Rigaldo. Hade han inte spenderat merparten av sitt liv med att ljuga, förställa sig och låtsas? Var inte rollen som förrädare en roll han spelade mycket ofta och mycket väl? Jo, så var det ju naturligtvis. Denna upprörda känsla han nu bekämpade måste ha någon annan källa. Var han kanske exalterad? Hade mötet berört någon hemlig punkt inom Rigaldo som han tidigare låtit täcka med vin och sång. Är Rigaldo ”Rödtunga” Belsiria en spion i hjärta och själ? Blir han berörd av dunkla möten och exalterad av att bära mörka motiv?

Det var i sådana tankar Rigaldo gick när han omedvetet styrde stegen till Severa da Strominas lägenhet. Väl framme gav han efter åt känslorna och stormade in i Severas luxuösa men trånga hem. Utan några ord kysste han henne länge och väl, varpå de föll ned i varandras armar. Rigaldo somnade in i Severas trånga men mjuka säng och lät känslorna efter nattens möte sköljas bort som snäckskal på stranden.

Kampanjkrönika del III – Skandaler och Frihetsspelen

- Skickar ni iväg mig?! Hur understår ni er att behandla mig på detta sätt, likt en smutsig glädjeflicka.
- Nej min söta, inte är ni särdeles smutsig...
Rigaldo tog sig för pannan och grymtade samtidigt som han snäste av den unga borgarflickan som spenderat natten i hans säng. Huvudvärken som nu tyngde honom var värre än vanligt. Vinkrus låg krossade på golvet, sängkläder var utspridda över sovrummet och ett allmänt kaos verkade ha lagt sig över Villa Perdodi denna morgon. Men den unga flickan vägrade förstå hans allt annat än subtila hintar.

- Vem tror ni att ni är egentligen, herr stropp?
”Herr stropp”, kan hon inte bättre? Tänkte Rigaldo. Han suckade djupt, reste sig motvilligt ur sängen och gick ut på den lilla innegården. Flickans rabalder dämpades när han drog igen dörren bakom sig. Nu stod han naken på den stenbelagda uteplatsen vid det låga päronträdet med den lilla bänken. Hans tankar rusade runt i skallen som en skenande hingst. Vad som skett på denna plats igår natt tycktes fortfarande som en dröm, men av allt att döma var det faktiskt sant. Rigaldo hade blivit rekryterad, mer eller mindre med tvång, till Digeta Longa av General Praanz da Kaelve, samma man vars hemlighet han nyligen svekfullt utlämnat till Mashmashu da Grummi. Praanz ord ringade fortfarande i huvudet; ”Du kan nu se dig som en agent av Digeta Longa, Furir Rigaldo Belsiria”.

Gårdagen hade börjat underbart. Arm i arm med Severa, hans livs ljus och höjdpunkt, hade han traskat fram till goda platser vid Invigningen av årets Frihetsspel. På vägen hade han stött ihop med sin bror Mutrango Belsiria da Siola och den procession bärande Gottard av Melses kista där han deltog. Enligt Rigaldos plan hade broderns skräddare sytt upp en mycket omodern och maläten klädnad som fick Mutranga att skämmas väldigt där han gick. Detta gladde Rigaldo stort då detta förhoppningsvis skulle få deras far Major Pialsus att bli röd av ilska.

Därefter hade Rigaldo ställt upp i både Munvädran och Självprisandet. Veckor av förberedelser och månader av planerade vilade hu skört på hans prestationer i dessa båda nobla sporter. Under munvädran kom han på en god andraplats. Trots sin förlust kom hans smädelser dock att väcka stora skrattsalvor bland åskådarna, något som fick Rigaldo att mysa ända in i själen.
Senare deltog han som en lågoddsare i Självprisandet där hans fiffiga självmekelser åberopade många applåder och hurrarop. Dessvärre tog han sig inte segrande ur denna tävling häller. Det var den smällfeta Sasibus Khon som tog hem segern, mycket tack vare sin kroppsydda som i sig själv är ett testamente till familjen Khons stora rikedomar.

Trots sina förluster i bägge tävlingsgrenar trodde Rigaldo att han lyckats någorlunda bra med sina upptåg. Namnet Rigaldo ”Rödtunga” Belsiria skulle omtalas vida de närmsta dagarna och kanske skulle hans fiffiga smädelser från Munvädran åtminstone bli en tillfällig fluga i de stora elakheternas huvudstad Tricilve. Men viktigast av allt; det skulle reta gallfeber på Major Pialsus Belsiria da Siola.

Efter tävlingarna stapplade Rigaldo berusad på vin och framgång mot Kronolaben tillsammans arm i arm med Severa. Det var denna del av kvällen som började bli något suddig i Rigaldos minne. Han minns Severas skamfyllda förslag och hur upphetsad det gjort honom. Han minns hur de till allmän beskådan klätt av sig nakna för att inleda älskog mitt framför Kastykestatyns yppiga uppenbarelse. Vid tillfället såg Rigaldo i sin berusning hur han och Severa hedrade Kastyke med sin gärning och hur denna skandal onekligen skulle sätta hans man på kartan över nämnvärda personer i Tricilve.

Det var först när Mutrango puttat undan Rigaldo och själv kysst Severa lika passionerat som en vild hingst vid parningstid som han väcktes ur det drömlika tillstånd vari han hamnat. Brodern kysste hans älskarinna, Rigaldos kvinna! Med rasande frenesi gav han sig på broderns stolthet och lem med svidande smädelser. Detta fick Mutranga att vända sin passion mot Rigaldos håll, dock i en hjärtlöst annorlunda skepnad.

”Du ska få igen för det du gjort mig idag! Det svär jag på!” var broderns ord när han omilt ryckte Rigaldo till sig. Ilskan i broderns röst och den sanning som orden förtäljde gjorde Rigaldo rädd. Han backade stammande undan, försökte släta över händelsen som en av hans meningslösa skämt. Aldrig tidigare hade han sett den bittra och tystlåtna Mutrango så rödglödande ilsk. Det skrämde honom mer än han vågade medge för sig själv.

Efter händelsen stod Rigaldo utan kläder, de hade Mutrango lagt beslag på, och naken fick han skamset fråga vad Severa höll på med. Varför hade hon kysst honom tillbaka, hon visste ju mycket väl att Rigaldo avskydde sin bror? Hennes svar var förkrossande. ”Varför motstå en vacker ung man? Inte trodde du väll att vi var exklusiva Rigaldo, du måste själv ha många andra kvinnor?”
Det var dessa ord som nu brände som eldgnistor i Rigaldos sinne. Hur kunde han varit så blind och döv för sina känslor tidigare? De senaste månadernas meningslösa tillvaro i Tricilve hade enbart gjorts möjliga att bära genom Severa. Det var att umgås med henne som hade blivit Rigaldos höjdpunkter. Inte ens deltagandet i Munvädran och Självsmekelsen hade bringat honom samma lycka som att få vandra arm i arm med henne längst med Tricilves gator. Hur kunde han helt ha missat det faktum att han kände mer än åtrå till denna smäda varelse och hur kunde han nu hantera det absoluta faktum han ställts emot; hon älskade inte honom, han var bara en av många för henne.

Rigaldo var naken, precis som han var igår när han plockat upp den menlösa flickan från gatan. I sin nakenhet slog han en knuten näve i päronträdets stam och förbannade sitt öde. Om några dagar skulle han på sin första resa som en agent av Digeta Longa. Kanske skulle denna nya era i hans liv innebära en väl behövd förändring, ett ombyte som han länge eftertraktat utan att riktigt veta om det. För såhär kunde han i varje fall inte fortsätta. Det gick äntligen upp för Rigaldo ”Rödtunga” Belsiria att han var olycklig.
- Åt Kastykes förbanande bakdel med allting! Utbrast han för sig själv.

I fjärde delen av Rigaldos krönika har hamnat ombord på karavellen Gondolica, tillsammans med karaktärerna Trienza Eldfängd och Radu Terkan. Han åtföljer Praanz da Kaelve som agent åt Digeta Longa, vars uppdrag är att bege till berget Ranz och förmå ranzinersekten att dra tillbaka den profetia de nyligen spritt över öarna. Dess ord kan nämligen tolkas som att riket snart kommer gå under. Vad Praanz inte vet är att Rigaldo i hemlighet även fått i uppdrag av Goba da Grummi att sabotera för honom... Han känner heller inte till att Trienza, den efterlysta piratkaptenessan, är hans oäkta kusin...

Kampanjkrönika del IV – En neslig morgon

Rigaldo förbannade sin mjäkighet där han låg och vaggade i kojen ombord Gondolica. Detta var inte första - eller värsta - gången han blivit sängliggande efter en kvälls förlustelser. Vin och sång var hans svaghet och det visste han. Varför han nu låg och grämde sig likt en gammal gumma var något han inte förstod. Innan resan till Majura hade den gode Rödtunga aldrig ifrågasatt sitt livs mening eller känt sig både nedstämd, arg och uppriven på samma gång. Rödtunga hade alltid sovit bort bakruset och med ett förnöjsamt leende återinträtt till världen utan en tanke som kunde likna skuld eller sorg.

Rigaldo kunde inte undgå att tänka på hur meningslöst livet tycktes honom. Kvinnan han älskade var inget annat än en ädel flanör utan starka känslor för någon. Hans familj avskydde honom och hade sedan han var liten tagit tydligt avstånd från honom. Den enda människa på jorden som betydde något för honom låg inför döden och han var inte ens där. Istället sprang han efter den träbenta gamla generalen da Kaelve och lekte dubbelagent på ett uppdrag fullt av obegripliga kontraorder och spioner. Han var en neslig son ej värdig sin moders kärlek.

För sitt inre öga såg han bilden av Severa, hennes röda läppar lättsamt formade till ett underfyndigt leende, det vackraste leendet som Rigaldo någonsin beskådat. Hennes ansikte gav honom tröst för en kort sekund. Men därefter formades bilden av hans förhatliga broders bistra anlete precis intill Severas. I nästa sekund såg han sin bror kyssa kvinnan han älskade. De bägge föll passionerat i varandras armar och kyssen förvandlades till naket älskog i Rigaldos jästa hjärna. Han ville skrika, han ville förbanna sin bror till dödsrikets salar och han ville bedjande förmå Severa att älska honom.

Men istället för ord kom frän uppkastelse från magens lägre regioner fram ur Rigaldos strupe. Han kräktes med våldsam kraft i den nu överfyllda potta han ställt bredvid sängen. Den lilla kojen stank av spya, svett och skam. Rigaldo mindes gårdagskvällens fraterniserande med skeppsbesättningen och den man som kallade sig Jaffa, trots att nästan alla viktiga individer ombord på båten tycktes veta att han heter Radu Terkan.

Han var precis på väg att föreslå en kupp till den självgoda Nin Hallaska när besättningen stövlade in på världshuset ”Den slumrande roddaren”. Hallaska skulle tillsammans med sin skyddsling – piratkaptenessan Trienza Eldfängd – bege sig tillbaka till skeppet och göra sig redo. Rigaldo skulle övertalade den goda kaptenen Bastulus ab Vumbra och hans tröga anhang att soldaterna från stadsgardet (vilka följt med på resan som extra skydd) var ute efter dem. Radu Terkans verkliga namn och det faktum att han var efterlyst för att ha mördat stadsgardister tycktes som en tillräcklig anledning. Medans Praanz da Kaelve förnöjsamt sov på världshuset skulle besättningen övermanna soldaterna ombord på Gondolica, lätta ankar och lämna den gode Praanz ensam kvar. Denna förlust skulle onekligen betyda att Digeta Longas förtroende för Praanz blev starkt ifrågasatt och sålunda skulle Rigaldos uppdrag vara slutfört.

Men det gick inte som Rigaldo planerat, långt därifrån. Efter några glas vin hade han nästan helt glömt sin plan och istället försjönk han i förlustelser. Besättningen som han skulle vinna till sin sak överröste honom med smicker och verkade outsläckligt intresserade av hans magnifika historier. Rigaldo kan inte för sitt liv ge upp den fantastiska känsla som infinner sig när allas blickar är riktade mot honom.

Tillslut vaknade Rigaldo vid middagstid och såg till sin förfasan att Praanz da Kaelve satt mitt emot honom. Stanken i kojen verkade inte beröra den resoluta generalen. Praanz ville veta vad Rigaldo haft för sig de senaste dagarna ombord på Gondolica. Rigaldo mindes sin plan från igår och berättade om besättningen och den man som kallar sig Jaffa i naiv förhoppning om att fortfarande kunna sätta Generalen mot besättningen. Men Praanz avslöjade då att Kapten Bastulus nyligen berättat att Rigaldo försökt muta hans besättning, samt att han synts samtala med Nin Hallaska flera gånger. Rigaldo styrde undan detta och påstod att det var på Praanz egna order han höll sig uppdaterad om alla ombord på Gondolica. Rigaldo blev uppriktigt irriterad över den korkade generalens påstridiga förfrågningar. Förvisso hade han rätt i sin misstro, Rigaldo var en dubbelagent skickad av Mashmashun själv att sabotera Praanz planer, men behövde han verkligen vara så frågvis just idag? Rigaldos svar verkade dock lugna Praanz något och Rigaldo kunde slappna av.

Väl uppe på däck såg Rigaldo hur Nin Hallaska svansade omkring. Rödtotten Trienza måste fortfarande hållas gömd i deras hytt, ett högst enfaldigt påhitt då det inte kunde vara mer uppenbart att de hade något att dölja. Rigaldo tyckte sig försäkrad om bägge kvinnors lydnad efter att han luskat ut Trienza Eldfängds verkliga namn. Dessutom hade han sett en omisskännlig rodnad och osäkerhet i Trienza då han frågat om Nin Hallaska, något som bara kunde betyda att de bägge var romantiskt involverade. Den annars så självgoda och stenhårda Nin Hallaska hade förvandlats till lättknådad lera i hans händer när han smidigt nämnde detta för henne. För övrigt hade Rigaldo inget till övers för kvinnorna. Visst, det hade funnits något speciellt hos den rödhåriga Trienza, något bekant. Men Rigaldo lugnade sig och sade att det enbart rörde sig om ett igenkännande då de ju träffats en gång tidigare på Majura.

Den varma sommarbrisen blåste nytt liv i Rigaldo och han andandes lugnare. Morgonenens självspäkelser tycktes honom något avlägsna, han hade begravt dessa känslor djupt i sitt inre där de hör hemma. Inte kunde den store Rigaldo Rödtunga låta sig dras ned av sådana nesliga tankar. Han hade varit sjuk av vinets sämre bieffekter, inget annat. Det var bara i bakrus som han någonsin hängav sig åt svagheter som att tvivla på sig själv, i verkligheten var han en självgod och absolut fantastisk man, det visste han!

I den femte delen av Rigaldos krönika har han själv och Praanz da Kaelve oväntat stött på hertig Klamender Gomba av Hiltre då denne landade sin zeppelond i Kamest. Då Praanz ville ta tillfället i akt att ta reda på vilken sida hertig Klamender befann sig på i rikets interna strid mellan kejsarmakten och Nya sfären bestämdes det att Rigaldo och han själv skulle följa med hertigen upp i skyn medan ansvaret för Ranz-expeditionen överlämnades till Nin Hallaska och kapten Dokella. Resan tog dock en otrevlig vändning...

Kampanjkrönika del V – Sumbraträskens alla otrevligheter

Rigaldos spottade på den våta marken och svor tyst för sig själv. Hans saliv var rödfärgat av blod. Han hängde med ena armen över General Praanz da Kaelve. Vad hade han gjort för att reta upp Kastyke till den grad att han hamnat här i det stinkande Sumbraträsket? Allt var hertig Klamender Gomba och hans värdelösa zeppelonds fel. Det hade börjat som ett fantastiskt äventyr, en resa bland molnen med självaste hertigen av Hiltre och general Praanz da Kaelve. Den albadordrivna luftfarkosten svepte fram genom lufthavet som en stolt springare över en daggfuktig sommaräng. Rigaldo hade förvisso varit med om något än mer fantastisk när han red på draken Blatifagus rygg tillsammans med Arn Dunkelbrink, men detta kom inte långt därefter. När hertigen lade till vid en luftande som vilade middag tycktes upplevelsen inte kunna bli mer egendomlig. Att ha avnjutit en picknick på ett moln blev i Rigaldos huvud en historia han senare skulle kunna berätta till stor entusiasm från åhörarna.

Hertigen visade sig vara mer än en korkad livsnjutare när han slugt förhörde sig om Praanz och Rigaldos motiv. Men trots att Praanz inte lät deras uppdrag bli avslöjat så bjöd hertigen dem till en festlighet i Hilterhem, något som Rigaldo såg fram emot med stor förtjusning. Efter att Generalen givit sitt medhåll till festligheterna begav de sig iväg mot Hilterhem.

Det var då som allt bokstavligen föll i backen. Zeppelonden trilskades och drog slutligen ned hela resesällskapet i Sumbraträskets vidriga lervälling. Rigaldo klarade sig ifrån kraschen utan några större skador men zeppelonden tycktes bortom räddning. Efter att ha spenderat en kall och fruktansvärd natt i skydd av balongens tyg begav sig sällskapet ut på en vandring genom träsket. Rigaldo önskade att han tagit med sig Kmordas andedräkt, den magiska mantel han fått av isjättarna på Majura.

Detta skulle bli den värsta av naturupplevelser i Rigaldos liv, till och med värre än vandringen över Kmorda för snart ett år sedan. Med enbart en butter general da Kaelve och hertig Klamender som sällskap bevandrade Rigaldo ”Rödtunga” Belsiria den vidriga sankmarken med sin lervälling och sina förrädiska grästuvor. Till råga på allt blev de anfallna av Kråkbromsar, motbjudande storsurr som med sitt ihärdiga brummande skrämde slag på hertigen och väckte djupa olustkänslor i Rigaldo. Till allas stora glädje nedgjorde sällskapet flera av nidingarna och kunde sätta sig i säkerhet. Rigaldo kommer alltid att minnas hur han allena stack ned två utav odjuren med sitt silverglänsande svärd. Till och med den svårflörtade Praanz gav honom ett par uppmuntrande ord efter den lekmannamässiga men tappra uppvisningen.

När Rigaldo och Hertig Klamender lämnades ensam en kort stund tog den senare tillfället i akt att förhöra sig om Praanz och Rigaldos motiv. Rigaldo lade märke till att hertigens ordvrängeri var av högsta klass och det var nära att Rigaldo lurats att avslöja sina egentliga motiv. Det var då som han gjorde ett val. De kontraorder han fått av Mashmashu Goba da Grummi låg fortfarande i hans tankar; ”Ställa till problem för Praanz”. Rigaldo avslöjade därför att generalen var ute efter att ta reda på vilken sida Hertig Klamender lade sin politiska lojalitet, till Hertig Ialsop da Kamesti och Nya Sfären eller till Kejsaren. Rigaldo planerade att själv ta reda på hertigens åsikter i frågan och på samma gång se till att Praanz inte fick ta del av denna information.

Fram mot kvällningen lyckades sällskapet hitta en bebodd stuga mitt i träsket. Det var den underlige botanikern Dalibon som ensam bebodde stugan. Rigaldo, Praanz och Hertigen våldgästade den gamle mannen som inte verkade allt för förtjust av att få fint sällskap. Dagen efter begav de sig ut igen med vägvisningar från Dalibon, samt ett par doser myggmedel som den gode botanikern sålt till dem.

Ur askan förtärd av eldandar som man säger på Trinsmyra. Den omaka gruppen blev anfallen av en flock ursinniga mårdhundar. Praanz da Kaelve nedgjorde tre av bestarna helt ensam likt den svärdsmästare han är. Rigaldo drog sitt svärd och stack en av dem, men mårdhundarna visade sig vara betydligt hårdare än kråkbromsarna. Med ett förfärligt skall hoppade odjuret upp och bet tag i Rigaldos arm. Det svartnade för ögonen i några sekunder och Rigaldo var säker på att hans sista tid var kommen. Men en kraftansträngning från djupet av Rigaldos kropp fick mårdhunden att släppa sitt grepp och hertigen kunde sticka sitt guldglänsande svärd i det redan skadade djuret.
Med Rigaldo stödjande på Hertigens axel kunde de ta sig i säkerhet. Praanz da Kaelv lade om Rigaldos sår och de fortsatte sin vandring. Då insåg Rigaldo i sitt sinnessvaga tillstånd att da Kaelve faktiskt räddat livet på honom. Utan generalens rådiga ingripande hade de gått under för länge sedan.

Rigaldo hängde nära nog medvetslös över Rigaldos axel. Trots sitt träben kunde den gamla generalen bära såväl sig själv som halva Rigaldos tyngd. När Rigaldo spottat och svor mumlade Praanz några buttra ord som Rigaldo inte hörde. Han var allt för koncentrerad på att hålla sig vid medvetande. Skadan han tagit i armen och de senaste dagarnas ansträngningar hade tagit musten ur Rödtunga. När Rigaldo så äntligen såg floden framför sig och hörde ljudet av röster föll han i djup och drömlös sömn. Praanz släppte med en svordom den medvetslösa ädlingen som förnöjsamt lade sig att vila på den leriga marken.

Kampanjkrönika del VI – Anfall i Tolvtralaskogen

Rigaldo satt ensam vid den lilla lägerelden och lät skogens stillhet skölja över honom och lugna hans sinnen. De senaste dagarnas skogsfärd hade till en början varit mycket obekväm. Rigaldo hade legat nedbäddad i en enkel vagn och våndats över sitt skärsår i buken. Nu hade läkeprocessen redan satt igång för fullt, i varje fall om man skulle tro den tystlåtna munken Keirom. Hur som helst så mådde Rigaldo mycket bättre. Han hade till och med kommit att trivas. De senaste veckorna hade varit mycket händelserika och svåra för honom och han gladdes därför över skogens fridfullhet. Han inbillade sig till och med att han var insvept i en grönskande filt som stängde ut all världens problem och konflikter.
Det första tydliga minnet han hade efter färden i Sumbraträsket var av att vakna upp inbäddad i vita lakan i en luxuös himmelssäng. General Praanz da Kaelve berättade att han legat medvetslös i flera dagar. Med hjälp av en åsnedragen vagn hade Generalen och Hertig Klamender fört honom till Hilterhem, hertighuset Gombas bergsresidens. Praanz ville genast diskutera deras plan trots att Rigaldo återupprepade gånger hade tryckt på nödvändigheten i ett mål mat först.

Praanz plan var enkel, något som inte förvånade Rigaldo då han kommit att misstro generalens förmåga till intrigmakeri. Själv skulle den gode generalen självklart inte göra någon större nytta utan det mesta föll på Rigaldo. Praanz gav honom tydliga order att förhålla sig till; Rigaldo skulle snoka runt och prata med syskonen till hertigen. Kanske kunde de nå klarhet i var hertigen hade sin politiska lojalitet? Praanz uppmanade honom även att inte göra något som kunde skada deras relation till syskonen Gomba.

Den tyranniske Trimboldt Gomba, hertigens broder, visade sig vara en handlingen och njutningarnas man. Han tycktes inte besitta någon djupare insikt i politiska spörsmål utan lade mer vikt vid den stundande jakten. Rigaldo hade mot sin starkaste vilja inbegripits i en framtida jaktexpedition som skulle utgå om bara två dagar. Då Rigaldo saknade kunskap i jakt och avskydde vildmarksliv i övrigt var det med allt annat än glädje som han såg fram emot detta.

Den behagliga Linvina Gombina visade sig dock vara av annat virke än sin bror. Rigaldo fick i och för sig ingen riktigt chans att tala med henne om hertigens förehavanden men likväl kom han att fatta tycke för henne, inledningsvis. När Trimbolt visade sig vara en sinnesslö oxe bestämde sig Rigaldo för att istället satsa allt på systern, som måste vara något mer införstådd i det politiska läget.

Vid en middagstillställning bjöd Rigaldo upp Trimbolt Gomba till en okvädningsmatch, i hopp om att göra intryck på Linvina. Utfallet var mycket tillfredsställande, oxen Trimbolt rodnade av förlägenhet och ilska samtidigt som Linvina blev märkbart imponerad. Det var nu som Rigaldos passion återigen belägrade honom och förvandlade hans lust till ogenomtänkt handling. Han trotsade Praanz order och bjöd Linvina till sängs.

Hela den druckna episoden med Linvina kommer länge att förfölja Rigaldos medvetande. När han stod utanför hennes sängkammare i full färd med att knäppa upp skjortan kom en katt och strök sig mot hans ben. Katten tycktes tala till honom, dess jamanden förvandlades till en uppmaning; ”Fly, fly!”. Det var då som häxan visade sig. Ett elakt rykte sade att Linvina Gomba hade ingått en allians med häxan Fundibera. Detta visade sig till Rigaldos förskräckelse vara sant. Den mystiska kvinnan trädde fram ur skuggorna och bad Rigaldo att stiga in till Linvinas sängkammare, ”Du vill väll inte göra fröken Linvina besviken”. En kall kår kröp upp längst med Rigaldos rygg och han kände en omedelbar impuls att fly. Men något höll honom kvar, kanske var det hans styva mandom. Mot sitt bättre vetande gick han in till Linvina och spenderade natten med henne.

Rigaldo hade trotsat general Praanz da Kaelves order om att inte göra något som kunde skada deras relation till syskonen. Den trögtänkte generalen var rosenrasande när de talades vid dagen efter. Trots detta försökte Rigaldo lugna generalen och berättade att han planerade att komma närmare Linvina och på det sättet ta reda på mer om hennes bror.
Återigen trotsade Rigaldo sitt bättre medvetande. Han berättade i den stunden för General Da Kaelve exakt vilken relation han hade till Digeta Longa. Han berättade att det var han som avslöjat generalens plan att återta Majura och att han nu tjänstgjorde som dubbelagent för Mashmashu Gobba da Grummi. Rigaldo föreslog ett sammarbete dem emellan för att stiga i Digeta Longas tjänst.

Kanske var det för att lätta sitt samvete som Rigaldo avslöjade allt han visste. Praanz hade ju trots allt räddat livet på honom i Sumbraträsket. Kanske hade han mot sin vilja börjat fatta tycke för generalen. Kanske var detta bara ett desperat och klumpigt försök att sträcka ut en hand i vänskap. Rigaldo hade aldrig haft någon som han kunnat anförtro sig till, inte ens Severa. Han såg nästan alla människor som motspelare och redskap i livets kalla och hjärtlösa intrigspel. I den stunden såg han Praanz da Kaelve i ett annat ljus, kanske som en vän. På någon nivå, som Rigaldo trott att han begravt för länge sedan, så visste han att Praanz också var ensam. Generalen tog inte den utsträckta handen utan blev som förväntat arg och hotfull.

Dagen för jakten kom tillslut. Rigaldo, Trimbolt Gomba och Praanz gav sig ut tillsammans med en grupp jägare i släkten Gombas tjänst. De delade upp sig och Rigaldo fick gå ensam tillsammans med två jägare. Det blev en lång och tråkig skogspromenad där Rigaldo gjorde mycket väsen i hopp om att inte stöta på något vilt. Plötsligt fick han på avstånd syn på Praanz som trots sitt träben smög sig skickligt fram i skogen. Till Rigaldos förfäran såg han hur de bägge jägarna som följde Praanz spände sina bågar mot honom! Rigaldo ropade för att varna generalen men det var för sent, en pil träffade Praanz i axeln och jägarna slöt sig runt honom.

I samma ögonblick förstod Rigaldo vad som höll på att hända. Hertig Gomba hade slutligen visat var han stod, ett ställningstagande som skulle innebära Praanz da Kaelves och hans egen död. Som ett skräckslaget vilddjur sprang han allt han kunde ut i skogen. Han hörde hur jägarna ropade till varandra och började förfölja honom. Ljudet av två bågsträngar som spänns följdes av vinandet från pilar. Rigaldo träffades i magen och föll till marken. Med en sista kraftansträngning reste han sig och sprang fram till ett backkrön som han kastade sig ut för. Han tumlade ner rakt på en landsväg där inga mindre än Trienza Eldfängd, Nin Hallaska, Radu Terkan och ett litet följe stod.

Rigaldo minns inte vad som hände sedan, det första han kommer ihåg är att han vaknar någon timme senare. Hans sår var omlagt och han befann sig på en vagn. Följet var på väg till Siola. Tydligen hade även de mycket att berätta och tillsammans kunde de lägga ihop pusslet. Hertig Gomba hade förrått Digeta Longa dels genom att överfalla Praanz och Rigaldo i skogen samtidigt som han skickat ut krigsmän att hitta och mörda övriga deltagare från Praanz expedition. Bland annat hade Kapten Dokella och hans män mördats när de var på väg till Hilterhem. Rigaldo skrev en rapport till Digeta Longa som han lämnade till Nin Hallaska. I rapporten valde han att framhäva sitt deltagande i expeditionen och rapporterade att Praanz da Kaelve troligtvis var död.

Kvinnan vid namn Trienza Eldfängd hade någon dag senare talat enskilt med Rigaldo . Hon föreslog att han skulle glömma hållhaken mot Nin Hallaska i gengäld mot att hon lovade att bistå honom med en stor tjänst någon gång i framtiden. Rigaldo såg inga större problem med detta utan valde att gå med på avtalet. Ifall Trienza inte visade sig vara god vid sitt ord kunde han alltid bryta avtalet. Dessutom hade både Trienza och Hallaska ingen hållhake på honom längre, vilket gjorde att han utan problem kunde bryta avtalet om han skulle tjäna mer på att sätta dit Kapten Hallaska. Det hela verkade vara till Rigaldos fördel.

Men hans planer och ränksmidande föll platt när Trienza plötsligt avslöjade att hon var oäkta dotter till Colicus Belsiria och att hon och Rigaldo därför var kusiner. Det hela tycktes först för bra för att vara sant. Men då drog han sig till minnes känslan av igenkännande han fått när han träffat Trienza för första gången. Kanske var det för att hon faktiskt liknade sin far, och på något sätt liknade även honom? Rigaldo blev av någon anledning berörd av detta men visste inte riktigt hur han skulle agera. Detta med Trienza Eldfängd fick läggas på framtiden.

Trienza Eldfängd:
Trienza är före detta trinsmyrisk piratkapten och äkting till den paratorniske adelsmannen Colicus Belsiria (alltså kusin till Rigaldo). Hon är en passionerad, tempramentsfull och viljestark kvinna, som därtill välsignats med pyromantiska förmågor av Inashtar. Efter att hennes vän och kaparkollega Gastanzo ab Rakma sålde ut henne till den trakoriska flottan fann hon sig utan skepp och med ett brinnande hämndbegär i hjärtat. Hon reste till Marjura för att träffa sin fabror Keirom, en from kafrilerpräst som besökte idruidernas kloster på Biletand. Händelserna på Marjura skulle dock förändra Trienza i grunden, då hon stötte på den märklige trollkarlen Shagul och erbjöds skriva in sin runa i hans stulna skapelsebok Tabula Rasa...

Hennes krönika börjar efter 9 månader efter händelserna på Marjura, i Tricilve.

Mot Huvudstaden

Tricilve. Den enda plats på gudarnas skapelse som Trienza skulle kunna säga sig har en verklig blandning av massivt hat och kärlek för.
Dess yttre och officiella sida är den hon hatar, då den är som den verkliga prakten för Paratorna; En vedervärdig plats där rikedom, framgång och självälskelse frodas, medan de misslyckade och fattiga spottas på. Trienza har självklart en viss girighet i sig, som säkert härstammar från den adliga delen av hennes blod, men hon känner ingen kärlek för den överväldigande Kastyke dyrkan på Paratorna, speciellt inte i Tricilve.
Men självklart, finns de delar som hon älskar; de ställen som frodas i skuggorna och på natten, i bakgrunden från de framgångsrika, där skumraskeri frodas, platser för sådana som henne själv kan ta del av.
Nio månader efter händelserna i Marjura har hon nu anlänt med affärer i åtanke.
När hon vandrar runt i hamnen hör hon ljud från lekande barn och tittar omkring sig, och får syn på en pojke och en flicka. En svarthårig pojke och en rödhårig flicka som springer runt, medans de håller på med någon simpel lek. Paret ger Trienza minnen från ett förflutet för många år sedan, men får henne även att tänka på hennes huvudsakliga anledning att vara här..

Ett par månader tidigare..
Vinden sveper igenom hennes långa vilda mörkröda hår, och får den att likna lägerelden som brinner framför henne. Hennes ögon är öppna och stirrar rakt på flammorna som brinner skarpt, och hennes ben är korsade där hon sitter i sitt meditativa ställning, för att fokusera på hennes nuvarande uppgift. Hon talar med lågorna som hon gjort så många gånger förut, och försöker fokusera på dess väsen och få dess vilja inom henne själv. Hon sträcker ut sin hand tillslut och drar den mellan lågorna. De drar sig till hennes hud, men skadar henne inte, utan istället accepterar henne som en av dess egna och hon känner det nästan som en varm smekning mer än den brinnande smärta som lågor oftast åstakommer hos andra. Hon finner känslan, närheten och deras lättirriterande vilja väldigt behaglig medan hon sitter där, men drar senare tillbaka sin hand och låter lågan brinna som vanligt åter igen.
Trienza blickar då ut från den klippan hon sitter på, ut över havet förbi kusten vid Isakra där hon befinner sig, och känner den goda havslukten. Hon har nu befunnit sig på denna plats i ett antal månader, både för träning, men också för planering.
Händelserna från Marjura har fastnat i hennes sinne, speciellt orden från den underliga trollkarlen Shagul. Hon har inte slutat tänka på möjligheterna och att hon ångrar att hon inte tog chansen att lägga sin runa i hans bok vid den tidpunkten.
Pyromanikern känner sig rastlös. Hon vill ut igenom på haven, segla, sjöröva och njuta av friheten som hon gjort förut, men situationen har ändrats. Hennes båt är förstörd, hennes besättning död eller fånga tagen och hon har fortfarande en hämnd att utkräva på sin förre detta bästa vän, Gastanzo ab'Rakma.
Alla tankarna och hennes nuvarande situation där hon tvingas sitta stilla får hennes lättirriterade temperament att flamma till och i sin iver slår hon ut sin hand och flammorna som talat med henne och tagit henne som del av sig själva följer hennes vilja och sätter eld på en närliggande byggnad...sin morbror Keiroms hus.
Keirom sitter dock i närheten, och har iakttagit henne under en längre stund för att se till att inget går fel och höjer då rösten.
- Trienza, huset brinner igen!
Trienza vaknar då till och kollar runt, ser flammorna på huset och drar då till sig dem åter igen, och låter dem åka tillbaka till lägerelden.
Keirom suckar djupt och skakar på huvudet.
- Vid Enkis oändliga visdom, Trienza, vad har jag sagt till dig om koncentration!? Låt inte dina känslor flamma upp sådär när elden är i din makt!
- Det är lätt för dig att säga, morbror, när det är jag som har enat mitt sinne med brasan!
Keirom suckar igen, denna gången lite lättare och tittar på sin systerdotter, som liknar sin mor så väldigt i personligheten, men har ett hårdare anlete än Mygiria.
- Du är icke längre nybörjare, Trienza, det vet jag. Jag har sett din skicklighet själv, så ofta. Något är i dina tankar, inte sant? Är det Marjura igen, och det som hände i vulkankratern? Eller är det den där slyngeln Gastanzo? Jag har alltid sagt att du skall vara försiktig med honom. Och nu har du även problem med den trakoriska flottan. Eller skall jag säga, mer problem än vanligt? Jag råder dig att hålla dig gömd tills vidare och kanske vänta ett par år innan du söker upp honom igen och försöka vara lite resonlig istället.
Trienzas blick drar sig åter till havet och hennes tankar likaså, till Inashtars Skönhet, hennes skepp som hon brukade segla på haven runt Trakorien.
- Morbror, du vet lika väl som jag att tålamod är inte en dygd jag besitter. Jag skall ha min hämnd på den mannen och se Inashtars brinnande vrede svepa över hans kropp om det så är det sista jag gör här i livet.
Keirom ser lite sorgset på Trienza. Hon är som en dotter för honom, och har alltid varit, men de två är så väldigt olika så han vet att han inte kan stoppa henne från att göra det hon behagar, utan kan istället endast hjälpa henne på de sätt han är kapabel till.
- Vad är din plan nu för framtiden då, min flicka?
- När jag känner mig redo att lämna Isakra, och jag inte får något ord om Gastanzo här eller i någon annan hamn här i norr, lämnar jag nog Trinsmyra för att ta mig mot Paratorna och få mer ord om var han kan befinna sig. Dessutom skulle jag behöva söka upp en man som jag träffade på Marjura som kanske kan vara till hjälp. Jag behöver också en besättning för mitt skepp.
- Ditt skepp? Men kära Trienza, ditt skepp förstördes väl av flottan...
Trienza tittar då rakt mot Keirom och ger honom ett väldigt självsäkert flin.
- Mycket riktigt morbror, och det betyder ju att han är skyldig mig ett skepp, inte sant? Jag ämnar att ta Den Svarta Juvelen som mitt nästa skepp! Det är en ståtlig skapelse och jag har länge haft ögonen för henne!
Keirom ser fundersamt och med en viss oro på Trienza, men hon ställer sig upp och slänger av sina skor, medans hon tar två steg mot brasan och låter elden omfamna henne. Hon försvinner in både med tankarna mot elden, men också på framtiden och mumlar lite för sig själv.
- Den femte konfluxen nalkas..
Keirom lutar sig mot henne, men hör inte hennes ord.
- Vad sa du Trienza? Talar du med elden nu eller med mig?
Trienza hör inte hans ord utan tar några steg av elden och springer mot vattnet för att ta ett uppfriskande dopp i det mörka havsvattnet till ett suckande från Keirom, då han fortfarande ibland inte kan veta vad hans kära systerdotter tänker på. Vad hände egentligen henne uppe i Marjura?

Slutet på längtan

Det hade varit en ny slags upplevelse för Trienza, när hon tillslut träffade på kvinnan som varit i hennes tankar i nästan två veckor, sedan de träffats i Enkis tempel i Tricilve. Efter att den mystiske trollkarlen Shagul hjälpt Trienza stjäla hennes höga namn - och i sin tur såklart tagit kontroll över det själv, något som Trienza inte var medveten om skulle hända - hade Trienza känt sig väldigt underlig de mesta tiden under dagarna. Hon började fundera på om det hon gjorde var det rätta för henne, om allt hon gjort spelat någon roll, ja hela hennes existens var på tankarna ibland, något som den hetlevrade piratkaptenen inte annars brukar grubbla över.
Kvinnan som går vid namnet Nin Hallaska var också på hennes tankar under denna tid, då hon faktiskt gjort ett intryck på henne, men endast legat i Trienzas tankar på grund av det övergångs stadie som Trienzar befinner sig i, när man fått sitt öde utdraget från skapelsen.
Det kändes som slutet på en tid av längtan, en härlig känsla av lättnad, att tillslut finna henne, och förenas med henne i sängkammaren. Men för Trienza kändes det annorlunda en de tidigare gånger hon varit med män och kvinnor. Oftast brukar det vara en akt för henne, för att få någon slags avkoppling, eller lätta på den inre flammans lustar. Men denna kvällen var annorlunda för henne. Det var som att hon funnit ett ljus i det mörker som hennes sinne legat i, och hennes vilda hjärta kanske äntligen har lyckats tämjats av någon.
Trots shocken om att Nin egentligen är en kapten från Digeta Longa som jobbade under täckmantel, och det till och med var Nins förtjänst att ryktet om Trienza spridits, samt att soldater var ute efter henne, gjorde det inget för att dämpa de känslor som börjat dyka upp. Kanske det till och med ökade dem.

Under natten efter deras kroppsliga förening, hade Trienza legat vaken en stund extra, och funderat över hennes nuvarande situation. Kanske fanns det en chans för en förändring inom henne, att livet skulle kunna ta en vända hon aldrig förväntats sig, men något som hon velat skall hända.
Var livet mer öppet för henne nu när friheten från gudarna, eller berättarna som Shagul kallade dem, inte bestämde över henne längre, eller skulle det bara bringa mer otur och oförväntade saker som hon inte kommer ha kontroll över? Hon hade inte ens kunnat kontrollera sina egna känslor, vilket fick henne att bringas samman med den jämngamla fröken Hallaska som låg sovande i hennes armar just då. Trots dessa tankar hade Trienza somnat med ett leende.
Dagen efter hade hon och Nin samtalat om båtresan som skulle ta plats, samt vad som behövde göras. Nin var fortfarande under täckmantel, och Trienza skulle behöva vara det också, förmodligen som Nins assistent av något slag. Då skulle hon behöva ett alias, att bära uniform samt smink och dessutom behöva ha en klar historia från var hon kommer ifrån och vart hon fått sitt väldigt synliga ärr från.
Trienza var snabb med att protestera mot behovet av en sådan utstyrsel, men Nin var väldigt bestämd på sin sak. Av någon underlig anledning kände Trienza sig inte kunna talat emot Nins dominanta beslut, och gick under lite muttrande med på det. Trienza brukar alltid kunna tala emot, och gå sin egen väg när folk försöker besluta eller bestämma över henne, men Nins ord har får Trienza att försvagas inombords, som att hennes hjärta smälter för hennes älskades vilja. Trienza har försökt intala sig själv att det bara beror på att detta är en ny upplevelse för henne och att hon känt sig så konstig den senaste tiden.
Förutom detta har Nin även försökt lära Trienza en del knep som hon själv fått lära sig under sina avsevärda tid som Digeta Longa agent, för att den hetlevrade piratkaptenen inte skall försöka bara köra på ren impulsiv improvisation när de senare befinner sig på båten och i närheten av de andra agenterna, speciellt General da Kaelve.

Senare på kvällen, finner Nin och Trienza varandra än en gång i sängkammaren till Hallaskas hus, och ännu en gång hamnar Nin i fokus för Trienzas uppmärksamhet, då det ganska snabbt visar sig att Trienza är den mer vilda och lustfyllda, därför den som också agerar mest i de intima situationerna.
En stund senare ligger de tillsammans, med Nin i Trienzas armar, när hon tittar eftertänksamt på sin rödhåriga älskarinna. Trienza har sina ögon stängda, andandes lungt, och bara försöker njuta av den lugna och avslappnande studen tillsammans. Hon har känt sig mycket utmattad efter att ha fått smyga runt och springa från vakter de senaste två veckorna, och detta känns nästan som en semester för henne.
Nin tittar fundersamt på Trienzas ansikte, och på hennes ärr som går från hennes näsa, ner över hennes vänstra kind. Ett ganska klart svärdshögg kan den stridsvane kaptenen gissa sig till, och faller in för sina impulser, och smeker sin hand varsamt över hennes ärr.
Trienza öppnar sina ögon långsamt, och flyttar sin blick till Nins, men gör inga rörelser för att dra bort handen, utan ser istället Nins fundersamma blick. Tillslut tar Nin till orda.
- Ditt ärr..det måste vara..
Nin låter det ligga i luften under några sekunder, tills Trienza avslutar meningen.
-...Gastanzo som gav mig det, ja. Jag förmodar att du hört om vad som hände med mig och min besättning.
- Jag har läst rapporterna. Flottan har beskrivit det som en ganska överlägsen seger över de två piratskeppen, med en viss hjälp från...Kapten Gastanzo.
Trienza suckar lätt, stänger sina ögon, för att göra sig redo att hålla tillbaka ett möjligt raserianfall när hon kommer tänka på vad som hände den kvällen på kusten vid Trinsmyra. Men det verkar dock som Nins närvaro gör att det hålls tillbaka av sig själv och Trienza nickar.
- Han gav sig in i strid själv mot mig. Kapten mot Kapten. Ett dumstrigt val skulle man kunna tycka, då jag ganska självklart är den bättre svärdshanteraren av oss två, samt den magiska kunskap jag har. Men han verkade ha turen på sin sida och fick utomstående hjälp. Jag tror att han egentligen försökte få av hela mitt huvud i sitt hugg, men vare sig det var okunskap, osäkerhet på sitt beslut eller bara obalans som fick honom att istället ge mig detta grova ärr, vet jag inte.
Det brukar svida när jag minns den kvällen dock. Eller bara tanken på Gastanzo...
Det blir tyst en kort stund, innan Trienza suckar igen.
- Det ser hemskt fult ut, eller hur? Jag brukar inte vara fåfäng direkt, men jag känner av ärret, och jag vet vad det gjort med mitt utseende. Om jag bara skulle kunna göra något så att det-...
Hennes kommentar tystas när Nin stryker sitt pekfinger mot Trienzas läppar. Hon ler lätt mot henne och skakar på sitt huvud.
- Inte alls, Trienza. Jag skulle snarare säga att det ger dig karaktär.
Hon lutar sig sedan mot henne och trycker sina läppar lätt mot piratens kind över ärret. Trienza låter det först sinka in, innan hennes mun ändras till ett litet flin.
- Så jag förstår att det inte är bara jag som kan ge smickrande kommentarer.
Nin ler ett lite slugt leende, innan hon åter lutar sig ner för att lägga sig mot Trienzas axel. Trienza rycker till smått för en sekund, då Nin lägger sig på en del av hennes muskler på överdelen av kroppen, runt axlarna och nacken, som verkar vara ganska stel, och det verkar som utmattningen tagit ut sin rätt på henne. Nin lutar sig ifrån lite och tittar upp mot sin sängspartner igen.
- Gjorde det ont? Har du någon skada på armen? säger hon, medan hon försöker titta efter lite försiktigt.
Men Trienza skakar på huvudet och stryker sin andra hand mot sin axel.
- Nej, inte alls. Jag antar att jag varit lite för spänd efter all osäkerhet på Tricilves gator. Förväntade mig inte direkt att behöva bli jagad runt omkring staden.
Nin känner sig då lite träffad av kommentaren, även om hon förmodar att det inte var menat på det sättet, och får en liten skamsen blick. Det försvinner sekunden efter, och istället sätter hon sig upp och försöker dra Trienza mot sig, som ser lite förvånad ut först.
- Ligg bara still, Trienza. Slappna av och låt mig ta hand om det.
Trienza kollar osäkert upp, innan hon känner hur Nins händer smeker sig mot hennes axlar och hon börjar massera runt de spända områdena på kroppen. Hon ser åter igen lite förvånad ut först, innan hon lyckas slappna av och ler lite slött. Detta är inte direkt något hon är van vid, men tycker att det känns oförväntat bra att låta någon ta hand om henne på detta sättet.
- Inte visste jag att det var denna sortens aktiviteter som Digeta Longa lär ut till sina agenter. Kanske har du en annan framtid om det inte skulle gå så bra med kaptens arbetet.
Nin flinar till och nyper Trienza för att få bort hennes sluga leende, och några stunder senare slår Trienzas lustande flammor till, och de finner sig åter igen i älskogens djupa dimma

I följande text har Trienza och resten av expeditionen under Nin Hallaska anlänt till Ranz. Lugnet kring berget bryts plötsligt en natt, då ranzinerna får påhälsning av RhabdoRana...

Skuggan över Ranz

Skriket. Det var det första Trienza kom ihåg från kaoset. Skriket som ljöd över byn när hon hade stått bredvid Radu i hans rum. Inte kunde det väl vara Nin som hade kommit i problem med Bastulus?
Visserligen var handelsmannen en slug liten träck, men inte skulle han kunna ta Nin i en närstrid.
Nin kände då genast ångest när hon rusade ut från rummet. Det var trots allt Trienza som hade informerat sin älskade Nin om rapporten som den farländska legoknekten Radu Terkan hade visat henne, där Bastulus klart och tydligt hade skrivit ner en rapport som var menat att skickas till den trinsmyriska ädlingen Limer Späde.
Trienza visste att detta skulle bli problem för Nin någon gång i framtiden, speciellt eftersom hon var nämnd att möjligtvis vara en agent. Trienza hade inte litat fullt ut på Bastulus och självklart hade hon förstått att han också hade egna agendor, men hon kunde inte låta Nin komma i knipa helt ovetande, bara för ett handelsavtal och sin hämnd på Gastanzo. Digeta Longa kaptenen var viktigare än så för henne, därför kände hon sig tvungen att informera henna vad hon hade sett, speciellt för att hon i gengäld säkert skulle kunna få bort fokusen från Radu, då Trienza förstått att han skulle vara en lättare man att handskas med i sin hämnd på Gastanzo, och dessutom en man som skulle vara bättre i strid.
Men när hon slog sig ut från rummet med Terkan, och såg de svartklädda skepnaderna som sprang upp mot templet, kände hon först rädslan för Nins liv för att hon skulle kommit i knipa av Bastulus. Hade han haft män redo i området?
Trienza insåg snabbt hur absurt det var, inte bara för att han knappast skulle kunnat göra sådana förberedelser, utan också för att när hon kommit ut ur sitt eget rum i full beväpning, och såg när de svartklädde tog sig an soldaterna, förstod hon att detta inte var simpla legoknektar eller något liknande, utan livsfarliga lönnmördare, bärande på vapen som såg ut som liar av något slag.
Hade hon inte hört talas om en grupp som var kända för att använda just sådana vapen?

Trienza hade tyvärr inte mycket mer tid att tänka på vad eller vilka de var, utan insåg att de hade börjat storma templet och börjat mördar munkarna, då hon redan sett flertal döda kroppar, och insåg att de måste vara påväg mot templets huvudrum, med munkaras ledare, och där dessutom hennes kära morbror befann sig. Keirom var som en far för henne och dessutom hennes mentor, en väldigt magiskt kunnig man, men inte var han en som tog sig till strid. Trienza insåg i ren fasa att hon måste springa till hans undsättning och begav sig rakt in i det enorma forngamla skelett huvudet.

Väl inne i skallen hade hon kommit upp sida vid sidan med den misstänksamme Abzulvan riddaren Bindrek. Hon gillade verkligen inte att ha honom som sällskap, men i en strid som denna skulle han förmodligen vara till god användning.
Detta var i alla fall hennes tanke fram tills då hon hade brännt en av lönnmördarna, och riddaren då istället hade vänt sig mot henne och slagit henne med sin sköld och högt henne över buken.
Trienza hade helt enkelt inte förstått hur skarpt troende Abzulvan riddaren hade varit och hur stark han var i sin övertygelse att ta kål på alla skapelsevidriga magiker. Trienza brukar trots allt inte försöka tala med eldarna först, utan föredrar att agera snabbare och attackera direkt.
Det skulle visa sig att vara ett misstag i sällskap med Brindek.
Trienza måste dock medge att han levde upp till sin roll som en riddaren. Hans attack var snabb, kraftig och skickligt utförd. Trienza var säker på att hon hade sett sin sista stund där i ett antal sekunder, men hon var inte alls beredd på den plötsliga bakhållet från de svartklädda, vilket det skulle visa sig att riddaren inte var heller då han blev träffad av en kastkniv rakt i bröstet.
Trienza kände ursinnet, hur ilskan inom henne var vid sin kokpunkt när hon ställde sig upp. Kanske skulle hon kunnat tala med riddaren och kunnat få honom att se idiotin i att de båda slogs när de borde slåss mot lönnmördarna som säkert höll på att försöka ta kål på deras mentor just vid detta tillfälle. Kanske skulle hon kunnat be om ursäkt och ge ett falskt löfte om att hålla sig till skapelsetrogna besvärjelser från och med nu.
Men Trienza såg bara ilskan, och en fiende i Brindek. Han var gudarnas marionett och en galen troende krigare. Men mest av allt hade han förått henne mitt i striden, och hennes tankar flög tillbaka ett år i tiden, då en man också hade förått henne och försökt döda henne. Vid det tillfället fanns inget annat val för henne än att trycka in sitt svärd i riddarens irriterande och hatiska tryne, och det var precis så som det skulle sluta för honom.

Trienza hade inte mycket tid att ångra sina handlingar just då, för att hon var tvungen att fortsätta, då Kapten Dokella och hans mannar skulle ta hand om de andra lönnmördarna, måste hon försöka rädda sin morbror.
Vad hon fick se inne i rummet gjorde henne både förbannad och chockad. Hon såg munk ledaren, sin kära morbror, men även sin älskade Nin, alla tre ligga ner, svårt skadade. Orsaken till detta kan bara ha varit den enda svart klädda personen i rummet; en kvinna med en stridslie, precis som de andra lönnmördarna. Vid just det tillfället kom Trienza på, att detta måste vara de ökända RhabdoRanna mördarna. Hon visste att i en närkamp så skulle hon ha problem mot en av dessa, speciellt nu när hon var skadad, och kände smärtan från den förbannade riddarens svärd, som hade skurit sig igenom hennes buk. Men hon hade inte tid att tänka, inte tid att försöka göra något direkt strategi - inte för att de var hennes starka sida i vilket fall - och slänga sig därför rakt emot kvinnan.
Detta var ett misstag som hon sent skulle glömma, då lönnmörderskan hade både avväpnat henne, krossat allt henne försvar och knockat in henne i väggen inom loppet av en handfull sekunder.
Hennes huvud tog en rejäl smäll och Trienza kände hur hon föll ner på marken, knäckt av hjärnskakningen som hon orsakat henne. Men den svartklädda kvinnan avrättade henne inte, utan lämnade henne på deras platser på golvet, som de andra två, medan munken fick sitta på sin plats och sakta dö.
Trienza hörde ord sägas mellan Keirom och munkledaren, om Konfluxens väktare och ett par mystiska ord hon inte förstått.
Men hennes sista tankar innan hon avsvimmade, var på Nin och att hon hoppades att hon skulle överleva. Hon kunde inte förlora henne nu.

Följande utspelar sig då de överlevande ur sällskapet flytt Ranz, och tagit sikte på Siola. På vägen har de plockat upp Rigaldo, som med nöd och näppe överlevt hertig Gombas attentat mot honom och Praanz da Kaelve.

Brickor i spelet

Trienza tittade upp mot den stjärnklara himlen. Hon såg de glistrande små prickarna, halvt förundrande, halvt misstänksam. Ibland kändes det nästan som om att de små ljusen såg ner på människorna på marken med olika slags känslor; de hånade dem, roades av dem och avundades dem. Det var i all fall den känslan som Trienza fick. Hon hade ju trots allt hört att siare och sierskor kunde läsa av stjärnorna för att ta reda på saker om framtiden. Var stjärnorna gudarnas spioner, som satt redo att både hjälpa och stjälpa marionetterna på marken?
Trienza satte sig upp där hon satt på en lite kulle och skakade på huvudet, och skällde lite på sig själv för att hålla på att tänka på idéer som verkade alldeles för flummiga. Inte var väl hon någon filosof eller skrivare som försökte uttrycke sig till folk för att väcka nya tankar om olika ting?

Trienza blicka ner lite från den korta kullen, där hennes kära Nin Hallaska, hennes morbror Keirom av Ljuset och hennes irriterande kusin Rigaldo "Rödtunga" Belsiria satt runt en lägereld. Vistelsen i Hiltre hade inte gått som någon av dem hade tänkt sig. Alla utom Rigaldo hade nästan blivit dödade av de ökända RhabdoRhana mördarna efter deras attack, medan Rigaldo samtidigt nästan blivit nedgjord av jägare i tjänst av Hertigen av Hiltre, som förådde honom. Trienza förstod än så länge inte riktigt varför hertigen ville ha död på Rödtungan, men Trienza antog att hennes kusin hade förolämpat eller förargat honom på något sätt. Så brukar det vara enligt vad hennes far berättar för henne.
Trots de tankarna, verkade det hela inte logiskt, då Rigaldo samtidigt sagt att de hade attackerat General Praanz da Kaelve lika så. Förmodligen så var dessutom generalen död vid det här laget antog Trienza, då Radu och Trienza aldrig lyckades komma speciellt långt in i skogen.
Hon kände nästan lite medlidande för Rigaldo, då han verkade djupt tagen av att ha förlorat Praanz och hade så väldigt gärna velat rädda honom. På båten påväg mot Hiltre hade Trienza nämligen inte direkt fått det intrycket att de varit så väldigt goda vänner, men kanske hade hon misstagit sig om hela situationen.
Själv var Trienza mest glad att de nu var i en lite mer säker plats efter att ha blivit jagade och fått ett regn av pilar efter sig, för sin flykt. Nu kunde hon i alla fall gissa sig till vilka som hade mördat Kapten Dokella. Det enda hon inte riktigt förstod än var motivet. Var inte Digeta Longa och soldaterna en del av den kejsarens och det trakoriska styret? Det fanns intriger här som Trienza än så länge inte var speciellt invigd i, och kanske var det för det bästa trots allt.

Trienza tittade lite mer ömt mot sin kära Nin Hallaska som också satt vid lägerelden. Från sitt avstånd kunde Trienza fortfarande se Nins blodsprängda ögon och hur trött och fundersam Digeta Longa agenten var. Trienza kände sig lite hjälplös då hon ville hjälpa henne på alla olika sätt hon kunde, men det var inte nog i det här läget. Hon kunde inte hjälpa henne med alla viktiga saker som Digeta Longa måsta veta och kunde heller inte hjälpa henne med det drogberoendet som nu slog tillbaka mot henne.
Trienza känner då smärtan från såret i sin buk där hon fått en pil tidigare, och tar sig för såret. Det ligger nu ett bandage runt just den delen av kroppen som Nin trätt på henne i flykten. Trienza blev själv lite förvånad över sin handling under slutet av striden. Aldrig förut har hon tänkt sig för att offra sig för någon annan på det sättet, att ta smärtan för någon som betyder mycket för henne. Kanske beror det på att det inte funnits anledning för det tidigare, eller så kanske hon till och med har underskattat sina egna känslor. För var dag känner hon hur hennes kärlek växer för Nin, och att något ont skulle hända henne är något Trienza inte kan tillåta. Det kanske vore dags att tala om detta med Nin ganska snart...
Hon skakade på huvudet och insåg att det inte var läge för det för tillfället. Nin var inte i sina sinnes fulla bruk och de var alla väldigt mörbultade. Det finns flera chanser senare, intalar sig Trienza.
När hon åter igen tittar mot sin kusin vet hon samtidigt att det finns sådana som vill Nin ont fortfarande, men för andra men än fysiska. Trienza förstod att hon måste ta ett viktigt samtal med Rödtungan under färden bort från Hiltre.

Trienza rycker då till lite när hon hör ett ljud, inte långt från sin plats på kullen och tittar åt sin sida. Där några meter bort ligger legoknekten och farlänningen, Radu Terkan och sover, och ljudet hon hörde var hans snarkningar. Han hade varit med hela färden från Tricilve och även om Trienza inte brytt sig om honom tidigare, så hade hon under färdet lärt sig att respektera mannen mer och mer. Hon förstod det flera gånger under färden mot Helterhem speciellt. De hade slagits tillsammans vid tre tillfällen nu, och dessutom var det han som anförtodde sig till henne när han fick reda på den förbannade handelsmannen Bastulus ab'Vumbras allianser och planer. Trienza undrade om inte mannen, trots sitt väldigt direkta och ganska brutala beteende, var en man som höll sig till sitt ord och skulle nog vara en man som man kunde lita på. I alla fall skulle han förmodligen slutföra sig jobb som han blir betalad för, vilket gjorde Trienza nöjd.
Men när hon släpade bort den skadade Radu från striden mot hertigens män tidiagre, förstod hon att det fanns något mer. Kanske hade Trienza börjat respektera mannen mer än hon först trodde. Hon kände en vänskaplig känsla till den underliga farlänningen, trots hans väldigt direkta sätt att tala på och att han inte verkade så eftertänksam. Trienza kände att det var just en sådan man som hon vill ha vid sin sida i en besättning, även om han förmodligen inte skulle vara så intresserad av att segla med henne på de trakoriska haven. Men hon kände sig säker så länge som de är i varandras sällskap, som det är en man som hon kan lita på att han har hennes rygg i en strid.

Morgonen efter, när Trienza fått lite sömn flödade hennes tankar istället mot händelser som hänt tillbaka i tiden. Mötena med Shagul, hans olika befallningar, och de saker hon redan sett honom göra. Inte bara det, utan även att han är i besittning av hennes Höga namn, något hon inte förstått för än nu kanske inte var den klipskaste av saker att göra.
Hon hade inte helt fullt ut litat på Shagul redan från början, men det hon hade litat på var att han ville samma sak som henne, att frigöra människorna från berättarnas tyranni, där människor endast är som brickor i ett parti smickelbräde.
Nu kände hon sig inte lika säker längre. Efter att ha hört om händelserna i Tricilve och hur det gått till på Ranz, insåg hon tidigt att hon var inblandad i att attacken hade startat på berget och på munkarna. Hon hade inte längre några tvivel om att det måste ha varit Shagul som orsakat attacken, och att han på något sätt hade RhabdoRhana i sin hand. Varför annars skulle de ha attackerat ett par harmlösa munkar om det inte var så att de var gudarnas viktiga brickor? Åtminstone deras ledare var betydelsefull innan hans död.
Munkarna själva hade hon inte gett någon extra tanke direkt, då hon kände att de endast var gudarnas lojala marionetter, men attacken hade kommit mot henne och de hon älskar också. Hade inte Shagul dödat hela shagulitersekten uppe i Marjura för att han inte behövde undersåtar så som dem? Han hade sagt till Trienza att hon inte skulle vara detsamma som dem, men hur kunde hon lita på honom mycket längre, efter det hon nu varit med om?
Han skulle kunnat ha varnat henne om attacken, men istället blev hon inblandad och nästan dödad på grund av det. Hon kände sig inte som en jämnbördig med Shagul utan som...en bricka. En bricka i ett gudomligt spel, precis som det spelet berättarna spelade. Shagul var bara ytterligare en av spelarna, som använde andra metoder och Trienza hade nu blivit indragen i hans planer.
Exakt vad hon skulle ta sig till var hon inte säker på, men hon förstod att på något sätt måste hon spela ut Shagul och berättarna mot varandra tills då att konfluxen skulle inträffa. Trienza funderade på sina chanser att själv försöka ta kontroll över en sådan betydelsefull händelse, och insåg att de var ytterst minimala, men hon måste försöka. Vem annars skulle kunna ge mänskligheten riktigt frihet? Spelarna spelade endast för makt, och brydde sig föga för brickorna. Därför skulle det varit ytterst intressant om en bricka själv tog kontroll över spelets slut faser.
En annan person som dök upp i hennes tankar var mannen som kallades Mograster, den sista shagulit medlemmen som Shagul hade lämnat till sitt öde. Trienza mindes inte mycket av honom utan bara vagt hans utseende, och att Shagul inte visat speciellt med intresse för honom. Hur hade han lyckats skapa en sådan uppståndelse i Tricilve, om det nu var han som Trienza hade misstankar om? Hur hade han lyckats fly Fam Kvalvi? Visste Shagul om att Mograster skulle kunna bli ett hot, eller såg han honom också bara som en bricka i spelet som skulle användas på rätt sätt?
Trienza kände hur hennes intresse ökade för denna sista sektmedlem, i alla fall sista så långt Trienza vet som skulle komma från Marjura, även om han fått blickarna riktade mot henne så kändes det som att hon endast var en syndabock för att få blickarna riktade mot Shagul, något hon skulle förstå då han dödade hela mannens order, och säkert flera av Mograsters vänner.
Kanske visste han mer om Shagul än hon själv...och kanske kunde de hitta något slags gemensamt intresse för ett samarbete. Trienza förstod nu att hon måste söka upp denna Mograster.