MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Mon 27 Jul 2020, 07:43

Inne i järntornet finns en mängd böcker som skulle kunna ha ett värde till ett bibliotek, bland annat Necronomicon, den galne nekromantikern Borellus testamente. Ni hittar även en guldkammare där en stupad zombie verkar ha suttit och räknat, där inne finner ni 3100 gm (15,5 kg), 9500 sm (47,5 kg), 11900 km (59,5 kg). (200 mynt väger 1kg oberoende av typ)

Inne i tornet finns även ett antal personer som ni hittar i olika celler, alla är i ganska så dåligt skick. Två kvurerjägare, fiskarkvinnan Gonerild från östra Marjura med sina två barn, Balowod som är en inköpt slav, den trakoriske underofficeren Kabristo, den galna mannen och unga flickan från källarvåningen, och Lurifix fyra medfångar som alla har gröna utväxter i olika storlekar på sina kroppar. Människorna är utmärglade och vanställda av tumörerna. Ingen av personerna ni finner är i så bra skick och kommer inte att kunna hjälpa er frakta era skatter från järntornet, snarare så kommer de själva att behöva er hjälp om de skall kunna ta sig levande härifrån. Kvurerna och orcherna lämnas vid järntornet.

Gruppen väljer att fokusera på sig själva och packar på sig extrakläder och stuvar om sin packning för att kunna få med sig så mycket av rikedomarna som möjligt. Alla kopparmynt lämnas kvar. På morgonen beger de sig ut på glaciären. Dock så går det långsamt med så tung packning och fångarna från järntornet hamnar på efterkälken konstant. Vid lunch så inser Nairanne att de rört sig åt fel håll och ändrar riktning (misslyckad orientering följt av fummel!). De rör sig över en oändlig isvidd, det starka ljuset som reflekteras i snön sticker gruppen i ögonen. Vid middagstid faller gruppen dödstrött ned, fångarna är nu i uselt skick och orkar knappt höja sina huvuden, de har inte fått någon mat på hela dagen och erbjuds inte heller någon middagsmat. Under natten försvinner flickan och den galna mannen ut i natten, ingen reagerar på att de förvinner ut i mörkret, snarare känner vakten en lättnad av att de försvann. På morgonen dagen efter så rör sig inte de fyra fångarna med gröna bölder, Kmorda har tagit emot deras själar.

Än en gång tar Nairanne ut en riktning, det verkar dock aldrig vara samma riktning och gruppen rör sig över glaciären. En bit in på förmiddagen sjunker Gonerild med sina barn ned på knä, orken har lämnat dem. Hon ber äventyrarna att avsluta deras lidande. Bryskt lyfts Gonerild upp av Azpilicueta som säger åt henne att ta sig samman. Barnen placeras på en säck full med silvermynt som gruppen drar bakom sig. De ger även barnen en halv matranson att dela på. Walltraude beklagar sig lite och säger att ju mindre barnen äter desto lättare är barnen att dra på ju. Men hennes klagan faller på döva öron. Natten faller, och på morgonen så reser sig varken Gonerild eller Balowod. Den trakoriska officeren är också i dåligt skick. Nu väljer gruppen att dela med sig av sina knappa resurser och barnen och Kabristo får dela på mat. Resten av resan är tung och hård men alla tar sig levande tillbaka till Arhem.

Väl tillbaka så firar gruppen sina framgångar. De betalar av sina böter med en liten del av sin nyvunna rikedom. Vapnen levereras till motståndsmännen och Willhelm planerar för sitt lönnmord/sabotage mot svavelträsken. Dock så bryts deras vardag efter drygt 4 veckor. En odöd härold vandrar in i Arhem med en beväpnad trupp kring sig. Trakorierna hånar den odöde och kastar okvädesord, men ingen vågar närma sig. Härolden proklamerar något på ett okänt språk innan han vänder och lämnar Arhem. Lurifix tog fram Demens som tolkade meddelandet, som framfördes på Ithilgroms tunga (det gamla språket i Curi). Kung Ottar kräver Arhems underkastelse, eller så skall han utplåna allt liv i staden med omnejd. De har ett månvarv på sig att ge upp innan de rättmätiga ägarna av Curi (Majura) kommer tillbaka.

Äventyrarna inser riskerna. Men deras varningar faller på döva öron. De tar sin tillflykt till den enda andra större ”staden” på Majura. En ö på Majuras östkust, Clusta Noba. Där de tar sin tillflykt och inväntar svavelkonvojen. Arhem hamnar under belägring och öns befolkning försöker fly i panik. Men gruppen lyckas få platser på konvojen och lämnar nu ön, förhoppningsvis för evigt.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Fri 21 Aug 2020, 09:26

Oraklets fyra ögon
Även om ni som grupp inte alltid dragit jämnt så har er tid på Majura skapat ett band mellan er. Ni har därför valt att ha en återträff en gång per år. Denna gång så har lotten fallit på Walltraude som bjudit in alla till ett trevligt litet värdshus utanför huvudstaden Tricilve.

Det blir ett kärt återseende och ni berättar vad som har hänt, festar och tyvärr för övriga gäster så brister ni även ut i sång. Plötsligt avbryts ert firande av att det bultar på dörren. Då det stormar ute så är många förvånade av att någon vågar röra sig ute i detta väder. Värdshusvärden öppnar dörren och där står en vägfarande munk söker skydd undan regnet som hällar ute. Han presenterar sig som broder Bodonius av det sanna berget och är medlem av ranzinernas orden. På ryggen har han en packsäck och ett avlångt föremål inlindat i enkelt tyg.

Liksom på de flesta håll, är det i Trakorien sed att vandrare berättar nyheter från fjärran trakter, och sedan munken fått något att äta inleds livliga samtal. Bordonius berättar att trakorierna troligtvis kommer försöka lösa upp ranzinerorden sedan Vox Ranzina, berget Ranz heliga profetia, fullbordats. Ranzinersektens upplösning var inte helt frivillig. Delar av bergets profetia har retat upp mäktiga personer på Paratorna. Tiden är ond, men ranzinermunkarna står inför en stor uppgift. Bordonius berättar vidare att han är på jakt efter personer som besökt Majura under år 610 och har i heligt uppdrag att samla alla dessa personer till berget Ranz då profetian berör dessa individer. Vox Ranzina innehåller enligt Peatro Petralba ett hemligt budskap till personer som varit på Marjura under året 610 eO. Ingen vet vad detta budskap innebär eller vilka mottagarna är, kanske inte ens de själva, men peatron var helt säker på sin sak. Bodonius försiktighet beror på att en annan sekt, den beryktade mördarligan RhabdoRana, ”den strimmiga grodans brödraskap", intresserat sig för ranzinermunkarnas uppdrag. Flera munkar har mördats liksom personer de besökt. (Bodonius försäkrar spelarna att han varit mycket diskret då han sökt upp dem.) RhabdoRana har på sista tiden anklagats för att ligga bakom flera mord på framstående siare och astrologer i Trakorien. Motiven för dessa mord är oklara, men uppenbarligen vill RhabdoRana hålla framtiden dold.

Bordonius är övertygad om att ni är dem han söker och att ni svävar i stor fara. Ni måste genast resa med honom till berget Ranz för att höra Vox Ranzina, ty berget kallar. Stannar de kvar befinner de sig i yttersta livsfara. Bordonius tar av sig paketet han burit på ryggen och lägger på bordet framför gruppen. Han lossar försiktigt på repen kring säckväven och halar fram svärdet Ebharing (Svärdet är en nygjord kopia av gjutjärn), som rollpersonerna känner igen från äventyret Svavelvinter. Gruppen drar efter andan.

Det knackar plötsligt på dörren och munken skyndar sig att linda in svärdet i tyget samtidigt som värdhusvärden öppnar. I dörren står ytterligare en munk. Han är genomblöt av regnet, och lerig som om han legat på marken. Han håller sin lätt blodiga högerhand tryckt mot bröstet och andas hest. "Jag är Bodonius av Ranz. Ni är i fara...", väser han, men tystnar då han får syn på den andre munken.

Munk nr 1 drar direkt svärdet och kastar sig mot dörren. Alla står som förstenade förutom Willhelm som blixtsnabbt drar sitt svärd och utdelar ett mäktigt hugg mot munkens rygg. Hugget biter djupt in i ryggen och munken faller död ned. Genast skyndar sig gruppen fram till den skadade Bordonius och förbinder hans sår.

Sedan bedragaren dödats, berättar den riktige Bodonius att han var på väg till gruppen då han stacks ner av dubbelgångaren som uppenbarligen trodde han var död. Han vänder upp mördarens underläpp som är svart på insidan, nickar och berättar att RhabdoRanas medlemmar ofta svärtar sina läppar för att likna sitt skyddsväsen, demonen Ghumgakk, "hämnaren med de svarta läpparna". Bodonius bekräftar att allt dubbelgångaren sagt är sant, och att de svävar i större fara än någonsin. De måste omedelbart bege sig till Ranz på Paratorna för att träffa Peatro Petralba. Kopian av Ebharing vet han inget om. Han har aldrig sett ett liknande svärd tidigare. Bodonius insisterar på att man genast avreser mot Ranz.

Gruppen beger sig genast ut och lämnar värdhusvärden med ett lik liggandes på sitt golv. De söker upp en flodbåt som kan ta dem till berget Ranz. Resan tar tre dagar.

Vid Malossisjöns strand bor något hundratal fiskare, jägare och bönder som förser templet och dess besökare med mat. Gäster hyser vanligen in sig hos någon familj i byn. Ranzinermunkarna bor, eller bodde rättare sagt i fyra stora trattformade paviljonger innanför en ca 3,5 m hög träpalissad. På klippans vägg ser man ett antal avsatser och grottor förbundna med stegar. Här har munkarna under sekler lyssnat till bergets ord, men eftersom profetian fullbordats används grottorna inte längre. De nedersta stegarna har tagits bort för att inte obehöriga ska klättra upp. Nedanför den vita klippan ligger ett enkelt men välbyggt hus för finare gäster. När äventyrarna anländer, ockuperas huset av bodâkens ambassadör Goba da Grummi, hans livvakt Lugal Praanz da Kaelve och en stab tjänare. I en egen avdelning bor furstessan Didra Damagi av Krimbydh med några tjänare. Runt byggnaderna finns en tältstad med de förnäma gästernas vakter. Den vita klippan som skjuter ut från bergets nedre del innesluter det jättelika fossilet av en urvarelse. Ranzinernas ordensmästare, Peatro Petralba bor i fossilets kranium. I skrevan mellan den vita klippan och bergets huvudmassiv ligger en vacker trädgård skyddad av ett kupolformat koppargaller. Från trädgården leder en grotta in i berget till ”det sanna ordets kapell”, där den heliga boken med Vox Ranzina förvarades.

När gruppen kommer till Ranz liknar platsen mest en marknadsplats med skrän, dryckenskap och lättfärdiga danserskor som ett sällskap gravplundrare fraktat dit från Mazmatra. Gästerna i vakthuset vid den vita klippan och deras soldater deltar inte i dåligheterna.

Gruppen visas till rätta av Bodonius. Efter ett par timmar inbjuds de till Peatro Petralba i kraniet på den vita klippan. Då de kommer till den helige fadern grälar denne just med Goba da Grummi och Praanz da Kaelve i audienssalen.

Gruppen hör da Grummi skrika:
"Kom bara ihåg, Peatro, att jag har mandat från bodâken att förklara er orden fredlös! Er profetia är rena högförräderiet och kommer inte att tolereras. Kärleken till fosterriket kräver att ni förnekar era ord och offentligt bränner den förbannade boken."

Peatron svarar milt:
"Liksom ni, är även jag blott en trumma som genljuder av högre krafters spel, herr Goba. Det ni begär ligger tyvärr utom min förmåga..."
Ambassadören skriker ytterligare några ondord, upprepar sitt ultimatum och bärs ut ur rummet följd av Praanz da Kaelve. Svärdsmannen stannar något ögonblick upp vid gruppen och granskar dem, varpå även han går ut.

Peatro Petralba hälsar alla välkomna till Ranz och ber dem ha överseende med allt bråk. Stora krafter är i rörelse, men har ännu inget mål för sina ansträngningar och blir då lätt våldsamma. Han ledsagar äventyrarna till det sanna ordets kapell och ger dem ceremoniellt en avskrift av Vox Ranzina. Enligt bergets direktiv ska äventyrarna meditera i enskildhet och åter söka upp peatron när texten talar till dem. Han erbjuder dem att bo i vakthuset just utanför kraniet för att slippa svineriet i gästpaviljongen. Bodonius kommer att förse dem med föda och den hjälp de behöver.
Gruppen sätter sig ned och börjar läsa profetian. Dock så drar de slutsatsen snabbt att den verkar vara ren rappakalja och plockar istället krav en kagge brännvin som Walltraude haft med sig och festar till det. Därför är alla vakna när ett skrik skär genom natten. De kastar sig upp mot Peatro Petralba boning där skriket verkar kommit från.

I näshålan finner gruppen två döda vakter som tycks vara strypta. Praanz da Kaelve står i dörren till audienssalen med sitt blodiga svärd då de kommer in. Gruppen uppsnappar följande konversation mellan da Kaelve och hans vaktkapten:
"Om han dör tvingas vi göra dem fredlösa."
"Man kan beskylla oss för mordet. Vi har onekligen motiv"
"Sätt dubbel bevakning i hamnen och låt ingen avsegla", svarar adelsmannen.

Peatron ligger i Bodonius knä med ett dolkstyng mot buken. Ett par meter därifrån ligger en av de rumlande gravplundrarna död, nerstucken av Praanz da Kaelve sedan han försökt mörda ordensmästaren.

Peatron förklarar att de inte kan hjälpa honom, men han vill tala med de nyanlända äventyrarna, furstessan Didra och Bodonius i enrum. Dessa personer kallas in. Da Kaelve och hans män här under tiden bort den döde och går för att förhöra dennes kamrater.

Peatro Petralba förklarar nu att han är döende, eftersom mördarens dolk var förgiftad och giftet redan bränneri hans blod. Han är övertygad om att ni är gruppen som är bergets utvalda, ty det är sagt ur berget att hans sista gäster ska vara de sanna mottagarna av Vox Ranzina, något han först nu förstår innebörden av. Den femte konfluxen närmar sig, den fyrfaldiga punkten, tiden och platsen då framtiden ska bestämmas. RhabdoRana vet något om den femte konfluxen och vill till varje pris hindra andra från att få samma kunskap. Därför vill de mörda honom och andra profeter och siare.
Han misstänker att den onde Shagul, som stigit upp från det döda, på något sätt är förknippad med RhabdoRana. Den onde Shagul vill döda alla som sett hans sanna ansikte.
Några verser i Vox Ranzina talar om bergets ögon som måste skyddas från mörkret. Det talas också om vägen till dessa ögon. Peatron har hållit verserna hemliga eftersom han tror att ögonen symboliserar viktiga siare som måste föras i säkerhet. Detta uppdrag vill han anförtro äventyrarna. Äventyrarna måste omedelbart fly, ty både RhabdoRanas mördare och rikets säkerhetspolis kan vara farliga för dem. Då peatron dör kommer Ranzinermunkarna att förklaras för fredlösa eftersom profetian inte längre kan återkallas.

Bakom den heliga bokens piedestal i ”det sanna ordets kapell” finns en lönngång ner till en båt vid Malossisjön. Nyckeln ligger i dammen bakom kraniet, i fontänens sockel. Gruppen bör söka hjälp hos hans förtrogne, trollkarlen Manghalde i skuggornas träsk. Manghalde är en person som lidit svårt, och ni måste svära att inte skada honom vad de än blir varse i träsket. Trollkarlen har syndat illa, men gudarna låter honom sona sina illdåd i kampen mot Shagul och RhabdoRana. Gruppen får även en mässingsklocka som kan visa dem vägen genom träsket.

Peatron vill att äventyrarna ska slå följe med furstessan Didra Damagi av Krimbydh. Hon är visserligen kargomitiska, men har en personlig hämnd att kräva av Shagul, och kommer inte att svika. Hon är dessutom kunnig i trollkonst.

Bordonius ögon är fyllda med tårar, men även med beslutsamhet. Han leder gruppen till lönngången…
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Tue 01 Sep 2020, 10:35

Från luckan sänker man sig ner i en lönngång som via trappor ringlar sig in i berget. Efter sjuttio meter mynnar gången i en djup ravin som fortsätter ner till Malossisjön och den dolda hamnen. Nere vid bryggan ligger en tygsäck som visar sig innehålla torkad färdkost för en vecka, två uppsättningar varma kläder, en dolk och en börs med trettio silvermynt, trettio guldmynt och ett litet meddelande: "Guld, du mest talföra av stenar, skrik gällt till den eljest döve".

Gruppen tar med sig säcken. De diskuterar om de verkligen har all utrustning de kommer att behöva under det fortsatta äventyret. Men kommer fram till att de inte kan gå upp för att leta efter ytterligare färdkost. Istället kastar de loss och försvinner ut på sjöns mörka vatten. De seglar rakt över sjön till staden Mazmatra.

Tidigt på morgonen så närmar de sig staden och ser hur fiskarna ger sig ut på sjön för att vittja sina nät. De går iland i stadens utkanter och Lurifix och Willhelm söker sig in till staden för inköp av ytterligare färdkost och helande drycker. De hittar en apotekare som har ett lager av helande drycker som han säljer till paret, till rövarpriser kan jag tillägga, men paret kan inte förhandla ned priset. Dock visar det sig att apotekaren även ägde ljus som kunde driva iväg de kråkbromsar som finns i Skuggornas träsk. Vilket i rask takt inhandlas. Den stora mängden guld som spenderas hos apotekaren samt att en av kunderna är en svart anka gör dock att apotekaren kommer komma ihåg att paret varit där och handlat samt vad de köpt.

Gruppen beger sig därefter in i Skuggornas träsk. Det är vart och tryckande men ljusen håller kråkbromsarna borta. De har dock ingen karta och inget direkt mål. Lite mållöst stakar de sig in och klingar lite då och då i den klocka som de fått av paetron. Dagen förflyter utan incidenter och de slår läger på en ö för natten. De upptäcker dock snart små röda ögon som studerar dem. Då ögonen inte gör något annat än studerar så låtsas gruppen inte om ögonen och natten passerar händelselöst. På morgonen upptäcker de ett torn längre in på ön. De seglar in med sin båt och upptäcker att det är en 6 meter bred vallgrav kring tornet och ett antal krokodiler simmar i vattnet. Bron över vallgraven har sedan länge ruttnat bort. Men med hjälp av båten så kan de lägga an och ta sig upp på tornet.

De går ned och undersöker tornets inre. Som verkade vara fyllt av allmän bråte. Inne i tornet fall de dock ett lik krossat under några stenar som varnade för ”Gorgyons ande lever, se upp för sv”. De fann även ett porträtt av någon furste med en g-runa inbränd i pannan. Willhelm såg ett eventuellt värde i tavlan och skar ut den. Dock så oroade sig gruppen över att Willhelm kan ha gjort anden arg. Vidare så fann gruppen en mängd olika stenar. Walltraude kunde identifiera vad det var för sten, dock så överensstämde inte vikten med typ av sten. Ytterligare undersökningar gav inget resultat. De sökte sig längre och längre ned i tornet. I ett rum fann de an leksaks-snurra av alviskt hantverk. På snurran stod det graverat ”Snurra mig när du är rädd och ledsen”, så snart man snurrar den så flammar den upp och hela rummet tycks bada i guldgrönt ljus som om solen sken genom nyutslagna lövkronor en vacker vårdag. En svag alvhymn hörs från snurran och alla som är skadade får tillbaka 1 KP. Alla känner sig lättade och glada.

När gruppen är på väg ned för källartrappan så händer plötsligt något. Det blixtrar till och Nairanne är borta! Efter ett tag hör de ylningar från taket. Där står vargkvinnan utan all sin utrustning. Vad är det som har hänt? Det måste vara någon sorts fälla. De hittar inte Nairannes utrustning utan måste ta sig ned i källaren. Lurifix tar av sig all utrustning och slår följe med Nairanne ned. Lurifix går först. Det blixtrar till igen och Lurifix försvinner, men Nairanne fortsätter framåt trots att hon är förblindad av ljuset. När hon kan se igen så befinner hon sig nedanför trappan. Men Lurifix är borta. Hon börjar undersöka källaren och finner Lurifix fängslad i en cell. Hon försöker bända upp gallren men hennes styrka räcker inte. Istället fortsätter hon att utforska källaren. I ett rum finner hon en staty av en stor svartnisse och i hörnen står svartnissar och trycker. Deras ledare går fram och på stapplande Jori ber han inkräktarna att lämna deras hem. Nairanne förklarar att de mer än gärna lämnar, men att först måste Lurifix räddas och alla utrustning återfinnas. Svartnissen visar vart utrustningen hamnar och ber dem lämna tornet ytterligare en gång. Gruppen lämnar tornet. Senare på dagen upptäcker plötsligt Walltraude att de två stenar som hon undersökt och tagit med sig från torget nu var två guldmynt. Tydligen så vilade någon sorts förbannelse över tornet som kamouflerade alla skatter till värdelösa saker. Gruppen funderar kort på att återvända, men bestämmer sig ändå att fortsätta djupare in i träsket.

Under dagen så testar de lite olika metoder att ringa i klockan. Efter att ha testat att ringa i klockan under vattnet så ser de hur en svallvåg reser sig och börjar följa efter båten. De kan inte se vad det är pga av hur grumligt vattnet är, men det är stort och rör sig ganska så snabbt. De försöker ro ifrån besten men den knuffar bara lekfullt på båten då och då. När de ringt i klockan igen så hör de ett skriande vrål ovanför dem. Det är ett ljud som ingen av dem har glömt, det är ljudet av en horndemon. En av shaguliternas tjänare. Horndemonen anfaller dem inte dock utan sätter sig på en gren en bit bort och verkar vänta på något. Gruppen beslutar sig för att följa demonen som leder dem djupare in i träsket till en ö med ett hus på. På bryggan står en kåpbeklädd gestalt som guidar gruppen in till bryggan, samt en äldre man.

Den kåpbeklädda gestalten hälsar gruppen välkomna till sin ö. Han presenterar sig som Manghalde. När gruppen kommit fram till bryggan så kan de se att under den svartvioletta kåpan så kan man se att mannen har på sig syragarvat läder, armarna är hårt lindade med svarta tyger och han har handskar på sina händer. Ansiktet döljs bakom en gråtande teatermask. Han är starkt parfymerad men det går ändå att skönja doften av förruttnelse och formalin. Rösten är hes och avbryts ofta av sönderslitande hostningar.

Manghalde berättar att han är den som Paetron Patralba bett gruppen att söka efter och att han skall försöka hjälpa dem på deras fortsatta resa. Han presenterar även sitt sällskap, Gozcana de Skugre. Gozcana är gammal med gulaktig, blek hy. Slemhinnorna runt ögonen och i munnen är blodröda av drogmissbruk och blöder ofta. Några enstaka hårtestar återstår på huvudet. Gozcana är oansenligt klädd. Vid hans bälte hänger behållare med örter som han då och då äter av.

Han bjuder in gruppen till sin stuga. Tveksamt följer de med in. Manghalde berättar där sin historia. Han börjar med att berätta att gruppen faktiskt träffat honom förut. Men det var innan han sett sanningen. I sitt tidigare liv så var Manghalde känd som patriaken Gobrodga, en hög broder inom shaguliterorden och den som paralyserat gruppen i järntornet. Sedan trollkarlen Shagul återuppstått ur sin grav, tillkallade han ihopa sina sista trogna på Marjura och bjöd dem dricka för en enad framtid tillsammans med honom. I drycken hade Shagul blandat ett kraftigt gift, ty han ville bli av med sekten som kände honom alltför väl. Patriarken Gobrugda hade emellertid vuxit så i kunnande att han överlevde mästarens gift. Han reste sig bland sina döda kamrater och dräpte den klon av Shagul som givit honom den förgiftade drycken. Innan blodet helt flytt från klonens kropp, skar han av dess blånande hand och bevarade dess liv med sådana nekromantiska ritualer som var del av hans kunnande. Gobrugda svor därvid en högtidlig ed, med innebörden att Shaguls egen hand, genom patriarkens försorg skulle bli den svekfulle mästarens död.

Fortfarande sjuk av det starka giftet, flydde Gobrugda till Ilibaurien på Paratorna för att gömma sig bland de hemlighetsfulla diFolterna, en sekt drogmakare som han sedan länge haft kontakt med. I staden Mynd Mazuldre tänkte han smida sina planer på hämnd. Emellertid har Shaguls gift och avsaknaden av Shagulitersektens konster givit honom en obotlig sjukdom som får hans kropp att ruttna. Han har sedan ett par år dragit sig tillbaka i skuggornas träsk för att i det fuktiga klimatet kunna utföra sina livsuppehållande ritualer och sitt drogblandande i avskildhet.
Med handen som han kapade av Shagul lät han skapa en homunculus, en klon. Han berättar skrockande att Shagul kan nämligen klona sig själv, men att för att kunna göra detta måste han samla alla kloner på en och samma plats. Så länge Gobrogdas klon lever så kan inte Shagul skapa nya kloner. Men pga av sitt tillstånd så kunde inte Gobrogda ta hand om barnet utan lämnade det i händerna på DiFolterna.

Här avbryter Gozcana Gobrogda och berättar att klonen som nu är ett litet barn är helt blå. Vilket är oskuldens färg och att det har blivit en symbol för hopp i hela Illubaurien.
Manghalde tittar irriterat på Gozcana och snäser till att det bara var tänkt att diFolterna skulle förvara barnet temporärt och att det finns större saker i rörelse än Illubauriens frälsning. Gozcana reser sig förnärmat och deklarerar att det blå barnet är i diFolternasa förvar och skall så förbli innan han lämnar stugan.

Manghalde suckar tungt och berättar för gruppen om att Shagul lyckats infiltrera mördarsekten RhabdoRana och använder sig av dem för att mörda orakel, astrologer och personer som besökt Majura. Samt att Shagul har en tam horndemon samt en demon som kan ta över folks kroppar. Han berättar ytterligare att det blå barnet troligtvis är det blå ögat och att det förvaras på en flygande ö över staden Skugre. Han varnat gruppen opiandern som är Illbauriens stora last och att de bör undvika maten där. Han erbjuder även sin boning i träsket som en fristad för både äventyrare och ev. orakel och säger att det är en säker plats.

Gruppen vilar upp sig hos Manghalde innan de beger sig ut i träsket igen. Det diskuteras länge och väl om de skall ta sig till andra sidan Paratorna och försöka hitta ett skepp där eller om de skall ta den enklare sjövägen via Tricilve. De försöker än en gång hitta ut ur träsket och tar siktet på att återvända till Mazmatra.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Wed 02 Sep 2020, 11:54

Första dagens resande går bra. Andra dagen stöter de på en bebodd ö mitt i träsket. Två st inga pojkar står och verkar sköta om en trädgård utanför ett vackert tempel som vilar på toppen av en större ö. En av dem går in i templet när de se äventyrarna som lägger till vid bryggan nere vid stranden. Försiktigt går gruppen upp för den gruslagda stigen och stirrar vaksamt omkring sig. När de närmar sig templet kommer det fram en tjock präst i pråliga kläder och hälsar dem välkomna till han enkla tempel. Han bjuder in dem i tempelsalen och är översvallande vänlig. Vilket sänder upp varningsklockor hos vissa gruppmedlemmar medans andra mest är glada att ha fast mark under fötterna. Prästen bjuder gruppen på vin i ära för hans gudinna. Flera i gruppen vägrar och prästen säger att neka vore att skymfa gudinnan. Två beväpnade tempelriddare tar ställning bakom gruppen. Nairanne dricker av vinet i ett försök att avväpna situationen. Men det dröjer inte länge innan en strid bryter ut. Gruppen går segrande ur striden men väljer att ta till flykten innan fler beväpnade män kommer och attackerar dem. Resten av resan ur träsket går bra.
Väl i Mazmatra så köper de platser på en båt som tar dem till Tricilve.

Alla i sällskapet samlas nere i allrummet i det värdshus som de tagit sin tillflykt, Den grinande måsen. Dr råder som vanligt en ganska så vild men munter stämning. Didra uppträder och dansar sina utmanande danser. När hon plötsligt stannar upp och stirrar på en sjöman som har underliga blå tatueringar på kroppen som nästan verkar lysa av sig själva. Hon tar sig fram och börjar prata med mannen. Nairanne, tar sig fram och lyssnar. Didra frågar ut honom vart han fått sina tatueringar och han berättar om en kargomitisk man som håller till ute på ett skepp i hamnbassängen. Hon blir märkbart irriterad och tar sig tillbaka till äventyrarnas bord och meddelar att hon måste gå ut på ett ärende. Tydligen är hennes morbror i staden och hon behöver tala med honom. Gruppen låter henne gå, men sänder Lurifix efter henne för att se vad allt detta handlar om.

Furstinnan tar en roddarmadame som tar henne ut till ett väl upplyst skepp i hamnbassängen. På skeppet finns facklor längs med hela relingen och man hör trummor och djuriska läten och mässande från däck. Lurifix tar också hjälp av en av Tricilves många roddar madamér som ror upp till skeppet och lägger till längssides båten som redan ligger där. Försiktig smyger Lurifix upp längs med stegen och spejar ut över däcket. Där sitter ett 10-tal barbarer, målade med blå färg, iförda djurhudar och ben trummande och mässande. Någon sorts ceremoni verkar pågå. Lurifix ser Furstinnan…. Prata med en äldre man som är nästan vithårig, men det finns styrka i de seniga armarna och benen. De tryck bråka om någon. Mannan pekar upprepade gånger på ett halssmycket som Didra har kring halsen. Men hon skakar på huvudet och greppar tar i halssmycket. Då hör plötsligt Lurifix något sorts djuriskt vrål från under däck. Ljuder lär dock knappats höras utanför skeppet då trummorna och mässandet döljer de mesta ljuden. Lurifix bestämmer sig för att undersöka saken. Dock så är det svårt att finna bra grepp längs med skeppsskrovet i mörkret och Lurifix faller ned i vattnet både en och två gånger till roddarmadamernas stora förnöjelse. Tredje gången går det dock bättre. Didra verkar dock vara klar och kommer gåendet längs med däcket. Hon upptäcker att det är två bådar nedanför stegen. Men verkar inte bry sig utan sätter sig i båten och återvänder till värdshuset. Lurifix lyckas ta sig ombord och ned under däck. Där finner han en stor vargliknande varelse instängd i en bur och fastkedjan. Han återvänder till värdshuset och berättar detta för sina vänner.

Under tiden har Willhelm varit i kontakt med en av handelshusets Moggers många ljusskygga kontakter. En smugglare som säger sig kunna föra sällskapet till FamKvalmi natten därpå. De godtar erbjudandet.

Dagen efter ägnar sällskapet åt att handla förnödenheter samt andra ”nödvändigheter”. Alla suckar dock tungt när Walltraude och Nairanne kommer tillbaka till värdshuset med en stor stridshund. Dock insisterar de båda på att det är en bra investering och inte alls kommer leda till några bekymmer.

Natten infaller och de tar sig ombord på skeppet som tar dem till en vik utanför FamKvalmi. De tar sig in i staden och tittar upp på den stora röda klippan som krönts av den enorma Kastyke statyn. Walltraude plirar upp på statyn och muttrar för sig själv, ”detta känns inte rätt, det är något som inte stämmer”, hon rotar upp profetian från en av era kappsäckar och stoppar ned näsan i den. Plötsligt ropar hon till, ”Jag visste att det var något” profetian hänvisar till askdalar, här finns ju inga askdalar. De måste hänvisa till askdalarna vid Palamux! Vi är på fel plats!”. Alla andra suckar men säger inte emot den lärda kvinnan. De beger sig tillbaka till viken där de släppts av. Men smugglarna har försvunnit sedan länge. De skickar Azpilicueta förklädd för att löpa biljetter till ett skepp som skall kunna ta dem till Skugger. Det verkar gå bra och redan samma eftermiddag kastar de loss och rör sig mot Skugger.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Wed 23 Sep 2020, 08:28

Skuger i Ilibaurien är ett bedrövligt och ganska farligt ställe. Byggnaderna är förfallna och mycket liten normal verksamhet tycks pågå. På gatorna ligger eller står mer eller mindre drogade människor som betraktar de förbipasserande med slöa ögon. Man hör överallt skriken från missbrukare som inte fått tag i dagens dos. Här och var kravlar mardrömslika hallucinationer omkring. Styret i Skuger är ganska fritt. Trakorierna håller sig skamset borta och det lokala rådet gör så gott det kan, vilket inte är särskilt bra.

Gruppen går iland och uppsöker ett värdshus där de lämnar av sina saker innan de börjar förhöra sig kring den flygande ön och de blå barnet. Värdshusvärden berättar glatt och informerar dem att idag så skall det ske en uppstigningsritual senare under dagen. Gruppen söker upp templet och bevittnar detta ”mirakel”.

Dagen för uppstigning går man i procession till foten av trappstegspyramiden. Den utvalde prästen inleder bekännelsedialogen med att säga: ”Jag, orene usling, träder inför den oskyldiges ansikte med all själens svärta och all kroppens stank”. Ceremonimästaren, klädd i en blåfärgad ullskinnsmantel, stänker parfym på honom med en jasminkvist och sjunger: ”Må din kropp vara landets kropp! Må din själ vara landets själ”.

Den utvalde stiger nu ensam upp till pyramidens första avsats, lägger av sina kläder och stiger in i det renande regn som strilar ner från den svävande klippan. Han sjunger samtidigt: ”O, du som vandrar högt över min ondska, gjut din oskuldsfulla dunst i mina porers stinkande brunnar, låt ditt gyllene vatten över mina flottiga hårtestar”. Man skrider därefter i samlad tropp tillbaka till honungshallen, där en ny urna blå violhonung öppnas sedan den renats med brinnande petroleum. Ceremonimästaren smetar med en träspatel den blå, heliga honungen över den utvaldes armar, ben, kropp och ansikte, hela tiden sjungande strofer som: ”Må oskuldens blånad täcka dina armars stinkande slemlager. Må oskuldens blånad täcka dina bens ludna lurv” osv. Den utvalde svarar varje gång ”Mitt namn skall vara Kaanderahd!”

Den utvalde kläds därnäst i ceremonimanteln, som bärs fram av två tempeljungfrur, varpå sällskapet allvarligt förflyttar sig till själva plattformen för uppstigning. En speciell eunuck, kallad cymbilator, slår tre slag på den jättelika gong-gongen, men låter metallen tystna helt mellan varje slag. På plattformen höjer den utvalde sina armar och ropar: ”Basenanji! Basenanji! Jag är Kaanderahd! För mig till oskuldens ängar!”. Om allt nu fungerar som det ska, lyfts den utvalde som av magi från plattformen, tumlar en smula genom luften och försvinner till hopens förtjusning ini den svävande klippans undersida.

Detta skulle visa sig vara en svår nöt att knäcka insåg gruppen när alla stod och blickade upp mot den flygande ön. Flera försäljare erbjöd besökarna att hyra en kikare för att på sätt kunna få se den oskyldiges anlete och på så sätt finna frälsning. Priserna drev dock gruppen på flykten.

De undersökte tempelområdet och sökte sig sedan tillbaka till värdshuset för att diskutera vilket det bästa angreppssättet skulle kunna vara. Väl på värdshuset får de reda på att en gripryttare försökt döda det heliga barnet för bara 2 veckor sedan genom att flyga upp till ön och slänga ned en kruka med trädskorpioner på ön. Men att gudarna skydda det oskyldiga barnet och krossade angriparen. Gruppen skulle gärna vilja undersöka liket, dock kan ingen svara på vart det finns just nu. När de sitter där och diskuterar så kommer det fram en skum figur och erbjuder gruppen att köpa ”örter” av olika slag. När han nämner sömnmedel så vaknar gruppen till och köper hela förrådet. Kanske kan man söva templet?

Det bestäms att de skall rekognosera templet nattetid. Väl där erkänner Lurifix att han kan kasta fäste på honom skälv och Willhelm och med hjälp av det så borde de kunna springa upp för kedjan utan några problem. Rekognoseringen övergår till en ”räddningsaktion” av det blå barnet (eller som resten av Trakorien skulle kalla det, en kidnappning). De undviker enkelt de två patrullerande vakterna och tar sig över muren och vidare till trappstegspyramiden. Undan vakter och störande präster så kan de utforska pyramiden i lugn och ro.

Trappstegspyramidens första avsats är reserverad för de sjuka och döda. Såhär nattetid så ligger endast några lik sida vid sida på avsatsen. Vid trappans krön faller heligt vatten från den svävande klippan. Stanken på avsatsen är mindre behaglig.

På pyramidens andra avsats finns en låst trädörr in till de ädla metallernas kapell, dit vanligtvis bara speciella präster har tillträde under oljeceremonin på veckans första dag. Men låset forceras enkelt av Willhelm. Stenkammaren innanför dörren är helt kal, men en kopparpelare med en silverstrimma i löper från golv till tak. Då det inte har någon lampa med sig, äter de en av Willhelms många örter och för mörkersyn.

Pyramidens översta avsats är tom bortsett från kedjan som förankrar ön. Den är blåmålad upp till ca 2 meters höjd. Lurifix och Willhelm börjar ta sig upp för kedjan. Efter en stund inser de att längs med kedjan går samma silvertråd som de sig nere vid kopparpelaren. Lurifix inser att kedjan på något sätt är kopplad till magi, men förstår inte riktigt hur eller varför? När de närmar sig den flygande ön känner plötsligt Lurifix som går först hur det plötsligt tar emot och han knuffas ned en bit. Nedslagna klättrar de ned igen. Någon sorts kraft skyddar ön. De diskuterar hur eller vad detta kan vara? De beslutar att silvertråden måste ha något med saken att göra. De går tillbaka ned till stenkammaren och med sina vapen kapar de tråden.

Ett åskande skratt hörs eka över Skuger (nr 8 på tabellen). Resterande gruppmedlemmar som befinner sig utanför tempelområdet för att agera som understöd ser plötsligt hur ön faller handlöst ned mot templet. Här visas också vart lojaliteterna ligger då resterande gruppmedlemmar knappast skänker Willhelm och Lurifix en tanke utan oroar sig istället för det blå barnet vars sovrum ligger på klippans undersida!!

(Eftersom jag är en barmhärtig SL så ger jag Willhelm och Lurifix valet att offra ett hjältepoäng och ta hälften av sina tot kp i skada för att få överleva. De befinner sig trots allt i en stenkammare med ett kopparpelare som stöd)

Övriga gruppen kastar sig in på det raserade tempelområdet där totalt kaos råder och klättrar upp på resterna av den flygande ön. De kan ändå se vilken magiskt vacker plats den måste varit innan den krossades mot templet. Men tar genast sikte på paviljongen som befinner sig i öns centrum. Väl där finner dörren till sovsalen. De rusar ned för spiraltrappan men möts av ett ras (låter gruppen än en gång offra ett hjältepoäng för att ha en chans att finna det blå ögat vid liv). De hör gråt komma inifrån rasmassorna och ägnar en dryg timme åt att gräva fram det blå barnet. De finner också en bok som innehåller hans ”profetior”. De sveper in barnet i en filt och flyr tempelområdet efter att ha givit barnet lite av sömnmedlet. Alla lyckas smyga bort från området och försvinna in i folkhopen, bortsett från Walltraude som högljutt deklarerar att folk måste flytta på sig och att släppa fram en stackars blind dvärg, trots att hon helt klart fortfarande ser (fummel på smyga).

Under tiden allt detta pågår så har Willhelm och Lurifix lyckats gräva sig ut från stenkammaren. De återvänder till värdshuset.

Efter lite om och men återförenas gruppen utanför Skuger i en skogsdunge. De kom till och med ihåg att ta med sig Bordonius och Didra (efter att ha lyckats med ett int-slag). Gruppen beslutar sig för att röra sig längs med kusten och ta sig ned till Fanzimle. Resan tar 3 dagar, då de lyckas betala en fiskare att ta dem dit med båt. Under hela resan beklagar sig det blå barnet och det tar en hel del pock för att få barnet att vara lugn och tyst. Dock så oroar sig gruppen då barnet helt klart börjat krympa. De spekulerar i om det kan vara så att barnet inte får den blå honungen som den hela tiden tjatar om, eller om det beror på att de inte ”doftar rätt”, eller om det är någon annan orsak. Läget börjar bli kritiskt när den närmar sig Fanzimle och det är nere till ett fosters storlek. Fiskaren är vid detta laget märkbart upprörd. Men plötsligt börjar ”barnet” växa igen. Det går i en rasande fart och snart är där en blå dvärg istället för barnet. Gruppen pustar ut, och de bestämmer sig för att vila hemma hos handelshuset Mogger i några dagar och planera resan till Skuggornas träsk.
 
Byrax
Posts: 1094
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Wed 23 Sep 2020, 14:05

Underhållande!

Keep em comin'!
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Wed 07 Oct 2020, 10:37

Vad gruppen inte direkt vet är att de har satt saker i rörelse som de inte hade kunnat räkna med när de kraschade ön. Difolterna ser till att beskylla trakorierna för denna olycka och till sin hjälp har de några hundra ransardiska legoknektar som de gömt. Alla trakorier lynchas, Cymba sätts som ledare för legotrupperna och ett uppror mot Trakoriska riket har börjat. Cymba vet att trakorierna kommer att försöka slå ned upproret hårt och snabbt. Han samlar alla skepp och båtar som han kan få tag på i Skugger. Samlar befolkningen i stora läger längs med kusten och inväntar trakoriernas ankomst. Han sänder även budskap till Trindsmyra och de Heliga Kishatet att det nu är dags att kasta av sig det trakoriska oket.

Pranz sänder genast bud till huvudstaden att Difolterna skall göras laglösa, att samla ihop ett straffexpedition och att underrättelsetjänsten behöver utökade resurser för att kunna bekämpa både de yttre och inre fienderna.

Gruppen äventyrare vilar upp sig en kort tid hos Moggers och hyr sedan ett skepp för att ta dem till Mazmatra precis utanför Skuggornas träsk. Resan går bra och de döljer den blå dvärgen i en hytt hela resan. De oroar sig dock över dvärgen som pratar om Shagul som sin broder och att de måste söka upp honom för att få Shagul att inse att han måste sluta vara ond. Han beklagar sig ständigt och sitter ibland och dunkar huvudet i skrovet. Andra morgonen på resan så upptäcker de att alla dvärgens kläder blivit grå. De försöker ha så lite med dvärgen att göra därefter.

Resan är händelselös och de kommer fram till Mazmatra, där söker de upp apotekaren som de gjort affärer med tidigare. Köper ytterliga ljus som skall skydda dem mot kråkbromsar och hyr en båt och tar sig in i träsket. Där välkomnas de varmhjärtat av Manghalde som skrockar gott när de berättar om ödet som drabbat Difolterna och hans ansikte skiner upp när han ser sin klon. Gruppen oroas lite över hans agerande mot klonen, men Manghalde lovar att han skall ta hand om klonen och att han inte kommer att dö i hans vård. På kvällen så bjuder Manghalde gruppen på hans egna ”blandning”. Något som faller i god jord hos äventyrarna även om två av dem knappt minns kvällen.

De lämnar Manghalde morgonen efter och återvänder till Mazmatra. Där tar de ett skepp till Grumm och sedan vidare över till Tigold. Nästa mål är det gröna oraklet. Väl i Tigold söker du upp ett värdshus vid stadsmuren och får kontakt med några utbyggdsjägare som berättar lite om Tocmerskogen och hur man kan skydda sig från Misbelfrön. De berättar också att man bör hålla sig borta från berget mitt i skogen då det består av ondskan själv.

Gruppen noterar glatt all information och beger sig mot skogen. Resan till skogen är bland den trevligaste de varit med om och maten som bjuds imponerar stort på dem. Men snart står de inför Tocmerskogen. De smörjer in sig med fett och går in. De lyckas faktiskt undvika de mesta farorna, men träffar på en kentaur i en glänta. I gläntan står fyra manshöga enbuskar på en linje, den sista busken har tappat barren och tycks vara död. På andra sidan gläntan ser de en kentaur.

Hästdelen av kentauren är skimmel (gråvit) och människodelen har rött skägg och hår. Ekipaget är något överviktigt eftersom det växer gott gräs i gläntan. Kestur är helt stridsklädd med läderharnesk, lans och pilbåge. Utrustningen är dock ålderstigen På lansen vajar klavykiska rikets fana med den gyllene nyckeln och den vita tapiren mot röd bakgrund.
Han hojtar glatt till när han ser äventyrarna och börjar försöka prata med dem. Det går dock inte så bra. Nairanne bestämmer sig för att mata kentauren med lite enbuske. Men när hon bryter en kvist så riktar Kestur sin lans mot vargkvinnan och verkar bli arg. Språkbarriären blir till slut för mycket och de lämnar Kestur i sin glänta.

Resan tar två dagar men de befinner sig nu vid bergets fot. Skogen blir allt tystare och inga djur syns längre. Man kan istället höra utdragna tjut och dova, råmande ljud. Gruppen upptäcker dock snart att dessa ljud uppstår då vinden blåser över bergets grottöppningar och klippformationer. Ibland stöter man på grottor och förvridna stöder med håligheter där ljuden alstras. Stora klippblock, uråldriga ekar och stora ormbunkar börjar uppträda. Här och var står meterhöga, svagt ovala megaliter (ensamma stenstoder). Stenen är mörkt svartgrön.

Det går relativt snabbt att röra sig men Nairanne måste flera gånger korrigera deras kurs. Solen hoppar också omkring på himlavalvet som om det var något fel med tiden. Flera gånger stöter de på en säregen klippformation som vagt påminner om en människa. De är säkra på att det är samma klippformation, och spekulerar i om det är något kopplat till historien de hört om berget. De tvingas slå läger på bergssluttningen.

Natten avbryts av att hela berget skakar. En klyfta öppnar sig rätt genom hela lägerplatsen. Men detta är en grupp rutinerade äventyrare och alla kastar sig undan, utom stackars Bordonius som faller hejlöst ned. Men gruppen reagerar snabbt och kastar direkt ned ett rep och lyckas dra upp honom, vilket var tur då klyftan sluter sig själv strax efter att de dragit upp den stackars munken. Nervösa så binder de ihop alla i gruppen med ett rep och inväntar gryningen. Men plötsligt skriker Didra till, hon har sjunkit ned i berget som hon stått på och direkt där efter har berget blivit hårt igen. Gruppen hjälps åt, det tar några timmar men de lyckas hugga loss henne och beger sig upp mot toppen.
 
Byrax
Posts: 1094
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Wed 07 Oct 2020, 17:20

Avundsjuk på spelandet!
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Fri 09 Oct 2020, 09:09

Vi försöker få in ett spel varannan vecka ungefär och det fungerar ganska så bra faktiskt. Gruppen börjar nu känna sig lite mer varm i kläderna även om de hade ett smärre mentalt sammanbrott det senaste spelmötet där de träffade Grimhild :D Speciellt då jag i förbifarten nämnde att hon hade lite grönaktig hudton och de trodde att hon var oraklet.

Mina tre skuggspelare gör att tidsplanen för många av händelserna kommer behöva att accelerera. De tre skuggspelarna är Shagul, Pranz och Goscana.

Trakorierna har under under de senaste veckorna organiserat en straffexpedition till Illubaurien. Drygt 5000 man. Difolterna har bara 500 ransardiska krigare till sin hjälp men har manat trakoriernas fiender till aktion. Cymba har under tiden samlat alla skepp och båtar som han kunnat uppbringa till Skugger och samlat befolkningen i stora läger längs med kusterna. Trakoriernas agenter i Illubaurien har försökt lönnmörda Cymba, men lyckades enbart skada honom.
När trakorierna är på väg att landstiga så sätter Cymba sin plan i verket. Med hjälp av legosoldaterna driver Cymba befolkningen mot landstigningsplatsen. Men inte för att agera som millis, utan när landstigningsskeppen närmar sig så tar befolkningen ett starkt sömnmedel som difolterna delat ut innan. Ur deras drömmar reser sig bokstavligt talat en mardrömslik armé, ett 100-tal mardrömmar kastar sig över de trakoriska trupperna. Då det helt saknas organisation bland drömmarna så lyckas trakorierna slå tillbaka dem, men inta utan att ta allvarliga förluster och chockeras över Cymbas påhittighet....
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen 2.0

Thu 26 Nov 2020, 09:25

Kring dalgångens kant växer det gott om järnek och gruppen pustar ut, detta måste vara platsen som profetian talat om. De hittar ett avsnitt där ett ras verkar ha skett och de kan klättra ned. I ändan på dalgången växer ett enormt träd. De såg även vad som såg ut att vara en boplats i dalen, omgiven av en mur.

Gruppen rör sig mot vad som förmodas vara en boplats. När de passerat en grovhuggen bro så känner de plötsligt hur marken skakar till. Alla tittar sig förvånat omkring. Ur skogen kommer en enorm trollkvinna som verkar ha upptäckt äventyrarna.
”Småttingar!” med långa kliv springer trollet fram mot äventyrarna som febrilt försöker gömma sig eller fly. Lurifix och Niranne fångas in och läggs i trollet stora säck, medan resterande tar skydd i intilliggande buskar. Trollet verkar nöjd med sin fångar och rör sig mot boplatsen.
Nairanne försöker dra sitt svärd i säcken för att skära sig ut. Dock så råkar hon skada Lurifix i den trånga och mörka säcken. Men hon lyckas skära sig igenom säcken, och de dunsar ned i backen. Fallet gör att båda tappar andan. Trollkvinnan vänder sig om. ”Ajabaja, småttingar. Ni förstört min fina säck” Hon böjer sig ned och tar svärdet från Nairanne och slänger in det i skogen. Hon tar nu båda i sina enorma nävar och rör sig vidare och säger tyst ”Småttingar måste vara försiktiga så att ni inte skadar er själva, Grimhild kommer ta hand om småttingar”.
Resterande grupp följer efter jättekvinnan och klättar upp på muren för att spana in vilket hemskt öde som nu drabbat deras vänner.

När de tittar över så ser det hur trollkvinnan sitter med Lurifix kring eldstaden och verkar prata med honom. Medan man inte kan se Nairanne någonstans. Dock går det att höra gnyenden från ett hål med ett trägaller över. De ser även två enorma korpar som verkar ha ett nästa och överblicka gårdsplanen.
”Småttingens husdjur var inte snällt utan förstörde min säck. Husdjuret måste lära sig en läxa. Vill lillen leka?”
Lurifix vet inte vad han skall göra och försöker argumentera att han inte alls är trollets barn. Argumenten faller på döva öron och Grimhild föreslår att de skall kasta boll. En lek som visar sig mycket farligare än vad man kan tro, då bollen är en sten strax större än ett människohuvud. Lurifix undviker att skada sig. Men Grimhild är inte nöjd över att småttingen knappt orkar kasta stenen tillbaka. Men efter en viss övertalning verkar hon gå med på att ”småttingen” måste bli starkare innan han kan kasta tillbaka stenen.
”Småtting måste äta för att kunna bli stor och stark”
Grimhild tar Lurifix till matplatsen. Placerar honom på en bänk, det finns inga tallrikar utan bara utan varje plats har skålformade fördjupningar vid varje plats. Grimhild tar och tuggar något i sin mun och pytsar ut grovt tuggad svamp i Lurifix skål.
”ÄT”
Lurifix tittar med avsmak på ”maten” framför sig. ”jag är nog inte så hungrig”.
Grimhild plirar på halvalven. ”Småtting alldeles för liten och tunn. Småtting måste äta för att bli stor och stark. ÄT!”
Lurifix stoppar tveksamt in lite av en svamp i munnen. Men det visar sig vara omöjligt att tugga. Efter lite diskussion med trollkvinnan så tuggar Grimhild svampen till en sorts gröt som Lurifix tvingar i sig. ”Maten” lägger sig som en sten i magen på honom och gör honom lätt illamående.
Grimhild berättar att hon måste gå ut och jaga. Hon öppnar porten och går ut mot skogen. Resten av äventyrarna ser detta som sin möjlighet att springa in och rädda sina vänner. De hinner dock knappt in på gårdsplanen och fram till gallret innan en av de enorma korparna tar till luften och flyger i samma riktning som Grimhild rört sig.
Äventyrarna får upp gallret och räddar Nairanne, när de känner marken skaka igen och in på gårdsplanen kommer Grimhild igen.
”Fler småttingar”
Gruppen försöker gömma sig, men denna gången infångas alla utom Willhelm. Walltraude försöker argumentera med Grimhild. Dock så verkar hon förolämpa trollkvinnan som sätter ned dvärgen och ger henne en knäpp på rumpan. Walltraude blir djupt förolämpad, men tystnar. Det verkar dock som Nairanne är förlåten sitt tidigare otyg och är nu utsläppt ur hålet och som ”husdjur” så låter Grimhild henne röra sig fritt på gårdsplanen. De övriga får än en gång ”leka” med Grimhild. Kvällen avslutas med en ”trevlig” afton kring lägerelden där de har en sångstund innan alla stängs in i ”barnkammaren”.
Nairanne som räknas som husdjur och därför inte får sova i barnkammaren försöker göra upp en plan med Willhelm som gömt sig bland planteringarna. Nairanne försöker också muta korparna, som bara fnyser åt vargkvinnans tama försök. De berätta dock lite kring Grimhild, hur hon förlorade sin sån för många år sedan och hur adopterat flera ”barn” genom åren och sneglar mot en gravplats som ligger i ena hörnet där man tydligt kan se 8 gravar med blommor på.
Med gemensam styrka så lyckas gruppen knuffa undan sten från dörren. Dock så tippar stenen utåt och väcker Grimhild. Denna gång så fångas Wíllhelm också in, men Azpilicueta kommer undan. Vid detta laget gruppen djupt irriterad på hela situationen. Vilket inte underlättas av att Grimhild har en grönaktig hudton vilket fått dem att tro att Grimhild kan vara det gröna ögat. Hur skall de kunna ta sig härifrån?

Kl 6 på morgonen väcks de av Grimhild som tar ut barnen och serverar dem frukost. Gröt och vatten, allt serverat genom att Grimhild pytsar ut matet med munnen. Alla fejkar att de ätit upp. Därefter så får alla i gruppen olika sysslor att utföra, medan Grimhild drar sig undan till gravarna och sörjer sina döda ”barn”. Plötsligt meddelar Grimhild att hon måste ut och jaga och går ut genom porten som hon lämnar öppen. Gruppen tittar förvånat på varandra. De väntar tills det gått en dryg timma innan de alla springer mot portöppningen. De tar sig till bron som de passerat tidigare och vadar det strömmande vattnet för att dölja sina spår.
De söker sig ned mot det enorma trädet i andra änden av dalgången. De kommer in i en fin skog. Walltraude hör dock små fniss och skratt bland träden. Plötsligt upptäcker hon att sin penningpung är borta. Hon börjar svära och skrika. Nairanne upptäcker då hur en älva försöker stjäla hennes dolk. När älvar upptäcker att Nairanne sett denne så blir älvar osynlig och försvinner iväg. Gruppen ställer sig med ryggarna mot sjön och blickar nervöst in i skogen. Förlusten av penningpungen har gjort Walltraude mäkta irriterad och hon svär och börjar slå med staven runt omkring sig och mot intilliggande blommor och buskar. Stämningen i skogen verkar ändras direkt. Plötsligt bombarderas gruppen av små pilar. Alla som träffas faller i djup sömn.

När de vaknar upp så har de flyttat ut till ön med det stora trädet. Framför dem står en vacker alvkvinna mörk med axellångt rakt hår och klädd i vackra gröna kläder. Hon utstrålar lugn och ger intrycket av att vara en gammal god vän som man återser efter lång tid trots att man aldrig träffat henne tidigare.

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 6 guests