MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Mon 20 Apr 2020, 08:20

Det hade varit flera långa dagar med förhandlingar mellan mig och Huelerna, men till slut så hade de givit med sig och gett oss tillträde till den heliga staden Yo Niho. Dessa okunniga barbarer är verkligen usla fysiska exemplar och jag har inte försökt sprida det rätta ordet till dem. Men jag har inte heller vågar påpeka detta till dem då det skulle vara ett misstag att göra sig till deras fiende.
Nåväl övriga gruppen visade ingen som helst uppskattning över att jag lyckats förhandla oss in i staden. De klagade bara över hur lång tid allt tagit. Om de bara visste vad shamanerna hade för öppningsbud så skulle det nog låta annorlunda.
Nåväl, deras heliga stad visade sig vara en stor ruin. De byggnader som fortfarande stod var senare tillägg som huelerna använde för att träna sina nya shamaner. Porten som vi skulle till visade sig vara en gigantisk port som verkade leda rätt in i bergväggen. Utanför porten låg dock den avskyvärda Bulgamatan, en 150 ton stor slemklump som lät som kokande gröt och doftade som…. inte så gott låt mig stanna vid det. Vi hade nu några dagar på oss att hitta Lodjams yxa, döda Bulgamatan och ta oss in i porten, men först måste vi tolka kartan vi fick med oss från saltgruvan. Den verkade utgå från en brunn. Dock så stod inte en brunn att finna i hela staden och ingen av huelerna kunde hjälpa oss. TomTom tog då och kastade Karta, dock var det inte till någon hjälp. Det framgick inte av kartan om det rörde sig om två olika brunnar eller om det endast var en brunn vi letade efter. Jag funderade och kom fram till att brunnarna kanske låg under sanden och utgick från en punkt mellan stenportalen och en utmärkande klippa som även dessa verkade vara utmärkta på kartan. Trots ihärdigt grävande så hittade vi ingen brunn. Ingen annan verkade ha någon idé, så jag tog och fortsatte följa kartan (Min slumpvis utvalda punkt var 1mm från den punkt där brunnen låg gömd till SL stora förtret.). Efter att ha stegat runt lite så kom jag till en ny punkt där jag började gräva. Huelerna titta på mig som om jag var galen då jag helt slumpvis verkade gå runt och gräva i öknen. Men plötsligt stötte jag på en kruka. Det verkar som om gudarna vill belöna sin allra trognaste tjänare och i krukan låg nyckeln. Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt så hittade jag nyckeln utan att funnit brunnarna. Om inte detta är ett tecken så vet jag inte vad som är.
Vidare visade kartan ledsna ansikten med ett glatt ansikte i mitten. Vi började genast undersöka pyramiden. Dock så fann vi inga ansikten på pyramiden. Vi fortsatte då ned i några katakomber där huelerna begravde sina shamaner. Väggarna där nere var fyllda av gråtandes och ledsna ansikten. Vi verkar ha kommit rätt, Tyra identifierade genast ett ansikte som skiljde sig från de andra. Jag tog ut leran ur munnen från ansiktet och där inne fanns ett nyckelhål. Nyckeln passade perfekt och bakom stenmuren ledde en smal gång in i mörkret. Dock så hade gången rasat samman och endast halvlängdsmännen kunde ta sig igenom. Jag är inte helt säker på vad som hände där inne men plötsligt började marken att skaka som om en jordbävning just startat. Vi kastade oss ut ur kryptan. Väl ute i det fria kunde vi se hur den gigantiska statyn av Lodjam som stod bredvid porten hade trillat ned över Bulgamatan och statyns stenyxa hade kluvit slemklumpens hjärta och porten in till Woddam. Huelerna sprang omkring i panik, medan vi samlade oss för att ta oss ned igenom porten. Men för att ta oss dit var vi tvungna att gå över resterna av Bulgamatan. Det var fler än en av oss som gick fram för att undersöka resterna av denna gigantiska best. Otyg skuttade glatt fram för att ta sig en souvenir från sin ”kill”. Han tog en bit av bestens hjärta och innan någon hann reagera så hade han stoppat in den i munnen och tuggade febrilt. Jag vet inte vad som kommit över vår lilla halvlängdsman men tydligen så var köttet väldigt näringsrikt och väldigt potent. Jag var skeptisk men tog och packade ned en bit av hjärtat i min rensel. Jag såg att TomTom gjorde detsamma, men jag vet inte vilka andra som tog eller vilka andra som åt.
Nåväl, väl innanför porten var vi tvungna att fira oss ned med ett av Erons alvrep. Otyg tog täten och svingade sig över till en intilliggande avsats. Efter att vi andra följt med så började vi undersöka platsen. En bred navelsträng som ledde upp till Bulgamatan ledde vidare in i gången, vi fann också ett fossiliserat skelett  av någon sorts gigantisk insekt som verkade vara gjord av glas. Vatten droppade ned på skalet och Otyg tyckte att det lät som musik. Vi fortsatte ned i gången. Den slutade i någon sorts befästning i fem plan. Där fann vi också källan till Bulgamatan. Köttiga fibrer täckte hela bergväggen och verkade suga energi ur själva berget. Tyra började genast undersöka några nischer, troligtvis hade hon funnit något som blänkte, men vem orkar bry sig om sådana värdsliga ting. Jag och Eron fortsatte ned för befästningen. På den tredje nivån så rasar plötsligt marken under våra fötter, Eron kastade sig genast åt sidan men min smidighet verkade svika mig och jag var påväg ned i mörkret då jag med ett mäktigt språng (Första gången Casimo nödgades använda magi. Ingen i gruppen misstänkte vad som hände) lyckades ta mig upp till avsatsen igen. Det verkar som om inte alla gudar står på min sida. Väl på botten av befästningen så fann vi några alger som lyste, ingen kunde dock identifiera växterna. Vi fortsatte djupare och fann ett rum täkt av algerna och fyllt av krossade glasrester. När vi tog oss genom rummet fick flera av oss en olustig känsla och huvudverk, men vem bryr sig om sådana petitesser. Jag fortsatte längre in i grottan tätt följt av gruppen. På en av väggarna så fann vi något som såg ut att vara en karta, vi kopierade av kartan och kom i ett cirkulärt schakt som gick uppåt. Jag gick i täten då min gud har välsignat mig med mörkersyn, men så fort TomTom kom in i schaktet med sina lysande huvuden så började poddar på väggarna att explodera utåt. Ur poddarna växte självlyssnade alger som växte i en oroväckande takt (1 cm/sek). Vi sade genast åt TomTom att släcka sina skallar medan jag och Otyg började söka efter vägen framåt. Allt vi fann var återvändsgränder och bo-kammare fyllda av glas-fossiler. Till slut kom vi fram till hur man skulle läsa kartan och vi insåg att vi tagit fel väg redan från början och var tvungna att vända tillbaka. Dock så kom det nu ljud från den första kammaren och vägen blockerades av två av glas-fossilerna som verkar ha vaknat till liv av ljuset. Eron och Helga tog täten för att bekämpa bestarna. Något som visade sig svårare än planerat. Otyg insisterade dock att musik skulle bli ett bra vapen mot bestarna och jag plockade fram min flöjt och började spela och genast avbröt bestarna sina anfall och verkade falla in i trans. Vilket var tur för oss för det visade sig att ute i schaktet så hade fler än 20 bestar vaknat till liv. Vi gjorde processen kort med dem och hittade till slut fram till en trappa som ledde bort från de degenererade woddomiterna.
I botten av trappan fanns ett gigantiskt grottrum som var fyllt med ett syrahav. Ut i havet ledde en pir till ett värdshus fyllt av festande människor. Dock talade de ett språk som ingen av oss kunde förstå. När alla väl däckat så hände plötsligt något och alla festdeltagare började dras ut i syrahavet av små demoner. Dock så var detta inte ett öde som drabbade någon av oss andra. Plötsligt blev det väldigt tyst och öde. Otyg såg då en varelse ute i syrahavet som glatt vinkade till oss. Men när han kom närmare så talade han bara en massa rappakalja. Koklai (tuppen från saltgruvan) blev då plötsligt som galen och beordrade oss in i värdshuset och att vi skulle hålla för öronen, tydligen var dessa ord farliga för oss. 
Nåväl efter en stund kom Koklai in och förklarade att personen där ute egentligen var en Woddamit och att denna kunde hjälpa oss över syrahavet. Woddamiten var stor som en blåval och var något sorts skaldjur. Skeptiskt klev vi alla på, men det blev en händelselös resa över syrahavet. Väl på andra sidan så fick vi se vårt egentliga mål Woddamporten. Men den var stängd, för att öppna den var vi tvungna att klara av ett musikaliskt pussel. Porten öppnades och vägen till multiversum låg nu öppen för oss alla.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:48

De senaste dagarna har fått mig att börja ifrågasätta mycket av det jag trodde att jag visste. Efter att vi klivit igenom Woddamporten så befann vi oss på en tunn grusad väg. Koklai lät meddela att detta var vår väg och att vi bara skulle följa den så skulle vi nå fram till vårt mål. Det var en udda värld där avstånd och tid var ständigt olika. Längs vägen upptäckte vi stora såpbullor, 30 meter i diameter med någon sorts enorma paddor i. Vi stötte på en gammal man som lovade oss evigt liv, men då tillit till främlingar inte ligger i mitt resesällskapsnatur så prövades erbjudandet först på ankan som vi har i släptåg. Det visade sig att ritualen gjorde att man bytte medvetande med den gamla mannen, kacklande av skratt hoppade ”ankan” över kanten och försvann ned i det gråa djupet. Jag vet inte hur länge vi gick längs med vägen, men till slut kom vi fram till en enorm port. Bakom porten så slutade bara vägen. Var tanken att vi skulle hoppa? Eller var detta slutet på vår resa? Medan vi stod där och funderade så började det falla ned tunna fibrer från himlen som klibbade sig fast på allt det kom i kontakt med. I desperation att komma undan detta som verkade vara en fälla så började jag med att rädda vår lärde man genom att kasta honom genom porten, jag gjorde en ansats att följa efter honom, men jag var för sent ute. Fibrerna hade snärt ihop oss alla och ingen kunde längre röra på sig, mörkret slöt sig……
Plötsligt vaknade jag upp, innesluten i någon sorts organisk kokong. Jag lyckades pressa mig ut ur kokongen, och naken som en nyfödd mötte jag världen Bythos (födseln blev dock lite stressande då min gröna hud nu var kolsvart och detta kunde väcka frågor av övriga gruppen om de fick se mig innan jag funnit mina kläder). Ett mycket udda land mötte mina ögon, att beskriva alla udda ting som denna värld erbjöd skulle fylla en hel bok för sig. Men för att hålla de kort så upptäckte jag mina tillhörigheter i en kokong i samma träd som jag själv fötts ur. Sedan upptäckte jag lokalbefolkningen, bythanerna. Dessa var drygt 1 meter höga, pälsbeklädda med blommor i sina hår. De kunde kommunicera med mig men deras intelligens lämnade en hel del att önska. Men de förmedlade att de hade en by i närheten och att jag skulle få träffa deras gud Nachach.
När jag väl kom till deras by upptäckte jag mitt övriga resesällskap som verkade ha fötts ur kokonger i andra delar av skogen. Det var en kort resa till deras gud som visade sig vara en 50m lång orm. Ormen var inte fientligt inställd utan berättade om världen och att för att ta oss härifrån var vi tvungna att montera ihop kristalltjuren. För att kunna montera ihop kristalltjuren var vi tvungna att se sanningen, tydligen krävdes det att vi åt av den förbjudna frukten på andra sidan bergskedjan. Resan dit var förunderlig då inget var sig likt i denna värld men vi rörde oss oförhindrat vidare.
Bythanerna på andra sidan berget uppmanade oss att inte bege oss in i skogen. Men jag och Otyg begav oss oförhindrat längre in i skogen. Dock förde mitt resesällskap mycket oljud och lockade till sig några spindelliknande odjur som genast gick till anfall. Eron gick då loss på de stackars djuren och det dröjde inte många sekunder innan alla tre låg döda framför honom.
Vår resa genom skogen fortsatte innan vi fann frukterna vi blivit sända för att hitta. Frukterna gav alla starka visioner, som verkade vara ledord för oss att följa (Då Casimo var immun mot gift och droger så fick han inga visioner, något som han döljde för gruppen).
Medan de övriga föll för frukternas visioner så stod jag emot och satt ensam i tystnaden och filosoferade över världens utformningen.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:49

Det verkar som om jag trots allt inte var immun mot frukternas verkningar, timmarna efter jag hade smakat frukten är väldigt luddiga och ytterst fragmentariskt (Kunde inte vara med på spelmötet). Mitt resesällskap hade tydligen fått olika visioner som sade vad vi måste göra för att rädda store Stenfar, pga av mitt tillstånd kunde jag inte bidra till analysen. Vi började i vart fall röra oss längs med havet då vi stötte på en 6m stor insekt som verkade plöja marken. Den återvände dock alltid till en bit mark där en djup fåra verkade bilda något sorts namn, fåran var dock djup och det skulle ta lång tid att fylla igen hålen. Då ett hårt dagsverke inte ingår i mitt resesällskaps repertoar så försökte de med hjälp av magi fylla igen fårorna. Otyg klättrade ned i fårorna och kastade språng på sig själv så att han for upp ut hålen som en champagne-kork.  Efter varje språng så rasade det ned en dryg kubikmeter jord i fåran, inte tillräckligt för att fylla igen skåran. Han höll på att bränna ut sig själv helt innan det beslutades att överge projektet.
Istället så tog Tyra över ledningen av gruppen ytterligare en gång och beslutade sig för att leda oss till staden som bythanerna talat om. Staden visade sig vara en mellanstor stad med drygt 5000 bythaner som alla tillbad en kattgud. Föga förvånande så sökte gruppen direkt upp denna gud och började irritera honom med sina frågor. Katten svarade dock endast med predikningar om den stora nominators storhet. Vem denna nominator är vet jag fortfarande inte, men tydligen skall det vara guden som skapade Bythos. Samtalet med kattguden tog ett abrupt slut när Tyra i frågade honom om vart man kunde finna hans rätta namn. Han blev ytterst upprörd och försvann i tomma intet, dock så kände vi oss övervakade….. vad har hon gjort nu?
Så vi lämnade staden och sökte upp den högsta punken i Bythos som en av ledtrådarna talade om. Där fann vi ett fågelbo med ägg i, sin vana trogen så krossades äggen, något som senare visade sig vara ett klokt drag. Gruppen fortsatte sin destruktiva färd genom Bythos. Vårt nästa mål visade sig vara en av de vackraste varelserna vi någonsin sett, jag valde att kalla henne för urmodern. Endast jag och TomTom kunde stå emot denna kvinnas enorma charm. Hon lät meddela att hennes namn stod skrivet på en av 12 urnor. För att se namnet var man tvungen att dricka vätskan i urnan och sedan fick man ställa en fråga till kvinnan och hon skulle säga sanningen. Otyg tyckte att det lät komplicerat och gick direkt på sin magkänsla och drack ur en av krukorna och självklart så visade det sig vara den rätta. Någon gud där uppe måste helt klart ha sin välsignade hand över denna grupp. Nåväl nu hade vi kvinnans rätta namn men alla andra kärlekskranka medlemmar ville inte förstöra krukan utan ville istället ägna sig åt älskog med henna. Så medan Otyg tog första ”passet” så preparerade TomTom urnan med sitt explosiva pulver och tände på. Krukan exploderade spektakulärt. Något som Tyra fann oerhört irriterande då hon stod näst i tur att besöka kvinnan. Plötsligt dök kattguden upp från ingenstans och kastade sig över TomTom, han anklagade oss för att vara kättare och att vi måste straffas. TomTom skadades ganska så allvarligt och han tvingades göra den största elstöten han någonsin presterat för att döda kattguden (Hjältepoäng på elchock)…. Men kan man verkligen döda en gud?
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:51

Drogdimmorna som plågat mitt sinne lyfte plötsligt och jag kunde än en gång se världen för hur den var. TomTom, som i vanliga fall aldrig skulle visa någon svaghet var alldeles blek och blod pulserade ut från hans sida där kattguden, Iblis, lyckats hugga honom. Helga stöttade upp honom och ledde honom mot Moderns hydda, tydligen instruerade TomTom henne vilka örter han skulle behöva för att läka sina sår. Den övriga gruppen, Otyg, Eron och Tyra såg jag springa nedför berget mot en grottöppning, tydligen skulle grottan vara Iblis hem. Trots att mitt inre fortfarande var i påverkat av de narkotiska frukternas effekter så gjorde jag bedömningen att mitt intellekt troligtvis skulle vara till större nytta för Tyra & Co än mitt svärd för TomTom och Helga. Jag använder ju fysiskt våld så sällan att jag knappt ens kan komma ihåg hur man använder vapen.
Jag satte efter de andra mot grottan. Som tur var så kunde inte gruppen hålla så högt tempo då luftens sammansättning här i Bythos gör det omöjligt att pressa sin kropp till det extrema. En begränsning som jag inte har tack vare min rigorösa träning och min guds välsignelser. (När ska gruppen se sina brister och börja lyssna på mig?) Grottan ledde in till en längre gång vars golv var täckt av vackra golvplattor som var markerade med siffrorna 3,5,6.  Gången ledde in till ett halvcirkelformat rum med 6 st dörrar. När jag kom in i rummet så kom både Tyra, Eron och Otyg ut genom samma dörr som jag just kommit  in igenom, trots att de hunnit i grottan innan mig. Tyra som fortfarande var lite upprörd efter Moderns plötsliga bortgång hojtade något om plattornas betydelse, medans hon hoppade på endast plattorna med 3:or på och gick mot dörr nr 3. Otyg verkade följa en egen väg och sprang mot dörr nr 5. Jag insåg att detta var någon sorts magisk labyrint och väntade för att se vad som skulle ske med mina vänner. Ännu en gång så dök de upp bakom mig, för att för en tredje gång välja en dörr och springa in igenom. Men denna gång så dök endast Tyra och Eron upp, Otyg var borta! Han verkade ha funnit den rätta kombinationen på något sätt. Den halvlängdsmannen måste helt klart vara gudarnas gunstling, inte nog med att han på slump valde rätt krus att dricka ur, men nu verkade han ha funnit rätt väg genom labyrinten. Synd bara att han förbannad att bli ett får varje kväll.
Nåväl när vi insåg att Otyg på något sätt funnit rätt väg så gjorde vi samma dörrval som han gjort, 5-3-6. Vi kom då ut i en dalgång inne i berget, i dalgången stod ett hus omgivet av vegetation. Inifrån kunde vi höra ljud, när vi tittade in i rummet så kunde vi se Otyg som febrilt stod och suddade ut namn på väggarna. Väggar och tak var täckta av namnet Iblis skrivet tusentals gånger, rummet hade dessutom tre dörröppningar som ledde längre in i huset. Vad var detta? Enligt de visioner som mitt sällskap haft så skulle det endast finnas ett namn på varje arkon, här fanns det tusentals. Men visionerna talade även om att endast ett av många var rätt. Så vi måste finna det rätta namnet. Jag började söka mig längre in i huset. Längst in så fann jag en säng, samt ett litet sängbord med en lertavla på. Lertavlan hade ett namn på sig, men inte Iblis. Jag stoppade på mig lertavlan och började undersöka rummet. Då visionerna talade om att elden skulle bli vårt vapen och att ljuset skulle leda oss rätt så tände jag min lykta. In kom då Tyra som också mumlade något om vapen och eld och så fort hon fick syn på sängen var det som en eld tändes i hennes ögon och hon fjutade direkt eld på sängen som fattade eld som tort fnöske. Rummet fylldes av tung giftig rök. Jag var tvungen att lämna rummet då det inge längre gick att se något där och fortsatte söka igenom rummen med min lykta. Resten av gruppen gjorde mig sällskap och sökandet gick fort. Plötsligt fann vi det vi letat efter, ett av namnen var skrivna med blått bläck. Blott ett av många. Nu måste vi bara ta oss tillbaka till TomTom och Helga. Vi återvände till den magiska labyrinten. Vi försökte ta samma väg tillbaka som vi kommit 5-3-6, men kom bara tillbaka till dalgången. Att vända på det 6-3-5 ledde inte heller någonstans. Jag kom då på att om vi kanske backade 3 gånger så kunde vi ta oss ut. Det visade sig att min gissning var korrekt och vi kunde ta oss ur labyrintens grymma grepp.
Vi samlade gruppen för att besluta vad vi skulle ta oss till härnäst. Jag ansåg att vi borde försöka utplåna jord-skalbaggens namn. Vi rörde oss nedåt mot vin-havet igenom. På väg dit lät jag försöka samla ihop så många Bythaner som möjligt, jag sade att de skulle få en storslagen present om de kunde hjälpa oss med något. När vi väl kom fram till namnet så bad jag dem fylla igen hålen. Med hjälp av denna arbetsstyrka så kunde namnet fyllas igenom på ett dygn och vi kunde inte längre finna något spår av jord-skalbaggen. Nu var endast tre arkoner kvar, spindlarna, ormen och brons-jätten. Dock så bar jag på brons-jättens namn på lertavlan i min packning så vi begav oss iväg mot spindelnätet. Väl där så funderade vi på hur vi skulle gå vidare, elden jag tidigare sett i Tyras ögon brann fortfarande och det dröjde inte lång tid innan hon ännu en gång satt en fackla i spindelnätet som direkt fattade eld. Röken täckte nu Bythos och gjorde luften än sämre. Gruppen hade nu väldigt svårt att andas. Helga började då fråga hur jag kunde vara så oberörd och började visa intresse för mina predikningar. Äntligen börjar någon i gruppen visa förstånd och lyssna på visheten jag försökt sprida.
Vi återvände till sten-kuben där resterna av store stenfar var. Tjuren var nu nästan komplett huvudet saknades och en bit av låret. Jag krossade då lertavlan jag burit på och då återstod endast huvudet. Den enda arkonen som återstod var då ormen, som faktiskt varit den som skickat oss på detta uppdrag. Jag försökte därför söka honom för att berätta att vårt uppdrag nu var komplett och att han var den sista, men för att rädda Bythos måste även han dö. Resten av gruppen var skeptisk, men då det var jag som riskerade mitt liv så var det ingen som motsatte sig planen. Det gick lättare än förväntat och Ormen höll med om mina argument och ansåg att han inte hade något att förlora och slog därefter knut på sig själv och försvann. I hans ställe låg tjurstatyns huvud! Store stenfar var nu komplett, men huvudet gick inte att fästa på statyn. Helga påpekade då att visionerna hade talat om att huvudet behövdes för att bräcka sigillet på Bythos. Så vi begav oss tillbaka till resterna av spindelnätet för att finna sigillet. Efter viss diskussion och efterterforskningar så fann vi en dalgång där sigillet verkade ligga, och genom att hugga av delar av spindelnätet kunde vi göra om det till en gigantisk slangbella som skulle kunna slunga tjurhuvudet mot sigillet. Medan vi andra diskuterade hur vi skulle avlossa slangbellan så förvann Otyg iväg ensam och plötsligt slungades huvudet ned mot sigillet. Det kändes som om världen höll på att rämna, men till slut kunde vi ställa oss upp och börja undersöka vad som hänt. Världen var inte längre rund, den var nu platt. Vi sökte först upp platsen där store Stenfar var för att se om han var komplett, men huvudet var fortfarande borta. På vägen dit fann vi dock några klor som verkade sicka upp ur sanden (Sporrarna från tupp Arkonen). Jag plockade på mig dem, men beslöt mig för att undersöka dem senare. Vi beslöt sedan för att gå till vin-havet då visionerna menade att det var vägen ut. Där fann vi Otyg sittandes på en ö av kork. Tydligen hade den lille mannen överlevt avlossandet av slangbellan. 
Vi byggde en flotte av korken och sjösatte den. Medan övriga gruppen försökte styra flotten så var jag övertygad om att gudarna skulle leda oss rätt. Flotten drog med och plötsligt kunde vi se kanten av världen, det var omöjligt att stå emot det gigantiska vattenfallet och vi föll över kanten, på botten kunde vi se ett stengolv som kom emot oss i en obehaglig hastighet, var detta slutet?
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:53

Vi vaknade upp av att vi låg i en stor hög, helt indränkta i vin som tyngde ned våra kläder. Vi befann oss i en ateljé/arbetsrum. Allt var lite för stort för att vi skulle känna oss hemma och längs med väggarna stod tavlor och en otroligt vacker staty. På bordet låg en pergamentrulle, Bythos. Vi kunde se vad som orsakat alla underliga saker i Bythos. Vinhavet, Ostglaciären, Stavdemonerna. Otyg sörjde att han tvingats lämna denna underbara plats där han fått älska med världens vackraste kvinna och där förbannelsen inte påverkade honom, han ville tillbaka och hoppade upp på bordet och försökte hoppa tillbaka in i kartan. Inget hände dock och han började nästan gråta då jag påpekade att han just krossat halva Bythos under sina fötter i sina försök att ta sig tillbaka in i kartan.
Medan övriga gruppen började söka igenom rummet så lockades jag ut i korridoren där jag hörde musik. Tydligen så fann gruppen att ormens namn stod skrivet på utsidan av Bythos och förstörde därför den sista arkonen, detta fick jag dock reda på långt senare. Jag lockades längre in i denna boning av vacker musik. Jag kom in i vad som såg ut att vara en enorm musiksal, där en man dirigerade en orkester bestående av grodor. När han avslutat stycket så berömde jag honom för hans vackra musik. Han presenterade sig själv som Nominatorn eller Pappa N som man också fick kalla honom. Tydligen var han guden som styrde detta land och som skapat Bythos och allt däri. Han var en ytterst charmerande man, men han insisterade på att man skulle skriva in sig i hans gästbok. Då jag haft lite samtal med Kuklai så har jag förstått att ens rätta namn har stor makt i multiversum och jag var därför ovillig att skriva in mig själv. Trots många ursäkter och lögner för att försöka undvika nöjet att signera hans bok så insisterade han, vänligt men bestämt. Det enda som verkade bita på honom var när jag sade att jag inte var ensam utan att han måste få träffa resten av mitt sällskap först. Långsamt kom fler och fler från gruppen fram, och ursäkterna att undvika att skriva in oss blev mindre och mindre. Men som tur var så visade Helga prov på ovanligt skarpt intellekt, eller bevis på ovanlig brist på intellekt då hon började föra ett evighetsresonemang med Nominatorn. Jag var imponerad över Nominatorns tålamod för det var fler än en i gruppen som började gnissla tänder och nästan var villiga att skriva in sitt namn i boken bara för att slippa lyssna på samtalet längre. Plötsligt så dök Otyg upp och i sällskap hade han Store stenfar som verkar kommit till liv. Store stenfar och Nominatorn började då ha ett långsamt samtal med varandra som tog större delen av ett dygn. Under tiden sökte vi igenom Nominatorns boning, jag fick med mig några notblad, medan Otyg fann vad som måste vara en smyckesverkstad och plockade på sig några otroligt vackra juveler. Dock så var man tvungen att ta sig genom ett mystiskt rum med ett 50-tal roterande klot för att ta sig till smyckesverkstaden. På väg tillbaka fumlade Otyg och kom åt ett av kloten, hela rummet blev då ostabilt och endast tack vare snabbt tänkande och en perfekt genomförd manöver lyckades han ta sig helskinnad från rummet (Han fick 1t20 sekunder på dig att ta sig ur rummet och rullade 1, som tur var använde han den sekunden väl. Kastade snabbhet på sig själv och kastade sig ur rummet). Tyra svor långa svavelosande ramsor över Otygs klumpighet då det nu var omöjligt att tas sig in i rummet och hon spenderade många timmar att längtandes titta in mot den nu onåbara kammaren.
Efter ett dygn så var samtalet mellan Nominatorn och Store stenfar över och vi fick lämna boningen med Store stenfar för att söka oss tillbaka mot vår värld igen
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:56

Efter vår tid i Bythos och hos Nominatorn så började faktiskt Helga och Eron lyssna på mina läror. De verkar som om jag kommer kunna frälsa åtminstone några i gruppen. Då Helga var den som verkade vara mest intresserad så presenterade jag henne för Nodular Spumigenas-läror. Vi genomgick intitiationsriten och det verkar som om gudinnan gillar sin nya lärjunge då hon fick gåvor som var få förunnat (Hon var nu en novis i shagultismen, och tvingades svära en tystnadslöfte kring de ritualer hon genomgick).
 
Vägen genom de grå hallarna var lång, men tacksamt nog händelselös. Men hjälp av snäckan vi fått från Melania kunde vi finna vägen tillbaka till Ereb Altor. När vi återkom till vår värld så dök vi upp på en karg bergssluttning utan att veta vart vi befann oss, var vi ens kvar i Trakorien? Som tur var fann vi en fiskeby och det visade sig att vi befann oss i Kargom, och i byns hamn väntade Melania på oss med ett mystiskt skepp fyllt av gråalver. Store stenfar verkar inte ha klarat övergången till Erb Altor så bra och hade på något sätt förvandlats till en gigantisk kristall, vi släpade med oss honom på skeppet som kallades för Bladverk.
Melania chockade oss alla när hon lät meddela att det fanns raugoner ombord, tydligen så liftade de med skeppet Bladverk på någon sorts pilgrimsfärd. För att de inte skulle attackera oss av olyckshändelse så behövde deras ledare dofta på oss. En ytterst obehaglig upplevelse, Eron råkade bli biten av besten som genast ursäktade sig, men krigarna som följde drottningen visade Eron osedvanlig tillbedjan efter detta. Blev Eron märkt?
Vi satte segel, under seglatsen så attackerades vi av draken Blatifagus som var där för att hämta tillbaka Melania till Arn Dunkelbrink. Något som besten misslyckades med då vi tydligen hade en enorm val som livvakt. Något uppskakade så fortsatte vi vår resa till Israka, hemvisten för mitt tempel (Här kunde det bli jobbgit för Casimo då templet var en lögn, religionen fanns ju egentligen inte.).
För att undvika oönskad uppmärksamhet föreslog jag att vi skulle undvika den stora hamnen. Men Melania insisterade då tiden var knapp. I Israka skulle vi finna Multi-mandalan, information om Majura/Clusta Noba/Curi samt en lantmätare. Tydligen var konfluxen delad. Ena punken var på Stegos, den andra punkten var på Clusta Noba uppe vid Majura. Båda punkterna måste säkras för att inte någon olämplig person skulle kunna kontrollera konfluxen.
Då jag känner till Israka så begav jag mig ned i templet efter vävarsekten som är väktarna av multi-mandalan. När jag kom ned till deras heliga kammare så visade det sig att den var utrymd och inget spår gick att finna efter deras hastiga bortfärd. Jag satte mig i kontemplation och sökte efter ett tecken från gudinnan. Ödet stod mig bi och efter en tid så kom en av vävarsektens medlemmar tillbaka till templet sökandes efter något. Då han såg uppjagad ut så bestämde jag mig för att följa efter honom, ned till en fiskestuga i hamnen.
Mitt övriga resesällskap besökte templet bibliotek på jakt efter information samt den dvärigska smedjan. Det verkar som om Melanias ord om att vi måste skynda verkar ha fallit på döva öron då gruppen övriga medlemmar lade in beställningar på utrustning som skulle ta dagar att producera! Må gudinnan förbanna deras eviga jakt på värdsliga ägodelar. Världen öde vilar på våra axlar, vi är jagade av några av världens farligaste lönnmördare och en magiker som skrämmer till och med gudarna och vad gör mitt resesällskap, de väljer att ta en veckolång paus. Det är nästan så att jag hoppas att världen kommer gå under för att straffa deras högmod.
Jag återvände till fiskestugan i sällskap med Otyg och Helga bärandes på regnbågspennan som vi funnit i Nominatorns boning som nu förvandlats till en skyttel. Väl där förklarade jag att vi visste att något var fel med väven och att vi var där för att laga det som blivit trasigt. Sektens medlemmar var skeptiska men gick tillslut med på att vi skulle se multi-mandalan. Skytteln började vibrera i mina händer och så fort jag kom mandalan nära så började trådar skjuta ut från skytteln. Sektens medlemmar blev överlyckliga och sprang ut för att sprida ordet. En glädje drabbade hela Israka och det blev fest på gatorna.
När multi-mandalan väl reparerats så fick jag munkarna att frakta den till Bladverk och jag begav mig ut på jakt efter en lantmätare. Den bästa lantmätaren skulle tydligen vara en av dvärgarna, tyvärr så kunde han endast dvärigska och Tyra som varit ute på nattliga äventyr vilade, så jag var tvungen att förlita mig på Otygs språkkunskaper. Något som visade sig vara ett misstag då han vägrade, han hade ju lagt en viktig beställning och vi kunde ju ändå inte lämna Israka på 4 dagar pga av detta så varför brådska med lantmätaren. Inte ens mitt tålamod är oändligt och detta fick bägaren att rinna över. Jag svor och förbannade allt vad äventyrare vill heta och drog mig tillbaka till Bladverk. Tydligen är det viktigare att se bra ut när jorden går under än att försöka rädda världen. Förhoppningsvis så kommer deras senfärdighet att straffa dem, jag kommer stanna på Bladverk och invänta dess avresa. Vi har det viktigaste (hoppas jag) och vi kanske inte ens behöver ha med oss alla gruppmedlemmar, skulle nästan vara skönt att lätta lite på ”bagaget”… 
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 07:59

Min irritation på gruppen och Otyg var enorm och jag hade dragit mig tillbaka till Bladverk och bara väntade på att vi skulle kunna lämna Israka. Även om det var skönt att vara nära mitt tempel igen och känna närheten till min gudinna (Helga hade försökt hitta ”templet” men som tur var så bad hon ingen om hjälp och lögnen förblev intakt). Men mina ord om hast föll på döva öron. Eron lät på morgonen meddela att han hade ärenden inne i staden och försvann upp mot dvärgarnas kvarter, troligtvis för att inhämta utrustningen som han lämnar in där dagen innan. Tyra begav sig även hon upp mot dvärgarnas boning då hon hört att lantmätaren som vi så desperat behövde endast lystrade på dvärgarnas sträva tungomål. Då jag inte var där själv att bevittna spektaklet, men när jag har fått det återberättat för mig så visade sig att Tyra tydligen mött sin överman. Hon bönade och bad, hotade och pockade men det spelade ingen roll dvärgen vägrade att lyssna på hennes förfrågan. Tillslut så brast även Tyras oändliga tålamod och dvärgen drogades ofrivilligt, men dess rasfränder avhyste då Tyra innan hon hann kidnappat den stackars mannen.
Även Otyg begav sig inåt staden, även han för att uppsöka smedjan för att hämta sin utrustning, dock så var han inte tillräckligt uppmärksam och föll offer för Rahbdohrana. Vår kamrat var dock inte den tåligaste av offer och han berättade snabbt för mördarna allt han visste om oss. Som tur var så visade det sig att dessa mördare inte fallit under Shaguls inflytande utan var på jakt efter den mörka trollkarlen precis som oss. För att köpa sin frihet så erbjöd Otyg därför plats på vårt skepp åt mördarsektens ledare.
Medan allt detta utspelade sig i Israka så var jag kvar på skeppet och skådade hur hela den trakoriska flottan seglade upp utanför Israka, det verkar som om fler än oss var på jakt efter den femte konfluxen. Även jag drabbades av motgångar då tre remutradyrkare kom upp till skeppet och begärde passage till Majura. Jag vågade inte neka dessa resenärer plats på skeppet och bjöd dem därför ombord. Tyvärr krossades mina planer att slänga in dessa dårar till raugonerna av Melania som vägrade detta. Denna satans häxa som redan dräpt ett av våra orakel utan anledning, utan att förklara varför (Melania dödade det röda oraklet på Stegos utan vår vetskap och vägrade förklara varför. Något som gjorde mig och TomTom väldigt misstänksamma över hennes motiv). Tänk om hon är lika illa som Shagul, ingen av dessa två borde få kontroll över konfluxen.
Nåväl för att alla resenärer skulle kunna rymmas så var jag tvungen att få Eron att chartra ytterligare ett skepp att segla upp till Majura. Alla samlades åter på skeppet och vi kunde äntligen lämna de trakoriska öarna.
Resan till Majura var ganska så händelselös. Under resan undersökte jag dock den mängd lertavlor som Tyra hittat under en av hennes ”utflykter” och efter viss tvekan så råddes jag att jag skulle smaka på tavlorna. Mitt huvud fylldes av ny mystisk kunskap. Efter att ha slickat på alla tavlorna så hade jag lärt mig ett nytt språk, Ithilgroms tunga. En mycket mörkt och gammalt språk som talats på Curi. De övriga i gruppen tittade lite snett på mig när jag satt där och slikade upp tavlorna, men vad gör man inte i jakten på kunskap och lärdom.  
Väl på Clusta Noba så fick vi lära oss att Majura var helt erövrat av de odöda och endast den lilla enklaven Clusta Noba var fritt från dessa. Dock var ön under belägring medan de odöda försökte bygga en landbrygga ut till ön.
Vi försökte genast lokalisera platsen för den femte konfluxen, detta visade sig dock ta tid. Så medan Melania satt och mediterade så undersökte vi andra ön. Jag fann en jägare som hävdade att han hade ett meddelande till oss och att en vän skulle möte oss vid en öde gård på Majuras fastland. Jag och Eron begav oss dit och fann där Ribba väntandes på oss. Den gamla häxmästaren från Curi som mitt resesällskap återuppväckte för så många år sedan. Hon lät meddela att hon kunde hjälpa oss om vi gick med på att genomgå en ritual med henne och lova att fullfölja ett av hennes önskemål, hon vägrade dock avslöja vad innan ritualen. Jag och Eron återvände till våra vänner och kom överens om att genomföra ritualen. Först samlade vi samman de ingredienser som Ribba sade sig behöva. Dock så var det nästintill omöjligt att finna en svart tupp. Vi tog dock en vanlig tupp och täckte dem med sot. Förhoppningsvis kommer detta lura Ribba och göra hennes ritual verkningslös.  Sedan återvände vi till den övergivna gården. Otyg, Tyra och Eron ingick ritualen med Ribba…..
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 08:02

Ribba lät avslöja att Shagul hade kontrollen över kungen av Curi och därmed också alla curis trupper. Hon lät också berätta att Majura vilar på en gigantisk bests rygg, en sk. jorddragare. Curerna lät förtrolla besten och tog bort dess karta, multimandalan. För att hela konfluxen var vi tvungna att ge tillbaka kartan till jorddragaren. Dock kunde inte Ribba berätta vart ingången till jorddragaren låg. Vi följde henne norrut till ett gravfält där hon återuppväckte en anfader, men inte heller han var till någon hjälp. Nedstämda återvände vi till Clusta Noba. Vi begav oss ut på ön för att finna guider till Majuras fastland, någon kanske kunde finna råd. När vi återvände till ön visade det sig att den trakoriska armén nu kommit och börjat slå läger, det verkar som om vi börjar få slut på tid. Jag fann isdruiden Perrima som kunde hjälpa oss med att klara oss på glaciären som nu höll på att smälta. Otyg och Tyra begav sig iväg till en närliggande gård. Otyg som nu börjat läspa pga av att alla hans tände smält bort då Buglamans arv gjort sig till känna yrade något om örter och svampar. Tyra berättade för oss andra gråtandes av skratt hur de närmat sig gården och blivit upptäckta av dess ägare. Otyg spelade då ett mentalt handikappat barn och yrande konstant om svamp och får. Tyra var tvungen att hjälpa dem båda ur situationen. Dock visade sig mannen vara en erfaren jägare som kunde hitta ganska bra på Majura. Vi hade nu guider och överlevare men inget direkt mål. Då jag har sett gruppen hitta rätt utan kartor tidigare så föreslog jag bara att vi skulle bege oss iland och sedan bara gå i en slumpmässig riktning. Men då kom Eron, med ett blixtrande intellekt och med enorma mattekunskaper så lyckades han tolka en av våra skrifter vi fått med oss från Isaka och lyckades hitta den punkt som Majura verkade rotera kring. Detta var ingången till jorddragarens öga. Vi tog med oss våra vägvisare och guider samt vävarsekten och begav oss inåt land. Först kvällen väcktes vi dock av skrik och fann vävarsektens medlemmar döende. Det visade sig att de uråldriga artefakter som de bar kring sina halsar var rester av sektens grundare och som ni kommit till liv pga jordblodets inflytande över Majura. Endast en novis överlevde slakten. Det var sorgligt att se en sådan uråldrig sekt gå ett sådant brutalt slut till mötes. Novisen var skakad och gjorde inte mycket väsen av sig. Som tur var så kunde han fortfarande bära på multimandalan.
Vi fann tillslut ingången till jorddragaren öga. En dykarklocka gick att sänka ned i det schakt vi fann. Jag erbjöd mig att åka först. Men ju längre ned jag kom desto varmare och fuktigare blev det till jag insåg att klockan var på väg ned i en kokande källa. Jag kastade mig upp igen och undvek på så sätt en ond bråd död. Hur skulle vi ta oss förbi detta. Tyra frågade då novisen något som då lät meddela att det fanns en blå tråd på multimandalan som kändes fel. Då jag inte ville överlämna detta ansvar till någon av mina klåfingriga vänner så gick jag fram och drog bort tråden. Det var en enorm upplevelse att röra gudarnas väv, när tråden plockats bort så förvann även det kokande vattnet. Vi kunde nu åka ned i schaktet. Väl på botten fann vi dock ingen väg därifrån. TomTom insisterade dock på att det fanns en väg bakom en av bergvägg. Jag tog därför vår ”magiska” hacka och slog i bergväggen. Allt som krävdes var ett slag och hela väggen rasade och ur forsade kokande vatten. Dock så klarade vi oss alla undan denna lömska fälla. Gången ledde  oss till ett rum med fyra tjurhuden, alla med olikfärgade tungor. Ledtråden vi hade var sälta. Jag kände igen 2 av 3 av stentyperna som tungorna var gjorda av (Vem hade kunnat tro att min kunskap i geologi någonsin skulle ha varit användbart i detta äventyr). Ingen av dem var salta. Tillsammans kom vi fram till att det tjurhuvud utan tunga troligtvis bestått av saltsten som smält bort i vattnet och att det var vägen framåt. Vi hade rätt och tog oss länge nedåt i grottsystemet. Jag gick i täten och plötsligt slog jag huvudet i något. Det visade sig vara någon sorts osynlig ring som hängde ned från taket, genom att dra i den så tog vi bort den sten som blockerade vår väg framåt.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 08:04

Bakom stenblocket som blockerat vår väg låg en mindre kammare där ett antal zombies väntade oss. Detta var dock inget riktigt hinder för gruppen som snabbt nedgjorde fienderna. Zombierna hade dock på sig några sorts huvor, där man kunde fästa glaslinser för ögonen. Det fanns en otrolig mängs glaslinser att välja på. Dörren som verkade leda vidare in i labyrinten hade någon sorts regnbåge inristad på dörren. Det rådde en del osämja vilken färg vi borde välja, majoriteten av gruppen valde rött medan Helga och Otyg valde andra färger. Innanför dörren väntade en ny labyrint, TomTom tog dock och kastade karta och det gick därför lätt att hitta genom gångarna. TomTom och Tyra började utforska alla gångar medan vi andra sökte oss in mot mitten av labyrinten. Där vilade den mörka ringen som förvirrat jorddragaren. Det var en mörk kraft som strålade ut från denna ondskefulla artefakt. Den verkade också besitta någon sorts magiskt försvar för nästan alla mina kamrater förstenades strax efter att vi kommit in i kammaren, mitt överlägsna intellekt tog dock och skyddade mig undan dess illvilliga kraft. Jag tog multimandalan och förde upp den mot den svarta cirkeln och hoppades desperat att detta var rätt. Så fort multimandalan rörde cirkeln så sprängdes den i bitar och multimandalan tog dess plats, vi hade lyckats!!! Lyckan blev dock kortvarig då hela ön skakade till och lava började välla upp från det schakt som fanns i mitten av rummet. Jag kastade mig iväg, men insåg att både Helga och Otyg stod kvar famlades. Den sista novisen i vävarsäkten vägrade lämna multimandalan och uppslukades av lavan. Det visade sig att Otyg och Helga blivit blinda av ljuset i rummet då de valt andra färger på sitt glas. Jag kunde ju inte lämna min lärjunge bakom, och greppade därför tag i båda och med snabbhet (Casimo var tvungen att bruka min magi här, dock så var det ingen som uppmärksammande detta) drog jag med dem mot utgången. Lavan var oss dock hack i häl. Jag får lov att erkänna att jag tvingades använda en hel del våld för att dra med mig mitt sällskap ut ur rummet, men det var ett offer som jag var villig att göra för att rädda dem. Trots snabbheten och min enorma styrka var det precis att vi klarade oss tillbaka till klockan upp. Men vår gemensamma tyngd skulle vara för mycket för klockan. Jag skrek därför åt Otyg att kasta fäste så att jag kunde ta mig upp ur detta snart flammande helvete. Vi klarade oss. Väl på väg bort från jorddragarens boning så tog vi kontakt med Ribba och berättade att vi lyckats med första delen av vårt uppdrag. Hon lät då meddela att vi var tvungna att söka upp curiernas gamla huvudstad som låg gömd och glömd under glaciären, där skulle vi hämta upp tre föremål som hon glömt kvar där efter flykten.
Det tog min enorma intelligens och slutledningsförmåga för att hitta vart huvudstaden gick att finna på Majura och vi satte av dit direkt. När vi väl kommit till platsen såg vi att vi redan var försent, de odöda höll på och gräva sig in i glaciären på jakt efter samma föremål som vi letade efter. Ve och fasa. Hur skulle vi hinna före dem? Det var en uppgiven grupp som sökte i dalgångarna runt om glaciären. Men vi fann en möjlig väg in, en isflod som försvann ned under glaciären. Vi insåg att vi enkelt kunde lösa dykproblemet, men kylan skulle bli ett problem. Vi lät därför smörja in oss i kalsonfett och dök ned i vattnet. Det var en fruktansvärd färd genom vattnet där vi mörbultades i var krök, men till slut kom vi ned. Isen kring staden hade smält av någon anledning och hela staden befann sig nu under en gigantisk iskupol. Vi fann även resterna av två av majuras urbefolkning som verkar gått en våldsam död till mötes, vi fann även en svart kaststjärna som Otyg blev enormt glad över då han tydligen hittat en motsvarade sak för flera år sedan. Vi började söka oss genom staden, i den centrala parken hittade jag, vad jag trodde var, den fontän som Ribba berättat om, där en nyckel skulle ligga gömd. Men istället fann jag bara en pälsbit sticka upp ur isen. När jag rörde den så reste sig en enorm snöman upp och tittade förvånat på oss. Av ren instinkt drog jag mina vapen och högg besten. Men min klinga han knappt röra den innan den bara försvann i tomma intet. Ytterst märkligt. Vi sökte oss vidare upp mot Ribbas torn. Väl där fann vi den fontän som Ribba egentligen syftat på och med hjälp av ledtrådarna däri kunde vi finna nyckeln till tornet.
Tornet var en stor besvikelse, det mesta var gammalt och trasigt, men av en slump fann jag de två andra föremålen när jag sökte igenom tornets kök. Vad nu Ribba ska med köksutrustning har jag ingen aning om, tror inte att en brödkavel kommer kunna hjälpa oss besegra Shagul.
Vi hade nu allt vi behövde, men vi hade ännu inte utforskat den övre delen av tornet…
 
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 21 Apr 2020, 08:07

Under årens gång så hade isen gjort att tornet gått i två delar och förskjutit den övre delen 5 meter åt sidan. Jag hoppade över med ett rep och hjälpte övriga gruppmedlemmar över. Väl över fick TomTom stå kvar och hålla i repet så att det inte ramlade ned medan vi andra sökte oss uppåt. Där fann vi dock bara ett utbränt rum, med ett mystiskt klot samt en låst dörr. För att ta oss in i rummet var vi tvungna att lösa ett pussel. Det tog en del funderande men till slut löste vi det. Dörren till Ribbas innersta förråd låg nu öppet inför våra fötter. Här skulle vi väl kunna finna de vapen som skulle krävas för att besegra Shagul. Rummet var tomt! Tydligen hade en brand förstört alla magiska pergament som förvarats i rummet. Allt som vi fann var en lerplatta som inte gav någon viktig information. Besvikelsen var enorm
Plötsligt kände jag en kall kår längs med ryggen och hoppade instinktivt tillbaka. Snömannen från tidigare materialiserade sig plötsligt uppe i tornet och svingade med sina klor precis där jag stått. Då ingen av våra egentlige kämpar var uppe i tornet med oss så försökte jag dra med mig besten därifrån. Det visade sig dock vara omöjligt, då min acolyt Helga gick till direkt anfall för att rädda sin läromästaste. Tyvärr så verkar bestens uppenbarelse ha skrämt henne och hon missade, för att göra det hela värre så misslyckades hon även med sin parering och besten fällde henne till marken. Hennes liv hängde på en tunn tråd. De andra två som ännu stod tog då också till flykten. Men besten verkade bara vara ute för att skrämma oss och avbröt sitt anfall och förvann i tomma intet igen. Tyra stabiliserade Helga och Otygs örter började hela upp min stackars lärjunge. 
Då jag under mina försök att locka med mig besten från de andra tagit ett språng över till den nedre delen av tornet så blev det lite komplicerat att ta sig tillbaka ned. Otyg tog då och kastade språng på alla så att de kunde hoppa över. Men när TomTom tog fart och hoppade verkade något ha gått snett, istället för att segla över som alla vi andra så föll TomTom ned med ett brak i marken nedanför tornet. Vad var det som hade hänt? (Detta var det som skulle ha skett om SL hade haft lite humor, men tydligen så fick inte Otyg fejk kasta magi på TomTom).
Jag skakade på huvudet, det verkar som det är tunt mellan dimensionerna på denna plats för TomTom hade ju inte alls ramlat i backen, han stod ju här bredvid mig. Jag måste ha upplevt ett parallellt universum där ett tag. Nu var vi alla samlade i tornet igen, då jag fick den kalla kåren längs med ryggen ytterligare en gång. Jag kastade mig bakåt. Snömannen hade än en gång materialiserats i gruppens mitt. Men nu fick det vara nog, jag drog mina svärd och började attackera bestens huvud med Otyg tog sig bakom besten och högg honom i ryggen. Helgas försök att skada besten var dock misslyckade då hennes vapen inte verkade kunna ta sig igenom bestens magiska hud. I desperation skrek jag åt henne att försöka bryta av bestens horn och använda mot honom (Jag trodde att bestens horn typ var ett enhörningshorn eller som en narval dvs, långt tunt och spetsigt. Därför borde det i teorin vara möjligt att bryta av hornet och sedan bruka det som vapen mot besten. Efter striden visade spelledaren upp en bild på besten och tydligen var det som ett noshörningshorn, hade jag vetat detta så hade jag aldrig föreslagit att försöka bryta av det).  Det var då gudinnans välsignelse kom till världen. Trots sina skador lyckades Helga svinga sig upp på besten och när hon försökte bryta av hornet så drog hon ut ett värd ur bestens kropp. Gudinnan hade sänt sin lärjunge ett mäktigt vapen att bekämpa ondskan med, Helga är helt klart en av gudinnans utvalda! Besten dog direkt då svärdet dragits ur dess kropp. Mörbultade och trötts slog vi läger i stadens ruiner. Hur skulle vi nu ta oss ur denna stad under isen. Följande dag utforskas grottan, och gång verkar leda uppåt. Vi utrustar oss med improviserade isdubbar och börjar arbeta oss uppåt, det är en tung och farlig färd uppåt där flera faller nedåt. Till slut så kastar Otyg ett mäktigt fäste på oss alla och vi kan ta oss upp. Dock så slutar gången i en återvändsgränd. Utgången är blockerat av ett gigantiskt isblock och bakom det ligger en sjö. Denna motgång slår hårt på gruppen, men en plan utkristalliseras. Om TomTom skulle spränga det blockerande isblocket när de odöda precis grävt sig in i grottan så skulle de svepas ut till havs och vi skulle kunna använda deras gång ut. Vi inväntar de odödas intrång, dock blir TomTom lite entusiastisk och spränger isblocket för tidigt. Staden fylls nu i raskt tempo med vatten. Tyra och Otyg bombarderar då isväggen ut mot havet med magnesium bomber och sakta så rämnar väggen…. och även delar av taket. Här ser vi också hur TomTom har svepts med vattnet och sugs in i tunneln tillsammans med de odöda. Tyvärr tror jag inte att detta räcker för att döda gubbskrället, men han kommer bli blöt och kall vilket alltid är något. Vattnet verkar dock inte ta slut och vi andra är fångade i en stad som sakta fylls med isvatten med ingen väg ut. Då uppräcker jag att det inte längre rinner något vatten från tunneln vi tog oss in i staden. En flyktväg!

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 6 guests