Krönikan över den femte konfluxen
Det har skrivits hyllmeter av studier och analyser kring de konfluxer som har skett i Ern Altors historia. Dock finns det ytters få skrifter kring just den femte konfluxen, detta beror till stor del på att ingen riktigt vet vem som kontrollerade konfluxen i slutändan och att ytterst få personer var involverade. Det finns dock en samling dagböcker i Israkas bibliotek som presenterar en smått fantastisk historia vad som hände under den Femte konfluxen. Den första boken i serien är en dagbok skriven av en Alice Gulltäppa;
Alice Gulltäppa (då hennes ursprungliga namn inte är så mystiskt eller läskigt så presenterar hon sig som Alize Klapptask, försäger sig dock ganska så ofta). Född på Trinsmyra i byn Kornhydda, i tonåren manifesterades förmågan att kunna hela genom handpåläggning. Då hon skiljde sig från de andra barnen så blev hon mobbad och hon tillbringade mycket tid för sig själv ofta vandrandes i omkringliggande skog. Där stötte hon på häxmästaren Trolina Klapptask, som genast lade märke till Alice potential. Hon övertygade Alice om att byn aldrig skulle acceptera henne och att hennes enda väg ut var att bli Trolinas lärjunge. Alice var en katastrof som lärjunge, i vart fall till en häxmästare. Hon var alldeles för snäll och hur hon än försökte kunde hon inte få till ett ondskefullt kacklande skratt, hon försökte få vårtor men det vägrade få fäste, alla trollbrygder hon försökte sig på kokade antingen över eller gjorde något helt annat än vad som var planerat. Men det Alice verkligen älskade var att flyga på Trolinas kvast, det var en känsla av frihet som hon aldrig tidigare känt, samt Svartis (hans fulla namn är egentligen Svarta djävulen) hennes familiarii. Trolina hade en svart korp som familiarii, en elak fågel som verkligen förstärkte hennes mörka aura. Alice fick en orange bondkattunge, så i ett försök att verka mystisk så brukar Alice färga Svartis svart. Det blev dock en kort tid som lärjunge. Trolina gillade nämligen att ”låna”-medvetande hos alla skogen djur, dock så gick något fel och hennes medvetande hittade inte tillbaka. Alice blev ensam i hyddan, men insåg att hon inte var redo att ta över som ”häxan i skogen” hon behövde bege sig ut och lära sig mer. Hon tog på sig Trolinas lite för stora kläder och häx-hatt svängde upp hennes kvast över axeln och begav sig ut i världen.
Dagboken tar sin början vid 612 efter Odo, 13 Fateska, dock verkar författaren snart tappa intresset för att dokumentera datumen men man kan i stort följa händelseförloppen i Trakorien om man studera ytterligare historiska berättelser från den aktuella tiden
612 efter Odo, 13 Fateska
Det har varit en lång resa som har varit ganska så händelselös, men kaptenen har lovat att vi snart ska anlända till Arhem så därför tänkte jag uppdatera min resejournal.
Jag får erkänna att det kom lite som en chock när jag insåg att skeppet skulle segla norrut efter att jag bordat det, jag visste inte ens att det fanns något norr om Trinsmyra. Det visar bara att jag har mycket kvar att lära mig om världen. På skeppet finns det i en salig blandning olika människor och halvfolk. Den mest udda karaktären på skeppet måste ändå vara TomTom, han är svart som natten och iklädd hudar av slag som jag aldrig kunnat föreställa mig. Han konverserar dock mest med de små dockhuvuden som han har bundna vid sin stav, det enda jag lyckats då ur honom är att han tydligen är på jakt efter Shaguliter. Sitt utseende och beteende till trots så besitter han stort kunnande om droger och även magi, han kunskaper överstiger till och med Trolinas kunskaper, dock så förstår jag mig inte riktigt på hans tal om andar och onda demoner. Han kommer inte kunna bli min nya läromästare.
Sedan har vi Tyra, henne måste man konstant hålla ögonen på, men vet aldrig vad hon kan hitta på och hon dyker upp på de mest oväntade ställen. En gång hittade jag henne till och med rotandes i min packning på skeppet så nu försöker jag hålla ögonen på henne.
Det är så fascinerade, det finns ytterligare en halvlängdsman på skeppet, Otyg heter han. Även han besitter ovanliga stora kunskaper när det kommer till gifter. Med det kunnandet som finns samlat på detta skepp skulle man kunna förgifta/droga en hel stad. Varken Otyg eller Tyra har berättat så mycket om sina bakgrunder men Otyg har i vart fall berättat att han är på jakt efter kvicksilver (som tydligen bryts i gruvor, vem hade kunnat tro det!).
Den sista intressanta karaktären på skeppet är Eron som tydligen tillhör någon sorts munkorder. Jag var lite orolig först då Trolina varnat mig för galna munkar. Men han verkar väldigt lugn och lekte dessutom ett tag med Morris. Så han är nog inte så farlig.
14 Fateska
Ytterligare ett bakslag, tydligen går skeppet till Trakorien bara 1 ggr per halvår. Så nu sitter jag fast i detta Trakoriska skithål i 6 månader. Allt är gult av svavel och hela stället stinker. Till och med inomhus stinker det, jag hoppas man vänjer sig eller så kommer jag bli tokig.
När vi väl kom fram till Arhem kom en trakorisk härold fram och malde på som de alltid brukar göra, men tydligen heter guvernören Gotthard av Melce OCH det finns en drake någonstans på ön.
Det fanns inte så mycket att välja på men jag hittade ett trevligt boende på Junker Hildur som drivs av Hildur Ornetand med familj.
När jag var ute och strosade på stan så stötte jag på Gwlmyn, en dvärg som hade mycket och berätta om kvicksilvergruvan. Otyg blev så glad när jag berättade för honom om dvärgens information. Tydligen bor draken nere i gruvan, men det ska finnas en drös med färdiga tunnor med kvicksilver som man bara kan gå in och hämta. Gwelmyn berättade att det fanns en lönngång (kan du föreställa dig så spännande, en LÖNNGÅNG det är precis som romanerna där hemma på Trinsmyra) ledtråden var; Gå med hetta, gå i mörker. Tydligen fanns dörren i ett gammalt dvärgkontor. Det visade sig att Tyra var en riktig hejare på att förhandla och vi erbjöds 70gm + dvärgsmidda vapen + information om vart Shaguliterna bor om vi tog med oss 4 tunnor till dvärgarna (de glömde dock nämna att tunnorna väger 300-400 kg, och att värdet på Kvicksilver ligger på 20gm/litern. Trolina sa alltid att man inte kunde lita på halvfolk).
Då gruppen insåg att vi saknade de fysiska förutsättningarna att bära 1200kg kvicksilver så sökte vi upp Kvurerna (urbefolkningen på Majura), kan du tänka dig de såg direkt att jag var en häxa! Trolina skulle varit så stolt! Jag har verkligen försökt att få vårtor och träna på ett kacklade skratt, men det har gått lite si och så med det hela, men Kvurerna märkte direkt att jag var en häxa! Jag gick som på små moln bort från deras läger. Lite smolk i bägaren var det dock då de bad Kmorda att förbanna mig. Tydligen är det en glaciärens gudom, så för att vara på den säkra sidan så sökte jag upp deras tempel för att se om jag måste vara orolig. Där mötte jag den mest bedårande kvinnan, som också ville ha vår hjälp. Majura är verkligen en fascinerande plats, ingen verkar kunna göra något själv utan alla verkar behöva vår hjälp. Kanske är tur att nästa båt går först om 6-månader om vi ska hinna hjälpa alla på denna ö. Tydligen ville hon ha sällskap till helgedomen uppe på isen, hon erbjöd också att vara vår guide. Jag tror att det är klokt att börja med att besöka helgedomen så att vi hinner bli lite varma i kläderna innan vi tar oss an en drake. Jag blev dock brutalt nedröstad och det bestämdes att vi skulle gå till kvicksilvergruvan.
Nåväl, vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.