Casimo de Fusca (Casimo tillhör egentligen Shaguliter sekten, något han till och med hemlighåller i sin krönika. Han vill återvända till Majura för att utkräva hämnd mot Shagul som dödat hans ordensbröder. För att dölja sin identitet så har han hittat på en egen religion som ger honom svepskäl att dölja tecknen på hans engagemang i shagultismen)
I min order får man lära sig att materiella ting är lögner och det enda sanna, det enda som betyder något är du. Att fullända sina sinnen och sin kropp är därför det enda som har någon betydelse. Världen är full av blinda och ovetandes människor som ägnar hela sina små obetydliga liv att kräla omkring på jakt efter värdesaker och bekvämligheter. Det är lögner! Värdesaker, titlar, egendom är endast en illusion som kommer att bli till damm med tiden. Du föddes naken inför gudarna och när du dör så kommer du att dömas naken inför gudarna. Det enda som du bör ägna ditt liv åt är att förädla din kropp och dina sinnen. Ty det är det enda som har någon betydelse. Mången har påpekat att även kroppen blir till damm efter vår död, men höj blicken och inse att döden inte är oundviklig. Uppnår du fulländning så kommer döden inte längre ha någon makt över dig, ty döden förstår och uppskattar vackra ting, precis som gudarna. Uppnå fulländning och besegra på så sätt tidens tand.
Det var dessa ord som fyllde mitt huvud när jag begav mig ut i världen. Inget jag har stött på i Trakorien har fått mig att tveka på denna lära, utan istället har min tro cementerats allt mer. Det är därför underligt att mina vägar har korsats med den äventyrar-grupp som jag just nu reser med. De verkar leva endast för det fysiska. Guld, vapen, utrustning och andra värdsliga ting verkar vara det enda som fyller deras sinnen. Döm dem inte för hårt, de är fortfarande trevligt ressällskap och kan vara nog så underhållande, men att de inte kan se hur fel de har överraskar mig ständigt. Längst i detta värdsliga förfall verkar halvlängdskvinnan ha fallit. Hennes ständiga jakt på den skändliga metallen guld verkar ständigt sätta henne i trångmål. Men det är klart, hon här ju också ett halvfolk och kan därför knappast uppnå den fysiska fulländningen som krävs för att undvika döden. Jag har försökt otaliga gånger att få henne att förstå att världsliga ting inte har någon betydelse men hon har bara skrattat åt mina ord. Tyvärr tror jag att hon kommer inse allt för sent hur fel hon har haft.
Jag stötte som sagt på mitt nuvarande resesällskap när jag var på kontinenten. Mina tjänster hade lånats ut till den heliga Ranziner orden och de hade bett mig att finna tidigare nämnda äventyrar-grupp. De höll precis på att sälja sina senaste fynd och verkade vara väldigt nöjda över all ny utrustning de införskaffat. Förstår de inte att föremål endast är tillfälligt? Jag framförde mitt meddelande och det verkade som om gruppen skulle acceptera Ranziner:nas inbjudan. Dock så visade det sig att ryktet om att Rabdohrana vara sanna. Vårt första möte avbröts bryskt av en av deras mördare som också verkade leta efter just denna grupp. Vad är det som gör dessa personer så speciella. Allt jag vet är att de skall ha spenderat tid på Majura precis innan all kommunikation till kolonin bröts. Är de inblandade på något sätt? Rabdohrana mördaren visade dem ett mystiskt svärd som de alla verkade känna igen, vad betyder det? Frågorna var många, men svaren få. En i gruppen, en ung kvinna som påstod sig vara häxa, berättade en befängd historia om vad som hänt på Majura. Dock så verkade hennes mentala förmåga var begränsad och det var svårt att tro på hennes vidlyftiga historier.
Äventyrargruppen består nu av:
Tyra (halvlängdsman/gentlemannatjuv): En liten och pigg dam som verkar intressera sig för allt som glimmar. Hon verkar var den som för gruppens talan och besitter flest kunskaper. Alla andra verkar vara väldigt oroliga över hennes välbefinnande.
Otyg (halvlängdsman/giftmästare): En besynnerlig liten figur som inte verkar stå så högt i kurs i gruppen. Jag har hört flera historier om hur de använt honom som försöksperson för att testa eventuella fällor etc när han varit avsvimmad. Han hyser ett ganska så starkt hat mot TomTom som oftast är den hanterat Otyg oförsiktigt. Men hatet verkar mer bestå av hyss och annat än allvarligt menade mordförsök. Väldigt stolt över att han dräpt både Shagul (klon) och en demon.
TomTom (människa/Mentalist): En kraftig mörk man som härstammar från någonstans i Marsklandet. Han går klädd i djurhudar och konverserar ofta med små krympta huvuden som han har på sin stav. Han går oftast omkring med magin pansarhud aktiverad vilket gör att han har ett fruktansvärt utseende och människor brukar omvägar kring honom om de nu kan.
Eron (halvalv/krigarmunk): En otroligt snabb man som går omkring med ett stridsgissel samt en kroksabel som han tydligen fann på Majura och blev onaturligt fäst vid. Alla tittar lite nervös på hans stridsgissel och har tydligen väntat på att han ska ”råka” (fumla) slå ihjäl någon i gruppen med detta fruktansvärda vapen. Men tydligen har han lyckats undvika detta än så länge…. Annars en from och lugn man, även om våld oftast verkar vara den föreslagna lösningen.
Helga (människa/gladiator): En storvuxen krigarkvinna som gruppen anställt för att vakta sina rikedomar. Hon går och bär på två stora stridsyxor och verkar vara väldigt kompetent när det kommer till fysiska duster. Hon har dock inte visat sig så mycket hittills så jag har inte kunnat göra en djupare analys av henne än.
Trots att det nu var tydligt att Rabdohrana var gruppen på spåren så verkade äventyrarna vara helt oberörda. Jag vet inte om det beror på okunskap om sekten eller om det berodde på en total avsaknad av fruktan, men gruppen verkade skratta faran rätt i ansiktet. För min del så var jag glad att resan tillbaka till Trakorien gick utan några problem. Vi hastade till Ranzinernas heliga berg, jag ville så fort som möjligt föra dessa äventyrare framför Ranziner-ordens ledare. Dock verkar det som om ödet hade andra tankar. Det visade sig att Ranziner-orden hade upplösts i av kejsardömet. Ordern var nu fredlös, för att göra saker än värre så mördades orderns ledare dessutom nästan framför våra ögon. Trakorierna skyllde mordet på Rabdhorana, men jag är skeptisk. Det är lite väl passande för deras egna intressen att han skulle råka mördas precis nu. Jag antar att vem som gjorde det inte spelade någon roll, han var döende. Med sina sista andetag tillkallade han sig gruppen och gav dem i uppdrag att finna fyra orakel, eller som han kallade Oraklets fyra ögon. Tydligen hade munkarna hemlighållet delar av den profetia som orderna sammanställt under de senaste hundra åren. Profetian skulle peka ut vart man kunde finna oraklen. Vid detta lag så hade jag hunnit lära känna gruppen en aning och jag förstod att de nu stod inför en omöjlig utmaning. När de kommer till lösningar som hade med våld att göra så var de oslagbara, Tyra besatt dessutom en imponerande samling kunskaper som hade hjälpt gruppen ur mer än en knepig sits. Dock så var nästan alla lika outbildade som en flock vilda babianer från staden O. De kunde knappast föra sig i civiliserat sällskap och deras allmänbildning och beresthet var näst intill obefintlig. Jag var övertygat att Otyg till och med höll profetian upp och ned en gång när han låtsades läsa den. Om världens öde nu hängde på deras axlar så skulle världen helt klart snart gå under. Detta kunde jag inte tillåta! Jag hade ju ännu inte uppnått den fulländning som krävdes. Om nu världen skulle dö inom de kommande månaderna så skulle ju jag dö tillsammans med alla andra, detta skulle ju vara otänkbart. Så trots mina betänkligheter gällande gruppen så kände jag mig tvungen att peka dem åt rätt riktning. För profetians gåtor framstod inte som någon större utmaning för dem som har ett tränat intellekt.
Efter att ha läst dokumentet så insåg jag direkt att det första oraklet, det blå, skulle stå att finna i Skugger. Innan vi skulle resa dit så behövde vi dock uppsöka en vis man i träsket. I vart fall var det var Ranzinernas ordensmästare hade viskat till gruppen med sina sista krafter.
Jag vet inte vad ni vet om Skuggornas träsk, men det är en avskyvärd plats. Där alla möjliga mer eller mindre konstiga djur samlas. Nästan allt i träsket kan döda dig, jag rekommenderar inte att bege er in dit utan en mycket kunnig guide. Föga förvånande så insåg inte mitt nya resesällskap detta utan begav sig glatt ut i denna dödsfälla utan minsta tvekan. Det är som om någon sorts gud måste hålla sin skyddande hand över dem. Fast det borde ju vara tvärt om, om man nu ska tro på alla deras historier om tempel som de plundrat etc. Väl inne i träsket så började vi genast möta ”lokalbefolkningen”. De första som uppmärksammade oss var en grupp kråkbromsar. Deras infernaliska surrande skulle snabbt driva gruppen till vansinne. De är kända för att vara otroligt svåra att träffa och döda. Självklart kände inte gruppen till detta, men det verkar som om okunnighet kan vara en välsignelse ibland. För Tyra tog bara upp sitt armborst och sköt en skäkta direkt genom huvudet på den närmsta kråkbromsen och hans kamrater valde att söka upp lättare villebråd (Perfekt slag, som vanligt). Säkra från kråkbromsarna fortsatte vi djupare in i träsket. Snart upptäckte vi att ytterligare en varelse uppmärksammat vår närvaro. Något stort hade under vattnet börja följa efter våra båtar. Som tur var verkade den vara mer intresserad av båten som jag inte satt i. Vi sökte vår tillflykt upp på en liten holme. Upp ur vattnet kom en gigantisk förhistorisk ödla den verkade inte bry sig om oss det minsta utan var endast fokuserad på vår ena träskbåt. Med sin kolossala kroppsvikt krossades båten. Gruppen ville såklart ta upp kampen med denna best, men insåg snart det meningslösa i det hela och efter en viss övertalning valde gruppen att undvika just denna kamp och vi trängde ihop oss på vår nu enda båt. Efter en natts ostörd vila så fortsatte vi vår färd djupare in i träsket. Denna dag bevisade för mig att om världens öde låg i denna grupps händer så skulle världen vara dödsdömd, de behövde helt klart all hjälp de kunde få. För Tyra som hittills visat sig vara den förnuftiga i gruppen och den som minst förespråkat våld, valde att helt oprovocerat beskjuta en markskunk. Detta hade kunnat slutat med ond bråd död, men än en gång verkar det som om något gudomligt väsen skyddar medlemmarna i denna grupp och hon klarade sig undan skunkens motattack utan större men.
Innan träsket valde att utmana gruppen ytterligare en gång så verkade vi till slut nått vårt mål. På en större ö stod en ensam liten stuga. Den skyddades av ett genialt system av spindelrankor, men vi tog oss igenom detta utan större problem och mötte upp öns invånare. På bryggan möttes vi av två män, en bar kappan av en Defolt medan den andra hade på sig en teatermask och doftade på ett prekärt sätt. Efter en stunds konverserande så framgick det att mannen med masken tydligen var en shagulit från Majura som gruppen träffat tidigare (Casimo kände direkt igen sin läromästare från Järntornet). Han hade dock insett sina fel och ville botgöra sina synder, samt hämnas på Shagul. Gruppen verkade acceptera detta och lät sig bjudas in till stugan. Där berättade Manghalde, som shaguliten numera kallades, att han kapat en hand från Shagul och sytt fast den på ett barn och därmed förhindrat att Shagul kan skapa fler kloner av sig själv. Han hade låtit barnet vara i Defolternas förvar, dock var dessa nu ovilliga att återlämna barnet till Manghalde då de börjat tillbe barnet som tydligen var blått pga handen. Ledtrådarna i profetian talade om ett blått öga som stämde in på förklaringen vart barnet befann sig.
Tydligen är barnet ett av oraklen som vi letar efter. Defoltern blev ytterst upprörd över dessa ord och valde att lämna ön. Än en gång kan man inte låta bli att fascineras av gruppen lättsamma syn på liv och död. Utan någon större diskussion så skickades TomToms familjar efter drogmästaren och gjorde processen kort med honom så fort han lämnat ön. Strax efteråt valde även gruppen att lämna ön för att söka upp det blå ögat. Vi erbjöds dock att alltid kunna återvända till ön som tydligen skulle vara en säker plats för all ondska.
Vi rodde ut ur träsket utan några större missöden. Efter att ha gömt båtarna så begav vi oss ut på vägarna mot Tricilve. Vid första stad hyrde vi in oss på ett skepp till Illubarien.