MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:44

Krönikan över den femte konfluxen
Det har skrivits hyllmeter av studier och analyser kring de konfluxer som har skett i Ern Altors historia. Dock finns det ytters få skrifter kring just den femte konfluxen, detta beror till stor del på att ingen riktigt vet vem som kontrollerade konfluxen i slutändan och att ytterst få personer var involverade. Det finns dock en samling dagböcker i Israkas bibliotek som presenterar en smått fantastisk historia vad som hände under den Femte konfluxen. Den första boken i serien är en dagbok skriven av en Alice Gulltäppa;
Alice Gulltäppa (då hennes ursprungliga namn inte är så mystiskt eller läskigt så presenterar hon sig som Alize Klapptask, försäger sig dock ganska så ofta). Född på Trinsmyra i byn Kornhydda, i tonåren manifesterades förmågan att kunna hela genom handpåläggning. Då hon skiljde sig från de andra barnen så blev hon mobbad och hon tillbringade mycket tid för sig själv ofta vandrandes i omkringliggande skog. Där stötte hon på häxmästaren Trolina Klapptask, som genast lade märke till Alice potential. Hon övertygade Alice om att byn aldrig skulle acceptera henne och att hennes enda väg ut var att bli Trolinas lärjunge. Alice var en katastrof som lärjunge, i vart fall till en häxmästare. Hon var alldeles för snäll och hur hon än försökte kunde hon inte få till ett ondskefullt kacklande skratt, hon försökte få vårtor men det vägrade få fäste, alla trollbrygder hon försökte sig på kokade antingen över eller gjorde något helt annat än vad som var planerat. Men det Alice verkligen älskade var att flyga på Trolinas kvast, det var en känsla av frihet som hon aldrig tidigare känt, samt Svartis (hans fulla namn är egentligen Svarta djävulen) hennes familiarii. Trolina hade en svart korp som familiarii, en elak fågel som verkligen förstärkte hennes mörka aura. Alice fick en orange bondkattunge, så i ett försök att verka mystisk så brukar Alice färga Svartis svart. Det blev dock en kort tid som lärjunge. Trolina gillade nämligen att ”låna”-medvetande hos alla skogen djur, dock så gick något fel och hennes medvetande hittade inte tillbaka. Alice blev ensam i hyddan, men insåg att hon inte var redo att ta över som ”häxan i skogen” hon behövde bege sig ut och lära sig mer. Hon tog på sig Trolinas lite för stora kläder och häx-hatt svängde upp hennes kvast över axeln och begav sig ut i världen.
 
Dagboken tar sin början vid 612 efter Odo, 13 Fateska, dock verkar författaren snart tappa intresset för att dokumentera datumen men man kan i stort följa händelseförloppen i Trakorien om man studera ytterligare historiska berättelser från den aktuella tiden
612 efter Odo, 13 Fateska
Det har varit en lång resa som har varit ganska så händelselös, men kaptenen har lovat att vi snart ska anlända till Arhem så därför tänkte jag uppdatera min resejournal.
Jag får erkänna att det kom lite som en chock när jag insåg att skeppet skulle segla norrut efter att jag bordat det, jag visste inte ens att det fanns något norr om Trinsmyra. Det visar bara att jag har mycket kvar att lära mig om världen. På skeppet finns det i en salig blandning olika människor och halvfolk. Den mest udda karaktären på skeppet måste ändå vara TomTom, han är svart som natten och iklädd hudar av slag som jag aldrig kunnat föreställa mig. Han konverserar dock mest med de små dockhuvuden som han har bundna vid sin stav, det enda jag lyckats då ur honom är att han tydligen är på jakt efter Shaguliter. Sitt utseende och beteende till trots så besitter han stort kunnande om droger och även magi, han kunskaper överstiger till och med Trolinas kunskaper, dock så förstår jag mig inte riktigt på hans tal om andar och onda demoner. Han kommer inte kunna bli min nya läromästare.
Sedan har vi Tyra, henne måste man konstant hålla ögonen på, men vet aldrig vad hon kan hitta på och hon dyker upp på de mest oväntade ställen. En gång hittade jag henne till och med rotandes i min packning på skeppet så nu försöker jag hålla ögonen på henne.
Det är så fascinerade, det finns ytterligare en halvlängdsman på skeppet, Otyg heter han. Även han besitter ovanliga stora kunskaper när det kommer till gifter. Med det kunnandet som finns samlat på detta skepp skulle man kunna förgifta/droga en hel stad. Varken Otyg eller Tyra har berättat så mycket om sina bakgrunder men Otyg har i vart fall berättat att han är på jakt efter kvicksilver (som tydligen bryts i gruvor, vem hade kunnat tro det!).
Den sista intressanta karaktären på skeppet är Eron som tydligen tillhör någon sorts munkorder. Jag var lite orolig först då Trolina varnat mig för galna munkar. Men han verkar väldigt lugn och lekte dessutom ett tag med Morris. Så han är nog inte så farlig.

 
14 Fateska
Ytterligare ett bakslag, tydligen går skeppet till Trakorien bara 1 ggr per halvår. Så nu sitter jag fast i detta Trakoriska skithål i 6 månader. Allt är gult av svavel och hela stället stinker. Till och med inomhus stinker det, jag hoppas man vänjer sig eller så kommer jag bli tokig.
När vi väl kom fram till Arhem kom en trakorisk härold fram och malde på som de alltid brukar göra, men tydligen heter guvernören Gotthard av Melce OCH det finns en drake någonstans på ön. 

Det fanns inte så mycket att välja på men jag hittade ett trevligt boende på Junker Hildur som drivs av Hildur Ornetand med familj.
När jag var ute och strosade på stan så stötte jag på Gwlmyn, en dvärg som hade mycket och berätta om kvicksilvergruvan. Otyg blev så glad när jag berättade för honom om dvärgens information. Tydligen bor draken nere i gruvan, men det ska finnas en drös med färdiga tunnor med kvicksilver som man bara kan gå in och hämta. Gwelmyn berättade att det fanns en lönngång (kan du föreställa dig så spännande, en LÖNNGÅNG det är precis som romanerna där hemma på Trinsmyra) ledtråden var; Gå med hetta, gå i mörker. Tydligen fanns dörren i ett gammalt dvärgkontor. Det visade sig att Tyra var en riktig hejare på att förhandla och vi erbjöds 70gm + dvärgsmidda vapen + information om vart Shaguliterna bor om vi tog med oss 4 tunnor till dvärgarna (de glömde dock nämna att tunnorna väger 300-400 kg, och att värdet på Kvicksilver ligger på 20gm/litern. Trolina sa alltid att man inte kunde lita på halvfolk).
Då gruppen insåg att vi saknade de fysiska förutsättningarna att bära 1200kg kvicksilver så sökte vi upp Kvurerna (urbefolkningen på Majura), kan du tänka dig de såg direkt att jag var en häxa! Trolina skulle varit så stolt! Jag har verkligen försökt att få vårtor och träna på ett kacklade skratt, men det har gått lite si och så med det hela, men Kvurerna märkte direkt att jag var en häxa! Jag gick som på små moln bort från deras läger. Lite smolk i bägaren var det dock då de bad Kmorda att förbanna mig. Tydligen är det en glaciärens gudom, så för att vara på den säkra sidan så sökte jag upp deras tempel för att se om jag måste vara orolig. Där mötte jag den mest bedårande kvinnan, som också ville ha vår hjälp. Majura är verkligen en fascinerande plats, ingen verkar kunna göra något själv utan alla verkar behöva vår hjälp. Kanske är tur att nästa båt går först om 6-månader om vi ska hinna hjälpa alla på denna ö. Tydligen ville hon ha sällskap till helgedomen uppe på isen, hon erbjöd också att vara vår guide. Jag tror att det är klokt att börja med att besöka helgedomen så att vi hinner bli lite varma i kläderna innan vi tar oss an en drake. Jag blev dock brutalt nedröstad och det bestämdes att vi skulle gå till kvicksilvergruvan.
Nåväl, vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:46

15 Fateska
Vid frukosten så påbörjades diskussionen vad vi egentligen bör göra på denna ö. TomTom envisades med att han måste jaga de onda männen som förstörde hans skog (varför han inte bara flyttar till en ny skog är över mitt förstånd, finns ju oändligt med skogar). Men till slut gick han med på att besöka kvicksilvergruvan, innan jakten på de onda männen kunde börja. 
TomTom som verkade komma överens med kvurerna under gårdagen (antagligen pga att de har samma intelligensnivå) gick upp till dem för att se när de kunde agera bärhjälp åt oss. Han kom dock tillbaka glatt trummandes på hans träckdoftande trumma och vi fick inga klara besked från honom. Så än en gång var det upp till oss kvinnor att lösa situationen. Tyra fick agera ambassadör, då de inte verkade trivas i min närvaro (Trolina skulle varit så stolt). Det hela slutade med att vi mötes upp på andra sidan Arnhem och rörde oss mot gruvan. Till vår hjälp hade vi fått en dvärgisk vägvisare, han kunde dock inte förse oss med någon användbar information utan pladdrade mest på, som män brukar göra. Tyra verkar besitta oanade kunskaper, då hon avslöjade att Blatifagus egentligen betyder "Kackelacksätare", en föga skräckinjagande beskrivning av en drake. Men trakorierna är rädda för draken så jag misstänker att han är farligare än vad namnet ger sken av.
När vi väl närmade oss gruvan så vek vår dvärgiske guide av och kvurerna vågade inte närma sig gruvan heller. För att undvika uppmärksamhet så väntade vi till skymningen innan vi smög fram till Korn-tornet som skulle innehålla kontoret med den ev. lönngången. Dörren var låst, men halvlängdsmännen kunde åla sig in genom ett fönster och sedan låsa upp dörren från insidan (än en gång var det Tyra som briljerade, varför släpar vi egentligen runt på alla dessa karlar allt som verkar behövas är ju jag och Tyra). Får dock erkänna att det inte gick som planerat för mig, en av mina magier gick snett (är mycket svårare att trolla ensam än vad jag trodde, jag saknar verkligen Trolinas guidning) och jag råkade förlora talet temporärt. Tror dock inte att någon av mina "kollegor" märkte mitt misstag.
Väl inne i tornet fanns rester av döda dvärgar, böcker och andra förkolnade rester, samt en gravkammare. Ledtråden vi fått tidigare "Gå med hetta, gå i mörker" gjorde att vi kunde hitta öppningen till lönngången, under golvet vid gravkammaren. Inne i tornet började jag dock ifrågasätta Tyras motiv då hon ständigt smög omkring ensam och verkade stoppa på sig både det ena och det andra. Men vem är jag att döma, en kvinna måste ju se efter sig själv i förstahand. 
För att kunna öppna lönngången var vi tvungna att tända en stor eld vid statyerna mitt i rummet. Hettan gjorde att den ena statyn krympte och den andra växte och på så sätt öppnades lönngången under golvet. Lönngången ledde ned i gruvan, på vägen gick vi igenom ett ljust rum. Resten av gruppen verkade ha glömt ledtråden gå i mörker och föll offer för den ondsinta dvärgarkitekturen (jag visste att det där halvfolket hade fuffens för sig), mer om det senare. Väl nere i gruvan så stötte vi genast på en svartalv som hann skrika ut en varning innan Eron fick tag på lymmeln. Eron briljerade verkligen, jag har aldrig sett en människa röra sig så snabbt. Direkt anfölls vi av ytterligare svartalver och Eron tog hand om alla helt på egen hand. Det var nu dvärgfällan aktiverades och alla andra blev blinda. Det brukar heta att en blind leder en blind, men i det här valet var det en stum som ledde de blinda. Jag samlade ihop dem och satte dem i en grupp för att de inte skulle gå vilse eller ramla ned i schaktet och fortsatte att utforska ensam. Med min trogna kvast kunde jag bekämpa de sista svartalferna.
De andra fick tillbaka sin syn ungefär samtidigt som min ofrivilliga tungförlamning verkade släppa taget. Jag använde min magiska förmåga för att identifiera att tunnorna med kvicksilver verkade finnas på det nedre planet. Dock hann vi inte stoppa Otyg som smög sig upp till draken med sitt kamouflage bestående av svartalfträck. När han väl insåg storleken på besten kom han genast på andra tankar och kom snabbt ned efter oss igen. Det var bara ren och skär tur att draken inte hann bli varse sin lilla besökare.  
Botten av schaktet var fullt av vatten, men det var fortfarande möjligt att ta sig in i tunneln mot tunnorna. Dock var det något som rörde sig i vattnet. Jag försökte oskadliggöra det okända hotet, men Trolina hade rätt magi är svårare än vad man tror och något gick snett (jag behöver verkligen finna en ny läromästare, såhär kan det inte fortsätta) och jag svimmade av.

? Fateska
När jag vaknade så var det alldeles mörkt runt omkring mig, mörkret kändes som om det tryckte på mig och sökte sig in i mitt huvud, ush detta mörker. Jag omgav mig snabbt med starkt ljus. Jag kände mig onaturligt svag, något sorts gift verkar finnas i min kropp och det sticker ut en tentakel ur min bröstkorg. Det verkar som om någon försökt förbinda såret lite hastigt. Men övriga gruppen är borta, jag är ensam i denna mörka grotta och vet inte vart de andra är eller hur lång tid som har gått. Vad ska jag ta mig till? Jag har åtminstone Svartis med mig.

Det känns som om det är något som rör sig i mörkret, men när jag tänder mitt ljusklot så ser jag inget. Men det får mig fortfarande att känna mig olustig till mods. De lämnade mig i mörkret!! Förgiftad och avsvimmad, vilka mansgrisar! När jag vaknade kunde jag i vart fall hela upp skadorna och koka ihop en brygd som motverkade giftet i min kropp. Via en snabb varsebli kunde jag känna att resten av mitt ”sällskap” fanns kvar i grottan, så de hade inte övergivit mig helt. Men hur länge har jag varit borta? Eftersom resten av gruppen helt klart verkade sakna sans och reson så gick jag upp för att kolla till elden vid statyerna, hur lång tid har vi kvar (vem vet om jag inte ligger där när de kommer tillbaka så kanske de blir oroliga, lite dåligt samvete förtjänar de). Elden brann fortfarande, så det var gott om tid kvar.
När jag kom tillbaka så hade de andra lyckats dra ut 4 tunnor, men de hade inte brytt sig ett dugg om att jag var borta. Varför följde jag ens med dessa idioter? Trolina hade lämnat dem direkt…. men jag vågar inte försöka ta mig ut ensam från denna mörka grotta, tänk om skuggorna tar mig.
På mitt initiativ ordnar vi en lyftanordning för att få upp tunnorna ett våningsplan. Stöttan som vi fäste repet i knakar dock oroväckande när vi lyfte tunnorna. När bara en tunna återstår så ser stöttan ut att ge vika vid minsta vindpust (tur att vi är i en grotta ). Eron insisterar på att vi även ska lyfta den sista tunnan. Bara för att han kan röra sig som en oljad blixt betyder inte att vi andra kan göra detsamma. Jag försökte bluffa att en av mina brygder skulle kunna göra honom tillräckligt stark för att lyfta tunnan själv, tyvärr föll han inte för det tricket.
Efter att modifierat vår lyftanordning en aning (dvs längre rep) så vi inte står under grottaket när det kollapsar, lyckas vi få upp sista tunnan, men det var på håret.
Men tanke på den energi vi lade på att få upp tunnorna så gick det förvånansvärt enkelt att få upp tunnorna till korn-kornet. Det var gryning och det beslutades att invänta skymningen. Tyra smög iväg för att försäkra sig om att kvurerna inte lämnat oss, medan resten av gruppen föll i djup sömn.

16 Fateska
I skydd av mörkret försökte vi få ned tunnorna och bort till kvurerna, men vi misslyckas. En trakorisk patrull upptäcker oss, jag skyller på TomToms eviga trummande. De frågade oss vad vi gjorde där, trots mina briljanta förklaringar och undanflykter insisterar de på att vi skall följa med dem. Alla väntar på helspänn vad som ska hända härnäst, ända till Eron plötsligt går bärsärkagång mot soldaterna. Tydligen är han mer erfaren att döda svartalver än trakoriska soldater för jag måste själv ta död på två av soldaterna. De är de första människorna jag faktiskt dödat och det kändes…..fantastiskt! De trakoriska svinen brann som små eldflugor, ljuset speglade sig så vackert i snön. TomTom och Eron tog hand om de andra två, medan otyg var på väg att kväva sig själv efter ett fummel med sina kastknivar. Som tur var lyckades jag rädda honom innan det var för sent. 
Under striden så kom en ljusblixt över våra huvuden. Detta var tydligen drakmagikern Draconikus, som for tillbaka till Arhem för att varna garnisonen. Det ser ut att bli en lååång väntan på nästa konvoj. Plötslig slår en arbalest-skäkta in i berget bakom oss. Ytterligare en trakorier att offra till elden, men jag blev för uppspelt och tappade kontrollen över de magiska energierna och det sista jag såg var ett underbart ljus kring mitt eget huvud innan allt blev mörkt (igen). 
När jag vaknar till liv så har de i vart fall inte övergivit mig. Vi lyckas få iväg tunnorna till dvärgarna och sedan ta oss tillbaka till Arhem. Väl där sökte vi upp mäster dvärg för att inkassera vår belöning och lägga vår beställning på utrustning (alla andra beställde rustningar och vapen, själv har jag inte någon nytta av sådana ting utan bad att få en sjöskumspipa). Väl inne i smedjan brister otyg ut i en lång svordomsramsa, tydligen har han glömt att ta kvicksilver! Det som hela expeditionen handlade om *suck*. Otyg nämner något om en ring och TomTom blir väldigt upprörd och verkar försöka kidnappa de båda halvlängdsmännen. Jag orkar inte med detta och sökte omgående upp vårt värdshus och dess mjuka bolster.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:48

17 Fateska
Isdruiden Perrima sökte upp oss och bönföll oss om vår hjälp att undersöka sitt tempel. Då vi gärna ville lämna Arhem ett tag så biföll gruppen hennes begäran och ut på isen vi gick. Hon var en utmärkt guide och glaciärens faror höll sig borta.

18 Fateska
Väl framme vid istemplet så framgår det direkt med all önskvärd tydlighet att allt inte står rätt till. Statyn utanför är förstörd och skändad. Tydligen så är gruppen inte så bra på att upptäcka fara för det är endast jag som märker att Blatifagus flyger över oss, som tur var så upptäcker han oss inte. Jag vill gärna tro att det är för mitt snabba agerande. En vaktpost verkar stå inne i templet och vaka över innegården. Då TomTom anser att vi redan är upptäckta så är det bara att stövla på. Jag skickar dock ut mina magiska energier och upptäcker att det finns en Shagulit inne i templet. Vi tar oss snabbt in och en vild strid tar vid. Jag tar upp kampen med Shaguliten, han var duktig på magi, men jag var bättre. Dock så verkar inte mina vänner ha så bra nerver och halvlängdsmännen flyr skrikande från striden eller svimmar. Tydligen så fanns även någon sorts demon inne i templet, men den tar till flykten efter en viss övertalning av TomTom och Eron. Kvar är Shaguliten, skadad och ensam…

 
Striden fortsatte. Eron lyckas få ned shaguliten på rygg, dock så verkar han vara en mästare i mörk magi och innan Eron hunnit ge honom ett dödade hugg så förvandlas shagulitens kropp till en grön massa som sprider sig över golvet. De kvarvarande odöda faller snabbt för gruppens slag. Striden är över och vi har befriat templet från dess skändelse. 
Det tar ett tag, men till slut så är båda halvlängdmännen tillbaka på fötter igen och templet börjar sökas igenom. 
När Eron och jag utforskade en sovkammare så uppvisade sig en vålnad. Den förde med sig ett budskap från andra sidan, det visade sig att vålnaden var Perrimas syster. Templet hade fler hemligheter, vattnet i templet hade en helad effekt och gruppen fyllde snabbt upp alla vattenskinn som vi kunde hitta. 
Det bestämdes att gruppen skulle övernatta i templet innan vi påbörjade letandet efter den stora artefakt som Perrima berättat om. Ingen annan verkade höra och jag var ensamsatt på vaktpass, men under natten verkade det som om demonen återvände på templet på jakt efter sin mästare. Dock hade Perrima lovat att templets inre kammare var skyddad från all ondska så jag ansåg att det inte var någon mening att skrämma upp gruppen ytterligare utan lät dem sova.

19 Fateska
På morgonen påbörjade vi vår jakt efter artefakten. Ännu en gång så svek magin mig, jag måste verkligen finna mig en läromäster som kan fortsätta min utbildning. Det känns som om dessa små olyckor med magi sker allt oftare. Som tur var kunde TomTom berätta exakt vart vi skulle leta. Under isen hittade vi ett gravvalv där tydligen isdruiderna begravde sina präster. Gravvalvet var utsökt och måste vara konstruerat av dvärgarna på ön. De hade dock även konstruerat en del fällor för att skydda dess skatter och hemligheter. TomTom höll på att döda mig och båda halvlängdsmännen då han började pilla på saker och ting som han helt klart inte hade någon aning om hur de fungerade.  Han förseglade oss i skattkammaren! Som tur var så verkar min rädsla för mörker ha försvunnit, men jag kände hur bergets tyngd började pressa mot mig där nere. Som tur var kunde vi få ut artefakten……. samt några andra saker men det hör egentligen inte hit. Väl uppe på ytan igen så krävde Perrima att hon skulle få både artefakten samt hälften av föremålen vi funnit där nere. En helt klart bestämd dam, även om hon verkar sakna all verklighets­förankring. Tyra var helt klart upprörd efter förhandlingarna med Perrima.
När vi stod där och förhandlade så kom kvurer fram till oss. Tydligen hade de en profetia som vi passade in på. Enligt kvurerna skulle de ge oss vapen för att besegra ondskan på ön. Det verkar som om kvurerna också hatade shaguliterna. Vi tackade jag till erbjudandet och våra nya guider ledde oss över glaciären till deras läger.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:51

 
20 Fateska
Vapnen skall tydligen stå att finna i ruinerna efter Curi, en gammal utdöd civilisation som funnits på ön. Dock vågade inte kvurerna gå in i ruinerna utan vi fick klara oss själva. Vi fick med oss en gammal staty som tydligen skall vara en sorts nyckel. Efter att ha letat i någon timme hittade vi vad vi tror är nyckelhålet. Det här med äventyrare är mycket enklare än vad man kunde tro, verkar det som. Nu behöver vi bara gräva upp vapnen…

Det var tydligen inte bara att gräva upp vapnen. När vi satte i ”nyckeln” så började marken ryka kring en kulle och det kom upp vad som såg ut som blod ur marken. Lite blödande mark var dock inget som avskräckte oss. Vi börjar gräva oss in i kullen när vi möte en stor stendörr, denna utmaning var nästan mer än vad vår grupp kunde klara av och det var på håret att vi lyckades få upp den sabla dörren. Må Kastyke få rumpbölder!
Grottan ledde in till en inre hall. En skarp doft skickade dock en varningssignal till oss, inget jag känner till kan behålla doften i de tusentalsår som denna grav verkar ha varit förseglad. Det visade sig att golvet i hallen bestod av syra! Inget hinder för oss, de andra började genast bygga små stengångar över syran med resterna från rasmassorna vi just grävt oss igenom. Jag firade upptäckten över fällan med att flyga runt i en cirkel i hallen med ett kacklande skratt som till och med Trolina hade varit stolt över. Det verkar dock som om gudarna där uppe är ute efter att straffa mig och jag for med huvudet först in i väggen. Det här med att utbilda sig till en häxa är inte så roligt som jag trodde det skulle vara.
Vi började i vart fall utforska gravkullen. Vi fann flera fällor och källan till den blödande jorden, samt de vapen som kvurerna måste ha talat om. Eron blev genast väldigt fäst vid den kroksabel han hittade, trots att han inte ens kan använda den. Jag höll mig aktsamt borta från alla föremål i gravkammaren.
Vi lämnade i vart fall gravkammaren och Tyra skramlade mer än vanligt på väg därifrån. Jag borde verkligen fått Eron att vända upp och ned på henne och skaka henne lite. Undrar hur mycket hon smög ned i sina fickor egentligen? En mindre olycka inträffade också inne i gravvalvet då TomTom smakade på jordblodet och föll i dvala. Väl ute från grottan så dock vi kvurerna att berätta hur man tog sig till Järntornet där Shaguliterna håller till. TomTom vaknade tyvärr upp efter några timmar, jag hade nästan hoppats på att han skulle ha fortsatt legat i koma för evigt. På vägen dit upptäckte vi en figur som förföljde oss över isen. När denna kom närmare visade det sig att det var konungen från graven vi just plundrat. TomTom som bar på svärdet och jag som bar på hans krona delade snabbt på oss för att se vad det var det odöde konungen var ute efter. Då ingen av oss var så sugen på att ta upp kampen med denna figur så gav vi upp både svärd och krona.  Kvurerna visade oss en hemlig väg som ledde ned till shaguliternas tempel som låg i en vulkankrater, kan ni tänka er!.
21 Fateska
De senaste timmarna har varit väldigt omtumlande och mitt resesällskap har än en gång visat upp en otrolig brist i sunt förnuft.
Det började med att vi äntligen lyckats ta oss över lavaskorpan för att närma oss tornet. Själv blev jag väldigt mentalt utmattad av promenaden då häxdoktorn gick igenom lavan och jag var tvungen att få liv i gubbskrället igen. Väl framme hittade vi vad som liknade en avskrädeshög med biologiskt avfall samt en lucka i berget en bit upp. Det verkade som om vi skulle slippa bestiga hela klippan. Jag flög upp och band fast ett rep så att den övriga gruppen kunde ta sig upp. Inne i avfallsrännan så fegade alla andra ur och jag var tvungen att ta täten och forcera luckan. Väl där uppe så mötte vi ett antal odöda tjänare som vi gjorde processen kort med. Det visade sig att källaren var full av shaguliternas galna experiment, samt ett städ som häxdoktorn verkade ha letat efter. Han berättade att under städet fanns en mekanism som skulle rämna hela tornet. Innan detta kunde ske skulle vi dock vara tvungna att hitta en väg ut. Den vägen vi kommit in genom kändes inte säker då vi inte visste hur lång tid det skulle ta efter vi dragit sprinten innan tornet skulle rämna. Så vi sökte oss uppåt i tornet. Till slut fann vi en stor sal och en port som verkade leda utåt. Dock så gömde det sig en horndemon uppe vid taknocken och vi kände oss inte redo för en sådan stor strid. Så vi sökte oss ned igen. I källaren valde vi att utforska det största av salarna, där råkade vi gå rätt in i en operationssal där två shaguliter höll på med ondskefulla experiment. Jag gjorde som min läromästare lärt mig och siktade in mig på den starkaste och kastade en mäktig eldboll mot hans huvud. Jag har aldrig känt en sådan magiskt kraft tidigare, shaguliten viftade undan min eldboll som den vore en fluga. I desperation slängde jag igen dörren för att ta till flykten. Då visade sig den dårskap som verkar vila under ytan hos munken och häxdoktorn. De fick för sig att vi skulle in och bekämpa shaguliterna. Jag försökte övertyga dem att vi var chanslösa, men mina ord föll till föga. Munken tog mig till och med som en mänsklig sköld. (de använder mig som levande sköld och lämnar mig övergiven i en drakgrotta så undrar de varför jag ibland inte är villig att lyssna på deras galna idéer, de är lika galna som remuntradyrkare).
Föga förvånande så blev både munken och häxdoktorn paralyserade så fort de öppnade dörren. Jag lyckades slingra mig ur munkens grep och tog till flykten. Halvfolket stod mest som förstenade, men i ögonvrån såg jag hur Tyra kastade sig in i rummet med städet. Jag dök ner i avfallsrännan och lyckades ta till flykten. 
Då jag ändå kände en viss sympati för mina reskamrater, så beslutade jag mig för att försöka befria dem om jag skulle få en möjlighet. Istället för att sätta dem i någon fängelsehåla så verkar de ta med sig sina fångar ut över bron för att genomföra någon sorts ceremoni med dem. Jag vet inte vad som skedde där inne men plötslig föll alla horndemoner utanför ned döda och orcherna som även satt utanför flydde i panik. Ut ur grottan kom mina reskamrater oskadda.
Man hade kunnat förvänta sig någon sorts tacksamhet, men munken försökte istället nocka mig. Utan mitt magiska skydd hade han säkerligen lyckats. Nästa gång någon av dem försöker lägga sin hand på mig så kommer de bittert få ångra sig.
Tydligen hade shaguliternas läromästare förgiftat sina lärjungar och sedan släppt mina kamrater fria. Jag sökta mig in för att se om det mina kamrater sagt faktiskt stämde. Väl där inne hittade jag en döende kvinna, och trots mitt stora kunnande inom läkekonst så kunde jag inte rädda henne.
Otyg gjorde dock något förvånande och smög sig tillbaka in i grottan och dödade läromästaren med den svarta kaststjärna som han fått i istemplet. Tydligen så måste något gått otroligt fel för han kom ut igen helt vit i ansiktet och mumlande något om att ”Det fanns en till”. Vi sökte oss vidare till Arnhem för att invänta konvojen hem.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 08 Apr 2020, 08:22

Som ett mellanspel innan vi gav oss i kast med Oraklets fyra ögon så körde vi äventyret Marsklandet.

Marsklandet
Datum okänt?
Jag vet att det var alldeles för länge sedan som jag hann skriva i min journal, men att försöka hålla koll på denna grupp har tagit all min tid. 
När vi kom tillbaka till Arnhem så spenderade vi den mesta av vår tid med att förbättra våra färdigheter, det var ju trots allt några månader tills nästa konvoj skulle lämna ön. Trots våra meningsskiljaktigheter inom gruppen så beslöt vi oss för att slå följe ned till Tom-Toms hemland och för att leta efter någon sorts magisk artefakt. Vi köpte oss en träskbåt och begav oss ut i Marsklandet. Det var svårt att navigera genom träsket, men som tur var så lärde jag mig orientera i tidiga år och lotsade oss genom träsket, nästan, utan problem (Fumlade bara 4-5 ggr och höll på att leda oss till en drakö)
En natt var vi tvungna att slå läger på en större ö, där det visade sig finnas svartfolk och ett stort stentorn. Svartfolket var ett enkelt problem, att ta sig in i tornet större. Tack vare mig lyckades gruppen ta sig upp till toppen av tornet (förstår inte hur de skulle klara sig utan mig). Vid genomgången av tornet visade det sig att det var övergivet och fyllt av bråte och småsten. Snart visade sig att tornet inte var så övergivet som vi hade trott och källaren var full av svartnissar. Det fanns dessutom en magisk fälla som gjorde att vi inte kunde ta oss ut från källaren. Vår annars så lugne krigarmunk utplånade nästan alla svartnissar på egenhand, tydligen försökte de säga något till oss precis innan stridsgisslet krossade deras ledares huvud. Vad han försökte säga framkom aldrig riktigt, men det kan inte ha varit viktigt. Med mitt stora magiska kunnande så desarmerade jag fällan och vi kunde lämna det förbannade tornet. Tydligen så visade det sig vila en besvärjelse över tornet och delar av det skräp som vi samlat på oss förvandlades till värdesaker. Detta till trots valde vi att lämna den förbannade ön utan att fortsätta att plundra tornet.
Direkt därifrån tog vi oss till handelsstationen. Där lyckades jag bota borgmästarens dotter från en svår förgiftning. Som tack fick vi lite ytterligare information om närområdet i träsket. Mitt kunnande om örter växer nästan dagligen här nere i träsket och jag hittar ständigt nya och spännande växter.
När vi lämnade handelsstationen bestämde sig gruppen för att besöka alvön, trots att vi varnats att de var aggressiva, det är som om resten av gruppens medlemmar lever för att skratta faran rätt i ansiktet. På ön var det som om själva naturen hade byggt en mur och det var mycket svårt att ta sig fram, detta till trots så lyckades vi till slut hitta till alvbyn. Jag blev faktiskt imponerad av mitt resesällskap då ingen dödades, vaken av alverna eller av gruppen. Alverna berättade även mer om träsken och dess invånare och bad oss hålla utkik efter en saknad alv. Då de berättat om en galen kult människor så bestämde vi oss för att undersöka om de kunde ha något med försvinnandet att göra. Templet var vackert och fyllt till brädden med skatter. För en gångs skulle så visade Otyg att han faktiskt kunde bidra till gruppen genom att viska att vinet vi bjöds på när vi ankom till ön var förgiftat. Som vanligt bröt en strid ut och alla i templet dödades i vanligt ordning. Under templet visade det sig finnas en stor altarsal där en stor juvel drog till sig delar av gruppens uppmärksamhet. Det visade sig dock vara omöjligt att få loss juvelen och i frustration brände Tom-tom ned templet. Under den korta tiden vi spenderade i templet så växte det en stor osämja mellan vissa i gruppen. Utloppet till denna osämja var att TomTom hade använt en förlamad Otyg som en försökskanin på fällor etc. Jag kan förstå Otygs irritation över TomToms agerande, men samtidigt var det lite självförvållat. När en giftmästare säger ”Äh här finns inga fällor” och direkt sätter handen på en pigg med gift och blir förlamad så får man utstå lite hån.
Nästa mål var en magikerakademi som sades ligga i träsket. Där visade det sig att Otyg faktiskt besatt gåvan att förstå sig på magi, vem hade kunnat tro det? Både han och Tom-Tom åkallade dessutom varsin familjar. Tom-Toms jaguar var en imponerande best, medan Otygs groda ledde till leenden för alla vid akademin. En kraftig nysning kommer kunna döda detta lilla kräldjur, kanske borde lära honom hur man ska försvara sin familjar? 
 Vi spenderade en hel del tid vid akademin och fördjupade oss i våra studier. Plötsligt en dag så avbröts vår nattsömn av att ett magiskt tryck väckte oss magiker. En demon hade tydligen frammanats av en av studenterna som tappat kontrollen över monstret och nu var den lös på skolan. Demonen stormade skolan vid gryningen. Jag frammanade det största eldklotet jag kunde och försökte utplåna besten (Första bortkastade hjältepoänget ). Min ansträngning visade sig vara bortkastad då besten var helt immun mot magi och pilarna bara studsade från dess sida. Tom-Tom kom då på att han hade en kruka med lättantändligt pulver. Så monstret började bombarderas med småkrukor av pulvret, och det verkade få effekt. Både jag och Tyra insåg att vi inte kunde bidra till striden utan sökte skydd på övervåningen med de övriga medan männen i gruppen gjorde sig redo att möta demonen. Jag kunde bara höra striden utifrån korridoren och vet därför inte exakt vad som hände, men resultatet var att demonen förvisades från vår verklighet och gruppen drog bara på sig småskador under striden (Otyg knivhögg demonen i ryggen och lyckades döda den, han var oerhört stolt och viftade ständig med sin ”kill-count” lista som inkluderade Shagul och demonen).
Det börjar bli hög tid att vi söker upp den egentliga anledning till att vi befinner oss i detta träsk, drakskatten……. Ehhhh jag menar den magiska artefakten såklart
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 14 Apr 2020, 10:14

Tydligen verkar det som om stora delar av gruppen tjuvläser min dagbok. Det har nämligen varit ett jäkla tjat att jag inte skrev i dagboken nu när vi slog läger för natten. Här är i vart fall det som har hänt sedan vi lämnade magikerakademin här i Marsklandet.
Men hjälp av min utmärkta navigering så tog vi oss fram till ön som Dermat (rektorn från magikerakademin) beskrivit för oss när vi besökte honom. Snabbt upptäckte vi att det fanns andra på ön då någon huggit upp en gång i vassen kring ön. Då vi inte ville råka ut för ett överfall så erbjöd jag mig att med hjälp av min kvast undersöka ön från luften. Vid min rundflygning upptäckte jag vart den tidigare hamnen varit, samt att det fanns en borg mitt på ön. Vi tog oss in till den gamla bryggan och försökte dölja vår båt där så gott vi kunde. Väl på torra land skickade TomTom iväg sin Matchupichu (familjaren) att utforska ön. Det fanns flera gamla gruvschakt spridda över ön i olika nivåer av förfall. Det bestämdes att vi skulle böja med att utforska borgen. Vi tog oss obemärkt upp till borgen. Väl där upptäckte vi ett rep som ledde ned i borgens inre, andra delen av repet verkade röra sig mot gläntan där vi sett de andra båtarna. Jag och Tyra sökte oss ned genom gångarna, i botten av trappan stötte vi på en avgrund med en spång över. Tyvärr stötte Tyra till mig så att jag slog i en vägg och ljudet lockade till sig ett svartfolk som var satt på vakttjänstgöring. För att förhindra att vi skulle bli övermannade så sparkade jag snabbt ned spången över avgrunden och tog till flykten upp för trappan. Efter oss kom ett magiskt mörker. Vi flydde undan borgen och tog vår tillflykt till skogen. Istället för att återvända till borgen så undersökte vi den andra änden av repet. Som vi trodde, så ledde det ned till de andra båtarna vi sett och en ensam vaktpost, men den tog Eron hand om. Det fanns bara en väg att ta verkade det som och vi rörde oss tillbaka mot borgen. Nu är det dock lite svårt att återge exakt vad som hände då TomTom gått iväg på någon botanisk expedition på ön och inte gick att finna, Otyg försökte smyga omkring bland gräset och försvann lite då och då. Men jag Eron och Tyra rörde oss i vart fall mot borgen. När vi kom dit så var krönet fullt av svartalfer med bågar samt en rese. Jag började bombardera bågskyttarna med eldbollar medan Eron försökte skjuta ned dem med sin båge. Precis som min magiska kanalisering verkar vara förbannad (Varje gång Eron använde båge så fumlade han) så verkar även Erons fingrar inte vara gjorda för bågsträngen då han fumlar lika ofta som han lyckas. Men vi drev i vart fall iväg svartfolket från murarna. Mitt magiska bombardemang verkade ha dragit åt sig uppmärksamheten från magikern som kastat det magiska mörkret efter oss. Men hans mentala angrepp slogs åt sidan av min magiska ring (Ring med antimagi E3, tagen från översteprästen i templet i träsket). Medan jag förberedde att skydda mina vänner från ytterligare magiska angrepp så sökte vi oss framåt (alla utom Tyra dvs som valde att ”försvara” vår rygg). Väl där framme spejade jag över bröstkrönet och upptäckte 7 svartalfer, en rese samt vad som troligtvis var magikern. Jag laddade alla mentala krafter jag kunde och försökte kasta en gigantisk eldboll mot gruppen. Men det verkar som min tid hos Dermat inte räckte och än en gång så tappade jag greppet om magin (slog 20 efter att ha använt ett hjältepoäng). Eron drog mig genast till skydd, vilket han har mitt tack för, men jag förbannar all magi. Jag skulle ha min hämnd i detta liv eller nästa. Så med bestämda steg rörde jag mig mot porten. Tydligen fick alla i gruppen (utom Tyra som fortfarande satt och tryckte i skogsbrynet samma tanke) och porten stormades. I de strider som följde så rensades borgen från fiender. Ön var vår! Det verkar som om svartfolket höll på och sökte efter något och höll på att gräva sig genom borgen på jakt efter något. Eron lyckades dock snubbla på sina egna fötter på väg ned genom gångarna och ramlade ned i avgrunden. Som tur var så var det ”bara” en spjutfälla och han ådrog sig ett mindre antal skador. Vid genomsökningen av gången hittade vi en lucka som ledde ned i borgens inre. Gången och luckan verkade vara magiskt konstruerad då vi inte kunde skada stenen och metallen på något sätt. Gången ned ledde till ett vattenfyllt schakt och i vattnet levde några sorters ormar. Hur vi ska gå vidare har vi inte kommit fram till, men efter en natts vila kommer vi nog bli klokare.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Tue 14 Apr 2020, 10:16

När morgonen grydde och vi fått en hyfsad lång vila så begav vi oss än en gång upp till borgen för att påbörja utforskandet av tunneln vi funnit dagen innan. TomTom skickade ut sina mentala krafter och skapade sig en karta över det närliggande området. Enligt honom skulle det finnas en lönndörr nere i brunnen. Jag drog mig en lättnande suck att vi inte skulle behöva bege oss ned i vattnet. Tyra kilade ned och hittade snabbt en sten med någon sorts mekanism kopplad till sig. Det var dock något som var fel och stenen gick inte att vrida på. Efter en stunds spekulerande så kom vi fram till att troligtvis krävde stenen i brunnen att locket skulle vara stängt för att lönndörren skulle gå att öppna. Jag och Tyra stannade därför kvar i brunnen när locket slogs igen. Då gick det att öppna lönndörren. Gången vi möttes av var täckt i plåtar av någon sorts ovanlig metall. TomTom hade blivit som besatt av metallen redan under gårdagen då han såg att ringen i locket till brunnen bestod av denna metall. Själv så förstår jag inte riktigt varför han blev så besatt i den. Tydligen så är den väldigt ovanlig och värdefull. Men både väggar, golv och tak var täckta av plåtar med det hela. Tyra ville genast börja utforska gången. För att inte den lilla spelevinken skulle gå och dö så bestämde jag mig för att följa efter. Vi hittade två olåsta dörrar, innan vi ens gått in i rummet så varnade Tyra att det var något fel på golvet. Under golvet gömde sig fallgroppar fyllda med spjut och i andra änden av rummet stod en anordning med 6 st armborst. Då jag aldrig varit så duktig med teknik så bestämde jag mig för att kapa bågsträngarna så att armborsten inte skulle kunna skjuta oss senare. 
Gången ledde vidare in i ett gravvalv, där någon som hette Under vilade. Inskriptionerna varnade för att begå illdåd och plundring och därför höll jag extra koll på Tyra. Vid det här laget så hade jag börjat oroa mig för vad våra vänner uppe vid ytan skulle ta sig för så jag begav mig tillbaka mot brunnen. Där fann jag snart en spak som tyvärr inte gick att dra i. Vi bestämde oss för att Tyra skulle testa att klättra ut och dra tillbaka stenen och då kanske spaken skulle fungera. Genast stängdes jag in i tunneln, men spaken gick att dra i. Jag vet inte riktigt vad som hände härnäst men plötsligt så befann sig både Tyra och Otyg nere i tunneln tillsammans med mig men inte de övriga. Jag orkade inte hålla på med detta längre och begav mig mot gravkammaren igen. Där fann Tyra en inskription som instruerade en att polera fötterna på kistan och be att bli insläppt. Sarkofagen gled åt sidan och en trappa visade sig. Än så länge så hade kryptan visat sina hemligheter allt för lätt. Då dök till slut även TomTom och Eron upp, så vi var alla samlade. TomTom var mäkta irriterad på Otyg som tydligen ”glömt” att berätta något viktigt för oss nere i tunneln. Tumultet som följde innebar att tunneln började fyllas med giftig rök som Otyg börjat sprida omkring sig. Som tur var så skadades ingen. 
TomTom hade tydligen med sig någon sorts magisk hacka (vart han nu fick tag på den) som öppnade dörren i botten av trappan (han knackade på dörren i rätt serie). Där inne fann vi ett rum som gav ifrån sig giftig ånga samt en magiskt låst portal. Bakom portalen fanns ett ras med lite blandade föremål i. Bland annat ett 60kg tungt städ i Onyx som TomTom prompt skulle ha med sig. Vi lyckades ta oss igenom rummet med de giftiga ångorna och begav oss djupare ned i kryptan. Där fann vi ytterligare ett magiskt ljus, samt en magisk kedja (vad dess funktion är vet vi fortfarande inte). Till slut nådde vi vad som såg ut att vara en magnifik sal med en vacker matta och gobeläng. Mattan visade en magisk kristall. Efter att experimenterat med några stenar som gav ifrån sig ljus så bytte mattan plötsligt mönster och visade ett antal bilder som vi tolkade var nyckeln för att kunna finna kristallen. Vi saknade bara två bitar verkade det som. 
Vad som sedan följde är lite svårt att förstå sig på eftersom gruppen separerades. Vi hittade slingrande gångar. Plötsligt försvann en del av golvet och ersattes med fallgropar. Jag flög över groparna för att försöka hitta ett sätt att desarmera fällan. Min jakt var dock fruktlös, istället fann jag en dvärgstaty som såg ledsen ut och verkade be om pengar. Jag gav det lilla jag hade till den och fortsatte djupare in och fann ett rum täckt av guld med en kista i mitten av rummet. Det visade sig dock vara en fälla. Det tog ett bra tag innan dörren öppnades, där fann jag mina vänner omgivna av en mäng guldmynt som de slängde kors och tvärs i korridoren. Vi stod där länge och väl och argumentera när plötsligt en dörr öppnades…
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 07:50

Detta äventyr påminner mig allt för mycket om den populära Trindsmyra sången ”Så går jag ner i min källare”. Vi fortsätter allt djupare ner i denna fördömda katakomb och vet inte om vi någonsin kommer få se ljuset igen. 
En dold dörr öppnades bredvid dvärgen. Där inne hittade vi kammare med en kristallkula i! Vid detta laget har vi dock vant oss vid de fällor och luringar som den tidigare kulten ägnade sig åt. En snabb undersökning av golvet visade att det troligtvis var väldigt tunt och med största sannolikhet en fälla. Vi fortsatte vidare in i en korridor där vi stötte på en stenvägg med en inskription. Tack vare min stora intelligens så öppnades dörren (allt man behövde göra var att tända det ljus vi tidigare funnit, men det kommer jag ALDRIG berätta för de övriga).
Innanför fann vi två dörrar med reglar som bildade någon sorts sluss. Eftersom hela denna väg tydligen ska vara någon sorts prövning för noviserna så misstänkte jag att den inte var dödlig utan fortsatte fram och testade konstruktionen. Tyra blev inte helt nöjd när jag stängde in henne med mig i slussen och fortsatte igenom. Ibland tycker jag att hon oroar sig för mycket.
På andra sidan dörren så fann vi ett stort klot som reflekterade ljuset. En snabb undersökning visade dock att föremålet inte var magiskt, så det var inte det vi letade efter. I taket ovanför kulan fanns en lucka av något slag, men den var för tung för att kunna rubba. Otyg och Eron kom snart genom slussen, men TomTom dröjde. Så vi sökte oss nedåt. Vi hittade snart en nisch med en magisk kristall i, dock så påpekade Tyra att kristallen vilade på någon sorts mekanisk apparatur, troligtvis ytterligare en fälla. Kristallen var dock magisk och vi skulle troligtvis behöva den. Vi hittade nämligen även en dörr som efterfrågade de 4 artefakterna, och vi hade ju redan 3. Dock så har vi lärt oss av våra misstag och fortsatte utforska trappan innan vi utlöser någon fälla. Längre ned fann vi en konstig dörr som Tyra insisterade på skulle vara vattentät, konstruktionen tydde dock på att det var trappan som skulle vara vattenfylld och inte rummet innanför…. detta kändes inte bra. Här ”råkade” jag snubbla till och knuffa till Tyra så att hon hamnade i rummet. Plötsligt fick en av vattenpölarna liv och kastade sig över henne. Eron var dock snabbt inne och tog upp kampen mot slemklumpen. Denna incident väckte dock stora livskval inom mig av några oförklarliga skäl (Fram till denna punkt så hade Tyra typ fått 5 perfekta slag av 10 möjliga och använde nu till och med min förbannade tärning och slog perfekt, jag rullade såklart en 20:a direkt efter). Det blev en kort kamp där Eron stolt högg ned slemklumpen till mindre och mindre delar. Vid detta laget hade TomTom kommit ned i trappan. Vi fortsatte oss längre ned och stötte på vatten, tydligen fortsatte trappan under vattnet. Tyra och TomTom fortsatte sökandet under vatten tack vare TomToms magi. Vi andra tog ett matstopp och funderade på kristallen vid toppen av trappan. Det tog ett tag innan våra två dykare återvände, det verkade som om trappan fortsatte ned i de gamla gruvgångarna. Eron och jag hade under tiden kommit på vad vi trodde skulle vara lösningen på problemet i trappen. Genom att ta ned den stora kulan från toppen av trappan och sedan lägga den på samma plats där kristallen vilade så kunde vi undvika att upplösa fällan. Vi samlade de fyra artefakterna framför dörren och den öppnades. Innanför var det torrt och fint. Vi stötte på ett rum med en guldkula och två stora portar. Trots Tyras insisterande så hade gruppen svårt att tro att rummet inte var fullt av fällor. Gruppen samlades vid portarna som verkade bilda ytterligare någon sorts slussanordning. Innanför portarna fanns en tempelkammare, vackert utsmyckad, men utan någon sorts utgång. TomTom sände ut sina mentala krafter och påpekade att det fanns en lönngång under altaret och en gång som gick runt hela rummet. Alice undersökte en sarkofag som stod mitt i rummet. Alla var väldigt nervösa och när Alice ”råkade” snubbla till och knuffa upp sarkofagen så blev alla väldigt upprörda. Sarkofagen var dock endast fylld med sant och sten. Dock så utstrålade innehållet i kistan magi. Jag samlade de magiska krafterna och lyfte lögnens slöja från innehållet. Sanden blev till guldstoff och stenarna till juveler. Tyra blev som en tjuv i en skattkammare…… vilket faktiskt stämde i detta fall. Hon låg och rullade i stoftet tills hon såg ut som en liten gyllene dvärg och repeterade guld, guld, GULD gång på gång. Själv fyllde jag min kittel med lite guldstoft. Fanns dock mycket kvar. Tyra hittade sedan två dolda spakar, en vid altaret och en vid en pelare mitt i rummet. Gruppen testade först den vid altaret, som gled åt sidan och visade en trappa ned. TomTom skuttade snabbt ned för trappan, som visade sig vara hal och han föll hårt och länge ned för den 7 meter höga trappan. En färd som nästan tog livet av honom. Tyra och Eron följde efter men kunde inte fortsätta djupare ned utan TomToms ljus. De förde upp trollkarlsskrället och han fick en helande dryck, innan det beslöts att vi skulle slå läger i kammaren. Dagen därpå var vi utvilade och redo att finna utgången. Vi testade den andra spaken och en staty gled upp. Bakom fann vi en korridor där väggar och tak var iklädda mithril. Jag var inte alls imponerad och rörde mig snabbt genom korridoren, medans de övriga rörde sig mer osäkert framåt. Gången slutade i en återvändsgränd….

 
Resten av katakomberna har jag inte så bra koll på då jag fick en kraftig huvudvärk (kunde inte vara med på spelmötet) Men tydligen så lyckades vi forcera oss in till det rum där kristallkulan förvarandes och hitta en väg ut från den fördömda platsen. Med ut från katakomberna, förutom kristallkulan, hade gruppen fler hundra kilo guld och mithril. Ingen i gruppen skulle någonsin behöva jobba igen.
 
De senaste månaderna har spenderats på resande fot och gruppen har letat rätt på några dvärgar som har hjälpt dem bearbeta sitt mithrill till rustningar etc. Själv vet jag inte riktigt vad jag ska göra med min andel mithril? Kanske en stor kittel… Det som är desto viktigare är att vi äntligen kommit fram till en magikerakademi som kan ta hand om kristallkulan. Äntligen har jag funnit ett lärosäte där jag kan lära mig att bli en riktig magiker. Hur ska jag kunna säga till mina vänner att jag lämnar dem?
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 07:52

Oraklens fyra ögon
Datum okänt?
Vi hade samlats i värdshuset i staden. Jag hade fortfarande inte hunnit berätta för mina vänner att jag valt att stanna kvar vid magikerakademin. Vi hade fått nyheter från Trakorien. Tydligen hade Trindsmyra äntligen påbörjat sitt uppror emot det Paratornska kejsardömet, men tydligen hade en blodtörstig kondottiär skickats dit för att kväsa upproret. Resten av gruppen verkade inte bry sig om dessa omvälvande kunskaper, idioter. Förstår de inte vad detta innebär!
Min harrang om hur de paratornska svinen skulle kastas tillbaka ned i havet avbröts då dörren till värdshuset plötsligt öppnades. In klev en reslig man som direkt stannade upp när han såg oss.
”Äntligen” utbrast han ”jag har letat efter i veckor så sitter ni här”.
Han fällde tillbaka kåpan och visar ett vackert anlete, svart långt hår som dragits samman till en tofs och rörde sig mot bordet vårt bord. ”Mitt namn är Casimo Fusca och jag är en budbärare från Trakorien, ni är kallade att återvända till det Trakoriska riket. Munkarna från berget Ranz sägs ha färdigställt sin profetia och enligt kejserligt beslut skall alla med kopplingar till Majura infinna sig vid Tricilve”. Orden imponerade på oss föga. Men han hade kanske någon ytterligare information om vad som hände på Trindsmyra så jag bjöd honom att sitta ned.  Han insisterade på att vi skulle åka med nästa skepp tillbaka till Trakorien och att han hade mandat att betala för er återresa. Då pengar inte direkt är ett problem för oss så imponerade de orden föga på oss. Vår nya vakt som vi införskaffat för att skydda vår nya förmögenhet höll ett vakande öga på främlingen.
Plötsligt öppnas dörren till värdshuset igen och in genom dörren kommer ytterligare en munk, men i mörkbrun kåpa med ett stort paket på ryggen. Precis som den tidigare munken så såg han sig omkring och fastnar med blicken på oss. ”Äntligen” utbrast han. Jag bordet redan nu annat oråd. Han kom fram till bordet och presenterade sig som Bordonius från berget Ranz. Innan någon hunnit säga något så har han vecklat upp sitt paket på bordet och i paketet låg svärdet Ebharing från Majura. Denna satans artefakt som den odöde konungen kom och tog tillbaka från oss. Vi reagerar såklart på detta ondskans verktyg. Casimo stirrade dock väldigt intensivt på munken och frågar honom något. Bordonius tar då upp sin näve och placerar mot Casimos huvud och plötslig faller Casimo ned som klubbad. Bordonius tar till flykten. Dock är TomTom snabbare och elchockar den stackars munken halvt till döds. Han bakbinds snabbt. När Casimo vaknar till liv igen så visar han att Bordonius inte alls tillhör munkordern från berget Ranz utan tillhör mördarsekten Rhabdorana. Då sekten har sitt ursprung på Trindsmyra så vet jag hur farliga dessa personer är. Jag insisterar på att han måste dö, han kommer bara att fly om vi försöker hålla honom fången. För en gångs skull så lyssnar TomTom på mig och låter sin familjar slita halsen av den hjälplöse mannen. Jag bestämmer mig där och då för att lämna gruppen. Jag tar av mig den magiska ringen som jag burit sedan templet i träsket och lämnar den till Tyra då hon är den med sundast förnuft i gruppen och sedan stänger jag in mig i akademin. Hoppas mina vänner klarar sig.
 
Här avslutas Alice Gulltäppas dagbok. Vad som hände efter att hon lämnat gruppen är svårt att spekulera i, då enligt historien så utbröt en stor brand i staden där magikerakademin huserade och större delen av akademin med tillhörande bibliotek brann ned till grunden. De sägs att det hördes ett kraftig ekande ”Satan inte igen!” innan branden utbröt. Istället fortsätter historien i Casimo de Fuscas krönika  
 
Byrax
Posts: 773
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 12:34

Kul läsning! Keep it comin´

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 2 guests