Det hade varit flera långa dagar med förhandlingar mellan mig och Huelerna, men till slut så hade de givit med sig och gett oss tillträde till den heliga staden Yo Niho. Dessa okunniga barbarer är verkligen usla fysiska exemplar och jag har inte försökt sprida det rätta ordet till dem. Men jag har inte heller vågar påpeka detta till dem då det skulle vara ett misstag att göra sig till deras fiende.
Nåväl övriga gruppen visade ingen som helst uppskattning över att jag lyckats förhandla oss in i staden. De klagade bara över hur lång tid allt tagit. Om de bara visste vad shamanerna hade för öppningsbud så skulle det nog låta annorlunda.
Nåväl, deras heliga stad visade sig vara en stor ruin. De byggnader som fortfarande stod var senare tillägg som huelerna använde för att träna sina nya shamaner. Porten som vi skulle till visade sig vara en gigantisk port som verkade leda rätt in i bergväggen. Utanför porten låg dock den avskyvärda Bulgamatan, en 150 ton stor slemklump som lät som kokande gröt och doftade som…. inte så gott låt mig stanna vid det. Vi hade nu några dagar på oss att hitta Lodjams yxa, döda Bulgamatan och ta oss in i porten, men först måste vi tolka kartan vi fick med oss från saltgruvan. Den verkade utgå från en brunn. Dock så stod inte en brunn att finna i hela staden och ingen av huelerna kunde hjälpa oss. TomTom tog då och kastade Karta, dock var det inte till någon hjälp. Det framgick inte av kartan om det rörde sig om två olika brunnar eller om det endast var en brunn vi letade efter. Jag funderade och kom fram till att brunnarna kanske låg under sanden och utgick från en punkt mellan stenportalen och en utmärkande klippa som även dessa verkade vara utmärkta på kartan. Trots ihärdigt grävande så hittade vi ingen brunn. Ingen annan verkade ha någon idé, så jag tog och fortsatte följa kartan (Min slumpvis utvalda punkt var 1mm från den punkt där brunnen låg gömd till SL stora förtret.). Efter att ha stegat runt lite så kom jag till en ny punkt där jag började gräva. Huelerna titta på mig som om jag var galen då jag helt slumpvis verkade gå runt och gräva i öknen. Men plötsligt stötte jag på en kruka. Det verkar som om gudarna vill belöna sin allra trognaste tjänare och i krukan låg nyckeln. Fråga mig inte hur det gick till men på något sätt så hittade jag nyckeln utan att funnit brunnarna. Om inte detta är ett tecken så vet jag inte vad som är.
Vidare visade kartan ledsna ansikten med ett glatt ansikte i mitten. Vi började genast undersöka pyramiden. Dock så fann vi inga ansikten på pyramiden. Vi fortsatte då ned i några katakomber där huelerna begravde sina shamaner. Väggarna där nere var fyllda av gråtandes och ledsna ansikten. Vi verkar ha kommit rätt, Tyra identifierade genast ett ansikte som skiljde sig från de andra. Jag tog ut leran ur munnen från ansiktet och där inne fanns ett nyckelhål. Nyckeln passade perfekt och bakom stenmuren ledde en smal gång in i mörkret. Dock så hade gången rasat samman och endast halvlängdsmännen kunde ta sig igenom. Jag är inte helt säker på vad som hände där inne men plötsligt började marken att skaka som om en jordbävning just startat. Vi kastade oss ut ur kryptan. Väl ute i det fria kunde vi se hur den gigantiska statyn av Lodjam som stod bredvid porten hade trillat ned över Bulgamatan och statyns stenyxa hade kluvit slemklumpens hjärta och porten in till Woddam. Huelerna sprang omkring i panik, medan vi samlade oss för att ta oss ned igenom porten. Men för att ta oss dit var vi tvungna att gå över resterna av Bulgamatan. Det var fler än en av oss som gick fram för att undersöka resterna av denna gigantiska best. Otyg skuttade glatt fram för att ta sig en souvenir från sin ”kill”. Han tog en bit av bestens hjärta och innan någon hann reagera så hade han stoppat in den i munnen och tuggade febrilt. Jag vet inte vad som kommit över vår lilla halvlängdsman men tydligen så var köttet väldigt näringsrikt och väldigt potent. Jag var skeptisk men tog och packade ned en bit av hjärtat i min rensel. Jag såg att TomTom gjorde detsamma, men jag vet inte vilka andra som tog eller vilka andra som åt.
Nåväl, väl innanför porten var vi tvungna att fira oss ned med ett av Erons alvrep. Otyg tog täten och svingade sig över till en intilliggande avsats. Efter att vi andra följt med så började vi undersöka platsen. En bred navelsträng som ledde upp till Bulgamatan ledde vidare in i gången, vi fann också ett fossiliserat skelett av någon sorts gigantisk insekt som verkade vara gjord av glas. Vatten droppade ned på skalet och Otyg tyckte att det lät som musik. Vi fortsatte ned i gången. Den slutade i någon sorts befästning i fem plan. Där fann vi också källan till Bulgamatan. Köttiga fibrer täckte hela bergväggen och verkade suga energi ur själva berget. Tyra började genast undersöka några nischer, troligtvis hade hon funnit något som blänkte, men vem orkar bry sig om sådana värdsliga ting. Jag och Eron fortsatte ned för befästningen. På den tredje nivån så rasar plötsligt marken under våra fötter, Eron kastade sig genast åt sidan men min smidighet verkade svika mig och jag var påväg ned i mörkret då jag med ett mäktigt språng (Första gången Casimo nödgades använda magi. Ingen i gruppen misstänkte vad som hände) lyckades ta mig upp till avsatsen igen. Det verkar som om inte alla gudar står på min sida. Väl på botten av befästningen så fann vi några alger som lyste, ingen kunde dock identifiera växterna. Vi fortsatte djupare och fann ett rum täkt av algerna och fyllt av krossade glasrester. När vi tog oss genom rummet fick flera av oss en olustig känsla och huvudverk, men vem bryr sig om sådana petitesser. Jag fortsatte längre in i grottan tätt följt av gruppen. På en av väggarna så fann vi något som såg ut att vara en karta, vi kopierade av kartan och kom i ett cirkulärt schakt som gick uppåt. Jag gick i täten då min gud har välsignat mig med mörkersyn, men så fort TomTom kom in i schaktet med sina lysande huvuden så började poddar på väggarna att explodera utåt. Ur poddarna växte självlyssnade alger som växte i en oroväckande takt (1 cm/sek). Vi sade genast åt TomTom att släcka sina skallar medan jag och Otyg började söka efter vägen framåt. Allt vi fann var återvändsgränder och bo-kammare fyllda av glas-fossiler. Till slut kom vi fram till hur man skulle läsa kartan och vi insåg att vi tagit fel väg redan från början och var tvungna att vända tillbaka. Dock så kom det nu ljud från den första kammaren och vägen blockerades av två av glas-fossilerna som verkar ha vaknat till liv av ljuset. Eron och Helga tog täten för att bekämpa bestarna. Något som visade sig svårare än planerat. Otyg insisterade dock att musik skulle bli ett bra vapen mot bestarna och jag plockade fram min flöjt och började spela och genast avbröt bestarna sina anfall och verkade falla in i trans. Vilket var tur för oss för det visade sig att ute i schaktet så hade fler än 20 bestar vaknat till liv. Vi gjorde processen kort med dem och hittade till slut fram till en trappa som ledde bort från de degenererade woddomiterna.
I botten av trappan fanns ett gigantiskt grottrum som var fyllt med ett syrahav. Ut i havet ledde en pir till ett värdshus fyllt av festande människor. Dock talade de ett språk som ingen av oss kunde förstå. När alla väl däckat så hände plötsligt något och alla festdeltagare började dras ut i syrahavet av små demoner. Dock så var detta inte ett öde som drabbade någon av oss andra. Plötsligt blev det väldigt tyst och öde. Otyg såg då en varelse ute i syrahavet som glatt vinkade till oss. Men när han kom närmare så talade han bara en massa rappakalja. Koklai (tuppen från saltgruvan) blev då plötsligt som galen och beordrade oss in i värdshuset och att vi skulle hålla för öronen, tydligen var dessa ord farliga för oss.
Nåväl efter en stund kom Koklai in och förklarade att personen där ute egentligen var en Woddamit och att denna kunde hjälpa oss över syrahavet. Woddamiten var stor som en blåval och var något sorts skaldjur. Skeptiskt klev vi alla på, men det blev en händelselös resa över syrahavet. Väl på andra sidan så fick vi se vårt egentliga mål Woddamporten. Men den var stängd, för att öppna den var vi tvungna att klara av ett musikaliskt pussel. Porten öppnades och vägen till multiversum låg nu öppen för oss alla.