MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 12:51

Casimo de Fusca (Casimo tillhör egentligen Shaguliter sekten, något han till och med hemlighåller i sin krönika. Han vill återvända till Majura för att utkräva hämnd mot Shagul som dödat hans ordensbröder. För att dölja sin identitet så har han hittat på en egen religion som ger honom svepskäl att dölja tecknen på hans engagemang i shagultismen)
I min order får man lära sig att materiella ting är lögner och det enda sanna, det enda som betyder något är du. Att fullända sina sinnen och sin kropp är därför det enda som har någon betydelse. Världen är full av blinda och ovetandes människor som ägnar hela sina små obetydliga liv att kräla omkring på jakt efter värdesaker och bekvämligheter. Det är lögner! Värdesaker, titlar, egendom är endast en illusion som kommer att bli till damm med tiden. Du föddes naken inför gudarna och när du dör så kommer du att dömas naken inför gudarna. Det enda som du bör ägna ditt liv åt är att förädla din kropp och dina sinnen. Ty det är det enda som har någon betydelse. Mången har påpekat att även kroppen blir till damm efter vår död, men höj blicken och inse att döden inte är oundviklig. Uppnår du fulländning så kommer döden inte längre ha någon makt över dig, ty döden förstår och uppskattar vackra ting, precis som gudarna. Uppnå fulländning och besegra på så sätt tidens tand.
Det var dessa ord som fyllde mitt huvud när jag begav mig ut i världen. Inget jag har stött på i Trakorien har fått mig att tveka på denna lära, utan istället har min tro cementerats allt mer. Det är därför underligt att mina vägar har korsats med den äventyrar-grupp som jag just nu reser med. De verkar leva endast för det fysiska. Guld, vapen, utrustning och andra värdsliga ting verkar vara det enda som fyller deras sinnen. Döm dem inte för hårt, de är fortfarande trevligt ressällskap och kan vara nog så underhållande, men att de inte kan se hur fel de har överraskar mig ständigt. Längst i detta värdsliga förfall verkar halvlängdskvinnan ha fallit. Hennes ständiga jakt på den skändliga metallen guld verkar ständigt sätta henne i trångmål. Men det är klart, hon här ju också ett halvfolk och kan därför knappast uppnå den fysiska fulländningen som krävs för att undvika döden. Jag har försökt otaliga gånger att få henne att förstå att världsliga ting inte har någon betydelse men hon har bara skrattat åt mina ord. Tyvärr tror jag att hon kommer inse allt för sent hur fel hon har haft.
Jag stötte som sagt på mitt nuvarande resesällskap när jag var på kontinenten. Mina tjänster hade lånats ut till den heliga Ranziner orden och de hade bett mig att finna tidigare nämnda äventyrar-grupp. De höll precis på att sälja sina senaste fynd och verkade vara väldigt nöjda över all ny utrustning de införskaffat. Förstår de inte att föremål endast är tillfälligt? Jag framförde mitt meddelande och det verkade som om gruppen skulle acceptera Ranziner:nas inbjudan. Dock så visade det sig att ryktet om att Rabdohrana vara sanna. Vårt första möte avbröts bryskt av en av deras mördare som också verkade leta efter just denna grupp. Vad är det som gör dessa personer så speciella. Allt jag vet är att de skall ha spenderat tid på Majura precis innan all kommunikation till kolonin bröts. Är de inblandade på något sätt? Rabdohrana mördaren visade dem ett mystiskt svärd som de alla verkade känna igen, vad betyder det? Frågorna var många, men svaren få. En i gruppen, en ung kvinna som påstod sig vara häxa, berättade en befängd historia om vad som hänt på Majura. Dock så verkade hennes mentala förmåga var begränsad och det var svårt att tro på hennes vidlyftiga historier.
Äventyrargruppen består nu av:
Tyra (halvlängdsman/gentlemannatjuv): En liten och pigg dam som verkar intressera sig för allt som glimmar. Hon verkar var den som för gruppens talan och besitter flest kunskaper. Alla andra verkar vara väldigt oroliga över hennes välbefinnande.
Otyg (halvlängdsman/giftmästare): En besynnerlig liten figur som inte verkar stå så högt i kurs i gruppen. Jag har hört flera historier om hur de använt honom som försöksperson för att testa eventuella fällor etc när han varit avsvimmad. Han hyser ett ganska så starkt hat mot TomTom som oftast är den hanterat Otyg oförsiktigt. Men hatet verkar mer bestå av hyss och annat än allvarligt menade mordförsök. Väldigt stolt över att han dräpt både Shagul (klon) och en demon.
TomTom (människa/Mentalist): En kraftig mörk man som härstammar från någonstans i Marsklandet. Han går klädd i djurhudar och konverserar ofta med små krympta huvuden som han har på sin stav. Han går oftast omkring med magin pansarhud aktiverad vilket gör att han har ett fruktansvärt utseende och människor brukar omvägar kring honom om de nu kan.
Eron (halvalv/krigarmunk): En otroligt snabb man som går omkring med ett stridsgissel samt en kroksabel som han tydligen fann på Majura och blev onaturligt fäst vid. Alla tittar lite nervös på hans stridsgissel och har tydligen väntat på att han ska ”råka” (fumla) slå ihjäl någon i gruppen med detta fruktansvärda vapen. Men tydligen har han lyckats undvika detta än så länge…. Annars en from och lugn man, även om våld oftast verkar vara den föreslagna lösningen.
Helga (människa/gladiator): En storvuxen krigarkvinna som gruppen anställt för att vakta sina rikedomar. Hon går och bär på två stora stridsyxor och verkar vara väldigt kompetent när det kommer till fysiska duster. Hon har dock inte visat sig så mycket hittills så jag har inte kunnat göra en djupare analys av henne än.
 
Trots att det nu var tydligt att Rabdohrana var gruppen på spåren så verkade äventyrarna vara helt oberörda. Jag vet inte om det beror på okunskap om sekten eller om det berodde på en total avsaknad av fruktan, men gruppen verkade skratta faran rätt i ansiktet. För min del så var jag glad att resan tillbaka till Trakorien gick utan några problem. Vi hastade till Ranzinernas heliga berg, jag ville så fort som möjligt föra dessa äventyrare framför Ranziner-ordens ledare. Dock verkar det som om ödet hade andra tankar. Det visade sig att Ranziner-orden hade upplösts i av kejsardömet. Ordern var nu fredlös, för att göra saker än värre så mördades orderns ledare dessutom nästan framför våra ögon. Trakorierna skyllde mordet på Rabdhorana, men jag är skeptisk. Det är lite väl passande för deras egna intressen att han skulle råka mördas precis nu. Jag antar att vem som gjorde det inte spelade någon roll, han var döende. Med sina sista andetag tillkallade han sig gruppen och gav dem i uppdrag att finna fyra orakel, eller som han kallade Oraklets fyra ögon. Tydligen hade munkarna hemlighållet delar av den profetia som orderna sammanställt under de senaste hundra åren. Profetian skulle peka ut vart man kunde finna oraklen. Vid detta lag så hade jag hunnit lära känna gruppen en aning och jag förstod att de nu stod inför en omöjlig utmaning. När de kommer till lösningar som hade med våld att göra så var de oslagbara, Tyra besatt dessutom en imponerande samling kunskaper som hade hjälpt gruppen ur mer än en knepig sits. Dock så var nästan alla lika outbildade som en flock vilda babianer från staden O. De kunde knappast föra sig i civiliserat sällskap och deras allmänbildning och beresthet var näst intill obefintlig. Jag var övertygat att Otyg till och med höll profetian upp och ned en gång när han låtsades läsa den. Om världens öde nu hängde på deras axlar så skulle världen helt klart snart gå under. Detta kunde jag inte tillåta! Jag hade ju ännu inte uppnått den fulländning som krävdes. Om nu världen skulle dö inom de kommande månaderna så skulle ju jag dö tillsammans med alla andra, detta skulle ju vara otänkbart. Så trots mina betänkligheter gällande gruppen så kände jag mig tvungen att peka dem åt rätt riktning. För profetians gåtor framstod inte som någon större utmaning för dem som har ett tränat intellekt.
Efter att ha läst dokumentet så insåg jag direkt att det första oraklet, det blå, skulle stå att finna i Skugger. Innan vi skulle resa dit så behövde vi dock uppsöka en vis man i träsket. I vart fall var det var Ranzinernas ordensmästare hade viskat till gruppen med sina sista krafter.
Jag vet inte vad ni vet om Skuggornas träsk, men det är en avskyvärd plats. Där alla möjliga mer eller mindre konstiga djur samlas. Nästan allt i träsket kan döda dig, jag rekommenderar inte att bege er in dit utan en mycket kunnig guide. Föga förvånande så insåg inte mitt nya resesällskap detta utan begav sig glatt ut i denna dödsfälla utan minsta tvekan. Det är som om någon sorts gud måste hålla sin skyddande hand över dem. Fast det borde ju vara tvärt om, om man nu ska tro på alla deras historier om tempel som de plundrat etc. Väl inne i träsket så började vi genast möta ”lokalbefolkningen”. De första som uppmärksammade oss var en grupp kråkbromsar. Deras infernaliska surrande skulle snabbt driva gruppen till vansinne. De är kända för att vara otroligt svåra att träffa och döda. Självklart kände inte gruppen till detta, men det verkar som om okunnighet kan vara en välsignelse ibland. För Tyra tog bara upp sitt armborst och sköt en skäkta direkt genom huvudet på den närmsta kråkbromsen och hans kamrater valde att söka upp lättare villebråd (Perfekt slag, som vanligt). Säkra från kråkbromsarna fortsatte vi djupare in i träsket. Snart upptäckte vi att ytterligare en varelse uppmärksammat vår närvaro. Något stort hade under vattnet börja följa efter våra båtar. Som tur var verkade den vara mer intresserad av båten som jag inte satt i. Vi sökte vår tillflykt upp på en liten holme. Upp ur vattnet kom en gigantisk förhistorisk ödla den verkade inte bry sig om oss det minsta utan var endast fokuserad på vår ena träskbåt. Med sin kolossala kroppsvikt krossades båten. Gruppen ville såklart ta upp kampen med denna best, men insåg snart det meningslösa i det hela och efter en viss övertalning valde gruppen att undvika just denna kamp och vi trängde ihop oss på vår nu enda båt. Efter en natts ostörd vila så fortsatte vi vår färd djupare in i träsket. Denna dag bevisade för mig att om världens öde låg i denna grupps händer så skulle världen vara dödsdömd, de behövde helt klart all hjälp de kunde få. För Tyra som hittills visat sig vara den förnuftiga i gruppen och den som minst förespråkat våld, valde att helt oprovocerat beskjuta en markskunk. Detta hade kunnat slutat med ond bråd död, men än en gång verkar det som om något gudomligt väsen skyddar medlemmarna i denna grupp och hon klarade sig undan skunkens motattack utan större men.
Innan träsket valde att utmana gruppen ytterligare en gång så verkade vi till slut nått vårt mål. På en större ö stod en ensam liten stuga. Den skyddades av ett genialt system av spindelrankor, men vi tog oss igenom detta utan större problem och mötte upp öns invånare. På bryggan möttes vi av två män, en bar kappan av en Defolt medan den andra hade på sig en teatermask och doftade på ett prekärt sätt. Efter en stunds konverserande så framgick det att mannen med masken tydligen var en shagulit från Majura som gruppen träffat tidigare (Casimo kände direkt igen sin läromästare från Järntornet). Han hade dock insett sina fel och ville botgöra sina synder, samt hämnas på Shagul. Gruppen verkade acceptera detta och lät sig bjudas in till stugan. Där berättade Manghalde, som shaguliten numera kallades, att han kapat en hand från Shagul och sytt fast den på ett barn och därmed förhindrat att Shagul kan skapa fler kloner av sig själv. Han hade låtit barnet vara i Defolternas förvar, dock var dessa nu ovilliga att återlämna barnet till Manghalde då de börjat tillbe barnet som tydligen var blått pga handen. Ledtrådarna i profetian talade om ett blått öga som stämde in på förklaringen vart barnet befann sig.
Tydligen är barnet ett av oraklen som vi letar efter. Defoltern blev ytterst upprörd över dessa ord och valde att lämna ön. Än en gång kan man inte låta bli att fascineras av gruppen lättsamma syn på liv och död. Utan någon större diskussion så skickades TomToms familjar efter drogmästaren och gjorde processen kort med honom så fort han lämnat ön. Strax efteråt valde även gruppen att lämna ön för att söka upp det blå ögat. Vi erbjöds dock att alltid kunna återvända till ön som tydligen skulle vara en säker plats för all ondska.
Vi rodde ut ur träsket utan några större missöden. Efter att ha gömt båtarna så begav vi oss ut på vägarna mot Tricilve. Vid första stad hyrde vi in oss på ett skepp till Illubarien.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 12:54

Det blå ögat
Så det var nu dags att försöka få kontroll över det första oraklet. Vissa skulle kalla det för kidnappning men vi viste att vi egentligen skulle befria ett tillfångataget barn ur händerna från en religiös sekt.
Eftersom jag hade fått nog av äventyrargruppens blodiga framfart så bestämde jag att det var dags att börja styra upp det hela. Planen var briljant i all sin enkelhet. Jag började infiltrera sektens tempel för att få reda på så mycket info som möjligt om tempelområdet och ceremonin för att ta sig upp till den flyga ö där oraklet tydligen skulle vara. Ceremonin inkluderade en lång predikan, rituell tvagning, att klä av sig naken och smetas in i blå honung innan man slog på en stor gonggong och svävade upp till ön. Otyg visade äntligen varför han kallades för giftmästare och påbörjade produktionen av stora mängder sövande gift. Tyra och TomTom proklamerade att de skulle befria Skugger från drogernas onda grepp. En ärofylld uppgift som sysselsatt defolterna i århundranden men varför krossa deras drömmar med den infon. Det visade sig dock att med att befria Skugger från drogernas onda grepp menade de att försöka tömma Skugger på droger genom att stoppa allt i egen ficka. Varför fortsätter jag att bli förvånad? På kvällen efter uppstigningsceremonin så skred vi till verket. Medan vår kargomitiska följeslagare som vi möt på båtresan hit distraherade vakterna och besökarna på torget så smög Tyra ned allt sömnmedel i kitteln där maten tillagades. Vi lades och sedan och inväntade natten. Diskret smög vi oss över den 7 meter höga muren och in på tempelområdet. Det verkade som om vår plan fungerat perfekt, alla vakter verkade sova. En vakt verkade dock ha undkommit giftet och stod på just det tak som vi skulle använda. Men Eron tog tyst och diskret hand om vakten. Sedan kom den stora frågan, hur vi skulle ta oss upp egentligen. Vi tog alla vår egen approach. Otyg försökte reproducera hela ceremonin, dvs tvätta sig, parfymera sig, han var dock ovillig att ta av sig naken och smetade därför in sig med honung på kläderna. Jag, Eron och Helga smetade endast in oss med honung på kläderna. TomTom smetade också endast ned kläderna med honung men försökte sig också på att följa predikan som prästerna hade gjort men utan någon effekt. Tyra klädde av sig naken och hoppade ned i en av honungstunnorna innan hon försökte. Inget verkade fungera. Till slut insåg vi att vi trots allt skulle behöva använda gonggongen. Vi insåg dock att det skulle väcka alla på tempelområdet. Det fanns dock ingen annan utväg. Jag slog i gonggongen allt vad jag kunde och tillsammans ropade vi ut att vi var KANDERADE. Det verkade som om nakenheten var en vital del av ceremonin och endast Tyra tog till luften. Då jag kommit att inse att Tyra nog är den mest kompetenta av alla i gruppen så kände jag att det var gott nog och begav mig tillbaka till muren för att ta min tillflykt. Helga, Eron och Otyg följde mitt exempel. TomTom började dock snabbt klä av sig för att följa efter Tyra.

Jag har bara fått följande information återberättad för mig av Tyra men tydligen så var det ett magiskt landskap upp på den flygande ön med underliga djur och fiskar. Vårt orakel verkade dock inte vara så vist då de även hittade delar av hans profetior som bland annat innehöll visdomsorden att ”Jorden under apeträden smakar bajs”. Uppe på ön bodde en förståndshandikappad kvinna, en präst och det blå barnet som var i nio års åldern och väldigt frågvis. Efter att skrämt slag på den unga kvinnan och ”tagit hand om” prästen så återstod den stora frågan, hur tar man sig ned utan att tvingas land i tempelområdet? De hade hittat en mystisk silvertråd uppe på ön och efter viss osäkerhet så beslutades att tråden skulle kapas. Tydligen var det tråden som band en mäktig efreet att hålla ön uppe. Äntligen fri från sitt band så slängde varelsen ön ifrån sig. Ön singlade genom luften och landade mitt i Skugger och krossade stora delar av staden. Som tur var klarade sig både TomTom, Tyra och barnet sig och vi tog alla vår tillflykt till den båt som Eron bokat oss under dagen. Frågan är nu bara vart vi ska härnäst.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 12:57

Vita ögat
Den kända trakoriska generalen Tacticus tillämpade under sitt korståg mot ransarderna 320 eO en taktik som blev känd som ”brända jordens taktik”. Det verkar som om gruppen jag följer tillämpar samma taktik. Skugger kommer troligtvis aldrig bli sig likt igen. Det oskyldiga barnet är borta och staden är krossad. De måste känna sig helt övergivna av gudarna. Kan vara en bra grogrund för missionerande och sprida ordet om den sanna guden. Helt klart en plats jag måste återvända till och sprida gudinnans ord (Casimo har som täckmantel berättat att han tillhör en religiösorder; Nodular Spumigena (är det latinska namnet på den giftiga blåalgen, en flört till de alger som shaguliterna livnär sig på) och försöker ständigt konvertera gruppmedlemmarna till Nodular (aka shagultismen) ).
Så vi lämnade Skugger i alla hast. Det visade sig att en av matroserna på skeppet vi hyrt var ny. Detta sände upp varningsflaggor för de flesta i gruppen. Tyra försökte förhöra sig om matrosens bakgrund etc. Matrosen påstod att han kom från Illubaurien, men då denna inte visade några spår av drogmissbruk så beslöts att under natten skulle dennas underläpp skulle undersökas (Mördarsekten som jagar gruppen har tatuerade underläppar.). Giftmästaren tog fram en mindre mängd sövande gift som användes för få matrosen att falla i djup sömn. Tyra undersökte läppen och bekräftade våra misstankar, det var en rabdohrana mördare! För att inte göra skeppets kapten och besättning upprörda så lät vi Otyg använda sina kunskaper att förgifta mördaren i sömnen. Jag spelade sedan rollen av en läkekunnig och förkunnande att matrosen sorgligen avlidit under natten av en sjukdom. Det verkar som om ingen på skeppet misstänkte vårt fulspel.
Vi tog oss i vart fall vidare till Vumbra på Trindsmyra på jakt efter det vita oraklet. Mina studier av profetian pekade mot skogen norr om Vumbra. Vi förhörde oss om förhållanden i staden och det visade sig att vargmännen i skogen blivit väldigt aggressiva den senaste tiden. Tydlig berodde detta på att en flockmedlem blivit bortförd. Vi rörde oss mot skogen och inte långt efter vi kommit in i skogen så kom vargmännen. De tog oss till sin by, där de förklarade att deras ledare en vit-varghona som gick under namnet Onda bettet blivit kidnappad av päls-lösningar. Tydligen hade dessutom Onda bettet förutspått att några hjältar skulle komma och leta efter henne. Detta måste helt klart vara det Vita ögat som vi letade efter! Vilken tur att hon dessutom kidnappats, det har varit mycket svårt att forsla bort henne mitt i en flock vargmän. Vi erbjöd våra tjänster att ”rädda” varghonan innan vargmännen skulle storma ön hon förts bort till. 
Efterforskningarna tog oss till en liten ö öster om Trindsmyra. Den trakoriska tulltjänsteman ifrågasatta inte ens denna udda grupps närvaro på ön, vilket förvånade oss alla. Några kortare efterfrågar visade att det fanns ett udda syskonpar på ön som tydligen lockade till sig alla möjliga sorters besökare. Detta såg vi som vår väg in, vi låtsades vara handelsmän av exotiska varor och sökte upp citadellet på ön. Där mötte vi en överjordisk kvinna som bjöd oss på en makalös måltid, hennes tvillingbror var dock hennes raka motsats men bjöd på intressanta samtal. Brodern, Kamalkus, bjöd in mig och Tyra att beundra hans hantverk. Denna Kamalkus var verkligen en makalös skulptör och hade de mest magnifika skulpturer nere i sitt arbetsrum. Han verkade dock dras mot män och ville verkligen få vara ensam med mig, något som både jag OCH min religion motsätter sig (Målet var att förvandla Casimo till en av sina statyer med hjälp av magiska speglar). Som tur var kom Tyra till min undsättning och vi lyckades övertala Kamalkus att vi borde återvända till lunchen. Eftersom vi låtsades vara handelsmän så undrade jag lite försynt om tvillingparet kände till vart man kunde tänka sig finna en albino vargman, med ursäkten att vi hade en kund som var väldigt intresserad av sådana exotiska ting. Tvillingparet erkände att de mycket väl kunde ha tillgång till det vi sökte men vad kunde vi erbjuda som ersättning. Då våra magiska föremål väckt deras intresse tidigare så ansåg jag att det fanns goda möjligheter att utföra ett byta av något slag. Efter visst förhandlande så kom vi fram till ett avtal som båda parter kunde känna sig nöjda med. Gruppen besatt nämligen en gammal magisk spegel som de ”funnit” i en gravkammare. Inte nog med att de skändar tempel, inte ens gravar verkar vara säkra från denna grupps förlustelser. Syskonen tog med oss ned i källaren och visade oss cellen där de höll vargkvinnan och tydligen en annan fånge vid namn Alla. När dörren öppnades så visade sig att Alla var smittad av den fruktade Remuntra. Men Helga gick helt utan tvekan in, greppade tag i Vargkvinnans öra och drog med henne ut ur cellen. Detta var bland det modigaste jag någonsin beskådat, eller något av det dummaste. Att lägga sin hand på en Remutra-dyrkare för ju med sig ansenlig risk. Trots detta lilla bakslag (kan verkligen det vita oraklet vara till någon användning nu när de har blivit smittat av Remuntras galenskap?) så ansåg vi att syskonen uppfyllt vårt avtal och vi återvände till vårt skepp och tog sikte mot Skuggornas träsk. Resan ditt var händelselös och vi lyckades lämna av de två oraklen. Vi vände nu skeppet mot det röda oraklet…
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 13:02

Röda ögat
Efter en natts vila i Maravelda så var det dags att bestämma vart resan skulle fortsätta. Alla i gruppen samlades nere i skänkrummet på värdshuset. Som vanligt så tittade de glatt på mig då jag pekat ut rätt riktningar hittills. De är verkligen som en skock får som inte kan något utan bara följde sin herde utan att fråga.  Jag hoppades verkligen att ranzinermunkarna hade haft fel om denna äventyrargrupp, för om världens öde vilade i deras händer så har världen stora problem. Nåväl idag så skulle de vara tvungna att använda hjärncellerna själva för en gångs skull. Ty vad gällde det röda ögat så kunde inte jag med säkerhet avgöra vart exakt platsen låg. Profetian nämnde en vind som svepte söder ut mot askdalaran i Laabne. Norr om Laabne låg ögruppen Ferrofagerna, en mystisk plats som enligt de historier jag hört skulle vara starkt magnetiskt för all metall, vilket gjorde det nästintill omöjligt att segla till ön. Men bredvid Laabne låg även Vindens ängar, kanske det är den vinden profetian hintade åt? På vindens ängar brukar dessutom remuntradyrkare samlas och sjunga och dansa, kanske det vita oraklets vansinne var en ledtråd? Dock lockar de galna remutradyrkarna till sig alla möjliga sorters varelser som ser dem som lätta måltider. Kusten skall tydligen vara full av raugoner, en semi-intelligent insektsvarelse som lever på havet i små flytande kolonier. Kanske raugonerna kunde vara lösningen om det röda ögat höll till på Ferrofagerna, raugonernas kolonier är nämligen en av de få farkoster som inte innehåller metaller. Gruppen skulle kunna vara tillräckligt galen att försöka kapa en raugon-koloni och sedan bege sig ut på havet med den.
Vi var i desperat behov av information, då jag inte litar på att mitt resesällskap ska kunna ta reda på detta så beslöt jag mig för att jag höra mig för i de olika värdshusen längs med vattnet vad som sades om Ferrofagerna. Den intellektuella nivån på klientelet gjorde det dock svårt att få tag på någon användbar information. Det enda som framgick var att man oundvikligen dog om man åkte dit. Detta var till föga hjälp. Dock så visade det sig att folket här hade en tradition av att bygga skepp helt utan metall, så det fanns en möjlighet att ta sig ut till öarna. Av en händelse så hade alla utom ett av dessa träskepp ”råkat” brinna upp (kan det ha varit Rabdohrana som vill hindra oss?). Skepparen som kallades Moliax hade därför monopol på handeln norr om Ferrofagerna. Jag, Eron och Tyra satte oss och inväntade Moliax på värdshuset. Det dröjde inte länge innan han infann sig. Han var en storvuxen karl, i fina kläder och klirrande fickor. Både jag och Eron greppade instinktivt tag i Tyra, hennes klåfingerhet hade kunnat ge oss stora bekymmer i detta läge. Vi satte oss ned och började samtala, det visade sig att Moliax skulle avresa inom 3 dagar till en mindre koloni norr om Laabne. Jag viste inte att det fanns några riktiga bosättningar norr om Laabne, kanske det röda ögat inte alls befann sig på Ferrofagerna. 
Efter ett längre samtal, där ölen flödat fritt och Tyra förhandlat en längre stund om priset, beslutades att vi kunde få resa med Moliax till kolonin Malurangu. Tydligen hade en släkting till honom en vapenakademi där också. Detta imponerade dock föga på Eron som inte kunde dölja sitt förakt. 
Skeppet visade sig snarare vara ett piratskepp än ett handelsskepp. Resan till kolonin var dock händelselös. Väl där fick vi träffa en äldre och imponerande kvinna som visade sig vara någon sorts översteprästinna. Då prästerna uppgifter var att hela besökare så undrar jag om de kanske kunde titta på några i mitt resesällskap då de helt klart verkade ha någon sorts mental sjukdom. Dock föll mina ord till föga. Hon berättade att området beboddes av ett folk; Björkebeningar. Dessa var uppdelade i två klaner Norsar och Sutar som hatade varandra intensivt. Jag gick och förhörde mig bland lärjungarna om att jag hört att det skulle finnas ett orakel i närheten som kunde hjälpa mig och Eron att avgöra ett spörsmål som vi bråkat om de senaste 3 åren. Jag får väl lov att erkänna att det inte var min bästa lögn, men jag behövde information. Lärjungarna jag pratade med blev mycket misstänksamma och undrade vad jag skulle med oraklet till. Detta bekräftade bara att vi hade kommit rätt. Istället började jag leta efter en guide som kunde hjälpa oss hitta rätt. Det visade sig lättare än jag kunnat föreställa mig då jag fann en ung sutisk adelsman vid namn Brulis som hyste ett intensivt hat mot orakelkulten och ville utplåna den. Det var ju tur att vi funnit en guide, tyvärr så kunde vi inte tillåta honom att genomföra sitt hjältedåd, men man kan inte göra en omelett utan att knäcka ett ägg. Redan nästa dag begav vi oss mot fastlandet i en liten jolle. Moliax lovade att vänta på oss om vi betalade 200sm per dag som han var tvungen att vänta. Motvilligt gick vi med på detta men lovade att TomTom hade kastat en förbannelse på båten och om Moliax skulle lura oss så skulle han bittert få ångra detta. 
Väl på fastlandet så stötte vi på något av det konstigaste landskapet jag någonsin sett på mina resor. Stenen i bergen var starkt magnetisk och verkade ladda upp sig med elektricitet som när som helst kunde släppa lös en blixt. Jag är ytterst tacksam att vi hade Brulis som guide, annars hade detta kunnat gå mycket illa. Vi lyckades ta oss fram till orakelkulten utan några större problem. Väl där fann vi det vi letat efter, en krönt klippa. Dock så var den bevakad av en mindre grupp norsar. Utan längre diskussion så beslöts att vakterna skulle undanröjas. En kort och föga intensiv strid resulterade i 5 döda norsar. Prästerna i orakelkulten bestod av tre häxor som kom ut och började kasta trollformler på oss…. eller de kom ut och började låtsas kasta trollformler på oss. Processen blev därför kort med även dessa norsar. Brulis var väldigt nöjd men nu återstod oraklet. Vi sökte oss mot grottorna som ledde in i klippan. Väl där möttes vi av en stenstaty i form av ett skepp, det verkade dock vara en usel konstruktion då det var ett stort skovelhjul i mitten på skeppet som hade sänkt skeppet direkt om det varit ett äkta skepp. Väl inne i grottan stötte gruppen snabbt på en stenbumling som blockerade vägen fram. Bakom stenen hördes skrik och man kunde känna doften av någon sorts gas. Det krävdes knappt någon övertalning alls att få Brulis att gå fram och lyfta bort stenen från öppningen. Där bakom fortsatte gången, dock så satt där även tre galna män, säkert några av häxornas sexslavar, för de hade samma personliga hygien och charmiga personligheter. TomTom försökte förhöra dem, dock så skrek de bara till svar oberoende på vad man sade till dem så jag valde att ände deras lidande. Korridoren slutade i en T-korsning och i änden på korridoren fanns ett stort ulvhuvud i magnetisk sten. Helt klart var detta något sorts test och man skulle fortsätta utan metall, så jag släppte båda mina kroksablar som direkt fastnade på det gigantiska ulvhuvudet. Mina reskamrater som ännu inte verkar ha insett att fysiska ting äro lögner och endast leder till fördärvet var mindre villiga att lämna ifrån sig sina metallföremål och gömde dessa i sina magiska säckar. Men vilken väg skulle vi ta? TomTom röstade på vänster. Efter att förklarat för Bulis att en ledare bör leda till fronten och därför bör han gå först så gick han stolt igenom dörren… två steg senare så gick han igenom golvet. Gruppen bestämde sig för att se vart fällan ledde till och om Brulis levde, rädda honom. Otyg kastade fäste på sig själv och klättrade ned efter den stackars Brulis. Det visade sig att fällan var ett meter 30 långt fall ned i en grund bassäng. I botten på bassängen låg nu Brulis kropp och flöt med ansiktet nedåt. Otyg bestämde sig för att befria Brulis från vissa av hans föremål. Efter att ha plundrat klart kroppen så kände han plötsligt hur han utsattes för ett magiskt angrepp, troligen någon form av nekromanti. I panik så sprang han upp för falluckan och vi stängde kvickt luckan bakom honom. 
Än en gång så gick gruppen tillbaka till sin gamla vana, oändligt långa diskussioner och när en fälla väl upptäcktes så skulle den prompt också utlösas. Inser de inte att det kommer bli deras död en av dessa dagar? Själv undvek jag smidigt alla fällor och lär mig inte luras av bergets hemligheter (Första spelmötet jag inte fumlade!).
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 13:07

Denna bergslabyrint hade visat sig vara mer utmanande än vad vi först trott men äntligen verkade vi ha tagit oss förbi alla vipp-brädor och falluckor. Framför oss låg nu en lång korridor med svarta och vita golvplattor som låg i ett schackmönster. Ledtråden till korridoren var tre par svarta schackpjäser som var urkarvade på dörren. Otyg litade inte på golvet utan klättrade sig fram genom korridoren längs med väggen. I slutet av korridoren var ett rum med en staty, mellan statyns huvud och tak slog en blixt med ojämna tidsintervall. Korridoren och rummet i andra änden innehöll helt klart någon sorts fälla, men ingen kunde utröna vad fällan kunde vara. Jag valde att söka min tillflykt till fru Fortuna som hittills skyddat mig och gick ut på de svarta golvplattorna. Inget hände! Utan några större problem tog jag mig genom korridoren fram till Otyg och rummet på andra siden. Otyg klättrade också ned på de svarta plattorna efter att jag bevisat att de verkade vara säkra. Otyg  verkade ha drivits av en ovanlig äventyrslusta och gick oförsiktigt in i nästa rum. Direkt slogs han ned av en kraftig blixt som lämnande  honom orörlig på golvet  inne i rummet. Helt utan tanke på sig själv så kastade jag mig in i rummet för att rädda Otyg, dock så var jag noga med att hålla mig under statyn, då alla som stod högre än statyn troligtvis skulle träffas av en blixt. Försiktighet visade sig vara meningslös då även en blixt träffade mig direkt när jag klev in i nästa rum. Skadan var enorm, men min överlägsna fysik gjorde att jag kunde hålla mig vid medvetande (1 Kp kvar). Dock så var både jag och Otyg i behov av hjälp. Då bestämde sig Helga för att bege sig ut på golvet även hon, men istället för att gå på de svarta plattorna så gick hon på de vita. Väl framme vid dörren snurrade hon på Tyras magiska alvsnurra (helar 1 KP till alla inom 3 m)  som såg till att stabilisera den döende Otyg. Vi var räddade, dock så glömde jag bort att trots att Helga var ett fysiskt magnifikt exemplar så saknade hon intelligens. Hon missade helt att man var tvungen att huka sig när man tog sig in i rummet och även hon träffades av en blixt. Nu var tre av 6 medlemmar av gruppen kraftigt brännskadade av blixtarna. Långsamt tog vi oss ut ur rummet in till nästa rum. Där befann sig ett gigantiskt skovelhjul. Vid detta laget jag lyckats förstått innebörden av skeppet som vi sett utanför grottan. Det måste varit en karta som visade hur man skulle ta sig igenom labyrinten, efter skovelhjulet skulle man ta vänster. Det blev en ganska så lång väntan innan de kvarvarande tre lyckades ta sig till oss, dock så lyckades de ta sig dit utan att bli elektrifierad. Innan resan kunde fortsätta så kokades det ihop en mängd helande drycker som delvis återställde alla skador som vi ådragit oss.
Tyra som sin vana trogen undersökt rummet och hittade direkt en väl dold lönndörr (Perfekt slag som vanligt). Hon begav sig upp ensam för att utforska den andra sidan (Väl här hände något ytterst ovanligt, Tyra gjorde ett dumt vägval och lyckades gå ner i fällan som var vid toppen av skovelhjulet. Spelledaren höll på att dö av skratt då vi utlöst 6 av 7 fällor i labyrinten.).
Jag och Eron begav sig efter Tyra in i lönngången men kunde inte finna henne någonstans, vi sökte oss genom gången och upp för 15 trappor och till en stängd dörr, men fann inget spår efter halvlängdskvinnan. Då Tyra var den enda i gruppen som verkade besitta någon sorts intelligens så skickade jag direkt ned Eron för att leta reda på resten av gruppen och för att se om de kunde hitta Tyra. Efter en mindre räddningsaktion så var Tyra räddad (det visade sig att hon råkat ramla in i en fälla bakvägen. Dvs hon hittade löngången som gjorde att man kunde passera fällan riskfritt för att sendan gå in i fällan från andra hållet).
När alla var uppe vid toppen av trappan så smög gruppen försiktigt in i rummet. På andra sidan fanns ett större rum, med ett bord belamrat med mängder av udda ting och matrester. Det fanns också någon sorts röda kulor i ett hörn av rummet som krälade med larver. Jag lyckades lura i gruppen att det var den typiska avföringen från en större Palamuxisk mördarkanin. En teori som TomTom köpte med hull och hår (Fummel på att genomskåda bluffen). Det fanns två vägar ut ur rummet, en mindre dörr samt en vackert dekorerad dubbeldörr. Jag insisterade på att den stora dörren var rätt väg, men Otyg klåfingrig som han var öppnade den lilla dörren istället, en våg av magi strömmade ut från dörröppningen och Otyg föll omkull i en hjälplös hög. TomTom stängde genast dörren. Gruppen behövde en väg ut och att backa skulle vara fegt, så jag greppade tag i handtaget i dubbeldörren och öppnade den och han paralyserades direkt. Tydligen var det någon sorts demon på andra sidan dörren. Eron och Helga var snabbt framme och gjorde processen kort med besten, men TomTom såg till att driva bort demonen som var på andra sidan den mindre dörren.
Innanför de stora dörrarna fanns ett fantastiskt rum, fyllt med otroliga tingestar där det var nästintill omöjligt att avgöra vad utrustningen skulle använda till, samt det röda ögat. Det var en enorm man som knappt ens kunde gå själv. Han mentala kapacitet vad gäller allt vardagligt verkade dessutom vara på en 5-årings nivå, medans hans kunnande i matematik var otroligt. Det tog långa diskussioner och en hel del hot och pock innan det beslutades att vi skulle ta med oss honom därifrån, men hur? Vi kunde omöjligt få med honom vägen vi just kommit. Istället så kom jag på att vi kanske skulle kunna ta oss ut genom det stora fönstret i rummet, upp på toppen av berget och sedan ned via baksidan. Eron och jag lyckades baxa ut honom och ned för klippan. Resan tillbaka var mestadels händelselös och till allas förvåning och lättnad så var Moliax skepp fortfarande kvar, väntandes på gruppen. Vi satte segel direkt och återvände till Maravelda där vårt eget skepp låg i hamn. Så styrde sedan kosan tillbaka till Skuggornas träsk. Det skulle nämligen vara omöjligt att frakta med sig oraklet till Tocmeskogen där troligtvis det sista ögat fanns.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 13:12

Gröna ögat
Resan tillbaka till Tricilve visade sig bli helt händelselös och vi kunde med lätthet lämna även det tredje oraklet till Manghalde. Väl i hamnen vid Tricilve så fick vi höra att det rådde oroligheter i det heliga Kishatet och prästerna där verkade stärka sin makt än mer. Det framkom även att ransarderna hade börjat vapenskramla ytterligare en gång och troligtvis så skulle inte det dröja lång tid innan kriget stod vid Trakoriens dörr ytterligare en gång. Detta ansågs dock inte vara något problem för oss, med stärkt självsäkerhet så styrde vi skeppet mot Saphyna och det gröna oraklet som troligtvis gömde sig i Tocmeskogen. Målet för vår resa var Tigold på Saphynas östkust. Havet var lugnt och vi nådde fram utan några problem. Men väl i hamnen så kunde man märka att allt inte stod rätt till, tre trakoriska stridsskepp stod i hamnen och soldaterna var oroliga. Vi hade knappt ens kommit av skeppet innan vi nåddes av nyheten att Frimbole Olvi hade invaderats av ransardiska styrkor och att de var påväg att erövra hela ön. Vi hade helt klart bråttom. Knappt hade ens denna tanke hunnit slå oss innan det började ropas att man hade siktat både ransardiska trupper och skepp söderut, det vara bara timmar kvar innan Trigold skulle vara under belägring. Lokalbefolkningen tog allt med lugn, precis som de brukar göra. Det var värre för de trakoriska soldater och handelsmän som befann sig i staden. Lite försynt påpekade jag att man med lätthet skulle kunna tjäna en mindre förmögenhet på att sälja platser på skeppet till flyktingar, bara för att se hur dessa så kallade hjältar skulle agera. TomTom fattade genast tycke för idéen. Tyra ansåg istället att vi borde ta med oss några som hade information om Tocmeskogen och dess omgivningar. Tyvärr så hade alla sådana personer redan tagit sin tillflykt utanför staden och istället stod vi kvar med bottenskrapet av en trakorisk träcktunna. Vi erbjöds alla möjliga värdsliga ting för att ta med oss dem på vårt skepp. Varför kan inte de bara inse att värdsliga ting är illusioner och det är bara deras egen kropp som betyder något. Innan det blev upplopp nere i hamnen så drog TomTom helt sonika med sig 3 st stackars trakorier ombord på skeppet och vi kastade loss. Dessa egoistiska svin kunde inte låta bli att tjata om sina kvarlämnade handelsvaror. Om de nu älskade sina handelsvaror så mycket så kunde de lika gärna få stanna kvar med dem i Tigold. Jag hivade därför den mest högljudda överbord, plötsligt så blev handelsvarorna mindre betydelsefulla för de kvarvarande handelsmännen. TomTom visade än en gång bevis på sin enorma taktkänsla och började plocka igenom fickorna på våra nya medresenärer. De blev såklart väldigt upprörda och till och med Tyra irriterade sig på TomToms beteende. De tjöt nu att vi måste tillbaka till Tricilve och invänta den trakoriska kejsarens flotta. Något som helt klart inte låg i vårt intresse. För att få tyst på dem så lät jag meddela att vi var agenter från Digeta Longa och att vi inte kunde återvända förens vi insamlat den information som vi behövde. Dock så insåg vi att skeppet skulle vara tvunget att återvända då vi inte skulle kunna gömma det undan de ransardiska styrkorna. Jag var inte så lycklig att behöva släppa loss lösmynta handelsmän när vi var jagade av sekten rabdohrana. Så jag skrev ihop ett dokument och bad handelsmännen att lämna över det till Digeta Longa så snart skeppet återvänt till Tricilve. Dokumentet lät bara meddela att handelsmännen var ansvariga går Tigolds fall, på så sätt så skulle de aldrig kunna sprida sin information till lönnmördarna. Jag sade sedan åt kaptenen att så snart han släppt av handelsmännen i Tricilve skulle han lämna staden så att inte Digeta Longa kunde beslagta skeppet och förhöra besättningen.
Vi lämnade Tigold och gjorde en kringgående manöver för att undvika den flotta som siktats söder om Tigold. Vår manöver verkade ha lyckats och vi kunde gå iland precis söder om Tocmeskogen. Nu började en helvetisk resa där vi ständigt plågades av mispelfröns ständiga angrepp. Det fick skuggornas träsk att framstå som en avslappande plats. Under den andra dagen så började vi experimentera för att se om vi kunde göra något för att slippa plågas av misbelfrönas ständiga angrepp. Otyg smörjde in sig med sitt 2 år gamla fett från Majura. Doften från honom skrämde inte bara bort misbelfröna utan även den övriga gruppen. Själv testade jag lite lampolja som jag hade med mig. Som tur var funkade lampoljan också, med den självklara nackdelen att jag var lättantändlig som ett fnöske. Vi undvek därför att tända någon lägereld på kvällarna då jag delade med mig av min kvarvarande lampolja och större delen av gruppen nu var en gående eldbomb. Resan genom skogen var ganska så lugn, under den tredje dagen stötte vi på en kentaur som höll på och tjata om några enbuskar i en glänta. Tydligen så vilade det någon sorts magi över buskarna, men då vi saknade förmågan att göra oss förstådda med kentauren och hade ingen möjlighet att upphäva magin så lämnade vi honom snart åt sitt öde (Casimo kan skingra magi men har döljt sina magiska egenskaper för gruppen).
Äntligen hade vi nått fram till Tocmeberget som låg mitt i skogen. Berget historia är mörk och talar om ett hat mot allt levande. TomTom och Tyra noterade också att stenarna hyste någon sorts okänd magi. Som en simpel lumphandlare så började TomTom samla på sig allt möjligt på bergssluttningen som verkade utsöndra magi. Efter ett kortare uppehåll så började vi bestiga berget. Det vilade helt klart en olustig känsla över berget. Vi sökte oss försiktigt uppåt och det verkade som om berget aktivt motarbetade oss. Otyg utsattes för het ånga vid mer än ett tillfälle, mystiska grottor öppnade sig, ibland kändes det som om vi gick i cirklar trots att de som kunde orientera insisterade på att vi gått rakt. Det värsta som hände var att berget plötsligt öppnade sig och var på väg att sluka trollkarlsskrället, men som tur var lyckades vi hiva upp honom innan berget slöt sig igen lika plötsligt som det öppnats. Vi nåde till slut toppen, men där fanns inte något orakel. Hade vi gått till fel plats? Fanns inte det gröna oraklet i Tocmeskogen? Vi spanade ut över skogen och plötsligt upptäckte vi en mindre undangömd dal vid bergets fot. Vi kanske inte var fel, kanske det var där oraklet fanns. Vi skyndade oss ned för berget. Men tydligen så var berget inte klara med oss. Plötsligt kom ett stort stenblock nedrullades mot oss. Alla försökte rädda sig undan bäst de kunde, dock så hann inte jag eller TomTom sätta oss i säkerhet då vi försökte rädda de andra först. Vi hamnade under blocket båda två. TomTom fick dock endast några skrapsår medans mitt ben krossades under blockets tyngd. Grönt blod sipprade fram, men ingen i sällskapet reagerade mina kroppsvätskors udda färg. Tack vare min omfattande mentala träning så kunde jag undvika att svimma av smärtan men det skulle kräva omfattande läkning innan jag åter skulle kunna använda mitt ben. Buren på Erons rygg fortsatte vi vår resa ned för berget. Som en sista avskedsgåva så valde berget att överraska oss på natten. När Eron vaknade så hade båda han och hans båge börjat sjunka ned i berget. Som tur var så hade TomTom kvar sin hacka och med hjälp av den så kunde vi åtminstone befria Eron från bergets ovänliga famn.
Vi kom fram till dalen och kunde ta oss ned för klippkanten tack vare ett ras som måste skett århundraden tidigare. I dalen fanns en mindre fortifikation samt en ö mitt på en sjö. Vi började med att ta sikte på ön, vi sökte oss bortåt sjön. Plötsligt så överfölls vi att en svärm småpilar. Tydligen försvarades skogen av en svärm älvor. Efter viss övertalning så gick de med på att föra Tyra till ön. På ön fanns en mycket vacker alvkkvinna som presenterade sig Melania och lät meddela att hon var det sista oraklet. Vi hade fullfyllt vårt uppdrag, men tydligen var vi tidiga. 3 månader för att vara exakt..
 
Byrax
Posts: 801
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Fri 17 Apr 2020, 15:20

Woaw! Hur många spelmöten hinner ni med egentligen?
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Sun 19 Apr 2020, 16:54

Nja, vi är inte riktigt så galna som vi verkar. Vi spelar vanligtvis 1-2 ggr i månaden. Dock så har jag en massa anteckningar som jag håller på och sammanställer just nu. Så jag kan släppa flera spelmöten varje gång jag postar
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Mon 20 Apr 2020, 08:10

Kristalltjuren
Det har varit tre behagliga månader med vila och träning, men nu är det slut på lugnet. Än en gång är vi tvungna att bege oss ut och rädda världen igen. Tydligen så är inte berget Ranz profetsia till ända.
Efter att vi funnit Melania så valde gruppen att dela på sig. Jag litar inte till fullo på Manghalde utan återvände till träsket för att hålla ett öga på både honom och våra 3 orakel som huserade på hand lilla holme i Skuggornas träsk (Allt detta var en ursäkt till gruppen, Casimos egentliga anledning var att fortsätta sin lära hos Manghalde och fördjupa sig ytterligare i shagultismens kunskap.). Det blev några intressanta månader. Tyvärr så är varken Manghalde, de blå barnet eller vargkvinnan inte de bästa konversatörer. Men jag och Nastigast hade ett intressant utbyte vad gäller matematik och astrologi. Han är en fascinerande person och har ett väldigt skapt intellekt, dock så är hans fysiska förmågor en kraftig begränsade faktor.
Mina reskamrater valde alla att stanna i Tocmeskogen med Melania och gick tydligen en intensivkurs i alviska för alla verkar kunna prata språket när de väl kom till Skuggornas träsk för att hämta upp mig och oraklen.
Ute i världen så har kriget fortsatt att rasa. Trakorien höll på att helt kollapsa under ransadernas anfall. Samtidigt så reste sig både Trindsmyra och Det heliga Kishatet upp i revolt. Men då natten var som mörkast så kom ljuset åter. Förbannelsen över ön Stegos lyftes och ut ur den eviga natten seglade en enorm flottstyrka som snabbt tog makten över det heliga Kishatet. Vilken sida stegoserna står på är ännu okänt men läget stabiliserades en aning för Trakorien.
Melaia lät meddela att vi var tvungna att fara till Stegos, tydligen skulle vi vara i säkerhet där och Melania behövde träffa stegosernas nya konung Arn Dunkelbrink. Resan dit var händelselös och i hamnen möttes vi av Arn, ridandes på Blatifagus. Otyg verkade sjunka ihop lite ytterligare när han såg besten. Han hade ju trots allt varit den ende av oss som stått öga mot öga med draken på Majura.
Arn välkomnade oss hjärtligt till ön, och verkade redan vara bekant med Melaia. Deras bekantskap verkade till och med vara något mer än bara bekantskap. Nåväl sådana värdsliga ting intresserar mig föga. Vi hade i vart fall lite tid att slå ihjäl på ön. Otyg begav sig ut för att titta på den unika lokala floran, TomTom verkade trivas alldeles utmärkt på ön och intresserade sig genast för det genomskinliga trät som man kunde finna på ön, själv strosade jag mest runt på ön och förundrades av den stegosiska kulturen. Som man hade kunnat misstänka så kände Tyra hur något började klia i hennes fingrar och en morgon fann vi henne liggandes i sin säng omgiven av små värdesaker. Dagen efter gick ryktet i staden att det hade varit inbrott hos några av de stegosiska ädlingarna under natten. Som tur var så riktades inte misstankarna direkt mot vårt sällskap.
Väl på ön fick vi också genomgå någon sorts ceremoni med en kvinna som kallades Modern. Vi skulle gå fram och titta henne i ögonen, tydligen skulle hon kunna så vårt innersta och efter varje person så sade hon något poetiskt. Allt gick väl förutom när vi kom till TomTom, kvinnan ryggade då tillbaka och blev alldeles blek och hon lämnade snabbt rummet. Ingen i gruppen var dock särdeles förvånad av att TomTom hade en mörk själ som kunde skrämma de flesta.
Våra loja dagar på Stegos avbröts dock plötsligt då vi blev kallade av kungen. Melania och Manghalde hade tydligen gjort en ritual för att finna någon som kallades Store Stenfar, men något hade gått snett. Manghalde hade slitits i stycken av någon osynlig makt, Melaia låg och svävade ovanför golvet medan vakterna som varit inne i rummet nu stod upptryckta mot väggen. Arn var i upplösningstillstånd och lovade guld och gröna skogar till alla som kunde hjälpa alvkvinnan. TomTom, Otyg och Tyra som alla har erfarenhet av magi gick samman och bollade idéer med varandra, de kom dock inte fram till något svar på problemet. Rummet verkade nämligen skyddas av någon sorts osynlig barriär. TomTom kände inte till någon demon eller odöd som skulle kunna orsaka denna reaktion. Vi försökte känna på barriären och använda våra magiska föremål, till ingen nytta. Då kom jag på en alternativ lösning.
Under mina månader i träsket så hade jag studerat profetian ytterligare. Jag kunde nämligen inte förstå funktionen av de blå barnet eller den remuntradyrkande vargkvinnan. De kunde ju knappt ens prata så vad var deras funktion, jag upptäckte då att vargkvinnans sång var magisk och kunde öppna låsta dörrar. Så jag hämtade henne och lät henne sjunga utanför rummet. Det fungerade och barriären upplöstes. Melania var fri! Arn kastade sig in för att hjälpa henne. 
Tydligen hade Melania fått reda på lite information på sin resa till de Grå hallarna. Store Stenfar befann sig i världen Bythos hos halvguden Nominatorn. Men vägen till de Grå hallarna och Bythos var blockerade av Shagul och Ebharing. För att ta oss till Bythos måste vi gå genom Wodamporten som låg på Fokalierslätten. Varför kan inte något bara vara enkelt för en gångs skull? Vi drogs sedan åt sidan av både Arn, Melania och översteprästen på Stegos som alla ville ge oss råd och tips.
Av Arn fick vi ett brev som lät meddela att vi var på uppdrag från kungen av Stegos samat att vi skulle söka upp Läderråttan (en tjuv i Fonta Cilor), av översteprästen fick ett brev till en av sina kollegor i Fonta Cilor och ett löfte om att en lärd man kunde följa med oss på vår resa, Melania gav oss en snäcka för att hjälpa oss finna vägen samt att vid Store Stenfar skulle det finnas någon sorts magisk penna som vi skulle vara tvungna att ta med oss.
Då vi aldrig varit några som drar fötterna efter oss så begav vi oss ut redan dagen därpå. Vi seglade med ett snabbt skepp upp till HOXOH, vi undvek dock staden och tog en flodbåt vidare till Fontra Cilor. Väl där sökte vi direkt upp värdshuset där Läderråttan brukade hänga. Han var dock inte där, tydligen hade han begett sig till en grannstad. Irriterad sökte jag och Eron därför upp templet där vi kunde överlämna brevet från översteprästen och hämta upp den lärde mannen. Otyg, Tyra och Helga uppsökte den lokala smedjan. TomTom stannade kvar på värdshuset och lät sig där underhållas av  de lokala nöjena, exempelvis ett gammalt hederligt krogslagsmål.
 
MogulCasimo
Topic Author
Posts: 50
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Mon 20 Apr 2020, 08:14

 
Tydligen var Läderråttan skyldig den svarta ankan Poultry pengar. Eftersom vi frågade efter Läderråttan antogs vi vara vänner med nämnda person och därför också delaktiga i skulden. Krogslagmålet var kort och brutalt. TomTom visade ingen pardon och den svarta ankan Poultrys hantlangare föll alla under hans nävar. Inte ens Poultry var snabb nog att ta sig från slagsmålet och hade snabbt blivit infångad av TomTom som i sin upphetsning ”råkat” slå av Poultrys ena arm. Nöjd med sin prestation så bar han glatt med sin Poultry mot templet. Efter att ha diskuterat med portvakten ett tag så trängde han sig in i templet och visade stolt upp sin fångst och började hota Poultry att berätta vad han visste om Läderråttan. Jag försökte mana till lugn, men Poultry var inte helt besegrad än han stack TomTom med en förgiftad nål för att sedan följa upp med att försöka hugga honom i benet. Båda visade sig vara ett misstag då TomTom blev mäkta irriterad, men efter att ha applicerat ett motgift så manade jag alla att gå och lägga sig för att ta tag i förhör m.m. när vi var utvilade och klara i huvudet.
Dagen därpå påbörjade vi vårt samtal med Poultry. Jag försökte hålla en civiliserad ton och uppmanade honom att berätta allt han visste. Dock så distraherades han hela tiden av TomTom och Helga som kom på nya och intressanta recept på tillagad anka. Vi fick dock reda på att Läderråttan troligtvis sökt sin tillflykt ut i öknen till en marknad som skulle hållas om några dagar. Så vi skaffade oss snabbt en guide som kunde leda oss över öknen och begav oss iväg, TomTom var ovillig att släppa Poultry så han fick följa med oss, samt den lärda mannen från templet. Resan dit var händelselös men den lärda mannen berättade mycket intressant saker om slätten och dess folk. Tyvärr så är slättens urbefolkning ganska så fula och jag ser inte någon möjlighet att sprida mitt budskap om fysisk förfining till dessa barbarer.
Väl på marknaden så sökte vi upp ett den lokala tavernan och det tog inte lång tid innan vi identifierat Läderråttan. Vi gick helt sonika fram och presenterade oss, hälsade att vi var utskickade av Arn Dunkelbrink och att vi var på jakt efter nyckelväktaren. Han berättade då att nyckelväktaren tydligen var en tjuv som hade stulit huelernas heliga reliker och sålt dem i Fontra Cilor för att sedan gripas och skickas till saltgruvorna. Läderråttan var dock ovillig att berätta vad det vad som stulits vilket väckte en viss misstänksamhet för gruppen. Men han lovade dyrt och heligt att han inget visste. Så vi begav oss iväg mot saltgruvan. Vi hade tur och även resan dit var händelselös. Väl framme som visade sig både vakterna och förmannen vara helt ointresserade i att sälja Nyckelväktaren till oss och sade bara åt oss att tala med ägaren. Tydligen var ägaren en något exetrisk man som levde i en pyramid vid sidan av gruvan. När vi undersökte pyramiden så gick det inte att finna någon ingång, men plötsligt materialiserade det sig men man. Tydligen besatt personen i fråga någon sorts tankeläsnings-kraft. Han avslöjade att han var ägarens familjar och han ville bli fri från avtalet han slutit med sin mästare. Ett avtal som bara kunde brytas med döden. Om vi kunde hjälpa honom med detta så skulle han självklart visa oss till Nyckelväktaren. Jag såg genast en användning för Poultry som vi släpat med oss ut i öknen, jag lovade honom att han skulle få 50sm och att vi skulle släppa honom fri om han bara dödade magikern åt oss. Jag, Poultry och Otyg gick in i pyramiden och fann magikern liggandes medvetslös på ett stenblock. Vi gav tillbaka Poultrys kniv och han smög fram för att döda magikern, när han höjde kniven så förvandlades den plötsligt till en giftorm. Han slängde ormen ifrån sig och den rörde sig nu mot mig och Otyg. Med osedvanlig smidighet så fångade Otyg upp ormen och gick bort med den till trollkarlen, det sågs som poetisk rättvisa att han skulle dö via sin egen magi. Efter att ormen bitit trollkarlen satte han sig plötslig upp, titta på Otyg och utbrast ”lammet skuttar i skymningen” och sedan föll han död ned. Både jag och Otyg var väldigt nöjde med att inget dåligt hänt då vi mördat magikern. Efter att fruktlöst ha sökt igenom pyramiden efter skatter så begav vi oss ut igen. Poultry insisterade på att vi skulle släppa honom fri och ge honom hans pengar. Precis när vi var på väg och släppa honom så säger TomTom att om Poultry stanna med oss så kommer han betala 10.000gm när vi klarat av vårt äventyr. Alla står som förbluffade över detta erbjudande. Men Poultry accepterade snabbt. Nåväl, vi visas nu till Nyckelväktaren, som tydligen redan dött i gruvan. Som tur var hittar TomTom en karta tatuerad på skalpen. Ytterligare diskussioner leder till att Läderråttan erkänner att han varit med och stulit huelernas heliga föremål och att det heligaste föremålet, enhetsstaven, har han gömt i en klyfta några mål bort. Något ovilligt tvingas han leda oss till platsen. Jag klättrar snabbt upp till klyftan för att hämta den heliga artefakten. När jag sträckte in handen så stack jag mig dock på någon sorts kvarlämnad giftboll. Direkt svepte jag in handen i min rock som Grubuga försäkrat mig skulle skydda mott alla gifter Casimos studier i shagultismen hade gjort honom immun mot gifter. Något som han döljt för gruppen), det verkar som om han talade sanning för jag kände inte av några effekter av giftet. Jag varnade de andra och släppte ned bollen som visade innehålla ett nervgift med Sty25, innanför den låg sedan staven. TomTom tog girigt hand om staven och gömde den i sin packning.
På natten så väcktes vi bryskt av Helga som höll vakt att ett lamm hoppade omkring inne i lägret. Efter ett visst rabalder lyckades vi fånga in djuret. Otyg saknades, det verkar som om magikern hade förbannat Otyg och varje följande kväll skulle han förvandlas till ett lamm.
Vårt nästa mål var huelernas heliga ruinstad. Men detta var förbjudet område, det krävdes hårda förhandlingar med huelernas shamaner för att få tillträde till staden. Läderråttan som var något nervös då han inte berättat om giftfällan tipsade oss om hur vi borde föra förhandlingarna. Jag tog ensamt ansvar för förhandlingarna då det ansågs som en svaghet att komma fler och att kvinnor inte var välkomna. Det tog 14 timmar men jag lyckades få till det bästa möjliga avtalet. Vi hade nu 5 dagar på oss att hitta porten, öppna den och besegra slemklumpen som täckte porten.   

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 3 guests