Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Den Vulgäre Enhörningen

Mon 02 Jul 2012, 13:14

Spelmöte 1

Scen 1 - Horsts startläge
Familjen di Mateo står beredd att hålla likvaka över familjeöverhuvudet som ligger på sin dödsbädd. De är samlade i sovkammaren i familjens en gång ståtliga tvåvåningshus som nu står lika förfallet som det omgivande kvarteret, precis på rätt sida floden i Bokrind. Den försfödde sonen Kastracoria har tagit Horsts tjänster i anspråk för att "förmå" den redan döde fadern att ge sin välsignelse till sin son. Vilket naturligtvis bara Kastracoria och Horst känner till. 

Medan familjen och de trognaste tjänarna tränger runt sängen inser Horst med en sjunkande känsla i magen att någonting i hans noga förberedda ritual har gått snett. Den dödes iskalla fingrar sluter sig kring Kastrocarias hals när han böjer sig ned för att motta väsignelsen! I panik drar Horst sitt käppsvärd och hackar av den dödes händer medan de församlade försöker ta in den fruktansvärda scenen. När de väl får tillbaka vett och sans jagar de efter Horst som försvunnit ut i natten men han lyckas undgå deras vrede. 

Horst Boss
En 28-årig apotekare från Milacke som efter att ha mördat sin fästmö och bror i vredesmod när han ertappade dem tillsammans nu ständigt söker sig djupare ned i nekromantikens mysterier i hopp om att en gång återförenas med henne. Han söker ibland tröst bredvid hennes kista i källaren till hans hus där han också har sitt laboratorium. För att inte svälta och möjligen för han är helt galen har Horst börjat framställa en ny drog som han säljer till Grunella, en hänsynslös gängledare som börjat göra ett namn för sig i den senaste tidens maktkamper. Drogen utvinns naturligtvis ur diverse körtlar från nyligen avlivdna. 

Öde: Besegra döden
Förbannelse: Allt som hotar arbetet gör mig mordisk
Blod: Eld 3, Vatten 1, Sten 1 och Vind 3
Förmågor: Nekromanti 1, Drogmakeri 1 och Läkekonst 1

Tillfälligt mål: Tjäna pengar på Hundparken

Knuten till Grunella
Skuggbefallning: Städa upp misslyckandet i Hundparken

Scen 2 - Belbozzas startläge
Vi befinner oss på Den Vulgäre Enhörningen där Belbozza språkas vid med ägaren Lupejo Hängbuk. Det finns en viss rivalitet, somliga skulle säga avundsjuka, mellan dem. Åtminstone från Belbozzas sida då de båda är landgångna sjöbussar men där Lupejo lyckats betydligt bättre än Belbozza som hittills fått nöja sig med att styra över ett gäng hamnarbetare i egenskap av en lägre tulltjänsteman. De slänger käft en stund och det är en lugn kväll på Enhörningen.

Belbozza da Ruhl
Öde: Jag ska sitta i Stuvans palats (Stuvan är en numera sliten men en gång imponerande patriciervilla i Nya Stuvan i Tricilve där den mäktigaste gängledaren håller hov och som med sedvanlig trakorisk humor kallas palats i anspelning på Kejsarpalatset).
Förbannelse: Utslaget balanssinne
Blod: Eld 1, Vatten 2, Sten 3 och Vind 2
Förmågor: Skeppare 1, Ligaledare 1 och Intrigmakare 1

Tillfälligt mål: ännu inget

Knuten till Petrus
Skuggbefallning: ännu ingen

Scen 3 - Den Vulgäre Enhörningen
Horst sitter i viskande samspråk med Leo Cario, en likbärare från Myrstacken som ibland hjälper Horst. De sitter vid ett av de rangliga borden då det är hart när omöjligt att att få en ålats i båsen (om man inte är beredd att betala för sig vilket Horst inte är). Belbozza kommer som vanligt instövlande och får höra det senaste från Hängbuken. Tydligen ska det ha skett en färskräcklig händelse hos en familj i Bokrind för några veckor sedan. Ryktena går isär på detaljerna men alla nämner hur den döende familjefadern försökte ta livet av sin förstfödde men dennes lönnmördare han före och tog en gång för alla livet av fadern. Lupejo har i vanlig ordning en egen teori och föreslår att Belbozza ska höra med Horst. Efter att ha blivit pressad av Belbozza tvingas Horst medge att han var där och ursäktar sig sedan för natten

Kommentarer
Egentligen var tanken att vi tillsammans skulle skapa karaktärer och skuggmakter detta spelmöte men eftersom enbart två spelare kunde närvara körde vi en mindre uppvärmning efter att vi var färdiga med respektives karaktär och skuggmakt.

Det var ganska trevande och skakigt men ändå kul. Det märktes dock att vi saknade ett driv vilket jag hoppas vi får när alla karaktärer och bifigurer är klara. Förhoppningsvis ger också skuggspelet en tydlig tråd till kampanjen.

Arbetsnamnet för kampanjen var Tricilves buksida men då tavernan Den Vulgäre Enhörningen intagit en sådan central roll i kampanjen passar det att låna tavernans namn istället. Hängbuken skulle utan tvekan varit stolt.
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Mon 02 Jul 2012, 21:20

Spelmöte 2
Alla närvarande förutom Belbozzas spelare. Jag (berättaren) spelade hans skuggmakt. 

Regeltekniskt spelpass 1

Skuggmakter
Gurnella; en hårdför gängledare fast besluten att kontrollera gängen i Tricilve. 

Jaffin; ledare för den fromma Väsignelsearmén som bara är en front för Jaffins gäng. Han har som mål att ses som en ledare för alla fattiga i Tricilve. 

Petrus; en tulltjänsteman i hamnen som även styr ett av hamngängen med järnhand. 

Digo; den av Digeta Longa utsedda agenten vars uppdrag är att kartlägga de nya gängen och om nödvändigt rensa ut oönskade element. 

Skuggspelsrunda 1
Maktkampen i Tricilves undre värld tar sin början då Petrus försöker Dominera Hamnen men misslyckas.

Jaffin försöker i sin tur Dominera Myrstacken och misslyckas även han.

Digo försöker stärka sitt Inflytande i Nya Struvan men misslyckas.

Gurnella skickar sina Krängare för att muta in Hundparken men misslyckas.

Efter sitt fatala misslyckande ligger Petrus lågt och Mobiliserar mer anhängare.

Jaffin misslyckas återigen öka sitt Inflytande, denna gång i Karniback.

Digo Mobiliserar även han nya agenter.

Gurnella misslyckas med sina mutförsök för att öka sitt Inflytande i Västra Garnisonskvarteret.

Petrus som har flest anhängare av alla falanger stärker tillslut sitt Inflytande i Nya Struvan och hans grepp om Tricilves hamn hårdnar betänkligt.

Efter att den senaste tidens explosiva våld lagt sig en smula är det klart för alla utom de mest nedgångna och utstötta att Petrus Dominerar maktkampen, än så länge.

Scen 1 - En helt vanlig kväll på Den Vulgäre Enhörningen (Startläge för både Dranos och Hanze)
Enhörningen är fylld till bredden med sjöbussar, gängmedlemmar, druckna stamgäster, fula horor, tiggarbarn, ficktjuvar och en och annan relativt hederlig arbetare. På en bågnande bänk någorlunda nära utgången, så att han åtminstone kan låtsas som att han gör sitt jobb, sitter den enorme Hanze, Enhörningens blåtatuerade utkastare. Han vänslas glupskt med en av serveringsflickorna som håller en tom ölstånka i ena handen så att även hon kan låtsas göra sitt jobb om det kniper. Var hennes andra hand är vet bara Hanze och de närmaste gästerna. 

In stiger Dranos; en rakryggad ädling med skarpskuret ansikte och en förmåga att skaffa sig fel sorts fiender. Vilket också är anledningen till varför han befinner sig på denna sylta som en simpel lejd man istället för att fortsatt jaga en karriär som officer i den trakoriska armén. Dranos är visserligen ingen lejd man vilken som helst, hans mästare är ingen annan än Digo. En agent från Digeta Longa vars uppdrag består i att kartlägga den uppseglande maktkampen mellan de större gängen i Trcilves undre värld och om nödvändigt rensa ut de mest företagsamma. Dranos befinner sig på Enhörningen för att ta reda på mer om en viss Petrus. En tulltjänsteman i hamnen som även rycktas vara en hårdför gängboss. 

Efter att ha hört sig för hos Lupejo försöker Dranos pumpa Hanze på information. Hanze vet ingenting om Petrus men väl en hel del om en annan tulltjänsteman vid namn Belbozza. Denne Belbozza ska stå i vägen för Petrus och kommer förmodligen dras in i maktkampen vare sig han vill eller inte.

Hanze Blåmunk
ÖDE: att i vredesmod mäta sig med andra i slagsmål och strid
Förbannelse: Att svika alla plikter och uppgifter när faten digna och bägarna skumma
Blod: Eld 2, Vatten 2, Sten 3 och Vind 1
Förmågor: Svärdskonst 1 och Bärsärk 2

Tillfälligt mål: Att göra Lupejo en väntjänst

Knuten till Jaffin
Skuggbefallning: Bli respekterad i Myrstacken

Dranos da Takest
Öde: Att skaffa fel fiender
Förbannelse: Säger vad jag tycker
Blod: Eld 3, Vatten 2, Sten 2 och Vind 1
Förmågor: Svärdskonst 1, Okvädning 1 och Intrigmakare 1

Tillfälligt mål: Att vinna en gnutta ära

Knuten till digo
Skuggbefallning: Lära känna Petrus motivation

Scen 2 - Vägg i vägg med Den Vulgäre Enhörningen (samma kväll)
I ett rum vägg i vägg med tavernan som Horst får hyra av Lupejo (som nogsamt aktar sig för att råka få veta vad Horst har för sig därinne) står både Horst och likbäraren Leo nedkletade av diverse kroppsvätskor. De har helt plötsligt fått tillgång till en mängd råvaror, de flesta funna flytandes med ansiktet neråt i hamnen. De har fullt upp med att extrahera substrakt från liken och framställa droger. Efter att ha slitigt hela dagen är de nu snart färdiga och Horst tvättar av sig det värsta för att gå in på Enhörningen och sälja sina varor.

Leo stoppar Horst- med tanke på den senaste tidens ökade tillgång på råvaror vill han ha ökad betalning. Detta vill Horst inte gå med på men efter en häftig ordväxling där både Horst och Leo hotar varandra med än den ena än den andra gängbossen slungas tillslut Horst ned i ett mörkt hål av tvivel och självrannsakan. Med mord i blicken tvingas han gå med på att bli skyldig Leo fyrdubbel betalning - hur ska han ha råd med detta? Horst som knappt äger kläderna på kroppen! Dessutom är han redan skyldig Lupejo för hyran till rummet.

Scen 2 - åter på Enhörningen (samma kväll)
Betydligt mindre självsäker träder Horst in på Den Vulgäre Enhörningen just som ett väldigt slagsmål bryter ut. Detta tillhör inte ovanligheterna och är det främste skälet till att Lupejo anställde Hanze som utkastare. Snart flyger ölsejdlar, krus och stolar om vartannat medan sjöbussarna och gängmedlemmar gör upp om kvällens nota. Både Dranos och Hanze blir lite överraskade där de står vid bardisken, djupt inbegripna i sitt samtal, men när två sjöbussar börjar veva efter dem tycker Hanze att det är dags att visa vem som bestämmer på Enhörningen. Dranos håller sig i bakgrunden ända till de två bussarna mot all förmodan lyckas få Hanze ur balans så han flyger bakåt över bardisken och blir liggande. När den ena följer upp genom att kroppstackla och hoppa på den liggande Hanze kopplar Dranos ett rejält grepp som ger Hanze den respit han behöver för att slutföra kampen. När sjöbussen flyger genom rummet och brakar in i röran i mitten på golvet håller alla med varandra om att det är dags att gå för kvällen innan någon gör sig illa på riktigt. Något skamsna men överlag vid gott mod linkar sjöbussar och gängmedlemmar ut genom dörren medan de önskar Lupejo och Hanze en god natt.

Tyvärr visar det sig att Lupejo fått sig en rejäl smäll i virrvarret och även om Horst försökt plåstra om honom (utan större framgång) är den normalt så fryntlige ägaren högst irriterad på Hanze som ju ska se till att nappatagen inte går överstyr.

Eftersnack (och matpaus)
Dranoz spelare blev kvällens/spelpassets spelare. Han hade gjort mycket för att dra med övriga spelare och sätta igång saker.

Regeltekniskt spelpass 2

Skuggspelsrunda 2
Efter att alla slickat sina sår under några heta sensommardagar i Tricilve går Jaffin på offensiven och Stärker sitt Inflytande bland de olyckliga i Karniback.

Digeta Longas man Digo har snabbt kastat om sina planer och ökar sitt Inflytande i de västra Tassemarkerna.

Grunellas mutpengar når äntligen rätt person bland soldaterna i Västra Garnisonskvarteret och hon Stärker sitt Inflytande där.

Petrus skakar om både hamnen och hela Tricilves undre värld då han jagar ut Digeta Longas agenter från Hamnen när han uppnår Dominans. Det sägs att han genom de resurser detta givit honom lejt en livs levande vindhäxa men det är säkerligen bara lösa rykten.

Jaffin håller brandtal och Mobiliserar sina Knäbrytare.

Digo ökar sitt Inflytande i även de östra Tassemarkerna.

Grunella misslyckas med att öka sitt Inflytande i Hundparken.

Petrus konsoliderar sitt grepp och mobiliserar sina trupper. Han är fortfarande Dominerande i maktkampen!

Scen 1 - den stinkande återvändsgränden bakom Den Vulgäre Enhörningen
När så Dranos tvingas söka sig bakom tavernan för att lätta på sin tyngda blåsa står den alltid lika svartklädde och magre Horst där och väntar på honom. Det visar sig att Horst fått för sig att Dranos är slav under drogerna men Dranos låter Horst förstå att så inte är fallet och att han helst inte har något att göra med honom. När så Dranos vänder sig om för att gå svänger ytterligare person runt bak hörnet och lägger sig i.

Det visar sig vara Kastrocaria di Mateo som vill språkas vid med Horst. Horst blir än blekare i synen och Dranos lyckas naturligtvis inte hålla sin mun stängd utan provocerar Kastrocaria. Ädlingen verkar inte bry sig nämnvärt utan gestikulerar åt sina lejda män att lära Dranos en läxa medan han ber Horst om en tjänst.

Kastrocaria vill att Horst ska döda hans yngre bror så spektakulärt och brutalt som möjligt och han låter förstå att Horst kommer lida om han inte går Kastrocaria till mötets. Horst har inget annat val än att böja sig för Kastrocarios vilja.

Medan detta korta möte har sin gång ser sig Dranos öga mot öga mot två grova män som visserligen inte är beväpnade med svärd som han men som ändå verkar se ut att veta vad de gör. Dranos drar sitt svärd men hejdar sig strax då hans uppfostran gör sig påmind. Han tvekar och kommer ihåg alla förmaningstal om ära och heder. Kanske har han blivit trött på att fly från sig själv, kanske är han trött på att ständigt göra sin långa lista av fiender ännu längre. Troligtvis får vi aldrig något svar men Dranos spänner ögonen i råskinnen framför sig och betvingar dem med hotelser och okvädningar istället för att smutsa ned sin klinga med deras låga blod. Medan de försöker hitta sitt mod släntrar Dranos helt sonika iväg och lämnar Horst och Kastrocaria åt sina öden (det är ingen som ser hur Dranoz skakande lutar sig mot en väg för att hämta andan så snart han rundat hörnet).

Scen 2 - familjen di Mateos residens
Efter att genom nekromanti och svartkonst skaffat sig en odöd tjänare står Horst framför porten till Kastrocaria di Mateo. Hans blick lyser av vansinne och mord. En gest från svartkonstnären och den bastanta dörren slås upp av den odöde. Horst marcherar upp för trapporna till skriken från familjemedlemmar och tjänare, raka vägen till samma sovgemak där denna delen av historien tog sin början. Kastrocaria möter honom utanför rummet. Med sin vita nattsärk och ljusblonda hår flygande bakom sig ser den arrogante ädlingen nästan ut som en vålnad även han. Kastrocaria hinner inte mer än att protestera innan Horst befaller den odöde att krossa ädlingen. Utan en blick på dödskampen, ja nästan utan att stanna upp, fortsätter Horst in i sovgemaket där han letar efter penningarna och snart har han hittat vad han söker. När han passerar den odöde som högst bokstavligt har krossat, knäck och klämt sönder Kastrocaria så att det knappt går att känna igen slamsorna som något mänskligt, släpper Horst den magiska kraften som binder liket till hans tjänst och de två före detta människorna falker samman till något oigenkännligt. 

Scen 3 - Enhörningen
Dranos söker upp Hanze på den Vulgäre Enhörningen. Dranos behöver hjälp för att komma åt Petrus men Hanze är inte så värst intresserad även om han verkar vara beredd att ställa upp. De bestämmer något löst om att ses till kvällen.

Här bryter vi för kvällen men tekniskt kommer vi fortsätta på samma spelpass nästa spelmöte

Kommentarer
Den första skuggspelsrundan koncentrerade vi oss på att få rätt alla regler och tärningsslag så vi brydde oss inte om att beskriva komplotterna. I den andra skuggspelsrundan försökte vi göra detta lite mer även om fokus fortfarande låg på att få det hela rätt.

Jag har inte tagit med riktigt alla scener, några mindre återhämtningsscener är bortagna. Mest för att jag varit lite slarvig med anteckningarna. Det kan också betyda att jag fått något om bakfoten. 

När det gäller reglerna så har det flutit på och det känns som att spelets olika regler faller på plats. Jag kan nästan höra det klicka men vi lär behöva ett par spelmöten till innan de hamnar i bakgrunden. Vi använde oss av spelmarker för de olika eländena vilket varken var till eller ifrån för de flesta spelarna men som gjorde det väldigt lätt för mig som spelledare att använda mig av deras elände eller anpassa konflikter därefter.

Eftersom inte alla karaktärer var färdiga inför detta mötet var det svårt för mig att skapa prövningar (särskilt som en av de spelare som faktiskt gjort sin karaktär inte kunde komma). Jag tyckte det flöt på ändå men jag kände tydligt att jag behöver förbereda mig ordentligt nu när allt är satt. Det är häftigt att se berättelsen skapas direkt i spel och även om det känns ovant (jag är normalt en traditionalistisk rollspelare) så är jag säker på att jag kommer ta med mig många lärdomar från Svavelvinter till andra rollspel. 

Hittills har jag inte sett den starka kopplingen mellan skugg- och karaktärsspel som jag från början trodde skulle bli fallet. Det känns som skuggbefallningarna lätt faller bort bland alla öden, tillfälliga mål och annat. Särskilt som det inte finns någon konkret belöning för att slutföra den. Jag ska studera reglerna för befallningar närmare. Det kanske är något jag missat.

Istället var det bifigurer, öden och tillfälliga mål som drev spelet framåt.

Tanken är att spela Svavelvinter "rent" utan att ändra eller lägga till något så här den första gången men något vi alla var överens om att ändra var röstningen på kvällens spelare. Istället för att rösta diskuterar spelarna tills de kommit fram till ett konsensus.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Tue 03 Jul 2012, 00:10

Briljant, skitkul läsning!

Att de första spelpassen kan bli lite trevande är väldigt vanligt, så har det varit i alla kampanjer jag har spelat av den här typen. Det tar ett tag innan spelarna är varma i kläderna i sina roller och vet vart de vill gå. Känner du att det flackar omkring alltför mycket är prövningar ditt bästa verktyg för att pusha spelet i en viss riktning. Det heter ju karaktärsdrivet spel - inte spelardrivet. Spelarnas vilja är förstås viktig, men med hjälp av prövningarna sätter man hinder i deras väg.

Skuggbefallningarna är ett annat verktyg för att fokusera spelet. Att det är andra spelare som sätter dem är kul, ger oväntade vändningar och besparar SL en hel del jobb, men risken är förstås att befallningarna spretar åt väldigt olika håll. Du har rätt i att skuggbefallningar inte ger någon konkret belöning - men om man vägrar uppfylla sin befallning kan man inte öka sin ödestyngd = karaktärens utveckling avstannar. Så förr eller senare, om man vill bli mäktigare, måste man (åtminstone försöka) utföra sin befallning.
Fria Ligan
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Tue 03 Jul 2012, 18:53

Tack Tomas, kul att du tycker det är roligt att läsa! Att skuggbefallningen krävdes för att få öka sin ödestyngd hade jag inte koll på. Vi försökte kolla upp detta under spel och jag förstod då att en ny skuggbefallning bara får göras när ödestyngden ökar. Att det är tvärtom kommer nog sätta fart lite mer på karaktärerna/spelarna då det ju indirekt blir en belöning i form av möjlighet att "levla upp".

Jag ser mycket fram emot nästa spelmöte om två veckor då alla bör vara på plats och intrigerna kommit igång.

Här är vårt skuggspelsbräde just nu:
Image
http://i23.photobucket.com/albums/b361/ ... runda2.png

Ställningen just nu är:

Petrus med totalt inflytande 6 (dominans i en nyckelsfär) och resurserna Våldsamma Hamnsjåare 2, Kustridare 2, Mutfond 1 och Vindhäxa 1.

Jaffin med totalt inflytande 5 och resurserna och Religiösa Fanatiker 2 och Knäbrytare 2.

Digo med totalt inflytande 5 och resurserna Agenter 2 och Informatörer 2.

Gurnella med totalt inflytande 5 och resurserna Gäng med ligister 2 och Krängare 1.

Uppdaterade brädet och ställningen 120706
Last edited by Bladerunner_35 on Fri 06 Jul 2012, 20:38, edited 2 times in total.
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Tue 03 Jul 2012, 18:57

Spelaren av Horst gjorde följande klargörande på vårt privata forum och eftersom det förklarar en hel del klistrar jag in det även här:
Bra sammanfattningar

Det enda jag vill klargöra (för att försvara Horsts heder ) är att jag först trode att jobbet skulle vara av nekromantisk natur och därför godtag jag det. Senare kom Mateos tjänare och förklarade att det var ett lönmord som det var tal om. Horst ville inte mörda någon men var rätt djupt i skiten här så för att lösa sina problem valde han att 1. mörda den äldre brodern så att han inte skulle kunna hämnas när Horst vägrade mörda den andra brodern. 2 . Stjäla pengar att betala Leo och hängbuk med. och 3 . Säga att han godtog lönmordet först så att han skulle ha tid att väcka en zombie och använda den för att lösa problemen med. Och slutgiltligen 4. Försvinna i natten och vara säker för alltid.

4. Har kanske inte hänt än men jag är säker på att ingenting kan gå fel nu...
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Tue 03 Jul 2012, 20:32

Med tillåtelse av spelaren delar jag här även med mig av bakgrunden till Hanze eftersom jag tycker den är väldigt välskriven:

Hanze Blåmunk
Ålder: 20 år
Utseende: Väldig kroppshydda

Skrå: Munk
Hemort: Tricilve
Ursprung: Kusma, Saphyna
Språk: Västjori; Saphynas bastardspråk

De fyra bloden
Sten: 3
Vind: 1
Eld: 2
Vatten: 2

Erfarenheter
1. Vann den stora grisskrikartävlingen i Pjullo
2. Festade med S’rid-be-Ghiles värsta avskum
3. Kämpade på arenan i Tricilve och förlorade men överlevde

Förmågor och expertiser
Svärdskonst 1 (massiv järnstav, +1 Skada)
Bärsärk 2 (Okontaktbar, Ingorera elände)

Öde
Att i vredesmod mäta sig med andra i slagsmål och strid

Förbannelse
Att svika alla plikter och uppgifter när faten digna och bägarna skummar

Fem ägodelar
1. En stridsstav i järn.
2. Ett munkbrev (från Ranzinersekten, som intygar att Hanze är en äkta och full Ranzinermunk och reser i ordnens intresse).
3. En bronsmedaljong med Trocuspas heliga symboler.
4. En silverplunta, graverad med da Crumpa-ättens vapenmärke.
5. En svinaherdes horn.

Utseende
Hanze är en väldig oxe till karl, eller kanske snarare än ugntjur för han är endast tjugo vårar gammal. Huvudet är stort, klotrunt och ljusgult, som en tjugopunds ost gjord på kärnmjölk från Frimbolinerslättens fetaste kreatur. Käkarna är kraftiga som en bitvargs, läpparna fylliga, den brutna näsan en liten knopp. De små grå ögonen speglar Hanzes sinnestillstånd. Vanligen är de spegelblanka som Trakoriska sjön i stiltje, men om Hanze känner sig förorättad slår vredens blixtar ur dem och om han känner sig lycklig (oftast när han är berusad) så lyser de av glädje som ett barns inför ett nytt under. Hanze rakar hår och huvud, som en munk bör, men så sällan att både skalp och anlete ofta täcks i en tjock, mörkt skäggstubb.

Hanze har nackmuskler, axlar och skuldror som en grävling, svällande överarmar och väldiga händer som sagans rese, bröstkorg som en tunna, en matstinn, löshullad buk, och massiva ben, som två hundraårsekar från Tocmerskogen.

De tatueringar som har gett Hanze hans smeknamn är i kargomitisk stil: vejdeblå, snirkliga, onda. Över hans rygg, nacke, skuldror och överarmar kryper, krälar och dansar diverse hedniska gudar, demoniska makter och urtidsmonster fram. Fältslag, människoroffer och demondyrkan avbildas alla med vällustig kargomitisk detaljrikedom.

Hanze bär en fläckig och flottig munkkåpa i ofärgad vadmal, en (oftast tom) plunta och en väldig stridsstav i järn, den som han stred med i Tricives gladiatorspel, så tung att de flesta inte kan lyfta den och som sägs vara Forkkan Halvapa egen.

Personlighet
Hanze är en frossare, livsnjutare och slöfock. Han saknar kvinnotycke och kvinnointresse, men dyrkar bordets håvor och dricker med vällust allt som kan berusa. När han sätter tänderna i en särskild läckerbit bryter han ofta ut skratt så att halvtuggad mat eller drycksljom sprutar över bordsgrannarna.

Hanze är en godtrogen och vänfast person. Han är obildad, något dum, inte alls skarpsynt eller subtil, men utvecklar understudnom en viss slughet. Han är impulsiv; snar till vänskap och snar till vrede, och väldig är hans lojalitet med de han ser som sina vänner och väldigt är hans hat mot de han ser som sina fiender.

Några djupare mål än att njuta för dagen har inte Hanze. Men att uppnå dem kan vara svårt nog för en godtrogen latmask utan andra förmågor än att kunna slåss i en stad som Tricilve. Hanze driver dit livets vindar för honom, och livet tenderar att sända äventyr i hans väg.

Bakgrund
Första omgången. Om hur en viss Hanze föds och blir svinaherde
För tjugo år sedan föddes i den lilla byn Kusma, som ligger på ön Saphyna vid Limmarsfjärsets stränder, just där Frimbolinerslätten går över till Tocmeskogen, en välväxt gosse. Pojken kom till världen lurvig som en björnunge och vägde lika mycket som en slaktfärdig kalkon; tretton skålpund tung var han, och inte ett uns mindre. Han var inte sina föräldrars (vars namn här ska lämnas outsagda för att skona dem från andras hån över att ha fått en så märklig son) första barn, och inte det sista, men inget av deras andra barn var som denne pojke, som fick namnet Hanze. Han tappade snart sin päls, men växte och växte och växte och var efter bara några månader stor som en tvååring.

Därtill hetsade av traktens spåkvinna trodde snart alla i Kusma att pojken var ett av de vidunderliga och olyckssaliga silverbarn som ibland födas på Saphyna. Det skänkte pojkens enfaldiga moder en viss stolthet, men de andra i byn förstod att ett silverbarn inte är någon välsignelse, utan en förbannelse, och att pojken skulle dra dem alla i fördärvet om han därtill gavs möjlighet. Men modern vägrade att lyssna på deras prat om att sätta ut gossen i Tocmerskogen för att tas av trollen; hon var ensam av alla i byn att inte tro att barnet var en bortbyting.

Hanze fick en svår uppväxt. En utböling blev han och utstött, men han lärde sig snart att han var starkare än alla i sin egen ålder – och att vildsint temperament och svingande knytnävar kan tysta hån. Omtyckt blev han icke, och inte heller accepterad, men i alla fall lämnad ifred. Han aptit var så väldig att hans föräldrar förfasades. När han var sju åt han lika mycket som en heldräng, och när han var tolv som en manipel resekämpar. Hade pojken gjort rätt för sig hade det väl inte gjort något, men nu var han trög till och med för ett barn från Saphyna och förstod inte att göra de enklaste göromål rätt. Därtill hade han föga tålamod och var en osedvanlig latmask. Att tukta honom bet lika mycket som att hälla vatten på en raugon. Det enda pojken dög till var att vakta byns svin, så att de inte förvirrade sig in i Tocmeskogen. Så vaktade svin gjorde gossen, och var nöjd därmed, ty han behövde inte göra mer än att sitta på sin växande ändalykt, tugga på sin matsäck och då och då skria på grisarna eller tuta i sitt horn när de kom för nära skogens mörka bryn.

Men hans fader insåg med sorg i hjärtat att gossen höll på att resten av familjen till svältens rand. Något måste göras, men vad?

Andra omgången. Om hur Hanze blir härold hos baron Valder da Crumpa
Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sexton, att det var bryggarslag i byn Pjullo. Hanze fick följa med sin far dit, om inte annat för att kunna utfodras vid andras bord. En grisdrivartävling var utlyst, och Hanze hade tagit med sig Ekvältaren, det väldigaste svinet i hela Kusma. Tävlingen startade med en smäll knallpulver, och de olika byarnas grisherdar började jaga på sina svin med rop och hornstötar. Det visade sig snart nog att ingen av de andra herdarna hade något att sätta emot Hanze. Han hade en torndönsstämma som helt dränkte de andra gossarnas gälla skrin, och hans blåsbälgar till lungor blåste så kraftiga ljud i svinahornet att de andras horn lät som svalans kärlekspipande jämte elefantens vredestrumpetande. Alla svin utom Ekvältaren flydde fältet i fasa.

Den dagen var en lokal adelsman, baron Valder da Crumpa vid namn, i byn för att roa sig med att titta på småfolkets löjliga nöjen och skjuta på dem med sitt armborst för att påminna dem om deras skatter och pålagor till hösten. Han bevittnade Hanzes seger. Det hör till saken att alltsedan Ylarnas afton sätter mången saphynsk adelsman en ära i att ha en så högljudd härold som möjligt i sin tjänst, en som helst ska ha en dunderstämma lika kraftig som den store Skrynk en gång sades ha haft. I Matagadebergens dalgångar mötas deras härolder ibland till väldiga vrålartävlingar som får stenblocken att studsa ner för bergssidorna som bergsgetter berusade på övermogna höstäpplen.

Valder da Crumpa bestämde sig på stående fot att han måste ha pojken i sin tjänst och träna honom till sin härold. En sådan högljudd talang hade han aldrig sett, och han såg för sitt inre de andra adelsmänens gröna nunor när han visade upp sin unga Skrynk. Han sökte genast upp pojkens fader, som snabbt förstod att gudarna hade lyssnat på hans böner. Inte utan en viss saphyns bondslughet lurade han i baronen att gossen var mildsint, foglig och läraktig. Baronen var inte tappad bakom en vagn och litade inte fullt på faderns försäljartal, men när han frågade runt om Hanze bland de andra bondlurkarna från Kusma intygade de alla vilken förträfflig ung man han var, ty de ville bli av med detta silverbarn som de i sin enfald trodde att han var.

Några veckor senare hade Hanze tagit sin boning i Valder da Crumpas borg i Matagdebergen.
Den noble baronen började snart ana ugglor i mossen. Pojken var tröglärd och egensinnig. För honom dansade bokstäverna kring på pappret som pigorna kring majstången och läsövningar gav honom endast huvudvärk och en än större aptit än vanligt. De saphynska adelssläkternas sköldmärken flöt för honom samman till hopplös färgsoppa, och skillnaden mellan en pelikan och en grip förblev för honom ett förborgat mysterium. Inte heller kunde han lära sig blåsa i den ädla silvertrumpeten, för han var tondöv som ett klippblock och därtill så handstark och lungkraftig att han hade sönder den ena trumpeten efter den andra. Endast att skrika dög han till – och han åt som ett lejon.

Den stolte baronen insåg med rodnande kinder att bondtjuvarna från Pjullo hade dragit honom vid näsan och att han skulle bli utskrattad på hela Saphyna om han försökte näpsa dem för deras fräckhet. Något måste göras, men vad?

Tredje omgången. Om hur Hanze blir en helig munk av bansikan
Nu föll det sig så, strax efter att pojken hade fyllt sjutton, att en kusin till Valder da Crumpa, en viss Sandor Silveryx, en mästare av bansikan kom på besök i borgen. Just som Sandor trädde innanför borgens portar, drabbades Hanze av ett vredesutbrott riktat mot borgens magister som just för den sjuttonde gången hade försök förklara skillnaden på ”p” och ”b” för honom. Magistern kom flygande med fladdrande mästarrock och landade plask i gödselhögen och med ett avgrundsvrål kom Hanze hoppande efter med mord i blicken. I den efterföljande striden krävdes det ett dussin av baronens soldater för att brotta ned pojken, som beväpnad med en gödselgrep försökte spetsa den gode magistern och alla hans bokstäver. Imponerad såg Sandor hur gossen lika plötsligt som han vredgats tappade all stridslust och fogligt lät sig ledas från valplatsen. Han tyckte sig i pojken se inte bara en osedvanlig talang för våld, utan anade också i hans sinne en naturlig begåvning i bansikans självkontroll. Yngligen syntes honom redan ha förstått eken, stenen och frötes principer, som mången svärdsviftande adelsyngel och grym kondottiär aldrig lyckas greppa.

På festen kvällen efter talade Sandor storögt om gossens dåd, och Valder da Crumpa såg nu sin chans. Han smög sig genast åt sidan och bad magistern att droga pojken, samtidigt som han talade sig varm för hans enkla bondvishet och stora kroppskrafter inför kusinen. När Sandor morgonen efter språkade med Hanze var han under inflytande av majjagräsets extrakt, lung som en filbunke och uttalade de märkligaste sentenser, som Sandor tolkade som en naturlig visdom och djup mysticism. Även hans aptit var stillad av extraktet och när Sandor så att Hanze levde endast på sönderkokta morötter och källvatten bestämde han sig – här fanns en sällsynt begåvning. Han måste ta pojken till sitt kloster Bhannavil och där sätta honom att lära bansikan. Kanske var han rentav den vidunderliga kämpe som hade förutspåtts att återuppväcka den gamla bansikans renhet?

Valder da Crumpa låtsades vara mycket fäst vid sin blivande härold, men lät tillslut sin kusin köpa loss pojken för en vacker slant. Några veckor senare fanns sig Hanze på Bhannavil med rakat hvuvud. Han var en munk av bansikan.

Sandor upptäckte snart nog att allt inte var som det skulle vara, men han var fäst vid sin vackra idé om Hanzes storhet och trängde undan allt det som redan under resan från borgen tydde på att han hade haft fel.

Pojken började skolas in. Han hade en våldsam läggning och Sandors mödor att lära honom De sjutton vapen var inte bortkastade. Inte minst lärde han sig snabbt att strida med järnstaven och stridsdolken. Men pojken var varken vis eller stillsam; han var korkad, dryg och otyglad. Han tappade gång på gång humöret istället för att låta vreden vila stilla som en klippa på flodbottnen. Han smet ut natt efter natt och i S’rid-be-Ghile vann och förlorade han pengar på smickelbräde och armbrytning. Han tog med sina nya dryckeskamrater – brottare, barder och tatuerare – till templet, där de frossade i vin och kapuner medan de andra munkarna svårmodigt tuggade på sina olivkärnor och isterband. Hanze svirade hela nätterna medan de andra kämparna på klostret späkte sina lekamen för att betvinga smärtan från gryning till skymning och han snarkade långt i på dagen medan de andra munkarna svettades och slet ont med armhävningar och svärdssvingningar.

I protest mot Hanzes skörlevnad gick de andra munkarna i strejk. De nedlade sina hantlar and träsvärd för att kasta sig ut i ohämmade utsvävningar som om de var med i en Uelgeric-kult.

Sandor Silveryx accepterade till slut med ett styng av besvikelse att han hade haft helt fel. Hanze kunde säkert bli en utmärkt flåbuse men skulle aldrig förstå ens de enklaste av bansikans grundsatser. Och han som hade talat vitt och brett om detta underbarn! Något måste göras innan hela templet och halva hans anseende gick åt pipan, men vad?

Fjärde omgången. Om hur Hanze blir en av Ranzinersketens tålmodiga bergslyssnare
Bland Hanzes dryckesbröder fanns en kargomitisk renegat, en ormtjusare, hypnotisör och tatuerare vid namn Yxxmoffa. Sandor Silveryx erbjöd renegaten en nätt summa silver mot att denne tjusade den svagsinte Hanze liksom en spottande bergssnok från Laabne, och denne behövde inte tänka länge innan han tackade ja. Snart nog var Hanze stilla som ett vaggebarn dövat med ölsupa, och satt som en stenstod i sin cell och stirrande tomt in i väggen. De andra munkarna återupptog under stillsamma glädjerop sina asketiska övningar.

Sandor Silveryx hade så klart fortfarande Hanze på halsen. Då kom han att tänka på den märkliga sekten med munkar på berget Ranz, de som tränar sig i tålamod och spenderar åratal med att lyssna på vad de tror är berget Ranzs profetiska röst. Sandor skrev ett brev, listigt formulerat för att inte innehålla en enda lögn, till sekten överordnade där berättade om en akolyt vid sitt tempel som var alltför stillsam för att kunna lära sig bansikan, men som gärna stirrade på väggar dagarna i ända med ett synbart outtömligt tålamod. Han erbjöd sig att bekosta den unge munkens överresa till Paratrona mot ett löfte om att denne skulle tas omhand väl. Sandor Silveryx var känd som en hedervärd man, och snart nog var avtalet slutet.

Hanze och Yxxmoffa anlände till Ranz och munkarna där svallade över av glädje inför Hanzes stilla sinne; inget tycktes kunna störa denne tröge jätte, som bara stilla satt och stirrade tomt framför sig. Inte ens när kargomiten ristade hans gulbleka hud med sina nålar så rörde han en min; han var helt sluten i sig själv. Kanske var han den munk som en gång för alla skulle lösa de gåtor som Ranz uttalade?

Lyckan varade tills Yxxmoffa en kväll smet iväg från klostret. Hanze vaknade. Hans hunger visste inga gränser och när munkarna förklarade sina läror för honom första gången brast han ut ett skratt som hördes halva vägen till Tricilve. Hela hans kropp skakade och hoppade som en jättes trumma och ett stenskred föll ned från berget som om Ranz själv vredgades över denna blasfemi mot hans gudomlighet. Flera hyddor förstördes av stenskredet och ett halvdussin munkar mörbultades svårt av stenregnet.

Munkarna stod snart på förtvivlans rand. Hanze åt som en häst. Hanze skrålade och sjöng. Hanze bråkade med tjänstefolket och slog sin stridstav i väggarna. Hanze fes och rapade. All den ro och stillsamhet som de behövde för att lyssna på sin guds röst var som borta. När Hanze en dag i sin okunnighet förorenade en av de heliga grottorna och sedan spydde i abbottens heliga mössa var måttet rågat.

Munkarna insåg att de måste göra sig av med Hanze innan Ranz i vredesmod lät hela bergssidan rasa ned i Malossisjön med heliga grottor, tempelhus, tjänstefolk och allt – men vad?

Femte omgången. Om hur Hanze blir kämpe på Tricilves arena
Lösningen på deras problem blev Bosper da Vinfengi, ägare till en mindre gladiatorskola i Tricilve. För det föll sig nu så att Bosper kom till Mazmatra för att leta efter spjutmat till arenorna. Där berättade han vitt och brett om klingande guld, starkt vin och löshullade kvinnor för att locka traktens ungdomar till sin skola. Nyheten nådde även Ranz. Munkarna hade fått sin chans.

Hanze skickades ensam i en eka till Mazmatra med en pung full med silver och order att köpa vaxljus, vadmal, langocker och diverse läckerheter till Ranzreningen. Sedan hade naturen sin gång. Hanze glömde hälften av allt han skulle köpa, berusade sig svårligen på ett värdshus, hamnade i krakel med värden och gick i flyllan bärsärkagång med sin stav. När Bosper och hans mannar hörde de vilda vrålen och skriken om nåd från stadens vakter trodde de först att något monster från Skuggornas träsk hade anfallit staden. De rusade mot ljudet från vad som lät som ett fullskaligt fältslag och såg Hanze i vilt raseri strida ensam mot halva stadsvakten. Bosper och hans mannar tittade storögt på varandra och sade, med ansikten lysande av glädje: ”Honom ska vi ha!” Tillsammans med statsvakten lyckades de till slut avväpna och brotta ned den ilskne titanen.

Hanze vaknade, surrad som en langock innan grillen, i en av Bospers järnburar. Bosper förklarade för honom att han i sin storsinthet beslutat sig för att muta stadens myndigheter för att lägga ned åtalen om massförstörelse av privat egendom och nio fall av misshandel – om Hanze lovade att följa med honom och bli hans gladiator. Efter att ha hört gladiatortränarens prat om guld, vin och fest dagarna i ända behövde Hanze inte tänka länge. Han sade ja, allt medan Bosper log i mjugg över att han lagt händerna på en så vildsint stavkämpe. Han anade början på en gyllene era för sitt gladiatorhus, ett där Hanze hyllades av tiotusenhövdade skaror för den ena segern efter den andre.

Några dagar senare fanns sig Hanze, förundrad och storögd som en saphynsk bondlurk inför en resande cirkus, i Tricilve. Bosper da Vinfengis gladiatorskola var hans nya hem och han var som en fisk i vattnet. Varje dag växte han i styrka, uthållighet, snabbhet. Dyr i drift var han, så klart, men Bosper bet ihop, för han ville inte försätta sin stora chans att bli en berömd och rik gladitortränare. I över ett år tränade han Hanze och drev drev honom så hårt han vågade samtidigt som han spred rykten om Hanzes storhet. Den störste stavkämpen sedan Forkkan Halvapa, ja, och därtill bärare av Forkkans egen legendariska järnstav, som Bosper återfunnit i kämpens grav. Först när stadens gladiatorfinsmakare höll på att koka över av nyfikenhet, först när vaden för och emot detta krigiska underbarn hade trissats upp till enorma summor, först då släpptes Hanze fram på arenan.

Ack! Först när Hanze stod där och blinkade som en dvärg i solen en vårdag med tiotusen vilt skrikande åskådare på läktarna uppdagades hans scenskräck. I samma ögonblick som han trädde ut på arenans heta sand lämnade alla kraft hans armar och hans vildsinhet smälte som en klick smör på en klippa på Fokalerslätten. Ziddus Hrarkans vildmansklubba slog honom gul och blå, spräckte hans ögonbryn, knäckte hans näsa, bröt hans fingrar, allt medan publiken ömsom buade åt Hanzes klumpiga rörelser och ömsom skrattade åt Bospers hårslitande och tårar. Just när det Ziddus skulle utdela det dödande slaget stormade delar av publiken arenan. Bosper hade i deras ögon överbevisats för att ha spritt ut falska rykten om sin kämpes storhet – och säkert satt stora summor mot honom – och under vilda rop om ”läggmatch” rusade de in med mord i blicken.

De efterföljande upploppen varade i tre dagar och slutade först när kejsarens eget garde sattes in.
Bospers stall var skingrat, hans skola en rykande ruin och hans rykte oåterkalleligen förstört. Men han fick aldrig en möjlighet att göra sig av med Hanze. Denne var borta.

För i förvirringen efter sin första och sista gladiatorkamp smög sig Hanze undan. Han var inte det minsta skamsen, men lite nedstämd över hur det gått och söp och åt så klart upp sina sista slantar – och ett antal slantar han inte hade. Men värden på värdshuset som Hanze hamnat på - Den vulgära enhörningen vid namn - visade sig vara en storsint och förlåtande man som hette Lupejo Hängbuk. Om den stukade kämpen kunde stanna hos honom och hjälpa honom att ta hand om stökiga kunder och annat besvär kunde Hanze sova i köket och äta hur mycket kan kunde. Hanze tackade ja.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Wed 11 Jul 2012, 09:02

Det var en bakgrundshistoria som hette duga! Har hunnit läsa den först nu. Underbart! :)
Fria Ligan
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Sat 28 Jul 2012, 19:04

Spelmöte 3
Alla närvarande.


Fortsättning på spelpass 2

Scen 4 – utanför Belbozzas bostad, tillika timmermanstuga där han reparerar pråmar


Belbozza står djupt försjunken i tankar alltmedan han rensar bottnen på en pråm fri från sjöborrar och annat. En av hans trogna mannar bankar på porten och efter att ha blivit insläppt berättar han hur ett gäng är på väg hitåt! Belbozza möter sina män utanför och snart kan han konstatera att det mycket riktigt rör sig en grupp hårdföra män upp längs huvudgatan.

Belbozza beordrar sina män att hålla sig bakom hörnet och går sedan utan rädsla fram för att möta männen ansikte mot ansikte. Deras ledare XXX låter sig inte avskräckas utan förklarar att Gurnella är den nya bossen i stan’! Snart svingar de båda sina påkar och ger varandra var sin redig smäll. Medan de två ledarna ragglar omkring och försöker återfå sansen slungar sig de båda gängen med hesa skrik och grova tillmälen mot varandra. Efter en kort men häftig strid står det klart att Belbozzas karlar är strået vassare och medan Gurnellas gossar flyr eller kryper därifrån. De som aldrig mer kommer stå slängs i hamnen eller någon närbelägen kloaköppning.

Scen 5 – Lupejos födelsedagsfest

Dranos kommer förbi den Vulgäre Enhörningen tidigt på morgonen och övertalar Hanze att hjälpa honom med ett ljusskyggt uppdrag senare på kvällen. Tyvärr visar det sig inte bättre än att Lupejo bestämt sig för att fira sin födelsedag och allt vad Hanze lovat försvinner i en allt snabbare strömvirvel av vin, kvinnor och mer vin. Belbozza sitter som vanligt i sitt hörn och pimplar öl och till och med Horst deltar måttligt i festandet så Dranos har inget annat val än att låta sig svepas med av stämningen.

Scen 6 – naturen kallar

När så Dranos vinglar hemåt framåt småtimmarna tränger naturen på och han ställer sig och pissar mot en husvägg. Det vill sig inte bättre än att detta råkar vara husväggen till Petrus högkvarter och snart sticker ett fult tryne ut genom dörren och ber Dranos flyga och fara. Dranos tar illa vid sig och läxar upp personen efter noter innan han stegar vidare genom natten.

Eftersnack

Kommentar

Jag hade förberett en prövning var till varje karaktär som var direkt kopplad till skuggspelet. Varje prövning fokuserade på en konflikt och om denna övervanns fick den skuggmakten som var kopplad till karaktären öka eller minska sitt inflytande i en lämplig sfär beroende på vad som passade historien. I Belbozzas prövning (scen 4) vann han mot Petrus hejdukar och Petrus fick därför minska sitt inflytande i Nya Stuvan med ett steg.

Detta fungerade hyffsat men kändes ändå ganska forcerat. Överhuvudtaget har vi fortfarande svårt att knyta samman skuggspelet med karaktärsspelet på ett meningsfyllt sätt.

Att spela i scener känns däremot som ett lyft och även om det riskerar att bli lite splittrat eller upphugget och även om det förstärker meta-spelet så är det definitivt jag kommer ta med mig till flera andra rollspel. Vi diskuterade en del kring antalet scener och hur detta påverkar spelet rent regeltekniskt. När varje karaktärs enbart hinner spela ett fåtal scener per karaktärsspel blir det helt plötsligt en fråga om resurshantering och spelaren måste välja mellan att utföra olika handlingar. Innebär detta att läkescenerna är en ”bestraffning” för en förlorad konflikt då en viktig scen måste läggas på att ”vila”? Vad särskiljer en läkescen och hur mycket får spelaren ”trycka in” i den? Hittills håller alla med om att det skapar intressanta val för spelaren. Även om det varierar så brukar vi sikta på ungefär 12 scener för en normal spelkväll och med fyra spelare innebär det cirka 3 scener per karaktär. Samtidigt har spelarna blivit bättre på att utnyttja scenerna fullt ut och även bjuda in sig själva och varandra i varandras scener.
 
Bladerunner_35
Topic Author
Posts: 94
Joined: Tue 24 Apr 2012, 18:46

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Sat 28 Jul 2012, 19:26

Någon åkte bakåt i tiden efter att ha stulit vår ide! Inte coolt alls :(

http://www.fantasybok.se/robert-asprin- ... p-869.html
 
Baldyr
Posts: 810
Joined: Fri 13 Jul 2012, 13:07

Re: Den Vulgäre Enhörningen

Sat 28 Jul 2012, 20:46

:D

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 2 guests