Fria Ligans forum

Saphynsk Skymning

Vår spelgrupp spelar en karaktärsdriven kampanj med skuggspel baserat på knektar och kondottiärer. Vi har totalt spelat fyra möten och jag kommer skriva ner dem när jag får tid över.

Kommentarer är väldigt välkomna!



Spelmöte ett: Inget att tappa ansiktet över

Spelargruppens karaktärer är:

Dante da Volma, en aspirerande skulptör
(Skuggbefallning: Döda överste da Massori, Marinos farbror i flottan)

Jussi da Silva, en opålitlig lönnmördare
(Skuggbefallning: Organisera en massdemonstration för att hylla kejsaren)

Ralf Mårds, en förbannad gravplundrare
(Skuggbefallning: Rånmörda en hemlös)

Marino da Massori, en hetsig adelsman
(Skuggbefallning: Få tag på tavlan ”Mannen på fältet”)

Skuggmakter:

Bozzori da Remmak, en hård överste i Digeta Longa som tappert men förgäves försöker säkra rikets stabilitet på Saphyna.
(Resurser: Spioncell 1, Flottskvadron 1, Trakoriska soldater 1.
Inflytande: Tigold 2, Pjullo 1, Gudiena 1.)
Manolo diMaria, en brutal och skoningslös general, i själva verket en demon i människohamn som försöker förtrycka folket och orsaka lidande.
(Resurser: Soldater 1, Demoniskt inflytande 2.
Inflytande: Pjullo 2, Tocme 1, Tigold 1.)
Enzo da Fulva, en rik handlare som är Nya Sfärens representant på Saphyna och försöker kasta av sig det trakoriska rikets ok av tullar, skatter och kontroll.
(Resurser: Mutguld 1, Mystiker 1, Kastykes välsignelse 1.
Inflytande: Gaaz Ulul 2, Krindenmaar 1, Ravers pik 1.)
Rufus Sopphjärna, en modig upprorsledare som kämpar för ett självständigt och folkligt Saphyna mot adelns järnhand.
(Resurser: Propaganda 1, Folkmilis 1, Lönnmördare 1.
Inflytande: Pjullo 2, Tocme 1, Tigold 1.)


Skuggrundan:

Enzo da Fulva och hans gyllenglänsande procession av mystiker gör intåg i Gaaz Ulul och försöker med samtliga medel övertala de styrande att slå sig fria från Trakoriskt styre och utropa fri handelsstat. Trots guld som kastas åt de nyfikna folkmassorna och da Fulvas underliga medaljong, Kastykes välsignelse, så anar stadsvakten oråd och kastar ut da Fulva och hans hantlangare under folkmassornas skratt och hån. (Enzo försöker öka sitt inflytande till 3 i Gaaz Ulul med hjälp av samtliga resurser*, men misslyckas.)

Överste Bozzori da Remmak och hans soldater besöker kondottiären Oxenklöv i Gudiena och försäkrar sig om hans lojalitet under en angenäm måltid i dennes villa. Soldaterna marscherar taktfast utanför villan och da Remmak poängterar att hans soldater obönhörligt kommer slå ner alla förrädare till riket. (Bozzori ökar sitt inflytande från 1 till 2 i Gudiena)

Rebellernas folkmilis vandrar runt i Pjullos landsbygd och letar reda på folkförrädare och spioner från kejsarmakten och hänger dem (och andra misstänka) i träden runt staden. Tjogtals män och kvinnor dinglar i nackarna medan kampsånger fyller luften. (Rufus folkmilis angriper Bozzoris spioncell i Pjullo och utplånar den.)

I Tocmeskogens djup sprider sig mörka skuggor och hemska krafter. En blodröd fullmåne syns och flera jägare i skogen säger sig ha hittat svärmar av döda kråkor som oförklarligt fallit ner från skyn... (Manolo ökar sitt inflytande med sitt demoniska inflytande från 1 till 2)

Flottskvadronen ”Bläckfiskarna” gör strandhugg i Krindenmaar och börjar så småningom att utan förklaring borda några fartyg som färdas i närheten. Upprörda handelsmän och fiskare klagar när deras lastrum genomsöks efter smuggelgods och andra olagligheter, men ingen vågar göra något. (Bozzoris flottskvadron ökar inflytandet i Krindenmaar från 0 till 1.)

Rebellernas budbärare sprider upprorets sanningar och mål till fiskebyarna på Ranlundens kust, men de stackars familjerna har inget intresse av revolution och flera budbärare rider hemåt med fiskrens över sig. (Rufus försöker öka sitt inflytande till 1 i Ronlunden med propaganda, men misslyckas.)

Manolo diMaria samlar sina mannar i en gammal slottsruin i Tocmeskogen* och börjar drilla dem hårt inför en kommande konflikt som bara han anar. Svärd slipas, rustningar smids och inkompetenta officerare töms på blod. (Manolo mobiliserar sina soldater till nivå 2.)

*Vi hade missat regeln om att man inte kan placera flera resurser i samma område. Hoppsan.


Karaktärsspelet:

De två unga adelsmännen och vännerna Dante da Volma och Marino da Massori anländer i Tigold. De har färdats från sina hem på Frimboleslätten för att urfärda ärenden i hamnstaden – Dante vill söka upp Stenhuggarna och bli medlem i deras organisation, medan Marino mest vill festa loss och visa Tigolds överklass att han är värdig sitt namn.

På värdshuset ”Gyllene Grisen” möter de två vännerna en gammal vän till Marino, Ralf Mårds. Ralf har som vana att sälja diverse krimskrams han har fått tag på till Marino. Idag verkar det vara en förgylld kopparbägare som så sent som häromdagen tillhörde en gammal skeppare. Med sig har Ralf en gemensam bekant vid namn Jussi da Silva, en ljusskygg typ som försöker dra med sig Ralf ner till hamnen. Marino är inte ett dugg intresserad av guldbägaren utan bara av en gammal tavla, så Ralf lämnar värdshuset.

Ralf och Jussi beger sig ner till en av hamnkrogarna. Där gör de sällskap med en gammal kaparkapten vid namn Svartskägg och Jussi försöker övertala denne att samla sitt manskap på ett av torgen för att hylla kejsaren och skrika slagord mot rebellernas ledare, Rufus Sopphjärna. Svartskägg är inte speciellt intresserad, men går med på det i utbyte mot kejserliga kaparbrev. Inga problem, lovar Jussi och sneglar på Ralf, som också är en skicklig förfalskare. De två lämnar värdshuset och kommer överens om att Jussi hjälper Ralf att ha ihjäl blinde Bertrand, en lokal tiggare, mot att Ralf förfalskar kaparbrevet.

Senare på kvällen bestämmer sig Dante och Marino för att gå på maskeradbal – ett ypperligt tillfälle att visa upp sig och göra ett namn för sig! Marino lovar att ordna in dem på festen. Han vet att hans gamle farbror kommer att närvara... På vägen sluter de två vännerna följe med ett sällskap adelsdamer av börd och lovar att beskydda dem mot gatornas patrask. Dante spelar svårmodig och konstnärlig. Marino skryter om hur skicklig fäktare han är och hur rik hans far Giuseppe är. Framme vid en fin villa glider de in tillsammans med damerna och möter många av stadens överklass. Farbror översten är också på plats och Dante börjar skickligt föra ett samtal med honom.

Marino visar upp de senaste danserna från Frimbole Olvi för en ung kvinna i åtsittande sidenkläder tills kvinnans bror, Pranos Safirglänse, dyker upp och har åsikter om detta. Marino fäller flera nesliga kommentarer men blir kallad för bondlurk och antyds lukta svinrövar och gåsskit. Ursinnig drar han sin värja och kräver upprättelse. Med ett snabbt hugg sårar han Pranos över benet och knuffar in denne i ett bord så glas och bläckfiskpatéer välts. Pranos blir mäkta bestört och skäller ut Marino inför åskådarna så till den grad att denne skamset flyr därifrån illa kvickt, upprörd över sitt etikettsbrott. De maskerade ädlingarna skrattar hånfullt åt honom när han lämnar tillställningen med sitt blodiga svärd.

Den ende som inte skrattar, Dante, kliver då fram och tillrättarvisar adelsmannen och anklagar honom för att vara en ynkrygg som inte vågar slåss och hellre dyker ner i svavelvinet när fara hotar, samt mycket mer elakheter. Pranos drar sig upprört undan med sin syster när han inser att de samlade verkar uppskatta Dantes kvicka tunga. Översten bjuder in honom på middag som tack för att ha skyddat familjen da Massoris namn. Därefter drar både Dante och Marino tillbaka till Gyllene Grisen för vila och nattfösare.

Samtidigt, nere i hamnen, har Jussi och Ralf letat upp blinde Bertrand, eller ”blind-Berra” som de kallar honom. Bertrand ligger och vänslas med kvinnligt sällskap bakom en soptunna. Jussi, som är en skicklig skytt, föreslår att han skall skjuta Bertrand med sin pilbåge. Ralf vill hellre slå ihjäl honom med sin klubba. De två gnabbas lite och Bertrand anar oråd. Han tar sin stav och sina byxor och börjar raska sig därifrån. Jussi drar blixtsnabbt upp sin båge och avlossar en pil som sätter sig i en fönsterlucka bredvid målet.

Bertrand springer som en tok och Jussi jagar efter, men finner snart att även en blind tiggare hittar väl i sina hemkvarter. Jussi förvillar sig och återvänder byteslös till Ralf, som tagit tillfället i akt och klubbat ihjäl Bertrands sällskap. Till sin fasa ser Jussi att hans kamrat ligger och tuggar på kvinnans ansikte! Lönnmördaren tar sin kniv och skär snabbt av Ralfs ena öra för att få honom att sluta med kannibalismen. Ralf säger inte emot och de båda kommer överens om att dumpa kroppen i hamnen. De tar sedan in på en hamnkrog och försöker se oskyldiga ut. Här i hamnen är de säkra, tänker de. Stadsvakten vågar sig inte hit – eller?


Eftersnack

Det här var första spelmötet med gruppen. Det tog ett tag att gå genom reglerna så vi hann inte med mycket mer karaktärsspel, men vi kände ändå att det var mycket givande och att handlingen utvecklade sig själv.

Spännande! Men blodigt - den där Ralf verkar vara en riktigt obehaglig typ. Är han fördömd för all framtid eller han göra bot och finna ett nytt öde? Blir spännande att se.

Jag håller med Tomas, det ska bli spännande att se hur utvecklingen artar sig!

Spelmöte två: Att döda en människa - eller två

Spelargruppens karaktärer är:

Dante da Volma, en aspirerande skulptör
(Skuggbefallning från Sopphjärnas rebeller: Döda överste da Massori, Marinos farbror i flottan)

Jussi da Silva, en opålitlig lönnmördare
(Skuggbefallning från Digeta Longa: Organisera en massdemonstration för att hylla kejsaren)

Ralf Mårds, en förbannad gravplundrare
(Skuggbefallning från demongeneralen diMaria: Rånmörda en hemlös – avklarad, Ralf dräpte en hamnsköka)

Marino da Massori, en hetsig adelsman
(Skuggbefallning från Enzo da Fulva: Få tag på tavlan ”Mannen på fältet”)


Skuggmakter:

Bozzori da Remmak, en hård överste i Digeta Longa som tappert men förgäves försöker säkra rikets stabilitet på Saphyna.
(Resurser: Flottskvadron 1, Trakoriska soldater 1.
Inflytande: Tigold 2, Pjullo 1, Gudiena 2, Krindenmaar 1.)

Manolo diMaria, en brutal och skoningslös general, i själva verket en demon i människohamn som försöker förtrycka folket och orsaka lidande.
(Resurser: Soldater 2, Demoniskt inflytande 2.
Inflytande: Pjullo 2, Tocme 2, Tigold 1.)

Enzo da Fulva, en rik handlare som är Nya Sfärens representant på Saphyna och försöker kasta av sig det trakoriska rikets ok av tullar, skatter och kontroll.
(Resurser: Mutguld 1, Mystiker 1, Kastykes välsignelse 1.
Inflytande: Gaaz Ulul 2, Krindenmaar 1, Ravers pik 1.)

Rufus Sopphjärna, en modig upprorsledare som kämpar för ett självständigt och folkligt Saphyna mot adelns järnhand.
(Resurser: Propaganda 1, Folkmilis 1, Lönnmördare 1.
Inflytande: Pjullo 2, Tocme 1, Tigold 1.)


Skuggrundan:

Efter misslyckandet i Gaaz Ulul bestämmer sig Enzo da Fulva för att bygga upp en maktbasi västra Saphyna innan han kan sätta mer omfattande komplotter i verket.
Han börjar därför med att personligen besöka hamnarna i Krindenmaar och lyckas, med sin hypnotiska amulett Kastykes välsignelse, övertala flera smugglare att rapportera direkt till honom om de trakoriska skeppens inspektioner.
Därefter skickar han sina mystiker till Ravers Pik för att få goda omen i eventuell malmprospektering. Saffransgula sejdare vandrar längs bergsstigar och branter men finner inga goda tecken. En grupp mystiker stöter på ilskna grävlingar istället, drabbas av panik och ramlar nerför ett stup.
Slutligen ökar Enzo sin mutkraft genom att transportera in ytterligare guld till sina valv i Gaaz Ulul. Som det står i den goda boken av Kastyke: Om du inte kan köpa dig till något, har du inte tillräckligt med guld än.

I sin slottsruin i Tocmeskogen sitter demonen och fältherren Manolo diMaria och smider ondskefulla planer. I en hemsk ritual offrar han mästare från tre olika smedsgillen och knyter flera mindre demoner till sig. Hans demoniska inflytande når nu en enorm makt.
General diMarias soldater lyckas desvärre inte lika bra när de försöker störta en kejsartrogen baron i Pjullo. Baronen, Fekel Smickelkastare, förskansar sig bakom sina murar och lyckas få soldaterna att retirera när hans nästkusin Svoldar kommer till undsättning. Den ansvarige översten i diMarias armé försvinner spårlöst ur sitt tält natten därpå.

I Tigold sitter Bozzori da Remmak och skrockar förnöjt. Han har precis fått rapporter om att hans soldater i Gudiena har närmast fördubblats i antal efter kondottiär Oxenklöv själv funnit nya rekryter åt honom. Som gammal brottare vet da Remmak att råstyrka ofta underskattas till fördel för onödiga finesser, och råare styrka än hans soldater kan han inte tänka sig.
Plötsligt anländer hans betjänt med ett meddelande, andfådd. Rebellernas ledare, Rufus Sopphjärna, befinner sig någonstans i staden! Da Remmak skyndar sig ner till sin flottskvadron som står förankrad i Tigolds stora hamn och tvingar av flottisterna. Tillsammans med de stadsvakter han kan få tag på, går da Remmaks mannar från krog till krog och sparkar upp dörrar, knackar skallar och drar i alla ledtrådar de kan uppbåda.

Rufus Sopphjärna står lutad över en karta över staden tillsammans med sin mordmäster. När som helst, lovar han, ska hans plan gå till verket och folkmilisen skall storma staden genom de öppna portarna.

Plötsligt slås dörren upp och ett tiotal män i flottistuniform riktar sina huggare mot honom...


Karaktärsspel:

På en av Tigolds skabbigare hamnkrogar sitter Jussi da Silva och Ralf Mårds och oroar sig över sin säkerhet. De har legat lågt efter mordet på en hemlös kvinna och kommer överens om att lämna Tigold så fort de får möjligheten. Ralf menar att de ska söka guld i Tocmeskogen och rotar fram en skattkarta ur sin enorma ryggsäck. Han pekar ut en plats där det ligger en gammal furstegrav som inte är överdrivet hemsökt. Bara ett enda spöke, säger han, och det är säkert borta nu. Plötsligt hörs en fasligt tumult från nedervåningen. ”Ingen lämnar rummet! Säkerhetspolisen!”

Övertygade om att stadsvakten luskat reda på dem, springer både Jussi och Ralf i panik mor vindsfönstret och knuffar varandra för att hinna först. De ramlar båda ut med en ordentlig duns mot kullerstenarna. Med värkande kroppar trasslar de ut sig ur varandra och kommer på fötter i lagom tid för att se en man i flottistjacka sticka ut huvudet ur vindsfönstret. Stanna, ropar mannen, vilket de två naturligtvis inte gör. Med arga flottister och stadsvakter hack i häl delar de på sig och försöker fly undan bäst det går – vilket går bra för Jussi, som har lång erfarenhet av att ducka undan lagen i Tigold. Ralf blir snabbt infångad, nerslagen och bunden.

På Gyllene Grisen är det lugnare. Dante da Volma samtalar med Marino da Massori om farbror översten. Marino är ointresserad och sitter mest och är sur över maskeraden där han blev utskämd. Förresten, undrar Marino, vet du något om tavlor? Dante svarar att han bara är intresserad av skulpturer.

De två fortsätter att tala förbi varandra när någon springer in i värdshuset och hojtar att Rufus Sopphjärna är infångad. Dante, som sympatiserar med rebellrörelsen, darrar till. Marino tänker att en avrättning kanske blir skoj och börjar tränga sig genom folkmassorna mot stora torget, där det sägs att rebellerna ska halshuggas. Efter en stund följer även Dante efter, osäker på om det verkligen kan vara sant.

Nere vid ett av Tigolds större torg står folkmassan samlad runt en huggkubbe. Stadsvaktens soldater håller folket i en vid cirkel. Marino anländer i tid för att se hur en blodig trashank till karl knuffas fram. Det är Rufus Sopphjärna, antar han, och den bredaxlade herrn som skrattar när han knuffas fram måste vara stadsvaktens kapten.

Det är Bozzori da Remmak, men det vet inte många. Bakom stadsvakterna kommer ett gäng flottister dragande på en kärra med blåslagna fångar. Fångarna är rebeller, lönnmördare.... och Ralf Mårds, som tagits för rebell eftersom han sprang. Hans kumpan Jussi da Silva följer efter kärran på avstånd, dold i folkmassan.

Så småning om anländer även Dante i tid för att höra ett kort tal av da Remmak. Han talar om lagens långa arm och trakoriens säkerhet och gudvetvad och Dante blir ledsen. Han minns när han blev överfallen av stråtrövare den där gången för flera år sen, när Sopphjärna räddade honom och Dante lovade att hjälpa honom i kampen mot förtryckarna.

Tyvärr slutar upproret här, när bilan faller, soldaterna stoppar Sopphjärnas huvud på en lång pinne och folkmassan jublar högt. Därefter börjar man nacka resten av fångarna. Jussi da Silva lyckas neutralisera vakten som håller koll på kärran och smita därifrån med Ralf innan någon märker något. Därefter får han en idé, och återvänder till torget.

Mitt i avrättningarna så kliver den satte och ärrade Jussi da Silva fram på torget framför alla och vrålar: ”Heja kejsaren! Hurra för Trakorien! Kom igen nu alla!” Folkmassan stirrar förvånat och börjar sedan att fnissa. Jussi känner sig väldigt uttittad och gör ett halvhjärtat försök att räkna upp alla kejsarens bra sidor. Han kommer inte långt och försvinner raskt ut i mängden igen, skamset.



Detta ser Marino, som tycker att han kan sköta det där mycket bättre. Han kliver upp på en kärra och drar sitt svärd. Därefter börjar han med hög och säker stämma sjunga kejsarsången. Han viftar med svärdet på ett manligt och imponerande sätt när han dels dirigerar folket och dels gör några mycket teatraliska hugg mot Sopphjärnas avhuggna huvud. Dante blir ännu mer ledsen och ganska sur på Marino.

Dante beslutar sig för att lämna det blodiga spektaklet och besöka Marinos farbror översten. Han tänker döda honom, dels som hämnd och dels som hyllning. Dessutom skadar det inte att han just nu inte gillar släkten da Massori så värst. Han har i förväg köpt ett starkt sömnmedel som apotekaren garanterade var smaklöst.

Efter en lång förhandling med överstens betjänt blir Dante insläppt och spenderar eftermiddagen med att dricka vin och småprata. Betjänten dricker också mellan varven till köket och somnar på en stol i matsalen. Därefter smyger Dante ner lite sömnmedel i överstens vin och bjuder. Översten somnar som en stock och Dante funderar över hur han skall ha ihjäl honom.

Att skära halsen av honom vore för blodigt. Strypa honom, kanske? Kasta ut honom från ett fönster? Dante funderar länge och inser att samtliga metoder är ganska obehagliga. Dessutom är väl inte han någon mördare? Han är ju en ädel själ som lider för sin konst – ingen halsskärare som dödar för pengar. Dante lämnar huset och översten (och betjänten) med ett melankoliskt sinnelag.

På Gyllene Grisen (en bra samlingsplats, måste sägas) stöter han på Ralf Mårds och Jussi da Silva. De försöker övertala honom att följa med till Tocmeskogen och leta skatter. Dante suckar djupt och skäller ut de båda, främst Ralf, för att de ser fula och osymmetriska ut, främst Ralf, och för att de bara kommer med dumma idéer. Främst Ralfs idéer. Han försvinner upp på rummet med en flaska vin och en bok med dålig poesi.

När han kommer ner senare på kvällen sitter de hemska kumpanerna Ralf och Jussi och pratar med Marino och ser oförtjänt glada ut. De har precis kommit överens med den unge adelsmannen att han skall följa med på skattletarexpedition om de skaffar fram en tavla han är intresserad av. Dante suckar och tar en ny flaska vin. Marino berättar att Dante har fått ett meddelande av nån typ som var på värdshuset nyss. I brevet är en inbjudan till Stenhuggarna, och Dantes hjärta slår volt i halsen på honom. Äntligen!

Jussi och Ralf beger sig mitt i natten till en konsthandlare de vet har den avtalade tavlan. Jussi är en skicklig inbrottstjuv och klättrar in genom ett fönster på övervåningen. Han är också en skicklig lönnmördare och stryper konsthandlaren i sin säng utan att någon märker något. Han stryper också konsthandlarens lärling för säkerhets skull. Sedan öppnar han dörren åt Ralf. De två letar efter tavlan, ”Mannen på fältet” och finner den efter mycket om och men under konsthandlarens säng. Glada i hågen kliver de två mördarna över liken för att springa hemåt. Ralf har otur och snubblar på lärlingen och faller rakt genom tavlan, som rivs sönder. Hoppsan.

Dante besöker Stenhuggarna och ansöker om medlemsskap. De nio mästarna frågar ut honom länge och väl om diverse mer eller mindre relevanta områden. Till slut tvingas han arbeta inför deras åsyn för att avge inträdesprov. Dante väljer att hugga ut en liten statyett föreställande en gammal ungdomskärlek. Statyn symboliserar förgänglighet och vemod. Efter flera timmars arbete är han klar och statyetten ser... okej ut. Inte fantastisk. Okej.

De nio mästarna diskuterar om det är tillräckligt. De kommer inte överens och är nära på att köra Dante på porten, när en av mästarna höjer sin röst och talar om för de andra att Dante skall få bli hans protegé. Han skal själv lära upp Dante och hjälpa honom att uppnå sin konstnärliga dröm – att skulptera med sån perfektion att det är som om gudarna själv skapat något. Dante blir överlycklig och svär lydnad till mästare Nelso di Longonasso.

Det han inte vet är att mästaren I själva verket är en mästermagiker vid namn Nils Långnäsa, som infiltrerat Stenhuggarna, och mäster Långnäsa har en plan för Saphyna... en plan som involverar en drake.


Eftertanke:

Det blir ju en helt SJUK vägg av text det här. Jag ska försöka hitta lite bilder att lägga in. På kattungar kanske. För övrigt: Den ende som faktiskt inte har försökt ha ihjäl någon bland karaktärerna är svärdskämpen. Han verkar å andra sidan vara ganska bra på att sjunga...

En sån underbar berättelse att följa! Jag bara måste få mina bröder och min fru att spela med mig snart

Kul att höra! Innan jag postar nästa del tänkte jag skriva ett persongalleri där jag kan helt opartiskt beskriva de fyra (snart fem, spoiler alert) karaktärerna.

Jag kan bara instämma. Det är en intressant och välskriven krönika. Jag tycker "väggen" av text är helt ok efterom texten är så underhållande och koncis (jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att skriva läsbara krönikor). Personligen skulle jag gärna se lite av era reflektioner kring systemet.

Vi har inte spelat vidare på denna kampanj sedan sommaren, men några reflektioner kring reglerna:

1. Det är ganska lätt att ha ihjäl en skuggmakt.
2. För oss var det ofta så att man satt på upp emot 10 ÖT var, man tjänar ganska många under skuggspel och gör inte av med så många om man t.ex. bara har nivå 1 i sina förmågor.
3. Vid karaktärsdrivet spel kan det vara svårt att låta karaktärerna utgöra en klassisk "äventyrargrupp", det är bättre att låta karaktärerna driva var sin handling och bara träffas ibland.

Men framförallt tycker jag att det var riktigt roligt! Reglerna möjliggör många olika slags konflikter istället för endast strid (vilket är vanligt i trad-spel). Skuggspelet ger en helt ny dimension och tillför mycket till karaktärerna genom skuggbefallningar och påverkar även världen direkt vilket karaktärerna märker av.

Kort sagt:
Svavelvinter är rollspel 2.0!