I den här tråden tänkte jag berätta lite om hur det har gått till när min grupp har spelat Konfluxsviten. Vi började sommaren 2011, om jag inte minns helt fel, med Svavelvinter. Inledningsvis använde vi oss av Riotminds regler till Drakar och Demoner Expert, för att när betan kom övergå till Fria Ligans Svavelvinter-system. Vi har inte bokfört varje möte, men några fragment här och var finns kvar, i form av resuméer skrivna av mig och några brev till frånvarande spelare/rollpersoner. Eftersom vi började innan vi ens visste att Svavelvinter-rollspelet var påtänkt så har några Drakar och Demoner-rester klibbat sig kvar, såsom en dvärgisk rollperson och en anka. I takt med att jag blivit mer insatt i Fria Ligans vision har jag "fasat" ut sådana inslag från äventyren.
Då vi inte har några anteckningar från Svavelvinter-äventyret så går jag raskt in på Oraklets Fyra Ögon. Jag kan tillägga att jag försökte att införliva händelser och skeenden i romanen, såsom Arn Dunkelbrinks möte med Blatifagus. En kul detalj var att en rollperson spelade en makthungrig rådgivare åt Gottard di Melse och lönnmördade honom och hans hustru för att själv ta makten, då Gottard di Melse ansågs för svag för att kunna hantera konflikterna i Arhem. En annan twist var att alla shaguliter omintetgjordes, vilket gjorde att rollpersonerna ovetandes mördade personen som de skulle rädda, Fingolf Silverhamre. Det resulterade också i att det i stället blev Malek Mangus som fick ikläda sig rollen som den ruttnande trollkarlen Manghalde. Men åter till O4Ö. Rollpersonerna är Thorvald, en barbarisk plåtburk som löser lite för många problem med våld, Ragnar, en dvärgisk krigare som är lite för stor i truten för sitt eget bästa och Tjute, en tjuvaktig anka från Fanzimle.
När Thorvald, Ragnar och Tjute en regnig kväll satt och språkade på sin gård Tovstyrke utanför Gudiena på den bördiga ön Saphyna så knackade det oväntat på dörren. En ranzinermunk vid namn Bodonius av det sanna berget klev in, bärandes ett avlångt bylte. Han förklarade att han orden, som tolkar det heliga berget Ranz långsamma ord, nyligen har fullbordat profetian Vox Ranzina. I den fanns en uppmaning om att söka efter den grupp äventyrare som förra vintern reste till Marjura, för de skulle ta emot den fullständiga verssamlingen av Vox Ranzina. Han visade upp en gjutjärnskopia av kung Ottars svärd Ebharing, men då knackade det plötsligt på dörren igen. En svårt sårad ranzinermunk som hävdade att han var Bodonius varnade för att gruppen var i fara!
Efter tumult så oskadliggjordes den falske munken, som visade sig tillhöra mördarsekten RhabdoRana. Tråkigt nog så stängdes hans medvetande av, avskiljd från sina ordensbröder och han förblev katatonisk.
Tillsammans med den äkte broder Bodonius reste gruppen till berget Ranz på Paratorna. Men när de nådde platsen så upptäckte de att Trakoriska rikets senat - Bodâken, hade skickat dit rikets underrättelsetjänst Digeta Longa för att förmå ranzinermunkarna att återkalla sin statsfientliga profetia. Peatro Petralba, Fadern av den vita klippan, vägrade.
Efter en audiens med Peatro Petralba stod det klart att berget Ranz utsett dem till att vara mottagare och uttolkare av Vox Ranzina, texten som ger ledtrådar om den kommande Femte Konfluxen, en plats i tid och rum där skapargudarna valt att förlägga världens kontrollpunkt och som kommer att forma framtiden. För att skydda Konfluxen från att domineras av Shagul, som tagit kontroll över RhabdoRana, så måste oraklets fyra ögon räddas, fyra mäktiga siare som kommer att vara till hjälp i kampen om Konfluxen.
Inte mycket klokare av detta vandrade äventyrarna till sin tillfälliga sovplats, i sällskap av notarie och förste kopiator Khan Silveröga, som bistått munkarna med att göra avskrifter av Vox Ranzina. Men det dröjde inte länge innan tystnaden avbröts av vapenskrammel från den vita klippan. En RhabdoRanamedlem hade lyckats nästla sig in och ge Peatro Petralba ett förgiftat dolkstyng. Mördaren hade snabbt bragts om livet av överste Praanz da Kaelve, högt uppsatt soldat i Digeta Longa. Den döende Peatro bad att äventyrarna skulle bege sig in i Skuggornas träsk för att söka hjälp från hans vän Manghalde, en trollkarl som sonade gamla brott genom att hjälpa ranzinermunkarna.
Med hjälp av en dold segelbåt lyckades gruppen ro över Malossisjön och in i Skuggornas träsk. Efter att ha förpestats av sinnesförmörkande kråkbromsar och livsfarliga spindelrankor nådde de Manghaldes ö. Där väntade ett allt annat än kärt återbesök. Manghalde var i själva verket Malek Mangus, shaguliternas ambassadör i Arhem. Efter att Marjura fallit för crurerna bjöd en av Shaguls kloner in de överlevande shaguliterna till en segerskål. Men drycken var förgiftad och alla, inklusive Shaguls klon och Malek Mangus, vred sig i plågor. Malek Mangus, som bemästrat kroppskontrollen fullständigt, lyckades hålla tillbaka giftet hjälpligt och skar sedan av handen på Shaguls klon. Han lyckades ta sig från Marjura för att planera sin hämnd mot Shagul, men ruttnar långsamt bort av giftet i hans kropp.