I väntan på nästa spelsammanfattning av vad som hände i Cruri kommer här en stämningstext "bakom kulisserna" som spelarna fått mellan spelsession 6 och 7 och som skildrar vad Praanz och Halaska tycker och tänker om saker och ting, direkt efter förhören i spelsession 6. Den är tänkt att retas med och provocera spelarna lite också.
Arhem, några dagar tidigare. Garnisonens stora bankettsal, numera provisorisk befälspost för Digeta Longas marjuriska fältexpedition, med uppdrag att stoppa en allvarlig komplott mot Rikets säkerhet och svaveltraden. De sista förhören för dagen var över. Kvar bland de nedskrivna vittnesmålen satt överste Praanz av Kaelve, och hans underlydande, kapten Nin Halaska, och sorterade dokumenten till det transportabla arkivskåpet. Nin Halaska tog till orda efter att ha studerat den arkeologiska expeditionens vittnesutskrift närmare:
”- Praanz, trodde du verkligen på deras lögner och om inte, varför lät du dem bara gå?”
”- Inte ett dugg, Halaska. De vet mer än vad de försöker ge sken av och är nog inblandade upp över öronen i vad som skett. De verkar dock vara för enfaldiga för att själva ligga bakom någon komplott. Låt oss istället hålla ögonen på dem, så leder de nog oss snart till de ansvariga bakom och vi kan ta reda på vad deras egentliga plan är.”
”- Expeditionen i sig då, Praanz? Är det samma ansvariga som ligger bakom även den? Det är ju uppenbart att man inte har haft för avsikt att den skall nå framgång och att syftet måste varit ett annat – skicka helt oerfaret folk till rikets farligaste plats, på jakt efter en uppdiktad fornkultur? Verkligen? Amsagorna om Cruris onda magi, mystiska kraftkällor och hemska nekromantiker brukar man ju skrämma barn med på Trinsmyra! De där klåparna skulle inte klara många dagar i vildmarken eller på glaciären - de såg ju ut som strykrädda hundar! En av dem luktade dessutom som om han tarvat ner sig!”
”- Ja, det ser inte bättre ut än att våra ännu okända fiender mutat stackars Örtkänne vid akademin till att låna sitt förr så goda namn till detta vansinnesföretag, och sedan lurat några naiva nyttohjon att tramsa med i charaden, med förfalskade fornfynd och löften om guld och ära – sådant snack lockar alltid till sig imbeciller och gravplundrare av sämsta sort. Men är expeditionen en täckmantel för något annat eller bara ett villospår, Halaska? Fogden lät ju söka igenom expeditionens last nästan direkt efter ankomst, men hittade inget misstänkt. Något luktar surfågel här, men vad?”
”- Bäste Praanz, med all respekt, men jag tror du misstar dig om deras vandel och oskyldighet. Kaptenen på den karavell de kom hit med har samvetsgrant vittnat om att expeditionsmedlemmarna under resan hit flitigt umgicks med den man vi misstänker är den tidigare försvunne furstesonen Arn Dunkelbrink, som troddes omkommen söderöver på drakjakt. Trodax Draconicus har även intygat att sällskapet sågs med densamme vid Kvicksilvergruvan, strax innan draken anföll Arhem och så när brände upp hela staden, innan besten försvann över havet söderöver, riden av Arn som på något sätt tämjt monstret. Troligen har de i maskopi med Arn retat upp draken i syfte att skapa kaos och på så sätt störa svaveltraden eller vad de nu är ute efter. Trodax såg dem dessutom även föra ut flera tunga tunnor från gruvan - ett brott i sig. En annan av expeditions-medlemmarna har även synts språkas vid med Shaguliternas ambassadör Malek Mangus vid flera tillfällen och ryktas även ha ansökt om medlemskap i sekten, enligt våra informatörer. Jag tror nog tyvärr att dessa gynnare är mer insyltade i skeendena den senaste tiden än vad deras oskyldiga uppsyn ger sken av och vi bör därför arrestera dem snarast för statsfarlig verksamhet. Bäst att låta knektarna bryska upp dem rejält för att se om utsagorna håller för en närmare granskning! Tyvärr har den här primitiva kolonin inget yrkesvittne som kan peka ut dem direkt så vi får lösa det med mer simpla men minst lika effektiva pinojärn istället. Som förr i tiden, Praanz, minns du?”
”- Törhända har du rätt, Halaska, men jag är dock för stunden förvissad om att expeditionsmedlemmarna har orsakat allt det elände de mäktat med genom sin blotta inkompetens, och rimligen inte kan ställa till med mer skada i nuläget. De verkar mest intresserade av att slicka såren på värdshuset och vänta på att åka hem med svansarna mellan benen. Hm, men de skulle i och för sig kunna vara i lag med shaguliterna? Det skulle förklara en hel del. Shaguliterna har ju ökat sitt inflytande vid hovet den senaste tiden på ett närmast osunt sätt och deras märkliga experiment och läror kring livsduglighet, asketism och kroppskontroll har tolererats alltför länge, enligt mina uppdragsgivare. Jag gick dock igenom sektens beställningar från fastlandet till ön innan resan hit, men fann inget anmärkningsvärt; mestadels farsegels salter och mineraler, esoteriska örter, alger, gifter, växter och droger som de köper av DiFolterna i Illubariuen på Paratorna. Sektens grundare, Shagul, är dock död sedan en mannaålder, men sektmedlemmarna har tydligen fortsatt hans osedliga forskning, oklart om vad. Sannolikt något alkemiskt svartkonstexperiment eller annat förbjudet. Kanske nekromanti. Det brukar alltid vara något sådant sattyg. En del nyare uppsnappad korrespondens nämner något som shaguliterna kallar ”Döds Ände”. Mina källor säger även att den som nosar för mycket i shaguliternas byk försvinner eller omkommer i märkliga olyckor. De skall visst även ha anställt en mycket kunnig lönnmördare för ett tag sedan, specialiserad på arkana gifter. Det vore nog bäst för alla om de fortsatt höll sig världsfrånvända och inte lade sig i storpolitiken igen. Låt oss därför också hålla ett särskilt öga på det så kallade Järntornet och se om vi kan slå två flugor i en smäll.”
”- Och de försvunna svärden då, Praanz? Hur kan en last med förbjudna vapen först komma hit trots den rigorösa säkerheten på ön och sedan bara försvinna spårlöst? Det tyder på att någon mycket förslagen motståndare ligger bakom.”
”- Ja, vapensmugglingshistorien är en annan osäkerhetsfaktor, Halaska. Svärden skall vara märkta med runan ”Vau Tamma; Tammas Klan” enligt det anonyma tips vi fick av den där herrn. Enligt legenden skall de tydligen ha smitts för något heligt krig söderöver för länge sedan, och ha ett rykte som osäljbara. Flera furstar har försökt använda vapnen för diverse privata krig och vendettor, men svärden sägs inte låna sig till vilket syfte som helst då de är förbannade av ond magi. Gamla legoknektar vittnar om att svärden verkar ha ett eget liv och törstar efter blod - om inte fiendens, så svingarens – om ändamålet inte är det rätta. Handlar man med dessa förbjudna vapen är man helt desperat eller en dåre. Förrädarnas syfte måste ha varit att beväpna rebellrörelsens naiva drängar och fiskarsöner till ett förtvivlat väpnat uppror, men med de flesta av upprorsmakarna bakom lås och bom finns det inte någon styrka på ön som kan använda svärden i vart fall. Det var visst bara några ännu inte identifierade nidingar i ledningsgruppen som undkom räden, men så snart vi hunnit förhöra de vi grep så får vi nog namnen på de sista och deras allierade också. Ingen fara i nuläget och tids nog dyker svärden upp och kan beslagtas för destruktion i laga ordning. Kolonin och svaveltraden är åter säkra under Digeta Longas vakande blick!”
” – Ja, Praanz, du har nog rätt. Låt oss då istället titta på svavelräkenskaperna som mitt officiella uppdrag här egentligen avser. Jag har nämligen hittat en del märkligheter. Se här: bortsett från sedvanligt förväntat myglande och fifflande av samtliga inblandade i traden är det något ytterligare som inte stämmer med siffrorna. Våra grannländer och tidigare arvfiender, Ransard och Magilre, betalar till exempel ett överpris för svavlet och det svarar nu för en tredjedel av rikets export, men varför? Deras viner skulle snarare vara gula än röda om dessa exporterade mängder verkligen användes till det syftet. Pesten ryktas dock bli svår nästa år. Är det därför alla bunkrar så?
En garnisonssoldat störtar andfådd in i salen.
”- Överste Praanz, ursäkta, men våra män har just hittat de tre snapphanar som varit försvunna sedan räden mot rebellerna i går natt! Mördade i ett lömskt bakhåll norr om Sverres tarvhus. Av dolkstyng och lömska pilar. Bredvid de döda låg en trasig pilbåge, som en av vargamännen hjältemodigt lyckats krossa innan hans hals brutalt skars av. Svartragg, ledaren för snapphanarna, säger även att han fick upp ett doftspår han känt tidigare, när vapenlasten fördes ut från Arhem för några veckor sedan, men att spåret försvann spårlöst i en ”vedervärdig stank”, så troligen använde skurken återigen ond magi för att undkomma rättvisan. Snapphanarna ylar efter blodshämnd för sina stupade kamrater! Svartragg kräver att personligen få leda straffpatrullen för att finna och tukta missdådarna.”
”- Fänrik, ge dig omedelbart av till marknadsplatsen och hör efter om någon nyligen köpt en ny pilbåge från någon av krämarna där. En förhärdad lönnmördare utan mordvapen skaffar sig snart nog ett nytt sådant. Vad var det jag sa, Halaska? Det är bara att vänta ut nidingsmännen, så gör de ett misstag förr eller senare! Snart nog skall vi ha spårat reda på de förhatliga terroristerna och låta dem undfå äkta trakorisk rättvisa! Jakten är i gång, Kapten Halaska! Kom igen, det är det här vi lever för!”