Mycket försenat kommer nu resumén från säsongsfinalen på vår konfluxkampanj. Det var redan i juni vi spelade, en riktig långkörare där vi hann med både det röda och det gröna ögat! Jag skriver den i två delar för att hålla posterna rimligt korta.
Eftersom tre månader gått sedan speldagen kan jag ha glömt detaljerna - förhoppningsvis gör det krönikan mer kort och koncis. Ni som var med - tveka inte att ryta till om ni minns historien på ett annat sätt!
SKUGGSPELET
Eftersom spelpasset var så långt så delade vi upp det i två delar med en skuggrunda inför varje. Den förmörkade ön Stegos plötsliga förljusning (se tidigare inlägg) hade stor inverkan på skuggspelet - Shar Kishati Manzonla, som haft ett stor övertag under hela kampanjen, förlorade stora delar av sina resurser och inflytande i ett slag. Trots Kishatets kollaps lyckades deras ransardiska allierade dock bita sig fast på Saphyna. Och Manzonla själv har inte gett upp - långt därifrån!
KARAKTÄRSSPELET
När vi lämnade våra fyra orakeljägare var de på väg in i labyrinten i Kungsklippan i Hoskas klyfta, på väg mot stjärnskådaren Nastigasts kammare. Med dem följde också den reslige suten Bhrullist, ständigt vakande över Severa och sällan mer än en steglängd bort.
Den uråldriga labyrinten innehöll otaliga fällor, från dolda falluckor till ett magnetiskt drakhuvud och en staty sprakande av elektrisk energi. Vem som än byggt den måste ha besuttit både illvilja och bildning av betydande format.
Umbrovo, utforskaren, tog täten och navigerade skickligt förbi fällorna med hjälp av ledtrådarna från träbåten utanför grottan. Vid ett tillfälle tog dock nyfikenheten överhanden och Umbrovo var en hårsmån från att störta ner i en svart avgrund när hela tunneln plötsligt vek sig över ett dolt gångjärn i golvet. Kamurra räddade albarunziern med ett svettigt famntag.
Purpurögat visar sig
Efter att ha passerat ett stort vattenhjul och en lång spiraltrappa upp i berget fann det nu dyblöta sällskapet sitt mål. I en vid, cirkelrund sal med stora rödfärgade glasfönster satt Nastigast, matematiker och stjärnskådare. Satt och satt förresten - den ofattbart feta kroppen hängde i en sele från en metallskena i taket, så att Nastigast kunde släpa sig runt den enorma stjärnskådarapparat i mässing som fyllde rummets mitt.
Matematikern suckade högljutt över att bli störd av fler spådomstörstande vildar. Lertios och Severa försökte förklara deras viktiga ärende - men hann bara börja innan Kamurra plötsligt tog ett språng upp på oraklets böljande ryggfläsk och lade strypsnara runt hans hals!
Mördaren själv tycktes lika förvånad som resten av sällskapet - utom en person. Den reslige suten Bhrullists ena öga glödde i purpur. Tankeförklädnaden bleknade och krigaren ersattes av Shaguls seniga och skalliga gestalt.
Demens stora stund
Lertios kallade på vindarna. Himlen ovanför kammaren svartnade och sekunden därpå krossades takfönstret av en virvelstorm som kastade omkring rött glassplitter. Kamurra tappade sitt grepp om Nastigast och föll hårt i golvet.
Umbrovo drog sin värja mot Shagul men trollkarlen tog ingen notis. Han spottade ur sig en fräsande kargomitisk besvärjelse och Lertios kände en intensiv smärta i bröstet när blodet stelnade i ådrorna. Vindviskaren föll på knä, med vägrade släppa taget om livet.
Shagul vände sig till Severa. Krävde att hon skulle hjälpa honom, gripa taget om sitt eget öde och ställa sig på hans sida. Hon avspisade honom på nytt. Shagul märkte inte hur Kamurra, nu fri från nekromantikerns tankebojor, kom på fötter och med ett pantersprång kastade sig över honom. De föll båda till marken, vrålande av ilska och smärta.
Severa drog Demens ur hans skida. Den dementa dolken hann bara utropa "vafalls!" innan Severa höjde kniven och stötte bladet djupt i Shaguls rygg, ända ner till hjaltet. Trollkarlen sjönk sen ihop, svartgrönt blod flödade ut på golvet. Hela kroppen skrumpnade till en oformlig klump som sedan smälte ner till en klibbig massa.
Trollkarlen var död. Eller var det bara ännu en av hans kloner?
Matematikerns nya fängelse
Striden var över, oraklet räddat. Men hur få den fete Nastigast ur sin kammare? Han hade vuxit till sina enorma proportioner inne i rummet och att få ut honom tycktes en fysisk omöjlighet. Kanske kunde han lyftas ut genom takfönstret? Samarbetsvillig var han inte, tvärtom skrek oraklet svavelosande okvädningar mot sällskapet.
Severa lyfte halssmycket hon tagit från häxan Rirbas vandöda hals i Cruris gravvalv på Marjura och öppnade medaljongen mot Nastigast. Oraklet tystnade mitt i en förolämpning, stirrade på den röda ädelstenen. Blicken förändrades, förbyttes i total fasa när den cruriska adelsmannen som varit instängd i stenen skådade sin nya kropp, ett fängelse värre än fångenskapen i det magiska smycket.
Sällskapet lämnade kammaren med Nastigast i tryggt förvar runt Severas hals. Bakom dem ekade svordomar och förbannelser på Ithilgroms döda tunga, allt svagare tills ljudet dränktes av vattenfallet som forsade över Kungsklippan.