User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Knektar och Kondottiärer

Fri 10 Feb 2012, 11:36

Spelmöte 1: Karaktärsspel

Vi hann med åtta scener under spelmötet, två scener för vardera karaktär. Växlandet av fokus från RP till RP skapade lite samma känsla som i en roman. Texterna nedan är skrivna av den som var spelare (RP) i respektive scen.

Scen 1: En eftermiddag på Smörblomman (RP: Christian SL:Tomas)

Agrippo Celtes da Barakild tillbringar en avslappnande eftermiddag i ångorna på badhuset Smörblomman i Gudiena. Agrippo delade badkar med mokhahandlaren Virfino av Gudiena och en annan suspekt man. Virfino yttrade sig till favör för ransarderna och baktalade det trakoriska riket.

Ett skrik fångar Agrippos uppmärksamhet. Han trevar sig fram mellan dimmorna och möts av två personer inbegripna i en våldsam strid. En man har trätt sin strypsnara runt halsen på en annan. I striden visar det sig att den attackerade mannen i själva verket är en kvinna. Med len tunga lyckas Agrippo fånga mördarens uppmärksamhet och övertala honom att skona kvinnan. Mördaren flyr i ångorna.

Den attackerade kvinna är ingen annan än Agrippos överordnade matrissan Frahli Brahinza da Strona, kommendant över hemliga polisen Digeta Longas agenter på Saphyna. Medan matrissan hämtar andan spyr hon ur sig svordommar över mördarens antagna uppdragsgivare: centurionissan Namtila Bolnahir da Siola. Att Brahinza nyligen själv sände lönnmördare för att ta död på Namtila nämner hon inte...

Agrippo får i uppdrag av matrissan att resa till Frimbole Olvi och infiltrera Namtilas härläger för att finna bevis för hennes eventuella förräderi mot riket.
Fria Ligan
 
User avatar
Nils
Site Admin
Posts: 474
Joined: Fri 01 Apr 2011, 16:16
Location: Stockholm
Contact:

Re: Knektar och Kondottiärer

Mon 13 Feb 2012, 12:48

Scen 2 "Främlingen" (Kosta SL, Nils spelare)

På en höjd intill ett bergspass i Matagdebergens sydvästra utlöpare knäböjde Saram Hassademu och lätt fingertopparna vördnadsfullt vidröra en liten tuva med smaragdblomster. Friryttaren - också känd som Frimboleslättens sydanvind eller blott ‘Melukhiern’ bland Saphynas krigsherrar - suckade vällustigt innan han återvände till verkligheten med ett ryck när den överenskomna signalen ljöd från truppen.

I skydd, bakom en klippskreva ett fåtal famnar från vägen, satt hans menkisoldater på vakt och spanade ned för vägen. Melukhiern såg genast vad hans mannar hade sett, en ryttare i sporrsträck på väg mot passet och ett par hundra meter bakom: ett tiotal krigare till häst i förföljelse. Hassademu satte upp på sitt vita sto och gav tecken till sina soldater. De var utklädda till enkla handelsmän och dolde både vapen och rustning under sina bylsiga kaftaner när de med rutinens exakthet korsade vägen precis efter den förste ryttaren passerat och med spelad klumpighet tappade ut en tunna melukhiska dadlar framför den förföljande troppen.

Saram mötte den ensamma ryttaren och ropade “Följ mig min vän! Låt oss skaka av dina vålnader.”, varpå han red in i en från vägen dold klyfta med den svartklädde ryttaren efter sig. Saram vände sitt sto mot vägen och lät ryttaren passera honom i den smala passagen. Med en blick värderade han ryttarens person; bredaxlad, iklädd en mörk kåpa som dolde ansiktet, uppsutten på en ståtlig kolsvart häst av en ras han aldrig tidigare sett och... ett sprattlande bylte lagt över sadeln.

“Ge upp min syster!” hördes en mansröst från klyftans öppningen. Två av de förföljande ryttarna hade upptäckt deras gömställe, listen hade misslyckats!

Ryttarna drog sina svärd och manade sina hästar farmåt. Saram red fram några steg och höjde handen i en vänlig hälsning “Mina vänner! Det måste ha skett ett missförstånd här, jag är blott en enkel handelsman från Melukha och den här mannen är min gäst”.

Den yngre av de två männen ignorerade Sarams honungslena ord och red förbi i den trånga passagen på väg mot den kåpklädde ryttaren. Saram reagerade blixtsnabbt - med en rörelse drog han sin dolk och skar obemärkt av mannens sadelspänne så att han damp i backen med en smäll. När ynglingen vacklade upp på ostadiga ben möttes han av melukhierns sabel som pressades mot hans hals. “Ge dig av härifrån om livet är dig kärt”, väste Saram.
Saphyniern tog sin hästs renslar och backade mot öppningen, även hans kompanjon drog sig tillbaka med tveksamhet i sina ögon.

När de försvunnit vände sig Saram om mot den kåpklädde, red fram och sträckte ut sin hand. “Nå, främling, det ser ut som om jag räddat dig undan dina förföljare, vi måste ge oss av direkt innan de hämtar sina kumpaner, men först - vad är ditt namn?”

Den kåpklädde svarade inte på den utsträckte handen men tog till orda men en märkligt isande röst som fick Saram att rysa.

“Mitt namn är Akhmel”.
Fria Ligan
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Knektar och Kondottiärer

Wed 15 Feb 2012, 10:47

Scen 3: "Nattens väntan på galgen" (RP: Tomas SL: Christian)

Löjtnant Lucifago Rofocale da Maravelda vaknade i smärtor. Han satt bunden och lortig in en trång bur, straffad för att ha slagit sitt befäl kapten Baudolino under ett gräl. I buren intill satt en märklig snaggad kvinna från något farsegels land, tillfångatagen av Baudolinos knektar.
Kaptenens brutalaste underhuggare, sergeant Erkot Svinrygg, kom upp till buren i utkanten av härlägret vid kusten i östra Korjulme. Svinrygg hånade Lucifago och pissade på löjtnanten, som svor heligt att döda honom. Erkot flinade och konstaterade att Lucifago skulle dingla från galgen i gryningen.
Mörkret föll. En skugga lösgjorde sig i dunklet och kröp mot burarna. Det var en man, blek med vässade tänder. Lucifago kände genast igen honom som kargomit, precis som den mystiske åldringen Adiposumon som han mött många gånger under sitt soldatliv.
Med sina magiska hudristningars kraft öppnade kargomiten låset och släppte ut Lucifago. Löjtnanten visste inte vad främlingens motiv var, men brydde sig heller inte för ögonblicket. Han drog ett andetag av fri luft. Tvekade ett ögonblick, tog sedan upp en tung sten och slog upp låset även till kvinnans bur och släppte ut henne.
Fria Ligan
 
User avatar
Kosta
Site Admin
Topic Author
Posts: 1514
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:04

Re: Knektar och Kondottiärer

Thu 16 Feb 2012, 22:59

Scen 4 - Intermezzo i Tocmeskogen (RP: Kosta SL: Nisse)

Syrsorna har tystnat. Den sista sensommarvärmen hänger kvar i skogsluften allt medan solen dalar över trädtopparna. En skugga rör sig tyst mellan de yviga buskarna – en man med fritruppernas skäckiga uniform. Med händerna fria, ett mattsvart svärd utan skida, fäst i läderrem på ryggen och en yvig kalufs till hår – tar han sig fram till en glänta. Han vänder sig om och vinkar fram sina män, med ett belåtet leende på läpparna.

Soldaterna i skogen tillhör elitförbandet Iagos rävar, ledda av furir Iago Krahle da Krinaldi – och är denna kväll på uppdrag att snappa upp en hemlig order mellan olika rebellceller på ön Saphynas östra ände.

De har omringat den lilla gruppen rebeller i en glänta. Tillfälle ges för ett snabbt överfall när en av de tre rebellerna ska tömma blåsan. Med sitt svarta svärd Dyscordis gör furiren historien kort för rebellen och nästa stund har hans mannar omringat de resterande två förvånade rebellerna och tagit hand om pergamentrullen med meddelandet. Uppdraget har lyckats! Eller? Plötsligt är rävarna omringade av soldater i roströda läderuniformer. Deras ledare stiger fram med en hand utsträckt

Forts följer…
Fria Ligan
 
User avatar
Kosta
Site Admin
Topic Author
Posts: 1514
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:04

Re: Knektar och Kondottiärer

Thu 16 Feb 2012, 23:03

Scen 4:1 - Intermezzo i Tocmeskogen (RP: Kosta SL: Nisse)

”Jag kan ta hand om den”, säger mannen med ett hånleende. Hans korpsvarta hår glänser av paratornsk pomada och hans slokmustasch är välvaxad. Det välkända yttre med soldaternas roströda uniformer talar om för den kunnige att detta är Kapten Karvalo – nidingen från Gosnar och hans elitförband Röda Svärden. När Iago tvekar att lämna över rullen, har han plötsligt en svärdsspets lätt vilande på strupen. ”Se så, fram med rullen”, kraxar en röst och en reslig svartklädd skepnad stiger fram bakom Karvalo. Ett bistert rynkigt ansikte tittar fram under kåpan som skvallrar att det rör sig om en shamasherpräst.

Iago fråntas rullen under allmänt hån av Karvalo och hans soldater. Vad de inte vet är att ytterligare soldater är gömda i skogen. Iago har inte spelat sin sista smickelpjäs ännu. När han gör tecken avlossas armborstlod och Iago rycker tillbaka pergamentrullen, kastar ut den i skogen och får smaka på Karvalos egg. Skadad slår han till reträtt efter att ha återfunnit rullen i skogen och tar sig i mörkret ner till havsviken nedanför skogen, där katremassen Sydanvind ligger med riggen i slyngrevning. Snabbt sätts segel och en stund senare är man ute till havs. Dags att ta en titt på pergamentet.

Slut på Intermezzo i Tocmeskogen
Fria Ligan
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Knektar och Kondottiärer

Sat 18 Feb 2012, 00:07

Scen 5: Den Dräktiga Tranan (RP: Christian SL:Tomas)

På gästgiveriet Den Dräktiga Tranan i Frimbole Olvis hamn möter Agrippo upp med Estadon Lyseris, en halvblind skrivare och tillika informatör till Digeta Longa. Estadon har sedan en tid tillbaka arbetat åt centurionissan och man beslutar att Agrippo ska tillträda som skrivarassistent åt Estadon.

Eftermiddagen ägnas åt att inmundiga öl och prata gamla minnen. Den uppslupna stämningen avbryts snart av en stor barsk skäggprydd man vid namn Atorza, som visar sig vara centurionissan Namtilas närmaste rådgivare. Atorza ställer otrevliga frågor om Agrippo som bestämmer sig för att hålla ett öga på mannen.
Fria Ligan
 
User avatar
Nils
Site Admin
Posts: 474
Joined: Fri 01 Apr 2011, 16:16
Location: Stockholm
Contact:

Re: Knektar och Kondottiärer

Wed 22 Feb 2012, 13:27

Scen 6: Avtalet (RP: Nils SL: Kosta)

När skymningen föll stod Saram Hassademu vid kanten av en bergsplatå och såg ut över Frimboleslättens vidder. Bredvid honom stod främlingen, Akhmel, och blickade ut mot havet i fjärran. Främlingens svarta kåpa och melukhierns vita kaftan fladdrade i vinden och fick dem att se ut som Inashtars lärjungar nedstigna från himmelen.

Bakom de två männen hördes sång och skratt från Hassademus mannar, de hade samlats runt elden som gjorts upp mot klippväggen och firade in natten med vin och mat. Flickebarnet som Akhmel hade befriat från byltet satt tillsammans med dem och åt glupskt ur en skål som Maru hade räckt henne.

“Låt mig ta hand om flickan”, sa Saram och sneglade på den kåpklädde. Han hade för länge sedan gett upp hoppet om en lukrativ affär men kunde inte skaka av sig känslan av att ödet hade lett honom hit av en anledning.

“Vad...”, svarade Akhmel med en röst raspade som sand mot sten, “får dig att tro att hon är säker hos dig?” Han mötte Sarams blick och det något i mannens dunkla anlete fick melukhiern att rysa.

“Jag är Saram Hassademu, Frimboleslättens sydanvind, friyttare av Melukha och Orkidéens ödmjuka tjänare. Om det är någon på denna underliga ö som kan skydda henne så är det jag!”, utbrast Saram.
Akhmel vände sig om och betraktade scenen med brasan, Sarams mannar och den unga flickan som skrattade åt något som Maru berättade. “Nåväl” sa han till slut, “du får som du vill. Skydda flickan i två månvarv och möt mig sedan där floden Magavan anlöper Krindeland.”

“Mullamu vare prisad!” sa Saram och tog ett steg framåt för att omfamna den kåpklädde enligt melukhisk sed men ändrade sig snabbt och lade handen på hjärtat och bugade istället.

***
En stund senare satt Akhmel upp på sin ståtliga svarta häst och red fram några steg mot Saram för att ta avsked. Han nickade mot melukhiern utan att säga ett ord och vände om springaren mot vägen. “Vänta!” ropade Saram, “Ge mig något att minnas vår uppgörelse, något jag kan binda min heder till”.

Den kåpklädde stegrade hästen och för ett ögonblick var det som om Saram klivit in i en grotesk målning av den store demonjären Sharab: den svarta hingstens ögon lyste röda i mörkret, den kåpkläddes bleka anlete såg ut som om det tittade på honom från en annan dimension. Den jättelika hästen slog med hovarna mot marken och satte sedan av i gallopp ned för bergsvägen.

Kvar på marken låg något. En skärva av svart sten. Saram tog det och vände det mot elden. Var kom det ifrån? Han tittade ut i mörkret där Akhmel försvunnit. Vem var det han hade ingått i avtal med egentligen?
Fria Ligan
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4548
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Knektar och Kondottiärer

Thu 23 Feb 2012, 23:58

Scen 7: Sabnock & Morax (RP: Tomas SL: Christian)

Kargomiten gav tecken åt Lucifago att följa honom ut i mörkret, bort från härlägret och mot ljudet av vågsvall nere vid stranden. Men löjtnanten ville annat. I detta liv fanns få om några saker som var honom lika kära som hans vapen - det mäktiga slagsvärdet Sabnock och parerklingan Morax.
Han smög bortåt härlägret och närmade sig en vaktpost där en knekt stått kvällen före. Nu låg han död med halsen avskuren. Kargomitens verk. Lucifago greppade soldatens spjut när han plötsligt hörde en röst. Någon närmade sig. En ung underofficer, redigt berusad.
Lucifago tvekade ett ögonblick, men kastade sig sedan över officeren och rände spjutet rakt genom bröstet på honom. Han gurglade förvånat upp en munfull blod och dog. Lucifago slöt den dödes ögon och förbannade kapten Baudolino för att ha tvingat honom till detta. Att döda medsoldater var inget han fann nöje i.
Löjtnanten smög vidare mot härlägret och trossen där hans båda svärd borde finnas. Några soldater låg dåsiga vid elden, Lucifagos blick stillade deras impuls att resa sig och fråga hans ärende. Han rotade fram sina svärd och kände glädjen av att återse en kär gammal vän när hans hand fattade de bekanta hjalten.
En bit bort såg han Baudolinos tält. Impulsen att storma in och döda var stark, men det vore självmord att ens försöka. Hämnden smakar ändå bättre kall. Men en liten avskedspresent skulle kaptenen få. Lucifago plockade upp en brinnande vedträ ur elden, tog sats och slungade det mot befälstältet. Det träffade, rullade rykande ner lade sig till rätta där tältduken mötte marken. Lågor flammade upp.
Nu vaknade lägret på allvar. Soldaterna i trossen slet upp sina vapen och satte efter Lucifago, som vände och sprang. Vägen ut i mörkret såg fri ut när han en blixtrande smärta i sidan fällde honom till marken. Nej, han var inte träffad. Det var hans gamla krigsskada som vägrade läka.
När löjtnanten kom på fötter, grimaserande av smärta, ven pilar genom natten. Uppjagade knektar med mord i blicken kom rusande mot honom. Haltande, svärande, snubblande tog sig Lucifago undan, ut från lägret och bort mot stranden.
Där nere väntade kargomiten, uttryckslöst, med två hästar och kvinnan från buren. Kargomiten satte själv upp den ena hästen och red i väg längs stranden. Lucifago hoppade upp på den andra. Tvekade igen. Sedan hjälpte han kvinnan upp på hästryggen och satte av i sporrsträck längs vattenlinjen i ljuset av månen som speglade sig i Trakoriska sjön.
Fria Ligan
 
User avatar
Kosta
Site Admin
Topic Author
Posts: 1514
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:04

Scen 8:1 De tre symbolerna [Kosta/Nisse]

Sat 10 Mar 2012, 16:10

Snabbt sätts segel och Sydanvind vänder nosen västerut. Medan styrman Bokello dirigerar besättningen i den dans som en seglats med en katremass är så dra sig furir da Krinaldi tillbaka ner i kajutan för att se över sitt fynd med kapten Iarelda Megra. Medan hon rullar ut pergamentrullen med vana händer över kartbordet betraktar han henne i smyg, hennes hår, profil och händer – Iarelda har en alldelles särskild plats i Iagos hjärta.

De finner snabbt att pergamentet är täckt av en kodad text av siffror och tecken samt tre symboler – en sol, ett träd och en tunna med korsade verktyg ovan. Genom att studera koden lyckas de lista ut att de tre symbolerna står för ön Eldholm, staden Frimbole Olvi och byn Mullo. Bästebröderna eller rebellerna har säkert något viktigt där i görningen. Praktiskt nog är Eldholm på vägen tillbaka till Frossaren där Sydanvinds hemmahamn ligger. Några dagar senare närmar de sig ön allt medan skymningen faller och vinden blåser upp till storm.
Fria Ligan
 
User avatar
Kosta
Site Admin
Topic Author
Posts: 1514
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:04

Scen 8:2 Fyren på Eldön

Sat 10 Mar 2012, 16:37

”Ta i nu”, skriker Iago och de fyra soldaterna tar några extra årtag så skeppsekan far upp på de vågblanka klipporna alltmedan skummet fräser runt båten. Med ett skutt är den heltlevrade knekten ”Stenöga” iland och drar upp båten på land. Iago gör tecken till sina mannar och med en snabb hukande framryckning rör de sig frma mot den nu tända fyren alltmedan himlen knyter ihop sitt anlete och gör sig redo för att piska havet och ön med regn. Bortom vågtopparna skymtar Sydanvind som kämpar för att hålla sig nära ön i kryss mot vinden.

Våra sturska soldater tar sig snabbt in i fyren, upp för cirklande trappor och stöter på den gamle fyrvakten, en bastant, svartskäggig man vid namn Dorvald. Är han rebell eller inte – det är osäkert. Medan Dorvald förtäljer historien om den andra Ransarderinvasionen, som finns målad som en jättelik väggmålning på fyrens översta våning noterar Stenöga att något håller på att hända. Skepp närmar sig i fjärran – krigskaraveller. Man tar sig snabbt ut ur fyren men det är endast Iagos hjältemod och träskmannablod som får männen att kunna ta sig tillbaka till Sydanvind i stormen. Dyblöta och utmattade sjunker männen ner i kabyssen medan kapten Megra snabbt seglar ifrån karavellerna – inget slår ju en katremass i motvind.

Slut scen 8.
Fria Ligan

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 3 guests