Här kommer en recension av spelsystemet.
Jag har lirat rollspel i 28 år tidigare med min 11 år äldre bror som lirade Rune Quest. Sen började jag vara SL för min egen grupp för ca 25 år sen. Då blev det svenska DoD. Vi har varit en ganska intakt grupp de senaste 20 åren. Eftersom jag inte var bra på att läsa engelska när jag var ung vuxen blev det Eon några år efter att Äventysspel kapsejsat. Så jag har nog gått i en baklänges riktning än många svenska spelare från engelska rollspel till svenska.
Jag har levt i någon naiv känsla kring regler att ju mera detaljerade de är ju mera spänning skapar de. Och det har lett till att de sista tio årens har jag jagat en känsla som försvunnit. Allt som blivit kvar är nostalgi över barndomen och tonårens spelstämning.
Nu är vi alla i gruppen vuxna män med familj och förvärvsarbete. Tiden för att skriva egna äventyr var borta och jag letade fortfarande efter spelkänslan.
Av en slump hittande jag Svavelvinter rollspelet och jag bad spelskaparna om att få provspela. Jävlar vilket spel. Det tog vår insomnade grupp till en helt ny nivå.
Vi kör inte i Trakorien utan jag snabbkomponerade ihop en egen spelmiljö. Vi satsade på att bygga ihop en värld där en ursprungskultur långsamt blir kolonialiserat av en mera högt stående civilisation och de spänningar det föder.
Vi körde igång allt med profetsia, skuggspel och ett karaktärspel som blandar traditionell spelstil med den narrativa. Det vi har sett är att skuggspelet är ganska svårt beroende för vissa spelare som dras mera åt den traditionella spelstilen. Det vi ska göra åt det är att försöka hjälpas åt mera kring att skapa story så det inte blir ett tomt brädspel som inte påverkar världen. När det funkar är det skönt för SL (berättaren) för jag slipper vara förberedd och kan improvisera. Profetian haltar lite och vi känner funkar bäst när de endast löses i karaktärsspelet.