MogulCasimo
Posts: 4
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:44

Krönikan över den femte konfluxen
Det har skrivits hyllmeter av studier och analyser kring de konfluxer som har skett i Ern Altors historia. Dock finns det ytters få skrifter kring just den femte konfluxen, detta beror till stor del på att ingen riktigt vet vem som kontrollerade konfluxen i slutändan och att ytterst få personer var involverade. Det finns dock en samling dagböcker i Israkas bibliotek som presenterar en smått fantastisk historia vad som hände under den Femte konfluxen. Den första boken i serien är en dagbok skriven av en Alice Gulltäppa;
Alice Gulltäppa (då hennes ursprungliga namn inte är så mystiskt eller läskigt så presenterar hon sig som Alize Klapptask, försäger sig dock ganska så ofta). Född på Trinsmyra i byn Kornhydda, i tonåren manifesterades förmågan att kunna hela genom handpåläggning. Då hon skiljde sig från de andra barnen så blev hon mobbad och hon tillbringade mycket tid för sig själv ofta vandrandes i omkringliggande skog. Där stötte hon på häxmästaren Trolina Klapptask, som genast lade märke till Alice potential. Hon övertygade Alice om att byn aldrig skulle acceptera henne och att hennes enda väg ut var att bli Trolinas lärjunge. Alice var en katastrof som lärjunge, i vart fall till en häxmästare. Hon var alldeles för snäll och hur hon än försökte kunde hon inte få till ett ondskefullt kacklande skratt, hon försökte få vårtor men det vägrade få fäste, alla trollbrygder hon försökte sig på kokade antingen över eller gjorde något helt annat än vad som var planerat. Men det Alice verkligen älskade var att flyga på Trolinas kvast, det var en känsla av frihet som hon aldrig tidigare känt, samt Svartis (hans fulla namn är egentligen Svarta djävulen) hennes familiarii. Trolina hade en svart korp som familiarii, en elak fågel som verkligen förstärkte hennes mörka aura. Alice fick en orange bondkattunge, så i ett försök att verka mystisk så brukar Alice färga Svartis svart. Det blev dock en kort tid som lärjunge. Trolina gillade nämligen att ”låna”-medvetande hos alla skogen djur, dock så gick något fel och hennes medvetande hittade inte tillbaka. Alice blev ensam i hyddan, men insåg att hon inte var redo att ta över som ”häxan i skogen” hon behövde bege sig ut och lära sig mer. Hon tog på sig Trolinas lite för stora kläder och häx-hatt svängde upp hennes kvast över axeln och begav sig ut i världen.
 
Dagboken tar sin början vid 612 efter Odo, 13 Fateska, dock verkar författaren snart tappa intresset för att dokumentera datumen men man kan i stort följa händelseförloppen i Trakorien om man studera ytterligare historiska berättelser från den aktuella tiden
612 efter Odo, 13 Fateska
Det har varit en lång resa som har varit ganska så händelselös, men kaptenen har lovat att vi snart ska anlända till Arhem så därför tänkte jag uppdatera min resejournal.
Jag får erkänna att det kom lite som en chock när jag insåg att skeppet skulle segla norrut efter att jag bordat det, jag visste inte ens att det fanns något norr om Trinsmyra. Det visar bara att jag har mycket kvar att lära mig om världen. På skeppet finns det i en salig blandning olika människor och halvfolk. Den mest udda karaktären på skeppet måste ändå vara TomTom, han är svart som natten och iklädd hudar av slag som jag aldrig kunnat föreställa mig. Han konverserar dock mest med de små dockhuvuden som han har bundna vid sin stav, det enda jag lyckats då ur honom är att han tydligen är på jakt efter Shaguliter. Sitt utseende och beteende till trots så besitter han stort kunnande om droger och även magi, han kunskaper överstiger till och med Trolinas kunskaper, dock så förstår jag mig inte riktigt på hans tal om andar och onda demoner. Han kommer inte kunna bli min nya läromästare.
Sedan har vi Tyra, henne måste man konstant hålla ögonen på, men vet aldrig vad hon kan hitta på och hon dyker upp på de mest oväntade ställen. En gång hittade jag henne till och med rotandes i min packning på skeppet så nu försöker jag hålla ögonen på henne.
Det är så fascinerade, det finns ytterligare en halvlängdsman på skeppet, Otyg heter han. Även han besitter ovanliga stora kunskaper när det kommer till gifter. Med det kunnandet som finns samlat på detta skepp skulle man kunna förgifta/droga en hel stad. Varken Otyg eller Tyra har berättat så mycket om sina bakgrunder men Otyg har i vart fall berättat att han är på jakt efter kvicksilver (som tydligen bryts i gruvor, vem hade kunnat tro det!).
Den sista intressanta karaktären på skeppet är Eron som tydligen tillhör någon sorts munkorder. Jag var lite orolig först då Trolina varnat mig för galna munkar. Men han verkar väldigt lugn och lekte dessutom ett tag med Morris. Så han är nog inte så farlig.

 
14 Fateska
Ytterligare ett bakslag, tydligen går skeppet till Trakorien bara 1 ggr per halvår. Så nu sitter jag fast i detta Trakoriska skithål i 6 månader. Allt är gult av svavel och hela stället stinker. Till och med inomhus stinker det, jag hoppas man vänjer sig eller så kommer jag bli tokig.
När vi väl kom fram till Arhem kom en trakorisk härold fram och malde på som de alltid brukar göra, men tydligen heter guvernören Gotthard av Melce OCH det finns en drake någonstans på ön. 

Det fanns inte så mycket att välja på men jag hittade ett trevligt boende på Junker Hildur som drivs av Hildur Ornetand med familj.
När jag var ute och strosade på stan så stötte jag på Gwlmyn, en dvärg som hade mycket och berätta om kvicksilvergruvan. Otyg blev så glad när jag berättade för honom om dvärgens information. Tydligen bor draken nere i gruvan, men det ska finnas en drös med färdiga tunnor med kvicksilver som man bara kan gå in och hämta. Gwelmyn berättade att det fanns en lönngång (kan du föreställa dig så spännande, en LÖNNGÅNG det är precis som romanerna där hemma på Trinsmyra) ledtråden var; Gå med hetta, gå i mörker. Tydligen fanns dörren i ett gammalt dvärgkontor. Det visade sig att Tyra var en riktig hejare på att förhandla och vi erbjöds 70gm + dvärgsmidda vapen + information om vart Shaguliterna bor om vi tog med oss 4 tunnor till dvärgarna (de glömde dock nämna att tunnorna väger 300-400 kg, och att värdet på Kvicksilver ligger på 20gm/litern. Trolina sa alltid att man inte kunde lita på halvfolk).
Då gruppen insåg att vi saknade de fysiska förutsättningarna att bära 1200kg kvicksilver så sökte vi upp Kvurerna (urbefolkningen på Majura), kan du tänka dig de såg direkt att jag var en häxa! Trolina skulle varit så stolt! Jag har verkligen försökt att få vårtor och träna på ett kacklade skratt, men det har gått lite si och så med det hela, men Kvurerna märkte direkt att jag var en häxa! Jag gick som på små moln bort från deras läger. Lite smolk i bägaren var det dock då de bad Kmorda att förbanna mig. Tydligen är det en glaciärens gudom, så för att vara på den säkra sidan så sökte jag upp deras tempel för att se om jag måste vara orolig. Där mötte jag den mest bedårande kvinnan, som också ville ha vår hjälp. Majura är verkligen en fascinerande plats, ingen verkar kunna göra något själv utan alla verkar behöva vår hjälp. Kanske är tur att nästa båt går först om 6-månader om vi ska hinna hjälpa alla på denna ö. Tydligen ville hon ha sällskap till helgedomen uppe på isen, hon erbjöd också att vara vår guide. Jag tror att det är klokt att börja med att besöka helgedomen så att vi hinner bli lite varma i kläderna innan vi tar oss an en drake. Jag blev dock brutalt nedröstad och det bestämdes att vi skulle gå till kvicksilvergruvan.
Nåväl, vi får se vad morgondagen har i sitt sköte.
 
MogulCasimo
Posts: 4
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:46

15 Fateska
Vid frukosten så påbörjades diskussionen vad vi egentligen bör göra på denna ö. TomTom envisades med att han måste jaga de onda männen som förstörde hans skog (varför han inte bara flyttar till en ny skog är över mitt förstånd, finns ju oändligt med skogar). Men till slut gick han med på att besöka kvicksilvergruvan, innan jakten på de onda männen kunde börja. 
TomTom som verkade komma överens med kvurerna under gårdagen (antagligen pga att de har samma intelligensnivå) gick upp till dem för att se när de kunde agera bärhjälp åt oss. Han kom dock tillbaka glatt trummandes på hans träckdoftande trumma och vi fick inga klara besked från honom. Så än en gång var det upp till oss kvinnor att lösa situationen. Tyra fick agera ambassadör, då de inte verkade trivas i min närvaro (Trolina skulle varit så stolt). Det hela slutade med att vi mötes upp på andra sidan Arnhem och rörde oss mot gruvan. Till vår hjälp hade vi fått en dvärgisk vägvisare, han kunde dock inte förse oss med någon användbar information utan pladdrade mest på, som män brukar göra. Tyra verkar besitta oanade kunskaper, då hon avslöjade att Blatifagus egentligen betyder "Kackelacksätare", en föga skräckinjagande beskrivning av en drake. Men trakorierna är rädda för draken så jag misstänker att han är farligare än vad namnet ger sken av.
När vi väl närmade oss gruvan så vek vår dvärgiske guide av och kvurerna vågade inte närma sig gruvan heller. För att undvika uppmärksamhet så väntade vi till skymningen innan vi smög fram till Korn-tornet som skulle innehålla kontoret med den ev. lönngången. Dörren var låst, men halvlängdsmännen kunde åla sig in genom ett fönster och sedan låsa upp dörren från insidan (än en gång var det Tyra som briljerade, varför släpar vi egentligen runt på alla dessa karlar allt som verkar behövas är ju jag och Tyra). Får dock erkänna att det inte gick som planerat för mig, en av mina magier gick snett (är mycket svårare att trolla ensam än vad jag trodde, jag saknar verkligen Trolinas guidning) och jag råkade förlora talet temporärt. Tror dock inte att någon av mina "kollegor" märkte mitt misstag.
Väl inne i tornet fanns rester av döda dvärgar, böcker och andra förkolnade rester, samt en gravkammare. Ledtråden vi fått tidigare "Gå med hetta, gå i mörker" gjorde att vi kunde hitta öppningen till lönngången, under golvet vid gravkammaren. Inne i tornet började jag dock ifrågasätta Tyras motiv då hon ständigt smög omkring ensam och verkade stoppa på sig både det ena och det andra. Men vem är jag att döma, en kvinna måste ju se efter sig själv i förstahand. 
För att kunna öppna lönngången var vi tvungna att tända en stor eld vid statyerna mitt i rummet. Hettan gjorde att den ena statyn krympte och den andra växte och på så sätt öppnades lönngången under golvet. Lönngången ledde ned i gruvan, på vägen gick vi igenom ett ljust rum. Resten av gruppen verkade ha glömt ledtråden gå i mörker och föll offer för den ondsinta dvärgarkitekturen (jag visste att det där halvfolket hade fuffens för sig), mer om det senare. Väl nere i gruvan så stötte vi genast på en svartalv som hann skrika ut en varning innan Eron fick tag på lymmeln. Eron briljerade verkligen, jag har aldrig sett en människa röra sig så snabbt. Direkt anfölls vi av ytterligare svartalver och Eron tog hand om alla helt på egen hand. Det var nu dvärgfällan aktiverades och alla andra blev blinda. Det brukar heta att en blind leder en blind, men i det här valet var det en stum som ledde de blinda. Jag samlade ihop dem och satte dem i en grupp för att de inte skulle gå vilse eller ramla ned i schaktet och fortsatte att utforska ensam. Med min trogna kvast kunde jag bekämpa de sista svartalferna.
De andra fick tillbaka sin syn ungefär samtidigt som min ofrivilliga tungförlamning verkade släppa taget. Jag använde min magiska förmåga för att identifiera att tunnorna med kvicksilver verkade finnas på det nedre planet. Dock hann vi inte stoppa Otyg som smög sig upp till draken med sitt kamouflage bestående av svartalfträck. När han väl insåg storleken på besten kom han genast på andra tankar och kom snabbt ned efter oss igen. Det var bara ren och skär tur att draken inte hann bli varse sin lilla besökare.  
Botten av schaktet var fullt av vatten, men det var fortfarande möjligt att ta sig in i tunneln mot tunnorna. Dock var det något som rörde sig i vattnet. Jag försökte oskadliggöra det okända hotet, men Trolina hade rätt magi är svårare än vad man tror och något gick snett (jag behöver verkligen finna en ny läromästare, såhär kan det inte fortsätta) och jag svimmade av.

? Fateska
När jag vaknade så var det alldeles mörkt runt omkring mig, mörkret kändes som om det tryckte på mig och sökte sig in i mitt huvud, ush detta mörker. Jag omgav mig snabbt med starkt ljus. Jag kände mig onaturligt svag, något sorts gift verkar finnas i min kropp och det sticker ut en tentakel ur min bröstkorg. Det verkar som om någon försökt förbinda såret lite hastigt. Men övriga gruppen är borta, jag är ensam i denna mörka grotta och vet inte vart de andra är eller hur lång tid som har gått. Vad ska jag ta mig till? Jag har åtminstone Svartis med mig.

Det känns som om det är något som rör sig i mörkret, men när jag tänder mitt ljusklot så ser jag inget. Men det får mig fortfarande att känna mig olustig till mods. De lämnade mig i mörkret!! Förgiftad och avsvimmad, vilka mansgrisar! När jag vaknade kunde jag i vart fall hela upp skadorna och koka ihop en brygd som motverkade giftet i min kropp. Via en snabb varsebli kunde jag känna att resten av mitt ”sällskap” fanns kvar i grottan, så de hade inte övergivit mig helt. Men hur länge har jag varit borta? Eftersom resten av gruppen helt klart verkade sakna sans och reson så gick jag upp för att kolla till elden vid statyerna, hur lång tid har vi kvar (vem vet om jag inte ligger där när de kommer tillbaka så kanske de blir oroliga, lite dåligt samvete förtjänar de). Elden brann fortfarande, så det var gott om tid kvar.
När jag kom tillbaka så hade de andra lyckats dra ut 4 tunnor, men de hade inte brytt sig ett dugg om att jag var borta. Varför följde jag ens med dessa idioter? Trolina hade lämnat dem direkt…. men jag vågar inte försöka ta mig ut ensam från denna mörka grotta, tänk om skuggorna tar mig.
På mitt initiativ ordnar vi en lyftanordning för att få upp tunnorna ett våningsplan. Stöttan som vi fäste repet i knakar dock oroväckande när vi lyfte tunnorna. När bara en tunna återstår så ser stöttan ut att ge vika vid minsta vindpust (tur att vi är i en grotta ). Eron insisterar på att vi även ska lyfta den sista tunnan. Bara för att han kan röra sig som en oljad blixt betyder inte att vi andra kan göra detsamma. Jag försökte bluffa att en av mina brygder skulle kunna göra honom tillräckligt stark för att lyfta tunnan själv, tyvärr föll han inte för det tricket.
Efter att modifierat vår lyftanordning en aning (dvs längre rep) så vi inte står under grottaket när det kollapsar, lyckas vi få upp sista tunnan, men det var på håret.
Men tanke på den energi vi lade på att få upp tunnorna så gick det förvånansvärt enkelt att få upp tunnorna till korn-kornet. Det var gryning och det beslutades att invänta skymningen. Tyra smög iväg för att försäkra sig om att kvurerna inte lämnat oss, medan resten av gruppen föll i djup sömn.

16 Fateska
I skydd av mörkret försökte vi få ned tunnorna och bort till kvurerna, men vi misslyckas. En trakorisk patrull upptäcker oss, jag skyller på TomToms eviga trummande. De frågade oss vad vi gjorde där, trots mina briljanta förklaringar och undanflykter insisterar de på att vi skall följa med dem. Alla väntar på helspänn vad som ska hända härnäst, ända till Eron plötsligt går bärsärkagång mot soldaterna. Tydligen är han mer erfaren att döda svartalver än trakoriska soldater för jag måste själv ta död på två av soldaterna. De är de första människorna jag faktiskt dödat och det kändes…..fantastiskt! De trakoriska svinen brann som små eldflugor, ljuset speglade sig så vackert i snön. TomTom och Eron tog hand om de andra två, medan otyg var på väg att kväva sig själv efter ett fummel med sina kastknivar. Som tur var lyckades jag rädda honom innan det var för sent. 
Under striden så kom en ljusblixt över våra huvuden. Detta var tydligen drakmagikern Draconikus, som for tillbaka till Arhem för att varna garnisonen. Det ser ut att bli en lååång väntan på nästa konvoj. Plötslig slår en arbalest-skäkta in i berget bakom oss. Ytterligare en trakorier att offra till elden, men jag blev för uppspelt och tappade kontrollen över de magiska energierna och det sista jag såg var ett underbart ljus kring mitt eget huvud innan allt blev mörkt (igen). 
När jag vaknar till liv så har de i vart fall inte övergivit mig. Vi lyckas få iväg tunnorna till dvärgarna och sedan ta oss tillbaka till Arhem. Väl där sökte vi upp mäster dvärg för att inkassera vår belöning och lägga vår beställning på utrustning (alla andra beställde rustningar och vapen, själv har jag inte någon nytta av sådana ting utan bad att få en sjöskumspipa). Väl inne i smedjan brister otyg ut i en lång svordomsramsa, tydligen har han glömt att ta kvicksilver! Det som hela expeditionen handlade om *suck*. Otyg nämner något om en ring och TomTom blir väldigt upprörd och verkar försöka kidnappa de båda halvlängdsmännen. Jag orkar inte med detta och sökte omgående upp vårt värdshus och dess mjuka bolster.
 
MogulCasimo
Posts: 4
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:48

17 Fateska
Isdruiden Perrima sökte upp oss och bönföll oss om vår hjälp att undersöka sitt tempel. Då vi gärna ville lämna Arhem ett tag så biföll gruppen hennes begäran och ut på isen vi gick. Hon var en utmärkt guide och glaciärens faror höll sig borta.

18 Fateska
Väl framme vid istemplet så framgår det direkt med all önskvärd tydlighet att allt inte står rätt till. Statyn utanför är förstörd och skändad. Tydligen så är gruppen inte så bra på att upptäcka fara för det är endast jag som märker att Blatifagus flyger över oss, som tur var så upptäcker han oss inte. Jag vill gärna tro att det är för mitt snabba agerande. En vaktpost verkar stå inne i templet och vaka över innegården. Då TomTom anser att vi redan är upptäckta så är det bara att stövla på. Jag skickar dock ut mina magiska energier och upptäcker att det finns en Shagulit inne i templet. Vi tar oss snabbt in och en vild strid tar vid. Jag tar upp kampen med Shaguliten, han var duktig på magi, men jag var bättre. Dock så verkar inte mina vänner ha så bra nerver och halvlängdsmännen flyr skrikande från striden eller svimmar. Tydligen så fanns även någon sorts demon inne i templet, men den tar till flykten efter en viss övertalning av TomTom och Eron. Kvar är Shaguliten, skadad och ensam…

 
Striden fortsatte. Eron lyckas få ned shaguliten på rygg, dock så verkar han vara en mästare i mörk magi och innan Eron hunnit ge honom ett dödade hugg så förvandlas shagulitens kropp till en grön massa som sprider sig över golvet. De kvarvarande odöda faller snabbt för gruppens slag. Striden är över och vi har befriat templet från dess skändelse. 
Det tar ett tag, men till slut så är båda halvlängdmännen tillbaka på fötter igen och templet börjar sökas igenom. 
När Eron och jag utforskade en sovkammare så uppvisade sig en vålnad. Den förde med sig ett budskap från andra sidan, det visade sig att vålnaden var Perrimas syster. Templet hade fler hemligheter, vattnet i templet hade en helad effekt och gruppen fyllde snabbt upp alla vattenskinn som vi kunde hitta. 
Det bestämdes att gruppen skulle övernatta i templet innan vi påbörjade letandet efter den stora artefakt som Perrima berättat om. Ingen annan verkade höra och jag var ensamsatt på vaktpass, men under natten verkade det som om demonen återvände på templet på jakt efter sin mästare. Dock hade Perrima lovat att templets inre kammare var skyddad från all ondska så jag ansåg att det inte var någon mening att skrämma upp gruppen ytterligare utan lät dem sova.

19 Fateska
På morgonen påbörjade vi vår jakt efter artefakten. Ännu en gång så svek magin mig, jag måste verkligen finna mig en läromäster som kan fortsätta min utbildning. Det känns som om dessa små olyckor med magi sker allt oftare. Som tur var kunde TomTom berätta exakt vart vi skulle leta. Under isen hittade vi ett gravvalv där tydligen isdruiderna begravde sina präster. Gravvalvet var utsökt och måste vara konstruerat av dvärgarna på ön. De hade dock även konstruerat en del fällor för att skydda dess skatter och hemligheter. TomTom höll på att döda mig och båda halvlängdsmännen då han började pilla på saker och ting som han helt klart inte hade någon aning om hur de fungerade.  Han förseglade oss i skattkammaren! Som tur var så verkar min rädsla för mörker ha försvunnit, men jag kände hur bergets tyngd började pressa mot mig där nere. Som tur var kunde vi få ut artefakten……. samt några andra saker men det hör egentligen inte hit. Väl uppe på ytan igen så krävde Perrima att hon skulle få både artefakten samt hälften av föremålen vi funnit där nere. En helt klart bestämd dam, även om hon verkar sakna all verklighets­förankring. Tyra var helt klart upprörd efter förhandlingarna med Perrima.
När vi stod där och förhandlade så kom kvurer fram till oss. Tydligen hade de en profetia som vi passade in på. Enligt kvurerna skulle de ge oss vapen för att besegra ondskan på ön. Det verkar som om kvurerna också hatade shaguliterna. Vi tackade jag till erbjudandet och våra nya guider ledde oss över glaciären till deras läger.
 
MogulCasimo
Posts: 4
Joined: Wed 11 Mar 2020, 14:42

Re: Den femte Konfluxen -Vad hände med de fyra tidigare?

Wed 11 Mar 2020, 14:51

 
20 Fateska
Vapnen skall tydligen stå att finna i ruinerna efter Curi, en gammal utdöd civilisation som funnits på ön. Dock vågade inte kvurerna gå in i ruinerna utan vi fick klara oss själva. Vi fick med oss en gammal staty som tydligen skall vara en sorts nyckel. Efter att ha letat i någon timme hittade vi vad vi tror är nyckelhålet. Det här med äventyrare är mycket enklare än vad man kunde tro, verkar det som. Nu behöver vi bara gräva upp vapnen…

Det var tydligen inte bara att gräva upp vapnen. När vi satte i ”nyckeln” så började marken ryka kring en kulle och det kom upp vad som såg ut som blod ur marken. Lite blödande mark var dock inget som avskräckte oss. Vi börjar gräva oss in i kullen när vi möte en stor stendörr, denna utmaning var nästan mer än vad vår grupp kunde klara av och det var på håret att vi lyckades få upp den sabla dörren. Må Kastyke få rumpbölder!
Grottan ledde in till en inre hall. En skarp doft skickade dock en varningssignal till oss, inget jag känner till kan behålla doften i de tusentalsår som denna grav verkar ha varit förseglad. Det visade sig att golvet i hallen bestod av syra! Inget hinder för oss, de andra började genast bygga små stengångar över syran med resterna från rasmassorna vi just grävt oss igenom. Jag firade upptäckten över fällan med att flyga runt i en cirkel i hallen med ett kacklande skratt som till och med Trolina hade varit stolt över. Det verkar dock som om gudarna där uppe är ute efter att straffa mig och jag for med huvudet först in i väggen. Det här med att utbilda sig till en häxa är inte så roligt som jag trodde det skulle vara.
Vi började i vart fall utforska gravkullen. Vi fann flera fällor och källan till den blödande jorden, samt de vapen som kvurerna måste ha talat om. Eron blev genast väldigt fäst vid den kroksabel han hittade, trots att han inte ens kan använda den. Jag höll mig aktsamt borta från alla föremål i gravkammaren.
Vi lämnade i vart fall gravkammaren och Tyra skramlade mer än vanligt på väg därifrån. Jag borde verkligen fått Eron att vända upp och ned på henne och skaka henne lite. Undrar hur mycket hon smög ned i sina fickor egentligen? En mindre olycka inträffade också inne i gravvalvet då TomTom smakade på jordblodet och föll i dvala. Väl ute från grottan så dock vi kvurerna att berätta hur man tog sig till Järntornet där Shaguliterna håller till. TomTom vaknade tyvärr upp efter några timmar, jag hade nästan hoppats på att han skulle ha fortsatt legat i koma för evigt. På vägen dit upptäckte vi en figur som förföljde oss över isen. När denna kom närmare visade det sig att det var konungen från graven vi just plundrat. TomTom som bar på svärdet och jag som bar på hans krona delade snabbt på oss för att se vad det var det odöde konungen var ute efter. Då ingen av oss var så sugen på att ta upp kampen med denna figur så gav vi upp både svärd och krona.  Kvurerna visade oss en hemlig väg som ledde ned till shaguliternas tempel som låg i en vulkankrater, kan ni tänka er!.
21 Fateska
De senaste timmarna har varit väldigt omtumlande och mitt resesällskap har än en gång visat upp en otrolig brist i sunt förnuft.
Det började med att vi äntligen lyckats ta oss över lavaskorpan för att närma oss tornet. Själv blev jag väldigt mentalt utmattad av promenaden då häxdoktorn gick igenom lavan och jag var tvungen att få liv i gubbskrället igen. Väl framme hittade vi vad som liknade en avskrädeshög med biologiskt avfall samt en lucka i berget en bit upp. Det verkade som om vi skulle slippa bestiga hela klippan. Jag flög upp och band fast ett rep så att den övriga gruppen kunde ta sig upp. Inne i avfallsrännan så fegade alla andra ur och jag var tvungen att ta täten och forcera luckan. Väl där uppe så mötte vi ett antal odöda tjänare som vi gjorde processen kort med. Det visade sig att källaren var full av shaguliternas galna experiment, samt ett städ som häxdoktorn verkade ha letat efter. Han berättade att under städet fanns en mekanism som skulle rämna hela tornet. Innan detta kunde ske skulle vi dock vara tvungna att hitta en väg ut. Den vägen vi kommit in genom kändes inte säker då vi inte visste hur lång tid det skulle ta efter vi dragit sprinten innan tornet skulle rämna. Så vi sökte oss uppåt i tornet. Till slut fann vi en stor sal och en port som verkade leda utåt. Dock så gömde det sig en horndemon uppe vid taknocken och vi kände oss inte redo för en sådan stor strid. Så vi sökte oss ned igen. I källaren valde vi att utforska det största av salarna, där råkade vi gå rätt in i en operationssal där två shaguliter höll på med ondskefulla experiment. Jag gjorde som min läromästare lärt mig och siktade in mig på den starkaste och kastade en mäktig eldboll mot hans huvud. Jag har aldrig känt en sådan magiskt kraft tidigare, shaguliten viftade undan min eldboll som den vore en fluga. I desperation slängde jag igen dörren för att ta till flykten. Då visade sig den dårskap som verkar vila under ytan hos munken och häxdoktorn. De fick för sig att vi skulle in och bekämpa shaguliterna. Jag försökte övertyga dem att vi var chanslösa, men mina ord föll till föga. Munken tog mig till och med som en mänsklig sköld. (de använder mig som levande sköld och lämnar mig övergiven i en drakgrotta så undrar de varför jag ibland inte är villig att lyssna på deras galna idéer, de är lika galna som remuntradyrkare).
Föga förvånande så blev både munken och häxdoktorn paralyserade så fort de öppnade dörren. Jag lyckades slingra mig ur munkens grep och tog till flykten. Halvfolket stod mest som förstenade, men i ögonvrån såg jag hur Tyra kastade sig in i rummet med städet. Jag dök ner i avfallsrännan och lyckades ta till flykten. 
Då jag ändå kände en viss sympati för mina reskamrater, så beslutade jag mig för att försöka befria dem om jag skulle få en möjlighet. Istället för att sätta dem i någon fängelsehåla så verkar de ta med sig sina fångar ut över bron för att genomföra någon sorts ceremoni med dem. Jag vet inte vad som skedde där inne men plötslig föll alla horndemoner utanför ned döda och orcherna som även satt utanför flydde i panik. Ut ur grottan kom mina reskamrater oskadda.
Man hade kunnat förvänta sig någon sorts tacksamhet, men munken försökte istället nocka mig. Utan mitt magiska skydd hade han säkerligen lyckats. Nästa gång någon av dem försöker lägga sin hand på mig så kommer de bittert få ångra sig.
Tydligen hade shaguliternas läromästare förgiftat sina lärjungar och sedan släppt mina kamrater fria. Jag sökta mig in för att se om det mina kamrater sagt faktiskt stämde. Väl där inne hittade jag en döende kvinna, och trots mitt stora kunnande inom läkekonst så kunde jag inte rädda henne.
Otyg gjorde dock något förvånande och smög sig tillbaka in i grottan och dödade läromästaren med den svarta kaststjärna som han fått i istemplet. Tydligen så måste något gått otroligt fel för han kom ut igen helt vit i ansiktet och mumlande något om att ”Det fanns en till”. Vi sökte oss vidare till Arnhem för att invänta konvojen hem.
GZIP: Off