Wed 13 Jan 2021, 17:25
Del 6. En grym hemlighet
Spelmöten 19/11 och 23/11 2020.
Jag skriver dessa ord på ett tåg, under vår färd söderut mot Upsala. Tystnaden ligger tung i vår kupé. Fröken Riddarsporre sitter mittemot mig, flitigt skrivandes i sin egen anteckningsbok, lika uppslukad av sitt värv som jag själv. Vid hennes sida sitter fröken Karlsson, tyst som en mus; kvinnan vet att tiga när hennes herre så önskar. Bredvid mig sitter just densamme, friherren, oförmögen att tala efter de skador han ådrog sig när Färnstas grymma hemlighet uppdagades.
Men jag börjar i fel ände. Senast jag skrev var det natt, och kyrkklockan hade ringt. Morgonen därefter satte vi - Sällskapets medlemmar, för jo, det är så jag tänker på oss nu - oss ned vid frukostbordet, oroliga för vad som kunde ha skett under natten. Fröken Riddarsporre berättade om hur hon under natten tycks ha nedtecknat en stark dröm, där hon upplevt en annan människas raseri över fader Nyströms, som personen uttryckte det, förbannade nyfikenhet. Hon förtäljde vidare att det inte är första gången hon fått sådana förnimmelser nattetid. Mina tankar går givetvis till Jesaja och Jeremia, till Hesekiel och Daniel. Kan det vara vår herre Gud som talar genom fröken Riddarsporres hand?
Kan det vara någon annan?
Jag översatte den latinska text som damerna funnit kvällen innan, vilken visade sig beskriva ett ritual som det märkliga sällskapet i Färnsta, De Fria, måste utföra varje generation för att kyrkans beskyddare skulle behålla sin styrka. Jag bävar vid blotta tanken på den ritualen, och vill inte återge orden som beskrev den här. Jag nöjer mig med att antyda att det som De Fria i århundraden har gjort är samma sak som Abrahams stod i begrepp att göra med sin son Isak. Kan något skydd någonsin vara värt det priset? Jag tvivlar.
Direkt efter frukosten tog vi oss i hast till kyrkan, där vi omedelbart blev varse vem som fallit över för grimens jakt. Fader Nyströms kropp låg kastad som en trasa på marken, med hans hand, skild från resten av kroppen, fast i ett krampaktigt grepp om kyrkportens stora metallringar.
Jag gjorde det enda som en Guds man kan göra i sådana stunder, och bad en bön över hans kropp. Jag märkte då att fader Nyström tycktes ha tappat en lapp som såg ut att komma från samma dokument som de texter om kyrkogrimen som vi funnit tidigare under vår vistelse. Såvida mitt minne inte sviker mig så löd dess text som följer.
Kattens grymma öde, döpt i eld i Herrens namn kom att giva den nytt liv och sedan vakar den över denna plats. Den skall för evigt vaka över denna plats, svuren som dess beskyddare. Endast om dess ben skulle gå samma öde til mötes som den en gång skapades skulle de komma att förolyckas.
Medan byborna tog hand om fader Nyströms sargade kropp så trädde vi in i kyrkan, i hopp om att kunna utröna något om faderns sista timmar i livet. Det var tydligt att han hade sökt igenom sakristian under kvällen. I kyrkboken kunde vi läsa hur han inte velat tro på alla gudsförgätna rykten om byn, men att det nu hade gått för långt och att han ansåg sig tvungen att titta åt det håll han vänt blicken från. Hans sista ord var "i natt går jag in under stenarna".
Vårt sökande i kyrkan förde oss vidare till långhuset, där fröken Riddarsporre upptäckte en ljusare sten i kyrkans mur. Drivna av den desperation som fader Nyströms död gett oss började vi försöka dra loss stenen. Kanske skulle vi kunna finna och bränna kyrkogrimens ben, så som Nyströms lapp beskrev. Med sina förvånansvärt starka armar lyckades fröken Karlsson rucka på stenen, medan friherren gick för att hämta ett spett.
Minuterna som följde är ett enda töcken. Fröken Karlsson kamp med stenen fortsatte. Möss och spindlar kom fram från kyrkans alla vrår, till synes på flykt. Ett bestialiskt vrål hördes utanför, och sedan ljudet av friherrens gevär. Vi rusade ut för att se vad som hände, och såg hur kyrkogrimen, en enorm kattlik best med mörk och raggig päls, större än en björn, rörde sig mot friherren.
Fröken Riddarsporre och jag vände tillbaka in i kyrkan, medan fröken Karlsson började skjuta mot besten med den revolver hon av allt att döma allt bär gömd i sina klänningar.
Jag slet i stenen för allt jag hade, övertygad om att vi var kyrkogrimens ben på spåren. Skott och skrik ekade utanför kyrkan.
Jag fick loss stenen, och mycket riktigt - där bakom låg benen från en liten katt. Fröken Riddarsporre tände en eld inne i hålet i väggen, lika snabb i både tanke och handling som någon man. Vi använde allt vi kunde finna för att få fart på elden, från sakristians ved till (jag bävar för hur mina kollegor skulle döma mig om de läste detta) lilla katekesen.
Snart hörde vi ett isande vrål, och kände hur kyrkan började skälva. Fröken Riddarsporre och jag flydde ut ur byggnaden. Väl därute såg vi friherren, svårt skadad och krypandes mot skydd. Fru Karlström stod med en revolver riktad mot honom och fröken Karlsson, med beväpnad underhuggare bakom sig. Fröken Riddarsporre trotsade hotet om våld och vände sig mot byborna, med en ypperligt välformulerad utlägg om hur de levt i skräck alltför länge. Kyrkan rämnade bakom oss. Plötsligt genomborrades fru Karlströms arm av en pil, och någon kastade sig fram och slog henne i huvudet med en påk. Det visade sig vara Dorotea Skytt, som efter att fru Karlström svimmat uppmanade sina grannar att avlägga sig deras förfäders synder och slå sig fria från det gamla. Från den stunden var fru Karlströms makt över byn all.
Våra skadade vänner plåstrades om hemma hos familjen Skytt, där jag fick tillfälle att prata med båda damerna i huset. Fru Skytt berättade hur deras förfäder skapat grimen för 600 år sedan, och hur Färnstaborna levt under dess skydd sedan dess. Folket i byn har vuxit upp inom sällskapet De Fria, där de initierats när de nått vuxen ålder. Minst en gång varje generation har de gjort ett mänskligt offer för att ge god växt i bygden. Fröken Vilhelmina började närma sig den ålder då hon skulle initieras, och fru Dorotea kände då att det var dags att sälja sin mark och lämna Färnsta, mot fru Karlströms gillande. Nu kommer hon att få som hon vill.
Det första kapitlet i berättelsen om de nya medlemmarna i Sällskapet i Upsala har nått sitt slut. von Meijer kommer att få köpa marken kring Färnsta, och byn kommer att utrustas med ett nytt modernt sågverk. De moderna tiderna och teknikens utveckling har vunnit ännu en kamp. Jag tror att det är bättre så, och att Färnstabornas framtid ser ljusare ut nu än för en vecka sedan.
Hur det gick för fru Karlström vet jag inte, vilket grämer mig. När vi lämnade byn var hon okontaktbar, sjuk med hög feber, till synes orsakade av det otäcka såret från pilen. I Härnösand hörde vi rykten om att personer som fortfarande var De Fria trogna hade jagats ut ur Färnsta, eller kanske lynchats.
Sällskapet har svurit att bekämpa väsen som utgör en fara för människan, och det kommer vi att fortsätta med. Vårt första uppdrag är slutfört.
Men med våra upplevelser från Färnsta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om den största faran för människan trots allt inte är människan själv.