Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 04 Nov 2020, 21:35

Rollpersoner:
  • Friherren Carl Gabriel Grip, tidigare officer.
  • Malvina Riddarsporre, hans skyddsling. Aspirerande författare.
  • Secunda Karlsson, hans husa sedan många år.
  • Arild Vigeland, ung präst, nyligen anländ till Upsala från Norge.
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 04 Nov 2020, 21:37

Del 1. Sällskapet samlas
Spelmöte 31/8 2020.

Jag ser att några dagar har gått sedan senast jag skrev. Det har hunnit bli september, och hundratals kajor flockas kring slottet Gyllenkreutz. De första kalla höstvindarna tycks föra med sig deras kakofoni var jag än rör mig här i staden. Jag har varit här i några dagar nu och undersökt slottet tillsammans med min nyanställde betjänt Algot.

(Jag är, som jag antydde senast, fortfarande inte helt säker på om jag anställde Algot eller om han lät anställa sig själv. I vilket fall så har han varit till stor hjälp, och jag är glad att han kom till mig.)

Efter flera veckors korrespondens ankom idag äntligen våra gäster. Friherren Grip och hans sällskap anlände med flera droskor; en för sällskapet och ytterligare några för deras packning. Det är uppenbart att de har tänkt stanna ett tag, vilket verkligen gläder mig.

Förutom friherren, en imponerande man som är lika trevlig i egen hög person som han är bakom pennan, anlände även hans skyddsling Malvina Riddarsporre.

Malvina Riddarsporre. Malvina. Fröken Riddarsporre. Ska jag likna henne vid Afrodite och Venus? Vid den första varma vårvinden som sveper in och väcker allt till liv? Vid en ros i full blom? Fröken Riddarsporre är en fröjd att skåda, och dessutom utrustad med ett knivskarpt intellekt. Hon presenterade sig som författare och visade tydligt intresse för tjänstefolkets villkor här på slottet. En sådan omtanke om sina medmänniskor kan bara beundras. Hon väcker känslor inom mig som jag inte hade trott att jag skulle få uppleva igen.

De hade med en tjänare också, Secunda Karlsson (fru? Fröken? Jag får erkänna att jag inte frågat.), som tydligen varit hushållerska hos friherren under lången tid. I fröken Riddarsporres anda tänkte jag att det kunde vara värt att nämna.

Jag visade runt i slottet efter förmåga. Alla gladdes åt biblioteket, som vi är övertygade gömmer mycket glömd kunskap. Till min glädje insisterade friherren därefter på att bjuda på konjak i salongen, i kristallglas som han tagit med från sin residens i Stockholm. Vi hade ett förtroligt samtal om Sällskapets historia och kring vad fru Elfeklint sagt till var och en av oss. Det är mycket som vi fortfarande inte vet, men som vi hoppas finna svar i slottets stora samling böcker.

Efter konjaken följde en promenad i trädgården, som jag inte tror att jag beskrivit här tidigare. Den är övervuxen av ogräs och tistlar, och som friherren sade kommer vi nog behöva ta in någon som kan sköta om den. Resterna av en gammal fontän och en förvuxen köksträdgård låter antyda att trädgården en gång varit i betydligt bättre skick. Mer udda inslag är de gravar som finns kring en monolit, med en inskription som säger att den rests till minne av de som gav sina liv i Uleåborg 1790. Ingen av oss vet vad det kan vara för händelser som utspelade sig där och då.

Medan gästerna gjorde sig i ordning i sina kammare så försökte även jag göra detsamma. Det är på tiden att jag skaffar mig lite nya kläder; den uppsättning som jag har rest hit i börjar vara sliten. Jag är mån om att friherren och fröken Riddarsporre inte ska få fel intryck av mig.

I samma stund som jag med kritisk blick betraktade min skepnad i spegeln hördes plötsligt ett högt skrik från fröken Riddarsporres rum. Jag störtade givetvis genast dit, utom mig av oro för hennes välbefinnande. Husan Karlsson var dock redan på plats, och hade tagit den gnagare som skrämt fröken Riddarsporre så av daga. Jag kom på mig själv med att flera gånger under dagen förvånas över fru (fröken?) Karlssons kompetens. En påminnelse så god som någon om att vår plats på samhällets stege ofta säger mycket lite om vilken sorts människor vi egentligen är.

(Det där skulle nog fröken Riddarsporre gilla. Jag får se till att föra vårt samtal i den riktningen under vår stundande resa.)

Stundande resa, ja. Vi, de personer som nu alltså tycks utgöra Sällskapet, har fått en inbjudan att resa norrut. Innan jag skriver mer om det vill jag dock kort få ner några ord om middagen, där friherren bjöd på såväl sherry som vin. Kring bordet kunde vi i lugn och ro samtala om drycker, krig och till och med politik. En gemytlig stämning infann sig omgående och jag kunde inte låta bli att tänka att det nästan kändes som att vi var gamla vänner. Jag kan inte dra mig till minnes att jag haft en trevligare kväll sedan åren i Köpenhamn.

(Fröken Riddarsporre lämnade förresten ett brev till Secunda innan middagen, adresserat till fru Sofia, som alltså är friherrens fru. Uppenbarligen har hon oklanderligt manér, och månade om att låta friherrinnan genast få veta att de anlänt till Upsala.)

Under natten som följde sov jag oroligt. Drycken gjorde nog sitt till, det erkänner jag, men ett större besvär var de många ljud som står att höra här nattetid. Jag är säker på att jag hörde en räv skrika i trädgården. Regnet smattrade mot rutorna. Kajorna skränade och det lät som att något rörde sig inne i väggen. Och så det där ständiga skrapandet, som alltid väcker mig om morgnarna, här såväl som på andra platser. Min förhoppning är att åtminstone djurljuden lugnar ner sig lite nu när de kallare årstiderna närmar sig.

Efter frukosten idag bestämde vi oss för att öppna någon av de många låsta och förspikade dörrar som finns i slottet. Secunda bröt upp en dörr på andra våningen, som jag valt ut på grund av de vackra sniderier som pryder dörrkarmen. Tyvärr var rummet något av en besvikelse: ett litet kargt rum där det enda anmärkningsvärda var det trasiga fönstret. Vi hoppas alla att något eller till och med några av de andra rummen bjuder på intressantare fynd än så.

Strax därefter kom Algot med ett brev till friherren, med den inbjudan om att resa norrut som jag nyss nämnde. Friherren bad fröken (fru?) Karlsson läsa upp det så att vi alla kunde höra (ännu ett tillfälle då det visade sig att husan klarade av mer än vad jag först hade trott!). Jag skriver ned texten så som jag minns den nedan.

Käre Carl,

Jag efterfrågar akut eder hjälp gamle vän. Nog minns du broder, hur skeptisk jag alltid var då du nämnde det övernaturliga, men en fruktansvärd tragedi har fått mig att helt ändra uppfattning i frågan. Som du vet äger jag stora arealer skog i Ångermanland och har under de senaste åren byggt upp ett av norra Sveriges största sågverk, beläget här i Härnösand. Jag arbetar oförtrutet för att modernisera denna del av Sverige. För att göra detta anskaffar jag mig skogsrik mark och anställer en stor del av folket i trakterna där jag investerar. För en tid sedan sände jag två av mina anställda, herr Gottfrid Hammarström och dennes assistent, Nils Lindesköld, till den lilla byn Färnsta norr om Härnösand. Den ligger djupt in i skogarna där marken sägs vara mycket bördig och trakten särdeles rik på skog. Hammarström ansvarade därför att ombesörja en transaktion mellan byns invånare och undertecknad. Men nu har en tragedi inträffat. En natt återvände den stackars Lindesköld, på hästrygg, blott iklädd nattskjorta. Han var illa medtagen och svamlade om att han skådat en ond best på denne plats. Nils har sedan detta inte varit sig lik och är knappt talbar. Hammarström saknas och jag befarar vad som kan ha vederfarits den gode Gottfrid. Jag anar odåd – på denna plats ligger en hund begraven. Det är därför jag nu kontaktar dig min gode Carl, jag vill anlita er för att ta reda på sanningen om vad som åkommit Hammarström, samt stoppa den best som unge herr Lindesköld pratar om, kosta vad det kosta skall! Er extraordinära expertis när det gäller det övernaturliga är ovärderlig i vårt nuvarande predikament. Skicka svar snarast, då tiden är av största vikt. Jag inväntar er i Härnösand för att förklara mer och ombesörja resan till Färnsta.

Med högaktning, Er vän August von Meijer


Vi har genast börjat förbereda oss för att resa till Härnösand. I själva verket är det hög tid att jag avslutar mitt skrivande för att fortsätta förberedelserna. Jag misstänker att det är först mot vår resas slut som jag nästa gång kommer att finna tid att skriva vidare här.
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 04 Nov 2020, 21:38

Varning! De kommande delarna av krönikan innehåller stora spoilers för mysteriet En grym hemlighet.

Del 2. Resan till Ångermanland
Spelmöte 9/9.

Vi har nu anlänt till Färnsta, och i den mån den ljusstump som brinner vid mitt bord låter mig ämnar jag nedteckna några ord om vår resa hit. Vi har fått husrum hos Märta Karlström, en ledargestalt i bygden. Jag delar rum med friherren, som redan ligger nerbäddad och snarkar tungt. Själv oroas jag av de saker som vi har hört på vägen hit, och jag misstänker att det kommer att dröja länge än innan sömnen välsignar mig med sin ankomst.

När vi avreste från Upsala hade septembersolen tittat fram, och det kändes plötsligt som att sommaren var tillbaka. Det var liv och rörelse vid stationen, med stinsen Gösta som självklar mittpunkt. Vilken skillnad mot när vi morgonen därpå anlände till ett nästan folktomt Ånge och möttes av granar vars grenar under natten täckts av ett lätt snöpuder! Jag kan inte ha några klagomål på resan upp; von Meijer stod för en egen kupé åt oss i första klass, och vi superade i restaurangvagnen på hans bekostnad. Det här sättet att resa är sannerligen något helt annat än det jag fått vänja mig vid under det senaste året, och jag får erkänna att jag njöt av att omges av en sådan överflöd. Men vad är väl Herrens gåvor till för om inte för att njutas av? Det är knappast så att de gjort att mina tankar inte varit hos Gud på grund av den bekväma färden. Tvärtom fick jag under resan tid att samtala med fröken (inte fru!) Karlsson, om bibelns budskap och annat. Hon börjar, till min förvåning, kännas som en vän och bundsförvant. Jag drog mig till minnes en gammal predikan jag hörde i Köpenhamn, där det Noa gjorde mot sin son en tid efter landstigningen användes som ett exempel på att även Guds främsta tjänare inte alltid gör rätt. Gudfruktighet är en strävan, inte ett tillstånd, sade jag till fröken Karlsson. Det tyckte jag själv var utmärkt sagt. Precis en sådan klok sak som en präst bör säga. Vecka för vecka, dag för dag, blir jag sakta alltmer säker i mitt värv. Jag hyser gott mod om att den osäkerhet som jag kände under mitt år i Vestlandet snart skall vara ett minne blott.

Luften här uppe är väldigt annorlunda från den jag andats i Upsala, Kristiania och Köpenhamn, frisk och klar, men utan de havets dofter som alltid fanns närvarande utanför Haugesund. Det var något som färgade mina tankar när vi fortsatte mot Härnösand med droska. Naturen känns på något vis närmare här.

Framåt kvällen tog vi in på ett värdshus. Efter en enklare måltid samtalade fröken Riddarsporre och jag med värdshusvärden. Han berätta att folket i Färnsta mest håller sig för sig själva, och, till min förskräckelse, att somliga säger att de har Guds blod på sina händer. En tanke som tvivelsutan bidrar till den sömnlöshet jag lider av ikväll.

Fröken Riddarsporre uttryckte oro för de lystna blickar som männen på värdshuset kastade på den unga kvinna, värdshusvärdens dotter, som skötte serveringen. Hon föreslog till och med att flickan kunde följa med oss, och erbjöd sig att ge henne plats i sitt eget rum. Uppenbarligen var hon orolig för vad flickan kunde tänkas utsättas för av överförfriskade män, samt de arma förhållanden hon levde under. Nu blev det förstås ingenting med den saken, men tanken, den tanken, går bara att beundra. Om det finns en vänligare själ på denna vår Herres jord än fröken Riddarsporres så har jag då aldrig mött den. Mina känslor för henne tycks bara bli varmare för vart ord som kommer från hennes läppar.

Följande dag anlände vi så till von Meijers sågverk i Härnösand. Det är ett modernt ångdrivet verk, där mängder av arbetare trängs med flottade timmerstockar. Sågverkets betydelse för orten kan nog inte överskattas. von Meijer själv visade sig vara en kraftfull man, och det tog inte lång stund att förstå varför folk lyssnar när han talar. Han redogjorde för de händelser som föranledde vårt besök; hur hans mannar, Hammarström och Lindesköld, skickats till Färnsta för att köpa upp mark för hans räkning; hur blott en av dem, Lindesköld, kom tillbaka; hur mannen var skärrad och skadad och nästan tagit kål på hästkraken han red på.

Vi fick själva tillfälle att träffa denne Lindesköld. Jag får tillstå att det inte var ett möte som lämnade mig stärkt inför vår vidare resa mot Färnsta. Mannen, som hölls inlåst i ett mörkt rum för att inte skada sig själv eller andra, var uppenbarligen i ett svårt chocktillstånd. Han var utmärglad, med rivmärken över armar och anlete, och svamlade på ett förtvivlat sätt om en best med röda ögon.

Av middagen i von Meijers vackra villa minns jag mycket litet. Mötet med Lindesköld skänkte mig ett djupt obehag, som var som störst just den kvällen, och som ännu inte behagat lämna mig. Jag tvingas medge att jag inte ens kunde skriva orden i det föregående stycket utan att snegla över min axel. Bestens röda ögon. Kommer jag att se dem i mina drömmar i natt?

von Meijer hade ordnat transport till Färnsta åt oss, samt inackordering på orten. Efter min morgonbön i Härnösands nybyggda domkyrka reste vi med båt upp längs Ångermanälven. Landskapet var sagolikt vackert, men oron som gnagde på mig lät mig inte njuta av utsikten. Vi mötte några av årets sista timmerlass på vägen; tydligen sker skogsbruket här under vintern, och flottningen under sommaren. Skepparen berättade något mer om det här, men detaljerna undflyr mig. Vi gick i land vid en älvkrök och fortsatte den sista biten mot Färnsta med droska. Ju närmare vi kom, desto större och grönare tedde sig träden. Kanske var det skymningsljuset som spelade oss något märkligt spratt, eller kanske är marken här just så bördig som von Meijer tycktes anse.

Mina medresenärer spekulerade i vad för slags best som kan ha skrämt Lindesköld så. De kunde konstatera att den resa som Lindesköld och Hammarström företog sammanföll med den senaste fullmånen, vilket föranledde en diskussion kring huruvida det kan röra sig om en varulv.

Märkte de att mina bidrag till samtalet bara vara korta och försiktiga? Förstod de hur min tunga kändes som fastnaglad av skräcken som växte inom mig? Jag undrade, och undrar fortfarande, vad det är vi har gett oss in på. Jag undrar om det här var en bra idé. Jag undrar om vi kommer att komma levande härifrån.

Jag tvingar mig framåt, ett steg i taget, för att jag vet att det här är det enda sättet, min enda chans, att rädda min själ.

Ljuset tycks redo att ge upp och lämna mig med blott mörkret och friherrens snarkningar som sällskap. För att fatta mig kort får jag nöja mig med att säga att Färnsta är en liten by, med trähus och en mycket gammal kyrka i sten. En lanthandel med postkontor samt ett sågverk med kvarnhjul är de enda andra byggnaderna värda något större intresse. Märta Karlströms bostad, där vi nu befinner oss, är en gammal timrad släktgård med sniderier med djurmotiv. Hon bjöd oss på en enkel måltid med brännvin och verkade så vitt jag kunde avgöra beredd att hjälpa oss att utreda vad som egentligen hände här för två veckor sedan.

Nu slockn~
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 04 Nov 2020, 21:39

Del 3. I kök och kyrka
Spelmöte 8/10.

Några korta ord om förmiddagens begivelser.

Sömnen kom till mig till slut, även om den bara varade ett par timmar. Natten var tyst, mycket tystare än vad jag hunnit vänja mig vid i slottet Gyllenkreutz, och bortsett från vindens vinande hörde jag inte ett ljud förrän skrapandet väckte mig på morgonen. Jag hade oroat mig för att friherren skulle väckas av det, men hade iakttagit vissa försiktighetsmått och gömt min packning i sängen, vilket verkar ha dämpat ljudet så pass att denna min förbannelse inte störde min nyfunne vän.

När friherren väl vaknade så började han genast tala om att han såg fram emot att komma ut på jakt. Det är nämligen så han betraktar detta vårt nya gebit, som en jakt. När jag svarade med några ord om att det kändes bra att få undersöka vår omgivning nu när dagsljuset kommit så svarade han att vi inte kan förvänta oss samma hyfs som i krig, där striderna upphör vid mörkrets inbrott.

Märke han att min tunga slant? Utan att tänka svarade jag något om att det finns många sorters hyfs. Så dumt. Kan han ha förstått det som en kritik av det värv som varit hans liv? Kan han ha tagit illa vid sig? Det sista vi behöver är att jag förstör den sammanhållning som vi har börjat bygga upp med att säga något obetänkt. Jag får reflektera vidare kring detta vid ett senare tillfälle; i detta nu har jag alldeles för brått för dylika utsvävningar i det jag skriver.

I samband med att fru Karlström bjöd på en enkel men god frukost fick vi möjlighet att ställa några frågor till henne. Hon berättade att det visserligen funnits rykten om ett odjur på trakten, men att det inte hänt någonting under hennes egen levnad. Hon berättade även att kvällen innan Hammarström försvann så gick han iväg för att tala med prästen, som säkert kunde veta mer. Fru Karlström övervägde Hammarströms erbjudande innan denne försvann, men underströk att det tog emot att sälja släktens såg. Däremot misstänkte hon att fru Dorotea Skytt, som är den person som äger störst del av marken häromkring, resonerade annorlunda och kanske till och med är inblandad i Hammarströms försvinnande. Hammarström och Lindesköld ska tydligen ha besökt henne fler gånger i sina försök att övertala henne om en försäljning, vilket de även lär ha gjort med övriga skogsägare. Det hedrar fru Karlström att hon i samband med att detta sades erkände att hon och fru Skytt inte drar jämt, och givetvis kan vi intet annat göra än att betrakta det hon sade med detta i åtanke.

Jag kunde inte undgå att märka att fru Karlström valde sina ord noga när hon pratade om de gamla ryktena om besten, och fick en känsla av att hon vet mer än vad hon ville berätta. Jag kunde heller inte låta bli att märka att hennes blick gång på gång drogs mot en dörr i rummet. Kan något finnas gömt där? Efter vårt samtal, när hon lämnat oss, tog jag mig friheten att känna handtaget till sagda dörr, vilken dock visade sig vara låst. Efter att jag delgav mina misstankar kring dörren till de övriga bad friherren fröken Karlsson att ta sig en titt på dörren vid ett senare tillfälle. Jag hoppas att hon gör det med försiktighet.

Damerna stannade kvar i huset för att tala med fru Karlströms hushållerska, medan friherren och jag begav oss mot byns kyrka för att samtala med prästen. Enligt vad damerna har berättat så ansåg hushållerskan, Pella, att fru Karlström var god mot henne. Hon visade dem till Lindeskölds och Hammarströms kvarlämnade tillhörigheter, som förvarades i en skrubb på övervåningen. Hushållerskan pratade om en gammal tro i byn, som säger att när kyrkklockan ringer vid midnatt så kommer någon att dö. Just detta, berättade hon, skedde natten då Hammarström försvann.

Under tiden vandrade friherren och jag den korta vägen till kyrkan. Morgonen var grå med klar fuktig luft, med ett litet stråk av dimma som dröjde sig kvar nere vid vattnet. Jag tog mod till mig och passade på att förhöra mig lite om vad friherren kunde berätta om hur det kommer sig att fröken Riddarsporre inte accepterat något frieri. Tveklöst har en kvinna som hon haft otaliga friare. Friherren sade sig dock vet mycket litet om detta, då hon framförallt stått under hans hustrus beskydd och omsorg. Han menade dock att hon knappast kan vara särskilt erfaren när det gäller kärlek.

Mina tankar vandrar. Fröken Riddarsporre. Malvina. Min oskyldiga ros. Lika jungfruligt ren som älvens kalla vatte~

Det här anstår sig inte. Saknar jag all självbehärskning? Tillbaka nu till det jag skulle skriva om. Byns kyrka är mycket gammal, tydligen byggd på 1200-talet, med ett fyrkantigt torn, allt i sten. Prästen, fader Ingvar Nyström, visade sig vara en mild och timid liten herre, som varit här i fler årtionden. Han sade sig inte ha talat med Lindesköld och Hammarström, annat än en kort hälsning när de passerade.

Så varför sa fru Karlström att Hammarström gått för att tala med prästen?

Friherren frågade fader Nyström om det rykte vi hört på vår resa hit, om att byborna skulle ha Guds blod på sina händer. Fadern blev synbart förfärad och menade att byn är en fin och god plats med ett gudfruktigt folk. Han kände sig tvungen att avbryta vårt samtal för att genast söka upp sakristian och skriva till biskopen om att dylika påståenden sprids.

När fader Nyström lämnat långhuset passade friherren på att undersöka detta närmare. Jag tyckte mig kunna ana att han hade en viss vana av att söka igenom den här sortens rum, men det är säkerligen bara inbillning. Inte kan han ha gjort något liknande under sin tid i fält? Kyrkor, Guds boning, är väl skyddade från plundring när härar sveper fram? Jag har bestämt mig för att inte höra mig för om saken. Vi måste hålla ihop om vi ska klara den uppgift som vi har ålagt oss själva. Jag får inte ställa frågor eller säga saker som skapar osämja. I vilket fall så fann friherren ganska snart en sten i väggen som gick att dra ut. Bakom denna hittade han en lapp, med en olycksbådande text:

Höre du fåglar som flyr, grenar som knäckas och höre det höga ljudet av dess steg är du den som skall bliva nästa offer. Hoppas då att ditt öde blifver kort: ty att stirra in i dess infernaliska blick kan drifva även den mest renvetande till vansinne. De som hota Herrens plats riskera att möta dess öde. Denne grymme väktare är vår kyrkogrim. Större än en kronhjort, starkare än en björn och smidigare än en lokatt vakar den över Herrens plats. Snabbare än en häst tar den sig fram i jakt på de byten som är de som skulle hota denna plats. Vid platsen där Herrens blick vakar hvilar den.

Jakten har börjat.
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 04 Nov 2020, 21:40

Del 4. I kråkors spår
Spelmöte 22/10.

Mitt huvud snurrar och mina tankar rusar. Vad annat kan de göra efter det vi just har sett? Jag måste få ned det som har skett på papper. Kanske kan det få mig lugnare. Kanske kan det hjälpa mig att förstå vad som har hänt. Om bara min hand kan sluta skaka för en stund så ska jag skriva om hur vi hittade Hammarströms kropp.

Efter vårt besök i kyrkan återförenades friherren och jag själv med fröken Karlsson utanför fru Karlströms hus. Fröken Karlsson berättade om vad de företagit sig, och vi likaså. Vi diskuterade kort vad lappen som friherren hittade i kyrkan kunde betyda, utan att nå någon egentlig klarhet i frågan. Herrens blick. Är det bara en beskrivning av kyrkogården eller kyrkan själv? Avses en målning i kyrkan? Kommer Herrens blick att visa sig som en solstråle genom molnen?

Fröken Riddarsporre hade lämnat fröken Karlsson för att ägna sig åt sitt skrivande för en stund, ensam på kammaren. Även om jag hade sett fram emot att åter vara i hennes sällskap så var det inte utan lättnad som jag mottog detta besked. Något ondskefullt gömmer sig på den här platsen, och ingen vore gladare om jag om dess vägar inte korsar fröken Riddarsporres. Givetvis är det här inte tankar som jag kan delge fröken Riddarsporre själv. Jag svettas vid blotta tanken på de skarpa ord hon skulle rikta mot mig om jag på något sätt antydde att hon bör hållas skyddad från vårt arbete. Sådan är hon, mitt hjärtas Malvina, och det gör henne bara än mer älskvärd.

Vi beslöt oss för att uppsöka familjen Skytts hus, för att följa fru Karlströms råd och tala med fru Dorotea Skytt. Huset i fråga ligger vid skogens rand, mellan Karlströms hus och kyrkan. Det är stort och rymligt, med två rejäla skorstenar, och ger intryck av att vara väl underhållet genom åren. Fru Skytt öppnade själv när friherren knackade på, och överraskade oss med att säga att hon undrade hur länge det skulle dröja innan vi kom. Hon visade in oss i huset och bjöd på kakor såväl som bröd med messmör.

Om jag fick bilden av att fru Karlström dolde något så torde det motsatta vara sant vad gäller fru Skytt. Jag kan inte utesluta att det var de välbekanta smakerna som så påminde mig om min barndoms somrar, men någonting med hennes uppenbarelse och sätt att tala gav mig en känsla av att hon går att lita på. Hon är änka sedan sexton år tillbaka och bor ensam utan tjänstefolk i huset tillsammans med sin dotter Vilhelmina, en underbar ung dam som jag snart ska återkomma till.

Fru Skytt berättade för oss att hon haft många möten med Hammarström och att de var nära att få fram ett avtal för att sälja. Affären tog dock stopp när fru Karlström vägrade att sälja sågverket. Själv lutade fru Skytt åt att sälja; även om hennes släkt bott på orten sedan kyrkan restes så uttryckte hon att hon kände sig redo att lämna Färnsta. Hon beskrev byn som inskränkt och isolerad, och önskade sig att hennes dotter skulle få uppleva mer av världen.

Fröken Riddarsporre hade undrat, så jag frågade vad som skulle hända med byborna här om sågen stängde. Fru Skytt svarade att von Meijer erbjudit dem arbete i skogen och i Härnösand. Hans goda rykte tycks av allt att döma vara välförtjänt.

Friherren valde att gå mer rakt på sak, och frågade fru Skytt om anledningen till att hon ville flytta var att hon blivit hotad. Hon verkade upprörd och kanske till och med lite rädd när hon svarade att så inte var fallet. När friherren därefter berättade att fru Karlström pekat ut fry Skytt som misstänkt så svarade hon med att kasta tillbaka anklagelsen på sin granne. När hon sade något om att fru Karlström inte skulle mörda någon med sina egna händer så lyckades friherren, som ju alltid har ett övertygande sätt, få henne att på allvar öppna upp sig och berätta om byns hemligheter. Hon berättade att det finns en stor best, en kyrkogrim, i byn, frammanad genom att en katt begravdes någonstans i kyrkans mur när den byggdes för många hundra år sedan. Fram tills helt nyligen hade fru Skytt bara hört talas om den, men nu verkar den åter vara framme. Den vakar över kyrkan och kyrkogården. Kyrkklockan ringer natten innan den jagar sitt nästa offer. Slutligen lät hon antyda att fru Karlström på något sätt har makt över kyrkogrimen. Friherren försökte fråga mer om detta och undrade huruvida fru Karlström ensam låg bakom bestens agerande, men avbröts av att fru Skytts dotter kom in i huset.

Vilhelmina Skytt var sannerligen en syn att beskåda. Den unga damen dök upp barfota och med en pilbåge i handen, senig och stark och med nyfiken uppsyn. Fru Skytt ville inte fortsätta vårt samtal efter dotterns ankomst, men vi stannade trots det ytterligare en stund, under vilken Vilhelmina till min ytterst stora glädje visade mig hur man skjuter med pil och båge. Det är något som jag alltid har drömt om men aldrig fått chansen att göra, och för ett ögonblick lät det mig glömma mina jordiska bekymmer. Hon berättade även att hon skjutit två rådjur under veckan, som nu hängde i deras köttbod. Fantastiskt!

Jag kan sympatisera med fru Skytts önskan om att unga Vilhelmina ska få se mer av världen; livet här i byn ter sig väldigt annorlunda från det jag sett i Kristiania och Köpenhamn, enklare och mer gammaldags. Många skulle nog anse att det liv hon lever inte passar en ung dam. Samtidigt avundas jag flickan den frihet hon åtnjuter här, inte alls olik den jag själv upplevde i ungdomen, och kunde inte undgå att märka att hon verkade vara lycklig. Jag sade givetvis till fru Skytt att de är varmt välkomna att besöka oss i Upsala om de bestämmer sig för att lämna Färnsta.

Mina avsikter med denna inbjudan är självklart helt och hållet sedesamma, även om jag nog får erkänna att jag kunnat förälska mig i båda kvinnorna om inte mitt hjärta redan varit hopplöst förlorat till fröken Riddarsporre. Jag hoppas få återse dem framöver.

Medan vi män ägnade oss åt bågsskytte så plockade fröken Karlsson undan måltiden inne i huset. Hon passade då även på att se sig omkring. Hon dyrkade till och med upp ett låst skåp i vad hon antog vara fru Skytts sängkammare, i vilket hon fann en hopvikt svart kappa med intrikata broderade mönster. Utöver det fann hon även en amulett med ett pentagram med texten Liberorum foedus (mitt latin är inte vad det borde vara; jag får det till att orden betyder "fria sällskapet", "frihetspakten" eller något dylikt), samt en lapp liknande den friherren fann i kyrkan:

Öster från den tredje af de stora stenarna i riktning norröver finns vägen in. Djupt ner i Färnsta hvilar dess grymme beskyddare. Denna väg slingrar och krokar sig, men där platsen för Herrens tro grunda sig slätt ligga dess hvila, som ett ljus i mörkret.

Efter att ha lämnat huset, och diskutera fru Karlsson märkliga fynd, begav vi oss till kyrkogården för att komma bort från byborna och få prata ostört. Väl där fann vi vad vi förmodade var fru Skytts bortgånge makes gravsten. Anton Skytt dog som sagt för sexton år sedan. Det måste ha varit mycket svårt för fru Skytt att förlora sin make när deras dotter bara var ett par år gammal.

I den bortre änden av kyrkogården fann vi en samling stora stenar. Med den lapp som fru Karlsson funnit i åtanke bestämde vi oss för att undersöka dem. Vi hörde då ljudet av en samling skränande kråkor en bit in i skogen.

Vi följde deras ljud. En stank av förruttnelse slog emot oss och jag kände hur fru Skytts kakor plötsligt var på väg upp igen. Kråkorna skingrades när vi klev in i en glänta, där de suttit i ett buskage och festat på en illa medfaren kropp klädd i vad som en gång kunnat passa på en fin bjudning i någon stad men nu bara var trasor.

Lemmarna var brutna och stod i omöjliga vinklar. Huvudet var vänt mot oss trots att bröstet låg nedåt. Ett öga saknades, och i dess ställe kunde vi se en koloni med krälande likmaskar. Käken var avslagen och hängde löst på sniskan. Kroppen var täckt av stora skärsår och vi kunde se kraniet såväl som revben. Det var utan tvekan det värsta jag någonsin har sett.

Det kändes som att jag fortfarande kunde se skräcken i Hammarströms enda kvarvarande öga.

Hammarströms ena hand var hårt knuten runt en papperslapp. Jag lirkade ut den (jag skriver lirkar, men kan fortfarande höra ljudet av fingrar som bryts) och fann följande text:

Till herr G Hammarström. Möt mig vid kyrkan efter nattens intåg. Jag har några ord som kan hjälpa dig i det du söker. Hälsningar I Nyström.

Mina tankar rusar igen. Min rygg dryper av svett trots att jag sitter ned i lugn och ro vid bordet i vår kammare. Vad var det som Hammarström sökte? Hur väckte han kyrkogrimens vrede? Eller väckte han i själva verket vreden hos någon av byborna, som använde grimen för sina egna syften?

Alla delar av min kropp säger åt mig att fly härifrån. Men vi måste stanna och finna svaren på frågorna. För Hammarströms skull, men också för vår egen. Vi har kommit alldeles för djupt in i det här för att kunna dra oss undan nu.

Måtte Gud vara med oss.
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Thu 19 Nov 2020, 14:26

Del 5. Klockan klämtar
Spelmöte 5/11.

Jag skriver det här under nattens mörkaste timmar. Kyrkklockan ringde igen vid midnatt. I mörkret tycks dess ljud tycks fortfarande eka i mina öron. Jag väntar på... på något. På att något skall hända. Jag väntar på att vi, eller någon annan, skall tvingas betala priset för vårt misslyckande. För vad annat kan vi betrakta kvällens händelser som?

Medan jag krafsade ned anteckningar i min dagbok begav sig friherren in till byn för att samla mannar som kunde hjälpa oss med Hammarströms kropp. I skymningsljuset kraxade kråkorna olycksbådande i träden kring gläntan, där fröken Karlsson och jag väntade. Mina minnen av minuterna och timmarna som följde känns redan suddiga. Jag minns att friherren kom tillbaka med några män. De gjorde korstecken och någon kastade upp. Jag minns att vi lade Hammarström på en bår (byggde vi den på plats eller hade de med sig den från byn? Jag minns inte) och bar honom mot kyrkan. Det hade samlats folk som väntade (jag minns att jag såg Malvina, jag minns att jag såg fru Karlström, jag minns att jag såg fader Nyström, men har inget minne av att jag såg damerna Skytt). Jag minns hur vi placerade Hammarström i det enkla jordkällarlika likhuset bredvid kyrkogården. Jag minns att friherren drog med sig byborna till bystugan för att, som han sade, bjuda på en runda. Jag minnas att fröken Riddarsporre följde med honom. Jag minns att jag inte gjorde det.

Jag minns hur jag böjde mig ner på knä framför kyrkans altare, bredvid fader Nyström, med fröken Karlsson på hans andra sida. Jag gjorde vad varje Guds man skulle ha gjort i den stunden, och påminde honom om andra Mosebok, kapitel 20. Om det åttonde budet: du skall icke vittna falskt mot din nästa. Jag visade honom lappen som vi hittat i Hammarströms hand, säker på att han skulle erkänna sitt brott.

Det var inte han som hade skrivit den. Nyström visade oss sin kyrkbok i sakristian, och handstilen däri var tvivelsutan en annan än den på lappen.

Därnäst minns jag hur vi bankade på dörren vid lanthandeln, trots att den stängt för dagen. Jag vill tro att vi sökt oss dit för att finna de personer som ansvarar för posten här i byn, i tron om att de skulle kunna känna igen handstilen på lappen. Kvinnan som öppnade hade ett barn vid bröstet, ett annat på höften och ett tredje som hängde i kjolarna. Hon berättade att hennes man och hans mor sköter posten, men att de begett sig till bystugan.

Jag kan inte tro att fröken Karlsson och jag tillbringade någon längre tid i bystugan, men ändå kan jag se för mitt inre de scener som utspelade sig där. Hur byborna samlas, och hur friherren frikostigt bjuder på drycker. Hur fröken Riddarsporre konverserar med en till åren kommen dam, och får höra att det måste vara grimen, den som alltid funnits i Färnsta, som gett sig på Hammarström.

Jag minns hur vi sent på kvällen rörde oss tillbaka mot kyrkan, och hur jag tog en yxa från en huggkubbe. Jag minns att vi letade efter en stege i mörkret, i syfte att kunna nå upp till kyrkklockan och hindra den från att ringa igen. Vårt letande förde oss till sågverket, där vi såg fru Karlström göra något inne i byggnaden. När hon kom ut så klev jag fram för att be om att få låna en stege. Fru Karlström verkade närmast tro att jag förlorat förståndet; jag undrar om hon kan ha rätt i den saken; men visade mig trots det till stegen vid hennes höskulle. Under tiden tog sig fröknarna Karlsson och Riddarsporre in i sågverket, där de tog sig in på fru Karlströms kontor. På väggen kunde de se en stor målning: ett pentagram och orden Liberoum foedus. De sökte igenom rummet och fann då en lapp med några siffror, 5298, som de trodde kunde vara av vikt. Inristat i väggen fann de dessutom en text på latin, som fröken Riddarsporre nedtecknade och som jag ämnar översätta om mitt hjärta ännu slår när morgonen gryr.

Jag minns att jag bar på Karlströms stege när kyrkklockan började ringa. Så nära att hindra dess ljud, men allt var förgäves. Jag minns att jag släppte den och sprang mot kyrkan, med friherren vid min sida. Jag minns kråkfåglarna som satt på kyrkans tak och kraxade hest. Hur vi ryckte i dörren till rummet med repet till klockan, hur den var låst, hur fröken Karlsson kom och fick upp den, och att inget fanns att se där inne.

Vi dröjde oss kvar i kyrkan. Fröken Riddarsporre satte upp siffrorna 5298 på psalmtavlan, medan jag leta igenom sakristian igen, och där hittade en anteckning som fader Nyström gjort:

Nyligen besökte fröken Karlström mig för en kopp kaffe. Vi konverserade och hon gav mig mycket komplimanger om hur jag enar Färnsta i vår tro. Hennes lovord värmde och kvinnan var mycket rar.

Efter detta började hon att ställa ett flertal frågor rörande herr Hammarström, sändebudet från Härnösands stora sågverk. Hon ville ha en inblick i de affärerna han försökte att förhandla och något gjorde mig oroad över hennes ton. Jag anar en frestelse i hennes ögon, en frestelse som inte antyder att hon är gudfruktig kvinna. Kanske ska hon fresta de andra att sälja av sin mark?


Efter det begav vi oss tillbaka till våra rum i Karlströms hus, där jag nu sitter och väntar på ljudet av grimen som kommer för att ta mig.

Kanske kommer jag åter få se dagens ljus. Men om det inte är mig och mina vänner som grimen jagar i natt - vem är det då?
 
Byrax
Posts: 801
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Thu 19 Nov 2020, 14:47

Wow!
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 13 Jan 2021, 17:25

Del 6. En grym hemlighet
Spelmöten 19/11 och 23/11 2020.

Jag skriver dessa ord på ett tåg, under vår färd söderut mot Upsala. Tystnaden ligger tung i vår kupé. Fröken Riddarsporre sitter mittemot mig, flitigt skrivandes i sin egen anteckningsbok, lika uppslukad av sitt värv som jag själv. Vid hennes sida sitter fröken Karlsson, tyst som en mus; kvinnan vet att tiga när hennes herre så önskar. Bredvid mig sitter just densamme, friherren, oförmögen att tala efter de skador han ådrog sig när Färnstas grymma hemlighet uppdagades.

Men jag börjar i fel ände. Senast jag skrev var det natt, och kyrkklockan hade ringt. Morgonen därefter satte vi - Sällskapets medlemmar, för jo, det är så jag tänker på oss nu - oss ned vid frukostbordet, oroliga för vad som kunde ha skett under natten. Fröken Riddarsporre berättade om hur hon under natten tycks ha nedtecknat en stark dröm, där hon upplevt en annan människas raseri över fader Nyströms, som personen uttryckte det, förbannade nyfikenhet. Hon förtäljde vidare att det inte är första gången hon fått sådana förnimmelser nattetid. Mina tankar går givetvis till Jesaja och Jeremia, till Hesekiel och Daniel. Kan det vara vår herre Gud som talar genom fröken Riddarsporres hand?

Kan det vara någon annan?

Jag översatte den latinska text som damerna funnit kvällen innan, vilken visade sig beskriva ett ritual som det märkliga sällskapet i Färnsta, De Fria, måste utföra varje generation för att kyrkans beskyddare skulle behålla sin styrka. Jag bävar vid blotta tanken på den ritualen, och vill inte återge orden som beskrev den här. Jag nöjer mig med att antyda att det som De Fria i århundraden har gjort är samma sak som Abrahams stod i begrepp att göra med sin son Isak. Kan något skydd någonsin vara värt det priset? Jag tvivlar.

Direkt efter frukosten tog vi oss i hast till kyrkan, där vi omedelbart blev varse vem som fallit över för grimens jakt. Fader Nyströms kropp låg kastad som en trasa på marken, med hans hand, skild från resten av kroppen, fast i ett krampaktigt grepp om kyrkportens stora metallringar.

Jag gjorde det enda som en Guds man kan göra i sådana stunder, och bad en bön över hans kropp. Jag märkte då att fader Nyström tycktes ha tappat en lapp som såg ut att komma från samma dokument som de texter om kyrkogrimen som vi funnit tidigare under vår vistelse. Såvida mitt minne inte sviker mig så löd dess text som följer.

Kattens grymma öde, döpt i eld i Herrens namn kom att giva den nytt liv och sedan vakar den över denna plats. Den skall för evigt vaka över denna plats, svuren som dess beskyddare. Endast om dess ben skulle gå samma öde til mötes som den en gång skapades skulle de komma att förolyckas.

Medan byborna tog hand om fader Nyströms sargade kropp så trädde vi in i kyrkan, i hopp om att kunna utröna något om faderns sista timmar i livet. Det var tydligt att han hade sökt igenom sakristian under kvällen. I kyrkboken kunde vi läsa hur han inte velat tro på alla gudsförgätna rykten om byn, men att det nu hade gått för långt och att han ansåg sig tvungen att titta åt det håll han vänt blicken från. Hans sista ord var "i natt går jag in under stenarna".

Vårt sökande i kyrkan förde oss vidare till långhuset, där fröken Riddarsporre upptäckte en ljusare sten i kyrkans mur. Drivna av den desperation som fader Nyströms död gett oss började vi försöka dra loss stenen. Kanske skulle vi kunna finna och bränna kyrkogrimens ben, så som Nyströms lapp beskrev. Med sina förvånansvärt starka armar lyckades fröken Karlsson rucka på stenen, medan friherren gick för att hämta ett spett.

Minuterna som följde är ett enda töcken. Fröken Karlsson kamp med stenen fortsatte. Möss och spindlar kom fram från kyrkans alla vrår, till synes på flykt. Ett bestialiskt vrål hördes utanför, och sedan ljudet av friherrens gevär. Vi rusade ut för att se vad som hände, och såg hur kyrkogrimen, en enorm kattlik best med mörk och raggig päls, större än en björn, rörde sig mot friherren.

Fröken Riddarsporre och jag vände tillbaka in i kyrkan, medan fröken Karlsson började skjuta mot besten med den revolver hon av allt att döma allt bär gömd i sina klänningar.

Jag slet i stenen för allt jag hade, övertygad om att vi var kyrkogrimens ben på spåren. Skott och skrik ekade utanför kyrkan.

Jag fick loss stenen, och mycket riktigt - där bakom låg benen från en liten katt. Fröken Riddarsporre tände en eld inne i hålet i väggen, lika snabb i både tanke och handling som någon man. Vi använde allt vi kunde finna för att få fart på elden, från sakristians ved till (jag bävar för hur mina kollegor skulle döma mig om de läste detta) lilla katekesen.

Snart hörde vi ett isande vrål, och kände hur kyrkan började skälva. Fröken Riddarsporre och jag flydde ut ur byggnaden. Väl därute såg vi friherren, svårt skadad och krypandes mot skydd. Fru Karlström stod med en revolver riktad mot honom och fröken Karlsson, med beväpnad underhuggare bakom sig. Fröken Riddarsporre trotsade hotet om våld och vände sig mot byborna, med en ypperligt välformulerad utlägg om hur de levt i skräck alltför länge. Kyrkan rämnade bakom oss. Plötsligt genomborrades fru Karlströms arm av en pil, och någon kastade sig fram och slog henne i huvudet med en påk. Det visade sig vara Dorotea Skytt, som efter att fru Karlström svimmat uppmanade sina grannar att avlägga sig deras förfäders synder och slå sig fria från det gamla. Från den stunden var fru Karlströms makt över byn all.

Våra skadade vänner plåstrades om hemma hos familjen Skytt, där jag fick tillfälle att prata med båda damerna i huset. Fru Skytt berättade hur deras förfäder skapat grimen för 600 år sedan, och hur Färnstaborna levt under dess skydd sedan dess. Folket i byn har vuxit upp inom sällskapet De Fria, där de initierats när de nått vuxen ålder. Minst en gång varje generation har de gjort ett mänskligt offer för att ge god växt i bygden. Fröken Vilhelmina började närma sig den ålder då hon skulle initieras, och fru Dorotea kände då att det var dags att sälja sin mark och lämna Färnsta, mot fru Karlströms gillande. Nu kommer hon att få som hon vill.

Det första kapitlet i berättelsen om de nya medlemmarna i Sällskapet i Upsala har nått sitt slut. von Meijer kommer att få köpa marken kring Färnsta, och byn kommer att utrustas med ett nytt modernt sågverk. De moderna tiderna och teknikens utveckling har vunnit ännu en kamp. Jag tror att det är bättre så, och att Färnstabornas framtid ser ljusare ut nu än för en vecka sedan.

Hur det gick för fru Karlström vet jag inte, vilket grämer mig. När vi lämnade byn var hon okontaktbar, sjuk med hög feber, till synes orsakade av det otäcka såret från pilen. I Härnösand hörde vi rykten om att personer som fortfarande var De Fria trogna hade jagats ut ur Färnsta, eller kanske lynchats.

Sällskapet har svurit att bekämpa väsen som utgör en fara för människan, och det kommer vi att fortsätta med. Vårt första uppdrag är slutfört.

Men med våra upplevelser från Färnsta i åtanke kan jag inte låta bli att undra om den största faran för människan trots allt inte är människan själv.
 
Monokel
Topic Author
Posts: 10
Joined: Wed 04 Nov 2020, 21:32

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Wed 20 Jan 2021, 17:21

Del 7. Åter i Upsala
Spelmöte 3/12 2020.

Jag känner mig ödmjuk inför den uppgift som nu åligger mig. Mitt namn är fader Arild Vigeland. Vid tjugosju års ålder har jag lämnat min tjänst som präst i byarna kring Haugesund för att söka svar på de frågor som hemsökt mig ända sedan den dag jag stod vid herr Jakob Oplands dödsbädd och mot min vilja begåvades med det jag har förstått kallas Synen. Mitt sökande har lett mig till Upsala, där jag tillsammans med friherren Carl Gabriel Grip, fröken Malvina Riddarsporre samt fröken Secunda Karlsson sökt återupprätta Sällskapet och åter ta slottet Gyllenkreutz i bruk för detta ändamål. De övriga har bett mig att nedteckna våra vemödor, i hopp om att framtida medlemmar av Sällskapet ska finna dessa mina ord vara till nytta.

Jag har precis kopierat anteckningarna från min egen dagbok till Sällskapets annaler, efter att vår betjänt herr Algot Frisk letat fram desamma i vårt digra bibliotek. Jag hoppas att presumtiva framtida läsare kan ursäkta min oförmåga att fatta mig kort samt ha överseende med att jag stundtals ansett det nödvändigt att komma med observationer av mer personlig karaktär. I den bästa av världar kan kanske dessa skriftliga utsvävningar vara framtida generationer till gagn, om de i någon mån kan skänka insikt om de tankar som far genom en människa när han ställs inför väsens makt och förledda människors ondska.

Med det sagt ämnar jag nu kort redogöra för några händelser av mer vardaglig natur, som inträffat efter att vi återvände från Ångermanland. Efter flera veckor borta från civiliserade trakter var samtliga fyra av Sällskapets medlemmar lättade över att åter kliva över tröskeln till Gyllenkreutz. Algot Frisk hade hållit sig sysselsatt, och till vår glädje var huset städat och gårdsplanen sopad när vi återvände till det jag så sakteliga börjat tänka på som vårt hem.

Under de dagar som följt har jag haft förmånen att diskutera kvinnokampen med fröken Riddarsporre, som brinner starkt för denna fråga. Friherren har varit okarakteristiskt tyst under våra middagar, vilket är föga förvånande med tanke på vad som drabbade honom i Färnsta. I de anteckningar som var ämnade för min egen dagbok var jag avsiktligt vag angående de skador som friherren ådrog sig, inte minst för att slippa tänka på dem igen. När jag nu skriver inte bara för egen räkning utan för Sällskapets, så är det kanske motiverat att säga några ord om åtminstone en av skadorna. Friherren träffades i munnen av ett skott från fru Karlströms revolver, med ett flertal sönderslagna tänder som följd. Han har nu fått träffa en ansedd ung tandläkare vid Akademiska sjukhuset, en Nils Hörstadius, som håller på att tillverka en tandprotes.

Till min stora glädje bereddes jag tidigare idag möjligheten att promenera genom Upsala i sällskap med fröken Riddarsporre. Kontrasten mot Norrlands skogar kunde inte vara tydligare. Vart vi än gick möttes vi av kärror med spannmål på väg mot ångkvarnen, liv och rörelse. Vi promenerade förbi köpstaden och industriarbetarnas bostäder på den östra sidan ån, för att sedan passera den vackra Järnbron och bege oss mot universitets stora bibliotek, Carolina Rediviva. Fröken Karlsson, som följt oss under vårt flanerande, valde att under tiden besöka Helga trefaldighets kyrka.

Att vara på tu man hand gav oss möjligheten att kort diskutera den nattliga drömskrift som fröken Riddarsporre drog nytta av i Färnsta. Jag undrar om den kan vara en gåva från Gud, eller om det i själva verket är något väsen som kommunicerar genom hennes penna. Vi diskuterade om väsen till sin natur är onda, eller om de precis som människan har möjlighet att göra gott såväl som ont. Fröken Riddarsporre berättade om hur hennes familjs gård brändes ned av förargade väsen, men att hon undrade om det var samma väsen som innan dess sett till att gården blomstrat. En förfärlig historia.

Jag undrar om all väsen kan bekämpas, så som vi bekämpade kyrkogrimen i Färnsta. Om någon till äventyrs skulle ha hamnat i ett väsens makt, helt utan egen skuld, kan han då befrias från denna? Finns hopp?

När fröken Riddarsporre och jag stod i begrepp att gå in genom Carolinas portar avbröts vi av att någon ropade efter mig. Det visade sig vara fröken Ylva Hernander, en ung kvinna som jobbar på det gästgiveri där jag bodde när jag först kom till Upsala. Hon beklagade sig över att jag inte bodde hos dem längre och ville gärna veta vad som hänt mig sedan vi sågs senast. Avslutningsvis bjöd hon in mig att komma och äta middag hos dem igen. När jag efter vårt korta samtal föreslog för fröken Riddarsporre att fröken Hernander nog sökte efter någon att tala ut hos så anmärkte hon att hon nog trodde att fröken hade mer än så i åtanke.

Min kinder bränner bara jag tänker på det här. Jag törs inte tänka på vad fröken Riddarsporre, mitt hjärtas Malvina, nu ska tro om mig. Nog måste hon förstå att jag bara har ögon för henne, även om jag ännu inte samlat mod nog att uppvakta henne?

Nå, besöket på Carolina Rediviva får åtminstone betraktas som en framgång. Vi talade med en bibliotekarie, fru Herta Hällskog, som var vänlig nog att ge oss gästtillstånd för besök. Möjligen gjorde hon detta eftersom hennes mor kom från Stavanger; tydligen går det fortfarande att höra att jag kommer från Norge trots mina ansträngningar att prata som svenskarna, och hon gladdes över att höra sin moders tungomål talas igen. Fru Hällskog visade oss ett arkiv med texter om den upländska landsbygden i bibliotekets källare, och berättade att vi gärna får titta i texterna där framöver. Hon lovade att någon av underbibliotekarierna Erik Persson och Hjalmar Hansson ska vara oss behjälpliga vid sådana tillfällen.

Fröken Riddarsporre frågade fru Hällskog om det måhända kunde finnas farliga böcker i Carolinas arkiv, i ett försök att utröna om samlingarna kan komplettera Sällskapets egna bibliotek, men möttes bara av förvirring. Hon räddade situationen med att säga att det mörka arkivet inte var bra för hennes nerver och att det nog var dags att gå. Hennes plats, som hon uttryckte det, är ju inte i dammiga arkiv utan sittandes på en bänk väntande på friare.

Någonting i hur hon sa det fick mig att undra om hon alls vill ha några friare.

Det må vara hur det vill med den saken. Oavsett är det är hög tid att lägga ner pennan och vända blicken mot andra sysslor. Jag tycks i min obetänksamhet ha råkat lova fröken Riddarsporre att ordna ett besök vid Upsala slott. Jag har inte den blekast aning om hur man går tillväga för att åstadkomma något sådant, eller om det ens är möjligt. Kanske blir jag tvungen att be friherren om hjälp.
 
Byrax
Posts: 801
Joined: Fri 08 Jan 2016, 10:42
Location: Mythic North

Re: Spelkrönika: Arilds dagbok

Thu 21 Jan 2021, 12:37

Så stämningsfullt!
Om du/ni skriver något scenario till Väsen, dela gärna!

Who is online

Users browsing this forum: No registered users and 1 guest