Fria Ligans forum

Brior, jag hoppas du kan hjälpa mig med en synbar logisk omöjlighet :)

I äventyret Svavelvinter har Ottar Ebharing i sin grav. Minns jag rätt så har han det även i romanen. Han har i så fall haft svärdet i åtminstone 800 år men gissningsvis har det varit en av de cruriska kungarnas regalier betydligt längre?

I Vanderland berättar Uroboren om förhållandet mellan Opianda och Ebharing för Nastigast och säger att han stal svärdet specifikt för att kunna hota Trakorierna och därmed kunna säkra Ilibauriens självständighet. Opiandern är ~170 år gammal och Ilibaurien självt är bara drygt 200. Planerade han att åka till Marjura och hämta Ebharing efter att ha ingått kontrakt med Opianda? I så fall skulle han ha stulit svärdet för mycket länge sedan men låter Nastigast tro att han gjorde det i samband med upptäckten av opiandern?

Förklaringen som ges i Vanderland är väldigt attraktiv och jag vill använda den i kampanjspel men jag kan inte ändra på att det förbaskade svärdet funnits i en kall och fuktig grav i 800 år. Vad göra?

Hej Klas,

i romanerna finns ingen motsägelse tror jag. Där ger Shagul kung Ottar svärdet i slutet på Svavelvinter (sid 519 i Coltsos utgåva). Shaguls plan är att kungen i sin nymornade blodtörst ska mätta svärdet med blod och dödande så att trollkarlen sedan kan ta vapnet vidare i den process han planerar. Shagul har i böckerna fört med sig Ebharing till Marjura från Fontra Cilor via Vumbra. Antagligen försökte Shagul offra människor till svärdet redan i Vumbra vilket ledde till att shaguliterna jagades på flykten.

I de gamla spelen fanns Ebharing inne i kung Ottars grav, så där får man hitta på något annat. Där fanns också det svarta svärdet Nabakos som i romanerna ju redan från början ägs av Arn Dunkelbrink.

Aha. Tack för upplysningen. Jag minns väl inte romanen riktigt rätt, helt enkelt. Har Järnringen-utgåvan från 2010 så sidnumreringen är annorlunda men det torde väl handla om någonstans bland de sista hundra sidorna? Hur som helst får jag hitta på något, värre saker har hänt :)

När vi ändå är inne på Shagul/Ottar... Är Shagul medveten om crurerna redan innan han går in i sin grav vid Järntornet? Romanen tycks handla om att herr Ialsop lurar Digeta Longa att föra 300 svärd till ön för att beväpna ett bondeuppror, men någon har i detta lurat även hertigen eftersom vau tamma är oanvändbara för alla utom de vandöda. Är det bara hertigens infernaliska otur eller planerade Shagul ihop detta på något sätt? I kampanjspel har jag låtit det vara Shaguls plan på antagandet att han kunde klona sig redan innan han gick i graven (ex Mogerland) och därför kunnat verka i det fördolda på huvudöarna (och börjar rådslå herr Ialsop redan innan den första romanen) samtidigt som en av dem stannar på Marjura för att garanterat vara först på plats när konfluxen närmar sig. Rimligt?

Jag har tolkat det som att Shagul känner till crurerna innan de vaknar, så han kan mycket väl ha planerat saker som spelar dem i händerna. Alternativt ser profetiorna till att allt faller på plats. Vad gäller "otur" så finns ju ingen slump nära konfluxen ...

Jag väljer att se det som en styrka att det finns (minst) två möjliga variationer för berättelsens olika element. Precis som svärdet Ebharing kan dolken Demens antingen finnas i Ottarhögen eller vara en lycklig tillfällighet som ett förfalskat fornfynd. Eller så är Demens ett marjuriskt fornfynd som letat sig till sydligare breddgrader redan när Kmorda började tina och svavel sprang upp där isen dragit sig undan. I vår kampanj kan Demens visa sig vara någonting som cruriska kolonister (i detta fall Shivran) lämnat efter sig i Trakorien redan innan gudarnas förbannelse. På samma sätt kan alltså det svarta svärdet Nabakos användas på olika sätt beroende förutsättningarna.

Därför ser min vision för en nyutgivning av hela kampanjen ut mera som de så kallade Improvisational Campaigns som ges ut av Pelgrane Press till Gumshoe-systemet. Jag kanske utvecklar tanken vidare på annan plats, men strukturen skulle alltså vara tämligen lös och inte alls följa romanerna (eller den gamla kampanjen för den delen) slaviskt. Snarare skulle kanon saknas utan istället beskriver texten olika personer, företeelser, platser, konflikter, profetior och skeenden både på ett objektivt/konkret sätt och lämnar (förslagsvis) tre förslag på användning/placering i kampanjen.

Som ett exempel kan Järntornets förstörelse nämnas - äventyrstexten skulle alltså föreskriva att komplexet bör förstöras i samband med Döds ände. Men sedan kan man lämna förslag på hur detta kan ske; originaläventyrets självförstörelsemekanism, romanens sångmalm och ytterligare ett förslag, exempelvis ett vulkaniskt utbrott. (I vår kampanj störtade en del av en ishylla ned i kratern vilket gav upphov till stark ångbildning med påföljande explosivt förlopp.)

Jag är åtminstone delvis bara lat och kollar med urkunderna (ni som skriver i forumet) om materialet verkar hålla vatten :)

Som det är bottnar mitt eget lilla bry i att vi spelade äventyret Svavelvinter långt innan Vanderland kom ut. Kingen har alltså ett svärd. Frågan är vilket. Bråttom har jag däremot inte. Vi började 2011 och det är bara nu dags att ge dem Vox Ranzina. Det dröjer alltså innan jag måste ha en förklaring till Ebharing. Fan vet vad som hinner hända under tiden. T.ex. dog hela släkten Gomba (sans Angantrym) under anpassningen av Jaktens Herre och för att det roade oss visade det sig sedan att en RP har ett ganska giltigt anspråk på att ta över som hertig. Det passar mig som SL så klart att spelarnas ambitioner katalyserar Trakoriens sönderfall, men om vi är klara någonstans runt 2025 så skulle jag säga att det gått förvånansvärt snabbt. Puh...

Demens har för övrigt kommit på villovägar och Ludenbrand, stackarn, har fått på sig att klämma dolken på nyttigheter inför Heneguyas ärorika försök att återta Marjua. För det är ju inte meningen att det ska lyckas...

Det låter som en riktigt intressant kampanj!