Wed 18 Sep 2019, 12:52
“Inte här” hade paddan sagt när de lossat honom från repen och frågat vad det var som försiggick. Sedan hade han plockat upp sin käpp, tagit med dom till kajen och vinkat till sig en eka med vilken de färdats ut mellan de ståtliga villorna i Hindenburgs östad. De hade angjort vid en brygga till en av de mindre, yttre öarna och Smilet hade lett dom genom en liten men välskött trädgård och in i en elegant tvåplansvilla av rödmålad fjuru.
“Onkel! Det är jag och två kompisar. Vi behöver låna stugan ett par dagar, hamnat i lite trubbel. Inte mitt fel.” sa Smilet och lutade sig fram emot dörren han just knackat på.
En välklädd padda, inte helt olik Smilet men med mer pålitlig uppsyn och otvivelaktligt skickligare skräddare, öppnade dörren med en besviken min, som om detta hänt många gånger förr.
“Jag sammanträder med mina vänner, vi förbereder ett viktigt föredrag jag ska hålla på Peckwickklubben imorgon kväll. Det handlar om mutanter och människors oförmåga att utnyttja sina vardera fördelar i samhället och är mycket viktigare än dina skumraskaffärer!” sa paddan.
“Men Eufild, jag lovar, det är sista gången.” svarade Smilet som plötsligt lät som en trotsig tonåring och inte någon välkänd profil i Hindenburgs undre värld.
Onkel Eufild accepterade till slut Smilets, eller som onkeln själv sade: Julius, förfrågan. Han hälsade artigt på Krajger och Kånny och prestenterade dom utan att skämmas för sina vänner från Peckwickklubben, gåsherren Flode Knold och pudeln Oliver Toth. Sedan visade Smilet vägen ner till en liten gäststuga vid en av öns bryggor. Krajger och Kånny satte sig på kanten till varsin rejäl träsäng, Krajger plockade upp en bok med titeln “Traktat till obalansen” från nattygsbordet, bläddrade igenom några sidor, suckade och la tillbaka den.
Smilet återvände med en korg med istersmörgåsar och några flaskor ölmust och de tre kumpanerna mättade sina magar och lugnade sina nerver.
“Hon är en nattfjäril, en glädjeflicka. En sköka. Tijuana alltså”, sa Smilet mellan tuggorna, “Och hon har haft prominenta kunder med… särskilt smak. Det var så vi hamnade i den här situationen. Känner ni till Linus Drake?”
Krajger nickade. Visst kände han till Herr Linus Drake, explorator i kejserlig känd och en självklar om än tillbakadragen och ödmjuk del av stadens elit och societet. Krajger hade hört historierna, hur den sursvallsbördige lantrbukarsonen anlänt till Huvudstaden för något decennium sedan med mängder av historier om vida zonresor runt Österhavet och en fornskatt värd en förmögenhet. Sedan dess hade Drake klättrat genom rikets administration och nått positionen som exploratörsämbetets andreman, och utgjorde för många ett bevis på att den pyriska drömmen om att vara sin egen lyckas smed var sann. Av många var Drake betraktad som den självklara efterträdaren till posten som chefsexplorator när Manfred Lund skulle pensioneras. Och nu, när Manfred Lund var försvunnen, misstänkt förlorad på upptäcksfärd i Norra Ödemarkerna, hade det börjat talas om en tidigareläggning av succesionen, vilket såklart skulle falla Drake till gagn. Så länge inget skandalöst uppdagades…
“Hon hade en forndosa. En mäktig pryl, liten blå sak. Jag kan inget om manicklar och pryttlar men hon visade mig och det jag såg var övertygande. Hon hade material på den där, kunde visa en projektion av henne själv och Drake… i aktion. Mycket komprometterande för herren. Så jag tänkte att…”
“Ni kunde utpressa honom. Kräva honom på pengar för att inte avslöja honom? Låter som en vattetntät plan”, sa Kånny och blängde surt på Smilet samtidigt som han sträckte sig efter en flaska ölmust.
“Det kändes rätt då. Vi hade kunnat tjäna multum! Men så blev det inte, inte riktigt, Drake valde att sätta hårt mot hårt och vips så hade vi pris på våra huvuden. Så vi behövde lite skydd medan jag kunde lösa det praktiska. Tyvärr hann jag inte innan de fick fatt på mig. Och ni verkar inte ha lyckats särskilt väl ni heller?”
Krajger suckade.
“Du förklarade inte hur farligt det här uppdraget var. Vi borde få dubbelt betalt, att sätta sig upp mot Hindenburgs elit så där, dödsföraktande. Jag har ett namn att tänka på, särskilt i sådana kretsar.
“Har du verkligen det fortfarande?” frågade Smilet och småskrattade lite.
Krajger kom av sig, tog några ordentliga klunkar ölmust.
“Nåväl. Vi har två fokuspunkter nu. Hitta dosan. Ger vi tillbaka den till Drakes män kanske han låter oss gå. Sedan hitta flickan. Jag vet inte vilka de där männen i magasinet var, men något säger mig att vi inte gärna har dom i hasorna heller. Dessutom är dosan och flickan förhoppningsvis på samma plats.”
“Så vi ska hitta flickan och lämna över henne till några främmande män med fornvapen och vaga intressen?” undrade Krajger.
Smilet ryckte på axlarna.
“Dom kommer hitta henne till slut ändå. Lika bra att vi gör det först. Vad vi gör sen… det tar vi då.”
Han såg uppriktigt orolig ut när han talade om Tijuana, men Krajger insåg att hans resonemang var rimligt. Det fanns ingen självklar väg ut ur denna situation, men de behövde hitta dosan och flickan för att kunna ta sig vidare.
Då hörde han det igen, det tjutande ljudet. Han såg på Smilet och Kånny, de var båda uppenbart drabbade av detsamma.
“Vad är det som försiggår!?” ropade Smilet innan de alla föll ner på golvet.
Krajger såg en soluppgång, en enorm som som reste sig över horisonten, och i dess sken såg han två figurer. De blev tydligare och tydligare, det var en man med slokmustasch. Han spelade kort, såg ut som kejsare. Och hans motspelare - en ungtjur. En ungtjur i glimrande guld. Och bredvid bordet, på en bänk, en man med synliga gälar över skjortkragen, iklädd cylinderhatt. På knä framför honom, en ung flicka, en mutantflicka, som med mun och tunga tillfredställde honom. Mannen skrattade hånfullt, suddades ut, försvann, och Krajger vaknade igen.
“Guldkalven! Att jag inte fattade det tidigare.”
Kånny skyndade sig fram över Toorleifzgatan, ivrig efter att till slut ha begripit vad visionen måste syftat till, och Krajger stegade efter. De hade gått runt i staden en stund, försiktigt försökt höra sig för bland Kånnys kontakter om någon hört eller sett något, men utöver att en del hört talas om skottlossningen på Thermopolium hade de gått bet. Tills nu, då Kånny insåg vad den gyllene ungtjuren i synen de mottagit måste syfta till. Spelhålan Guldkalven vid Hydratorget.
De klev in i den rökiga lokalen, såg ut över den stora ytan med filtade påkerbord och välsuttna trästolar. Kånny nickade lätt åt föreståndaren, Yack Pottlock, som stod i baren och berättade för några vilsna aristokratslynglar om trettiodagarspartiet mellan påkermästaren Lycke Krabat och Aliban fon Nyphon år 73, en historia Kånny redan hört hundra gånger. Han vinkade vant in en skål skrotunötter och en ölmust i baren, satte sig ner och såg ut över lokalen.
“Vad gör vi nu?” undrade Krajger
“Nu väntar vi” svarade Kånny och slevade in en näve nötter i munnen.
“Där är han, han som spelade mot tjuren i synen” sa Krajger och pekade klumpigt på mannen som nyss klivit in i lokalen och slagit sig ner vid ett av påkerborden vid ingången.
Kånny nickade.
“Försök vara lite diskret. Spelar du påker?” sa han och hoppade ner från barstolen, började med bestämda men lugna steg gå mot bordet.
“Kan vi slå oss ner? Kanske ett parti?” sa han till mannen som såg upp från den grogg han serverats utan att behöva beställa. Han hade insjunkna ögon och en ordentlig mustach, var iklädd en gammal men välvårdad kostym och hade någonting välvilligt i blicken.
“Jag spelar bara kejsarwhist, men ni är välkomna att delta” svarade han och gestikulerade mot de två lediga stolarna.
“Låt gå” sa Kånny och slog sig ner vid bordet. Han knackade tre gånger i bordet innan han tog emot sin giv. “För tur”, tillade han och log.
De spelade under tystnad. Kånny och Alias, som mannen snart presenterade sig som, spelade betydligt bättre än Krajger, som muttrande fick höja sina insatser gång på gång och började känna hur börsen blev tunnare och tunnare. En timme spenderades i kejsarwhistens förströelse.
“Var är flickan?” sa Kånny plötsligt och Alias reagerade misstänksamt.
“Vad menar ni?” svarade han, skrattade nervöst.
“Tijuana. Var är hon? Jag har en skarprättarderringer riktat mot ert skrev under bordet och är väldigt benägen att få veta var hon är någonstans”, sa Kånny igen, och Krajger noterade hur hans högerhand mycket riktigt letat sig ner under bordet.
“Vilka är ni och vad vill ni Tijuana? Om ni kröker ett hår på hennes huvud...” viskade Alias, svetten samlades i droppar i hans panna.
“Tijuana är i fara. Vi vill hjälpa henne. Vi tror att du kan veta var hon är.” sa Kånny iskallt.
“Vi jobbar för henne, vi ska försöka hålla henne säker, men vi har tappat bort henne. Hon skickar visioner till oss på något märkligt vis, hon har några fuffenskrafter för sig” lade Krajger till för att lugna Alias. Alias nickade.
“Det låter som hon. Men kan jag lita på er? Jag vill henne verkligen väl.”
“Precis som alla hennes kunder, eller hur?” sa Kånny. “Var jobbade hon? Vart kan hon ha gömt sig?”
Alias väntade några sekunder, Kånny ryckte med armen så bordet skakade till.
“Muchacha Rosé. En bordellbåt, borde ligga nere vid hamnen, nära Staljpalatset. Men de har något evenemang nu, kopplat till Bazaren. Endast inbjudna gäster, försöker profilera sig mot mer kreditstarka kunder.”
Kånny gestikulerade tydligt att han sänkte sin pistol, nickade.
“Tack för ett gott parti” sa han, och samlade in samtliga marker på bordet till sig själv. Alias suckade och skakade på huvudet, spännde blicken i Krajger.
“Hytt 3. Hon brukar finnas i hytt 3. Snälla hjälp henne om hon är i knipa.”
De kom ut på gatan, Kånny räknade sin vinst.
“Dra pistol mitt inne i en spelhåla, är du galen? Såg du vakterna där inne?” sa Krajger upprört
Kånny ryckte på axlarna.
“Jag har inte dragit någon pistol. Skulle jag aldrig våga göra. Men nu vet vi i alla fall var flickan jobbar, och vi har ont om tid.”
På väg ner mot hamnen, där de tänkte vinka till sig en taxieka och ta sig ut till Eufilds residens för att rapportera till Smilet, som bedömt att det bästa de kunde göra av situationen var att han höll sig gömd tills vidare, fick de syn på Eufild själv. Han stod utanför Peckwickklubbens huvudsäte - Aurorasalen, namngivet efter den mäktiga björnkvinna Aurora Biörnstierna som i Pyrissfamfundets gryning kämpade sida vid sida med Maximilian Skarprättare i striden mot Hydrans horder, och samtalade med en man med ådrig hy och rödlätt panna, iklädd frackuniform och slängkappa - en kejserlig ämbetsdräkt. Kånny började gå mot dom för att hälsa men kände snart Krajgers hand på sin axel.
“Vet du inte vem det där är? Herbart Krööger, handelskommissarie och en av kejsarens närmsta män”, sa han och nickade åt de välbeväpnade uniformerade vaktstyrka som stod bara ett par steg från de samtalande herrarna. “Jag har svårt att se att han är intresserad av att prata med oss, och vi ska nog inte störa paddan.”
Kånny avvaktade, såg Eufild och Herbart ta avsked. Paddan fick omedelbart syn på de två och började gå med dom, och Kånny noterade hur handelskommissarien blickade mot dom, mötte hans blick en kort stund.
“Åh, Julius vänner, så angenämt!” utbrast Eufild, “Jag är på väg tillbaka till mitt residens, vill ni ta sällskap?”
Tillsammans gick de ner mot hamnen där Eufilds privata ångbåt väntade.
“Jag har länge varit… orolig för Julius. Han har så mycket stökigheter för sig. Men ni två, ni verkar pålitliga. I… någon mån i alla fall. Jag skulle verkligen uppskatta om ni kunde hålla ett öga på honom. Sätta honom på rätt spår. Han har talang, han skulle kunna bli en framgångsrik affärsman. Om han bara kunde hålla sig på rätt väg i livet.” sa paddan när de slagit sig ner i trämöblemanget på ångbåtens däck.
Kånny nickade, tittade på Krajger. Om den slitne och försupne gamle officeraren utgjorde pålitligt sällskap för Smilet så kunde han bara ana vilka typer den lömske paddan brukade umgås med.
“Vi ska göra vad vi kan. Vi är ju såklart väldigt mån om Julius välbefinnande.” sa han när de angjorde på Eufilds ö.
“Titta här!” sa Smilet och viftade med lappen.
Kånny och Krajger tittade förbryllat på honom.
“Den låg bland Onkels post, den där torsken på Guldkalven hade rätt i att de siktar in sig på en mer kreditstark målgrupp. Men nog trodde de allt för mycket när de försöker bjuda in Peckwickklubbmedlemmar, Eufild skulle aldrig gå på ett sådant fnaskkalas.”
Krajger synade pappret. “Inbjudan till Muchacha Rosés Årliga Bazarspektakel. En person + 1. Extrapris på kroppstjänster hela första timmen och gratis tilltugg!” stod det. Nu hade de en väg in, kanske skull de hinna hitta flickan redan ikväll.
“Men vi behöver nog snofsa till er lite. Ingen kommer tro att ni fått en inbjudan om ni går så där!” sa Smilet, plötsligt ovant entusiastisk. Han lämnade rummet och kom en stund senare tillbaka med en frack och en medalj.
“Fracken borde funka på dig Kånny, det är Onkels. Krajger, om du hänger den här på bröstet på den där lappade uniformen ser du ut som en krigshjälte istället för en desertör. Kommer göra succé!”
De två männen provade sina utklädnader. Krajger fingrade på medaljen. En gång i tiden hade medaljer varit allt han brytt sig om, målet med hans liv. Nu hade han inga kvar, bar en lånad, använde den som ett medel för att ta sig ur en knivig sits.
Kånny laddade sin skarprättarderringer, placerade den i ett dolt hölster under fracken, suckade.
“Okej. Hytt 3. Vi går ombord, lokaliserar flickan, tar oss därifrån. Enkelt.” sa han, men han lät ungefär lika övertygad som Krajger var att detta skulle gå smärtfritt.
Att passera båtens välbeväpnade vakter gick utan problem med hjälp av Eufilds inbjudan, även om viss skepcism uttrycktes mot att Doktor Klas skulle få åka med på färden. snart stod Kånny och vred sig obekvämt i den illa sittande fracken, sippandes på en tokjosgrogg och lyssnandes på det lokala bandet Jaxer och Visslarna som framförde ett blåsorienterat snabelstycke till vilket några lättklädda illergossar dansade insinuant. Festen hölls till en början ute på Muchacha Rosés däck, ett slarvigt rosamålat trädäck där spridda udda bord med tilltugg och drinkar stod utplacerade. Klientelet var blandat, men precis som Smilet misstänkt fanns här inga
Kånny hade luskat fram att bokningar av privata möten med personalen bokades direkt via båtens föraståndarinna, Magnifika Korint, men att den typen av tjänster skulle börja erbjudas först när båten kommit ut en bit på Malsjöns vatten. De fick bida sin tid så länge.
Två redan ordentligt förfriskade piggsvinsherrar knuffade undan Kånny på sin väg mot baren.
“Hor och tokjos!” mässade de triumfatoriskt, som ett mantra om och om igen, på bred nordholmiansk dialekt.
“Små uppkomlingar som gjort något fornfynd och sålt det på bazaren, som nu tror de äger världen… Snart lär de sig nog att efter solsken kommer syraregn” sa Krajger surt och grabbade tag i en tokjosgrogg till från en bricka som en förbipasserande servitris höll i. Han stegade iväg mot båtens akter, Kånny satte efter.
De tittade upp mot båtens lappade utsida, såg de små fönstrena längs kanten. Räknade dom
“Det där lär vara hytt tre. Då har den i alla fall fönster.” sa Kånny.
Krajger nickade. Stannade upp. Tog ett steg bakåt, stampade några gånger på däcket. Det lät ihåligt, det hörde Kånny också. Krajger satte sig på knä, lät fingrarna löpa längs plankorna, hittade en urgröpning, lyfte den. I den hemliga luckan låg ett litet gult rubber paket. Han plockade upp det.
“Vad är det för någonting?” frågade Kånny
“Vår väg härifrån”, sa Krajger och pekade på den lilla symbolen under fornskriften, som visade bilden av en liten rubberflotte.
Krajger var trött på det här och hade väntat länge nog. De hade rört sig in i båtens slitna salonger, där några nakna mutantskor dansade erotiskt till tonerna av den välrenommerade pianisten tillika mullvaden Peder Kortess melankoliska stycken. Han hade druckit ett gäng groggar nu men hade inget bättre för sig och drog därför i sig en till. Kånny tittade anklagande på honom men han ryckte på axlarna. Det spelade väl ingen vidare roll om han var full eller inte, Muchacha Rosés övriga besättning hade ju supit sig långt bortom vett och sans vid det här laget. Dessutom var det gratis.
Rummet stannade upp när en ny person äntrade salen. Krajger insåg direkt vem hon var - rävmamsellen Magnifika Korint, skeppets bordellkapten. Hon skred genom rummet i sina långa kjolar, eskorterad av två muttrande bulldogs med ordentliga skarprättarpistoler i bältena. Hon klev upp på scenen där Peter fortfarande spelade och smällde hastigt igen pianolocket så mullvadens fingrar var en hårsmån från att hamna i kläm. Sedan log hon stort, vände sig mot publiken, njöt av tystnaden några sekunder och tog till orda.
“Vänner! Ikväll har vi samlats för att fira, för att fira den kommers och de kap vi gjort på årets Bazar. Vissa av oss gick därifrån med fickorna fulla av krediter, andra snopna, men en sak har vi alla gemensamt - anledning att dricka ädla drycker och umgås med vackra ynglingar!”
Publiken jublade obekvämt. Magnifika strök en av mutantdansöserna över hjässan.
“Jag vill härmed förklara kvällen påbörjad. Vi beger oss nu ut på Malsjön och återvänder till Hindenburg i gryningen. Tills dess kommer jag och min besättning stå till tjänst med allt ni kan önska er i mat-, dryck- och sällskapsväg. Ni återfinner mig på mitt kontor för rumsbokning. Låt oss nu fira ikväll!” sade hon och lyfte sin bägare för skål.
Krajger höjde sitt glas och tog en ordentlig klunk. Sedan vände han sig till Kånny.
“Du går in först och rekar. Hytt 3.”
Magnifika Korint hade tagit emot Kånny på sitt rökelsefyllda och med forntygstycken dekorerade kontor och skrattat glatt när han önskade träffa kvinnan i hytt 3.
“Hon är något utöver det vanliga, men det vet du väl säkert redan” hade hon sagt.
Han leddes in bakom ett rött tygdraperi och upp för en smal trappa. Vakten som lett honom dit gick tillbaka ner och han befann sig i en korridor. I mitten stod en vakt, en muterad schäfer med en avkapad hagelbössa i högsta hugg. Han tittade surt på Kånny.
“Vilken hytt?” frågade han uppmanande och ledde sedan Kånny till en dörr med siffran 3 slarvigt inristad. När schäfern plockade fram en nyckel ur knippan la Kånny märke till något. En blå dosa i fornplastics hängde i hans bälte. Det måste vara den Tijuana haft, som Smilet berättat. Antagligen hade han tagit den av henne när hon återvände eller blev tillfångatagen av sin gamla arbetsgivare. Den måste de få med sig.
Kånny klev in i rummet, det luktade av billig parfym, mögel och något fränt. Rummet var skralt möblerat med en pinnstol och en enkelsäng, bäddad med ett rosaflammigt lakan. På sängen halvlåg flickan han kände igen som Tijuana. Hon stirrade på honom och han undvek med att reagera tills dörren bakom honom stängts och låsts. Då rusade han fram till henne, viskade ivrigt.
“Tijuana, vi är här för att hjälpa dig härifrån. Hur kommer man ut härifrån?”
Flickan tittade på honom med en loj blick, blinkade långsamt. Sa ingenting.
“Kommer du ihåg mig? Kånny från Thermopolium. Du rymde, vi har letat efter dig. Du skickade… syner. Vi ska ta dig härifrån. Är fönstret låst från utsidan?”
Hon svarade fortfarande inte, såg ut att kämpa för att få ihop allt han sa. Då fick han syn på stickhålen i hennes underarmar. Han drog in luft genom näsan igen. Nu förstod han vad den fräna doften var. Oxipin. En ny drog som spred sig som en löpeld i Hindenburgs lägre skikt sen den började massimporteras från Fustendömet Pråjsia på andra sidan Österhavet. Kostade inte så mycket i början men var starkt beroendeframkallande och satte användaren i ett lojt och passivt tillstånd i flera timmar. Sen vaknade de, och ville ha mer. Antagligen hade hennes arbetsgivare försett henne med det, kanske tidigare, kanske bara nu när hon var flyktbenägen och stressad. Det här skulle bli knepigt.
Kånny tog pinnstolen och flyttade den så ljudlöst han kunde till väggen under fönstret. Det var i takhöjd, men om han ställde sig på stolen kunde han med nöd och näppe nå upp. Det var reglat från utsidan, men såg ut att eventuellt vara uppbrytbart. Han klev ner. Såg sig omkring. Han kunde inte dra med flickan nu, vakten stod precis utanför. Han behövde konsultera Krajger.
“Jag kommer snart tillbaka, vänta här, snart har vi fått ut dig härifrån.”
Kånny var ingen hycklare, han visste att han själv sannerligen inte varit den som hjälpt samhällets svaga i alla lägen, och att han vanligtvis inte ägnade alltför många tankar åt att värna om oxipinberoende horflickor. Och visst var han här för att slutföra sitt uppdrag, för att ta sig ur en knivig situation där han var jagad av skurkar i sin egen hemstad. Men han kunde inte låta bli att känna att han ville hjälpa henne härifrån, att hjälpa henne att bli fri.
De gick upp tillsammans den här gången. Krajger hade bokat hytt 3, Kånny någon slumpmässig i samma korridor. De såg på varandra och nickade. Planen kändes inte självklar men snart skulle det krylla av nyrika bazarbesökare här uppe som ville spendera krediter på fnask och horgossar, och hela operationen skulle vara ännu mer riskfylld än den redan var. Doktor Klas svävade upp för trappan bakom dom, Krajger hade fått tjata för att få ta med honom upp, till och med betalat extra men vägrat betala för dubbel kund eftersom automaten inte var menad att delta, som han sagt. Och det var väl i någon mån sant också.
Kånny nickade mot en dörr längre ner i korridoren med en trea inristad på. Krajger förstod att det var dit han skulle gå, och han nickade lätt åt den hagelbrakarbeväpnade schäferhund som stod och vaktade i korridoren. Noterade forndosan i hans bälte som Kånny berättat om. Han började gå mot dörren när luften fylldes av ett förskräckt kvinnoskrik och en dörr längre fram i korridoren smälldes upp. Ut ur den sprang en kvinna med lätt grönfärgad hy och inte en tråd på kroppen, men hon hann bara ett steg över tröskeln när en ordentlig smäll hördes. Blodet exploderade över väggen på andra sidan och hon föll ner på marken. Kånny kastade sig bakåt, ner mot trappan, och Krajger sträckte sig efter sin pistol i bältet men fann det tomt. Han hade tvingats lämna ifrån den när de gick ombord.
Ut ur hytten stormade nu två personer - de två överförfriskade piggsvinen de sett tidigare under kvällen. Den första hade byxorna vid knävecken och en fornpistol i handen. Schäfern riktade sitt gevär mot de två piggsvinen, men fick omedelbart en kula genom bröstet. När han segnade ner avlossade han sitt gevär, en salva hagel rev genom rummet och även piggsvinen föll ner på marken.
“Fort! Ta dosan!” ropade Krajger som såg deras chans. Till Krajgers förvåning tvekade den lille psionikern inte en sekund innan han sprang fram mot den döda vakten. Han såg dessutom till att hitta nyckeln i knippan och låsa upp hytt 3, och Krajger rusade in.
Flickan hade satt sig upp på sängen, antagligen hade hon hört tumultet och blivit rädd, men hon satt stilla och gjorde ingen ansats på att ta sig därifrån. Krajger ödslade ingen tid på att kolla till henne, utan kastade sig istället upp på pallen och började undersöka fönstret. Han drog upp en lång kniv han lyckats gömma i byxlinningen och började bända.
“Det kommer någon!” ropade Kånny och Krajger hörde också stegen från trappan utifrån.
“Stäng dörren, lås!” svarade han och pressade allt han kunde för att få upp fönsterluckan. Han hörde Kånny fippla med nycklarna där bakom, hur en eller flera personer nu befann sig i korridoren utanför. Det tog inte lång tid innan de identifierat dörren de var i.
“Lägg ner vapnen och öppna dörren, annars skjuter vi sönder den!” ropade en barsk röst utanför. Möken också.
Med en sista kraftansträngning pressade Krajger ner kniven, utnyttjade sin kroppsvikt, och hörde hur träet brast samtidigt som han föll ner på golvet. Han tittade upp. Luckan hade öppnats.
“Fort, upp med flickan!” ropade han samtidigt som en rejäl smäll meddelade att dörren nu var insparkad och en mutant med tre ilsket stirrande ögon riktade en hagelbrakare rakt in i rummet.
“Ner på golv…” han han ropa innan han plötsligt tog sig för halsen och själv segnade ner på golvet. Krajger såg inte projektilen, men i mannens nästan obefintliga hals satt en liten plasticspil, och bredvid honom hade Doktor Klas ljudlöst rest sin gängliga högerarm.
“Åh bäste Klas” sa Krajger som plötsligt kände en stark kärlek till sin dumburk till automat, “plocka upp henne!”
Doktor Klas gjorde som han blev tillsagt trots att hans huvudlampor blinkade argsint rött. Sedan tog han som ett ljudlöst skutt med sin magiska fornsvävarteknik och försvann ut genom fönstret. Krajger och Kånny klättrade efter.
Kånny satt med pistolen i handen och tittade nervöst upp mot däck. Det hade skymt och ett lätt regn föll, vågorna var högre här än inne i Hindenburgs hamn. Rubberflotten hade de fällt ut med enkelhet, Krajgers märkliga automat svävade över vattenytan intill dom och han själv, Krajger och Tijuana satt i flotten. Krajger hade börjat paddla men bett Kånny hålla uppsikt. De förstod båda att det var en tidsfråga innan vakterna dök upp på däck och började skjuta, och då gällde det att vara bortom avståndet för en säker träff, eller skjuta först.
Ett svagt brummande ljud överröstade plötsligt vågorna som slog mot Muchacha Roses skrov och regnet som föll. Kånny vände sig om och kunde först inte tro sina ögon. Ur mörkret, över vattnet, kom någonting enormt svävande emot dom.
“Krajger! Vad är det där för något!?” ropade Kånny och viftade med pistolen. Krajger vände sig om.
Det såg ut att vara någon form av fordon, helt klart av forntida karaktär. Det rörde sig mot dom men verkade se dom, för det saktade ner. Fordonet var iklätt någon form av tjock plasticspansar och svävade precis över vattenytan, med underdelen försedd av mäktiga rubbersjok. På toppen satt där en enorm kulsprutemaskin monterat, bemannad av en person Kånny inte kunde se särskilt väl men som såg ut att vara iklädd någon sorts overall. Han blickade ner på sin skarprättarderringer, visserligen i gott skick men skapad av gryningsvärdens begränsade teknologi och knappast starkare än ett moskitbett på ett storskövlarsvin i sammanhanget. Han sänkte vapnet, tittade upp, såg hur Krajgers automat räddhågset hade börjat sväva iväg i mökret, bort från flotten. Krajger skakade på huvudet.
“Fega kräk. Alltid samma sak.”
Han hade släppt årorna och dragit sin pistol, försökt göra sig redo för den bisarra situationen de hamnat i, med en kidnappat fnask i en rubberflotte på Malsjön mitt mellan en flytande bordell och en forntida mördarmaskin.
Ett skott gick av och Kånny hukade sig i den illa skyddade flotten. Han kände ingenting, han var inte träffad. Han öppnade ögonen och såg genast var skottet tagit, rakt i flottens oskyddade rubber där ett stort hål nu gapade. Innan han hann reagera hörde han det öronbedövande ljudet av kulsprutan på svävarfordonet som besvarade elden, mejade ner de tre vakter som posterad sig vid Muchacha Roses reling innan de hann ladda om. Han tittade ner mot hålet igen och såg hur flotten liksom pressade ut en liten ballong av rubber genom det, såg den fyllas på och hålet var ett minne blott. Fornteknologi som denna skulle aldrig sluta förbrylla honom. Men nu hade de annat att tänka på.
“Allt motstånd är meningslöst. Ge oss flickan och ni får leva” hördes en röst förstärkt av en strutformad manick som nu uppenbarat sig på svävarmaskinens tak.
Kånny var beredd att hålla med rösten och Krajger såg inte ut att vara villig att gå i duell med kulsprutemaskinen. De slängde sina pistoler på flottens rubberdäck och sträckte händerna i luften. Svävaren närmade sig ytterligare, manövrerade smidigt tills den var jämsides med flotten. Då öppnades en manslång lucka i sidan och en liten trappavsats fälldes ut. I dörren uppenbarade sig en härdad kvinna i medelåldern, med kortklippt hår och ärr i ansiktet som lystes upp av syntetiskt ljus från svävarens inre. Hon var iklädd en mäktig stridsrustning av det snitt som man ibland kunde se på statyer och målningar över gamla befälhavare från Pyrisamfundets militära ätter och hade en rejäl pickadoll i bältet. Hon höll tag i ett handtag i dörröppningen och sträckte fram en arm mot dom. Krajger hjälpte den fortfarande svajiga Tijuana på fötter och hon sträckte utan att tveka fram handen tillbaka och fick hjälp ombord svävaren. Kvinnan i dörren föste in henne varsamt, vände sig mot Kånny och Krajger och bugade lätt utan antydan till hånfullhet. Sedan stängdes luckan.
Regnet hade tilltagit nu, Kånnys lånade frack var genomblöt. Svävaren stod still ett par sekunder, backade sedan några meter och stannade där. Sedan skjöt den igen, och Kånny hann tänka att de blivit lurade och nu skulle dö innan han såg hur ett av de enorma hjul som framfört Muchacha Rose förvandlades till träflisor under den hårda beskjutningen. Den båten skulle inte ta sig härifrån i någon vidare hastighet nu i alla fall.
Svävarens motorer dånade och den började försvinna tillbaka in i mörkret. Då hörde Kånny något i sitt eget huvud, på samma sätt som när han själv tog sig in i andras. Det var Tijuanas röst.
“Tack. Vi ses igen, fråga inte hur, jag bara vet.”
Han tittade på Krajger. De nickade mot varandra i tystnad och började ro i den riktning de antog att Hindenburg låg i.
Krajger stirrade ner på sina bojförsedda händer och träbordet de satt fästa i. Kånny satt bredvid honom, de sade inget. Det enda som hördes var ljudet av vattendroppar som då och då föll från hans fortfarande blöta uniform och slog i det hårda stengolvet.
De hade kommit in till Hindenburgs hamn i gryningen och bara hunnit gå ett par kvarter mot hotellet innan de blev stoppade av två konstaplar som såg ut att veta precis vilka de var. De grep dom utan omsvep och förde dom hit, till någon sorts förhörsrum i anslutning till poliskontoret. Han förstod inte vad det var frågan om, men hade en känsla av att deras framtidsutsikter inte såg ljusa ut.
Steg hördes från den utanförliggande korridoren, två röster som samtalade lugnt. Någon presenterade sig, och straxt därefter hördes skramlet från en nyckelknippa och ett lås som öppnades. Krajger höjde blicken och såg dörren slås upp.
Mannen som kom in i rummet gick med långsamma steg. Det var en tunnhårig och finlemmad herreman, iklädd välputsade stövlar och en promenadkostym av klassiskt Hindenburgskt snitt. Krajger kände igen honom, detta var exploratörsassistent Herr Linus Drake.
Drake tog av sig sin hatt och hängde den på en spik vid dörren innan han tog till orda.
“Mina herrar. Nu har ni allt satt er i klistret, inte sant?”
Han talade artikulerat och med eftertryck, väntade en stund innan han fortsatte.
“Spelet är över. Er kollega, Smilet, är av allt att döma död. Drunknad, närmare bestämt, då han ska ha stulit inbjudningar och begett sig iväg på en liten tripp på den numera förlista bordellskutan Muchacha Rosé igår kväll. Fnasket som jobbade där lär även hon ligga på Malsjöns botten. Och här sitter ni.”
Han drog fram en stol, placerade framför bordet där Krajger och Kånny satt, satte sig på den och lutade sig framåt.
“Och vad ska jag göra med er då? Krajger Vigg och Kånny Späsendorff.”
Han suckade.
“Jag ska vara mild mot er. Jag har respekt för ditt namn, herr Vigg. Därför ska ni skonas för nu. Jag har dock sett till att lagen får sin rätt, och att brottslingar som ni får det straff ni förtjänar. Och till detta vill jag tillägga att om ni någonsin sätter er fot i Hindenburg igen, då kommer ni få med mig att göra. Är det förstått?”
Krajger nickade långsamt, Kånny följde hans exempel.
“Gott så. Trevlig resa.”
Drake reste sig upp, tog sin hatt och knackade på dörren. Den öppnades och han klev ut. I hans ställe klev en skinntorr kvinna in, iklädd en stickad ulkullsväst över en slarvigt istoppad skjorta. Hon rättade till sina glasögon och vände blad i den lunta dokument hon bar i sin famn, harklade sig.
“Härmed informerar jag er, Herr Krajger Vigg och Kånny Späsendorff, att ni i er frånvaro dömts vid Hindenburgs domstol för följande brott: allmäng ofog, horbockeri, utpressning av herreman, väpnad misskötsel och slatv. Domen blir tre års straffarbete vid kejserligt arbetsläger. Domen kommer att exekveras snarast. Er transport till Arbetsläger 23 avgår Hindenburg redan ikväll.”
Kvinnan lämnade rummet och dörren låstes igen. Kånny satt tyst och stirrade ner i bordsskivan. Krajger suckade. Det såg inte ut att bli avfärd mot Pirit imorgon bitti heller.