Re: Fler slumpmöten
Suverän twist att upptäcka rövarbakhållet först, och att det inte ens är menat för RP. Över lag tycker jag att SLPs brukar spelas som alldeles för kompetenta i rollspel "det är klart de har ordentligt med vakter när de förbereder bakhållet". Ska ta med mig detta och låta mina SLPs göra än mer misslyckade/korkade/dåliga grejer i framtiden. Rostbröderna förtjänar också på att förmänskligas, här lämpligt nog som människornas förkämpe.
Re: Fler slumpmöten
Postar en till. Har mest suttit och pysslat med äventyrsplatser, men blev inspirerad att skriva ihop ett till slumpmöte nu när kampanjen är igång igen efter juluppehåll.
Jag ville jobba lite med sägner och Inspirationen blev Nils Gullikssons illustration av Skogsrå i gamla monsterboken. I takt med att jag skrev så fick det hela lite blair witch-vibbar. Hoppas folk tycker att det funkar i det förbjudna landet. Jag klipper som tidigare in texten rakt av här, så det blir en lång post. Kanske skärper jag mig och gör länkade dokument framöver - eller inte
***
Skågsråt och timmerhuggaren.
Det är lätt att blicken fastnar i fothöjd, vid rötter, stenar och marksnår, när ni vandrar genom skogen. Den oaktsamme trampar annars snett och snubblar lätt längs med den vildvuxna skogsstigen. En av er leder vägen, en annan håller utkik; för vem vet vad som gömmer sig bland stammarna? Resten av er är upptagna med att traska på - och att inte trampa varandra på hälarna förstås. Men det är just vad ni gör. För stigfinnaren och utkiken bland er har bägge stannat tvärt och det blir stockning på stigen. Underligt, tänker ni, för ingen signal om fara har getts och det är knappast en bra rastplats. Då ser ni vad som fångat era vänners intresse. Där, i skuggan av skogens lövade tak och bakom ungbjörkars sly, skymtas en kvinna. Hon är lika naken som den dagen hon föddes, men med vuxna behag som knappt döljs av kvistar och löv.
Hon kallas skogsrå, nävervittra eller björkhuldra. Det kvinnoväsen som hemsöker skogsnära byar har fått många olika namn. Hon är hälften kvinna, hälften björk och fruktad för att hon lockar kärlekskrankt folk ut i skogen. Framifrån är hon spritt språngande naken, med mjölkvitt hull och rodnande kinder, byst och lår. Bakifrån är hon helt täckt i björknäver. Hon skyler sin blygd bakom skogens stammar och lövverk, men är mer mån om att inte visa sin ryggtavla. Där bär hon fortfarande såret av en timmeryxa, ett djupt jack i barken. Den som skymtar skogsråt fylls av åtrå och lockas till en brunstig jakt in i skogens dunkel. Under blodsdimmans tid var det en säker dödsdom. Nu har dimman skingrats, men fortfarande försvinner folk som lockats av skogsråt - för i hennes spår går en dråpare.
Persongalleriet
Skogsråt i skogen. Timmerhuggaren (dråparen) i sitt läger. Jägaren Torkom och skalden Josias.
Bakgrund
Ingen vet säkert vem skogsråt är, eller varifrån hon kommer. Tre sägner ger vitt skilda förklaringar till hennes ursprung.
Sägnen om Hemes prydnadsbjörk:
Det sägs att i arinaskogens bryn bodde det en timmerhuggare vars dotter var så vacker att hon väckte avund och missämja hos bygdens ynglingar. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår, men hade ett elakt lynne och lekte med pojkarnas svärmande känslor. Hon hetsade vänner, även bröder, mot varandra. Till sist var måttet rågat för timmerhuggaren. ”Hellre ger jag min dotter till Heme, så att vi alla får ett gott år, än jag låter henne sprida fortsatt tvedräkt i vår by”, sa han. Sagt och gjort, med de orden reste timmerhuggaren till Haggahus med sin dotter. När templets prior synade alla byars offergåvor fattade han tycke för den fagra dottern och beslöt att behålla henne för egen del och behag. För att inte väcka agg hos Hemes systrar lät priorn vanväxa jäntan till ett prydnadsträd i sin trädgård, så att han där kunde njuta av hennes uppenbarelse varje afton. När timmerhuggaren förstod vad som var i görningen fylldes han av ånger och ursinne. Han gick för att hugga ner sin dotter, vid roten. Hon var då hälften kvinna, hälften bark och näver. ”Till skogs med dig jänta” befallde timmerhuggaren, ”och våga inte visa dig för någon man igen!”. Sedan den dagen har hon strukit runt i skogarna. Fager och skygg till en början, men i skogens djup tar hennes demoniska sida över och ingen går levande från mötet.
Sägnen om skärvmön som trädskiftade:
Bland Tusenholms alla fagra skärvmöer fanns en som begrät sin skönhet. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår, men hennes gåvor väckte en svårtyglad lust hos kärlekskranka män av alla släkten. Skärvmöns hjärta brast när hon såg manfolk tarvligt tävla sinsemellan om hennes behag. Hon bad sina systrar att få leva i avskildhet, och sändes därför av jungfrusyskonens orden till en av Drejarens heliga lundar, gömd någonstans i Ravlands skogar. Det blev hennes tillflyktsort. Likt en hemlighetsfull hind levde hon avskilt bland björkar och askar. En dag gick en timmerhuggare vilse i skogen och skymtade mön bland träden. Väl hemma igen var han oförmögen att få henne ur sina tankar. Begär kan växla till hat och en natt återvände timmerhuggaren till hennes lund, fast besluten att erövra hennes ömhet. Gav mön inte sitt hjärta villigt, så skulle han karva det ur hennes bröst. Utan möjlig flykt skiftade hon form och sällade sig till lundens björkar. Ursinnig fällde timmerhuggaren träden, ett efter ett. När han så till sist högg den trädskiftade skärvmön vid roten, väcktes hon ur sin dvala i ett smärtsamt skri. Hennes väsen var från den dagen fast halvvägs mellan kvinna och träd. Fager och skygg gömmer hon sig i skogarna, utan minne av vem hon en gång var.
Sägnen om timmerhuggarens bjära:
Det fanns en gång en timmerhuggare med en ung hustru. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår. Timmerhuggaren var sliten av många år i skogen och satt helst hemma och slöjdade. Han gjorde vackra dosor och skålar av ungbjörkars näver och sände sin unga hustru för att sälja dem i bygdens gårdar. De levde lyckliga, tills avundsjukt folk en dag spred illasinnade rykten. De sa att timmerhuggarens fagra hustru inte bara sålde dosor till männen i gårdarna, utan även sig själv. Timmerhuggaren blev galen av svartsjuka. Han tvingade sin hustru att stå lättklädd på tröskeln till deras vedbod och locka förbipasserande män. Ifall de gick förbi var hon oskyldig, menade han, men om de svarade på inviten så var de hennes älskare. En efter en kom männen, några likt usla hundar som lockats av hustruns nakenhet, andra av oro eftersom tårarna rann ner för hennes kinder. Som vedträn staplade timmerhuggaren besökarna på hög. Till sist la han sin hustru över huggkubben och hotade att slå henne med yxan om hon nu inte erkände. Hustrun förbannade dagen de blivit man och hustru. Sedan förbannade hon de som baktalat henne så illa, för hon hade alltid varit sin make trogen. Sist, och trefallt värre, förbannade hon sin make som tvingat henne att stå vid tröskeln och locka in män. Förblindad av svartsjuka slog timmerhuggaren till och dräpte i ett slag sin unga hustru. Vad som sedan skedde vet ingen säkert, men det sägs att timmerhuggaren försökte göra dådet ogjort och laga sin hustru med slöjdkniven och björknävern i vedbon. Vissa säger att han gick till en häxa för råd, andra att hustruns förbannelser åkallat demoner. Kanske vände sig timmerhuggaren till mörka gudar och fick sina böner hörsammade. Vad som än skedde, så blev hustrun en sorts bjära. Hälften kvinna, hälften bark och näver. Ett dragväsen som lockar till sig män. Sedan den dagen har hon strukit runt i skogarna och lockat män att gå vilse. Fager och skygg, men lika dödlig för kärlekskrankt folk som den dagen hon stod vid vedbodtröskeln.
NY VARELSE: Skogsrået
Skogsråets ursprung och väsen är oklart. Hon kommunicerar inte och kan inte tankeläsas. Hon förblir oavsett vad som händer en gåta. Följande speldata kan användas.
STY 2 SMI 5
Speja: 10
SKYGG: Skogsrået dyker alltid upp på LÅNGT avstånd och kan inte självmant ta sig närmare eller stanna närmare. Hon rör sig alltid tvångsmässigt bort till LÅNGT eller längre avstånd. I tillägg kan skogsrået, som reaktiv handling, istället för att ducka/parera ögonblickligen förflytta sig en avståndskattegori bort. Förflyttningen sker innan eventuella avlossade pilar eller besvärjelser når fram – så hon är omöjlig att träffa med ett avståndsvapen eller magi som inte har räckvidd Distans (ifall hon inte redan har spenderat alla sina handlingar för rundan). Hon kan även använda denna reaktiva handling när någon SPRINGER mot henne. Riddjur som har förflyttning 2 eller mer kan komma ifatt skogsrået. Därför håller hon sig alltid i skog och skyr terräng som är ÖPPEN. Skogsrået är ett mycket svårfångat väsen. Druider som bemästrar Hjortens språng och lägger upp finurliga strategier med hjälp av andra kan möjligen åstadkomma denna bragd. En annan likvärdigt bragd vore att lyckas smyga sig på henne och utföra en smygattack innan hon får använda sina reaktiva handlingar. Detta kräver planering, lockbeten och list eftersom skogsrået inte visar sig för grupper av vandrare förrän hon nogsamt synat alla. Vad belöningen för en sådan bragd blir är upp till SL. Eftersom sikten i skog normalt slutar på LÅNGT avstånd så krävs det att skogsrået villigt fortsätter visa sig för att den som följer efter inte skall tappa bort henne. Själv verkar hon inte vara begränsad av sikten i skog.
LOCKVÄSEN: Den som ser skogsrået fylls av en svårbetvingad lust och åtrå. Effekten är snarlik besvärjelserna Djuriskt inflytande och Hetsa men räckvidden är lång, inga slag för effektgrader görs (ingen risk för magiskt missöde) och åtrån är riktad direkt mot skogsrået. Varaktigheten är även speciell, effekten håller i sig tills personen blir bruten på något sätt – oftast av utmattning på grund av en hetsjakt efter skogsrået genom skogen. Den som inte bryts inom ett kvartsdygn kan besinna sig men en känsla av otillfredsställelse finns då kvar och kan växa till en besatthet att få se skogsrået igen. Besvärjelserna Magiskt sigill/Antimagi skyddar mot skogsråets förmåga, som räknas som effektgrad ett. Skogsråets förmåga drabbar automatiskt en i varje grupp. Ytterligare personer kostar en kraftpoäng vardera.
BARKRYGG: Skogsråets rygg är hennes skydd och svaghet. En attack som mot förmodan når henne i flykten träffar hennes rygg. Ryggtavlan har skyddsvärde 6 men tar dubbel skada av eld. Om skogsrået bryts av skada upplöses hon i rök och flarn, men återbildas på en annan plats i skogen. I ryggen finns ett djupt hål i barken, som jacket efter en timmeryxa. Den som träffar denna svaga punkt kan förgöra henne för alltid. Hon faller då död ner. När skogsråt förflyttar sig bortåt vänder hon ryggen till och barkryggen kamouflerar henne. Det kan därför uppfattas som att hon försvinner och dyker upp igen längre bort – särskilt för de som är förblindade av åtrå.
Not om hetsjakten: den som jagar efter skogsrået leds över stock och sten. Detta innebär slag efter slag för rörlighet, för att ta sig igenom OLÄNDIG terräng. Den som misslyckas, ramlar omkull, tar lämpligen ett i skada i SMI, men väntas in av skogsrået som lekfullt håller igång jakten så länge som möjligt. Även om det inte är möjligt att komma ifatt skogsrået med rörlighets-slaget kan SL gärna locka fram pressade slag genom att antyda att äventyraren nästan är ifatt (nästan har tillräckligt många sexor). Denna tärnings-exercis är enbart intressant ifall olika äventyrare tävlar sinsemellan om vem som är närmast, eller ifall de tror att de faktiskt kan fånga henne med episka slag. Annars kan SL med fördel helt enkelt bara fastslå att jakten tar slut med att äventyrarna faller ihop, brutna av utmattning. Särskilt flinkt folk som av någon anledning inte besväras av oländig terräng befinner sig i en utdragen språngmarsch och bryts förmodligen av återkommande slag för uthållighet istället. Språngmarschen kan då hanteras som ilmarsch med slag varje minut eller liknande.
NY VARELSE: Dråparen
Dråparen följer i skogsråts spår. Vem han är och vilken förbannelse som skapat honom är oklart. Kanske är han någon av timmerhuggarna från sägnerna ovan; den kontrollerande fadern som hatar alla som trånar efter hans dotter; beundraren vars åtrå förvandlats till hat; den äkta maken som förtärts av svartsjuka. Kanske är han bara en i en lång rad av män som ersatt varandra. Besatta av skogsrået har de dräpt alla som kommit henne nära, tills de själva blivit dräpta och förbannelsen vandrat vidare till nästa person. Oavsett så är skogsråt och dråparen fångna i ett otäckt samspel. Hon lockar folk in i skogen. Han slår ihjäl dem. Dråparen har en osviklig känsla för var skogsråt befinner sig och följer outtröttligt efter. Han är inte längre en levande människa, men han är inte heller en odöd. Han är fast i skuggan däremellan och hans offer följer honom som fjättrade, rastlösa själar. Följande speldata kan användas för dråparen:
STY 5 SMI 3 INT 2 KAR 2
Närkamp/Styrkeprov: 4
Speja/Smyga/Rörlighet: 2
Talanger: Yxkämpe 2, Klingans väg 2
FÖRTÄRANDE HAT: Dråparen hyser ett sådant hat mot alla att han räknas som OMUTLIG, ORÄDD och KALLBLODIG nivå 3. Han blir heller aldrig sömnlös. Hans hat förblindar honom så han använder aldrig färdigheter som baseras på INT eller KAR.
FÖR ELAK FÖR ATT DÖ: Dråparen måste otvetydigt slås ihjäl för att besegras. För detta krävs ett resultat på kritiska skador-tabellen som dödar honom omedelbart, eller en nådastöt. Dråparen ignorerar alla andra tidsgränser för dödliga skador.
RASTLÖSA ÄR HANS OFFER: Dråparens offer följer honom som osaliga rastlösa själar. Om dagarna kan de enbart förnimmas som kylslagna rysningar och viskningar som håller sig bortom LÅNGT avstånd från de levande. De kan varseblivas med magiska medel. På kvällen tar de en mer tydlig form och blir harmlösa skuggvarelser som jämrar sig lågmält. På natten förvandlas de till en flock gastar som helt uppslukas av dråparens hat och håller sig NÄRA (i samma ZON som dråparen). Använd då speldata nedan. Dråparen drabbas aldrig av deras attacker. När dråparen dör finner de ro och försvinner.
De rastlösa själarna (nattetid)
STY 2+ SMI 2 INT 2 KAR 2
FLOCK: Denna flock rastlösa själar räknas som ett enda monster. Flockens STY varierar, beroende på hur många rastlösa själar som ingår i den. Flockens start-STY är 2 + antalet äventyrare. En enskild attack mot de rastlösa själarna kan inte göra mer än 1 poäng i skada. Den zon flocken befinner sig i räknas som DIMMIG.
SKYDD: Inget. De rastlösa själarna är odöda, immateriella varelser och kan bara skadas av eld eller magi. Varje poäng STY i flocken är en rastlös själ. Flocken återfår förlorad STY efter ett kvartsdygn. Besvärjelsen FÖRINTA ODÖD tar bort STY för gott.
MONSTERATTACK: Om dråparen blir bruten så infaller automatiskt resultat 2 på nedanstående tabell för de rastlösa själarnas monsterattack. Slå annars en T6 och utläs resultatet.
T6
1: Hör vår jämmer och klagolåt! De rastlösa själarna beklagar sitt öde och tjuter förtvivlat. Ingen övrig effekt.
2: Förlåt vår uselhet! Vi lovar att bättra oss! De rastlösa själarna strömmar till dråparen och sveper in honom i en virvel av ömklig veklagan. Slå flockens nuvarande STY. Varje X återhämtar en skada hos dråparen. All typ av skada kan återhämtas, men brutna attributer återhämtas först. Ifall inte all skada återhämtas så pressas slaget, detta betyder att flocken kan förlora STY. Alla attacker mot den insvepta dråparen räknas som om de sker i mörker fram tills hans nästa initiativ. Alla äventyrare som befinner sig inom armlängds avstånd från timmerhuggaren medan han är insvept blir NEDKYLDA. Efter att dråparen återhämtat sig en gång på detta vis så krävs inte längre några slag för KAR eller kraftpoäng för att utföra en nådastöt på honom.
3: Skåda våra banesår och förfasas! De rastlösa själarna brister ut i ett makabert skådespel där de blottar sina dödssår för alla äventyrare inom NÄRA avstånd från dråparen. Synen av de sargade kropparna fyller åskådarna med fasa. Slå för skräckattack med sex tärningar. Äventyrare som påverkas blir även NEDKYLDA.
4: Ni får henne aldrig! Hon är vår! De rastlösa själarna grips av ett förtärande hat mot alla män inom NÄRA avstånd från dråparen. Med osaliga tjut kastar de sig mot sina offer och river med isande fingrar genom rustning, kläder och kött. Slå för attacken med 6 grundtärningar (vapenskada 1, hugg). Rustningar skyddar inte och de som drabbas blir även NEDKYLDA. Om det inte finns några män inom räckvidd så sker resultat 1 istället.
5: Kvinnohull! Varm kvinnohull! De rastlösa själarna fylls av ett förtärande begär för alla kvinnor inom NÄRA avstånd från dråparen. Med osaliga tjut kastar de sig mot sina offer och greppar med isande fingrar genom rustning, kläder och kött. Slå för attacken med 7 grundtärningar (vapenskada 1, kross). Rustningar skyddar inte och de som drabbas blir även NEDKYLDA. Om det inte finns några kvinnor inom räckvidd så sker resultat 1 istället.
6: Varför är vi döda och ni får leva!? De rastlösa själarna bildar en virvelvind som slungar sten, lägerutrustning och andra lösa föremål mot alla inom NÄRA avstånd från dråparen. Slå för attacken med ett antal grundtärningar lika med flockens nuvarande STY (vapenskada 1, kross). Attacken går att PARERA med sköld.
Situationen
Mötet äger rum under dagtid. Äventyrare som leder vägen eller håller utkik skymtar skogsråt och åtminstone en av dem fylls av en svårtyglad åtrå som de får spela ut bäst de vill. De som försöker fånga henne leds på en utmattande tur ut i skogen (se beskrivning av skogsråt ovan). Om andra äventyrare hinner stoppa eller hålla fast den drabbade så kan SL låta en ny äventyrare drabbas för att hålla jakten igång. Situationen får med fördel bli väldigt kaotisk men äventyrarna bör ges goda chanser att komma ikapp och hitta varandra i skogen. När jakten till slut är över så är de förmodligen vilse och utmattade. Skogsråt syns inte till, men ljudet av en vedyxa, rök från en eldstad och oset från ett långkok avslöjar att det finns ett närliggande vildmarksläger.
I lägret finns dråparen. Han är klädd och utrustad som en timmerhuggare och omnämns hädanefter som timmerhuggaren. Timmerhuggaren ögnar främlingar misstänksamt, håller yxan nära, men hindrar ingen från att dela lägret. Ifall äventyrarna frågar hövligt ifall de får stanna så grymtar han och hytter med yxan mot sittplatser runt elden. Där sjuder en kittel med långkok. ”Det finns så det räcker”, muttrar han och pekar på kitteln, ”men jag vill inte ha nått bråk och gläfsande om fin-bitarna! Ni får samsas!”. Ifall äventyrarna frågar om timmerhuggarens namn så blänger han bara tyst. Ifall de presenterar sig själva avbryter han tvärt och fräser ”Jag vill inte veta vad ni heter. Stanna eller gå, det kvittar mig lika”. Det är fritt för äventyrarna att gå, men förmodligen är de utmattade och behöver vila. Även om timmerhuggaren är ett bedrövligt dåligt sällskap så är lägerplatsen en rastplats för den som behöver hämta andan. Själv sköter timmerhuggaren diverse lägerbestyr eller sätter sig ned vid brasan, tuggar på en seg svart rot och spottar så att det fräser i elden.
Frågar äventyrarna om skogsråt så tänder det till i timmerhuggaren, ”hon har ni inget med att göra! Hör ni det!”. Det finns en hotfullhet i hans röst som gör det klart och tydligt att han sagt det sista ordet i saken (om inte SL vill använda honom för att berätta den tredje sägnen om skogsråt, mer om detta nedan).
Efter en stund hörs ljud i skogen och det är uppenbart att fler folk är på ingång (från ett annat håll än äventyrarna). Timmerhuggaren gör sig inget besvär, utan muttrar bara att ”de kommer trampa i rävsaxen om de inte aktar sig”. Ifall äventyrarna inte ropar ut en varning så hörs snart ett tjut, och alla förstår att någon mycket riktigt har trampat i timmerhuggarens rävsax. I skogen finns jägaren Torkom och skalden Josias, uppjagade och andfådda. De har helt tydligt jagat efter skogsrået. Själva hävdar de bestämt att deras skäl är ärbara. Ifall duon inte hindras så delar de gärna lägret för att pusta ut och om nödvändigt förbinda sår (det är Josias som möjligen gick i rävsaxen och lider i så fall av den kritiska skadan ”avskuren hälsena”).
När Torkom och Josias samlat sig så frågar de gärna om någon sett skogsrået. Ifall timmerhuggaren är inom hörhåll så reagerar han starkt precis som ovan. Torkom och Josias samtalar då gärna lågmält med äventyrarna medan timmerhuggaren är upptagen med annat, exempelvis att hugga ved - vilket han gör med sådan iver att det ger betraktare kalla kårar. Torkom och Josias kan återberätta de två första sägnerna om skogsrået och grälar sinsemellan om vilken som är sann. Torkom är fast övertygad om att skogsrået är ett vanväxt demonväsen från Haggahus, medan Josias vidhåller att hon är den arma trädskifterskan från Tusenholm. Torkom har svurit att jaga ner och dräpa skogsrået. På vägen träffade han Josias som försöker övertyga honom att skogsråt är oskyldig. Bägge är förhäxade av åtrå till skogsrået, men gör sitt bästa för att dölja detta faktum.
Den tredje sägnen om skogsrået kan användas av SL efter tycke och smak. En äventyrare som hör Torkom och Josias sägner kan få slå för bildning och möjligen själv komma ihåg sägnen om timmerhuggaren och bjäran. Ifall det passar i stämning kan SL istället låta timmerhuggaren själv återberätta sägnen, som han i så fall kallar för ”ännu en saga, lögn och förbannad dikt, alltihop”. Ett tredje alternativ är att de rastlösa själarna samlas i lägret till kvällen och jämra ur sig sägnen, medan timmerhuggaren är i skogen på något ärende. Det är även fritt fram att hoppa över den tredje sägnen helt, om SL inte tycker att den passar i kampanjen. Oavsett så kommer Torkom och Josias att ta illa vid sig av den tredje sägnen om den återberättas, de håller istället grälsjukt fast vid sina egna versioner.
Torkom och Josias har personliga skäl till sin besatthet. Torkom var en duktig jägare i sin hemby, stadgad med fru och barn. En dag såg han skogsrået, jagade efter, men tappade snabbt bort henne. Han blev besatt av tanken att se henne igen och spenderade allt mer tid i skogen. Han misskötte sina sysslor och övergavs till sist av sin familj. Torkom skyller sin olycka på skogsrået och drivs av ett högst personligt hämndbegär. Josias var i sin tur olyckligt gift, hans fru bedrog honom öppet och hånade honom för hans omanliga sätt. När hon till sist lämnade honom för en annan man gick han till skogs för att hänga sig. Där såg han skogsrået och fylldes av ny livslust. Hon hade räddat hans liv, och sedan dess var han besatt av tanken att rädda henne.
Ifall inte äventyrarna kopplar samman timmerhuggaren i lägret med timmerhuggaren i sägnerna så gör Torkom och Josias det. Lågmält viskar de misstanken till varandra (de minns bägge att de vid tidigare möte med skogsrået har hört en vedyxa slå i skogen, men hittade då inget läger). Vem är han egentligen, undrar de, och beter han sig inte väldigt konstigt? Timmerhuggaren svarar fortsatt inte på några frågor, och om han konfronteras med anklagelser eller påståenden så drar han sig undan. ”Jag har inte tid med några amsagor”, fräser han, ”jag går för att lägga ut nattens snaror, ni gör vad ni vill!”
Dagtid tar timmerhuggaren ingen strid han inte kan vinna. Han värjer sig, slår tillbaka i självförsvar (så hårt han kan för att avskräcka fortsatta anfall) och ger sig om det inte finns en flyktväg. Han väntar tålmodigt på att natten skall komma. Han beter sig allmänt obehagligt och föraktfullt, men ger inte äventyrarna någon ursäkt att gå så långt som att döda honom. Ju mer Torkom och Josias tisslar och tasslar, desto mer övertygade blir de att de nu delar läger med timmerhuggaren från sägnen. Torkom tror att han är fadern, som fortfarande följer sin dotter av skuldkänslor och ursinne över att män åtrår henne. Josias tror att han är beundraren som högg ner den heliga lunden. Han tror att hon lockar män till lägret för att de skall rädda henne från timmerhuggaren. På eventuella frågor om hur timmerhuggaren kan ha överlevt genom blodsdimmans århundraden så svarar de bara tvärt att det måste vara förbannelsen över vad han gjort som håller honom vid liv.
Ifall äventyrarna lämnar lägret innan natten, eller ifall de på ett eller annat sätt slagit ihjäl timmerhuggaren dagtid så har de (ovetandes?) undkommit. Ifall de å andra sidan är kvar efter att det skymmer så drabbas de av timmerhuggarens förbannelse. Situationen får styra hur scenen spelas ut. SL väljer vad hon tycker skapar den otäckaste stämningen. En möjlig version är att timmerhuggaren går ut i skogen på något ärende när det skymmer. I lägret dyker sedan den ena efter den andra rastlösa själen upp. De är ömkliga skuggestalter som viskar kryptiska saker om hur de dött, vilse och ensamma i skogen. Kanske återberättar en av dem den tredje sägnen enligt ovan. När timmerhuggaren sedan plötsligt dyker upp i lägrets utkant, när kvällen lider mot sitt slut, så skriker de unisont ut sitt dödsskri och förvandlas till en skrämmande hop gastar som nu härjar äventyrarna. En annan version är att alla ligger och sover. Torkom, Josias eller annan lämplig SLP som reser i äventyrarnas sällskap har första nattvakten (om de delar vakten med en eller fler äventyrare så slumrar dessa lämpligen till, måste gå för att lätta trycket eller distraheras av något annat). Alla vaknar av att nattvakten skrikande släpas ut i skogen av timmerhuggaren. De är försvunna i mörkret innan någon hinner agera och skriket stegrar, mattas av och slutar tvärt i takt med ljudet av en yxa som hugger i kött. De som försöker hindra niddådet möts av de rastlösa själarna som väntar ute bland träden. En tredje möjlig version är att timmerhuggaren på ett eller annat vis är tillfångatagen, hopbunden eller slagen sanslös. De rastlösa själarna dyker då upp som skuggor i natten medan timmerhuggaren hasplar ur sig hatiska förbannelser. Möjligen sliter han sig loss med styrkeprov, eller de rastlösa själarnas hjälp.
Ifall Timmerhuggaren till slut dödas så skymtas skogsrået för ett ögonblick bland skogens stammar. Hon är höljd i skugga om det är dag och enbart upplyst av månens sken om det är natt. Torkom (om han lever) är övertygad om att hon kastar hatiska blickar mot de som nu dödat hennes far. Josias (om han lever) är övertygad om att hon kastar tacksamma blickar mot de som nu slutligen dödat hennes plågoande. Äventyrarna får i sin tur gissa vilt vad de tyckte att de såg, hat eller tacksamhet, ingen kan veta säkert. Nästa dag hastar Torkom och Josias vidare i sin jakt på Skogsrået. De är mer besatta än tidigare av henne och SL kan gärna antyda att de beter sig en aning som timmerhuggaren när hon kommer på tal.
Ifall äventyrarna från första början inte jagade efter skogsrået, utan fortsatte på sin väg kan de stötta på Torkom och Josias om SL vill. Kanske övertygas de då om att slå dem följe och hamnar hos timmerhuggaren ändå.
TERRÄNGTYP: Skog, Mörk skog
Jag ville jobba lite med sägner och Inspirationen blev Nils Gullikssons illustration av Skogsrå i gamla monsterboken. I takt med att jag skrev så fick det hela lite blair witch-vibbar. Hoppas folk tycker att det funkar i det förbjudna landet. Jag klipper som tidigare in texten rakt av här, så det blir en lång post. Kanske skärper jag mig och gör länkade dokument framöver - eller inte
***
Skågsråt och timmerhuggaren.
Det är lätt att blicken fastnar i fothöjd, vid rötter, stenar och marksnår, när ni vandrar genom skogen. Den oaktsamme trampar annars snett och snubblar lätt längs med den vildvuxna skogsstigen. En av er leder vägen, en annan håller utkik; för vem vet vad som gömmer sig bland stammarna? Resten av er är upptagna med att traska på - och att inte trampa varandra på hälarna förstås. Men det är just vad ni gör. För stigfinnaren och utkiken bland er har bägge stannat tvärt och det blir stockning på stigen. Underligt, tänker ni, för ingen signal om fara har getts och det är knappast en bra rastplats. Då ser ni vad som fångat era vänners intresse. Där, i skuggan av skogens lövade tak och bakom ungbjörkars sly, skymtas en kvinna. Hon är lika naken som den dagen hon föddes, men med vuxna behag som knappt döljs av kvistar och löv.
Hon kallas skogsrå, nävervittra eller björkhuldra. Det kvinnoväsen som hemsöker skogsnära byar har fått många olika namn. Hon är hälften kvinna, hälften björk och fruktad för att hon lockar kärlekskrankt folk ut i skogen. Framifrån är hon spritt språngande naken, med mjölkvitt hull och rodnande kinder, byst och lår. Bakifrån är hon helt täckt i björknäver. Hon skyler sin blygd bakom skogens stammar och lövverk, men är mer mån om att inte visa sin ryggtavla. Där bär hon fortfarande såret av en timmeryxa, ett djupt jack i barken. Den som skymtar skogsråt fylls av åtrå och lockas till en brunstig jakt in i skogens dunkel. Under blodsdimmans tid var det en säker dödsdom. Nu har dimman skingrats, men fortfarande försvinner folk som lockats av skogsråt - för i hennes spår går en dråpare.
Persongalleriet
Skogsråt i skogen. Timmerhuggaren (dråparen) i sitt läger. Jägaren Torkom och skalden Josias.
Bakgrund
Ingen vet säkert vem skogsråt är, eller varifrån hon kommer. Tre sägner ger vitt skilda förklaringar till hennes ursprung.
Sägnen om Hemes prydnadsbjörk:
Det sägs att i arinaskogens bryn bodde det en timmerhuggare vars dotter var så vacker att hon väckte avund och missämja hos bygdens ynglingar. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår, men hade ett elakt lynne och lekte med pojkarnas svärmande känslor. Hon hetsade vänner, även bröder, mot varandra. Till sist var måttet rågat för timmerhuggaren. ”Hellre ger jag min dotter till Heme, så att vi alla får ett gott år, än jag låter henne sprida fortsatt tvedräkt i vår by”, sa han. Sagt och gjort, med de orden reste timmerhuggaren till Haggahus med sin dotter. När templets prior synade alla byars offergåvor fattade han tycke för den fagra dottern och beslöt att behålla henne för egen del och behag. För att inte väcka agg hos Hemes systrar lät priorn vanväxa jäntan till ett prydnadsträd i sin trädgård, så att han där kunde njuta av hennes uppenbarelse varje afton. När timmerhuggaren förstod vad som var i görningen fylldes han av ånger och ursinne. Han gick för att hugga ner sin dotter, vid roten. Hon var då hälften kvinna, hälften bark och näver. ”Till skogs med dig jänta” befallde timmerhuggaren, ”och våga inte visa dig för någon man igen!”. Sedan den dagen har hon strukit runt i skogarna. Fager och skygg till en början, men i skogens djup tar hennes demoniska sida över och ingen går levande från mötet.
Sägnen om skärvmön som trädskiftade:
Bland Tusenholms alla fagra skärvmöer fanns en som begrät sin skönhet. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår, men hennes gåvor väckte en svårtyglad lust hos kärlekskranka män av alla släkten. Skärvmöns hjärta brast när hon såg manfolk tarvligt tävla sinsemellan om hennes behag. Hon bad sina systrar att få leva i avskildhet, och sändes därför av jungfrusyskonens orden till en av Drejarens heliga lundar, gömd någonstans i Ravlands skogar. Det blev hennes tillflyktsort. Likt en hemlighetsfull hind levde hon avskilt bland björkar och askar. En dag gick en timmerhuggare vilse i skogen och skymtade mön bland träden. Väl hemma igen var han oförmögen att få henne ur sina tankar. Begär kan växla till hat och en natt återvände timmerhuggaren till hennes lund, fast besluten att erövra hennes ömhet. Gav mön inte sitt hjärta villigt, så skulle han karva det ur hennes bröst. Utan möjlig flykt skiftade hon form och sällade sig till lundens björkar. Ursinnig fällde timmerhuggaren träden, ett efter ett. När han så till sist högg den trädskiftade skärvmön vid roten, väcktes hon ur sin dvala i ett smärtsamt skri. Hennes väsen var från den dagen fast halvvägs mellan kvinna och träd. Fager och skygg gömmer hon sig i skogarna, utan minne av vem hon en gång var.
Sägnen om timmerhuggarens bjära:
Det fanns en gång en timmerhuggare med en ung hustru. Hon var fager som björken, ljushyllt med korpens svarta hår. Timmerhuggaren var sliten av många år i skogen och satt helst hemma och slöjdade. Han gjorde vackra dosor och skålar av ungbjörkars näver och sände sin unga hustru för att sälja dem i bygdens gårdar. De levde lyckliga, tills avundsjukt folk en dag spred illasinnade rykten. De sa att timmerhuggarens fagra hustru inte bara sålde dosor till männen i gårdarna, utan även sig själv. Timmerhuggaren blev galen av svartsjuka. Han tvingade sin hustru att stå lättklädd på tröskeln till deras vedbod och locka förbipasserande män. Ifall de gick förbi var hon oskyldig, menade han, men om de svarade på inviten så var de hennes älskare. En efter en kom männen, några likt usla hundar som lockats av hustruns nakenhet, andra av oro eftersom tårarna rann ner för hennes kinder. Som vedträn staplade timmerhuggaren besökarna på hög. Till sist la han sin hustru över huggkubben och hotade att slå henne med yxan om hon nu inte erkände. Hustrun förbannade dagen de blivit man och hustru. Sedan förbannade hon de som baktalat henne så illa, för hon hade alltid varit sin make trogen. Sist, och trefallt värre, förbannade hon sin make som tvingat henne att stå vid tröskeln och locka in män. Förblindad av svartsjuka slog timmerhuggaren till och dräpte i ett slag sin unga hustru. Vad som sedan skedde vet ingen säkert, men det sägs att timmerhuggaren försökte göra dådet ogjort och laga sin hustru med slöjdkniven och björknävern i vedbon. Vissa säger att han gick till en häxa för råd, andra att hustruns förbannelser åkallat demoner. Kanske vände sig timmerhuggaren till mörka gudar och fick sina böner hörsammade. Vad som än skedde, så blev hustrun en sorts bjära. Hälften kvinna, hälften bark och näver. Ett dragväsen som lockar till sig män. Sedan den dagen har hon strukit runt i skogarna och lockat män att gå vilse. Fager och skygg, men lika dödlig för kärlekskrankt folk som den dagen hon stod vid vedbodtröskeln.
NY VARELSE: Skogsrået
Skogsråets ursprung och väsen är oklart. Hon kommunicerar inte och kan inte tankeläsas. Hon förblir oavsett vad som händer en gåta. Följande speldata kan användas.
STY 2 SMI 5
Speja: 10
SKYGG: Skogsrået dyker alltid upp på LÅNGT avstånd och kan inte självmant ta sig närmare eller stanna närmare. Hon rör sig alltid tvångsmässigt bort till LÅNGT eller längre avstånd. I tillägg kan skogsrået, som reaktiv handling, istället för att ducka/parera ögonblickligen förflytta sig en avståndskattegori bort. Förflyttningen sker innan eventuella avlossade pilar eller besvärjelser når fram – så hon är omöjlig att träffa med ett avståndsvapen eller magi som inte har räckvidd Distans (ifall hon inte redan har spenderat alla sina handlingar för rundan). Hon kan även använda denna reaktiva handling när någon SPRINGER mot henne. Riddjur som har förflyttning 2 eller mer kan komma ifatt skogsrået. Därför håller hon sig alltid i skog och skyr terräng som är ÖPPEN. Skogsrået är ett mycket svårfångat väsen. Druider som bemästrar Hjortens språng och lägger upp finurliga strategier med hjälp av andra kan möjligen åstadkomma denna bragd. En annan likvärdigt bragd vore att lyckas smyga sig på henne och utföra en smygattack innan hon får använda sina reaktiva handlingar. Detta kräver planering, lockbeten och list eftersom skogsrået inte visar sig för grupper av vandrare förrän hon nogsamt synat alla. Vad belöningen för en sådan bragd blir är upp till SL. Eftersom sikten i skog normalt slutar på LÅNGT avstånd så krävs det att skogsrået villigt fortsätter visa sig för att den som följer efter inte skall tappa bort henne. Själv verkar hon inte vara begränsad av sikten i skog.
LOCKVÄSEN: Den som ser skogsrået fylls av en svårbetvingad lust och åtrå. Effekten är snarlik besvärjelserna Djuriskt inflytande och Hetsa men räckvidden är lång, inga slag för effektgrader görs (ingen risk för magiskt missöde) och åtrån är riktad direkt mot skogsrået. Varaktigheten är även speciell, effekten håller i sig tills personen blir bruten på något sätt – oftast av utmattning på grund av en hetsjakt efter skogsrået genom skogen. Den som inte bryts inom ett kvartsdygn kan besinna sig men en känsla av otillfredsställelse finns då kvar och kan växa till en besatthet att få se skogsrået igen. Besvärjelserna Magiskt sigill/Antimagi skyddar mot skogsråets förmåga, som räknas som effektgrad ett. Skogsråets förmåga drabbar automatiskt en i varje grupp. Ytterligare personer kostar en kraftpoäng vardera.
BARKRYGG: Skogsråets rygg är hennes skydd och svaghet. En attack som mot förmodan når henne i flykten träffar hennes rygg. Ryggtavlan har skyddsvärde 6 men tar dubbel skada av eld. Om skogsrået bryts av skada upplöses hon i rök och flarn, men återbildas på en annan plats i skogen. I ryggen finns ett djupt hål i barken, som jacket efter en timmeryxa. Den som träffar denna svaga punkt kan förgöra henne för alltid. Hon faller då död ner. När skogsråt förflyttar sig bortåt vänder hon ryggen till och barkryggen kamouflerar henne. Det kan därför uppfattas som att hon försvinner och dyker upp igen längre bort – särskilt för de som är förblindade av åtrå.
Not om hetsjakten: den som jagar efter skogsrået leds över stock och sten. Detta innebär slag efter slag för rörlighet, för att ta sig igenom OLÄNDIG terräng. Den som misslyckas, ramlar omkull, tar lämpligen ett i skada i SMI, men väntas in av skogsrået som lekfullt håller igång jakten så länge som möjligt. Även om det inte är möjligt att komma ifatt skogsrået med rörlighets-slaget kan SL gärna locka fram pressade slag genom att antyda att äventyraren nästan är ifatt (nästan har tillräckligt många sexor). Denna tärnings-exercis är enbart intressant ifall olika äventyrare tävlar sinsemellan om vem som är närmast, eller ifall de tror att de faktiskt kan fånga henne med episka slag. Annars kan SL med fördel helt enkelt bara fastslå att jakten tar slut med att äventyrarna faller ihop, brutna av utmattning. Särskilt flinkt folk som av någon anledning inte besväras av oländig terräng befinner sig i en utdragen språngmarsch och bryts förmodligen av återkommande slag för uthållighet istället. Språngmarschen kan då hanteras som ilmarsch med slag varje minut eller liknande.
NY VARELSE: Dråparen
Dråparen följer i skogsråts spår. Vem han är och vilken förbannelse som skapat honom är oklart. Kanske är han någon av timmerhuggarna från sägnerna ovan; den kontrollerande fadern som hatar alla som trånar efter hans dotter; beundraren vars åtrå förvandlats till hat; den äkta maken som förtärts av svartsjuka. Kanske är han bara en i en lång rad av män som ersatt varandra. Besatta av skogsrået har de dräpt alla som kommit henne nära, tills de själva blivit dräpta och förbannelsen vandrat vidare till nästa person. Oavsett så är skogsråt och dråparen fångna i ett otäckt samspel. Hon lockar folk in i skogen. Han slår ihjäl dem. Dråparen har en osviklig känsla för var skogsråt befinner sig och följer outtröttligt efter. Han är inte längre en levande människa, men han är inte heller en odöd. Han är fast i skuggan däremellan och hans offer följer honom som fjättrade, rastlösa själar. Följande speldata kan användas för dråparen:
STY 5 SMI 3 INT 2 KAR 2
Närkamp/Styrkeprov: 4
Speja/Smyga/Rörlighet: 2
Talanger: Yxkämpe 2, Klingans väg 2
FÖRTÄRANDE HAT: Dråparen hyser ett sådant hat mot alla att han räknas som OMUTLIG, ORÄDD och KALLBLODIG nivå 3. Han blir heller aldrig sömnlös. Hans hat förblindar honom så han använder aldrig färdigheter som baseras på INT eller KAR.
FÖR ELAK FÖR ATT DÖ: Dråparen måste otvetydigt slås ihjäl för att besegras. För detta krävs ett resultat på kritiska skador-tabellen som dödar honom omedelbart, eller en nådastöt. Dråparen ignorerar alla andra tidsgränser för dödliga skador.
RASTLÖSA ÄR HANS OFFER: Dråparens offer följer honom som osaliga rastlösa själar. Om dagarna kan de enbart förnimmas som kylslagna rysningar och viskningar som håller sig bortom LÅNGT avstånd från de levande. De kan varseblivas med magiska medel. På kvällen tar de en mer tydlig form och blir harmlösa skuggvarelser som jämrar sig lågmält. På natten förvandlas de till en flock gastar som helt uppslukas av dråparens hat och håller sig NÄRA (i samma ZON som dråparen). Använd då speldata nedan. Dråparen drabbas aldrig av deras attacker. När dråparen dör finner de ro och försvinner.
De rastlösa själarna (nattetid)
STY 2+ SMI 2 INT 2 KAR 2
FLOCK: Denna flock rastlösa själar räknas som ett enda monster. Flockens STY varierar, beroende på hur många rastlösa själar som ingår i den. Flockens start-STY är 2 + antalet äventyrare. En enskild attack mot de rastlösa själarna kan inte göra mer än 1 poäng i skada. Den zon flocken befinner sig i räknas som DIMMIG.
SKYDD: Inget. De rastlösa själarna är odöda, immateriella varelser och kan bara skadas av eld eller magi. Varje poäng STY i flocken är en rastlös själ. Flocken återfår förlorad STY efter ett kvartsdygn. Besvärjelsen FÖRINTA ODÖD tar bort STY för gott.
MONSTERATTACK: Om dråparen blir bruten så infaller automatiskt resultat 2 på nedanstående tabell för de rastlösa själarnas monsterattack. Slå annars en T6 och utläs resultatet.
T6
1: Hör vår jämmer och klagolåt! De rastlösa själarna beklagar sitt öde och tjuter förtvivlat. Ingen övrig effekt.
2: Förlåt vår uselhet! Vi lovar att bättra oss! De rastlösa själarna strömmar till dråparen och sveper in honom i en virvel av ömklig veklagan. Slå flockens nuvarande STY. Varje X återhämtar en skada hos dråparen. All typ av skada kan återhämtas, men brutna attributer återhämtas först. Ifall inte all skada återhämtas så pressas slaget, detta betyder att flocken kan förlora STY. Alla attacker mot den insvepta dråparen räknas som om de sker i mörker fram tills hans nästa initiativ. Alla äventyrare som befinner sig inom armlängds avstånd från timmerhuggaren medan han är insvept blir NEDKYLDA. Efter att dråparen återhämtat sig en gång på detta vis så krävs inte längre några slag för KAR eller kraftpoäng för att utföra en nådastöt på honom.
3: Skåda våra banesår och förfasas! De rastlösa själarna brister ut i ett makabert skådespel där de blottar sina dödssår för alla äventyrare inom NÄRA avstånd från dråparen. Synen av de sargade kropparna fyller åskådarna med fasa. Slå för skräckattack med sex tärningar. Äventyrare som påverkas blir även NEDKYLDA.
4: Ni får henne aldrig! Hon är vår! De rastlösa själarna grips av ett förtärande hat mot alla män inom NÄRA avstånd från dråparen. Med osaliga tjut kastar de sig mot sina offer och river med isande fingrar genom rustning, kläder och kött. Slå för attacken med 6 grundtärningar (vapenskada 1, hugg). Rustningar skyddar inte och de som drabbas blir även NEDKYLDA. Om det inte finns några män inom räckvidd så sker resultat 1 istället.
5: Kvinnohull! Varm kvinnohull! De rastlösa själarna fylls av ett förtärande begär för alla kvinnor inom NÄRA avstånd från dråparen. Med osaliga tjut kastar de sig mot sina offer och greppar med isande fingrar genom rustning, kläder och kött. Slå för attacken med 7 grundtärningar (vapenskada 1, kross). Rustningar skyddar inte och de som drabbas blir även NEDKYLDA. Om det inte finns några kvinnor inom räckvidd så sker resultat 1 istället.
6: Varför är vi döda och ni får leva!? De rastlösa själarna bildar en virvelvind som slungar sten, lägerutrustning och andra lösa föremål mot alla inom NÄRA avstånd från dråparen. Slå för attacken med ett antal grundtärningar lika med flockens nuvarande STY (vapenskada 1, kross). Attacken går att PARERA med sköld.
Situationen
Mötet äger rum under dagtid. Äventyrare som leder vägen eller håller utkik skymtar skogsråt och åtminstone en av dem fylls av en svårtyglad åtrå som de får spela ut bäst de vill. De som försöker fånga henne leds på en utmattande tur ut i skogen (se beskrivning av skogsråt ovan). Om andra äventyrare hinner stoppa eller hålla fast den drabbade så kan SL låta en ny äventyrare drabbas för att hålla jakten igång. Situationen får med fördel bli väldigt kaotisk men äventyrarna bör ges goda chanser att komma ikapp och hitta varandra i skogen. När jakten till slut är över så är de förmodligen vilse och utmattade. Skogsråt syns inte till, men ljudet av en vedyxa, rök från en eldstad och oset från ett långkok avslöjar att det finns ett närliggande vildmarksläger.
I lägret finns dråparen. Han är klädd och utrustad som en timmerhuggare och omnämns hädanefter som timmerhuggaren. Timmerhuggaren ögnar främlingar misstänksamt, håller yxan nära, men hindrar ingen från att dela lägret. Ifall äventyrarna frågar hövligt ifall de får stanna så grymtar han och hytter med yxan mot sittplatser runt elden. Där sjuder en kittel med långkok. ”Det finns så det räcker”, muttrar han och pekar på kitteln, ”men jag vill inte ha nått bråk och gläfsande om fin-bitarna! Ni får samsas!”. Ifall äventyrarna frågar om timmerhuggarens namn så blänger han bara tyst. Ifall de presenterar sig själva avbryter han tvärt och fräser ”Jag vill inte veta vad ni heter. Stanna eller gå, det kvittar mig lika”. Det är fritt för äventyrarna att gå, men förmodligen är de utmattade och behöver vila. Även om timmerhuggaren är ett bedrövligt dåligt sällskap så är lägerplatsen en rastplats för den som behöver hämta andan. Själv sköter timmerhuggaren diverse lägerbestyr eller sätter sig ned vid brasan, tuggar på en seg svart rot och spottar så att det fräser i elden.
Frågar äventyrarna om skogsråt så tänder det till i timmerhuggaren, ”hon har ni inget med att göra! Hör ni det!”. Det finns en hotfullhet i hans röst som gör det klart och tydligt att han sagt det sista ordet i saken (om inte SL vill använda honom för att berätta den tredje sägnen om skogsråt, mer om detta nedan).
Efter en stund hörs ljud i skogen och det är uppenbart att fler folk är på ingång (från ett annat håll än äventyrarna). Timmerhuggaren gör sig inget besvär, utan muttrar bara att ”de kommer trampa i rävsaxen om de inte aktar sig”. Ifall äventyrarna inte ropar ut en varning så hörs snart ett tjut, och alla förstår att någon mycket riktigt har trampat i timmerhuggarens rävsax. I skogen finns jägaren Torkom och skalden Josias, uppjagade och andfådda. De har helt tydligt jagat efter skogsrået. Själva hävdar de bestämt att deras skäl är ärbara. Ifall duon inte hindras så delar de gärna lägret för att pusta ut och om nödvändigt förbinda sår (det är Josias som möjligen gick i rävsaxen och lider i så fall av den kritiska skadan ”avskuren hälsena”).
När Torkom och Josias samlat sig så frågar de gärna om någon sett skogsrået. Ifall timmerhuggaren är inom hörhåll så reagerar han starkt precis som ovan. Torkom och Josias samtalar då gärna lågmält med äventyrarna medan timmerhuggaren är upptagen med annat, exempelvis att hugga ved - vilket han gör med sådan iver att det ger betraktare kalla kårar. Torkom och Josias kan återberätta de två första sägnerna om skogsrået och grälar sinsemellan om vilken som är sann. Torkom är fast övertygad om att skogsrået är ett vanväxt demonväsen från Haggahus, medan Josias vidhåller att hon är den arma trädskifterskan från Tusenholm. Torkom har svurit att jaga ner och dräpa skogsrået. På vägen träffade han Josias som försöker övertyga honom att skogsråt är oskyldig. Bägge är förhäxade av åtrå till skogsrået, men gör sitt bästa för att dölja detta faktum.
Den tredje sägnen om skogsrået kan användas av SL efter tycke och smak. En äventyrare som hör Torkom och Josias sägner kan få slå för bildning och möjligen själv komma ihåg sägnen om timmerhuggaren och bjäran. Ifall det passar i stämning kan SL istället låta timmerhuggaren själv återberätta sägnen, som han i så fall kallar för ”ännu en saga, lögn och förbannad dikt, alltihop”. Ett tredje alternativ är att de rastlösa själarna samlas i lägret till kvällen och jämra ur sig sägnen, medan timmerhuggaren är i skogen på något ärende. Det är även fritt fram att hoppa över den tredje sägnen helt, om SL inte tycker att den passar i kampanjen. Oavsett så kommer Torkom och Josias att ta illa vid sig av den tredje sägnen om den återberättas, de håller istället grälsjukt fast vid sina egna versioner.
Torkom och Josias har personliga skäl till sin besatthet. Torkom var en duktig jägare i sin hemby, stadgad med fru och barn. En dag såg han skogsrået, jagade efter, men tappade snabbt bort henne. Han blev besatt av tanken att se henne igen och spenderade allt mer tid i skogen. Han misskötte sina sysslor och övergavs till sist av sin familj. Torkom skyller sin olycka på skogsrået och drivs av ett högst personligt hämndbegär. Josias var i sin tur olyckligt gift, hans fru bedrog honom öppet och hånade honom för hans omanliga sätt. När hon till sist lämnade honom för en annan man gick han till skogs för att hänga sig. Där såg han skogsrået och fylldes av ny livslust. Hon hade räddat hans liv, och sedan dess var han besatt av tanken att rädda henne.
Ifall inte äventyrarna kopplar samman timmerhuggaren i lägret med timmerhuggaren i sägnerna så gör Torkom och Josias det. Lågmält viskar de misstanken till varandra (de minns bägge att de vid tidigare möte med skogsrået har hört en vedyxa slå i skogen, men hittade då inget läger). Vem är han egentligen, undrar de, och beter han sig inte väldigt konstigt? Timmerhuggaren svarar fortsatt inte på några frågor, och om han konfronteras med anklagelser eller påståenden så drar han sig undan. ”Jag har inte tid med några amsagor”, fräser han, ”jag går för att lägga ut nattens snaror, ni gör vad ni vill!”
Dagtid tar timmerhuggaren ingen strid han inte kan vinna. Han värjer sig, slår tillbaka i självförsvar (så hårt han kan för att avskräcka fortsatta anfall) och ger sig om det inte finns en flyktväg. Han väntar tålmodigt på att natten skall komma. Han beter sig allmänt obehagligt och föraktfullt, men ger inte äventyrarna någon ursäkt att gå så långt som att döda honom. Ju mer Torkom och Josias tisslar och tasslar, desto mer övertygade blir de att de nu delar läger med timmerhuggaren från sägnen. Torkom tror att han är fadern, som fortfarande följer sin dotter av skuldkänslor och ursinne över att män åtrår henne. Josias tror att han är beundraren som högg ner den heliga lunden. Han tror att hon lockar män till lägret för att de skall rädda henne från timmerhuggaren. På eventuella frågor om hur timmerhuggaren kan ha överlevt genom blodsdimmans århundraden så svarar de bara tvärt att det måste vara förbannelsen över vad han gjort som håller honom vid liv.
Ifall äventyrarna lämnar lägret innan natten, eller ifall de på ett eller annat sätt slagit ihjäl timmerhuggaren dagtid så har de (ovetandes?) undkommit. Ifall de å andra sidan är kvar efter att det skymmer så drabbas de av timmerhuggarens förbannelse. Situationen får styra hur scenen spelas ut. SL väljer vad hon tycker skapar den otäckaste stämningen. En möjlig version är att timmerhuggaren går ut i skogen på något ärende när det skymmer. I lägret dyker sedan den ena efter den andra rastlösa själen upp. De är ömkliga skuggestalter som viskar kryptiska saker om hur de dött, vilse och ensamma i skogen. Kanske återberättar en av dem den tredje sägnen enligt ovan. När timmerhuggaren sedan plötsligt dyker upp i lägrets utkant, när kvällen lider mot sitt slut, så skriker de unisont ut sitt dödsskri och förvandlas till en skrämmande hop gastar som nu härjar äventyrarna. En annan version är att alla ligger och sover. Torkom, Josias eller annan lämplig SLP som reser i äventyrarnas sällskap har första nattvakten (om de delar vakten med en eller fler äventyrare så slumrar dessa lämpligen till, måste gå för att lätta trycket eller distraheras av något annat). Alla vaknar av att nattvakten skrikande släpas ut i skogen av timmerhuggaren. De är försvunna i mörkret innan någon hinner agera och skriket stegrar, mattas av och slutar tvärt i takt med ljudet av en yxa som hugger i kött. De som försöker hindra niddådet möts av de rastlösa själarna som väntar ute bland träden. En tredje möjlig version är att timmerhuggaren på ett eller annat vis är tillfångatagen, hopbunden eller slagen sanslös. De rastlösa själarna dyker då upp som skuggor i natten medan timmerhuggaren hasplar ur sig hatiska förbannelser. Möjligen sliter han sig loss med styrkeprov, eller de rastlösa själarnas hjälp.
Ifall Timmerhuggaren till slut dödas så skymtas skogsrået för ett ögonblick bland skogens stammar. Hon är höljd i skugga om det är dag och enbart upplyst av månens sken om det är natt. Torkom (om han lever) är övertygad om att hon kastar hatiska blickar mot de som nu dödat hennes far. Josias (om han lever) är övertygad om att hon kastar tacksamma blickar mot de som nu slutligen dödat hennes plågoande. Äventyrarna får i sin tur gissa vilt vad de tyckte att de såg, hat eller tacksamhet, ingen kan veta säkert. Nästa dag hastar Torkom och Josias vidare i sin jakt på Skogsrået. De är mer besatta än tidigare av henne och SL kan gärna antyda att de beter sig en aning som timmerhuggaren när hon kommer på tal.
Ifall äventyrarna från första början inte jagade efter skogsrået, utan fortsatte på sin väg kan de stötta på Torkom och Josias om SL vill. Kanske övertygas de då om att slå dem följe och hamnar hos timmerhuggaren ändå.
TERRÄNGTYP: Skog, Mörk skog
Re: Fler slumpmöten
Otroligt bra. Det ska jag med glädje använda mig av. Väldigt fina sägner!
Re: Fler slumpmöten
Tack för de uppmuntrande orden, de inspirerar! Hoppas mötet kommer till användning.Fy fan vilket grymt slumpmöte! Hatten av!
Jag ville prova ett slumpmöte med sägner som skapade lite rollspel och diskussion. Hoppas det funkar!Otroligt bra. Det ska jag med glädje använda mig av. Väldigt fina sägner!
Jag blev inspirerad av din nya talang Stavkamp i en annan tråd och slängde ihop ett slumpmöte på det temat. Det passar bäst för SL som har mer KP än vad hen kan göra av med. Jag lyfter direkt ett varningens finger att det säkert finns spelargrupper som inte uppskattar sånna här möten - men jag hade i vart fall skoj när jag skrev ihop det
Jag har gett SLPn i mötet den befintliga talangen Hammarkämpe - men det är ju enkelt att byta ut mot din talang Stavkamp!
***
Forskungen
Vattnet skummar vitt, när det slår över sten och hällar i den brusande forsen. Ni har följt flodbanken på jakt efter en bra plats att komma över, helst torrskodda men vid det här laget skulle ni nöja er med midjedjupt vatten som inte virvlade av kraftiga strömmar. Då hör ni en visa, nästan helt dränkt av forsens brus. Någon sjunger om lax, brax, gös och fiskelycka. Melodin är enkel och rimmen än mer så. Ni kan inte annat än undra om den som sjunger hittar på allt eftersom.
”...när forskungen till dans lockar, bjuder fisken lov, laxen till honom flockar, hoppar i hans hov. ”
Vid ett vadställe över en fors i vildmarken utmanas förbipasserande äventyrare på stavkamp av en kortväxt skojare. Den som förlorar trillar i och hamnar snart i större trångmål.
Persongalleriet
Halvingen Eben och hans två kumpaner Aud och Driva.
Bakgrund
Skälmen, flottaren och halvingen Eben Fosskal och hans två kumpaner har högtravande skattletarplaner. De har fått nys om någon grotta eller fästning som de tror innehåller en silvergömma. Det kan vara samma äventyrsplats som äventyrarna är på väg till när detta slumpmöte äger rum. Det kan även vara en ny sägen som äventyrarna kan få möjlighet att klämma ur dem. Tyvärr har Ebens lilla liga stött på ett smärre bakslag. Merparten av deras äventyrarutrustning gick förlorat i ett möte med ulvryttare (eller annan typ av patrull som passar i området). De var tvungna att lämna det mesta bakom sig, kasta sig handlöst ner i en forsande flod och flyta till säkerhet.
Efter det har trion slagit ett provisoriskt läger intill floden, nedströms från ett vadställe över forsen. De två kumpanerna, de armgrova systrarna Aud och Driva, anklagade Eben för missödet och deras olycka. De tyckte att han lovat dem lättförtjänta rikedomar. Eben synade då omgivningen, kastade en gren ut i forsen vid vadstället och skrattade gott för sig själv när han såg den snabbt flyta nedströms, försvinna runt flodkrökarna och stranda vid deras lägerplats. Han sa då åt sina kumpaner att tälja till några rediga stavar och påkar. ”Oroa er inte” flinade han, ”allt vi behöver är lite tålamod och några andra lycksökare som är på väg åt samma håll som vi. Sedan är vi snart tillbaka på grön kvist”.
Situationen
Äventyrarnas färdväg hindras av en strömmande fors. De hittar snart vadstället. Ifall de lyckas hålla utkik så kan de redan på avstånd skönja Ebens muntra fiskevisa över forsens kraftiga brus. Vattnet strömmar och skummar kraftigt över berggrunden som kikar fram över vattenytan. Mitt i en serie fria fall bildar de våta stenarna och hällarna en ”stig” över till andra sidan. Detta är vadstället. Ungefär i mitten av vadstället reser sig berggrunden till en större bumling, där man kan vila torrskodd om man vill. På denna bumling sitter Eben, gnolar sin visa och försöker fiska i forsen med ett provisoriskt fiskespjut. Han är barfota, med uppkavlade byxben och har ingen rustning. Han bär inget som kan tynga ner honom ifall han faller/hoppar i forsen. Intill bumlingen ligger förutom en säck med en öring ett knippe extra trästavar.
Not om forsen: för detta slumpmöte är det viktigt att ha bra begrepp om terrängen. Ebens tokiga plan bygger på att utnyttja forsen och omgivningen. Forsen är strid och mycket svår eller omöjlig att ta sig över utan vadstället. Vadstället är smalt och man kan enbart gå över en åt gången. Nedströms från vadstället kröker sig floden två gånger och bildar ett ”S”. Sidorna är branta och oländiga, men efter de två krökarna så bildas en ”ficka” med lugnare vatten vid forsens ena strand. Där är det enkelt att ta sig upp. Denna ligger på motsatt sida forsen från det håll äventyrarna kom ifrån. Där gömmer sig även Ebens, Auds och Drivas läger. Denna plats kan inte ses från vadstället eftersom forsen kröker sig och eftersom vattenmassorna dånar så går det inte heller att höra någon ropa därifrån.
Så fort Eben märker äventyrarna skrattar han retsamt; ”nog för att min fars visa ger fisketur, men aldrig trodde jag den skulle locka fram ett sådant stim fula fiskar som er”.
”Men vilket underligt stim”, fortsätter han, kliar sig i huvudet och tycker att en av dem ser ut som en flundra och riktig slamkrypare, en annan liknar en pigg men tossig mört, en tredje en glad men enfaldig lax, en fjärde en slemmig torsk, en femte en riktig marulk, fulare fisk får man ju leta efter. O.s.v.
Ifall detta inte är tillräckligt för att få äventyrarna att tappa humöret så utmanar Eben dem; ”Det här är ju en riktig fiskeskröna, ingen kommer tro mig när jag berättar vad jag fångade i forsen idag. Så vem vill gå först? Den fete, den fule eller kanske fånet därbakom?” (SL kan med fördel förbereda nidord som passar äventyrarna).
Oavsett äventyrarnas reaktion så presenterar Eben sig som ”forskungen” och de är välkomna till hans vadställe. Enda vägen förbi är att fälla honom i stavkamp och erövra titeln, retar han, och plockar upp två stavar. Efter det kommer han att häckla, håna och göra sitt bästa för att få äventyrarna att anta utmaningen. Till den som vill kan han kasta en trästav och behövs det fler så plockar han från knippet han har bredvid sig. Ifall äventyrarna skjuter på Eben från avstånd så gömmer han sig bakom stenbumlingen (den han satt på i mitten av forsen) och hånar dem för deras feghet, deras dåliga träffsäkerhet och att de är usla mördare. Eben är en halvling och därför KVICKFOTAD. Han använder KP för att inte bli träffad. Ifall äventyrarna avancerar mot honom med andra vapen så hånar han dem för att dra blankt mot en man med käpp – och till råga på allt en halv man med käpp! Ifall de hugger för att skada (inte för att knuffa/fälla) så kallar han dem för råskinn och fähundar som inte förstår skillnad på att hugga ner någon och fälla dem. Ifall de anfaller honom med magi som inte kan undvikas så hoppar han i forsen och försöker fly. Eben är en tokig prick, men inte så tokig att han inte räds besvärjare och mörkermagiker.
Ebens plan är att utnyttja vadstället och forsens strömmar. Den som mycket försiktigt tar sig ut på stenarna riskerar inte att halka, men då är man inte redo för strid (man stödjer sig på sitt vapen, går ner på knä och liknande). Eben utnyttjar då tillfället och sin stavs räckvidd för att fult fälla äventyraren. Den som rör sig mer oaktsamt, d.v.s. redo för strid, räknar terrängen som OLÄNDIG och måste slå för rörlighet. Den som faller omkull dras snabbt nedströms av forsen. Eben skrattar då gott och utmanar näste på tur. Han använder om nödvändigt sin skaldekonst för att HÅNA och få äventyrare att bli förgrymmade och anfalla. I strid så anfaller han enbart för att fälla sin motståndare med staven. Ifall Eben upptäcker att han slåss mot någon som inte går att fälla (Stadig på foten, nivå 2) så försöker han avväpna sin motståndare och provocera fram rörlighets-slag när denne rör sig över vadstället för att beväpna sig igen. Han kan även ge obeväpnade äventyrare valet att självmant hoppa i forsen innan han slår till igen. Eben får dåligt samvete om någon faller i forsen bruten. I annat fall försöker Eben lugna oroliga äventyrare, som vill springa efter för att hjälpa sin fallna kamrat. Han ropar att forsen är mindre kraftfull nedströms och det är lätt att ta sig upp på flodbanken igen – men på andra sidan, så om någon vill ansluta till sin vän så måste de ta sig över vadstället eller hoppa i och simma efter. Själv har han trillat i många gånger, hävdar han. Eben försöker utmana och fälla så många av äventyrarna som möjligt på detta vis.
Not om regelverket och denna strid: Vadstället räknas som två zoner uppdelade av stenbumlingen i mitten. Alla som befinner sig i vadstället och på samma sida stenbumlingen är NÄRA varandra (trästavar har räckvidd NÄRA). Vadstället räknas som OLÄNDIGT. De som befinner sig på flodbanken är på KORT avstånd. Att slåss i forsen är SVÅRT (ger modifikation -2 på färdighetsslag). Den som är barfota sänker denna negativa modifikation ett steg. Eben står vid en stenbumling i mitten av vadstället där hällarna som sticker upp ur forsen erbjuder något stadigare fotfäste. Att slåss från den positionen är bara KRÄVANDE (-1), men Eben är barfota och har därför ingen modifikation. Eben skäms inte för att använda denna fördel. Den som synar terrängen kan upptäcka denna taktiska fördel i förväg.
Den som faller i forsen dras ohjälpligt nedströms. De kraftiga vattenströmmarna lugnar sig mycket riktigt en bit ner, bakom flodens krök (tre rundor senare ifall metallrustade/nedtyngda äventyrare måste slå för uthållighet för att inte drunkna). Där kan man ta sig upp på motsatt sida från den sida äventyrarna kom ifrån. Tyvärr så väntar Ebens två kumpaner där. De lurpassar i bakhåll. Hela planen är att de skall fiska upp blöta, halvdrunknade, äventyrare, binda dem och efteråt råna dem på all äventyrsutrustning de har. Ifall det går illa för Eben så simmar han hit och ansluter till sina kumpaner. Äventyrare som vill kämpa sig över forsen till en annan strand, eller hålla sig kvar vid någon bumling ute i forsen kan få slå för STYRKEPROV enligt SLs bedömning.
Eben Fosskal – en anmärkningsvärd skälm och flottare
STY 4 SMI 3 INT 3 KAR 4
Närkamp/Skaldekonst: 4
Genomskåda: 3
Rörlighet: 2
Talanger: Kvickfotad, Defensiv 2, Hammarkämpe 1, Stadig på foten 1
Eben är en sorglös skojare men två saker vinner hans respekt. Det första är att fälla honom i stavkamp. Mest upprymd blir dock Eben om äventyrarna lyckas bräda honom i oförskämdheter. Först blir han förgrymmad och kan mycket väl lockas till att blotta sig - men om han överlever mötet så kommer han att respektera personen som lyckades häckla honom. Ifall han blir fälld i stavkamp på grund av att någon distraherar honom med hånfulla utrop så blir han stormförtjust. Kanske kan han bli en udda vapendragare till äventyrarna.
TERRÄNGTYP: Kullar, Skog, Berg
Re: Fler slumpmöten
Riktigt bra slumpmöte. Lätt att slänga in närsomhelst. Kul att ha bidragit med inspiration.
Re: Fler slumpmöten
Rasmus, du skrev att du också skriver äventyrsplatser, då dessa slumpmöten är så eminenta är jag väldigt sugen på att läsa vad du kommit upp med. Finns dina äventyrsplatser att hitta någonstans?
Re: Fler slumpmöten
Jag har satt ihop en handfull för egen del. Tyvärr har jag inte sammanställt allt klotter och minnesteckningar till något som går att posta. En av äventyrsplatserna började som ett slumpmöte som jag först hade tänkt posta som ett inlägg här - men den blev till en hel äventyrsplats istället. Den borde jag kunna sammanställa ifall jag får loss lite tid i helgen. I vart fall är det grymt kul att de tokigheter som postats här uppskattas!Rasmus, du skrev att du också skriver äventyrsplatser, då dessa slumpmöten är så eminenta är jag väldigt sugen på att läsa vad du kommit upp med. Finns dina äventyrsplatser att hitta någonstans?
Här är idén till äventyrsplatsen jag tänker på. "Gammelfars jämmervisa".
Bergspasset kallas Gammelfars jämmervisa av stigfinnare. När åskan går över bergsryggarna dundrar det i sänkan. När vinden spelar genom passet skapas lekfulla men vemodiga toner. Ibland kan man ana gubbgriniga förolämpningar i ekot mellan klintarna. Ljuden gör passagen lätt att hitta när sikten är dålig. Landskapet präglas i övrigt av förvirrande klippsprång och stenras.
I passets bägge ändar står fallna värntorn, bortglömda och övergivna. Dessa lämningar är utmärkta lägerplatser för de som reser denna väg. En bit vidare in, från bägge tornruinerna räknat, står två olycksbådande stenrösen. Vid dessa gränsmarkörer lämnas gåvor som betalning för fri lejd genom passets jaktmark. Stigfinnarna hävdar att även järngardet var tvungna att betala denna gärd under blodsdimmans tid. De som trotsar traditionen återfinns som slaktrens och benknytarkonst vid rösena, lämnade som varnade exempel åt andra.
Who is online
Users browsing this forum: No registered users and 6 guests