Det rent praktiska med mynt är att de är svåra att tillverka i absolut ren ädelmetallblandning. Det är inte förrän i modern tid (typ sent 1900-tal eller så) som metallurgin utvecklats så pass (med
mycket hårt stål format till negativ som sätts i hydraulikpressar med ädelmetallskivan pressad emellan) att helt rena ädelmetaller kunnat användas i myntprägling. I äldre dagar var man tvungen att använda orena blandningar för att mynten skulle bestå slitage utan att falla sönder. De blev helt enkelt för mjuka. Samtidigt var det mycket omständligt att bestämma ädelmetallinnehållet i ett givet mynt när det väl präglats. Ungefär så här gick det till för guld:
- Klipp små skärvor av ett guldmynt.
- Baka in skärvorna tillsammans med kvicksilver i ett knyte av bly.
- Hetta upp knytet precis lagom mycket så att kvicksilvret reagerar med blyet, samtidigt som guldet inuti smälter.
- Den kemiska processen inuti knytet suger ut orenheter ur guldskärvorna.
- Kyl knytet, veckla ut det och ta ur granulatet av renat guld som bildats inuti.
- Mät guldets skillnad i vikt före och efter behandlingen.
Det hela är känsligt för metallurgens förmåga att bedöma värmen och tidsåtgången exakt (lycka till om du saknar mångårig erfarenhet) och noggrannheten i vågskålarna, som måste vara minutiöst känsliga med tanke på de ytterst små mängder ädelmetall det handlar om. I praktiken var man vid mätning av misstänkta mynt helt i händerna på metallurger som, baserat på mycket småskaliga tester, kunde fria eller fälla hela system av valuta. För att mäkta med införde man lika omständliga system där den som präglade egna mynt för cirkulation var tvungen att deponera slumpmässigt valda exemplar i depåer som regelbundet användes för test enligt ovan. Sådana test kunde tilldra sig uppmärksamhet från regenten personligen.
Att hålla koll på den
faktiska inblandningen av ädelmetall är således något som krävde en komplicerad och beständig verksamhet utförd av personer som, rätt eller fel, fick
antas vara omöjliga att korrumpera. Även små avvikelser ledda till stora problem när hela nationers betalningsförmåga kunde undermineras och sättas ur spel av att miljontals mynts reella värden ifrågasattes baserat på test av ett mycket litet urval.
Exempelvis under 1600-talet hade England problem av det här slaget. Man låg efter Spanien i införskaffandet av ädelmetall samtidigt som man drev dyra krig utomlands. För att kunna betala sina härar skickade man det mesta av tillskotten utomlands för prägling där härarna fanns. De mynt man där präglade behövde ha en obestridlig metallinblandning för att soldaternas sold etc skulle accepteras av lokalbefolkningen. Mynten som cirkulerade inom England under samma tid fick man vara mindre nogräknade med. De var ofta svarta av oxidering och gemene man stal genom att knipsa skärvor från mynten. Inom England hade mynten helt enkelt inte samma reella värde som det nominella värdet, vilket var välkänt och misstänksamheten mot de egna mynten var stor. Förfalskning med låga ädelmetallinblandningar var omfattande och korruptionen likaså, bl.a. för att tjänstemän skulle acceptera tvivelaktiga mynt i transaktioner med den egna befolkningen.
När så stora belopp som en hel nation rör sig med, i kombination med problemen att fastställa reella värden, är det välkrattat i manegen för intriger som spänner från högsta till lägsta ort.
När jag var 11 och började spela DoD begrep jag inte varför yrket köpman ens fanns att välja för en nykläckt rollperson. Åk hit, köp något, åk dit, sälj med lite förtjänst. Det mest spännande verkade bestå i att utsikten att bli rånad på vägen. Hellre då vara en av rövarna. Idag tänker jag att det knappast finns rikare (pun intended) jordmån för intriger :)