The author's simplistic view of corruption is that all politicians and government officials - like everyone else - are constrained self-maximizers. They therefore establish or maintain regulations and controls with the intent to facilitate corruption, which then becomes a source of income for them.
Han slår fast att korruption dessutom är både konkurrensutsatt ("snubben där borta accepterar en lägre muta för motsvarande tjänst") och en överförbar rättighet som kan köpas, säljas och ärvas. Det hela tycks passa Trakorien som hand i handske. Han gör tyvärr ett lite för bra jobb och ställer till med svårigheter:
- Korruption är mer tillgängligt för en större grupp att nyttja om antalet regleringar och lagar är stort. Trakorien har dock ett relativt litet antal lagar. Om korruption ses som en allmän rättighet torde det finnas ett brett politiskt stöd för att Bodâken ska stifta många lagar av tvivelaktigt värde, att skråmonopol ska skyddas som en del av allmännyttan, etc.
- Han slår fast att korruption är svårare i konkurrensutsatta marknadsekonomier med starka ägandeskydd. Trakorien tycks vara just ett sådant samhälle, alla underligheter till trots, vilket skulle tala för att korruption är ett marginellt problem. Ändå får jag intrycket att korruption är fettet som får vagnshjulen att rulla i riket.
- Fungerar skrån och gillen i tillräckligt hög grad som motvikter till marknadsekonomi? Monopol är viktiga för att god och fruktbar korruption ska kunna utvecklas. Jag ser inga riktigt bra alternativ.
- Hur fungerar korruptionsrätten? Vem administrerar den och dömer i tvister där mer än en part ser sig som innehavare av en specifik korruptionsrätt? Nya Sfären skulle kunna stå för det visionära medan tvister avgörs av Investaler. Finns det andra goda kandidater?
- Om merparten av landets lagar stiftats för att facilitera korruption så betyder det rimligen att i princip alla brott som faktiskt döms i enlighet med lagen är ett tramp på någons korrupta tå. När en muta på detta sätt uteblivit borde det finnas en möjlighet att överklaga till en högre instans. Avsikten är då inte att fria brottslingen utan bara att ogiltigförklara den avlagda domen så att det åter blir aktuellt med en muta. Endast om mutan inte betalas tillåts en ordinarie rättslig prövning. Rimligt?