Förtydligande: Ett system har en radie på 50 AD. I binära och trinära system cirklar de olika solarna runt varandra, men inte i samma plan. Avståndet kan därför vara mindre än 50 AD från system till system.
Sorry men detta är nonsens.
En stjärnas gravitation (gravity well) strålar ut åt alla håll och utgör en sfär. Åt vilket håll planetskivan lutar är helt irrelevant eftersom planeterna utgör en försvinnande liten del av systemets sammanlagda massa.
Tanken att ett planetsystem skulle kunna ligga närmare Solsystemet om det ligger rakt "ovanför" Solen än om det ligger "till höger", är måhända naturlig, men helt felaktig. Visst, på kort sikt skulle Uranus bana störas snabbare i det senare fallet, men i astronomiska termer finns inte kort sikt
Det ni inte tänker på här är att ett stjärnsystems "plan" inte är given eller fastlagd - att alla planeter snurrar i samma plan är enbart på grund av avsaknaden av andra gravitationskällor än systemets stjärna: den enda kraft som påverkar en planet är in mot centrum, och enbart hastigheten förhindrar att planeten närmar sig stjärnan. Om man lägger en stjärna ovanför Solen skulle hela solsystemet "dras uppåt/inåt". Detta även om de bägge stjärnorna snurrar kring varandra och alltså bibehåller sitt inbördes avstånd.
Detta inses genom att förstå att detta dubbelstjärnesystem i verkligheten blivit ett system, med i praktiken en tyngdpunkt (center of gravity) - mitt emellan de två stjärnorna (om de för enkelhetens skull är identiska). Då inses förhoppningsvis lätt att planeterna skulle dras uppåt. Först långsamt, sedan allt snabbare. Eller i kosmisk tid: "omedelbart" (=några miljoner år).
Dessutom: i begynnelsen fanns ett sfäriskt moln av partiklar kring varje protostjärna. Att planeter alls bildas kräver en avsaknad av störande gravitation - i alla riktningar, inte enbart i det plan planeterna slutligt kretsar i.
Den enklaste lösningen är att rekommendera presumptiva stjärnsystembyggare att förlägga alla planetbanor inom en fjärdedel av avståndet till närmaste stjärna (oavsett hur planen lutar). Om avståndet är N skapas då ett tomt avstånd med storleken N/2 mellan de yttre planeterna i respektive system. Utan att räkna på det känns det hyfsat plausibelt att ingen stjärna då påverkar sin grannes planeter; tillräckligt trovärdigt för att funka i ett rollspel
Exempelvis om avståndet mellan två stjärnor är 40 AU, att ingen planet ligger mer än 10 AU från "sin" stjärna.
Sedan att näraliggande stjärnsystem bör utrustas med små stjärnor (som har mycket mindre gravitationell påverkan på avlägsna objekt) känns som överkurs. Två superjättar på bara 40 AUs avstånd känns otrovärdigt eftersom de borde slita och dra i varandras planeters banor; medan att det kan ha bildats planeter kring två så närliggande dvärgstjärnor känns betydligt trovärdigare. Två superjättar kan alltså mycket väl kretsa kring varandra på 40 AUs avstånd, men då bör ett planetsystem ligga "utanför" och kretsa kring bägge! (En superjätte kan vara 5 AU stor eller ännu mer, alltså att stjärnans yttre hölje motsvarar Jupiters bana kring Solen)