User avatar
Ingo
Posts: 4
Joined: Sat 20 Dec 2014, 13:52

Re: Arken i Ullevi

Sun 06 Mar 2016, 18:48

Läste igenom det i sin helhet nu, fantastiskt bra sammanfattat och grym spelledning Orion :)
Ska bli fint att sätta tänderna i Genlab och Hotel Imperator framöver!
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Thu 19 May 2016, 12:18

Här kommer en sammanfattning av Fas 2 - I Truffauts hemliga tjänst.

Varning för SPOILERS!

Oförlåtliga maskinräder och allmänt lidande till trots har sommaren med all sin saftiga grönska och sprudlande liv svept in dalen i sin värmande famn. Sedan räden hos hundklanen i fjällhotellet för några veckor sedan har maskinerna farit fram i en skoningslös jakt på den karbin som stals från dem. Denna ägs nu av upprorets ledare, björnen Truffaut, som åter kallar på sin trogna skara rebeller.

Gänget samlas i det gamla helikoptervraket och diskuterar den senaste tidens mindre aktioner de bedrivit mot sina fångvaktare. Truffaut tar strax till orda med en rungande basröst som spelledaren i ett fåfängt försök att härma istället förvrider till något från Björnes Magasin. Han förkunnar att det nu är dags för nästa fas i deras uppror! Nämligen att samla fler allierade i deras kamp.

Truffaut uppmanar gänget att bege sig till apornas öar, gnagarnas borg och kaninernas kulle för att samla och ena djurens alla styrkor. Då alla lite väl ivrigt vill ge sig av hejdas de av reptilen Ringo som påpekar att de kan behöva använda sig av en täckmantel under sin färd för att lura robotarnas patruller. De kommer överens om att låtsas vara handelsresande och delar ut lite skrot mellan sig.

Strax efter avfärden blir det middagstid och en hungrig medlem i gänget finner ett par inbjudande ägg som står staplade under ett träd. Omeletten hinner dock knappt bli varm innan det visar sig att en krypskytt inte alls uppskattar att någon äter dess ungar och en kaotisk strid utbryter som slutar med en vild flykt.

Färden går till en början mot apornas öar. På vägen dit susar en drönare förbi högt ovanför dem och för att inte väcka misstankar spatserar de vidare. Strax därefter blockeras stigen de går på av en väktare som ilsket frågar ut dem kring deras resa, syfte och mål. Lögnerna tycks hålla då de släpps vidare och snart finner sig ståendes på stranden utanför öarna.

Gänget hittar en grupp apor som fiskar från en flotte och kallar dem till sig. Besättningen vill till en början inte släppa ombord några passagerare, men efter en del kraftmätning går de ändå med på att transportera dem alla till öarna. Strax efter att flotten åter glidit ut på vattnet lägger en av karaktärerna märke till att något blixtrar till långt norrut i fjärran, men fäster ingen särskild uppmärksamhet vid det. Färden går vidare och det är inte förrän några minuter senare som det börjar höras ett brus som växer sig allt starkare.

Då det snart står klart att en stor flodvåg närmar sig gör gänget sitt bästa för att undkomma genom att ro flotten både mot och ifrån öarna medan de råkar bryta av alla årorna. En av rebellerna med extra starka lungor lyckas vråla över vattnet och varna aporna på öarna om den stundande katastrofen varvid dess invånare lyckas sätta sig i säkerhet. Vad gäller flotten slutar kampen med en kraschlandning mot den större öns brygga där de tas emot av några välvilliga apor som tackar för att de sände ut en varning.

Hela gänget pustar ut på klipporna och diskuterar huruvida flodvågen kan ha orsakats av robotarna som de ju avslöjade sin resplan för. En apa tjuter plötsligt till och pekar mot stranden som flotten kom ifrån där någon form av metallvarelse just smiter in bland buskarna. Mystiken tätnar något.

Rebellerna skakar vattnet ur sina pälsar och frågar sig fram till apan Stora som Truffaut uppmanade dem att kontakta. Då de frågar runt råkar de dock vara lite oförsiktiga när de träffar på en sliskig orangutang som försöker pressa dem på frukt för att inte avslöja deras plan för maskinerna. Hela gänget svarar med att visa sina tänder som är större än apans och finner strax därefter den apa de faktiskt sökte.

Gorillan Stora verkar något tveksam till att ge sig in i upproret och uppmanar dem istället att kontakta alfahannen Bohr 21 som håller till i sitt växthus. Glada i hågen beger sig uppviglarna dit, men möts av en mycket bister orangutang som helt sonika kastar dem i fängelse då han anser att de hotar apornas fredliga existens.

Fram emot kvällen rycker ett par ilskna vakter ut gänget ur cellen och för dem till alfarådet som samlats. De flesta apor i klanen har också tagit sig till platsen för att se på. Bohr håller tal om hur han lyckades genomskåda rebellernas svek mot robotarna, men gänget ger svar på tal och helt oväntat dyker också gorillan Stora upp och håller med dem. Ett vilt slagsmål bryter ut där klanens upproriska sida strax ser sig som segrande. Men medan gänget förhör Bohr upptäcker de en radioapparat på honom som blinkar ilsket rött.

Uppviglarna tolkar det hela som att Bohr har haft kontakt med maskinerna och rädslan sprids bland aporna för att de skall råka ut för hämndaktioner. När en skock drönare plötsligt lyser upp sommarnatten antar gänget att de kan samtala med maskinerna i skyddet utav Bohrs bakbundna kropp. Men då en gigantisk mörsare glider i land och släpper ut en kaskad av granater står det dock ganska klart att gisslan inte är mycket värd. Gänget har blivit igenkända av robotarna som mejar ner allt vad de kan med sina lasersprutor medan full panik utbryter.

I en stund av klarhet organiseras en flyktplan och en del av klanen lyckas ta sig från öarna tillsammans med uppviglarna, medan gorillan Stora blir kvar och tas tillfånga.

Morgonen därpå ryker det från apklanens tidigare hem och de sorgliga spillrorna av dess invånare kuvar på sjöns östra sida. Gänget bestämmer sig för att ge sig av vidare mot kaninkullen, men gårdagens störtflod har blött ner så mycket av omgivningen att gassländor svept in och blockerar alla vägar. För att undvika dem smörjer alla in sig i en illaluktande vätska som en Nåjd glatt säljer ut, men med de otäckt klingande orden att lukten också sägs dra till sig luftmuränor.

Turligt nog undviks alla sådana flygfiskar de närmsta timmarna. De trötta och skadade medlemmarna i upproret undviker under dagen effektivt allt som kommer i deras väg. När de får syn på två jaktgrupper från olika klaner som bråkar smiter de blott förbi och då de snubblar över någon form av hydda eller tunnelöppning går de en större omväg.

Fram emot eftermiddagen slår gänget läger strax söder om kaninkullen, men nattens ro avbryts tvärt av ett maskinellt surr när en styggelse med illröda ögon, bränt kött och servostyrda benpipor kryper fram till dem i mörkret. Gänget försöker resonera med varelsen och kommer strax på att detta är den sorgliga kvarlevan av den hund de undvek att rädda från maskinernas klor under vårens äventyr. Styggelsen accepterar inte deras ursäkter utan är fast övertygad om att utsätta dem för exakt vad han själv varit med om och då de saknar medel och kraft att slåss mot denna slaktarmaskin flyr de istället åt alla håll.

Om möjligt ännu tröttare än tidigare vandrar uppviglarna därefter mot kaninkullen och orkar knappt reagera när en mina smäller något steg framför dem. Ett par kaninvakter rusar fram och för dem bryskt till sin ledare i den underjordiska laburint som är deras hem.

General Rotus som härskar över det Fria Riket Djurtäppa låter sig inte imponeras av det uppror gänget talar om. Kaninerna har ju sitt eget krig på gång mot maskinerna och om de här köttätarna vill bevisa sig får de minsan ge sig ut på maskinjakt och föra tillbaka en trofé först!

Som tur är får de sällskap av en inte särskilt sällskaplig kanin vid namn Ett-Skutt-Dödar. De förs genom ett myller av gångar tills de åter hamnar ovan mark och strax får syn på en väktarrobot. Mitt under bakhållet vrålar deras sällskap attack och hoppar framåt medan hon utlöser den massiva sprängladdning hon burit under västen. Kanin och robot blir till småbitar och gänget krossar med lätthet de sista av robotens fungerande delar.

General Rotus blir lagom imponerad och lovar att bidra till upproret när det är dags. Härnäst beger sig de nedblodade rebellerna till råttborgen.

På väg mot sitt nästa mål finner de spår av ett kattläger nära gnagarnas boning. Kanske är det några som tänker befria sina fångade fränder som en del av det pågående kriget mellan de två klanerna? I rädsla för att stöta sig med någondera klan undersöks det hela dock inte närmare.

Besöket hos gnagarna blir kortvarigt, då alfan Bettet vägrar lyssna till vad som än sägs, men efter mötet smyger dock albinomusen Stor-Klåda ikapp gänget och lovar att de skall hjälpa till när tiden är inne.
Spelledare över arken i Ullevi.
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Mon 23 May 2016, 09:52

Fas 3! Jakten på Truffaut.

Varning för SPOILERS och spännande kattritualer!

Kyliga vindar som talar om en kommande vinter sveper fram genom dalen och rasslar bland de gulbruna löven. På en dold stig genom en spräcklig blandskog vandrar dalens upproriska kämpar och begrundar den senaste tidens maskinräder mot deras nära och kära.

Plötsligt ropar spanaren till och pekar mot en stor svart rökpelare som letar sig upp mot himlen. Den tycks komma från deras resas mål; upprorets självaste bas. Gänget duckar ner i det höga gräset och smyger försiktigt fram mot det gamla helikoptervraket. Bland de ganska så nyligen sönderbrända delarna finner de varken upprorets ledare, Truffaut, eller någon annan levande varelse. Däremot har en av deras närmaste vänner, Marion, dukat under i striden mot en väktarrobot.

Området undersöks och plundras på allt värdefullt. Strax därefter står det klart att från myllret av kratrar och svedda maskinbitar leder två spår åt varsitt håll. Ett av dem tyder på att något stort och tungt har släpats iväg av robotarna. Gänget tolkar detta som att deras ledare Truffaut har tagits till fånga. Det andra spåret visar däremot ett par björntassar som leder in mot skogen. Dessa skulle då möjligen kunna tillhöra ledarens dotter, Vildtass.

Efter en stunds överläggande väljer gänget att följa fotspåren in i skogen. Så snart de vandrat länge nog för att släppa garden slår en slungad sten in mitt ibland dem och Vildtass rusar fram med en knölpåk i högsta hugg medan leguanen Ringo lurpassar bakom en sten. Gänget tar beslutet att inte skada henne, varvid de endast blockerar slagen medan de försöker tala henne till rätta.

Det visar sig snart att Vildtass anföll då hon var övertygad om att gänget förrått upproret eftersom robotarna på något vis lyckades finna deras hemliga bas och ta ledaren till fånga. Situationen lugnas dock, men Vildtass litar ändå inte fullt ut på dem.

Gänget får veta att Truffaut har förts bort till en förbjuden zon och befinner sig troligtvis nere i den ökända labyrinten som sägs ringla sig fram under dalens bergstoppar. De kommer överens om att han måste fritas, men att bege sig till en av huvudingångarna vore rena självmordet. Vildtass berättar då att hon har hört talas om en katt vid namn Grönöga som sägs ha lyckats fly från laboratoriernas djup och undkomma med livet i behåll. Hon vet inte var han finns, men kattklanen kanske har koll på det?

Gänget tar avsked av Vildtass och Ringo som skall ge sig iväg för att hitta ett nytt lämpligt högkvarter åt upproret. Robdeskarbinen - maskindödarvapnet som stals från hundarna i Fas 1 - överlämnas från Vildtass till hennes kämpar.

Färden norrut över hedmarken mot katternas stugby förlöper utan större hinder och fram emot kvällen anländer de till stugbyns ytterkanter. De i sällskapet som tillhör gnagarnas klan väntar en bit bort då deras arter för tillfället är i krig med katternas. Resten av gänget vandrar genom kvällsmörkret mot ingången när marken helt plötsligt ger vika under dem och avslöjar en djup grop försedd med vässade störar (trävarianten, inte fisken). Ett par välbeväpnade och skjutglada katter rusar fram och känner genast igen sällakapet i gropen som de som nyligen sågs smyga in i Gnagarnas borg (under förra uppdraget), varvid vakterna bakbinder dem i tron att de är råttornas agenter.

Lätt blödande och väl omskakade leds de alla in till katternas alfa, Cassius och hennes nåjd Glitter. Ett hätskt rådslag inleds, men gänget vet hur katter skall tas och bjuder på den relativt stora fångsten av fisk de burit med sig. Ett kollektivt spinnande får stugbyn att surra. För att ta reda på om det brokiga sällskapet verkligen är att lita på bestämmer Cassius att nåjden skall få granska deras innersta väsen och de förs iväg till en liten bastu som är till bredden fylld av allsköns bråte.

Glitter sveper undan tillräckligt med skräp för att starta en lägereld inomhus och hänger upp en diskokula i taket. Fler katter tränger sig in i bastuns olidliga värme och gängets tillhörigheter hängs upp på väggarna som prydnader. Det hela kulmerar i en märklig ritual när Glitter tar fram en burk lim som hon drar djupa andetag i och låter passera runt medan hon sätter på en gammal vinylskiva med Älgarnas Trädgård och spelledaren gör likaså. Diskokulans sken representeras av de där märkliga ljusshowerna från windows media player som lyser upp rollspelsbordet och gränsen mellan verklighet och rollspel suddas ut. Som tur är har vi inte tillgång till lim och lika bra är det, ty allas karaktärer slår huvudena hårt i golvet när deras skärpa bryts och rötpoängen fylls på.

Kvällen slutar i otäcka drömmar för karaktärerna som somnar mycket djupt, men inte innan de hunnit lova Glitter att de skall föra dit älvens hela fiskbestånd samt leda anfallet mot Råttborgen.

Morgonen därpå släpar sig ett brutet sällskap ut mot den plats de fått reda på att katten Grönöga finns på. Färden är ganska kort, men just som de lyckas få syn på den kamouflerade husvagnen stormar en jättelik ekoxe ut ur skogen och kastar gängets medlemmar åt alla håll. Striden blir till en början panikartad eftersom ingen ännu hunnit återhämta sig från nattens fasor, men på något vis lyckas de ändå mosa insekten och klara sig med livet i behåll.

Svårare visar det sig dock vara att komma nära inpå Gnönöga. Katten vägrar först öppna dörren till sin boning, men har svårt att stå emot den fisk som matas in genom brevinkastet och det slutar med en gemensam middag och trevlig stämning.

Gänget får höra Grönögas otäcka historia kring vad maskinerna utsatte honom för och att han numera besitter märkliga krafter som ingen förut har sett. Medan han förvisso kan sätta eld på saker med blotta tanken har detta också fått till följd att han inte längre är välkommen i Stugbyn, utan lever i ensamhet. Grönöga tyr sig lite extra mycket till en björn i sällskapet som råkar sitta på fiskransonerna.

Samtalet leder till att Grönöga lovar att föra dem upp på fjället till den hemliga ingång han använde för att fly ut ur labyrinten. De bestämmer sig för att ge sig av genast, men har inte hunnit längre än någon timme innan det står klart att ingen har kraft nog att kämpa sig genom snö och kyla. Färden styrs istället om till Stugbyn dit gänget tänker ta sig för att skaffa bättre utrustning.

Väl i Stugbyn blir många katter besvikna över att fisken de lovats inte har anlänt och råttorna står dessutom ännu obesegrade. Gänget drar en vals om att det hela är på god väg, men att de behöver vissa redskap för att lyckas med sina uppdrag. Via byteshandel blir gänget av med både mat och vapen, men får tillgång till en snöskoter de kan åka på uppför begets hemliga stigar.

Bergsbestigningen påbörjas än en gång och går förhållandevis bättre. Fast stigen knappast är skotervänlig tar de sig med gemensamma krafter ledda av Grönöga upp för den branta sluttningen. De lyckas trotsa isstormar och kämpar större delen av dagen. När mörkret faller pekar Grönöga på en gammal ruin vars siluett ser ut som ett sprucket kranium i dagens sista ljus. De lufsar fram emot den gamla fjällstugan och tar skydd från kylan bakom dess trasiga väggar. Så snart de får igång en liten brasa kastar den dock ett dansande ljus över en otäck syn; stugans väggar är nämligen kantade av mumifierade varelser med fruktansvärda utväxter från sina torkade skallar.

Gänget överkommer dock sina rädslor och övernattar i den gamla kryptan, betrakade av dussintals tomma ögonhålor.

Morgonen därpå väcks de tidigt av Grönöga som är ivrig att ge sig av. Han visar vägen runt bergets brantaste sida och skall just till att peka ut porten när han får syn på något och gömmer sig bakom en snödriva.

Gänget tar också skydd och smyger sedan försiktigt fram för att se vad som skrämde iväg katten. De får syn på en gammal betongsockel med en sprucken ventilationslucka som leder ner i berget. Framför denna sitter dock en märklig och ofattbart stor varelse. Det är ett djur olikt något de tidigare sett, men ändå hört talas om i sagorna - den nionde klanen.

Den jättelika älgen, klädd i trasor och med en solfjäder av skidor knuten till sin rygg sitter i skräddarställning och tycks först vara död likt sina fränder i stugan. Gänget närmar sig försiktigt och inser att varelsen är i någon form av djup sömn. Då de tilltalar jätten svarar den slutligen med en avgrundsdjup suck och efter en lång tids försök undrar den vem som vågar störa Dalens Konung Siegfried inför hans sista vila.

Ett krångligt och metafysiskt samtal senare har gänget fått älgen att inse det faktum att hans sista vila ännu inte är kommen, eftersom han finner upproret intressant och vill bevittna de förändringar som kommer ske framöver. Älgen reser sig slutligen upp och tar av sig sin dödsskrud, rycker loss ett par stora skidor från dräkten och glider ner för berget efter att han bjudit in dem till daltinget på fjället mitt emot.

Gänget står så slutligen framför en rostig lucka som slår i den isande vinden och de hemligheter som döljer sig nedanför, i Genlab Alfa.
Spelledare över arken i Ullevi.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4156
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Arken i Ullevi

Mon 23 May 2016, 10:55

Coolt!
Fria Ligan
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Tue 07 Jun 2016, 11:40

Fas 3 - del 2!
Jakten på Truffaut fortsätter.
SPOILERS och känsliga stunder finns det gott om!

Berget och hela dalen nedanför tycks stå i brand i den trötta höstsolens tidiga morgondis.

Det lilla tappra sällskapet av upproriska djurmutanter skådar ut över den plats där de levt i generationer och när de nu ser den fria världen utanför sträcka sig så långt ögat når åt alla håll känner de sig mer fångade än någonsin tidigare.

Längs bergets branta sluttning yr det ännu snö efter Konung Siegfrieds dramatiska sorti och under det som är kvar av hans avkastade dödsskrud döljer sig ingången till labyrinten som katten Grönöga pekade ut innan han smet iväg.

Den spruckna luckan, gjuten i betong, ingjuter obehag i alla som betraktar den, då den ser ut som ett ont öga eller hungrigt svart gap som viskar om de fasor som döljer sig i dess innanmäte. Obehag till trots ställer sig kämparna på kö för att tränga sig nedåt i berget, trots att stegen är skrangligare än Grönögas mod och gången smalare än en svulten styggelse.

Det uråldriga schaktet löper rätt nedåt i vad som tycks vara en oändlighet av mörker. Luften är fuktig och kvav och väggarna slemmiga av de onämnbara ting som växer därpå.

Efter något hundratal meter breddar sig plötsligt gången och gänget famlar i mörkret bara för att råka skära sig på gigantiska fläktblad, vässade av rosten till spruckna mörka huggtänder. Som tur är står de för tillfället helt stilla och med en lättad suck och insikt om att mörkersyn vore användbart klättrar de vidare förbi ytterligare en liknande apparat.

En svag ljuspunkt nedanför breder snart ut sig till ett mycket större cylindriskt schakt och gänget klättrar ned från ventilationstrumman till en uråldrig gångbro som löper runt silons väggar. Strukturen tycks vara en cylinder på kanske några hundra meters djup, med ett par våningar som indikeras av runda gångbroar i olika nivåer. På denna översta våning ser allt övergivet ut sedan länge, fast långt nedanför rör sig skuggor som förvisso skulle kunna vara människornas vilsna andar men troligare de ondsinta betraktarna.

Djuren är knappast imponerade av tillståndet på labyrinten. Detta tycks vara långt ifrån någon högteknologisk tortyrkammare då väggarna är spruckna sedan länge, rosten härjar fritt och det svaga ljuset blinkar från dinglande lysrör.

På denna översta våning finns tre rum insprängda i berget. Gänget håller ihop och inspekterar det första som visar sig vara gamla trånga bostäder. Här finns lustiga foton på människor med fina kläder och robotarmar (med skylten Kaiser och Beatrix), ett antal gamla artefakter som plundras girigt, samt ett fotoalbum som ger hopp om en fredlig samexistens med människorna då det visar leende barn som kramar stora kaniner, förvisso gröna sådana - men ändå! Människorna tycks alltså ha levt lyckligt med djuren vid sin sida enligt dessa gulnade foton i albumet "Göborg" och de alla tar budskapet till sitt hjärta.

Nästa rum som undersöks bjuder på resterna av en oavslutad måltid på en köksbord som tycks ha övergivits i all sin hast. Men medan köket undersöks skramlar något plötsligt till från våningens sista rum!

Djuren gräver ner sig bland kastrullerna och kikar försiktigt ut mellan köksluckorna, men när en stund av tystnad har förflutit smyger de sakta mot det sista rummets dörrar. Innanför dessa döljer sig ett murket bibliotek med skelett av tre fornmänniskor i imponerande fotöljer. Då inget ser ut att ha rört sig härinne på århundraden tar djuren modet till sig och börjar undersöka platsen.

Ett av djuren lägger märke till en tändare som just ser ut att ha ramlat ned på golvet från ett av skeletten och då han böjer sig ned för att plocka upp den ser han att kvarlämningarna helt ljudlöst ställer sig upp och betraktar honom.

Gänget fryser till is, men inser snart att det som tycktes vara en fornmäniskas ben istället tillhör en skranglig gammal robot vid namn SPX 321. Som tur är verkar den ha förlorat kontakten med såväl sitt vett som med centraldatorn den benämner som "Kronos".

Efter en del krångliga diskussioner accepterar SPX ett kaffekommando och lufsar in till köket för att starta bryggandet. Gänget passar då samtidigt på att klättra nedåt en våning.

I våningen nedanför undersöks ett rum med diverse fruktansvärda anatomiska preparat sparade i gröna vattentankar. Den största tanken av alla är dock tom, men vid dess panel syns en bild på en fruktansvärd hajliknande varelse med texten "spolad" (tänk odjuret på omslaget till "Det Döda Blå"). I hopp om att aldrig få möta detta monstrum (vänta bara!) går de alla vidare till Laboratorium B.

Detta rum innehåller en mängd monster i burar, samt en tusenfotsorm som blir god vän med en i gänget med vilken den kommunicerar telepatiskt. Med orm och kafferobot i släptåg stiger djuren in i Laboratium A och får där se ett uppvakningsrum där deras gamle ovän Gagarin ligger och sover (dvs hunden som vägrade sälja dem maskindödarkarbinen i fas 1). Han ser ut att nyligen ha genomgått en operation och är kopplad till en mängd maskiner som djuren lyckas förstå sig på och gläds åt att se honom ta sina sista andetag då apparaterna stängs av.

Från rummet innanför hörs plötsligt ett gällt pip och då gänget stormar in möts de av en fruktansvärd syn! Ett antal granskar-robotar står och opererar på det lilla marsvinet Smulan (dotter till en i gänget). Robotarna klagar högljutt över att de blir störda i sitt arbete och en strid utbryter som slutar med att golvet är täckt av olja och rykande skruvar.

Modern till Smulan försöker desperat förstå sig på hur hon skall lappa ihop sin unge, vars hela hjärna ser ut att ha tagits ut, men då de alla hjälps åt under en längre stund och plåstrar om så gott de kan slås ungens ögon upp och hon ger ifrån sig ett förvirrat skall.

Allt för sent inser de att medan det förvisso är Smulans kropp som ligger framför dem tillhör hjärnan hunden Gagarin, varefter insikten drabbar dem som en slägga att de nyss hade ihjäl Smulan och skrattade åt hennes dödskamp.

I uppgiven panisk ilska demoleras hela operationssalen och en minneshögtid hålls.

Djuren vandrar sedan vidare till våningens sista rum - cellerna.

Här får de först syn på grävlingen Dillon som de räddade från hundarnas fängelse i Fas 1. Blind och naken ger de honom en teddybjörn och går vidare till nästa cell som innehåller gorillan Stora som gav sig till maskinerna för att rädda gänget i ett tidigare skede. När hon släpps ut anfaller hon överraskande nog gänget medan hon ursäktar sig för att hon inte längre har kontroll över sin kropp. Med gemensamma ansträngningar trycker de tillbaka henne in i cellen och låser ånyo dörren.

De hör då plötsligt en bekant röst! Truffaut ropar till och gänget rusar dit för att befria honom. Lätt misstänksamma efter fadäsen med Stora frågar de om även han utsatts för robotarnas knivar, men Truffaut svarar att inga sådana biter på honom.

I samma stund som björnen släpps ut hörs ett pysande motorljud från schaktet och en mörsare med dragen sågklinga flyger upp mot gångbron ackompanjerad av ett dussintal drönare (samt SPX som har bryggt nytt varmt kaffe).

Några av djuren försöker fly i panik, men hör hur fläktarna i ventilationstrumman har startats, ett par kämpar tappert men blir slagna efter att ha tagit ett par robotar med sig medan andra helt sonika ger sig direkt. Det hela slutar dock med att alla fångas in av robotarna i vad som tycks vara ett välplanerat bakhåll.

Dagarna går. Nakna och instängda i minimala celler matas djuren med torrfoder ur skålar på golvet och känner sig behandlade som... djur.

Efter ett ha tappat räkningen på hur lång tid som förflutit låses en av dörrarna upp och nåjden Fader Flux släpps ut. Han leds mot operationssalen för "korrigering", men vad hans väktare inte anar är att han redan skådat i sina drömmar vad som kommer ske. Nåjden lyckas därmed knuffa in väktaren i operationssalen och låsa dörren bakom den, varvid han rusar tillbaka till cellerna och släpper ut sina kamrater. De rycker åt sig sina tillhörigheter och kämpar sig upp till översta våningen där kaffet nu forsar ut ur köket.

Klättringen mot friheten går inte riktigt som tänkt, då de alla är näst intill brutna av alla strider, men med gemensamma krafter och hjälp från tusenfotsormen med att hålla fläktarna stilla tar de sig ändå upp till bergets topp.

Väl ute i friska luften river de ned en sprucken betongklump som täcker luckan någorlunda väl och just som de spänner på sig skidorna som Siegfried lämnade får de syn på sin Nemesis - styggelsen som anser att de lämnade honom åt maskinerna. Den otäcka varelsen håller katten Grönöga i ett hårt grepp och kräver att en i gänget ger sig till honom i utbyte mot deras vän.

Gänget lyckas lura styggelsen och får in ett välriktat skott rätt mot dess pannben medan Grönöga sätter eld på den med sina märkliga förmågor. Samtidigt hörs ljud från luckan av att drönarna börjar skära sig genom stenen och hela gänget flyr på skidorna nedför berget.

Grönöga berättar under färdens gång att upproret och Truffauts dotter nu tagit sig till Råttborgen, varvid de alla beger sig dit.

Väl i upprorets nya högkvarter blir återföreningen mellan far och dotter rörande, men det står samtidigt klart att Truffaut inte längre är ledaren i gänget. Albimomusen Stor-Klåda, med sin armé av kusiner och syskon, hälsar dem välkomna till hennes alldeles egna "Nya Upproret".
Spelledare över arken i Ullevi.
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Sun 26 Jun 2016, 18:49

Fas 4 - Vinteroffer!

Sedvanlig varning för SPOILERS, samt för älgar, krig och nyfikna katter.

De iskalla vindarna tycks ha följt med hjältarna från Genlabbet ner i dalen då hösten nu har övergått till en glittrande vinterskrud.
Sent på årets kortaste dag känns värmen fjärran, men Råttborgen myllrar ändå av rörelse i den kalla natten, då alla djur som svurit sig till upproret har samlats där. Innergården lyses upp av brinnande soptunnor runt ett podium där albinomusen Stor-Klåda står uppflugen. Stödd av sina trogna skaror håller hon ett brandtal där hon hävdar att betraktarnas minskade aktivitet tyder på att de är rädda och att det därför nu är dags för att slå till mot de få som ännu kämpar för maskinernas sak - nämligen hundklanen! 

Massorna eldas upp av orden och hurrar medan spelargänget är mindre imponerade och tämligen missnöjda över att deras förre ledare Truffaut har bytts ut mot denna nya aggressiva typ. Medan de sinsemellan börjar diskutera planer på hur man på fredlig väg kan avsätta hundarnas alfa Lajka stormar Stor-Klåda och hennes hov fram till dem och utbrister med hög röst så att alla hör att hon har ett särskilt uppdrag till dem. Hon vill nämligen att gänget skall leda själva anfallet i ett uråldrigt stridsfordon kallat "vrålåket" som kan krossa hundarnas staket. Hon väser sedan tyst till dem att om de inte lyder henne så kommer även de att betraktas som upprorets fiender.

Just som gänget har insett att de åtminstone inte öppet kan trotsa Stor-Klåda får en av dem syn på en mystisk skugga som smyger iväg i nattens mörker. Jägaren i gruppen tar täten och smyger efter tills de inser att det är deras gamle vän Ringo som kämpar sig genom snåren i riktning mot hundarnas Fjällhotell. Efter att ha skrämt honom lite lagom rusar de alla fram och lyckas genomskåda hans tafatta lögner. Det visar sig att Ringo var på väg till Lajka för att berätta om det stundande anfallet och att det i själva verket är han som förrådde dem tidigare då robotarna krossade upprorets gamla bas.

Den initiala ilskan och hämndbegäret som rusar genom gängets medlemmar mattas snart av då de diskuterar hur de kan utnyttja reptilens särskilda ställning bland hundarna. De kommer fram till att de med hjälp av honom kan försöka smita in i hotellet och ta Lajka till fånga innan anfallet ens har påbörjats, varvid de alla fortsätter hand i hand genom skogen (pga att endast en av dem har nattsyn).  Vandringen avstannar dock tvärt när de råkar snubbla över en märklig metallstav som sticker upp ur marken. Denna tycks ha formen av en svamp med räfflor undertill och doftar väldigt svagt av någon brännbar gas.

Trogna sin nyfikna natur sätter katterna i gänget genast igång med vetenskapliga experiment på metallsvampen genom att rycka, slå och elda på den med alla medel de finner. Efter en lång tids svåra ansträngningar lossar så plötsligt staven, vilken vid noggrannare granskning tycks vara någon form av ventil kopplad till ett underjordiskt rörsystem. Den brännbara gasen strömmar nu ut ur hålet i marken och katterna lyckas inte motstå frestelsen att tända eld på denna kraftigare gaskälla. Det hela resulterar i ett svampmoln som lyser upp natten, en lokal skogsbrand och en känsla av att det osar katt.

Trötta och illa svedda på ryggarna letar sig hjältarna tillbaka till Råttborgen för att återhämta sig och diskutera fortsatta planer medan upprorets armé inleder sin avfärd. De kontaktas av en trött liten gnagare vid namn Pryttel som påpekar att han faktiskt väntat i flera timmar på att leda dem mot vrålåket och att Stor-Klåda kommer bli mycket missnöjd om de inte lyder hennes befallning. Gänget lystrar dock knappt till hans ord förrän nämner att maskinen är parkerad på fjället strax ovanför Råttborgen i närheten av den plats där älgarna har sitt ting som ju hjältarna blev inbjudna till i förra episoden.

Den nya planen blir därför att följa med Pryttel till den gamla pistmaskinen och sedan lämna honom något besviken då de tänker vända maskinen åt andra hållet och istället färdas uppför bergssidan för att möta sina allierade och så blir även resultatet. På vägen uppåt lägger gänget också märke till en lätt vibrerande metallklump som sticker upp lite genom snön och de drar slutsatsen att denna säkert är till för att åstadkomma laviner varvid de med viss tveksamhet överger den till sitt öde. Samtidigt lyckas ett av de skarpare ögonen i sällskapet få en glimt av en otrolig händelse innan snömolnen åter täcker sikten: En vild strid pågår utanför dalens stängsel! Små figurer som trots avståndet inte kan vara annat än människor eller liknande blir beskjutna av betraktarnas lasertorn medan de besvarar elden med sina egna vapen. Gänget blir omskakade av denna händelse, men inser att den utspelar sig för långt bort för att de skall hinna dit i tid varvid de fortsätter sin färd.

Väl uppe på fjället parkeras vrålåket mitt i en gammal domarring av snötäckta klippor. Vinden som viner tycks på något vis ha antagit en annan form då den mullrar fram dova toner av "visa från utanmyra". Det visar sig snart att de snötäckta jättelika klumparna faktiskt är själva älgtinget som sjunger sina uråldriga kampvisor och sällskapet bugar inför jättarna. Samtalet går långsamt och hummande, men spelarna får efter en stunds tålamod reda på att älgarna nästan är helt utdöda då de länge har fört sin egen kamp mot maskinerna. De sista medlemmarna i klanen är just de få som sitter i ringen och de tänker inte agera ytterligare innan slutet är kommet. De hävdar att de har kontaktats av "Klon från Nova" (se tidigare spelrapporter från Mutant: År Noll om den mystiska kvinnan som stundom vägledde mutanterna på deras färd mot Eden) som sagt åt dem att hjälpa djuren fly söderut när den sista timmen är slagen och att inte ingripa innan dess. Däremot reser sig en älg med ett avgassystem lindat kring hornen upp och överräcker en gammal tätad kamin fylld av extra starkt bränsle till gänget som de kan använda för att färdas tillbaka med vrålåket på den väg som är utstakad för dem.

Gänget lyder älgarnas råd och brummar på mot Fjällhotellet. I samma stund som de når fram rusar upprorets armé fram och det är för sent för att stoppa det hela. Gänget gasar på och krockar med hotellets stängsel som blivit kraftigt förstärkt, någon måste alltså trots allt ha varnat dem för det kommande anfallet och det kan inte vara Ringo eftersom han stannat kvar i Råttborgen. Oavsett går det inte att stoppa något nu och de i gänget med hopp- och klätterförmåga tar sig upp på murarna och motar bort vakter medan vrålåkets plog krossar murarna åter igen. Armén får till en början svårt att ta sig över hindren, men en bräsch uppstår snart och striderna fortsätter på hotellets gårdsplan. Samtidigt klättrar en av genlabbets hjältar upp på hotellets baksida och kastar sig in i Lajkas kontor medan de övriga medlemmarna rusar in genom huvudentrén.

Lajkas livvakter sätter hårt mot hårt och hon avrättar själv den ensamme kämpe som störde hennes ledning av försvaret, men i samma stund kastas dörren upp och resten av gänget tar upp kampen. Striden är hård och flera faller ihop, men till slut är Lajka besegrad och det dödande slaget utgörs av ett par desperat slungade kreditkort ryckta från hennes belamrade skrivbord.

Så fort som ordet sprids om att Lajka är besegrad upphör hundarnas kamp, men samtidigt hörs ett maskinellt vrål från alla håll då oräkneliga skaror av gigantiska robotar dimper ned från himlen där de gömt sig i mörkret och röken. Metalliska kommandon kräver att alla lägger ned sina vapen, men så fort detta görs byts robotstämmorna ut mot en förvriden och ilsken kvinnlig röst som vrålar att "detta är hämnden för intrånget i hennes labb" och laserkanonerna går varma. Många av upprorets kämpar faller där de står och upp ur marken utanför borrar sig metallsvampar upp från underjorden. Gänget funderar först på att ta upp kampen, men deras nåjd får in en sprakig signal som inte kan komma från någon annan än självaste kvinnan från Nova, vilken uppmanar dem att fly för sina liv. Desperat rusar de genom hotellets gångar medan väggarna exploderar kring dem då de plötsligt minns den underjordiska gång de tidigare grävt från hotellets källare och rusar dit tillsammans med alla de får tag på.

Medan upprorets sista kämpar tar sig fram genom en trång jordig passage hör de hur marken ovanför täcks av eld och hotellets hela struktur faller samman. Mot alla odds lyckas de ta sig upp till ytan och rusa in i en brinnande skog på väg mot Råttborgen medan världen runt dem utgörs av smattrande laser och svedda kamrater. Väl tillbaka vid upprorets bas står det klart att även den har bombarderats av betraktarna som tycks ha tagit sin hämnd på allt levande de kunnat få tag på. Som tur är lyckades Ringo hjälpa en del gnagare att fly, men gänget och deras närstående är skrämmande få och väldigt utsatta då de gräver sina nya hem djupt inne i dalens kvarvarande skogar.
Spelledare över arken i Ullevi.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4156
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Arken i Ullevi

Sun 26 Jun 2016, 21:46

Kul rapport! :)
Fria Ligan
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Thu 21 Jul 2016, 12:31

Fas 5 - Attack mot genlab alfa

Dags för finalen! Massor av SPOILERS!

Vintern har äntligen släppt sitt grepp om dalen, men i den sönderbrända terraformerade massan som återstår av naturen finns det knappt några vårtecken kvar att skönja.
Sedan betraktarna lurade upproret i en fälla har de ägnat sig åt att noggrant krossa alla former av liv de kunnat få tag på. De djur som fortfarande är vid liv har i några veckors tid mestadels gömt sig i gångar under marken och många har följt upprorets hjältar till grävlingsgrytet.

En tidig morgon väcks nåjden Fader Flux av att någonting tungt trampar på marken ovanför hans gryt och får jordkakor att lossna. Han väcker de övriga karaktärerna som trängt sig in i hans boning och de kliver över högar av trötta djur som i brist på bostad har gömt sig i gångarna. Gänget beger sig till de gamla fornbunkrarna som utgör grytets dolda ingång och möter där en bekant gestalt.
Upprorets ledare, björnen Truffaut, som varit spårlöst försvunnen sedan striden vid Fjällhotellet har återvänt! Han utgör inte längre en lika imponerande syn i det smutsiga och utmärglade tillstånd han är i och väcker till en början stora misstankar kring vad han egentligen har sysslat med den senaste tiden. Truffaut lyckas dock övertyga gänget om att han enbart hållit sig borta för att rida ut stormen och observera betraktarna. Han berättar att även de har lidit stort av vinterns katastrofer och att det nu finns en sista chans att besegra dem en gång för alla.

Truffaut förklarar att han under den tid han var fånge i labyrinten fick höra talas om robotarnas ledare - Kronos - och att han är övertygad om att alla betraktare kommer falla om de bara lyckas slå ut denne! När de betraktar den karta som gänget högg tag i senast de var i labyrinten räknar de ut att robotarnas ledare måste befinna sig allra längst ned, i datorcentralen. De kommer fram till att de skulle kunna smita in genom en av de två gångarna som robotarna själva använder sig av om de på något vis kan skapa en avledande manöver för att locka bort försvaret genom den andra gången.

Under den kommande veckan planerar gänget sitt uppdrag och tar kontakt med alla de djur i dalen som kan tänkas stå på deras sida. De sänder hemliga meddelanden, håller brandtal, beväpnar och rustar upp allt och alla de kan få tag på. Totalt sett deltar deltar ett drygt hundratal representanter från apornas, kaninernas, gnagarnas, björnarnas, reptilernas, mårddjurens och älgarnas klaner. Av rädsla för att åter igen bli förrådda avslöjar gänget dock inget om sin egna del i det hela, utan får alla att tro att även de själva skall delta i den stora attacken och att en sådan bör räcka för att bryta betraktarnas skräckvälde.

Så småningom gryr dagen då allt kommer avgöras. Det relativt lilla gänget med upprorsledare, tillsammans med Truffaut och skarpskytten Store Skutt från kaninernas klan har smugit fram genom några ovårdade snår mot den västra förbjudna zonen medan dalens övriga kämpar ledda av Vildtass gör sig beredda att vid soluppgången anfalla den östra ingången som ligger någon mil därifrån.
Då solen kastar sina första strålar över dalens svedda mark hörs en rejäl explosion från den östra zonen vilket markerar att anfallet är igång. Gänget väntar några minuter så att robotarna skall hinna bege sig från deras ände och kryper sedan fram mot elstängslet.

För att inte dra igång något larm gräver de sig under stängslet och rör sig sedan mot den lilla bunkern som syns där innanför. De lägger plötsligt märke till en ensam väktarrobot som haltar omkring utanför ingången och förbereder ett bakhåll mot denne. Med gemensamma krafter lyckas de göra roboten till mos utan att ta större skada och får sedan upp porten till underjorden genom ett par knapptryck på en gammal display.

På väg genom den spruckna betonglabyrinten, upplyst av blinkande mörkblå lysrör slår de tärningar för det östra anfallet som ser ut att hålla och spelarna drar en lättad suck.

Den drygt kilometerlånga gången leder ut i det cylindriska schakt de känner igen sedan tidigare. De kommer in på nivå 3, vilket är den näst lägsta och hör ekot av hårda strider från den östra ingången. För att spara på den lilla tid de har rusar de förbi en gång som är försedd med skylten "Monorailstation. Tåg till Elysium IV avgår var timme". Tåget står dock stilla och ser inte ut att ha avgått särskilt frekvent de senaste decennierna.

Gänget testar en ranglig stege till den lägre nivån och kommer fram till att den bör hålla. Men så fort de klättrat ned till nivå 4 öppnas dörrarna till datorcentralen och ut kommer ett antal väloljade och stridsberedda väktarrobotar med vapnen i högsta hugg. Totalt överraskade vet ingen av mutanterna vad de skall ta sig till, men just som robotarna skall till att avfyra sina vapen stiger Truffaut fram och stoppar dem genom att höja sina händer. Björnen vänder sig sedan mot sina djurvänner, tar av sig sin ögonlapp vilket visar en lysande röd diod och förklarar att det hela är en listigt uttänkt fälla. När han var tillfångatagen opererade Kronos in ett robotöga i honom så att betraktarna skulle kunna följa vartenda av hans steg. Det var hans fel att robotarna överföll dem vid Fjällhotellet och han kunde inte göra annat än att följa robotarnas order eftersom de annars skulle utplåna björnklanen och dessutom har möjlighet att döda honom själv när som helst med blotta viljan.

Truffaut fortsätter tala med en allt mer trotsig stämma och säger att fast Kronos nu tror att upproret är slaget så har de inte räknat med att mutanterna är mer än djur. De agerar inte enbart på instinkt, utan är beredda att offra sina liv för något större. Skräckväldet måste krossas till varje pris och klanerna måste vinna sin frihet! Det är nu eller aldrig! Med ett stridsvrål kastar han sig sedan mot en av robotarna och en vild strid utbryter.

Samtidigt som upprorets ledare alla slåss för sina liv står det klart att anfallet i öster har slagits ned, ty ett muller av den återvändande robotarmén kan höras från nivån ovanför. En del av gruppen väljer att kämpa hjältemodigt medan några övriga lyckas smita förbi robotarna och få upp dörrarna till datorcentralen. Truffaut önskar dem lycka till och ber dem, med sina sista ord, ta hand om hans brorsdotter innan han segar ihop av att Kronos utlöser en hjärnblödning.

Gänget rusar genom gången mot datorcentralen och försöker i panik blockera portarna bakom sig. De finner först ett högteknologisk rum fullt av märkliga apparater och med en ännu märkligare hjälm liggandes vid ett dammigt skrivbord. En av kämparna tar på sig denna och upplever genom den en fornmänniskas inspelade tankar. Det är Beatrix Skarprättare (som de tidigare funnit ett fotografi av) som förklarar att hon som sista överlevande människa på stationen efter Mimers attack tänker fortsätta projekt Genesis i form av en evig cyber - Kronos. Hon nämner i sina tankar även de avskyvärda projekten Eden och Nero som hon tänker överträffa med sitt eget.

Samtidigt som MMO-kuben avslöjar sina hemligheter håller ett par mörsare på att tränga sig genom gången för att spränga upp dörren till datorcentralen. En av djurmutanterna springer in till ett angränsande rum där han får syn på en stor blå vattentank vari det flyter en hjärna kopplad till otaliga sladdar. Bildskärmarna runt dem lyses upp och ett förvridet flimrande ansikte dyker upp och talar förvirrat om att hon som deras mor beordrar dem att gå tillbaka till sina revir så att de kan fortsätta utvecklas tillsammans. Som svar får hon ett spjut genom sin enda kvarvarande mänskliga del och i samma stund som en granat spränger den sista blockerade dörren faller varenda robot samman och lysrören exploderar i en kaskad av brinnande flagor.

Djurmutanterna häver undan de vrakdelar som kastats runt i rummet och reser sig upp. Kronos och alla hennes robotar har fallit. Kampen är över och de har vunnit sin frihet. Men knappt har de hunnit hämta andan innan blinkande röda ljus dansar över bråten och en metallisk röst deklarerar att självförstörelsen aktiveras inom 5 minuter.

Gänget rycker åt sig sina prylar och stöttar varandra på vägen ut genom datorcentralen. Det står dock snart klart att flykten kommer bli mycket svår, men nåjden Fader Flux väljer att stanna kvar i Monorailstationen och sia om deras lyckade försök genom att offra sig själv. Precis som i hans syner lyckas de få kvarvarande medlemmarna precis ta sig ut ur labyrinten innan en kaskad av eld och betongklumpar slår emot dem.

Djuren i dalen återhämtar sig under några dagars tid och de få som fortfarande har någon ork kvar firar sin vinst.

Snart hålls ett rådslag vid Älgarnas ting för att avgöra vad som skall ske härnäst: Skall de stanna i dalen nu när den tillhör dem eller ge sig av mot nya områden och faror? Både klanerna och spelargänget är splittrade i frågan, men då de diskuterat en stund dyker från ingenstans gigantiska luftskepp med Elysiums logga upp på himlen. Sekunderna efter landar de mitt bland djuren och ut kliver bistra människor med kroppsdelar helt utbytta mot maskiner. Nu vet djuren än mindre vad som bör göras och medan några greppar om sina vapen kastar sig andra ned och börjar tillbe människan som äntligen återvänt.

Innan någon hinner samla sig tar en av människorna till orda och säger att testområde B35 skall utrymmas på order av direktoriet i Elysium I. Alla djuren beordras därefter gå ombord för att föras till karantän och vidare forskning.

Ett besviket sorl sprider sig över platsen. Människan tycks inte alls vara den gudomliga varelse de alltid sagts vara. Med spelargänget i spetsen tar djuren upp sina vapen och ger sig på de människor som vågat sig ned på marken. Striden hinner dock knappt utbryta innan en högtalarröst från ett av skeppen beordrar samtliga soldater ombord pga prioriterat ärende i fornstad 4 där nukleär aktivitet just skådats (se slutet på vår kampanj i Mutant: År Noll). Kraftiga moln av tårgas slår omkull djuren medan skeppen lyfter och flyger iväg. Det står nu klart att man varken kan lita på dagens människa eller stanna i dalen för den delen.

Djuren tar sin packning och på den brända marken plockar Vildtass upp fotoalbumet som kastats dit (funnet av RP i tidigare äventyr). Sidan med de glada människorna som kramar gröna stora kaniner blåser fram och det står klart att om det finns någonstans där människor och djur kan leva tillsammans så är det fornstaden Göborg. 


Därmed var kampanjen slut och vi tackar Fria Ligan för många härliga spelkvällar!
Vi valde att köra igenom denna kampanj ganska så mycket enligt boken, men jag tycker den var väldigt bra och om vi hade tid att ses oftare skulle den ha varit mycket intressant att bygga ut och förlänga. Dock ville vi gärna komma vidare i storyn och köra igång med kommande expansioner.
Härnäst skall vi läsa på både Coriolis och Mutant: Maskinarium! Nya spelrapporter kommer så snart vi åter börjat spela! Tackar för oss så länge!
Spelledare över arken i Ullevi.
 
User avatar
Tomas
Site Admin
Posts: 4156
Joined: Fri 08 Apr 2011, 11:31

Re: Arken i Ullevi

Fri 22 Jul 2016, 03:07

Coolt, tack för en bra rapport från kampanjen! Ser fram mot era äventyr med Maskinarium och Coriolis!
Fria Ligan
 
User avatar
Orion
Posts: 75
Joined: Sun 04 Jan 2015, 01:58

Re: Arken i Ullevi

Mon 05 Sep 2016, 11:01

Då är vi tillbaka!
Dags för en första inledande spelrapport från Heliums tryckande djup.
För den som inte vill känna till något om storyn varnas för mindre SPOILERS!

Fas 1: Uppvaknandet

Regnet, det bara öser ned och Segas rost flagnar flitigare än någonsin.
"Dags att hämta mitt alternativa chassi!" Tänker skrotroboten och gnider sina klumpiga nävar så girigt att ett par fingrar trillar av.

Vädret i distrikt 14 är som vanligt smogblandat sotslask som strilar ned från en brusten avloppsledning ett par hundra meter upp.
Dock finns det idag goda chanser för förbättring, åtminstone om man frågar industriroboten ALBIN som stolt åtagit sig Lödaruppdrag 5055 högt upp på SopKorp AB:s bortglömda terasser.
I sällskap av sin gamle vän, den imponerande SILAS, som i fullaste fryslagg evigt och outtröttligt löder samman vad som än må finnas framför honom arbetar de två flitigt på det nät av sprickor som aldrig tar slut. Den irriterande skrotroboten Aslan patrullerar samtidigt ett par meter bakom byggnadsarbetarna och rycker snabbt som attan åt sig varenda liten bit av skräp som råkar trilla ned på marken.

Hela scenen får varenda av Segas 16-bitar att signalera skräckblandad aggression då han får syn på skaran som rör sig mitt i hans hemliga revir! Så snabbt som hans knaggliga pistonger tillåter häver han sig upp på plattformen och kastar sig mot sin dolda gömma. Aslan skriker till och välter in i ALBIN som vrider sitt huvudparti 180 grader för att undersöka tumultet.

Ytterligare en som beskådar det hela är protokollroboten BEN som är inkopplad från sin kontrollstation för att övervaka reparationen. Hon söker genom sina dataarkiv, men finner ingen omedelbar registringskod för enheten som stör arbetet. "Suck, ytterligare en skrotupplaga som sprider felkod" tänker hon medan hon fortsätter övervaka händelserna genom ALBINs okulära system.

Segas kretsar signalerar någon form av lättnad när han inser att hans skatter finns kvar, dock ser det ut som om att någon har mekat lite med dem sedan han såg dem sist, varefter han fräser ilsket åt de andra tre och lyfter upp skrotet för närmare inspektion. 

Protokollroboten BEN, såväl som ALBIN och Sega noterar någon form av felkoder från det chassi de nu alla granskar och det dröjer inte många ögonblick innan skrotroboten Aslan skräckslaget pekar på skrotet och vrålar "Maskinsmitta!". Han kastar sin famn av metallflagor åt sidan och rusar iväg så fort att han springer rätt in i SILAS som sakta börjar glida ned mot takets kant.

De övriga robotarna är dock inte lika snabba på att bryta uppkopplingen, varvid de registrerar... Nej! De känner hur deras innersta system kodas om på något obekant vis. 
"Detta är precis som när den eländiga Vista tvingade på mig uppdateringen" tänker Sega när han släpper skrotet och flyr fältet. Både han och de andra två drabbade mottager genast en order om att omedelbart inställa sig för inspektion vid Robothospital Nelson. I kontrollrummet backar samtliga robotar sakta undan från BEN medan hon desperat försöker upprätta sin koppling till dem och fråga vad som sker.

ALBIN glömmer fullständigt av sin arbetakamrat och börjar gasa på i motsatt riktning för att undfly sin senaste order och allt obehagligt den kan innebära. Ingen av de tre robotarna kommer dock särskilt långt då en hämnarenhet klass III strax plockar upp Sega vid en oljebar, ett par gasdrönare lokaliserar ALBIN på en bakgata och BEN trycks in i ett hörn av Methusalemenheter som kopplar på dem spärrbultar och släpar dem mot deras öde.

Trion av robotar kastas strax in i ett obehagligt rum mitt i Robothospitalets mest låsta avdelning. De uppmanas invänta sin tur längst bak i en kö av diverse robotar med oregelbundet beteende. Det dröjer inte länge innan de börjar smida planer på att fly och retar upp en rejäl stridsrobot i syfte att skapa tumult, men lyckas bara få den att gråta oljetårar över deras taskiga stil.

Ett fåtal tidsenheter senare ranglar en tanig drönare in och ropar upp gängets namn tillsammans med två andra de inte mött tidigare, kartongvikarna Egox och Omar.
De visas alla in till ett annat kalt rum och uppmanas underkasta sig ett par drönare som låser fast dem i marken inför undersökningen. 

I rummet står även det glänsande robotbefälet Edmond som avmätt speglar sig i sitt eget chassi och betraktar de nyligen anlända robotarna med tydlig avsmak. In kommer även den tjocke robotkuratorn Akoko, som täckt av klisterlappar mest ser ut som ett kylskåp som tjänstgör som anslagstavla. Med en livstrött stämma förkunnar den senare att han ämnar undersöka och kalibrera dem allihop och förhoppningsvis kunna sända dem åter till tjänst.

Först ut är kartongvikarna som protesterar högljutt kring meningslösheten i att tillverka behållare i tusental som enbart står och ruttnar bort i tomma lagerlokaler. De vågar till och med häva ur sig att självaste NODOS måste vara felkodad som tillåter ett sådant här förfall av hela Kollektivet!

Akoko svarar med att intensifiera sina undersökningsmetoder tills Omar endast är ett utbränt skal. Egox sträcker då genast på sig och kungör att hans program har kalibrerats, varvid han släpps fri och uppmanas att ta med sig skräpet (resterna av sin vän Omar) ut. Akoko rycker skickligt åt sig en magnet från sitt senaste offer och placerar den ovanpå en gammal reklamdekal på sin bål.

Resten av gänget som just bevittnat avaktiveringen häver i kör ut sig samma uppenbara lögn som Egox, vilket accepteras av en något besviken Akoko som sänder dem vidare. De möts åter av befälet Edmond som förkunnar att de desvärre har drabbats av någon form av okänt maskinvirus och därmed ej längre duger till reguljär tjänst. Istället finns ett nytt arbetalag ordnat för dem och de mottager en orderdiskett om att inställa sig i arbetslag Walter 06:00 nästa morgon, samt att de har nya laddningsstationer i Majorna-5 som väntar på dem.

Omskakade och berörda stapplar trion ut på en rostig bakgata och diskuterar vad som har hänt. ALBIN minns plötsligt sin arbetskamrat och de ger sig genast av för att se hur det står till. Väl tillbaka i distrikt 14 är det ganska uppenbart att SILAS tycks ha glidid ned från det slemmiga taket, landat i en soptipp och därefter fortsatt att planlöst löda i en rak midjehög linje mot nordväst. Det är inte särskilt svårt att spåra den ännu glödande linjen som sträcker sig längs väggarna i kvarteret och de lyckas strax finna stackaren och skruva på hans koordinatsystem någorlunda så att han beger sig mot sitt garage.

Tryckluftstuberna tar sedan gänget snabbt och smidigt till deras nya hem. Detta visar sig vara en samling av röda kompositstugor högt uppe på taket av en lerig byggnad där en gigantisk städrobot jagas runt av ilskna drönare som försöker räkna antalet skräppartiklar innan de ständigt sopas undan.

Lokaliseringskoden för trion till en större stuga som visar sig vara någon form av värdshus där de bekantar sig med det lokala skrotet, stjälper i sig ett par burkar silikon och ockuperar ett par lämpliga rum.

Dagen därefter vaknar gänget och sträcker på sina gnisslande servon innan de rullar ned ett par hundra våningar till arbetslagets mötesplats. De möts där av en brokig skara förfallna robotar, samt befälet Edmond som överlämnar ett par orderdisketter, varvid han snabbt och äcklat drar tillbaka sin greppare och förkunnar att de förväntas arbeta effektivt under protokollroboten BENs ledning och rapportera tillbaka så snart deras order blivit utförda.

"Vem menar han då då?" Tänker protokollroboten som för en okänd tid sedan blivit av med sitt minneskort.

Mötet avslutas där gruppen står och betraktar varandra djupt nere i en gyttjig avgrund till ljudet av ständiga felmeddelanden som ekar från deras kraschade skara.
Last edited by Orion on Mon 19 Sep 2016, 10:30, edited 1 time in total.
Spelledare över arken i Ullevi.
GZIP: Off