Thu 19 Nov 2015, 17:05
Här följer sammanfattningen av det näst sista spelmötet som följer metaplotens kampanj! Även här varnas för SPOILERS!
I detta möte lämnades gruppen mycket fria att på egen hand bestämma själva hur de ville förbereda sin ark inför det stundande anfallet av växtvarelserna från Hissön i norr, samt att planera sin avfärd till det mytomspunna Eden, ledningsplats Cesar.
Mötet inleddes på arkens frusna gårdsplan, där rykande flammor än fräste och steg från marken där laserkanonernas hamrande salvor nyss rusat fram. Resterna av mutantgänget beskådade arenan där striden mot Noatums klonsoldater just avslutats. Flera av bosättningens projekt hotade att falla samman och på marken låg alla de döda mutanter som Noatum lyckats få tag på. Det skulle säkerligen inte dröja länge förrän fler luftskepp och mordiska stora kloner i skyddsdräkter dök upp. Som tur var hade gängets motorskallar drabbats av akuta genidrag och lyckats bemästra luftskeppets kontroller, men för säkerhets skull ryckte de ur batteriet från instrumentpanelen strax innan de landade.
Det kraftigt förminskade antalet resterande invånare i arken hade kurat ihop sig i en nervös klunga på andra sidan gryningsvalvets bastanta dörrar och barrikaderat dessa bäst de kunnat. Trots idoga försök från gängets sida tog det ändå ett tag att övertyga dessa om att faran verkligen var över.
Efter en hel del ordväxlingar och hot om slagsmål återförenades dock gänget med sin mutantfamilj och tog emot mycket beröm för sina insatser. Det erövrade luftskeppet väckte också stor beundran bland folket.
För att undvika onödigt mycket uppmärksamhet drog gänget skyndsamt ett skynke över den klonsoldat som ännu andades medan de släpade in honom till gryningsvalvets sjukstuga. Där följde ett kort försök att förhöra denne, som på nytt kallade mutanterna för "Mimers avskum" och sade att fastän det må ta upp till en vecka så skulle Noatum slå tillbaka och göra arken oskiljbar från träsket den låg i. Hans råa skratt avbröts strax av en liten inopererad bomb som strödde kaskader av blod över alla närvarande.
Rollspelarna drog sedan iväg till sina lyor för att reparera all skada som den senaste tidens händelser orsakat. De hade nu cirka fyra dagar på sig innan den utlovade milisen från Skrotborgen skulle anlända, max en vecka på sig innan Noatum återvänder och en armé av växter som söker välla över skrotfloden vilken sekund som helst. Tiden var minst sagt knapp och med arken i ett så dåligt tillstånd såg chanserna inte stora ut.
En stund senare blev gänget överraskande nog inbjudna till den Gamle som hört talas om allt de gjort. Denne gamle man, som en gång varit som en far för dem alla men med tiden tynat bort allt mer och förlorat såväl makt som antalet följare, låg nu i en plastkupa innerst i valvets förbjudna rum och hölls där vid liv enbart via ett bilbatteri direkt kopplat till hjärtat. Denna ömkliga syn fyllde de närvarande med såväl saknad som förakt, men alla lutade sig mycket nära när den gamle mannen tecknade att han ämnade tala. De torra läpparna sprack upp i några få viskade ord: "Sök Eden, vårt enda hopp. Jag älskar Er, mina barn..." Varefter han räckte dem ett passerkort märkt "Eden Security" och drog ett sista rossligt andetag.
Gänget gick sedan och lade sig, utmattade, fyllda av tankar och ytterligare ett skälvande dygn närmare slutet. Vilket det nu än skulle komma att bli.
Men oavsett hur desperat en varelse än kan bli och ens en hel bosättning av sådana stackare; så marscherar tiden obönhörligt på och tyst natt drivs snart på till hektisk dag.
Med ett skrik av vanmakt och fasa framkommer det att mörkrets timmar ej varit alls så lugna som de gett sken av, ty den eviga natten tycks ha skördat ytterligare ett offer. En av murens sista väktare har fallit ned i arenan, död och stel av frost. Ingen strid verkar ha ägt rum då hans vapen är orört, men vid närmare undersökning upptäcker man tecken på en parasit inuti kroppen som snabbt slingrar sig ned i svalget. Kroppen bärs iväg och slängs in i en av skrotskallarnas lyor för obduktion. Samlade kring liket och med en stämning någonstans mellan medicinsk praxis och ockulta riter läggs första snittet.
Kroppen kastar sig upp i våldsamma konvulsioner och ryter till med ett avgrundsvrål. Alla närvarande kastar sig skräckslagna bakåt, men situationen lugnar sig snabbt. Väktaren hävdar att han inte vet något om vad som hänt, utan är istället livrädd för vad de höll på att göra med honom. Efter en stunds högljudda diskussioner börjar väktarens vänner tränga sig på utifrån och gänget beslutar att ta med den återuppståndna mutanten till gryningsvalvets helare.
På väg genom bunkerns kvävande gravvalv protesterar väktaren än mer högljutt och då en bitsk ordväxling urartar till slagsmål spricker plötsligt hans kropp upp i flera delar och blodiga lianer tränger sig ut ur kroppen och agerar ben åt denna monstruösa växtspindel. Gänget, som aldrig är helt oförberedda på strid, tas ändå med garden nere och blir initialt slagna hårt av piskande grenar med rakbladsvassa löv. Striden som helhet blir dock kortvarig då gänget lyckas samla sig och med alla sina förmågor tillsammans sätta eld på monstret.
Men den otäcka känslan av att inte veta vem eller vilka fler som kan vara infekterade dröjer sig kvar.
Under samma dag kommer besättningen från båten Stålvåg på besök i arken och ges kassettradion, liksom tidigare överenskommet. Besättningen samlar sig genast och rörda till tårar tar de upp en liten skrapad kassett ur ett fodral som de förklarar att deras Gamle brukade spela för dem och lyssnar därefter till låten de kallar "Space Oddity". Alla mutanter som hör tonerna, oavsett arktillhörighet känner märkligt nog igen detta någonstans ifrån, som en avlägsen dröm från en svunnen barndom.
Medan Stålvägs kapten ännu är närvarande bestämmer sig gänget för att betala henne för att patrullera floden och hålla den isfri, som ett första försvar mot växterna.
Samtidigt som de förra besökarna ger sig av dyker nya upp. Det är de handelsresande arkeologerna från Halmer som äntligen nått fram i syfte att utbyta tekniskt material mot krubb. Dessa berättar även om ett rykte kring att arken Sahls nyligen varit i strid med Noatum, men lyckats slå tillbaka flera av deras flygande skepp.
Nyheterna gjuter nytt hopp i arken och gänget håller därefter rådslag och bestämmer att aren behöver rustas upp. Ett flertal projekt inleds, såsom harpungevär och spärrballonger mot luftskeppen. En grupp härdade mutanter skickas även iväg mot ledningsplats Bertil för att hämta tillbaka fornkanonen som lämnades där. Själva passar gänget på att åter sätta in batteriet i sitt luftskepp och ge sig av på en upptäcktsfärd norrut för att bedöma hotet.
Arken lämnas under dem och suddas ut i atomvinterns frostvindar. Förundran, hopp och andra okända känslor drar genom gängets sargade kroppar när de svävar norrut på fornteknikens drömska vingar.
Då de drar in över Hissöns stränder förbyts dock alla känslor i fasa och avsky. Nedom dem breder ut sig ett nästintill oändligt område av fullständigt kaos. Fruktansvärda varelser vältrar sig kring varandra. Det kryllar, krälar, kravlar, styckas, flockas, tuggas, sliter, skriker, strider, krossar, jagar, sväljer och pulserar av liv som är död. Onämnbara varelser i ständig mutation som tycks dö och återuppstå ur varandra rör sig likt ett gigantiskt vågsvall mot stränderna i väntan på att rusa över floden. Allt som zongastarna talat om är sant, fast oändligt mycket värre.
I tystnad färdas mutanterna vidare norrut mot den punkt där Eden bör ligga. De får syn på en rejäl port nere vid foten av ett berg, men målet som tycks vara inom räckhåll är nästintill täckt av en konvulserande febrig planta. En växt så stor att ändarna inte syns. Från dess kronblad knoppas skarorna av monster av och bara genom att skåda den känner gänget av dess mäktiga psykiska dominans. Denna är källan till hela hotet.
Batteriet i skeppet signalerar att det snart behöver laddas upp och gänget beger sig hemåt.
Väl tillbaka till arken frågar de ut zongasten Olaf kring vad de skådat på Hissön. Motvilligt och med stor uppgivenhet får de förklarat för sig att det hela är ett resultat utav fornvapnet "DeT3". Ett medel designat av mordlystna forskare i syfte att slita itu livets byggstenar på deras mest basala nivå. Men inte ens med den stora kunskap som fornfolket besatt kunde någon ana hur stark livets förmåga är att överleva mot alla odds. En fredlig varelse som ej längre kan beta gräs i solsken lägger sig inte bara ner och dör. Nej, den lär sig istället tugga kött i mörker.
Dagarna går och expeditionen till Götaplatsen återvänder kraftigt decimerade. De lyckades förvisso återerövra kanonen, men stötte åter på den forne bossen Vip/Ypsilon som än stryker runt i jakt på att hämnas sitt fall från tronen.
Efter långa diskussioner kring hur man skall hantera läget bestämmer sig gänget för att själva ta sitt mäktiga skepp till ledningsplats Bertil och där leta upp den missilsilo de tidigare besökt i syfte att hämta hem en stridsspets. Expeditionen går till största delen väl, men en zonstrykare får håret bortblåst av tio poäng röta. Silons gamla rostiga dörrar bänds upp, en snara sänks ned mot de skrangliga raketerna och fästs kring en av bombernas spetsar som tas med tillbaka till arken.
Den fjärde dagens morgon gryr och världen tycks hålla andan inför allt som komma skall.
I gryningen har åter skådats sken över havet som man tror tillhör fler av Noatums skepp. Bara att denna gång var det ingen som hade fingrar nog att räkna dem.
Just som gänget gör sig redo att färdas mot Eden med sin farliga last anländer armén från Rostborgen och flera av de påbörjade projekten blir färdiga. Tiden är såväl slut som mogen för dem att lämna platsen de vuxit upp på och försöka ta sig till Eden innan Noatums anfall kommer.
Under färden norrut ser gänget från sin farkost hur växtvarelsernas skaror med ett gemensamt vrål rusar mot floden. Den första vågen faller ned i det iskalla vattnet och Stålvågs kanoner finner gott om mål, men såväl flod som båt täcks snart av skarorna. Området slukas av giftig rök just som gänget ser zongastarnas sista skaror ge eld från sina hålor.
På vägen mot Eden inser gänget att de blivit omringade. Flygande monstrum har uppstått, troligtvis som ett svar på att de själva nyligen flög förbi just där. Häftiga luftstrider utbryter och skottsalvorna ryker heta genom luften. Farkostens förare gasar på allt vad de kan mot ledarplantan och stiger uppåt. Signalen ropas ut att fälla bomben som försvinner i myllret och dimman nedanför.
Världen hämtar andan. Och vrålar.
En explosion olik något som skådats sedan sista världkriget sliter Hissön itu. Molnen skingras och gänget kastas i sitt plan högt upp och får för ett kort ögonblick se en stilla värld av ljus, blå himmel och vita moln.
Det andäktiga ögonblicket avbryts av tjutande varningslampor. Hela insidan av skeppet lyser rött. Fallet går fortare och fortare. Skrotskallarna arbetar frenetiskt och lyckas slutligen slita igång motorn, men får samtidigt planet att fälla om till något kallat "Vattenläge". Just som marken skall krossa dem blåser motorerna ut all sin kraft nedåt och passagerarna kastas åt alla håll. Med en smäll går faskosten av på mitten och de rullar ut på ett svartbränt fält.
Gänget försöker skaka liv i sina mörbultade skallar. De känner fortfarande ett eko kvar från plantans sista kommando till sina nu ledarlösa skaror; "Döda". Som ett svar på detta vaggar ut ur röken ett dussin svedda och rykande varelser likt enorma nakna pelikaner på knotiga ben likt styltor och med spruckna ögon ovanpå sylvassa näbbar.
Mutanterna rycker åt sig sina ägodelar och rusar mot Edens portar medan de täcker varandra med klonsoldaternas granatgevär. Portlåset kärvar och kugghjulen har rostat. Med magnetiska förmågor och råstyrka slits portarna upp samtidigt som hungriga näbbar gör allt de kan för att plocka upp sina byten och slita dem i stycken. Gänget rusar in i ett forntida mörker och tvingar igen de metertjocka metalldörrarna som krossar ett par växtvarelser mellan sig.
Strid och frenesi förbyts till evigt mörker och stilla tystnad.
Last edited by
Orion on Mon 29 Feb 2016, 16:26, edited 1 time in total.
Spelledare över arken i Ullevi.